Motioner i Första kammaren, Nr 112.
1
Nr 112.
Af herr Kjellén m. fl., om ändring af §§ 56 och 58 riksdags¬
ordningen.
Med riksdagsarbetets växande omfattning framstår allt klarare nöd¬
vändigheten att ur riksdagsordningen utrensa de byråkratiska former och
omvägar, som ännu här och där stå i vägen för en praktisk behandling
af ärendena.
Som ett sådant hinder torde man numera vara allmänt ense om att
betrakta kamrarnas ovillkorliga skyldighet att till omständlig och hänsyns¬
full behandling upptaga hvilken idé som helst som händelsevis upprunnit
i en folkrepresentants hjärna, endast den håller sig inom området för
något ständigt utskotts uppgifter och icke är uppenbart grundlagsstridig.
Huru omogen, huru förflugen, huru för Riksdagen själf nedsättande idén
än är — och riksdagsman datet bjuder tyvärr ingen absolut garanti mot
dylika möjligheter — så är Riksdagen lika fullt med nuvarande lagstift¬
ning skyldig att till den enskilde projektmakarens behag sätta sin tunga
arbetsapparat i gång, öka utskottens redan förut stora bördor, upptaga
den knappa tiden och fördyra sina dryga kostnader, allt för att komma
till ett resultat, som redan från början varit själf klart.
Vi tala nu om rena okynnesmotioner och öfverhufvud om »dödfödda»
projekt. Utan tvifvel föreligga här möjligheter till ett högeligen olämpligt
slöseri med Riksdagens tid och arbetskraft. Uppmärksamheten har i de
senaste dagarna kommit att starkt riktas på detta missförhållande, och från
olika partiläger ha yppats önskningar att få bot för detsamma, till lättnad
för det parlamentariska arbetet ej mindre än till båtnad för det allmänna.
Men problemets lösning försvåras därigenom, att en mycket omhuldad
princip står vakt om den nuvarande ordningen, nämligen den fria motions-
rätten. Den enskilde riksdagsmannens fulla och fria initiativ är en er¬
öfring af så pass sent datum och med så starkt säte i nuvarande riksdags-
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 3 samt. 53 Käft. (Nr 112—114). 1
2
Motioner i Första kammaren, Nr 112.
skick, att man icke kan förutsätta mycken resonans för inteckningar, i
detsamma (t. ex. genom fordran på lagstadgadt antal namn under hvarje
motion, ett antal som finge vara icke så litet, om garantien skulle ha någon
effektivitet). Senast den 1 maj i år afvisade kamrarna ett reformförslag
af det uttryckliga skälet, att det utgjorde ett ingrepp i denna princip.
Den praktiska uppgift, som möter lagstiftaren i det här upptagna ämnet,
är således den ömtåliga att bryta udden af ett själfsvåld utan att skada
den frihet, ur hvilken det upprunnit.
En lösning, som härvid synes ligga nära till hands och som äfven
har inhemska anor, är den att sålla de enskilda initiativen i en Riksda¬
gens nämnd, som alltså skulle äga att utan vidare, eller med vad till
kamrarna själfva, afföra dem från riksdagsordningen. Denna ställning
hade under vår s. k. frihetstid ständernas »Urskiljningsdeputation» (1723
års riksdagsordning § 15, instruktioner af 1748 och 1760), och man åter¬
finner den i samtiden i det republikanska Frankrikes »commissions dmitia-
tive» (1876 års arbetsordningar för kamrarna). Vill man anpassa denna
metod till våra nuvarande institutioner, så erbjuder sig närmast talmans¬
konferensen som ett dylikt »såll» till bortsortering af olyckliga reform¬
förslag, gifvetvis här med kammarens eller kamrarnas samtycke efteråt.
En sådan anordning skulle emellertid möta en del formella svårigheter,
icke minst på grund däraf, att denna talmanskonferens själf saknar grund¬
lags helgd (den hvilar nu endast på de reglementariska föreskrifternas för
Riksdagen § 3, l:o). Däremot finnes en annan utväg, som synes ännu
enklare och genare, och dock lika säkert, föra till det åsyftade målet.
