Motioner i Första hammarm, Nr 42.
O
O
Nr 42.
Af grefve MÖrilCr, om ändring af §§ 1 och 2 i förord¬
ningen angående försäljning af brännvin.
Nu stadgas i 2 § 1 mom. af gällande brännvinsförsäljningsförordning,
att brännvin, hvars styrka ej uppgår till minst 35 proc. ej får vid detalj¬
handel hållas till salu. Någon maximigräns för den tillåtna styrkan finnes
däremot icke.
Det uppdrag, som gifvits den af Kungl. Maj:t den 17 november 1911
tillsatta kommittén för utredande af frågan om lokalt veto m. m., synes
icke tydligt utmärka, att kommittén skall taga under behandling äfven
frågan om ändring i ofvanberörda bestämmelser. I allt fall torde det på
grund af kommitténs vidt omfattande uppgifter och den ordning, hvari
dessa skola företagas till utredning, vara mycket ovisst, när eventuellt
förslag i förevarande afseende kan vara att förvänta.
Jag anser emellertid lösningen af den, från revisionen af bränn vins-
för sälj ningsförordningen i öfrigt alldeles fristående frågan om brännvinets
alkoholhalt vara af synnerligen stor och under det öfriga nykterhetsarbetet
alltför förbisedd vikt. För den, som icke ser nykterhetsrörelsens mål i en
förbudslagstiftning, hvilken uppges skola undanröja frestelserna, utan i vårt
folks uppfostran till praktisk nykterhet och förmåga att kunna öfvervinna
frestelserna till rusdryckernas begagnande till öfvermått, synes en successiv
sänkning af brännvinets alkoholstyrka utgöra det yppersta hjälpmedel för
deras måls uppnående. Jag tillåter mig därför härigenom bringa denna
fråga under Riksdagens pröfning och därvid föreslå, att Riksdagen redan
nu måtte besluta, såväl att berörda minimigräns alldeles borttages som att
en maximigräns införes.
Angående dessa frågors tidigare behandling inom Riksdagen anhåller
jag att få erinra om följande.
Hvad då först minimigränsen beträffar, ser det af utskottsutlåtandet
4
Motioner i Första kammaren, Nr 42.
vid 1853—54 årens riksdag verkligen ut, som om dylik gräns först infördes
i syfte att motarbeta fylleriet, Att bestämmelsen var för sådant ändamål
icke blott värdelös utan till och med skadlig, blef dock snart uppenbart.
År 1885 föreslogo olika motionärer, att gränsen skulle sänkas från
dåvarande 46 proc. till 42 resp. 36 proc. Bevillningsutskottet ansåg emellertid
den då stadgade gränsen böra bibehållas, » enär till förekommande af be¬
drägerier vid försäljningen någon viss minimistyrka i lag borde vara före-
skrifven», men utskottet »saknat hvarje anledning att pa utlåtanden af
några sakkunniga personer grunda ett förslag om procenttalets nedsättande
till något visst lägre belopp.» Utskottets afstyrkande hemställan godkändes
af Riksdagen.
Vid 1887 års senare riksdag föreslog bevillningsutskottet af eget
initiativ gränsens sänkning till 40 proc. Förslaget afslogs af Andra kam¬
maren. Däremot beslöt Första kammaren, efter förordande yttranden af
dåvarande kontrollbyråchefen och dåvarande chefen för medicinalstyrelsen,
för sin del, att gränsen skulle sänkas ända till 35 proc. På grund al de
skiljaktiga besluten förföll dock frågan.
Vid 1888 års riksdag föreslogo olika motionärer nedsättning till 40
resp. 35 proc. Bevillningsutskottet fann nu angeläget, att »den hos oss
öfverdrifvet höga alkoholhalten nedsattes åtminstone något», och då eu
nedsättning till 35 proc. enligt utskottets åsikt vore »en alltför stor reform
för att på en gång böra vidtagas», tillstyrkte utskottet, att minimigränsen
måtte sänkas från 46 till 40 proc. Detta blef också Riksdagens beslut.
