Motioner i Första kammaren, Nr 3.
5
Nr 3.
Af grefve Hamilton, Alexander, m. fl., om anslag till svenska
riksförbundet för sedlig kultur.
Svenska riksförbundet för sedlig kultur bar till sin uppgift att
»verka för och stödja uppslag, riktningar och sträfvanden, som synas
ägnade att bos vårt folk främja sedlig kultur och lyftning»; dess mål
är sålunda stort och vidtomfattande. För att vinna målet, växla medlen,
ecb vi vilja nu fästa uppmärksambeten på ett, som af riksförbundet för
en kort tid sedan börjat användas; vi gorå det, emedan det synes oss
vara väl valdt; genom användandet af förädlande folknöjen i enlighet
med riksförbundets program träffar man folket, unga och gamla, får
dem så att säga med i leken och gör dem till intresserade medarbetare
i en viktig folkbildningsrörelse. Man beböfver ej orda mycket om be-
kofvet af goda nöjen på landet, det är kändt och erkändt, och det
existerar ej blott i obygden, utan äfven i de trakter, som ärö gynnade
af nutidens goda samfärdsmedel, och det synes oss vara en betydande
samhällsangelägenhet att se till, att detta nöjesbehof blir tillfredsställd!,
så att det verkar i en förädlande riktning. Hithörande förhållanden få
en klar belysning i den inledning till riksförbundets skriftserie nr 5
rörande »förädlande folknöjen», som författats af fru Cecilia Bååth-Holm-
berg, och tillåta vi oss därför att här citera den fullständigt.
»Människornas behof af förströelse torde vara af erfarenheten pröf-
vadt och väl bekräftadt. Personer af de mest skilda klasser och yrken
känna ofta nog samma längtan efter gladt afbrott i hvardagslifvet och
dess arbete. Men alla ha ej lika lätt att få ett sådant.
Bristen på goda sällskapsnöjen för menige man är på den svenska
landsbygden t. o. m. större än i många andra länder, t. ex. Danmark
6
Mvtioner i Första kammaren, Nr 3.
och Tyskland. Att vår nation är folkfattig och att det ofta är långt
mellan grannarna är icke tillräckligt skäl härför, ty rundt om i landet
finnes det i alla fall byar och större samhällen.
Men äfven i dessa är i det hela bra litet gjordt för en god säll¬
skaplig samling af människorna, särskildf ungdomen.
Nykterhets-, ungdoms- och föreläsningsföreningar ha dock härvidlag
gjort ganska mycket godt. Särskildt de senare ha samlat unga och
gamla, män och kvinnor i ett och samma intresse: kunskapssökandet.
Hvad storstadens bildningshärdar af alla slag äro för stadsinvånarne, handt¬
verkare, arbetare o. s. v., det är dessa föreläsningsaftnar för landsbyg¬
dens befolkning. De ge kunskap i diverse ting, men de bjuda ej på
ett direkt och mera personligt samlande nöje; det hvilar ingen glans
öfver dem.
Ty det är ej nog för den stora allmänheten att få endast föredrag,
om än så väl planlagda och utförda, låt vara att äfven det roande
elementet tillgodoses genom skioptikonbilder. Den rent passiva upp¬
giften att endast och alltid vara åhörare har på icke få håll verkat
tröttande och slappande på sinnena och är således icke ensam i stånd
att hålla de intellektuella intressena tillräckligt vakna hos befolkningen
på landet eller i smärre städer.
Det kräfves ännu en utfyllnad vid sidan af dessa kunskapsgifvande
aftnar, en annan art af godt och förädlande sällskapslif, till hvilket be¬
folkningen af olika åldrar, klasser och kön kan samlas mera aktivt, och
som' härigenom erhåller prägeln af större sällskaplighet, af ett mer fest¬
ligt nöje.