Denna väg är i själfva verket angifven af Andra kammarens talman
i det yttrande, hvarmed han den 4 dennes motiverade sin vägran att pro¬
ponera remiss å motionen i kammaren nr 318. En sådan vägran, heter
det där i slutet, »bereder kammaren den enda lagliga möjligheten att, om
den finner skäligt, själf afklippa behandlingen af en fråga, som till sitt
innehåll är af natur att tillhöra ständigt utskotts behandling». Härmed
synes talmannen ha satt fingret på den punkt, där det här ifrågavarande
missförhållandet har sin härd, nämligen första klausulen i § 56 riksdags¬
ordningen.
Paragrafen lyder nu: »Konungens propositioner, så ock motioner i
ämnen, som tillhöra ständigt utskotts behandling, kunna icke till afgörande
i kamrarna företagas, innan utskott däröfver afgifvit yttrande. Angår
motion annat ämne, och rörer det ej kammaren enskilda kan motionen ej
utan remiss till utskott bifallas. Frågor, som röra någondera kammaren
enskilda må genast af göras».'
En analys af paragrafen uppdagar tre grader af »helighet» hos det
Motioner i Första kammaren, Nr 112.
3
enskilda initiativet. I den första och högsta kan kammaren säga hvarken
ja eller nej förrän utskottet talat; dit höra, vid sidan af Konungens pro¬
positioner, alla motioner på de ständiga utskottens områden. I den andra
kan kammaren genast säga nej, men icke ja1, af sammanhanget (jämför § 55)
framgår att det här gäller motioner af natur att gå till tillfälligt utskott.
I den tredje och lägsta graden kan kammaren omedelbart säga både ja
och nej; det är i frågor, som röra den enskildt.
Felet, som vi velat beifra, är nu uppenbart. Det sitter i första graden
här ofvan. Det är i hägnet af denna klausul, som okynnesinitiativet frodas.
Men då ger sig också botemedlet af sig själf: vi behöfva endast degradera
motionerna på de ständiga utskottens mark till andra graden och i paritet
med motionerna till tillfälliga utskott. I och med detta beredes laglig
möjlighet att afvisa okynnet vid dörren, äfven där det icke är oförenligt
med grundlagens bokstaf. Riksdagsmannens formella motionsrätt lämnas
af reformen orubbad, liksom talmannens grundlagsvakt.
I realiteten torde knappast något vara att invända mot denna lösning,
nämligen om man vill själfva saken. Lösningen är effektiv, och den är
demokratisk: den ställer den enskilde riksdagsmannen under hans kam¬
mares förmynderskap, på samma gång den bevarar kammarens oberoende
af yttre band. Från den sidan torde saken vara klar. Men däremot möter
på eu annan sida betänkligheter, som icke få lämnas ur sikte, nämligen
i förhållandet mellan kamrarna inbördes.
Om grundlagen här gjort en skillnad mellan de ärenden som tillhöra
ständiga och de, som tillhöra tillfälliga utskott, så beror detta mindre på
något slags rangordning dem emellan än på den reala olikheten, att de
förra ligga under bägge kamrarnes samtidiga behandling, men de senare
under en kammares i sänder; omedelbart afvisande af de senare berör
således icke direkt något medkammarens intresse, hvilket däremot kan
sägas vara fallet beträffande de förra. Då uppstår frågan, om icke med-
kammaren också bör hafva ett ord med i laget, innan en motion utestänges
från behandling i ständigt utskott.
Detta synes desto mera lämpligt, som det onekligen blir ett väl stort
språng på en gång, om det, som hittills varit en grundlaga rätt för enskild
riksdagsman, nu skulle göras beroende på en enda kammares fria skön.