År 1904 återkom en af ofvannämnda motionärer, herr Wieselgren,
till ämnet och föreslog sänkning till 35 proc. Han framlade till stöd för
detta förslag en utredning, hvilken ännu erbjuder mycket af intresse, och
till hvilken jag därför tillåter mig hänvisa. Bevillningsutskottet ansåg
tiden för en ytterligare sänkning af ifrågavarande minimigräns då vara
kommen och tillstyrkte förslaget, som äfven bifölls af Riksdagen.
Denna gräns infördes därpå i lagstiftningen genom förordningen den
9 juni 1905 och är ännu gällande.
Hvad därefter vidkommer införandet af en maximigräns för den till-
låtna alkoholstyrkan hos det i detaljhandel saluhållna brännvinet, är att
märka, att herr Wieselgren i sistnämnda motion år 1904 föreslog dylik
gräns af 40 proc. Bevillningsutskottet afstyrkte motionen härutinnan och
Riksdagen afslog densamma.
Under den sedan dess förflutna tiden har emellertid utvecklingen i
nykterhetsriktning gått därhän, att det torde vara lämpligt och påkalladt
att nu gä vidare på vägen mot åstadkommande af svagare brännvin.
Motioner i Första kammaren, Nr 42. 5
Att en sänkning' af brännvinets alkoholhalt måste anses såsom en
åtgärd af stor betydelse för nykterheten, lär väl vara gifvet. Det före¬
faller obegripligt, hvarför den person, som af en eller annan anledning
önskar förtära brännvin, skall tvingas att konsumera en så starkt alko-
holhaltig dryck, att han, äfven efter förtärandet af en helt obetydlig kvan¬
titet, kan, åtminstone under vissa förhållanden, blifva nästan omedelbart
berusad, och att i allt fall i regel hans arbetsförmåga, speciellt till redigt
tankearbete, blifver åtminstone tillfälligtvis mer eller mindre nedsatt.
Den vederkvickelse, som förtärandet af en något svagare alkoholhaltig
dryck, exempelvis vin, kan bereda dem, hvilkas lefnadsvanor och till¬
gångar hänvisa dem till sådana jämförelsevis dyrare drycker, blir nu fak¬
tiskt förmenad den stora, hufvudsakligen af kroppsarbetare bestående all¬
mänheten, för hvilken brännvinet är den vanliga och lättast tillgängliga
motsvarande drycken. Spritstyrkan betecknar sålunda i viss mån en klass¬
skillnad. Den stora allmänheten kan nämligen sägas nästan sakna någon
dryck med alkoholhalt mellan 7 och 35 ä 40 proc. För den del af arbets¬
klassen, som icke redan kommit därhän, att den blifvit van vid eller till och
med känner sig vara i behof af en så stark alkoholhaltig dryck som det
nuvarande brännvinet, gäller det alltså att antingen alldeles afstå från
starkare drycker än maltdrycker eller att finna sig i att förtära eu star¬
kare dryck, än de vilja hafva. Jag föreställer mig, att den ständiga ret¬
ning och törst, som särskildt de starkaste brännvinssorterna frambringa,
har mycket stor skuld i alstrandet af vanedrinkare och alkoholister. Till
dylikt ändamål bör icke statens lagstiftning direkt medverka.
Från såväl samhällsrättvisans som nykterhetens synpunkt anser jag
därför frågan om sänkning af brännvinets alkoholhalt vara af mycket stor
vikt. Den är också en af de lättast genomförda reformerna. Utveck¬
lingen i vårt land har ju redan oförtydbart gått i riktning ditåt, och icke
blott, såsom ofvanintagna redogörelse utvisar, på lagstiftningens område,
utan äfven i fråga om allmänhetens smak. Dock har sänkningen, enligt
min uppfattning, hittills varit både för långsam och för ringa.
I de länder, där brännvinet är svagare — för att icke tala om de
vinproducerande länderna — lär själfva missbruket af spritdrycker vara
mycket mindre allmänt än i Sverige, som, oaktadt allt energiskt och äfven
framgångsrikt nykterhetsarbete, fortfarande i detta hänseende intager en
sorgligt framskjuten plats.
I Xorge och Danmark samt många andra länder finnes icke någon
lagstadgad minimigräns, hvilken alltså där ansetts obehöflig. Följden har
blifvit, att där också i regel brännvinet är svagare än hos oss.
I1)
Motioner i Första kammaren, Nr 42.
