Motioner i Första kammaren, Nr 94.
1
Sr 94.
Af herr Kjellén, angående skrifvelse till Konungen med begäran
om utredning af frågan om den politiska rösträttens
utveckling till röstplikt.
Sedan Riksdagen senast var samman, har det svenska folket för
första gången gått till politiskt val med »allmän rösträtt», efter reglerna
i 1909 års reform. Valutgången har i vida kretsar hälsats som »folk¬
viljans genombrott», och äfven af Konungen tillagts den betydelse att
den föranledt ett ministär- och systemskifte, till anpassning efter den
presumerade folkviljans riktning.
Emellertid har den statistiska bearbetningen af detta allmänna val
nu fortskridit så långt, att vi kunna se resultatet i siffrornas omutliga
språk. Hvad vi där skönja, är i sanning värdi uppmärksamhet.
I.
En tvifvelaktig folkvilja.
Uet var inalles något mer än 600,000 röstsedlar som upphämtades
ur valurnorna, och af dem tillhörde 415,000 de bägge vänsterpartierna.
Detta gör en aktningsvärd majoritet på öfver 68 procent, eller mer än
dubbelt mot högerns röster. Men huru ter sig denna majoritet, om den
ställes inför den spegel som den själf till sin legitimation åberopar,
nämligen den allmänna folkviljan?
Hela svenska folket räknade vid valtillfället något mera än 57-2
miljon själar. Af denna samlade folkstock fanns ej mera än 1.3 5 miljoner
eller icke fullt 25 procent, i röstlängderna. De, som vid själfva valet
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 3 saml. 41 höft. (Nr 94.) 1
2
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
bevakat sin rätt, utgjorde endast obetydligt öfver 1 miljon, eller något
öfver 19 procent. De 600,000, som slutligen röstade, voro följaktligen
endast 11 procent af folket — föga mera än livar tionde svensk.
Detta innebär, att den i folkviljans namn segrande partikombina¬
tionen utgjorde 7VS procent af hela folket, mindre än 31 procent af
röstlängdernas numerär och icke fullt 39 procent af de verkligen röst¬
berättigade. Äfven om vi fatta folkviljan i den inskränktaste mening,
representerar segraren sålunda icke på långt när en majoritet därat.
Detta är statistikens belysning af vår nya regering på folkviljans grund.
Det måste vara något organiskt fel i ett system, som kan utlämna
folkviljans höghet och makt till så billigt pris. Vi tänka då icke på
den räkning som slutade på 7V2 procent; ty det kan här från början
icke vara frågan om hela folkmassan, inklusive kvinnor och barn, hvilka
i alla gamla fria kulturstater varit uteslutne från det rena statsarbetet.
Hvad vi principiellt vilja komma till, är den manliga och myndiga folk¬
viljan, efter de regler för politisk myndighet som lagstiftningen dragit.
Men om vi då upphöja denna matematiska fjärdedel af folket till hel
vid våra beräkningar, då faller det än skarpare i ögonen att här måste
göras två stora afdrag: först för de i röstlängden upptagne, men vid
valen icke berättigade 282,000, d. v. s. 21 procent, sedan för de fullt be¬
rättigade men ändock vid valurnorna osynlige 460,000 eller 34 procent.
Kvar står för att representera denna reala folkvilja blott 45 procent,
mindre än hälften.
Hvilka äro då de som betinga det första afdraget? Det är de,
som genom pliktförsummelse i erläggande af påförda utskylder (de s. k.
häftande) eller på annat sätt själfva försutit sin rätt i enlighet med
lagens villkor och bestämmelser. Det är därför i sin ordning att af¬
skilja äfven dem ur den praktiska statistiken och utgå från folkviljan
som icke blott manlig och myndig utan tillika ograverad. Där samman¬
faller folket till sist med den legala rösträttsmiljonen. Men då framstår
det resteraude afdraget i ännu starkare proportion, nämligen 43 procent.
Den effektiva folkviljan växte verkligen upp öfver hälften, men icke
mycket: blott 57 procent. Inom denna ram hade nu partierna vid
1911 års val att kämpa. Det var ju under sådana förhållanden icke
praktiskt tänkbart, att något af dem ensamt eller ens i kombinationer
skulle kunnat nå upp till verklig majoritet.
Den imponerande öfvervikt, som den vid valet mobiliserade vänstern
lyckades vinna öfver den likaledes mobila högern, krymper således
samman till en ohjälplig minoritet så snart segraren konfronteras med
den verkliga folkviljan. Huru man räknar, bakom vår nuvarande rege-
Motioner i Första kammaren, Fr 94. 3
ring och dess bärande stöd i Riksdagen står icke på långt när ens halfva
det svenska folket.
Häraf följer nu gifvetvis icke, att valutslaget måste vara miss¬
visande i fråga om den verkliga folkopinionen. Det är möjligt att den
rätta folkviljan tagit sitt bo hos de 39 procent, som gjorde sin rättning
till vänster. Det är blott skada, att vi icke kunna äga någon visshet
därom, så länge vi nämligen icke hafva någon kännedom om meningarnes
fördelning inom de 43 procent valmän som tego och höllo sig undan. Det
är där folkviljans ännu olösta gåta gömmer sig.
Men om något är af nöden i en demokratisk tid, så borde det väl
vara att ändtligen lösa denna gåta: alltså att skapa finare instrumenter
än de nu brukliga för att utröna folkmeningens verkliga vindriktning —
så att det icke längre finnes rum ens för en misstanke, att en minoritet
kan usurpera rangen af folkvilja i detta land.
Det är redan antydt, att problemets lösning enligt min åsikt ligger
hos de tigande valmännen. Andra ha sökt lösningen annorstädes; i
medverkan af de häftande, af kvinnorna, af yngre åldersklasser (21—25
år). Emot sådana förslag tala icke blott de allmänna synpunkter jag
ofvan gjort gällande, utan äfven och framför allt hänsyn till öfverens-
kommelsen af 1909. Den hade karaktären af ett fredsslut efter ett 40-
årigt krig; det synes då som eu rimlig fordran, att fredsvillkoren hållas
i helgd åtminstone någon tid, tills någon verklig erfarenhet vunnits af
deras nytta eller skada. Det kan icke vara till det allmännas båtnad,
att villkoren upprifvas och striden blåses upp igen efter ett enda eller
ett par experiment med den nya ordningen.
Från min sida kan alltså icke nu ifrågakomma något förslag att
draga in nya väljaremassor på arenan, icke ens att rubba klausulen om
häftningsstrecket: den hör med i fredsvillkoren 1909 och bör i skälig
tid respekteras. Äfven från den sidan begränsar sig diskussionen till
det sist anförda stora afdraget i valmanskåren, de 43 procenten af fullt
kvalificerade väljare som icke läto sig afhöra vid valet. Kan man råda
bot på deras förfall, då har man kommit så långt i renodling och fram¬
ställning af folkviljan, som för närvarande bör anses möjligt och önsk-
värdt. Därmed rubbas i ingen mån 1909 års principer; tvärtom vill
man undanröja praktiska hinder) för dem och sålunda hjälpa till att
utföra dem oförfalskade i lifvet. Här är nämligen icke fråga om att
tillskapa en enda ny valman — man vill endast se till att alla, så vidt
möjligt, äro på sin post, när historien på de stora valdagarne vill »af-
lyssna folksjälen» dess tanke- och viljeriktning.
4
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
II.
Ett naturligt streck.
Vi koncentrera nu uppmärksamheten på dessa massor af valmän,
som icke infunno sig vid valet till vår Andra kammare år 1911. Det
första föremål för eftertanke som då framställer sig är detta: var denna
partiella strejk en tillfällighet, en säregenhet för valet i fråga, eller stå
vi inför en konstant företeelse i det politiska lifvet? Statistiken lämnar
intet tvifvel i den saken.
Hvad då först angår vårt eget land, så ligger svaret närmast i
den tabell som inregistrerat det procentuella antalet närvarande vid
föregående val. Liksom i vår sista beräkning härofvan räknas procenten
endast af de fullberättigade, alltså med utelämnande af de häftande.
Valet
|
1893 landsbygden
|
37.5
|
%■>
|
städerna
|
61.8 %,
|
riket
|
42.4 %
|
))
|
1896
|
»
|
40.6
|
»
|
»
|
63 »
|
»
|
45.3 »
|
))
|
1899
|
»
|
35.5
|
»
|
»
|
56.8 »
|
»
|
40.3 »
|
))
|
1902
|
»
|
41.7
|
»
|
»
|
63.6 »
|
»
|
47.2 »
|
))
|
1905
|
»
|
44.7
|
»
|
»
|
65.5 »
|
»
|
50.4 »
|
))
|
1908
|
»
|
57.4
|
»
|
»
|
70 »
|
»
|
61.3 »
|
Man ser ett stadigt framskridande, endast afbrutet af den påfallande
nedgången 1899; men ännu 1908 — då stegringen var särskildt på¬
fallande efter den ifriga agitationen -— återstod på landet 42.6, i städerna
30 och i det hela 38.7 procent valberättigade, sedan mönstringen vid
valurnorna skett. Valmanskåren befanns alltså delad ungefär efter det
s. k. »gyllene snittet», och endast den större delen inställde sig.
Denna tabell tillhör »streckets» försvunna dagar. Man hade väntat,
att den allmänna valrätten skulle verka stimulerande på valmanskåren,
så att valet 1911 skulle visat en ännu starkare frekvens än äfven 1908.
Ett förebud i annan riktning gaf emellertid statistiken öfver de första
landstingsmannavalen efter nya ordningen 1910, där det inregistrerades
50.6 procent deltagare på landsbygden, 51.4 i städerna, 50.7 för riket
som' helhet, alltså jämnt och nätt pluralitet bland valmännen — och
detta efter en för våra förhållanden oerhörd agitation! Icke kunde dock
röstskalans kvarstående gradering ensamt åstadkomma den mäktiga
verkan, att i det allra närmaste hälften af valmännen satt hemma.
Det var därför i grunden knappast öfverraskande att vid valet
Motioner i Första kammaren, Nr 94. 5
1911 finna ett nytt fallande liksom 1899. Yi hafva redan antecknat
slutsiffran, efter statistiska byråns nyligen afslutade undersökningar:
57 procent, en nedgång på 4.3 procent från 1908 års motsvarande tal
61.3. Det befinnes vidare, att detta slutresultat framkommit ur ett
medeltal af 55.5 på landsbygden och 63 i städerna. Detta vill säga, att
intresset i städerna sjunkit ännu mera än på landet. Valmanskåren i
stad tyckes nu klufven efter det gyllene snitt, som 1908 bestämde total¬
bilden; medan totalbilden nu nära öfverensstämmer med förhållandet
på landsbygden 1908.
Insätta vi äfven 1911 års slutresultat i serien, med direkt afseende
på procenten frånvarande, erhålla vi följaktligen denna tabell:
Valet
|
1893
|
landsbygden 62.5
|
%, städerna
|
38.2 %,
|
riket
|
57.6
|
%
|
»
|
1896
|
»
|
59.4
|
» »
|
37 »
|
))
|
54.7
|
»
|
»
|
1899
|
)>
|
64.5
|
» )>
|
43.2 »
|
»
|
59.7
|
|
))
|
1902
|
»
|
58.3
|
:» »
|
36.4 »
|
)>
|
52.8
|
|
))
|
1905
|
»
|
55.3
|
■» ))
|
34.5 »
|
»
|
49.6
|
|
»
|
1908
|
»
|
42.6
|
)> j>
|
30 »
|
»
|
38.7
|
»
|
»
|
1911
|
|
44.5
|
» »
|
37 »
|
|
43
|
»
|
Vid en enda blick finner man, att de frånvarande först 1905 för
riket och 1908 för landsbygden understego de närvarande i antal, och
att de ännu närma sig hälften af de röstberättigade på landet, medan
de i städerna endast 1908 sjunkit under tredjedelen.
Men huru siffrorna i detaljer växlat: med stora vakanser har man
alltid måst räkna. Förhållandet 1911 i detta afseende är inget undantag,
utan gammal pröfvad regel.
Nu kan man alltid med en viss sanning säga, att resultatet skall
bättra sig under den allmänna rösträttens system, i samma mån de nya
väljaregrupperna hinna att sätta sig in i sina rättigheter och deras be¬
tydelse. Men om någon inbillar sig att denna utveckling skall reducera
den framhållna felkällan till en oväsentlighet — så att vi nu kunna slå
oss till ro och låta tiden arbeta för oss — då behöfves endast en hän¬
visning till ett land, som har större erfarenhet af saken än vårt: den
allmänna rösträttens moderland, Frankrike. Där har det visat sig, att
under den tredje republikens mansålderlånga regim valen i allmänhet
balanserat med en restprocent emellan 7S och 1U af valmanskåren. Det
har äfvenledes klart framstått, att fenomenet ingalunda är stadt i natur¬
ligt aftagande: kurvan går upp och ned kring ett medeltal, som snarare
ökas än minskas.