»Svenska riksförbundet för sedlig kultur» har tänkt sig denna form
af sällskaplighet såsom aftonunderhållningar eller uppläsning saftnar, hvilkas
program i rik omväxling upptaga unison sång, kör af byns eller byg¬
dens skolbarn, föredragandet af dikter samt uppläsning af prosastycken,
hufvudsakligast af skönlitterär art.
Hvarje sådan afton bör för att gifva ett varaktigt intryck och
äfven i djupare mening verka bildande uppbäras af en idé, som gör pro¬
grammets alla nummer enhetliga, och som genom såväl sång som dikt
och prosaskildring belyses och utvecklas så allsidigt som möjligt. Allt
hvad en sådan afton har att bjuda måste underordnas denna idé,
antingen direkt genom att behandla det fastställda ämnet eller indirekt
genom att sluta sig till dess grundstämning. Ty syftet är icke
endast ett par timmars sinneslättande och vacker förströelse, utan äfven
Motioner i Första kammaren, Nr 3. 7
att så gripa hjärtat och sinnet, att själen genljuder däraf under hem¬
mets och dagens kommande arbete; äfven så kan en ädel lifsåskådnin^
väckas och befästas.
Det är ej nog med att vårt folk och vår ungdom får genom prak¬
tiska kunskaper »klara hufvuden»; det behöfs också varma hjärtan och
förädlad smak.
Sadana aftnar förekomma redan i våra stora städer, särskild! i
Stockholm, därvid en bestämd diktare, musiker eller annan konstnär ut¬
gör aftonens föremål.
Men här är det enhetliga programmet vanligen ordnadt med hän-
syn till de biträdande krafter, som i en stor stad så lätt kunna åstad¬
kommas: en talare, som belyser ämnet med ett kort föredrag, sångare
och musici, som uppträda för församlingen, skickliga deklamatör^* och
berättare 0. s. v.
Den stora allmänheten har i de flesta fall endast att mottaga, hvad
som rikt och vackert bjudes.
På landsbygden och säkert äfven i många städer — måste man
ordna saken annorlunda. Och, som förut är sagdt, det är här af största
vikt, att församlingen själf utför programmet genom unison sång, genom
sina barns sång, genom att en eller annan i kretsen — i förväg där¬
till utvald föredrager eller föreläser de å programmet bestämda dik¬
terna och berättelserna.
Föredrag kunna icke komma i fråga, enär i de allra flesta fall
aftnarna då blefve för svåra och för dyra att anordna. Skalder och
författare måste genom sina dikter och skildringar tala själfva och på
så vis bil kända i och kära för vida kretsar, dit de nu till äfventyrs
icke. nått, då deras verk ofta äro för dyra och för svåråtkomliga för
menige män. I stora lager af vårt folk är man heller icke van vid att
i större omfång vare sig köpa eller läsa böcker.
En nödvändig förutsättning är, att en intresserad, kunnig person i
hvarje by, socken eller annat samhälle tager sig saken an såsom ledare.
Här ha förnämligast präster, lärare, lärarinnor en naturlig uppgift,
som utan tvifvel bör kunna bli både tacksam och framgångsrik. Äfven
andra intresserade och bildade personer, både män och kvinnor, hafva
här ett fält för nyttig social verksamhet.
Denne ledare bör då i förväg noga sätta sig in i det bestämda
eller utvalda programmet, själf för sig därur utvälja de delar, han önskar
föredraga, men äfven i den krets af personer, som finnas i hans bygd,
8
Motioner i Första kammaren, Nr 3.
utse sådana, som äro i stånd att vackert föreläsa prosa eller poesi. Han
bör dessutom enligt programmet ordna den unisona sången, anskaffa sång¬
böcker och se till att sången ledes och underlättas, t. ex. med tillhjälp
af orgel, som ju finnes i hvarje skola — och på landet är ju vanligen
skolsalen den naturliga och bästa samlingslokalen —, vidare se till, att
skolbarnen få utföra sitt lilla å programmet likaledes fastställda sång¬
nummer, med ett ord vara själen i det hela, vakande öfver att det en¬
hetliga noga bibehålies.