Öfverhufvud taget synes det också både onödigt och olämpligt att stadga
någon minimigräns alls. Anledningen till sådant stadgande hos oss kan
icke, åtminstone numera, vara omsorg om nykterheten. Snarare får den
väl anses vara en önskan att kunna bereda köpare en viss trygghet att
för sina pengar få en vara af åtminstone viss lägsta halt af alkohol eller
den beståndsdel, som särskild! på grund af beskattningsförhållandena, är
hufvudsakligen värdebestämmande. Dock brukar staten icke eljest — om
man undantager handeln med ädla metaller — utöfva någon kontroll eller,
rättare sagd!, ikläda sig någon garanti för beskaffenheten utaf handelsvaror,
utan lärer det öfverlåtas åt den fria konkurrensen att bjuda köpare en
vara till det dess värde bäst motsvarande priset. Att i hälsovårdshänseende
mångfaldiga kontrollföreskrifter rörande handeln med lifsförnödenheter
finnas utfärdade, är eu sak, som icke kan åberopas såsom jämförelse i
detta fall, ty ingen lär väl kunna påstå, att alkohols vagt brännvin är
hälsovådligare än alkoholstarkt dylikt. Att exempelvis i matvarustadgar
föreskrifves viss lägsta fetthalt för salubjuden oskummad mjölk, är ej
heller något analogt exempel, ty ju fetare mjölken är, desto hälsosammare
och näringsidkare torde den i regel vara, under det att ju alkoholstarkare
brännvinet är, ju kraftigare giftverkan utöfvar detsamma.
Fordom ansågs ju visserligen brännvin på sätt och vis såsom hörande
till lifsförnödenheterna, och det är ej alldeles omöjligt, att denna åskåd¬
ning utöfvat viss inverkan vid fastslåendet af eu minimigräns. Den tiden
är dock lyckligtvis numera längesedan förbi, då denna åskådning vann
gehör.
Att staten just för brännvin skall, såsom bevillningsutskottet år 1885
uttalade, föreskrifva en viss minimigräns »till förekommande af bedräge¬
rier», synes desto mer opåkallad!, som allmänna strafflagens stadganden
om straff för bedrägeri synas härvidlag erbjuda tillräckligt skydd, och i
hvarje fall alldeles enahanda skydd som i lråga om all annan handel.
Egendomligt ter det sig onekligen, att en sådan speciell statsgaranti skall
upprätthållas just i syfte att göra eu sådan vara som brännvinet starkt
och därigenom mera fördärfbringande. Det vore väl mera logiskt, om statens
garanti åsyftade en viss högsta halt d. v. s. att bereda köpare säkerhet
för att ej få starkare giftblandning, än han önskade.
Då herr Wieselgren år 1904 föreslog införandet af en dylik maximi¬
gräns för alkoholstyrkan, åberopade han till bevis för möjligheten af en sådan
bestämmelse, att vid möte år 1903 mellan ombud för utskänkningsbola-
gens styrelser 46 ombud ställt sig välvilligt mot ett förslag, att det ut¬
minuterade och utskänkta brännvinets alkoholhalt skulle sänkas till högst
Motioner i Första kammaren, Nr 42.
7
44 proc., och blott 8 ombud direkt motsatt sig detsamma. Därjämte visade
han, att, då Göteborgssystemet i Stockholm år 1903 upphörde med ut-
skänkning af 49 procentigt brännvin, det icke var det därnäst starka,
46 procentiga brännvinet, hvars konsumtion i stället ökades, utan att sist¬
nämnda brännvinssorts konsumtion tvärtom minskades med drygt eu tredje¬
del, under det att såväl det då nyinförda 43 procentiga brännvinet fick
liflig åtgång som äfven konsumtionen af det ännu svagare 40 procentiga
ökades relativt mycket. Detta syntes utgöra ett godt bevis för, att all¬
mänheten själf icke föredroge de starkare sorterna, när svagare bjödes.
Att superiet i allmänhet icke ökats genom styrkans sänkning, framgick
däraf, åt t totalkonsumtionen af brännvin samtidigt sjunkit icke obetydligt.
Till dessa uppgifter ber jag få lägga några af nyare datum.