6
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
Själfva faktum återfinnes öfverallt i hithörande statistiker — vi
räkna då endast med sådana länder, där man infört den allmänna röst¬
rätten utan att tillika, genom särskilda anordningar, sörja för dess
effektivitet. Vid 1906 års val till Danmarks folketing var strejkpro¬
centen öfver 30, vid det samtida valet till Finlands landtdag nära 30,
vid följande års val till Norges storting ej mindre än 42 (för de bägge
sistnämnda fallen är att märka, att kvinnorösträtten där nyss tillkommit).
Slutligen lär oss Tysklands statistik, att vakanssiffran där alltid öfver-
stigit 30 ända till 1887 års val och ännu en gång 1898, att den ännu
1903 var fullt 24, men att den vid valet 1907, under rent exceptionella
omständigheter, på en gång sjönk ända ned till 15.3 — mindre än hvar
sjätte valman, sannolikt det gynnsammaste resultat som öfverhufvud
någonsin vunnits utan särskilda anstalter.
Lägga vi dessa erfarenheter samman, så framstår följande schema¬
tiska resultat beträffande den allmänna rösträttens praktiska effekt.
Ungefär två tredjedelar af valmanskåren (67 procent) bildar vid valurnorna
liksom en läst stam, som normalt inställer sig. Därnäst finna vi ett
fluktuerande lager på öfver en tiondel af massan (procenten mellan 67
och 80); där söka partierna sina värfvade förstärkningar. Återstoden,
en femtedel af hela kåren (80—100 procent), synes immun för alla be¬
arbetningar; det är de fästa valstrejkarnes kategori.
Erfarenheten har således fullständigt jäfvat den oreflekterade förut¬
sättningen, att den allmänna rösträtten automatiskt utfäller folkviljan.
Hon låter sig icke framföras i frihet, all folkupplysning och partidressyr
till trots. Sedan alla juridiska streck bortfallit, kvarstår ett naturligt
och organiskt streck, som måste ha sina rötter i själfva den mänskliga
naturen eller den samhälleliga strukturen; icke fixt som lagens utan
variabelt efter omständigheterna, icke en linje som de moderna riks-
gränserna utan en zon som de primitiva — men därbakom bo borger¬
liga hedningar, som hafva lagen och ändå icke göra hvad lagen inne¬
håller!
Det är ett nytt, hemlighetsfullt, segt och obevekligt streck. Det
hjälper föga att partierna mobilisera mot massan på andra sidan: det
kan hända, att hela bytet efter månadslång agitation med uppbjudande
af en energisk viljas alla resurser i tal och tidningar, program och
prospekt, annonser och reklamer af alla slag — det kan hända, att hela
bytet blir några få fattiga själar! Resten synes utrustad med en alldeles
särskild motståndskraft. Folkviljan, då hon sträfvar till uttryck vid de
politiska valen, synes alltså ha krafter att bekämpa, som ligga djupare
7
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
än att de kunna bringas i dagen genom aflägsnande af laga hinder och
tillsättande af agitatorisk energi allena.
Nästa steg i undersökningen leder oss då in i området bakom
det naturliga strecket, för att söka en orientering bland de medborger¬
liga grupperna där. Vi måste lära närmare känna de krafter, som
spjärna emot folkviljans rena uttryck, om vi öfverhufvud vilja upptaga
en kamp mot dem.
III.
Yalstrejkarnc.
Den företeelse, på hvilken jag nu i motionsväg velat fästa Riks¬
dagens uppmärksamhet, är sedan länge föremål för liflig diskussion i
främmande länder. Det finnes redan en rik litteratur därom (se bil. 1);
jag har refererat hufvuddragen häraf i min afhandling om »allmän röst¬
plikt» i tidskriften Det nya Sverige 1911, till hvilken grundligare
utredning jag här en gång för alla hänvisar.
Icke minst dryftad är frågan om orsakerna till att så stora delar
af väljarskarorna regelbundet lämna sin rätt obegagnad.
Redan från början är det klart, att dessa skolkare och strejkare
äro åt två skilda slag: frivilliga och tvungna. De förra återhållas en¬
dast af subjektiva anledningar, beroende af deras egen vilja; de senare
däremot af objektiva omständigheter, som de ej kunna behärska. Vi
mönstra först de senares leder.
Där se vi då en brokig skara med mer eller mindre laga förfall:
sjuke och invalider, som af rent fysiska skäl icke kunna komma till
valurnan, eller åldringar som icke orka stå i kön — vidare personer
som hindras af annan medborgerlig plikt, såsom till militärtjänst inkallade,
åtskilliga statens järnvägs- och postbetjänte -— slutligen af arbete eller
tillfälliga anledningar från hemorten bortovarande, såsom handelsresande,
storsjöfiskare och sjömän, säsongarbetare i jordbruk eller industri,
turister, flyttande o. d. Gemensamt för dem alla är, att de af någon
yttre anledning ha svårt eller omöjligt att infinna sig i vallokalen.
Därför bör till denna kategori också räknas mindre bemedlade och af¬
sides boende inom valkretsen, för hvilka en inställelse vid valurnan skulle
betyda särskildt stora materiella offer af tid eller pengar.
Vi låta nu den andra kategorien passera revy: valflyktingar som
icke kunna uppvisa något laga alibi och hafva intet att skylla på utan¬
8 Motioner i Första kammaren, Nr 94.
för sig själfva. Dessa äro af mera skiftande slag, och bevekelsegrun-
derna kunna vara alldeles motsatta.
Sålunda bilda pessimister och optimister hvar sin klart utpräglade
grupp. De förra ha uppgifva striden i modlöshet öfver föregående
nederlag, deras enda tanke är »hvad tjänar det till», och så stanna de
hemma, alldenstund folk i allmänhet har en viss motvilja mot att sitta
där de bespottade minoriteterna sitta. De senare äro tvärtom in¬
vaggade i säkerhet genom föregående framgångar, deras tanke är »det
går bra ändå», deltagandet i valet tyckes dem vara en öfverflödsgärning
som de kunna bespara sig. Här saknas icke allmänsinne å någondera
sidan, men det saknas den plikttrogna energi som alltid vakar för att
bevara en seger eller reparera ett nederlag.
Nära hopplöshetens representanter komma räddhågans, som icke
heller sakna intresse för det allmänna, men frukta att visa det af hän¬
syn till personlig fördel eller risk: de vilja ej stöta sig med en förman,
en fordringsägare, en vän, men ej heller rösta mot sin öfvertygelse,
och så blir hemmasittandet deras trygga medelväg. På en helt annan
sida finna vi princip fasthetens män, som icke återfinna sina egna åsikter i
någotdera partiprogrammet och icke vilja välja mellan onda möjligheter;
det kan sålunda hända, att lida klasser demonstrativt utebli af ovilja
mot själfva författningsformen, såsom Frankrikes monarkister och Italiens
klerikale. Icke långt därifrån se vi de finkänslige, som stötas tillbaka
af oväsendet vid valurnorna och det politiska lifvets afvigsidor öfver¬
hufvud; måhända har det gått därhän, att politiken synes dem som ett
rent hinder för rättvisa och heder, hvadan de med ovilja vända sig bort
från denna demoralisationens skådebana och allt hvad därtill hörer.
Om vi hittills kunnat hos de olika grupperna förutsätta ett all¬
mänsinne, som blott icke kunnat komma till sin rätt, möta vi slutligen
en stor skara rent likgiltige, i hvilkas själar enskilda intressen alldeles
förkväft den aktiva medborgarandan. Äfven här finnas dock stora
schatteringar: från den slöa okunnigheten, som icke känner sina poli¬
tiska rättigheter eller deras bruk, och bekvämligheten, som öfverhufvud
icke vill göra sig besvär, ända till den forcerade verksamhet, som icke
tycker sig ha någon tid till öfvers för det politiska bråket, enär hvarje
stund är så dyrbar för den privata gärningen. Det är inom denna
grupp vi äfven finna det tysta arbetets män, som fatta sin lifsuppgift
så att de äro trogna i de små s}rsslorna, och låta andra sköta politiken,
utan ärelystnad eller farhågor för egen del, emedan de äro beredda att
taga den goda dagen som den onda. Detta är »de stilla i landet», de
fridsamme, de specifikt partilöse; och deras tal är utan tvifvel stort.
9
Motioner i Första hammaren, Nr 94.
På sådant sätt har den vetenskapliga analysen upplöst valstrej-
karnas massa i dess olika beståndsdelar. Synpunkten är här psykologisk,
och beräkningarna äro gjorda a priori. Praktisk politik vill gärna ha
en solidare grund att bygga på, och en sådan kan endast statistiken
skänka. Lyckligtvis ha vi just för vårt land numera en sådan statistik
i hand, och äro följaktligen i stånd att justera förhandsberäkningarna
med svensk erfarenhet. Vår Statistiska Centralbyrå har nämligen be¬
arbetat materialet från senaste val äfven ur denna synpunkt: upprättat
tabeller, där vi valkrets efter valkrets kunna mönstra de röstberättigade
och de röstande efter yrken, såväl absolut i positiva tal som relativt
till yrkets hela medlemssiffra inom kretsen. Ur dessa tabeller är det
ju lätt att afvisa strejkprocenten för de olika yrkesgrupperna. Materialet
är ännu icke utgifvet på tryck, men genom byråns benägna tillmötes¬
gående är jag i tillfälle att redan nu begagna mig däraf för denna
undersökning.
Det skulle gifvetvis taga allt för mycket rum att här återgifva
resultatet för alla valkretsar och yrkesgrupper. Det torde icke heller
vara af nöden för att komma till hållfasta slutsatser. Jag har därför
nöjt mig med att beräkna först strejkprocenterna för det hela samt
grupperna »hemmansägare» och »arbetare» inom samtliga (rena eller
blandade) landtvalkretsar, vidare procenterna för en del andra, mera
framträdande yrkesgrupper inom vissa, för rikets olika förhållanden
representativa landtkretsar, därtill liknande procenter inom de rena
stad svalkrets ärna, d. v. s. våra stora och några af våra medelstora städer,
och till sist slutprocenterna för samtliga yrkesgrupper utan afseende på
lokala skiljaktigheter. Beräkningarna återfinnas som bilagor 2—5. Den
första af dem tager sikte på de största sociala motsatserna, nämligen
de egentliga bönderna, som utgöra landsbygdens fasta garde, och industri¬
arbetarna, ty gruppen »arbetare» utesluter torpare, drängar och »öfriga
jordbruksarbetare», hvilka bilda särskilda grupper för sig. Den andra
tabellen vill tjäna med stickprof från olika landsändar, och den tredje
likaledes för de större städernas hithörande förhållanden, medan den
sista ger schematiska tal för det hela tillika med positiva siffror.
Bland de mänga intressanta, och delvis måhända öfverraskande,
resultat, som skymta ur dessa tabeller, må här först framhållas den
ringa strejkprocenten hos lägre tjänstemän, som är gemensam för land
och stad. Nästan undantagslöst visar sig denna grupp bland de stora
grupperna vara den mest intresserade och påpassliga. Vidare är iögon¬
fallande den höga procenten för arbetarne i städerna samt för jordbrukets
småklasser (torpare, drängar, öfriga jordbruksarbetare) på landet. Men
Bihang till Riksdagens protokol 1912. 3 saml. 41 höft. (Nr 94.) 2
10
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
det största intresset faller på förhållandet mellan bönder och industri¬
arbetare, hvilka grupper hvar för sig innefatta omkring 150,000 röster
eller 1U af hela antalet. Man ser, hur det växlar efter landsändarne,
än öfver än under medeltalet. Procenten frånvarande hemmansägare
varierar från föga öfver 28 (Ålfsborgs S.) till nära 66 (Norrbottens N.)
och blir i medeltalet 40.3; för arbetarne svänger pendeln mellan under
30 (Västmanlands V.) och fullt 66 (Gotland) och stannar till sist på 43.
Det finns trakter, såsom Kalmar län, där hemmansägarefrekvensen vid
valurnan är nära nog i banko öfverlägsen arbetarnes; och det finnes andra
bygder, såsom Värmland och Bergslagerna, där ett motsatt förhållande
äger rum (om också icke lika utprägladt). I det hela skall man med
särskild förvåning finna, att föga mer än hälften af dessa politiskt
bärande samhällsklasser infann sig vid valurnorna 1911.