Intet hindrar, att de lokala musikaliska krafter, som så ofta finnas
i byarna (fiol- och orgelspelare, flöjtblåsare m. m.), kunna få medverka
med ett och annat nummer. Dock bör det strängt fasthållas, att dessa
nummer i förväg bestämmas i enlighet med programmets anda och grundton,
så att icke under en afton, ägnad t. ex. Gustaf II Adolf, Luther, P. Wiesel-
gren eller någon lifsbild — »Vid sjukbädden», »Moderskärlek» o. s. v. —
stämningen på ett skärande samt all skönhet och värdighet förstörande
sätt brytes genom dansmelodier eller slagdängor.
Tillfälle för vacker solosång, där sådan kan anordnas, gåfves också
under dessa aftnar; men dock bör äfven denna gå i programmets anda.
Ty det måste än en gång betonas: ett program med hopplockade stycken
utan inre sammanhang saknar betydelse.
Om aftonen icke skall vara förfelad, bör den nämligen lämna som
slutresultat icke spridda intryck, men eu samlad behållning.
Det är icke minst här, som ledaren bör göra sin ordnande makt
gällande.
Att skolbarnen få sjunga och så medverka är af icke ringa be¬
tydelse; det tjänar som föreningslänk mellan skolan och föräldrarna samt
ökar i hög grad det allmänna intresset under läsaftonen.
Godt vore, om mera försigkomna barn också finge lära att läsa
upp en eller annan lättare dikt eller visa, där sådana förekomma. Barnen
finge då ett mål att se fram emot, och »konsten att läsa högt» — en
af våra »bildande konster» också den — skulle få en kraftig utveck¬
ling. Ty att läsa högt med naturlig ton, enkelt och liffullt, det är
sannerligen i Sverige en rätt okänd konst, som genom dessa aftnar
skulle få eu verklig betydelse och en duktig sporre.
Om intresserade präster, lärare och lärarinnor ledare af ungdoms¬
föreningar m. fl. med dessa aftnar som mål samlade omkring sig byg¬
dens ungdom till sång- eller läsöfningar, där programmens stycken in¬
lärdes, så skulle snart ett allmänt intresse väckas, som skulle göra
Motioner i Första kammaren, Nr 3.
9
dessa aftnar till verkliga glädjestunder, till nöjen af bästa slag. Ty
till ett godt och sant lifvande nöje hör en festlig prägel och, med om¬
sorg ordnade, borde dessa aftnar erhålla just denna. Härigenom skulle
hela folklifvet höjas samt en af ädlare smak förfinad sällskaplighet vinna
utbredning.
Föreläsaren, det må vara ledaren själf eller den han därtill utvalt,
bör i förväg vara förtrogen med det stycke, han skall uppläsa, så att
han kan däråt förläna ett naturligt och lefvande behag samt äfven, där
så kan finnas lämpligt, mildra ett eller annat mera kraftigt uttryck i
berättelser •— jag tänker nu särskildt på skildringar af någon bestämd
tidsmiljö — som eljest af en icke litterär allmänhet skulle kunna miss¬
förstås.
Bekämpandet af den dåliga litteraturen, framför allt den bland de
arbetande klasserna och ungdomen mest spridda s. k. kolportagelittera¬
turen, har äfven hos oss i Sverige tagits upp med kraft och energi.
Men det förslår ej att bara sätta fördämning mot dyflödet; det
räcker ej ens till att man försöker sätta i omlopp en god ström af böcker
i stället för de dåliga. Man måste äfven försöka sätta i gång en rö¬
relse, som kan uppfostra menige man att finna nöje i goda författares
verk, man måste försöka odla den allmänna smaken, så att de nuvarande
kolportageböckernas åtminstone vuxna läsare själfva reagera mot den
dåliga litteraturen.
