7
Motioner i Första kammaren, Nr 70.
att Riksdagen ville i skrifvelse till Knngl. Maj:t
anhålla det täcktes Knngl. Maj:t låta undersöka lämp¬
ligheten af en omläggning och centralisering af döf-
stummeinstituten i syfte att därigenom kunna bereda
upptagningsanstalter och bereda hospitalsvård för vissa
slag af sinnessjuka;
eller om detta icke befinnes lämpligt, Kungl.
Maj:t ville skyndsamligen för Riksdagen framlägga för¬
slag för ett bättre tillgodoseende af de sinnessjukas
upptagning och hospitalsvård.
Stockholm den 26 januari 1912.
Fr. Berglund.
Nr 70.
Af herr Pers,
pande
om vidtagande af åtgärder för kraftigt bekäm-
af spetälskesjukdomen i Sverige.
Den allmänna uppmärksamheten fästes sällan på det sakförhållandet,
att sjukdomen spetälska, eller lepra, ännu tinnes kvar i vårt land som en
rest ifrån forna dagar, särskildt medeltiden, då den var ganska allmänt
utbredd bland vårt folk. Med något kraftigare åtgärder, än som hittills
vidtagits mot denna sjukdom, skulle den tid dock ej behöfva vara långt
aflägsen, då vårt folk kunde helt vara befriadt från denna sjukdom. Ty
så långt har numera insikten om sjukdomens art och natur och de metoder,
med hvilka den bör bekämpas, hunnit, att man kan ha ett visst hopp
om dess slutliga upphörande, under förutsättning att sådana åtgärder,
som läkarekonsten anvisar för detta syftemål, vidtagas. Det är för att
påkalla Riksdagens uppmärksamhet härpå, som denna framställning göres.
Enligt kungl. medicinalstyrelsens berättelse för år 1909 funnos då
i landet 73 spetälskesjuka. Deras hemorter fördelade sig på tio län och
8
Motioner i Första kammaren, Nr 70.
Stockholms stad. Det största antalet fanns i Gäfleborgs och Kopparbergs
län. I det förstnämnda länet finnes, som bekant, ett af staten underhållet
sjukhus för spetälska. Detta har haft en synnerligen förmånlig inverkan
i riktning af sjukdomens motarbetande inom närmaste orten, så att antalet
spetälskesjuka nedgått högst väsentligt i Gäfleborgs län under den tid
sjukdomen haft bestånd. I Kopparbergs län åter, där anstaltsvård blott
i ringare utsträckning kommit till användning, vill det synas som om
sjukdomen en tid varit stadd i ökning och nu i lyckligaste fall är stadd
i långsam tillbakagång. Enligt en kungl. medicinalstyrelsens framställning
till Kungl. Maj:t af den 29 november 1905 kände man år 1897 från
Dalarna endast 9 fall af spetälska. År 1904 voro 14 fall bekanta och
i en af medicinalrådet E. Sederholm till leprakonferensen i Bergen sommaren
1907 lämnad historik om lepran (spetälskan) i Sverige, funnos då i Dalarne
icke mindre än 26 kända fall. Enligt underrättelse, som jag förskaffat
mig från spetälskeläkaren i Dalarne, doktor Jon Eriksson i Mora, uppgå
de i spetälska sjukes antal för närvarande till 19, sedan tre under gångna
året aflidit.
Vid två särskilda tillfällen har kungl. medicinalstyrelsen gjort fram¬
ställning till Kungl. Maj:t om åtgärder till ett kraftigare bekämpande af
den ifrågavarande sjukdomen. Den första är af den 18 mars 1896, då
kungl. styrelsen begär dels vissa föreskrifter angående läkarnas skyldighet
att uppsöka och hålla register öfver spetälskesjuka, dels föreskrifter om
anstaltsvård eller annan betryggande isolering af de sjuka och dels lättnader
för de sjukas resor med järnväg.
Kungl. Maj:t besvarade denna framställning genom sitt bref af den
28 januari 1898, hvari kungl. styrelsens begäran med afseende å läkare¬
vården och lättnaderna vid resor blef tillgodosedd, hvaremot frågan om
isoleringen blott tillgodosågs så tillvida, att spetälskan i hufvudsak lik¬
ställdes med andra smittosamma sjukdomar. De skarpare tvångsåtgärder
vid fall af tredska från af anstaltsvård eller isolering behöfvande spetälske-
sjuk, hvarom kungl. styrelsen anhållit i öfverensstämmelse med i Norge
gällande lag, blef vo ej medgifna.
Den 29 november 1905 gjorde kungl. medicinalstyrelsen en förnyad
vädjan till Kungl. Maj:t i fråga om åtgärders vidtagande för bekämpande
af sjukdomen. Denna framställning utmynnade i dels en begäran om
bemyndigande för kungl. styrelsen att uppdraga åt en läkare att vara
föreståndare för spetälskesj ukvården i Dalarne, liksom en sådan ända sedan
år 1861 funnits i Hälsingland, dels en anhållan, att Kungl. Maj:t ville
aflåta proposition till Riksdagen om upprättande af ett sjukhus för spetälska
Motioner i Första kammaren, Nr 70.