Äfven efter denna statistiska undersökning återstår ju mycket att
utreda, innan fullt ljus faller öfver våra närvarande valstrejkares sociala
fördelning. Men redan nu framstår ett resultat öfver alla andra: varia¬
tionen efter samhällsklasser är icke mycket stor. De bidraga alla, utan
allt för märkbara skiljaktigheter, till strejkmassan. Visserligen är skill¬
naden (i bil. 5) stor mellan å ena sidan folkskollärare och godsägare,
där strejkareprocenten knappt når 19, och å andra sidan sjömän och
och fiskare, där procenten (af naturliga skäl) närmar sig 72; men dessa
grupper spela kvantitativt ingen roll. Däremot är det påfallande, att
de mäktiga klasser, som man vant sig att betrakta som de mest ut¬
präglade flygelriktningarna, skilja sig så pass litet från hvarandra i
ifrågavarande afseende.
IV.
Yalstrejkens politiska innebörd.
Af hittills förebragt utredning synes i förstone framgå en ganska
bestämd och betydelsefull slutsats äfven i politiskt afseende, nämligen
att valstrejkarnes massa icke väsentligen skiljer sig från den aktiva
valmansmassan beträffande partifördelning.
Vid närmare betraktande och eftersinnande lär man dock här få
göra en reservation, för socialismens räkning. Redan företrädet för gruppen
»lägre tjänstemän» torde möjligen peka i den riktning, att socialismen
har en relativt liten kontingent bland de frånvarande. Kunde man
upplösa gruppen »arbetare» i socialistiskt organiserade och fria, skulle
man säkerligen också få se, att de förre för sig ha en vida fördelaktigare
Motioner i Första kammaren, Nr 94. 11
siffra än gruppen som helhet. Det ligger ju i sakens natur, liksom
det öfverensstämmer med den allmänna erfarenheten, att en högre
organisation garanterar en lägre strejkprocent; men intet parti opererar
med så väldisciplinerade trupper som socialismen. Inom dess leder torde
de ofvannämnda psykiska faktorerna — pessimismens modlöshet så väl
som optimismens säkerhet, den individuella själfständigheten, räddhågan,
finkänsligheten och likgiltigheten — utöfva det minsta inflytandet gent
emot den nästan religiöst färgade solidaritetskänsla, som bjuder partiets
menige att göra sin plikt mot partiet.
Socialdemokratien måste alltså vara det parti, som lider minst af
det naturliga strecket. Dess kadrer äro redan nu bäst fyllda. Ett
sänkande af strejkprocenten måste då också ha den politiska betydelse,
att de borgerliga partiernas aktiva procent stiger; såsom erfarenheten
äfven bekräftade vid det tyska valet 1907, genom socialisternas tillbaka-
trängande. Bakom det naturliga strecket, bland de frånvarandes massa,
ha de borgerlige sin störa reserv — liksom socialisterna ha sin bakom
häftningsstrecket.
Nu gör man klokt i att icke allt för mycket lita på detta resultat.
Förhållandena kunna växla efter tider och land; det saknas icke heller
direkta exempel på socialistiskt intresse för förslag att utrota strejk-
procenten. I det stora hela förhåller sig emellertid socialdemokratien
mest kallsinnig mot dylika reformer; i dess press skall man också oftast
finna uttryck af förakt för valstrejkarne, såsom »efterblifne» och oför¬
tjänte af uppmärksamhet. Det ligger blott allt för nära till hands att
här igenkänna den själfviskt intresserade, som dömer i egen sak öfver
dem som stå honom i vägen. Såtillvida kunna vi i dylika domar se
reflexen af det faktiska och för socialisterna medvetna förhållandet, att
det närvarande tillståndet med sitt naturliga streck utgör ett premium åt
socialismen på öfriga partiers bekostnad. Detta är också allmänna om¬
dömet i litteraturen, äfven om afvikande meningar icke alldeles saknats.
Men äfven om denna slutsats skulle innebära en öfverdrift eller
ett rent misstag: ett är säkert, nämligen att det närvarande tillståndet
gynnar partiväsendet som sådant. Bakom strecket befinna sig nämligen
— såsom den psykologiska analysen uppenbarat — icke blott försumliga
partimän, utan äfven de partilöse. Och det är all anledning att antaga,
att de bilda hufvudparten. Samtidens främste statsvetenskapsman,
Laband, lägger hufvudvikten härpå: »valstrejkarna», säger han, »äro
ingalunda de politiskt indolenta, utan just de besinningsfulla och moderata
elementen, hvilka sätta ett passivt motstånd mot de extrema partiernas
upphetsande talemän.» När nu dessa element saknas vid valurnorna,
12
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
så måste den representation, som framgår nr valen, blifva ensidigt
kalkerad på de utpräglade partisynpunkterna inom den allmänna opinionen.
Det är som ett ansikte, där högra och vänstra sidorna blifvit framhäfda
i onaturlig proportion; de förbindande dragen komma icke till sin rätt.
Men en sådan bild är falsk. Det blir icke folkviljan, icke nationens
verkliga ansikte, utan en mer eller mindre grof kärrlatyr däraf.
Den allmänna rösträtten, lämnad åt sig själf vid valurnorna, sträfvar
att belöna partienergien utan afgörande afseende på den verkliga folk¬
meningen. Den premierar partiviljan i stället för att renodla folkviljan.
För partimännen till höger och vänster skall detta utan tvifvel
snarast framstå som en fördel och vinst. De ha nämligen icke sinne
för /någon annan förtjänst i detta stycke än den som triumferar i socia¬
lismens »solidaritet)), de döma alltså skarorna på andra sidan som mindre-
värdiga redan på grund af denna pliktförsummelse. För den rene parti¬
mannen är den partilöse alltid en förargelse och en styggelse. För
statsmannen ter sig saken tilläfventyrs annorlunda. Från hans synpunkt
torde de partilöse beteckna ett omistligt element i den lugna samhälls¬
utvecklingen. Och då ligger det nära till hands att vilja tillgodogöra
utvecklingen detta element äfven vid representationens bildande, som
dämpare på partikampens vreda vågor.
Vi behöfva härvid ingalunda utgå från någon antagen öfverlägsenhet
på de strejkandes sida. Det är lätt att i deras massa urskilja kategorier,
som man tycker sig fullkomligt kunna undvara. Men är det annorlunda
inom de röstandes långa köer? Kan någon förneka, att äfven där mindre-
värda krafter trängas med de värdiga — osjälfständiga skaror, som fösas
fram som »valboskap)) af sina inpiskare, själfviska element, som sakna all
tanke bortom den egna andelen i köttgrytorna, besittare som klänga sig
fast vid dem, och icke-besittare som vilja armbåga sig fram till dem?
Tror man verkligen, att de röstande alltid representera den större insikten,
fosterlandskärleken, ansvarskänslan eller ens det större intresset? Det
är alldeles säkert, att det finnes ondt och godt på bägge sidor om det
här ifrågavarande strecket, och det är alldeles utsiktslöst att söka bedöma,
om de »bättre» stå innanför eller utanför. Vi veta blott ett: att bägge
delarna höra med i nationaliteten. Och därmed äro vi inne på den prin¬
cipiella sidan af saken, som väger ännu tyngre än den praktiska.
I själfva verket är saken redan afgjord och diskussionen afslutad
i och med den allmänna rösträttens accepterande. Ty allmänna röst¬
rätten själf betecknar personlighetsprincipen »på andra sidan om godt
och ondt», i direkt åsyftad motsats mot kvalifikationsprincipen »af godo».
Att här återkomma till värdesynpunkterna är alltså detsamma som att
13
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
vilja rifva upp grunden för ett redan fattadt beslut. Det är icke längre
frågan om godt eller ondt, vackert eller fult, i nationens typ; det är
frågan om typen själf, som ett faktum. Nationen skall representeras
sådan den är — inom antagna begränsningar — och det är lika ologiskt
som det är lönlöst att vilja komma med någon ny moralisk eller intel¬
lektuell sortering sedan man bannlyst själfva tanken på ett urval. Har
man en gång accepterat den monarkiska principen, så har man bara att
ta konsekvensen, de dåliga kungarna liksom de goda; sammalunda med
demokratien. Synpunkten godt eller ondt försvinner inför den enda
synpunkten: legitim eller ej. Äfven folkviljans historia har sina falska
Dmitrier och Sebastianer. Dem vilja vi ej veta af. Men vi ha nu sett,
att den allmänna rösträtten, lämnad åt sig själf, icke ger tillräckliga
garantier emot sådan usurpation. Det är demokratiens egen klara
princip, som här är i fara för sitt verktyg.
Gifvetvis innebär ett sådant betraktelsesätt ingen kapitulation inför
utvecklingens blinda makter, allraminst i ett statsskick som på konsti¬
tutionellt vis bevarar sin monarkiska princip vid sidan af den demo¬
kratiska. Men om äfven monarkiskt sinnade kunnat acceptera den senare
principen för representationens räkning, så är det därför att de ha
förtroende till sitt folk som sådant. De äro ej blinda för dess svagheter,
men de tro, att dessa skola elimineras bort i det hela, och ur brytningen
mellan godt och ondt i folksjälen alltså utfällas ett resultat, som är
framtidsdugligt på samma gång som det är nationellt. Men om detta
skall kunna ske, så är det ock en uppenbar förutsättning att alla de
element, som öfver hufvud ansetts förtjäna afseende, också komma in i den
nationella degeln, ur hvilken folkviljan skall framgå vid valen. Vi ha
icke varit med om att frigöra folkviljan ur fjättrarna af ett lagbestämdt,
medvetet och förnuftigt urval för att sedan vilja utlämna henne åt ett nytt,
beroende på slumpen eller agitationen. Det är nationen själf — den
manliga, myndiga och ograverade — som vi vilja se och höra: i sin helhet,
utan nya, mer eller mindre oberäkneliga afdrag. Och då den allmänna röst¬
rätten ensam icke förmår bringa dess röst till fulltonigt uttryck, så återstår
att utbygga densamma med ditåt syftande, kompletterande bestämmelser.
Således, icke blott ur den praktiska synpunkten att tillsätta parti¬
utvecklingen en broms, utan framför allt af principiella grunder — som
ett rent korollarium af valrättens allmännelighet och ett korrektiv mot
folkviljans förfalskning — önska vi särskilda anstalter för att föra äfven
de tredskande och flyktande valmännen till val. Vi utdraga därmed
endast en i demokratien själf inneliggande konsekvens, hvarförutan den
förr eller senare urartar till demagogiens farliga villa eller rena humbug.
14
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
V.
Botemedel mot valstrejken.
Sedan vi alltså funnit valstrejken vara ett ondt, se vi oss nu om¬
kring efter botemedel, hvarvid de olika motiverna till strejken gifvetvis
kunna påkalla olika kurer.
Nu är från början klart, att valfrekvensen sammanhänger med
folkets allmänna upplysning och medborgerliga bildning öfverhufvud
samt alldeles särskild! med dess intryck af sin författning, såväl i all¬
mänhet som i de delar hvilka speciellt röra valen. Författningens
demokratisering bör i och för sig bringa denna barometer i höjden, enär
den sammanfaller med maktens egna lockelser. Stigning verkas vidare
af direkta val, enär de ge valmännen en starkare känsla af uppnådda
resultat än indirekta; af listval, enär de stimulera intresset mera än
enmansval; af slutna val, enär de skydda de räddhågade mot risken af
att deras röstande blir bekant; af fria val, enär de ge principmänniskorna
större utrymme än stickval. I de länder, som sakna proportionella val,
plägar man rekommendera dem äfven ur denna synpunkt, enär de böra
framlocka pessimisternas kategori; de sätta ju ett värde äfven på massor
af röster, som skulle vara utan all betydelse vid majoritetsval.
Vidare ligger gifvetvis mycken vikt på valens anordnande till tid
och rum, så att deltagandet blir möjligast bekvämt för valmännen. Ju
lämpligare tid på året och dag i veckan man statuerat, desto större
blir själfklart frekvensen. Enkla anordningar af vederbörande myndighet
kunna sedan vid tillfället spela en stor roll; exempelvis att man i stor¬
städerna ställer om ett tillräckligt antal vallokaler, så att köbildningen
icke blir afskräckande stor. Här och där har man också tänkt på att
underlätta kommunikationen med vallokalen genom fria resor. Sörja
sedan partierna för goda program och dragande namn, så torde alla
allmänna försiktighetsmått vara iakttagna.
