Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
1
Nr 79.
Af herr Palmstierna m. fl., om skrifvelse till Kungl. Majd
angående införande i grundlag af bestämmelse om
Sveriges permanenta neutralitet.
Under 1911 års riksdag gjordes från den socialdemokratiska
riksdagsgruppens sida flera framställningar, hvilka tillkännagåfvo vår
afsikt att på samma gång söka åstadkomma en nedsättning af de
oproportionerligt högt uppskrufvade militärbördorna och jämsides
därmed ett stärkande af den säkerhet för vårt folks oberoende och
frihet, som bl. a. den internationella rättens utveckling inne¬
bär. Sedan de förslag, hvilka vi uti det förstnämnda afseendet före¬
lagt Riksdagen, nu efter all förmodan äro underkastade granskning
inom de beredningar, Kungl. Maj:t tillkallat den 1 december 1911,
faller det sig naturligt, att vi söka inrikta våra ansträngningar på
att vinna de »ökade neutralitetsgarantier», hvarom vi yttrat oss uti
motionerna nr 43 och 180 uti Riksdagens Första och Andra kam¬
mare förlidet år. Härvid ansluta vi oss äfven till de sträfvanden
att uppbygga ett säkert rättstillstånd uti det mellanfolkliga sam¬
hället, som socialdemokratien företräder inom skilda nationer, och
hvilket, enligt vår mening, skall fullt betryggas, när arbetarrörelsen
vunnit ett afgörande inflytande på staternas internationella politik.
Innan vi framlägga något förslag i detta syfte, torde det emellertid
vara skäl uti, dels att lämna en kortfattad öfversikt af de åtgärder,
hvilka hittills vidtagits i detta ärende uti Sverige och dess skandi¬
naviska grannländer, dels att verkställa en redogörelse för innebör¬
den af själfva neutralitetsspörsmålet såsom stöd för vår framställ¬
ning i ämnet.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 4 samt. 28 käft. (Nr 79—80.)
1
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
Redogörelse för åtgärder i Sverige, Danmark och Norge.
Sverige: Såsom egentliga neutralitetsförslag i Sveriges riksdag
äro att räkna de 1883, 1894, 1899 ock 1902 väckta motionerna.
Den förstnämnda frambars i Första kammaren af herr Adelsköld
och i den Andra af herr Arnoldson. Motionärerna hemställde, »att
Riksdagen i skrifvelse till Kungi. Maj:t uttala,!' den önskan, att
Kungi. Maj:t täcktes hos de främmande stater, med hvilka Sverige
står i diplomatisk förbindelse, inleda underhandlingar, åsyftande
Sveriges fortvarande neutralitet i öfverensstämmelse med den mo¬
derna folkrättens grundsatser». Af motiveringen framgår, att en
garanterad neutralitet åsyftades. Respektive utskott afstyrkte mo¬
tionen. Andra kammarens utskott förmenade, att enligt gällande
folkrätt ligger rätten till neutralitet i sakens natur och inbegripes i
hvarje stats själfständighet. Utskottet vänder sig äfven mot upp¬
fattningen om en garanterad neutralitets företräde framför den na¬
turliga, ur suveränitetsbegreppet direkt härledda. Det skulle för
öfrigt vara förödmjukande »att underhandla med den ena staten
efter den andra för att utverka en särskild undantagsställning för
Sverige, hvilken ej af andra förhållanden är kräfd, än att Sverige
har mindre folkmängd, ringare materiella hjälpkällor och svagare
försvarskraft än Europas större stater». Inom utskottet hade emel¬
lertid väckts ett modifieradt förslag, i hvilket garantien uteslöts.
Sverige skulle »ikläda sig förpliktelse till en fortfarande under alla
förhållanden gifven neutralitet, hvars erkännande af främmande mak¬
ter skulle innebära en moralisk garanti för att makterna äfven
skulle hålla Sveriges neutralitet i vördnad och helgd». Men äfven
i denna form afstyrkte utskottet motionen. Det följer af neutrali¬
tetens begrepp och betydelse, att den är en rättighet, men ej alltid
en plikt, menar utskottet. Sverige kan ej och bör ej förplikta sig
att under alla eventualiteter iakttaga neutralitet.
»Om Sverige skulle på eget initiativ afsäga sig den rätt, det
äger att i hvarje särskildt fall pröfva, hvilken ställning det bör
iakttaga vid ett sig yppande krig, har Sverige ock afsagt sig en del
af sin själfständighet». Medan Första kammaren utan debatt afslog
motionen, kräfdes det votering inom Andra kammaren, som med
112 röster mot 70 uttalade sig för ett af herr Carl Ifvarsson fram-
ställdt förslag så lydande: »Kammaren, öfvertygad att regeringen,
liksom svenska folket, lifligt önskar fredens bevarande, samt för
Motioner i Ändra kammaren, Nr 79.
