Motioner i Första kammaren, Nr 46.
3
Nr 46.
Af herr Nilson, Karl, om meddelande af särskild bestämmelse
i fråga om inteckningshafvares förmånsrätt till ränta.
Enhvar, som något sysslat med konkursutredningar eller af ett eller
annat skäl haft uppgörelse för gäldbundna bon om hand, bär helt visst funnit
hvilka störa olägenheter, som varit förenade med inteckningsinnehafvares
vedertagna tolkning af handelsbalkens 17 kap. 9 §. Nämnda lagrum
medger nämligen innehafvare af inteckning förmånsrätt äfven till ränta,
då däri stadgas: »Har någon inteckning i gäldenär fasta egendom; äge
näst efter de fordringar, hvarom i 6 § förmäles, förmånsrätt i samma egen¬
dom från den dag inteckning vid rätten söktes; dock gälle ej förmånsrätt
till ränta, som före utmätning eller början af konkurs upplupen är, för
längre tid än tre år.»
Man skulle nu kunna tro, att denna bestämmelse tillämpades efter
ordalydelsen så, att räntan utginge med förmånsrätt i den mån den vore
ogulden; men så lärer icke vara förhållandet. I stället tar man konkurs¬
lagens § 117 mom. 2 jämte den i lånereversalerna vanligen förekommande
bestämmelsen: »denna pant gäller också för alla öfriga låntagarens förbin¬
delser till oss» såsom stöd för den tolkningen att om inteckningsinnehaf-
varen har äfven andra fordringar af gäldenären, tre års returränta kan å
inteckningen åtgå till täckande af dessa andra förbindelser, och detta äfven
om inteckningsräntan är till hvarje öre förut betald.
Ett exempel till belysning. Eu person har en fastighet belånad för
100,000 kronor mot pant af inteckningar enbart eller i förening med namn-
borgen. Personen i fråga kommer af en eller annan anledning i konkurs.
Det befinnes då, att han till samma långifvare har växelförbindelser, egna
eller såsom borgen för andra, hvilka möjligen samtidigt komma på obestånd,
för, låt oss säga, 20,000 kronor. Eäntan å inteckningslånet har han själf
eller hans borgesman betalt, men likvisst bevakar nu intecknagsinnehaf-
varen ej allenast de 100,000 kronorna jämte de 20,000 för växelskulden,
4
Motioner i Första kammaren, Nr 46.
utan ock, om räntesatsen är 6 % och inteckningsreversen af äldre datum än
tre år, 18,000 kronor i ränta å inteckningen och utfår också, såvida den
kan ur fastigheten utgå, summan med förmånsrätt framför alla andra ford¬
ringsägare.
Uppenbart är ju, att häri ligger dels en stor orättvisa mot öfriga,
oprioriterade fordringsägare (växelfordran är ju oprioriterad) äfvensom mot
prioriterade i sämre ställning, hvilka kanske härigenom bli utan utdelning
i konkursen, dels en hämsko på den berättigade kreditrörelsen och på
byggnadsverksamheten, då naturligtvis ingen, som har öppen blick för för¬
hållandet, vågar teckna underborgen å ett inteckningslån, dels ock en fara
för slapphet hos långifvaren vis ä vis säkerheten på öfriga förbindelser.
Mer än en har också råkat illa ut på grund af här berörda förhållanden.
Borgesmännen ha kanske önskat inlösa lånet för att därigenom göra gälde-
närens ställning bättre eller lättare reglerbar, men mötts af det beskedet,
att lånet icke får inlösas med mindre alla andra papper och borgesförbin-
delser också infrias.
Lika uppenbart torde också vara, att lagstiftaren aldrig förutsett eu
sådan tolkning af lagrummet i fråga och att därför någon åtgärd behöfver
vidtagas till undanröjande af missförhållandet.
Rättaste sättet härför tilltror jag mig dock icke kunna anvisa. Mera
vägar torde finnas. Så skulle måhända kunna föreskrifvas, att räntan all¬
tid skall afskrifvas å inteckningsreversen, eller ett förtydligande moment
införas i handelsbalken eller konkurslagen med föreskrift, att endast upp¬
lupen ogulden ränta utgår med förmånsrätt.
Jag tillåter mig därför vördsammast föreslå,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda hvilken
åtgärd, som bör vidtagas, för att innehafvare af in¬
teckning i fast egendom ej må vara berättigad till annan
ränta än den, som faktiskt är ogulden å det mot in¬
teckning lämnade lånet; och
att, om så befinnes nödigt, med förslag därom till
Riksdagen inkomma.
Stockholm den 26 januari 1912.
K. A. Nilson.