Lagstiftaren, hand i hand med de administrativa myndigheterna
och partiledarna, har således mångahanda tillfällen att på ett slags
hygienisk väg motarbeta valstrejker. Men man må ej undra på, om
dessa generella medel i praktiken visat sig otillräckliga. Där djupare
psykologiska motiv eller rent personliga hinder föreligga för inställelse,
där hjälper det föga att bara jämna vägen till valurnan eller öfverhufvud
aflägsna hämmande inflytelser. Det tarf vas yttermera hjälpmedel af
positivt och rent tekniskt slag, direkt siktande på skarorna bakom det
naturliga strecket.
15
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
Här framställer sig nu först tanken på votering medelst fullmakt
(fransmännens »vote par procuration»); men då den premierar agitationen
och inbjuder till missbruk utan att bevara hemligheten, har den rönt
föga sympatier vare sig i vetenskapen eller lagstiftningen. Helt annor¬
lunda förhåller det sig med den skriftliga voteringen (»vote par corres-
pondance»). Den är väl vitsordad i litteraturen, den finnes delvis i
Schweiz och Norge; den står på dagordningen i Frankrike sedan decen¬
nier; den fördes fram i vår litteratur af Flodström 1899, i vår parla¬
mentariska historia af Ödman 1902, och den slog principiellt igenom
hos oss 1908, då Riksdagen beslöt en skrifvelse (nr 137) om utredning,
»huruvida och under hvilka villkor undantag må kunna göras från den
i 24 § R. O. gifna bestämmelsen, att rösträtt ej må utöfvas af annan
än den, som vid valtillfälle personligen sig inställer, samt för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill denna utredning kan gifva anledning».
Motionären tänkte därvid på sådana valmän, som inom riket »på grund
af sjuklighet, militär tjänstgöring eller annat laga förfall» voro ute¬
stängda från vallokalerna eller också »af resa eller vistande utomlands»
förhindrade; som representant för Bohuslän hade han alldeles särskildt
dess sjömän och storsjöfiskare i minne. För dessas räkning rekommen¬
derade han rösternas insändande per post, under vissa försiktighetsmått,
till valförrättaren.
I historiskt sammanhang med den stora rösträttsreformen har så¬
ledes i vårt land ett steg tagits af den ena statsmakten i direkt syfte
att kurera valstrejkens onda. Skola vi då nu lägga armarna i kors
och afvakta frälsningen efter Kungl. Maj:ts tågordning? Detta beror
naturligtvis på den föreställning vi göra oss angående det tågna stegets
kurativa omfattning. Efter vår föregående anatys är det utan vidare
klart, att det nu ifrågavarande botemedlet siktar blott på den ena hufvud-
kategorien därinom, den objektiva, omständigheternas slafvar och mar¬
tyrer. Där är det utan tvifvel effektivt, men därutöfver räcker det ej.
Det hjälper dem som vilja, men icke kunna. Det har ingen betydelse
för dem som kunna, men ej vilja. Den sidan af problemet står olöst kvar.
_ -Å-ro vi i stånd att afgöra, huru dessa kategorier numerärt förhålla
sig till hvarandra? Frågan är svår, men vi kunna dock få någon led¬
ning af utländsk erfarenhet. I Frankrike skattas massan af dem som
äro frånvarande på grund af yttre förfall till 10 procent af hela val-
manskåren; men däri ingår eu osedvanligt stor mängd handelsresande
och säsongarbetare. I Belgien har man trott sig kunna uppskatta mot¬
svarande procent till 4 å 5. Det finns ingen anledning att antaga den
i Sverige afsevärdt större. Beräkna vi alltså 5 procent af valmans-
16
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
kåren för denna kategori, så återstå hos oss efter det sista valets siffror
38 procent — nästan två valmän på fem.
Det är alltså den ojämförligt största delen, som står oberörd af
denna bot. Problemets hufvuddel är kvar. Hvar skola vi söka lös¬
ningen för den?
På dessa tankevägar bar man kommit till ett tredje botemedel, som
synts innebära det afgörande, allomfattande svaret, och som därför fått
en plats bland samtidens eröfrande reformidéer. Det är den lagstadgade
röstplikten (»vote obligatoire»).
VI.
Röstplikten som eröfrande tidsidé.
Vi inregistrera först summariskt den nya idéns strider och segrar
i främmande länders lagstiftning.
Den allmänna röstplikten inträder i den europeiska kontinentens
historia samtidigt med rösträtten själ!', såtillvida som vi i en af petitio¬
nerna till den franska nationalförsamlingen 1789 finna rösträtten fram¬
hållen som en »helig plikt». Sammanhanget visar sig äfven däri, att
röstplikten icke kom under egentlig diskussion förrän den allmänna
rösträtten brutit igenom, hvilket som bekant får räknas från och med
februarirevolutionen 1848.
Under den andra republiken i Frankrike framkommo nu 3 parla¬
mentariska förslag till organisering af rösträtten som plikt. Vid den
tredje republikens grundläggning gjordes 4 liknande försök, och åren
1880 —1905 ha sett åtminstone 10 motioner i de franska kamrarna om
denna sak. Att det oaktadt intet resultat ännu utfällts ur den lifliga
diskussionen, kan till dels bero på traditionella fördomar (se nedan s. 22),
till dels på själfva trängseln på reformbanan, där man därjämte arbetar
på att organisera rösträtten själf i proportionell eller professionell väg;
men det bar ock klara realpolitiska grunder i fruktan för element, som
genom den allmänna mobiliseringen skulle komma fram i obekväm
kvantitet: i republikens äldre dagar monarkister, nu väl snarare kleri-
kaler.
Liknande hänsyn lägga sig i Italien starkt i vägen: fruktan för
klerikala statfiender å ena sidan, republikanska å den andra. Föröfrigt
står Italien ännu långt ifrån den allmänna valrätten, hvars införande
sålunda alltjämt är reformvännernas hufvudmål. Icke desto mindre har
17
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
röstplikten dryftats ganska lifligt i den italienska litteraturen sedan 1890-
talet, och i december 1910 var den, samman med allmänna rösträtten,
mogen för en kunglig proposition, som dock gick om intet i början
af 1911.
Den anglosaxiska världen har mera intresse för den kvinnliga röst¬
rätten än för den manliga röstplikten; dock lära (enligt tidningsnotiser)
förslag om röstplikten i senare tider framkommit såväl i den australiska
staten Viktoria som i Kanada. I Förenta staterna bar reformen
haft åtminstone en framskjuten förespråkare, nämligen guvernör Hill,
som uttalade sig därför i sina budskap till staten New Yorks represen¬
tation 1889 och 1890, med den påföljd att motioner gjordes och saken
diskuterades, fast utan resultat. Liknande förslag ha äfven framkommit
i andra amerikanska stater.
Vända vi oss nu till Tyska riket — hvars representation, som
bekant, olik Preussens hvilar på allmän rösträtt — så finnas äfven här
intressanta fakta att anteckna, om också ännu intet resultat hunnit af¬
sätta sig i lagstiftningen. I denna rikt komplicerade partivärld var det
socialdemokratien som först grep tanken på röstplikt; sålunda innehåller
Gothaprogrammet 1875 i första punkten af fordringarna på statsförfatt¬
ningen »allmän, lika, direkt val- och stämmorätt, med hemlig och obliga¬
torisk röstning vid alla val och voteringar i stat och kommun». Redan
i Erfurt 1891 slopades emellertid ordet »obligatorisk», och partiet vände
i stället sina förhoppningar till proportionella val. Däremot upptogs
tanken på valplikten nu af högerns vänstra (antibyråkratiska och anti¬
semitiska) flygel, det »tysk-sociala reformpartiet» 1895, och det återfinnes
alltjämt såväl på dess efterträdares (»tyska reformpartiet») program 1906
som på den s. k. »tysk-sociala gruppens» (inom Ekonomiska föreningen)
1905; formuleringen lyder i bägge programmen »valrättens utvidgning
till valplikt». Som reformens parlamentariska målsman uppträdde Lieber-
mann von Sonnenbeeg upprepade gånger mot slutet af 1890-talet med
motioner i Riksdagen.
Vi komma nu till stater, där röstpliktens idé på allvar slagit
igenom. Med förbigående af ansatser i förfluten och närvarande tid
(ända bort till Bulgarien och Mexiko) möta vi här först republiken
Schweiz. Rösttvånget, eller rättare inställelseplikten, är här gammalt vid
de folkfester, som äro förbundna med de allmänna stämmorna i de kan¬
toner där folket omedelbart utöfvar suveräniteten. Men äfven i en del
kantonalförfattningar med representativ form finna vi lagstadgadt röst¬
tvång (åtminstone vid referendum): främst S. Gallen sedan 1835, vidare
Ziirich 1869, Thurgau 1870, Aargau 1871, Schaffhausen 1876, på visst
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 3 samt. 41 käft. (Nr 94) 3
18
Motioner i Första hammaren, Nr 94.
sätt äfven Graubiinden och kanske ännu flera. Äfven till sjkifva för-
bundsförsamlingen har man ifrågasatt det, senast vid årsskiftet 1910—11,
ehuru där ännu utan resultat.
Ett ännu större och klarare exempel, det första bland moderna
monarkier, ger oss Belgien. Sedan 1831 mångenstädes ansedt som det
konstitutionella mönsterlandet, framstår detta land för andra gången som
de moderna idéernas bärare, då det (ministären Bernaert) år 1893 vid
öfvergången till allmänna rösträtten tog den obligatoriska röstplikten
med, i författningens art. 48. Från denna tid kunna röstpliktens an¬
hängare datera idéns genombrott, liksom den allmänna rösträttens från
1848.
Under den tid, som sedan förflutit, har röstplikten redan vunnit
tvenne stora segrar, bägge under samma år 1907. Den ena är i Öster¬
rike. Först genom detta års lagstiftning ställdes här andra kammaren
helt på allmän valrätts grund, och åter gick lagstiftarens tanke omedel¬
bart till konsekvensen valplikt; dock blott så tillvida, som den nya val¬
ordningen i sin § 4 öfverlåter åt de särskilda kronländerna att bestämma
i saken. Rätten togs genast i anspråk och bragtes innan årets slut till
förverkligande i 6 länder (Nedre och Öfre Österrike, Salzburg, Vorarl-
berg, Mähren och Schlesien), med öfvervägande konservativa landtdagar
— reformen var här framförd (af Lueger) å det »kristligt sociala» partiets
vägnar, som ett direkt schackdrag mot socialismen. Den andra eröfrin-
gen är Spanien. Den allmänna rösträtten fanns där sedan 1890, och
det var för att råda bot på den därmed följande korruptionen som
högern (Maura) i en ny vallag (art. 2) insatte röstplikten för alla val
och valmän. —
Denna mönstring ger alltså fyra stora exempel på framgång för
den nya idén, däraf tre konstitutionella monarkier af tillnärmelsevis svensk
typ, nyligen omvända till allmän rösträtt; i detta sammanhang ha två
af dem direkt beslutat sig för röstplikten.
Det är således här icke frågan om något akademiskt hugskott
blott eller en tom fantasi. Det gäller en praktisk reform som är »en
marche», ställd på dagordningen i många stater och redan införd i lag¬
stiftningen i stora kulturländer — en fullt modern och aktuell politisk
tanke, täflande med den kvinnliga rösträttsfrågan om samtidens intresse,
på visst sätt en konkurrent till densamma, och lyckligare så till vida
som den redan räknar ojämförligt större eröfringar i lagstiftningen.
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
19
VIL
Röstplikten i praktisk lagstiftning.
Det följer härnäst att efterse valpliktens organisering i de respek¬
tive författningarne samt tilläfventyrs spåra dess verkningar.
År det en laga plikt att möta i val, så måtte den upprätthållas
genom laga straff. Därför nöjer sig den moderna lagstiftningen icke
med att platoniskt förklara rösträtten för en medborgarplikt, såsom un¬
derstundom skett i äldre författningar, utan tager konsekvensen och
statuerar straffrättsliga påföljder af försummelsen.
Detta är gifvetvis problemets svåraste sida. Lagstiftningen måste
vid utmätningen af straffen taga hänsyn till de egenartade och ömtåliga
förutsättningarna. Det är en alldeles ny straffrätt, som syftar till största
möjliga grad af afskräckning med de möjligast lindriga medel. Man
måste nämligen räkna med en opinion, som ännu icke vant sig att be¬
trakta felen som fel, och följaktligen äfven med risken att få hela
massor samtidigt på de anklagades bänk. Straffen böra vara milda och
dock effektiva, kraftigt förebyggande och dock icke hårdt vedergällande.