Ty så länge läslusten och efterfrågan äro starka, komma kolportage-
böckerna icke att försvinna.
Det är detta, som »Sv. riksförbundet för sedlig kultur» vill försöka
åstadkomma, då det här genom undertecknad dels framlägger en sam¬
ling af 118 enligt antydda principer utarbetade program för läsaftnar,
dels anordnar ett folk- och v ändring sbibliotek, därifrån litteraturen till
dessa aftnar får lånas i det närmaste kostnadsfritt.
De program, som innehållas i denna i hvarje bokhandel tillgäng¬
liga katalog, framställa en mängd lifsområden: fosterländska, historiska,
litterära, etiska, hemmen, naturen, olika yrken o. s. v. De äro delade
i tre stora hufvudgrupper: historiska minnesaftnar, svenska och foster¬
ländska aftnar samt bilder ur lifvet.
Naturligtvis kunna de mer och mer utfyllas och tillökas med nya
»aftnar», om behofvet så skulle fordra.
De dikter och de prosastycken, som utvalts, representera en stor
mängd af våra främste diktare och skönlitterära författare utan annan
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 3 samt. 2 käft. 2
10
Motioner i Första kammaren, Nr 3.
begränsning än den, som naturligtvis utgöres af själfva de fastställda
ämnena, hvarje läsaftons hufvudidé, så att säga.
Med afsikt har största utrymmet i öfvervägande grad tillerkänts
dem af dessa våra skönlitterära märkesmän, som tillhöra vår egen samtid,
ty en mångårig verksamhet i denna riktning för och bland landsbygdens
vuxna och mest vakna ungdom har för undertecknad visat, att det just
är den nutida litteraturen, som tilldrager sig det lifligaste intresset. Den
diktare, som tillhör vår egen tid, är ett stycke af oss själfva, de känslor
och tankar, han uttalar, röra sig ofta i vår egen själ. Med spänd upp¬
märksamhet lyssnar vanligen också menige man till hans ord, så snart
de trätfa strängar i själfva folksjälen, medan forna tiders diktare ofta
nog förbli liksom stående i ett aflägset fjärran. Undantag gifvas naturligtvis
för sådana, som skola fortlefva evigt unga och friska för vårt folk:
Tegnér, Geijer, Pameberg, Topelius m. fl.
Men vackrare och för äfven enkelt folk mera fattligt och gripande
har ingen talat om fosterlandet, dess historia och natur än t. ex. Heiden-
stam och Selma Lagerlöf i sina prosaskildringar och Snoilsky i sin poesi;
sannare och ädlare tolkare af hvad som är sant och präktigt svenskt i
natur och folklynne kunna ej framföras för lyssnande män och kvinnor
ute i bygderna än Fröding, K. A. Melin, Ossian-Nilsson, K. E. Forss-
lund, Pelle Molin, Bååth, Karlfeldt, P. Hallström m. fl. Åt hvad de i
ren och ädel folklig ton vackrast diktat har lämnats utrymme, större
eller mindre, alltefter hvarje programaftons beskaffenhet.
Genom de program, som här framläggas, torde de breda lagren i
vår nation på ett praktiskt sätt inhämta en första bekantskap med en
stor del af just våra främste författares delvis bästa, men framför allt i
ädel mening mest folkliga alster. Den enkla mannen och kvinnan kunna
dessutom lättare förstå litteratur, när den som här grupperats kring ett
bestämdt hufvudföremål, aftonens tema.
Det är gifvet, att äfven af enklare författare en mängd, särskildt
berättelser, medtagits, då dessa vackert eller lefvande framställa bilder
ur lifvet, som kunna på ett medryckande sätt illustrera aftonens »idé».
Yidare har hänsyn måst tagas till att programmet icke får upptaga
flera eller längre stycken, än att det hela i regel kan utföras på två
timmar.