Det kan icke förnekas, att en kammarmajoritet härmed skulle ges möjlig¬
heten och makten att, till äfventyrs under partiinflytelser, försvåra äfven
ett redbart och gagnande reformarbete. Nu kan man säga, att en motion,
som sålunda blifvit dräpt utan dom och rannsakning i ena kammaren, kan
stå åter upp i den andra i skydd af en motsatt majoritet och sålunda i
alla fall komma under utskotts utredning; men detta blir alltid en omväg,
4
Motioner i Första kammaren, Nr 112.
som helst borde undvikas, och den enskilde förslagsställarens rätt är ju i
alla händelser bra hårdt kringskuren.
En praktisk och försiktig politik synes således medföra, att bägge
kamrarnes samstämmande beslut kräfves för att hindra remiss af motion
till ständigt utskott. Häraf följa en del konsekvenser. Väckes frågan
samtidigt i bägge kamrarne, och den ena besluter afvisande men den
andra remiss, så gäller den senares mening. År frågan åter väckt i den ena
kammaren ensam och denna kammare vill »a prima vista» slå ihjäl den,
då måste frågan föreläggas äfven medkainmaren, och blir ej afförd från
dagordningen, förrän dess afvisande beslut supplerat den förras.
Det är möjligt att en sådan reform skulle kräfva något tillägg till
kamrarnes arbetsordningar. Tiden därtill är emellertid icke inne, förrän
grundlagsfrågan kommer till afgörande. Denna grundlagsfråga har nu
plats i § 56 riksdagsordningen, hvarjämte en mindre ändring påkallas
äfven i § 58. Formuleringen torde, efter föregående principer, icke
möta några svårigheter eller påkalla några särskilda kommentarier.
På grund af hvad som sålunda anförts få vi hemställa,
att Riksdagen måtte som hvilande till grundlags¬
enlig behandling för sin del antaga följande förslag till
ändrad lydelse af riksdagsordningens §§56 och 58.
§ 56.
Konungens propositioner kunna icke till afgörande
i kammare företagas, innan utskott däröfver afgifvit
yttrande. Motion i ämne, som tillhör ständigt utskotts
behandling, kan ej utan remiss till utskott bifallas, ej
heller utan bägge kamrarnes beslut omedelbarligen af-
slås. Angår motion annat ämne, och rörer det ej kam¬
maren enskildt, kan motionen likaledes icke utan remiss
till utskott bifallas. Frågor, som röra någondera kam¬
maren enskildt, må genast afgöras.
§ 58.
När proposition eller motion —---då sådan
hänvisning bör ske, därest frågan ej nedlägges eller, i
5
Motioner i Första kammaren, Nr 113.
den ordning § 56 stadgar, eljest 1)1 i tv er afgjord. Hvarje
— — — — uppehållas.
Uppstår — — — — afgöras.
Stockholm den 8 maj 1912.
Sam. Clason. Hugo Falilén.
K. v. Geijer. August Bellinder.
K. H. Bergendahl.
Rudolf Kjellén.
G. Lagerbjellce.
L. E. Gezelius.
Aaby Ericsson.
Nr 113.
Åt herr Klefbeck, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående pensionsreglering för rektorerna vid de all¬
männa läroverken.
Såsom framgår af ingressen till det anförande till statsrådsprotokollet,
som åtföljer Kungl, Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen nr 252 afl.
1/5 den 19 april 1912 angående pensionsreglering för rektorerna vid de
allmänna läroverken, hade flertalet af dessa läroverks rektorer i en till
kungl. ecklesiastikdepartementet den 10 juni 1910 inkommen underdånig
framställning bland annat jämväl hemställt, att lärare, som i minst 15 år
innehaft förordnande som rektor, måtte, äfven om han vid afskedstagandet
icke innehade dylikt förordnande, vid uppnådd pensionsålder komma i
åtnjutande af rektorspension.
Detta önskemål har emellertid, liksom några andra samtidigt fram¬
ställda sådana, icke nu blifvit för Riksdagen framlagdt, utan ansetts böra
hvila, tills de framställningar, som i öfrigt inkommit till Kungl. Maj:t
rörande förbättrade förhållanden för lärarpersonalen vid de allmänna
läroverken inom en nära framtid kunde blifva mogna till afgörande.