Det är intet under, att diskussionen blifvit synnerligen liflig på denna
punkt.
Vissa linjer ha dock redan utfällt sig ur utvecklingen på området.
Sålunda äro gifvetvis kropps- och frihetsstraff från början uteslutna.
De straffarter, som återstå och fått rum i lagstiftningen, äro dessa fyra:
varning, affischering, böter samt borgerlig degradation, närmast i form af
rösträttens suspension. Den belgiska straffrätten (1894 års vallag, art.
220—223) känner dem alla, den spanska (1907 års vallag, art. 84, 85)
alla utom varningen, eljest synes man endast praktisera bötesstraffet.
Inom litteraturen har man få sympatier för varningsstraffet, och om
affischeringens effektivitet äro meningarna delade. Den positiva diskus¬
sionen rör sig således öfvervägande om de bägge sistnämnda straffarterna.
Man tyckes i teorien vara tämligen ense om att göra böterna pro¬
portionella till debetsedeln, då ju strejkarna kunna vara att finna inom
alla slags förmögenhetskretsar. Detta tillämpas ock i den spanska val¬
lagens art. 84, så att man får bota 2 procent af kronoskatten (eventuellt
därtill 1 procent af innehafvande lön af det allmänna intill nästa val).
Vanligen se vi dock i lagstiftningen endast fixa belopp med små latitu¬
der; ofta förbluffande små siffror, såsom 1—3 francs för första resan i
Belgien eller ända ned till 15 centimer i Schweiz.
20
Motioner i Första hammaren, Nr 94.
Förlusten af rösträtten åter kan som straff i förstone synas skäligen
beskedligt, för att icke säga ologiskt, då det vändes mot folk som själfva
i handling suspenderat den; är icke detta, som någon sagt, att straffa
icke-rökaren genom att förbigå honom vid kringbjudandet af cigarrer?
I litteraturen är man numera tämligen enig i att ogilla detta resone¬
mang; Spira, hvars arbete »Die Wahlpfhcht» 1909 är det främsta inlägget
emot hela reformen, skattar denna påföljd som den verksammaste af
alla. Och säkerligen med rätta, ty det är icke nog med ambitionsver-
kan, det är också meningen att straffet skall ha praktiska följder af
besvärande slag. Äfven om man icke med vissa författare vill gå ända
därhän att fråntaga den tredskarrde äfven familj erättsliga befogenheter
(t. ex. att kunna bli förmyndare), så ligger det i sakens natur att den
politiska rösträttens förlust drager med sig äfven den kommunalas, vidare
den politiska valbarhetens, vittnesgillhetens och motsvarande medborger¬
liga förtroenden. Slutligen kan det gå så långt som i den spanska val¬
lagens art. 84, att man mister kompetensen till alla offentliga uppdrag;
hvadan i detta land för dem regelbundet fordras en attest om fullgjord
röstplikt (art. 85).
Naturligtvis böra icke alla dessa verkningar inträda på en gång.
Upprepade försummelser måste tydligen kräfva strängare påföljd än den
första. Straffen böra alltså vara graderade. Vid utmätningen af denna
skala gå emellertid meningarna åter mycket i sär. Det belgiska syste¬
met räknar 4 grader: första resan 1—3 francs böter eller varning, andra
3—25 francs, tredje affischering, fjärde rösträttens suspension i 10 år. Det
österrikiska schemat har endast böter, stigande inom ramen 1—50
kronor. Det spanska har först affischering och böter, sedan degrada-
tionen. Man ser, hur uppfattningen af de olika straffens skärpa växlar
— en divergens, som naturligtvis får anses ha sina rötter i själfva folk¬
lynnena.
En viktig fråga för lagstiftaren är också den om de laga förfallen,
då man ju icke kan undgå att taga hänsyn till de mycket växlande
omständigheterna vid skyldighetens fullgörande, tillika med andra inver¬
kande omständigheter. Sålunda är en åldersgräns föreskrifven i Spanien
(70 år) och ställvis i Schweiz (60 år). Den spanska lagen, som här är
vidlyftigast, har också statuerat en del s. k. imkopatibiliteter eller dispen¬
ser från skyldigheten på grund af ämbetsställning (prästerskapet, härads-
höfdingar, åklagare i egna distrikt). Till röstpliktens organisation hör
slutligen också en del mera rent tekniska detaljer (frågan om rätt åkla¬
gare, om forum, om vad, m. m.), som här kunna förbigås. —
Vid slutet af denna undersökning om den nya idéns faktiska
21
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
genombrott framställer sig den frågan, om den i praktiken visat sig
effektiv. Så kort tid erfarenheten omfattar, synes den verkligen ha till
fullo bejakat detta.
Det starkaste utslaget finna vi i Belgien. Medan det sista valet
efter de gamla reglerna hade öfver 16 procent strejkare, sjönk denna
procent vid det första valet efter röstplikt (1894) till 5, hvaraf åter
4 V2 procent ansetts ha laga förfall, och har vid de följande valen stått
på 6—8 procent. Man kan naturligtvis dra i tvifvelsmål om röstplikten
ensam kunnat denna kraftiga verkan åstadkomma, då ju andra gynn¬
samma faktorer (den allmänna rösträtten själf, söndagsvalen, fria resor)
samtidigt inträdt, men att tillskrifva dessa andra faktorer hela förbätt¬
ringen är lika godtyckligt. I hvarje fall ha vi att inregistrera ett för
röstpliktens anhängare mycket tillfredsställande faktum.
För Schweiz äro resultaten mera sväfvande, men tala under alla
förhållanden om ett välgörande inflytande. Man har beräknat, att de
röstande i valpliktkantonerna utgöra 84—69 procent af valmännen, i de
andra 61—39 procent; d. v. s. ingen af de senare hinner i detta hän¬
seende så högt som den sista i raden af de förra.
För Österrike känner jag tillsvidare endast valet 1907, men det
bereder samma tillfälle att jämföra valkretsar med och utan tvånget, och
jämförelsen ger i själfva verket det klaraste erfarenhetsbevis som vi tills¬
vidare äga. Skillnaden är nämligen påfallande: i kronländer med .val¬
plikt deltogo i medeltal 93 procent af valmännen, medan därutanför
procenttalen voro i medeltal endast något öfver 81.
Sådana erfarenheter om institutets utbredning och verksamhet ge
en fast grund, då vi nu gå att diskutera själfva principen.
VIII.
Röstplikten i teori och princip.
Vi ha utgått ifrån valstrejken som ett ondt och kommit till röst¬
plikten som dess botemedel. Det händer emellertid, att kuren själf kan
vara farligare än sjukdomen. Frågan om röstpliktens fördelar och nack¬
delar bör därför undersökas i och för sig, innan vi kunna vara öfver-
tygade om att stå vid problemets lösning.
Nu skola vi verkligen höra röster, både i litteraturen och den
parlamentariska debatten, som på allvar påstå valplikten vara ett ännu
större ondt än strejken. Det är en bullersam kör, där den ene talar i
22
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
munnen på den andra. Skola valmännen »gå upp till valurnan mellan
poliser», säger den ene, då kan det icke bli någon välsignelse med
rösten. Det kan hända, frukta andra, att de i ren desperation öfver
detta tvång sluta sig till samhällsfienderna. Eu sådan lag, yttrar Spira,
liknar »en fältherre som inrangerar desertörer och marodörer i lederna»;
en ärlig folkvilja kan icke vinnas på detta sätt, genom att påtvinga de
obeslutsamma en mening — det blir en ny förfalskning, på samma
gång det innebär ett våld på den fria öfvertygelsen.
Afkläda vi nu dessa tankar deras frasöfverdrag, och reducera vi
dem till deras kärna — med frånskiljande af det tanklösa nedblickandet
på strejkarnas »mindrevärdighet» (ofvan s. 12) — så framstår den rena
individualismens ståndpunkt. Det är för frihetens skull, som man vill af-
svära all beblandelse med idén om valtvång. Den synes utgöra ett ingrepp
i frihetssfären och bör förty afvisas, hvilka förtjänster den eljest må ha.
Det förvånar icke att finna denna tankegång särskildt i Frank¬
rike, de »mänskliga rättigheternas» fädernesland. För vår tid och ger¬
manska öron ljuder en sådan kritik underligt antikverad. Eu tid, som
på fullt och obarmhärtigt allvar börjat reflektera t. o. m. på ett allmänt
rusdrycksförbud, kan icke ha så mycken respekt för den enskildes frihet
att skolka från sina medborgerliga uppgifter. Den moderna staten nalkas
individen med vaccinationstvång redan strax efter hans entré i världen,
med obligatorisk skolundervisning i mera framskridna barnaår, med
värnplikt i ynglingaåren, med skatteplikt, vittnesplikt o. s. v. i manna¬
åldern — hvarför skulle den rygga tillbaka när det gäller, en enstaka
gång på åratal, hans medverkan att bilda en sann och oförfalskad folk¬
vilja? Staten generar sig icke heller: i alla länder drar den vissa grän¬
ser kring rösträtten, utestängande barn, brottslingar, fallenter o. s. v.
Men om detta kan gå för sig utan att såra friheten, då lär det icke
vara värre att ge de ograverade valmännen en laga påstötning på val¬
dagen.
I själfva verket torde det numera öfverallt utanför Frankrike och
den rena demagogien vara erkändt, att rösträtten till sitt väsen är något
helt annat än en privat egendom, med hvilken man kan förfara efter
behag. Eller vill någon gå med på den oundvikliga konsekvensen af
detta betraktelsesätt, att röster skola få öppet utbjudas till salu? Det
torde icke behöfvas någon mera bevisning för att klara upp den saken.
Hemligheten är, som hvarje djupare eftertanke måste skönja, att
rösträtten i sin grund är ett offentligt uppdrag till det allmännas tjänst.
Denna högre syn på saken erkännes i själfva verket vid hvarje val-
tillfälle i den agitatoriska frasen: kom ihåg, att valets utgång kan bero
Motioner i Första hammaren, Nr 94. 28
på din röst! Vi kunna tillägga: landets väl eller ve kan sedan i riks¬
dagen komma att bero på dens röst, som blef vald genom ditt afgifna
eller underlåtna votum! Huru kan då rösträtten vara en privatsak? Den
är det sannerligen ännu mindre än religionen. Valrätten är en offentlig
rätt; och »all offentlig rätt», säger Butntschli, »är tillika offentlig plikt;
rättsinnebafvaren är förpliktad att utöfva rätten». Icke minst inom den
moderna socialismen möter man liknande åskådningar, såsom i den
engelske arbetsledaren John Ramsay Macdonalds formulering »eu rättig¬
het är möjligheten att fullgöra en skyldighet».
Nu är det visserligen sant, att denna princip icke må öfverspännas.
Folken skulle icke ha offrat så mycken kraft och så mycket blod för
den allmänna rösträtten, om den synts dem som eu plikt allena. Det
är redan häraf klart, att ett privat moment ingår i rösträtten, och det
ligger i öppen dag hvar det sitter: rätten betecknar makt. Därför är
jämförelsen med skatte- och värnplikt icke alldeles träffande, allden¬
stund i dem inga omedelbara inslag af personlig förmån synas ingå.
Äfven jury mannauppdraget, som valpliktens utländska anhängare med
förkärlek upptaga till jämförelse, är i detta hänseende icke fullt analogt.
Såtillvida ha de författare rätt, som i rösträtten se både publika och
privata element. Men hvad det vid denna undersökning kommer an på,
det är icke att påvisa frånvaron af de senare, utan att påvisa närvaron
af de förra. Kan man öfverhufvud konstatera ett statligt intresse här,
då följer statens rätt till uppsikt och kontroll af sig själf, äfven om
detta intresse icke bestämmer hela rättskaraktären.
Sammanhanget ligger nu klart. Folken sågo till en början i röst¬
rätten endast en källa till makt för individerna och grepo följaktligen
girigt därefter i liberalismens namn. Med högre utveckling följer in¬
sikten att makt föder ansvar. Betecknar rösträtten makten, så betonar
röstplikten ansvaret. Därför är röstplikten, praktiskt sedt, en senare
idé i historien. Den tillhör ett mera utveckladt stadium. Men princi¬
piellt hänger den samman med rösträtten som afvigsidan med fram¬
sidan på samma medalj. Inför en hög medborgaranda kunna de icke
mera skiljas åt: rätten att med röstsedeln inverka på sitt lands öde
framstår då som en klar plikt tillika, alldeles så som plikten att med
geväret värja landet i nöd visar sig på samma gång vara en rätt.