9
i Mora socken, för hvilket anläggningskostnaden beräknades till 55,000
kronor en gång och driftkostnaderna till 9,000 kronor årligen.
Kungl. Maj:t biföll framställningen ifråga om anställningen af före¬
ståndare för denna särskilda sjukvård i Dalarne, men ej i fråga om upp¬
rättande af sjukhus.
Den framgång, med hvilken ifrågavarande sjukdom bekämpats sär¬
skild! i vårt grannland Norge, ger förhoppning om, att vi inom en ej
särdeles aflägsen framtid skulle kunna bli kvitt densamma. Skall så ske
måste vi dock ingripa med något större energi än hittilldags. Och där¬
vid torde just de åtgärder, som kungl. medicinalstyrelsen hittills förgäfves
häfdat, komma till beaktande. I fråga om de sjukas isolering torde det
vara uppenbart, att det ej är tillräckligt att likställa spetälskan, en oftast
genom årtionden varande, långsamt sig genom smitta spridande sjukdom,
med hastigt förlöpande, snart öfvergående smittosamma sjukdomar. Med
nuvarande förhållanden stå hälsovårdsmyndigheterna utan medel att tvångs¬
vis internera eu spetälskesjuk, som är till uppenbar fara för sin omgifning
och i största behof af anstaltsvård, i det fall att han tredskas. Men ett
dylikt tvång bör, om det skall utöfvas, naturligtvis göras så mjukt och
så litet tryckande som möjligt. Med hänsyn härtill anser jag kung!,
styrelsens förslag, att i Dalarne upprätta ett sjukhus för spetälska, vara
synnerligen väl motiveradt, liksom att förlägga detta till Mora. Enligt
uppgiften från 1909 förekommo fall af denna sjukdom visserligen i 10
af provinsens socknar, men Mora socken hade de flesta eller 9 af sjuk¬
domen lidande. Det är helt naturligt, att de sjuka ogärna vilja låta
internera sig i ett långt ifrån hembygden beläget sjukhus för sin åter¬
stående lefnad. Det sker ej utan tvång förrän man helt gjort upp sin
räkning med lifvet. Men många af dessa sjuka äro vid den vigör och i
den ställning, att de äro i en viss grad arbetsföra och kunna deltaga i
omsorgen om och hysa intresse för de sina. Eu internering i hembygden
afstänger dem ej helt ifrån åtminstone den senare uppgiften, hvars ut¬
öfvande ännu kan göra deras lif drägligt.
För att dessa af kungl. styrelsen framställda men ännu ej genom¬
förda åtgärder skola komma till sin rätt, på samma gång de sjuka kunna
använda sig af anstaltsvården, med den känslan, att samhället gjort allt
hvad som rimligtvis kan begäras för deras tillgodoseende, anser jag ännu
en sak böra tillkomma. Gifvetvis möter det största svårigheterna att förmå
arbetsföra personer att låta sig intagas på sj ukvårdsanstalt af ifrågavarande
slag. År den sjuke därjämte familjeförsörjare, så är fallet naturligtvis
så mycket svårare. Utsikten att, trots en viss arbetsförhet, försättas i
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 3 samt. 27 käft. (Nr 68—72.) 2
10
Motioner i Första hammaren, nr 70.
overksamhet med påföljd måhända att de närmaste mista sina utkomst¬
möjligheter, eller att det lilla egna hemmet spolieras, är gifvetvis ägnad
att få en människa att reagera, ju mer dess bättre hon är. Här bör det
allmänna komma till hjälp med ett understöd åt familjen, ett understöd
som svarar emot den arbetsprestation, hvarmed den sjuke kunnat bidraga
till familjens försörjande, och bör detta understöd utgå, äfven om familjen
ej skulle vara medellös.
På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag vördsamt,
att Riksdagen ville ingå till Kungl. Maj:t med
anhållan om att vissa åtgärder vidtagas för att kraftigt
bekämpa och slutligen utrota spetälskesjukodmen i lan¬
det, såsom dels strängare föreskrifter angående de sjukas
isolering och anstaltsvård, dels uppförande af ett sjuk¬
hus för spetälska i Dalarne och dels att internerad
sjuk familjeförsörjare måtte beredas ett till familjen
utgående understöd, svarande emot den förvärfsförmåga
familjen går förlustig genom interneringen,
samt att Kungl. Maj:t efter skedd närmare ut¬
redning, ville ingå till Riksdagen med de förslag, hvar-
• till ärendet kan föranleda.
Stockholm den 26 januari 1912.
And. Pers.
Nr 71.
Af herr Neiglick in. fl., om ökning af fonden för åstadkom¬
mande af bibanor inom västra delarna af Värmlands
m. fl. län.
På framställning af Kungl. Maj:t till 1911 års Riksdag (Kungl.
Maj:ts prop. Nr 96) beslöt Riksdagen bildandet af en lånefond af 5,000,000
kronor att afsättas under fem år från och med år 1912 med 1,000,000
kr. årligen, för att underlätta åstadkommandet af bibanor inom västra
delarne af Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län samt delar af
Bohuslän och Dalsland.