För öfrigt är det en pröfvad sak på landet, att män och kvinnor,
som kanske färdats en lång väg för att få vara med om en samman¬
komst som den här åsyftade, ej ogärna se, att den andliga »valutan» ej
Motioner i Första kammaren, Nr 3.
11
är för knapp. Ett rikt program med många nummer lifvar intresset
och. ökar nöjet. Det kan jn också tänkas, att man å många orter
väljer en tidigare timme, t. ex. en söndagseftermiddag, för en sådan
läsafton.
Därför har undertecknad, programmens utarbetare, trott det vara
lämpligt att, när så ske kunnat, göra dem så fylliga, att vid praktisk
tillämpning något nummer utan skada skulle kunna utelämnas, ifall det
visade sig, att den bestämda tiden öfverskredes. Detta är i alla hän¬
delser lättare än att tillskarfva ett för knappt tilltaget program.
Vid val af dikter m. m. har en ekonomisk synpunkt en och annan
gång hindrande gjort sig gällande, nämligen då ett eljest lämpligt stycke
måst förbigås på grund af att det stått tryckt i ett verk, så stort och
dyrt, att förbundet ej för den enda dikten eller berättelsen kunnat an¬
skaffa det. Det har också — och ej så sällan — visat sig, att just
den mest lämpliga dikten eller skildringen funnits i någon bok, som ut¬
gått ur bokhandeln och ej ens å antikvarisk väg kunnat erhållas.
Betonas bör, att valet af stycken, prosa som poesi, skett med nog¬
grant iakttagande af tre egenskaper: det fosterländska, det etiska samt det
'väckande och värmande.
I hela arbetet gör sig en ideal lifsåskådning gällande, äfven om
program finnas, å hvilka intet direkt religiöst moment förekommer, allt
beroende på ämnets natur, t. ex. »Dr krigarlifvet», »Skarpskytteafton»,
»På friarefärd» o. s. v.
Åtskilliga aftnar äga dock en alltigenom religiös prägel, t. ex. Lutker-
och Birgitta-aftnar m. fl.
Programmet erbjuder humor endast i ringa omfång; men skulden
härför torde icke ligga hos den, som utarbetat dem, utan i själfva tiden;
vår svenska litteratur bär i regel ock hos våra främste författare allvar¬
liga, stundom djupt melankoliska drag; den humoristiska litteraturen
utgöres vanligen af en viss art af folklifsskildringar, som ofta icke äro
lämpade för menige man och med sina groteska karrikatyrer icke skulle
verka godt. Men gifvetvis finnas bland programmen sådana som äfven
afse »roliga» aftnar, och Pröding och Fredrek på Bannsatt m. fl. komma
förvisso under många »läsaftnar» att framkalla glada leenden öfver vår
landsortsbefolknings allvarliga anleten.
Äfven åt det hurtiga elementet har gifvits utrymme under »Skarp-
skytte-», »Idrotts-», »Skogsaftnar» m. m. Åt »våra vänner djuren» och
landtlifvet i öfrigt har ägnats en hel serie aftnar; de »historiska» aftnarna
12
Motionen i Första kammaren, Nr 3.
spänna ut öfver tilldragelser och personligheter allt från Ansgar till vårt
nuvarande konungahus; »aftnar» äro ägnade många af våra författare:
Selma Lagerlöf, Heidenstam, Y. Eydberg, Tegnér, Geijer o. s. v.; det
finnes Linné-, Sven Hedin-, Per Wieselgren-, Kuneberg-, Topeliusaftnar,
det finnes landskapsaftnar o. s. v.