Att organisera denna moraliska plikt till juridisk, blir således ett
utvecklingskraf på ett högt kulturfolk i demokratiens tidehvarf. Nu
invänder man, att tvånget dock icke kan drifvas längre än till inställelse
vid val tillfället: staten kan icke tvinga valmannen att besluta sig för
en viss kandidat. Sanningen i denna anmärkning torde få erkännas;
24 Motioner i Första kammaren, Nr 94.
bär går gränsen; staten kan icke hindra valmannen att nedlägga en
blank sedel i urnan. Men staten kan sörja för att denna frestelse blir
så liten som möjligt; och det sker måhända allra säkrast genom statue¬
rande af proportionella val (med en fri grupp). Där medger äfven Spira,
att motståndarnes främsta vapen är slaget dem ur händerna. Det pro¬
portionella valsättet, säger han, är »det pris för hvilket äfven jag skulle
kunna besluta mig för röstplikten»; och på ett annat ställe yttrar han,
att röstplikten »logiskt kan tänkas» endast som korollarium till detta
valsätt.
Efter detta återstå endast en del praktiska betänkligheter med
afseende å institutets svårighet att effektivt organisera, farhågan för allt
för stora hopar att bestraffa o. d. — invändningar, som ju icke behöfva
annat svar än en enkel hänvisning till de moderna stater, som faktiskt
redan fått bukt med svårigheterna och finna sig väl däraf. Detta är
lagstiftningens sak, och den bör icke vara mindre öfverkomlig i det ena
landet än det andra, om blott principen befinnes i öfverensstämmelse
med folkens rättsuppfattning.
Fältet torde nu vara fritt för en bokföring och sammanfattning af
den nya reformens fördelar.
Som en speciell sådan af icke ringa praktisk betydelse har man
ofta framhållit den garanti, som härmed räckes partierna att utan allt för
sträng inpiskning få de sina under sina fanorna. Deras kostnader för
agitationen skola ju alltid i någon mån minskas, om staten själf sörjer
för valmännens inställelse.
Sådana meriter väga emellertid ringa gent emot hufvudsaken, att
vi här ändtligen funnit det eftersträfvade skyddet för folkviljans legiti¬
mitet. Den allmänna vinsten af valstrejkens kurerande kommer här till
de speciella af botemedlets art. Och denna vinst är mycket mera än
teoretisk blott.
För den enskilde medborgaren betyder det ett kraftigt led i hans
uppfostran till medvetenhet om politiska rättigheters höghet och ansvar:
en värnplikt kring den representativa idén, som är ett modernt stats¬
väsens hjärta.
För Riksdagen betyder den icke blott den ökade auktoritet, som
följer af vissheten att ha nationens verkliga flertal bakom sig, utan
också den därmed ökade tryggheten mot upplösning af kronan.
För staten betyder den en praktisk garanti, att inga farliga stäm¬
ningar gömma sig i valstrejkens tystnad: endast i förbindelse med röst-
Motioner i Första kammaren, Nr 94. • 25
plikten blir rösträtten alltså clen »säkerhetsventil» som realpolitikern där
förväntar.
För samhället slutligen är röstplikten ett löfte om sansad och
lugn utveckling, i och med att den verkar som sordin på partisträngarna.
På denna viktiga punkt må ännu en anmärkning få plats mot ett när¬
liggande missförstånd.
Yi ha härofvan sett, att sant moderata element stå bakom det
frivilliga strecket. Det är icke tvifvel om, att de partilöses hela skara
flytt undan dit just för att undkomma striden. Det kan synas grymt
att rycka dem tillbaka från dessa vinklar och vrår; men i sjäifva verket
är det en fanflykt, och måste som sådan behandlas. Samhället behöfver
dem i striden, som garanti att stridens hetta icke må öfverstiga en
dräglig temperatur. Naturligtvis skulle sedan med röstplikten följa
sträfvanden af partiagitationen att söka sina byten äfven bland dessa
partilöse; och i förstone blir man därför kanske benägen att ge de kri¬
tiker rätt, som säga att röstplikten endast tjänar att utlämna äfven
reserven åt partisplittringen. Skulle så förhålla sig, då komme man
visserligen ur askan i elden. Men invändningen är kortsynt. Det är
sant, att röstplikten skall drifva äfven de partilösa i partifållorna; be¬
traktar man nu dessa fållor som en gång för alla uppförda, då är det
visserligen sannolikare att de förutvarandes hetsighet skall smitta de
nykomnas moderation än tvärtom. Men förutsättningen är grundfalsk.
Partierna äro föränderliga, anpassningsförmåga ligger i dess natur. Veta
de sig stå inför en stor procent valmän, som vilja freden och förlik¬
ningen framför allt, då taga de hänsyn till dem före valet; då moderera
de därför sina program, då bygga de nya fållor. Eller också uppstår
ett helt nytt parti, som har moderationen själf till program.
Det är så som röstplikten verkar återhållande på extrema parti-
riktningar och lugnande i samhällsstriden. Som rättsintitut afser den,
likt t. ex. den juridiska ministeransvarigheten, mindre att direkt bota än
att förebygga det onda. I verkligheten skall den ge priset åt den politik,
som sätter samhällsfred och arbetsro i högsätet. Bösträtt utan röstplikt
urartar allt för lätt till maktutöfning utan ansvarskänsla. Rösträtten
ensam blir därför lätt ett verktyg iöx •revolutionära kastningar pröstplikten
tjänar evolutionens stora och stilla gång på samhällsdjupet.
Vår allmänna undersökning är till ända. Det rättsinstitut, som
här behandlats, har gamla anor inom vår västerländska statsordning
och synes alltmera träda i förgrunden. Vi ha sett detsamma nyligen
i trenne moderna stater följa den allmänna rösträtten i spåren, man
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 3 samt. 41 höft. (Nr 94.) 4
26
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
frestas att säga som skuggan följer ljuset. Vi ka studerat detta sam¬
manhang äfven i dess praktiska nytta och nödvändighet. Institutet har
slutligen visat sig hvila på fasta och demokratiska principers grund.
Det kan här icke bli tal om reaktion: reformen ligger i vinden.
Det är på tiden, att äfven vårt folk börjar taga del i en utveck¬
ling, som utanför våra landamären redan hunnit afsätta betydande re¬
sultat i praktisk lagstiftning. Vårt intresse i representationsfrågan har
hittills endast gått på bredden, vi syfta till extensiva lösningar, den
kvinnliga rösträtten har därför på sina håll framstått som den naturliga
fortsättningen och afslutningen på detta reform tidehvarf. Det är tid
att observera, att det finnes en annan, en intensiv lösning, siktande
icke på kvinnorätt utan på mannaplikt — den därtill hugade obetaget
att tänka sig dem bägge förenade i en slutlig och allsidig lösning, där
plats finnes äfven för kvinnans rätt och plikt.
Men frågan är först och främst nationell. Principiella förtjänster
och utländska exempel räcka ännu icke till full rekommendation för en
reform i alla land; den måste tillika pröfvas ur de nationella förutsätt¬
ningarna. Innan öfverhufvud röstplikten kan sättas i fråga i vårt land,
måste följaktligen ytterligare undersökas, huruvida några särskilda för¬
hållanden i svensk statsordning och rättsuppfattning eller svenskt partilif
gorå den för oss särskildt lämplig eller olämplig.
IX.
Förutsättningar för röstplikt i Sverige.
Då Flodström 1899 framställde tanken på skriftlig omröstning i
vårt land, snuddade lian äfven vid tanken på röstplikt, men afvisade
den genast såsom »förmodligen icke lämplig för våra förhållanden».
Det är denna fråga, som nu här skall något närmare undersökas.
Först och främst måste då fästas stark uppmärksamhet vid det
faktum, att den allmänna rösträtten kommit till oss med proportionella
val i följe. Vi känna redan betydelsen häraf: där minoritetsmeningar
kunna komma till sin rätt vid sidan af majoritetens, där bortfaller den
mest berättigade anmärkningen mot röstplikten, nämligen att den skulle
tvinga samvetena eller resultera i blanka sedlar allena. Vi ha också
sett reformens argaste vedersakare villig att nedlägga motståndet inför
denna kombination (ofvan s. 24).
Nästa faktum af betydelse år 1908 års riksdagsskrivelse, som er¬
känner behofvet af de frånvarandes röster och riktar sig emot den ofri¬
27
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
villiga valstrejken. Därmed är i själfva verket det afgörande steget
taget, utöfver ännu gällande bestämmelser, och röstplikten börjar fram¬
stå som ett enkelt supplement till redan vidtagna anordningar — slut¬
akten i en process som sedan är anhängig]’ord.
Ridare måste det anses som en gynnsam förutsättning att den
passiva valplikten, eller skyldigheten att mottaga mandat, redan existerar
i svensk rättsordning. Beträffande vår Andra kammare har den fått
uttryck i riksdagsordningens § 21, som omgärdar friheten till af¬
sägelse med laga gränser; afsägelsen är således en statsaffär och ingen
privatsak. Sammanhanget kommer skarpt till synes i Spikas resone¬
mang på ett ställe, där han som skäl mot den aktiva röstplikten anför
att den borde ha mandatplikten till konsekvens; då vi redan anammat
konsekvensen, så borde det möta dess mindre hinder för oss att taga
utgångspunkten. Äfven en annan konsekvens, som Spika tyckes anse
absurd, ha vi i Sverige redan accepterat — om icke i positiv lag så dock
i det allmänna medvetandet som ett moraliskt imperativ — nämligen
riksdagsmannens plikt att bestämma sig och afge votum i hvarje föreliggande
riksdagsfråga. Men om svensk rättsuppfattning således räknar med
riksdagsmannens voteringsplikt uppe i kammaren och riksdagskandidatens
mandatplikt nere i valkretsen, då framstår valmannens väljareplikt vid
sin valurna ur eu ny synpunkt som ett supplement till det redan be¬
stående — den fasta underbyggnaden i ett system hvars tvenne öfre
våningar redan blifvit hjälpligt uppresta.
Det vill således redan från början synas, som om röstpliktreformen
hos oss skulle ligga i ett, tekniskt sedt, särdeles gynnsamt läge. Anlägga
vi nu en rent politisk synvinkel, så blir resultatet icke annorlunda. Å ena
sidan ha vi icke här i landet några främmande, med statens bestående
form absolut missnöjda och för statsenheten sålunda farliga elementer, af
det slag som Frankrike liar i sina »monarkister», Italien i sina »klerikaler»,
Ungern i sina »nationaliteter» — skulle man tilläfventyrs finna våra
socialister intaga en närmelsevis liknande ställning, så är det ju också
påfallande att reformen skulle gagna just dem minst, alltså relativt
skada dem, som vi härofvan med tämlig klarhet torde ha sett (s. 10 f.).
A andra sidan lär väl ingen kunna förneka eller förbise, att parti¬
splittringen i allmänhet hos oss nu börjat antaga en elakartad skärpa.
Vår i sig själf enhetliga nation klyfves numera så djupt af densamma,
att man redan hört talet om de »tvenne nationerna» eller »raserna» på
samma svenska grund. När det gått därhän, då kommer ofärd snart,
om icke utvecklingen hejdas. Därför ha vi också på senare tiden hört
allt starkare rop om samhällsfred och försoning uppstiga liksom nr folk¬
28
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
själens djup. Eu sådan fridsröst är äfven denna motion, på samma gång
den inriktar sig på en realpolitisk reaktion mot de söndrande krafterna,
I)et är röstpliktens karaktär af vågbrytare mot partistormarna, som här
träder i förgrunden. Bär stormen går vildast, där behöfs vågbrytaren
bäst. Taga vi sikte härpå, då lära vi icke kunna betvifla, att reformen
är för oss lika välbehöflig, som den är väl förberedd i yttre om¬
ständigheter.
Vid jämförelse med de*stater, som redan antagit valtvånget, faller
som ännu en betydelsefull omständighet i ögonen vårt lands stora ut¬
sträckning och glest boende befolkning, hvarigenom mer än vanligt
svåra hinder uppkomma för en verklig samling vid valurnorna. Detta
inverkar på vårt problem så till vida, som det ur ännu eu synpunkt
visar tvånget särskildt angeläget hos oss, där svårigheterna till instäl¬
lelse och fort}’- frestelserna till strejk ofta måste vara särskildt störa.
Men på samma gång börja blickarna nu riktas på svårigheterna för
omedelbar praktisk lagstiftning på området.