3
den skull äfven själfmant vidtager alla för befrämjande af detta
viktiga ändamål lämpliga åtgärder, anser således en af Riksdagen
till Knngl. Maj:t ställd skrifvelse i berörda hänseende vara obe¬
höflig. »
Det dröjde, som ofvan angifvits, elfva år, innan frågan ånyo
upptogs till behandling inom Riksdagen genom en af herr Walden¬
ström väckt motion, hvari hemställdes: »att Riksdagen må i skrif¬
velse till Kungl. Maj:t hemställa, om icke Kungl. Maj:t kunde finna
det för de förenade rikenas framtida trygghet gagneligt att inleda
förhandlingar med Europas öfriga makter, eller en del af dessa, i
afsikt att från deras sida utverka en högtidlig förklaring, att de i
händelse af ett europeiskt krig skola strängt respektera den skandi¬
naviska halföns neutralitet». Någon garanterad neutralitet afsågs
icke. Motionen afstyrktes på de grunder 1883 års utskott anfört
och med 149 röster mot 56 afslog Andra kammaren densamma.
Vid 1899 års riksdag frambar herr A. Hedin jämte 23 leda¬
möter af Andra kammaren en utförlig motion, hvari yrkades, »att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t behagade snarast inleda förhandlingar angående aftal mellan
Sverige, Norge och Danmark om en samfälld deklaration till öfriga
makter, hvarigenom de tre skandinaviska staterna förklara sig för
principiellt och permanent neutrala». »Vi veta, men utlandet vet
det ej», förklara motionärerna, »att svenska folket till sitt öfver¬
vägande flertal intet högre önskar än en på fredens bevarande in¬
riktad neutralitetspolitik». »Försäkringar om fredligt sinnelag och
en på neutralitetens upprätthållande riktad politik lämna alltid, så
länge neutraliteten är tillfällig, deklarerad först vid krigsutbrott,
rum för antagandet, att den förr eller senare kan förbytas uti en
allians med någon af de krigförande parterna. Så länge en mindre
stats neutralitet ej är proklamerad såsom en orygglig grundsats,
tages denna stat med i räkningen uti de stora rivalernas allians¬
planer och blifver föremål för lockelser, påtryckningar, hot. Detta
förebygges af den såsom principiell och permanent deklarerade neu¬
traliteten. Genom en sådan skola makterna vänja sig att betrakta
vår neutralitet såsom en af den internationella politikens fixa punk¬
ter, förvissas om. att hvarken sympatier åt ett håll, eller antipatier
åt ett annat, skola utöfva någon inflytelse, att ingen har att göra
anspråk på understöd och ingen att befara, att hans motståndare
har att påräkna en vare sig godvillig eller tilltvungen allians. De
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
skola veta, att landets försvarskraft uteslutande är till för att, mot
hvem det vara må, värna en absolut opartisk neutralitet».
Hedin af visade emellertid »utan minsta tvekan hvarje tanke på
en så kallad garanterad neutralitet». »Garantien är stum, när det
egna intresset ej talar. Om detta höjer sin röst är den öfverflödig».
»Garantiens minsta fel är emellertid dess betydelselöshet eller, rättare
sagdt, det vore lyckligt om detta, med faran att insöfva den garan¬
terande i en falsk säkerhet, vore det enda. Men det är icke så.
Till och med skenet af en garanti och en falsk uttolkning, hvar¬
igenom en garantibestämmelse inlagts i akter, som icke afsett något
sådant, ha varit farliga, emedan de tjänat till förevändning för en
inblandning, som förnekat den garanterade eller förment garan¬
terade statens själfständighet».
Statsutskottet afstyrkte motionen efter en folkrättslig motivering
och den föll i Andra kammaren med 150 röster mot 62.
Motionen återupptogs likväl år 1902 med i det närmaste samma
yrkande som år 1899, men med tillägg af ett alternativ af följande
lydelse:
»eller ock., att Riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl.
Maj:t behagade, under åberopande af Riksdagens uttalade önskan
för alla de makter, med hvilka de förenade rikena underhålla diplo¬
matiska eller blott konsulära förbindelser, tillkännagifva, att vår
politik fortfarande förblifver riktad på fredens bevarande och upp¬
rätthållande af en sedan snart nittio år oafbruten neutralitet, och
att de åtgärder till försvarskrafternas ordnande, som länge fördröjts
af svårigheter att ersätta den gamla ekonomiska organisation sgrun¬
den, icke hafva något annat ändamål, samt omedelbart offentlig¬
göra detta tillkännagifvandes ordalydelse;
samt att, då ett starkare intryck på den internationella opinionen
vore att förvänta af en åtgärd, som i samma syfte och form vid-
toges äfven i Danmark, såsom år 1834 och vid Krimkrigets början
skedde efter aftal med Sveriges regering, Riksdagen äfven i fråga om
denna mera begränsade åtgärd anhåller, att Kungl. Maj:t ville söka
åstadkomma samtidig och lika lydande förklaring från Danmarks
sida».
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott (ordförande herr
Centerwall) ägnade framställningen en ingående uppmärksamhet.
Från riksarkivet och utrikesdepartementet införskaffades utredning
om föregående svensk eller svensk-norsk neutralitets-politik till och
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
5
med 1853, hvarjämte utskottet lämnade en redogörelse för den ställ¬
ning, stater med permanent neutralitet enligt dess mening intoge.