Vid valet af dikter har en bestämd princip i möjligaste mått följts:
poesi för menige man måste vara plastisk, åskådlig, rakt på sak. Där¬
för ha, för att endast nämna två exempel, Snoilskys »Svenska bilder»
och en stor del af Bååths dikter alla förutsättningar att senteras vid
dessa läsaftnar. Endast undantagsvis har plats beredts åt den rena stäm-
ningslyriken. Skenbart svårfattliga dikter kunna emellertid göras fullt
folkliga, om ledaren eller den föredragande i förväg, som sagdt, noga
tänkt sig in i diktens själ och lägger sig vinn om att genom föredragets
enkelhet, klarhet och uttrycksfullhet gripa åhörarnas hjärta och intresse.
Om uppgiften så fattas, skall ledaren af »läsaftnar» snart finna dem
äga en stor folkuppfostrande betydelse.
De unisona sångerna äro alla valda ur två lätt tillgängliga och billiga
sångsamlingar: »400 Sånger»*, utgifna af Theodor Holmberg och Cecilia
Bååth-Holmberg (1 kr.) samt »Sjung svenska folk!» (35 öre), utgifven af
»Samfundet för unison sång», Stockholm.
Till den förras textbok, som förutsättes vara eller blifva spridd
bland allmänheten, finnes en melodisamling, som ledaren själf borde äga,
så att han t. ex. på orgel kunde leda sången och i förväg inöfva en
fast sångtrupp.
Om t. ex. en liten inträdesafgift tages i likhet med hvad som sker
vid föreläsningsaftnarna, skulle denna afgift snart tillåta inköpet af ett
antal sångböcker af båda slagen, textbok till »400 Sånger» samt »Sjung
svenska folk», så stort, att läsaftnarnas sång verkligen blefve »unison»
och allmän.
Skolbarnens sångkör däremot är i hvarje nr å programmen hänvisad
till barnens egen sångbok i folkskolorna, den af J. Hammarlund utgifna
lilla 12-öresboken: »Text till 146 sånger för skola och hem».
Barnen hafva således redan i förväg lärt sig de utsatta sångerna,
men dessa torde genom denna deras medverkan till läsaftnarnas festlighet
erhålla ett nytt, mera lefvande intresse. Alla program upptaga i rik
* Denna sångbok äges af bokhandlaren G. Ewerlöf, Sala, men kan rekvireras genom hvarje
bokhandel.
Motioner i Första kammaren Nr 3.
13
omväxling intill tolf nummer, bland livilka den unisona sången erhållit
stort utrymme.
Anordnandet af en sådan afton skulle tillgå på följande enkla och
billiga satt:
En intresserad man eller kvinna hvar som helst i Sverige, dit posten
når, alltså lika bra nordligast i Lappland som ytterst i skären, och som
skaffat sig programkatalogen, utväljer i denna den afton, som bäst till¬
talar. För säkerhets skull böra tre väljas, så att, om litteraturen ej för
tillfället finnes inne till den första, ett par reservkvällar finnas att välja
på. Efter anmälan hos »Sv. riksförbundet för sedlig kultur» (tills vidare
adress Tärna) erhåller rekvirenten med omgående post den å programmet
noga utsätta, för läsaffonen afpassade litteraturen som lån, endast mot
bekostnaden af frakten (på posten) fram och åter samt den obetydliga
afgiften af 1 kr. för »nötning».
Låntagaren måste dock förbinda sig att efter begagnandet, d. v. s.
omedelbart efter läsaftonens slut, nästa dag per omgående och i väl inslaget
paket återsända böckerna.
När man betänker de kostnader, som medfölja ett föredrag af en
föreläsare, ofta långväga ifrån, så bör den kostnad, som en sådan afton¬
underhållning betingar, synas mycket ringa och lätt öfverkomlig.
Ett hufvudvillkor är emellertid en ordentlig och samvetsgrann expedition
å rekvirentens sida, så att ej förbundets dyrbara boksamling skingras och
idéens utförande därigenom förstöres eller försvåras. Om de utlånta
böckerna icke i oskadadt skick återsändas till förbundets expedition,
måste denna gifvetvis fordra ersättning härför af rekvirenten.