Det är sj älffatlet, att lagstiftaren icke bör kasta nya plikter på
medborgarne utan att samtidigt se till i hvilken mån deras uppfyllelse
kan underlättas. Här ligger det direkta sammanhanget mellan den obli¬
gatoriska röstningen och tanken i riksdagsskrivelse!! 1908, den skrift¬
liga voteringen. De äro icke konkurrerande, utan samverkande lösningar
af ett och samma problem. Röstningen per post ägnar sig nämligen
att undanröja de svåraste stötestenarna lör röstpliktens allmänna ut¬
öfning. Men när skall denna lättnad inträda? Det kan dock icke sta¬
tueras fullständig valfrihet för valmännen. Här möter således lagstiftaren
uppgiften att uppdraga en gräns mellan sådana fall, då tvånget får till¬
godoses på skriftlig väg, och sådana, som skola anses fortfarande fordra
personlig inställelse.
Den urskiljningen är ganska invecklad och kräfver mycken efter¬
tanke. Blott ett par anmärkningar därom torde här kunna göras.
Oäfvet vis bör den personliga inställelsen kvarstå som regel. Som eu
första grund till frikallelse därifrån och hänvisning till postvägen synes
naturligt erbjuda sig — i tillämpliga delar — de fall som grundlagen
nu upptager som laga skäl till afsägelse, således äfven det tillrygga-
lagda 60:e lefnadsåret, hvilket vi i Schweiz (ofvan s. 20) funnit statue-
radt som gräns för själfva valplikten. Men vidare borde rätten till
skriftligt förfärande tillkomma äfven sådana valmän som ha särskildt
lång väg till valstället; efter ett exempel i Mährens vallag 1907, som
åtminstone för resande fordrar 25 kilometers alibi. Detta är en ny
följd af våra säregna geografiska omständigheter.
29
Motioner i Första. kammaren, Nr 94.
Sedan alltså en laga gräns uppdragits emellan dem, som få skicka
sitt votum med posten, och dem, som måste personligen öfverlänina
det, tarfvas ett nytt laga skifte mot dem, som böra vara befriade från
allt tvång. Det är uppenbart att i båda fallen möta åtskilliga prak¬
tiska frågor, som kräfva en sorgfällig utredning. Man må blott icke
lägga röstpliktreformens anhängare hela detta besvär till last — det
mesta däraf ligger redan på regeringens arbetsbord i följd af riksdags-
skrifvelsen 1908.
Ett nytt utredningskapitel, som faller helt på röstpliktreformen,
är däremot det straffrättsliga. I en fråga som denna, där lagstiftaren
främst måste lita till folkambitionen, måste straffarter och straffgrader
bli föremål för en särskildt ingående undersökning hos hvarje folk, med
afseende på dess speciella karaktär. Utländska exempel ha här ännu
mindre betydelse än eljest, äfven om de gifvetvis äro nyttiga att känna.
Utan att föregripa en sådan fackmässig undersökning må äfven i detta
stycke ett par antydningar här få rum.
Säkerligen har lagstiftaren hos vårt folk att räkna med en starkt
utvecklad ambitionskänsla. Man visste det fordom, då man dömde
syndare att »sitta i stocken» inför allt kyrkfolkets åsyn. Att utställas
för offentlig skam torde ännu alltjämt höra till svenskens största lidanden.
Under sådana förhållanden kan man måhända äga anledning att tillskrifva
affischeringen och degradationen en särskild effekt hos oss, om de rätt
anpassas; det blefve ett nytt slags »förlust af medborgerligt förtroende»,
som kanske skulle svida väl så mycket som det gamla. A andra sidan
torde penningstraff i detta fall kanske icke tilltala den allmänna me¬
ningen, äfven om de sattes i proportion till förmögenheterna. År det,
efter skaldens ord, skam och fläck på Sveriges banér att »medborgarrätt
heter pengar», så ligger samma slutsats nära för äfven medborgarplikten.
Från sådana utgångspunkter skulle vi alltid komma till ett system, som
hade flera drag af det belgiska och spanska än af det österrikiska.
Men visserligen är det högst vanskligt att på sakens nuvarande stånd¬
punkt komma till en bestämd öfvertygelse härutinnan. Det kan hända,
att affischeringen skulle komma att tagas synnerligen lätt, om nämligen
hela massor komme på listan — i analogi med fängelsestraffets sjun¬
kande kurs genom för flitig användning — och det kan också tänkas,
att böterna, med sitt alltid kännbara obehag, skulle uppfattas lika naturliga
som t. ex. nuvarande böter vid försummad mönstringsplikt. Här kräfves af
lagstiftaren stor psykologisk finkänslighet och ett noggrant öfvervägande.
Men problemet har ännu en sida, säregen för oss, som yttermera
komplicerar det. Hur skall man förhålla sig med de »häftandes» massor?
30 Motioner i Första kammaren, Nr 94.
Skall tvånget tillräknas äfven dem, så att röstplikten förstärker skatte¬
plikten och den senare försummelsen åtföljes af bestraffningarna för den
förras åsidosättande? Eller skola de från början undantagas, så att
försummad skatteplikt frälsar från röstplikt?
För det förra alternativet talar det praktiska motivet att härmed
kunde ges en välbehöflig påstötning åt de försumliga skattebetalarna.
Det kan ju synas ganska rimligt, att statens rätt till skatten sålunda
stödes af statens rätt till rösten. Det kan icke heller vara obilligt mot
de tredskande, som tycka sig gent emot staten kunna göra en besparing
som sedan kommer deras klassintressen till godo. Å andra sidan är det
visserligen hårdt mot de stackare, som verkligen ha svårt att komma ut
med skatten: dubbelt hårdt vid jämförelsen med de röstägande som icke
ha några skatteprestationer alls att fullgöra. 9
Mot det senare alternativet synes i förstone starkt tala, att det
öppnar en simpel utväg att undfly röstplikten, nämligen uraktlåtenheten
att skatta: man undandrar sig lagligen den ena medborgarplikten genom
att undandra sig den andra, lurar alltså staten »i ena bote på bägge,
hvilket å sin sida innebär att häftningsstreckets betydelse för staten
som garanti för skattebetalning skulle sjunka.
Icke desto mindre måste detta alternativ anses som det rätta, så
snart man nämligen höjer sig öfver de praktiska synpunkterna till de
principiella. Vi ha redan i inledningen framhållit att frågan om häft-
ningsstreckets vara eller icke-vara faller alldeles utanför närvarande
undersökning. Den saken är reglerad senast genom 1909 års öfverens¬
kommelse, hvilken här icke kan komma på frågan att rygga. Men då
måste man ock taga konsekvenserna för vårt problem: den som urakt¬
låter sin skattebetalning kommer i samma kategori som den som icke
fullgör sin värneplikt, eller den som råkar i konkurs — han har icke
längre rösträtt, och kan då icke heller stå under röstplikt.
Vi ha sökt ge några begrepp om de svårigheter som skulle möta
vid införande af röstplikt i vårt land. Men på samma gång ha vi ur
många och stora synpunkter sett den lämpa sig väl för våra förhål¬
lande. Den äger sällsporda förutsättningar i bestående lag, den är lätt
att anpassa efter vår gamla rättsuppfattning, den påkallas af omiss-
J) Under alla förhållanden är det klart, att denna lösning yttermera skulle öka
betänkligheterna mot bötesstraffet för försummad röstplikt; ty har man icke dragit sig
för att komma på restlängden förut, så lär ett tillägg till debetsedeln icke inverka —
det blefve ett slag i luften, utan annan effekt än en mycket ökad bokföring.
31
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
känneliga behof i vårt offentliga lif. Jag tror mig således äga fog för
det uttalandet, att denna reformtanke numera framskridit till den punkt
att. den äfven i vårt land måste anses för högst nödig och nyttig och
tillika möjlig att verkställa.
X.
Förslag.
I motion nr 148 i Andra kammaren 1906, innefattande ett förslag
att lösa rösträttsfrågan, framkastade jag- mot slutet frågan om därmed
sammanhängande reformer och yttrade därvid:
»I främsta rummet skulle vi vilja sätta den obligatoriska röstplikten, såsom
ägnad att framhäfva den statliga synpunkt ur hvilken äfven demokratiens principer
böra ses. Då denna fråga emellertid skulle upprulla en del praktiska svårigheter
som kunde fördröja reformen och sålunda uppskjuta, den nationella samlingens efter¬
längtade stund, så hafva vi icke ansett oss nu böra göra något förslag härutinnan.»
Detta är, så vidt mig bekant, första gången som tanken på röst¬
plikt klart och bestämdt framförts i vår representation. Den upprepades
vid den Odmanska motionens (ofvan s. 15) föredragning till afgörande
i Andra kammaren 27/3 1908 i följande ordalag:
»Jag tror att detta förslag går i rätt riktning — — En reform i föreslagen
riktning--bereder väg för en större reform, därigenom att den gör det praktiskt
möjligt att med begreppet allmän rösträtt förbinda allmän röstplikt. Jag yrkar
alltså bifall till förslaget äfven ur denna synpunkt och hoppas, att det i sinom tid
skall kunna bana väg för den stora och viktiga grundsats, som skulle utgöra krönet
på en verkligt medborgarsamlande rösträttsreform och som också står på dagord¬
ningen i flere länder, den reform som heter obligatorisk röstplikt.»
I »Ett program», utgifvet mot slutet af samma år 1908, medtog
jag också eu punkt om röstplikten, rekommenderande den »såsom slut-
byggnad på den demokratiska hnfvudreformen».
Vid behandlingen af den kvinnliga rösträttsfrågan under sistlidne
riksdag ls/5 1911 yttrade jag slutligen:
»Det finnes enligt min uppfattning en annan reform på rösträttens område,
en utbyggnad på rösträtten, som verkligen göres oss behof, och det är den som
skulle sörja för icke blott att alla män (inom en viss ram) skola innehafva rösträtt,
utan också att de skola utöfva densamma, så att nationens manliga ansikte afspeglas
helt och rent i valurnorna. Jag menar alltså allmän röstplikt för män.»
Det. hinder, som stod i vägen för ett positivt förslag år 1900,
existerar icke mera. Rösträttsfrågan är löst, och lösningen sent omsider
också förd ut i lifvet i sitt hufvudstycke genom 1911 års val. Tiden och
32
Motioner i Första, kammaren, Nr 94.
tillfället är inne till »slutbyggnaden);. Det må då icke anses förhastadt
eller förmätet, om jag nu ‘velat rikta lagstiftarens uppmärksamhet på det
i sanning betydelsefulla ämne, som här varit föremål för undersökning.
Kanske ‘skall man ändock på sina håll anse frågan för tidigt väckt,
då vi ännu icke sett mera än ett prof på det nya systemets verkningar,
vi böra först, säger man då, afvakta en följd åt val, för att erfara om icke
det onda kan försvinna utan extra ordinarie ingripande. Härtill vill
jag blott anmärka, att man icke tänkt så i Belgien och Österrike; har
man allvar med sin demokratiska syn, och inser man fördelen åt att
den nya Andra kammaren så snart som möjligt uppbäres åt en ren
folkvilja inom vår lagstiftnings ram, då tänker man icke heller så hos
oss. Då afstår man visserligen från försök till omedelbar lagstiftning,
som i frågans tekniskt outredda skick vore förhastadt, men finner intet
skål att vidare uppskjuta förberedelserna till en positiv lösning, som
under alla omständigheter icke kan bli fastslagen förrän åtminstone
ännu ett val försiggått. . . ^ . .,
Tanken går alltså till eu utredning, och detta i eu omfattning vida
öfver en enskild mans höfva. Till denna utredning hör som grund¬
läggande eu noggrann undersökning »om utvecklingen och tillämpningen
i utlandet» af själfva idén, motsvarande professor Reuterskiölds arbete
i den politiska kvinnofrågan. Vidare hör hit, också i analogi med
behandlingen af nyssnämnda fråga, ett fullständigt utnyttjande åt det
statistiska materialet, i all synnerhet beträffande valstrejkarnas sociala,
och så långt möjligt äfven politiska, fördelning. Men for det tredje
kräfver uppgiftens säregna natur äfven en straffrättslig undersökning
och uppgörande af ett särskilt lagförslag med många detaljpunkter.