Enligt en under inseende af Göteborgssystembolagens förtroendenämnd
af dess sekreterare Nils Frick utarbetad statistik angående åtskilliga, bo¬
lagens rörelse berörande förhållanden, uppgick under år 1910 samtliga
132 bolags hela omsättning af renadt brännvin, reduceradt till 50 procent
alkoholstyrka, till de mängder af hvarje styrkeslag, som nedanstående
tabell angifver.
Styrka i volymprocent
|
Medel¬
styrka i
|
Litermängd,
reducerad till
|
Summa
reducerad
|
Antal
|
Summa
|
Procent
af hela
liter-
|
procent
|
50 procent
|
litermängd
|
bolag
|
bolag
|
mäng¬
den
|
39,2
|
39,2
|
1,380,867
|
1,380,867
|
1
|
|
1
|
6,1
|
40
|
40
|
1,983.820
|
1,983,820
|
13
|
|
13
|
8,9
|
40,5
39—42
|
} 40,5
|
150,4321
53,294/
|
203,726
|
1
1
|
1
r
|
2
|
0,9
|
41
40—42
|
}«
|
5,137,860/
253,809/
|
5,391,669
|
It
2j
|
|
13
|
24,1
|
40—43
|
41,5
|
401,505
|
401,505
|
2
|
|
2
|
1,8
|
42
40—44
|
} 42
|
6,096,908/
396,531/
|
6,493,439
|
51/
4/
|
55
|
28,9
|
42,6
|
42,5
|
617,777
|
617,777
|
2
|
|
2
|
2,5
|
43
40—46
|
1 43
|
1,760,490/
461,961/
|
2,222,451
|
10/
6/
|
16
|
9,9
|
43,5
43—44
|
} 43,5
|
280,175/
145,559/
|
425,734
|
t
|
|
2
|
1,9
|
44
42—46
|
| 44
|
1,216,465/
142,987/
|
1,359,452
|
8/
1/
|
9
|
6
|
44,3
|
44,3
|
69,209
|
69,209
|
1
|
|
1
|
0,3
|
40—49
43—46
|
\ 44,5
|
287,040/
1.44,989/
|
432,029
|
1
|
|
O
|
1,9
|
45
40—50
|
45
|
633,759/
298,242/
|
932,001
|
5/
2/
|
|
7
|
4,2
|
46
|
46
|
582,153
|
582,153
|
6
|
|
6
|
2,6
|
—
|
—
|
22,495,832
|
22,495,832 j
|
132
|
|
132
|
100
|
8
Motioner i Första kammaren, Nr 42.
Af denna tabell framgår, bland annat, att sedan år 1904 brännvinets
styrka ytterligare nedgått, så att nu knappast alls förekommer brännvin,
som är starkare än 46 proc., och att kufvudmassan har endast 41 ä 42
proc. Lägsta styrkan förekommer i Göteborg, som ensamt bar 39,2 proc.
Stockholm har 41 proc. I Skåne, där de flesta bolagen hafva sin verk¬
samhet, är styrkan nästan öfverallt 42 proc. Norrland har i allmänhet
43—46 proc. De allra flesta och bland dem de största bolagen föra i
handeln brännvin endast af en styrka. I de fall, där flera styrkor säljas,
har medeltalet uträknats, ehuruväl det ju visst icke är säkert, att konsum¬
tionen af de olika sorterna är lika stor, men uppgift härom har saknats.
Det är att märka, att då i denna tabell brännvinets mängd angifvits
reducerad till 50 proc. alkoholkalt, har reduktionen varit proportionsvis
större för de svagare sorterna. Därest enbart volymen lagts till grund,
skulle alltså de svagare sorternas Övervikt i brännvinshandeln framträdt
ännu starkare.
Äfven efter det af herr Wieselgren om förmälda tillfälle har frågan
om nedsättning i högsta alkoholhalten hos det saluhållna brännvinet före¬
kommit vid möten mellan ombud för utskänkningsbolagens styrelser. Vid
dessa ombuds fjärde möte, år 1908, förelåg ett förslag från förtroende¬
nämnden, att mötet måtte uttala önskvärdheten af, att en nedsättning af
alkoholhalten å saluhållen spirituösa (alltså icke blott å egentligt brännvin)
småningom måtte ske ned till 40 proc. I diskussionen öfver förslaget
yttrades, å ena sidan, att ett så lågprocentigt brännvin icke ägde någon
smak, men å andra sidan uttalades sympatier för förslaget och framhölls,
att de flesta bolagen redan afsevärdt nedsatt alkoholhalten, särskildt i
västra Sverige, utan att detta vållat olägenhet. Diskussionen fick utgöra
svar på frågan.