Göthe, den tyske diktarhöfdingen, har yttrat: »Man borde hvarenda
dag antingen höra en liten sång, se en vacker tafla eller läsa en god
dikt».
Genom sådana aftnar som de ofvan framställda skulle stora lager af
vårt folk, för hvilka musiken och dikten i ädla former äro ytterst svår¬
åtkomliga, åtminstone då och då få röna deras välgörande verkan.
Ett annat ord af samme store diktare är detta: »Hvad du af dina
fäder ärft — förvärfva det, på det du må det äga».
Till en nations dyraste skatter höra dess största diktares alster; och
med dessa läsaftnar lämnas menige man en den bästa hjälp till ett sådant
förvärfvande och tillägnande.
14
Motioner i Första kammaren, Nr 3.
En annan berömd, äfven i Sverige känd och aktad tysk författare,
professor Eelix Dalin, har uttalat denna sats:
»Ett folk, som vill vara och förblifva ett verkligt lefvande folk, måste
äfven känna behof af det sköna. Ett folk lefver ej endast af sin krigar¬
äras lager, ej endast af bröd från sin industri; det behöfver äfven de ädla
ingifvelserna från poesien; ty denna är en lysande, men äfven värmande
och lifvande låga; och ljus, värme och renhet — vi behöfva dem i det
tyska folket.»
Vi behöfva dem äfven i det svenska. — — —
Genom dessa programs omsättande i läsaftnar rundt omkring å
Sveriges vidsträckta landsbygd, i städer, industrisamhällen och byar, tror
sig »Sv. riksförbundet för sedlig kultur» kraftigt verka för spridandet
af kännedom om god och ädel skönlitteratur. Därigenom tror sig för¬
bundet äfven på ett positivt sätt främja sund och sann sedlig kultur
bland vårt folk. 6'eciZm Bååth-Holmberg.y>
De uppläsningsaftnar, som här nu omnämnas, hafva rönt ett mycket
godt emottagande; ehuru de åtminstone i vårt land äro att räkna som
ett alldeles nytt led i folkbildningsarbetet, hafva under det gångna årets
tre sista månader omkring 150 kunnat anordnas, och talet hade blifvit
än större, om ej brist på medel hade verkat begränsande.
Den föreläsningsverksamket, som nu understödes af staten, är värd
allt erkännande, men den är ej ensam tillräcklig att fylla bekofvet.
Olika former kunna fastmer användas, och den nu föreslagna formen
af uppläsningsaftnar har sitt särskilda företräde därutinnan, att den kräfver
allmänhetens egen medverkan, och det ej blott vid själfva uppläsningen,
utan äfven genom det förarbete de medverkande måste underkasta sig.
Den är därjämte för anordnarna mindre kostsam. Att den emellertid för
sin utveckling är i likhet med den hittillsvarande föreläsningsverksam-
heten i behof af ekonomiskt understöd, ligger i sakens natur, men det
synes oss tillkomma Kungl. Maj:t att närmare bestämma detalj villkoren
härför. Då vi sålunda anse det arbete för folkupplysning och förädlande
folknöjen, som genom anordnandet af uppläsningsaftnar af riksförbundet
för sedlig kultur börjat bedrifvas, vara värdt all framgång och i likhet
med den hittillsvarande föreläsningsverksamheten förtjäna understöd från
statens sida, hemställa vi vördsamt,
Motioner i Första kammaren, Nr 3.
15
att Biksdagen behagade anslå ett belopp af 3,000
kr. att på villkor, som af Kungl. Maj:t bestämmes,
tilldelas Svenska Eiksförbundet för sedlig kultur som
understöd för dess verksamhet med anordnandet af
uppläsningsaftnar.
Stockholm den 22 januari 1912.
Alexander Hamilton.
Sam. Clason.
K. J. Gustafsson.
L. E. Gezélius.