Ett synnerligen viktigt spörsmål återstår ännu, nämligen beträffande
den ifrågasatta utredningens yttre omfattning. Skall den afse endast
de politiska valen eller äfven de kommunala, däri mberaknadt de som
gälla Första kammaren? Från principiell synpunkt är svaret gifvet och
klart. Där icke allmän och lika rösträtt gäller, där saknas grunden
för valplikt, liksom medaljens ena sida icke gärna kan tänkas utan den
andra.') Det är icke meningen att vår Första kammare^ skall uttrycka
den okvalificerade folkviljan efter nummertal: genom att sålla henne först
genom den graderade skalan, sedan genom de indirekta valen sist
genom de trånga valbarhetsvillkoren har man medvetet och afsiktligt
velat framföra en särskild sida hos folkviljan, till motvikt mot hennes
i) Det är sant att Belgiens lagstiftning infogat röstplikten i ett system, som
icke har lika rösträtt, men där bär reformen också åsyftat ett direkt partipolitiskt in¬
tresse. för så vidt som katolicismen har djupa försänkningar i det belgiska folkets massa.
Motioner a Första hammaren, Nr 94. 33
mera instinktiva uttryck i medkammaren. Härpå livilar karaktärs-
skillnaden mellan kamrarne, härpå hvilar alltså till sist själfva två-
kammarsystemet; och detta har man icke velat rubba med den senaste
reformen, som endast afsåg att befordra ett smidigare samarbete mellan
kamrarne, på samma gång som hela representationen flyttades närmare
folkets basnivå. De stora principskäl, som påkalla obligatorisk röstning
till Andra kammaren, saknas alltså alla för den Förstas räkning. Frågan
om. röstplikt till de kommunala representationerna är därmed också
afgjord. Det är en fråga för sig, utan inre samband med den här
ifrågavarande. Så länge det principiellt icke är personligheten utan
förmögenheten, som utgör grunden för den kommunala representationen,
så länge kan man knappt ens tala om en folkvilja där — och så länge
är frågan om röstplikt där för tidigt väckt.
Vårt. förslag begränsar sig alltså till Andrakammarvalen. Därmed
förneka vi gifvetvis icke möjligheten att ‘praktiska skäl kunde finnas
för en utsträckning därutöfver. Men den synpunkten ligger icke inom
ramen af vår närvarande undersökning.
Hvad slutligen beträffar formen för ett parlamentariskt yrkande
i frågan, så är den gifven i och med den ofta citerade riksdagsskrif-
velsen af 1908. Dess ämne förhåller sig till vårt som bisak till huf¬
vudsak, som fullbordan till början och äfvenledes som medel till mål.
Det faller sig då helt naturligt att ifrågasätta Kungl. Majrts uppmärk¬
samhet. på processen i dess helhet och sammanhang — Kungl. Maj:t
gifvetvis obetaget att svara på en fråga i sänder, om så lämpligare synes.
På grund af hvad sålunda anförts får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Magt i sammanhang med
behandlingen af Riksdagens skrifvelse nr 137 af år
1908 låta utreda frågan, huruvida och under hvilka,
villkor rösträttens utöfning vid valen till Riksdagens
Andra kammare må kunna göras obligatorisk för alla
röstberättigade, samt för Riksdagen framlägga de förslag
hvartill denna utredning eventuellt kan gifva anledning.
Stockholm den 12 mars 1912.
Budolf Kjellén.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 3 sand. 41 käft. (Nr 94.)
u
34
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
Bilaga 1.
Statsrättslig litteratur öfver röstplikten.
Holls, Compulsory voting (i Annals of the american academy of political
and social Science, band I), 1890.
Dep lo i ge, Le vote obligatoire en Suisse, 1893.
Ben o ist, De 1’organisation du suffrage universel (i Revue des deux Mondes),
1895.
Herrfurth, Reichstagswahlrecht und Wahlpflicht (i Deutsche Juristen-Zei-
tung), 1896.
Moreau, Le vote obligatoire, principe et sanctions (i Revue politique et
parlamentaire), 1896.
Coutant, Le vote obligatoire, 1898.
Flodström, Om förrättande af val genom valsedlars insändande med posten
(i Statsvetenskaplig Tidskrift), 1899.
Laband, Die Reform des Wahlrechts in Belgien (i D. Jur.-Zeitung), 1900.
Triepel, Wahlrecht und Wahlpflicht, 1900.
Georg Meyer, Das parlamentarische Wahlrecht, 1901.
Labussiére, Le vote par correspondance (i Revue polit. et parlam.), 1905,
Mall a t, Le vote obligatoire (i Revue polit. et parlam.), 1906.
Vutkovich, Wahlpflicht, politische Studie, 1906.
Spira, Die Wahlpflicht, offentlich-rechtliche Studie, 1909.
Kjellén, Allmän röstplikt, 1911 (i Det Nya Sverige, ss. 219—234, 295—310).
Se vidare afd. »Quellen» i Yutkovichs anförda arbete (ss. 123—125).
Motioner i Första hammaren, Nr 94.
35
Bilaga 2.
Strejkprocenter för hemmansägare och arbetare samt medeltal inom samtliga
landtyalkretsar vid 1911 års val till Andra kammaren. Material i
Statistiska Centralbyråns ännu outgifna valstatistik.
Valkrets
Stockholms län S.........
d:o N..........
Uppsala län .................
Södermanlands län N. .
d:o S......
Östergötlands län N......
d:o _ S......
Jönköpings län Ö..........
d:o V..........
Kronobergs län Ö...........
d:o V..........
Kalmar län N..............
d:o S...............
Gotlands län ..................
Blekinge län ..................
Kristianstads län N. V.
d:o S. Ö.
Malmöhus län N...........
d:o M...........
d:o S...........
Hallands län ..................
Bohuslän S................
d:o N...................
Alfsborgs län N...........
d:o M...........
d:o S...........
Skaraborgs län N...........
d:o S...........
Värmlands län N...........
d:o Ö...........
. d:o V...........
Örebro län N...............
d:o S...............
Västmanlands län Ö. ..
d:o V. ..
hemmansägare
|
arbetare
|
medeltal
|
53.2
|
48.4
|
51.7
|
52.5
|
56.2
|
59
|
34.3
|
35.4
|
35.5
|
37.x
|
35
|
38.i
|
41.2
|
39.5
|
42.4
|
37
|
39.3
|
42
|
33.5
|
38.8
|
37.5
|
36.9
|
45.6
|
43.5
|
29.9
|
34.7
|
35.9
|
33.6
|
44.4
|
42.2
|
38.6
|
46.2
|
45.3
|
34.3
|
49.9
|
45.2
|
39.4
|
55.3
|
48.6
|
56.3
|
66.i
|
59.9
|
43.7
|
48.7
|
50.7
|
40.3
|
51
|
43.5
|
41.6
|
49.7
|
44
|
31.4
|
35.6
|
40.7
|
42.8
|
45.4
|
45.7
|
31.9
|
33.7
|
35.3
|
37.3
|
45.5
|
42.8
|
36.6
|
51.6
|
51.i
|
42.1
|
40.9
|
45.5
|
44.6
|
50.5
|
45.9
|
29.5
|
41.3
|
37.3
|
28.2
|
37.7
|
35
|
42.9
|
46.8
|
45.8
|
32.6
|
46.i
|
38.6
|
46.3
|
42.6
|
46.5
|
40.8
|
33.9
|
38.8
|
45.5
|
40.8
|
46.i
|
46.5
|
45.4
|
48.9
|
39.i
|
37.5
|
41.2
|
31.8
|
33.2
|
35.9
|
33.9
|
29.7
|
34.s
|
36
Motioner i Första kammaren, Nr 94.
Valkrets
|
hemmansägare
|
arbetare
|
medeltal
|
Kopparbergs län Ö.......................
|
.................. 47.5
|
44.8
|
46.1
|
d:o V........................
|
................. 49.7
|
46.3
|
47.6
|
d:o N........................
|
................. 47.5
|
61.1
|
50.6
|
Gästrikland ...................................
|
................. 36
|
32.6
|
34.2
|
Hälsinglands län S........................
|
................. 39.7
|
38.9
|
40.7
|
d:o N........................
|
................. 42
|
50.3
|
46.8
|
Medelpad .......................................
|
................. 38.1
|
44.9
|
43.4
|
Ångermanlands län S....................
|
.................. 36.8
|
45.7
|
41
|
d:o N....................
|
.................. 34.5
|
46.9
|
41.4
|
Jämtlands län S............................
|
.................. 38.3
|
51.8
|
43
|
d:o N............................
|
.................. 33.5
|
52.6
|
41
|
Västerbottens län S........................
|
................. 46.4
|
47.7
|
48.8
|
d:o N........................
|
.................. 37.7
|
50.7
|
43
|
Norrbottens län S........................
|
................. 52.7
|
61.7
|
53.3
|
d:o N........................
|
.................. 65.7
|
63.7
|
'63.8
|
Bilaga 3.
Strejkprocenter för vissa andra yrkesgrupper inom vissa landtvalkretsar.
Material som ofvan.
Valkrets
|
arrendatorer
|
handt¬
verkare
|
lägre
tjänstemän
|
torpare
|
drängar
|
öfriga
jordbruksarb.
|
Malmöhus S.
|
29.8
|
34.3
|
25.9
|
41.1
|
46
|
24
|
Kalmar S.
|
48
|
45.9
|
39.7
|
58.9
|
54.6 .
|
61
|
Skaraborgs N.
|
40.9
|
38.4
|
39.8
|
58.2
|
48.4 .
|
56
|
Upplands
|
32
|
34.5
|
31.6
|
46
|
42.2
|
41.4
|
Kopparbergs V.
|
57.8
|
47.1
|
35.i
|
56.8
|
52.8
|
54.8
|
Helsinglands N.
|
49.9
|
41.1
|
37
|
57.6
|
46.3.
|
52.8
|
Västerbottens S.
|
59.4
|
43
|
46
|
55.5
|
58.7,
|
53.8
|
Motioner i Första hammaren, Nr 94.
37
Bilaga 4.
Strejkprocenter för vissa yrkesgrupper inom de rena stadsvalkretsarne.
Material som ofvan.
Valkrets
|
kontorister
|
handtverk
|
lägre tjänst
|
arbetare
|
medeltal
|
Stockholm I ................
|
33.7
|
32.6
|
25.4
|
36.2
|
36.1
|
d:o II ................
|
31.6
|
32.8
|
28.9
|
37.4
|
35.3
|
Norrk. — Linköping........
|
24.2
|
38
|
23.9
|
39.8
|
36.9
|
Hels.—Landskr.—Lund
|
25
|
33.4
|
26.5
|
36.6
|
34.8
|
Malmö............................
|
31.8
|
32.9
|
26.9
|
33.8
|
33.2
|
Göteborg........................
|
35.6
|
37.8
|
27.i
|
44.3
|
40.6
|
Bilaga 5.
Antalet röstande och strejkprocenter för samtliga yrkesgrupper
i medeltal för hela riket. Material som ofvan.
Yrkesgrupper
|
antal röstande
|
strejkprocent
|
Godsägare......................................................
|
...................... 856
|
19
|
Fabrikörer ..................................................
|
...................... 6,237
|
26.4
|
Kontorspersonal ..........................................
|
...................... 20,499
|
31.7
|
Högre tjänstemän ......................................
|
...................... 15,508
|
26.7
|
Fria yrken ..................................................
|
...................... 3,770
|
39.8
|
Husägare och kapitalister..........................
|
...................... 2,035
|
41.1
|
Öfriga i grupp I (»öfverklassen») ..........
|
...................... 996
|
62.7
|
Hemmansägare ..........................................
|
...................... 146,361
|
40.3
|
Arrendatorer..................................................
|
...................... 25,747
|
39.7
|
Handtverkare ..............................................
|
...................... 53,427
|
40.1
|
Handlande ..................................................
|
...................... 17,087
|
35.5
|
Handelsbiträden ..........................................
|
...................... 3,449
|
45.8
|
Ofriga näringsidkare ..................................
|
...................... 3,064
|
45.7
|
Lägre tjänstemän ......................................
|
...................... 40,003
|
34.6
|
Folkskollärare ..............................................
|
...................... 5,561
|
18.9
|
Öfriga i grupp II (»medelklassen»)..........
|
...................... 1,120
|
60
|
Rättare.........................................................
|
...................... 4,154
|
36.6
|
Torpare..........................................................
|
...................... 41,346
|
51.5
|
Drängar ......................................................
|
...................... 39,737
|
49.2
|
Öfriga jordbruksarbetare ..........................
|
...................... 15,960
|
54.2
|
Sjömän och fiskare......................................
|
...................... 6,067
|
71.6
|
Arbetare .....................................................
|
...................... 151,494
|
43
|
Öfriga i grupp III (»underklassen») ......
|
...................... 3,009
|
79.4
|
|
Summa 607,487
|
57
|