Till ombudens femte möte, år 1910, hade verkställande direktören för
aktiebolaget Göteborgssystemet i Stockholm S. Rubenson utarbetat ett för¬
slag, åsyftande bland annat, att när ett bolag för sitt vid utminutering
saluhållna brännvin fastställt eu viss styrka, ej understigande 40 proc.,
dels eu hvar, åt hvilken bolaget öfverlåtit utminuteringsrätt, skulle vara
förbjuden att afyttra starkare brännvin af motsvarande sort och dels Konung¬
ens befallningshafvande under vissa förhållanden skulle äga förordna, att
enahanda begränsning af spritstyrkan skulle iakttagas inom närbelägna
kommuner, för att ej syftet med åtgärden skulle förfelas. I motiveringen
framhölls önskvärdheten af ett lagfästande af viss maximistyrka å bränn¬
vinet och svårigheten att under nuvarande lagstiftning på grund af bris¬
tande tillräcklig sammanhållning mellan bolagen genomföra en allmän ned¬
Motioner i Första kammaren, Nr 42.
9
sättning fullt frivilligt. Genom förslaget skulle emellertid en möjlighet
öppnas för att dels skydda det bolag, som vidtoge en dylik reform, och
dels genom myndighets beslut sprida den vidare. Förslaget vann emeller¬
tid icke förtroenderådets förord och afslogs af mötet. Det framhölls dock
äfven från motsidan såsom önskvärdt, att allmänheten väujes vid svagare
brännvin än det nu brukliga, men de föreslagna bestämmelserna ansågos
svårligen kunna genomföras i praktiken. Det framhölls till och med, att
det vore bättre, att saken direkt ordnades genom lagstiftningen. Något
skäl mot eu absolut maximigräns kan icke hämtas ur diskussionen eller
beslutet, snarare tvärtom.
Då bevillningsutskottet år 1904 afstvrkte herr Wieselgrens motion
angående eu maximigräns af 40 proc., anförde utskottet tre skäl.
1) Utskänkningsbolagen inom landet syntes själfmant sträfva att ned¬
bringa alkoholhalten och utskottet funne, att det af motionären afsedda
behjärtansvärda syftet lämpligast skulle vinnas därigenom, att allmänheten
småningom vandes vid svagare brännvin.
Att åtminstone de flesta bolagen hafva dylik sträfvan torde vara fullt
riktigt, enligt hvad den ofvan lämnade statistiken utvisar. Dock har äfven
ofvan framhållits, hvilka svårigheter som mött för frivillig öfverenskom¬
melse härom, och åtskilliga bolag hålla ännu ett anmärkningsvärdt starkt
brännvin. Detta af utskottet anförda skäl synes emellertid alls icke vara
något verkligt skäl mot en maximigräns, ifall denna icke sättes alltför
låg, så att den för mycket anteciperar utvecklingen. Det inträffar ju näm¬
ligen ofta, att lagstiftningen lämnar så att säga direktiv för en önskad
utveckling och icke blott nöjer sig med att i lagform fastslå ett redan
faktiskt förhållande. Det är visserligen glädjande, både att utskänknings¬
bolagen söka sänka alkoholhalten och att allmänheten tycks småningom följa
dem, men häraf följer icke, då detta sträfvande ovedersägligen är godt
och samhällsgagneligt att statsmakterna skola lägga armarna i kors och
låta utvecklingen sköta sig själf. De synas tvärtom böra underhjälpa och
påskynda den goda utvecklingen genom fastställandet af en måttlig maxi¬
migräns.
2) En fastslagen maximigräns af 40 proc. skulle omöjliggöra försälj¬
ningen af vissa slag af brännvin, såsom pomeransbrännvin och kummin¬
brännvin, äfvensom whisky, hvilka samtliga innehölle öfver 40 proc. alkohol.
Detta skäl synes icke mycket vägande. Det lärer väl icke med nu¬
tidens tekniska hjälpmedel vara omöjligt att så förändra tillverkningen
af pomerans- och kumminbrännvin, att dessa brännvinssorters speciella
smak kan bibehållas äfven vid en något svagare alkoholstyrka än den nu
Bihang till Riksdagens protokoll 1912, 3 samt. 16 käft. (Nr41—42). 2
10
Motioner i Första kammaren, Nr 42.
brukliga. Konsumtionen af dessa brännvinssorter är för öfrigt jämförelse¬
vis mycket obetydlig. De svårigheter, som skulle vållats af en maximi¬
gräns af 40 proc., torde för resten ej förefinnas i samma utsträckning,
ifall, såsom jag ämnar föreslå, en något högre gräns bestämmes.
Hvad whisky beträffar, synes det icke nödvändigt att befrakta denna
dryck såsom egentligt brännvin, utan torde den kunna anses stå utanför
de för dylikt brännvin gifua reglerna. Det bör framhållas, att, såsom
nedan visas, bevillningsutskottet år 1904 ansett konjak icke böra inräknas
under egentligt brännvin. Detsamma bör då kunna ske med whisky.
Någon afsevärd olägenhet torde ej häraf kunna uppkomma, då ju denna
dryck icke tillverkas inom landet och hålles i jämförelsevis högre pris än
vanligt brännvin. Till förebyggande af missförstånd kan ju whisky ut¬
tryckligen undantagas.
3) Bestämmandet af en maximigräns af 40 proc. skulle sannolikt
afsevärdt öka förbrukningen af de billigare, alkoholsiarltare konjakssorterna,
hvilket utskottet, särskilt ur nykterhetssynpunkt, icke kunde finna önskvärdt.
Icke heller detta skäl synes vara af afgörande betydelse. Ty äfven
om, såsom utskottet antagit, förbrukningen af de billigare konjakssorterna
skulle något ökas genom införandet af en måttlig maximigräns för styrkan
hos egentligt brännvin, lärer detta icke kunna antagas komma att ske i
så stor utsträckning, att icke just ur nykterhetssynpunkt det måste anses
vara ett mindre ondt.
Hvad slutligen beträffar det gränstal, som bör väljas, synes det ännu
vara för tidigt att sätta maximigränsen fullt så lågt, som herr Wieselgren
år 1904 föreslog, eller 40 proc. Endast 15 proc. af allt år 1910 försåldt
brännvin hade denna eller lägre halt. Däremot synes en gräns af 41 proc.,
hvilken styrka 40 proc. af nämnda brännvin icke öfversteg, kunna anses
lämplig och icke beteckna ett alltför häftigt ingrepp i bestående för¬
hållanden. Denna gräns ligger visserligen något under medeltalet, men
rikets två största städer komma därunder, och Göteborg har ju visat, att
det går för sig att uteslutande hålla till och med så pass svagt brännvin
som 39,2 proc. För de bolag, med en brännvinsomsättning af 30,7 proc.
af hela rikets, som nu hålla 41,5—42 procentigt brännvin, bör en sänk¬
ning af endast 0,5 ä 1 proc. icke utöfva någon afsevärd inverkan.
Det är emellertid att hoppas, att den sålunda föreslagna gränsen
måtte kunna inom kort ytterligare sänkas, åtminstone till 40 proc., hvilket
ju äfven systembolagens förtroendenämnd år 1908 ställt såsom framtidsmål.
Några jämkningar i ansvarsbestämmelserna synas icke påkallade af de
nu föreslagna förändringarna.
Motioner i Första hammaren, Nr 42. 11
På grund af hvad sålunda anförts tillåter jag mig hemställa,
att Eiksdagen måtte besluta, att 1 och 2 §§ i
förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af
brännvin skola hafva följande ändrade lydelse:
§ 1.
1. Försäljning — — — — — (utskänkning).
2. Med brännvin— — — — — 25 procent.
Föreskriften i 2 § 1 mom. afser dock endast egent¬
ligt brännvin, hvartill icke räknas whisky.
3. Utöfver — — — — — — stadgadt.
4. Angående— — — — — — Kungl. Maj.t.
§ 2.
1. Brännvin, som icke är renadt eller hvars
styrka öfverstiger 41 procent, får vid detaljhandel ej
hållas till salu.
2. Ej heller — — — — — — ämne.
Stockholm den 22 januari 1912.
Axel Mörner.