I sitt utlåtande framhäfver utskottet i öfverensstämmelse med
den vid den tiden rådande uppfattningen skiljedomsväsendets be¬
tydelse framför neutralitetstanken. Uti neutralitetsförklaringen an¬
ses icke ligga någon särskild skyddande kraft. »Ty neutralitet är
icke ett tillstånd, som för sitt inträdande fordrar någon positiv åt¬
gärd från en makts sida. Detta tillstånd förefinnes af sig själft, så
länge makten uppfyller det negativa villkoret att icke förklara krig.»
»Neutraliteten medför hufvudsakligen plikter, men inga andra rättig¬
heter än dem, som den makt, som förklarar sig neutral, redan förut
äger i kraft lif sin tillvaro som suverän stat.» Neutralitetsförkla¬
ringen anses »alldeles onödig då saken (Sveriges neutralitet) torde
vara väl bekant för alla intresserade makter, vid hvilkas hof vi äga
sändebud, och hvilka hos oss äro representerade». Enär historien
ansågs lära, »att en af stormakterna lämnad eller medgifven neu¬
tralitet kan innebära en mera eller mindre omedelbar inskränkning
i ett lands själf styrelse och oberoende», af styrktes motionen.
När utlåtandet föredrogs inom Andra kammaren den 7 maj,
föranledde det en synnerligen liflig debatt. Det mest vägande an¬
förandet härunder torde ha varit dåvarande utrikesministerns A.
Lagerheim, som bland annat yttrade: »Jag betecknar det såsom en
stor brist i hvad motionären och sedermera reservanterna föreslagit,
att icke ens den ringaste antydan blifvit gjord om huru den neu¬
tralitet skulle se ut, hvilken man ville, att vi skulle förklara för all
framtid.» Talaren ansåg sig kunna försäkra, att »frågan om en de¬
klarerad neutralitet icke, hvarken genom internationella öfverlägg-
ningar, eller ens ännu genom teoretiska utredningar, nått den ut¬
veckling, att man med trygghet kan genom en praktisk åtgärd kasta
sig in på det området».
Debatten slöts emellertid af herr Höjer, som förklarade: »Jag
är fullkomligt öfvertygad härom, att den principiella och permanenta
neutralitetstanken kommer att inom den närmaste tiden göra sig
allt mer gällande inom Europas internationella förhållanden.»
Härefter afslogs motionen utan votering.
Efter 1902 har neutralitetsfrågan icke varit före i Riksdagen.
Däremot torde i detta sammanhang böra erinras om kungl. kun¬
görelsen den 30 april 1904 med vissa bestämmelser i afseende å
Sveriges neutralitet under krig mellan främmande makter. Uti in¬
6
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
gressen till denna kungörelse heter det: »Vi Oscar» etc. »göre veter-
ligt, att Vi, till bekräftande af Vår fasta föresats att under krigiska
förvecklingar mellan främmande makter städse iakttaga den strängaste
och mest opartiska neutralitet enligt folkrättens grundsatser, funnit
godt i nåder förordna, som följer.» Förklaringen afgafs med an¬
ledning af rysk-japanska kriget och ger endast indirekt ett utta¬
lande om permanent neutralitet.
Vidare böra anföras 1908 års Nord- och Östersjödeklarationer,
ehuru de, såsom af konventionerna framgår, afse integriteten, icke
neutraliteten.
Östersj ötraktaten lyder :
»Då Hans Majestät Konungen af Sverige, Hans Majestät Tyske Kejsaren, Konung af
Preussen, Hans Majestät Konungen af Danmark och Hans Majestät Kejsaren af Ryssland
önska befästa de mellan deras respektive stater bestående band af vänskap och god grann¬
sämja och sålunda bidraga till den allmänna fredens bevarande och då de finna, att deras
politik i afseende å Östersjöområdet har till föremål upprätthållandet af det nuvarande status
quo i territoriellt hänseende;
Så förklara härigenom deras regeringar, att de äro fast beslutna att orubbade bevara
Hans Majestät Konungens af Sverige, Hans Majestät Tyske Kejsarens, Konung af Preussen,
Hans Majestät Konungens af Danmark och, hans Majestät Kejsarens af Ryssland rättigheter
öfver deras respektive besittningar, fastland såväl som öar, inom ofvannämnda område.
För den händelse att det nuvarande status quo i terrioteriellt hänseende inom Öster¬
sjöområdet skulle på något sätt hotas, skola de fyra regeringar, som undertecknat denna
deklaration, träda i förbindelse med hvarandra för att samråda om de mått och steg, som
de för upprätthållandet af status quo anse lämpligt att vidtaga.»
Till deklarationen fogades följande memorandum:
»Vid undertecknandet af deklarationen af denna dag anse sig undertecknade, på upp¬
drag af sina respektive regeringar, böra fastslå:
alt den i nämnda deklaration häfdade principen om upprätthållandet af status quo
endast har afseende å den territoriella integriteten i fråga om de höga fördragsslutande par¬
ternas samtliga nuvarande besittningar, fastland såväl som öar, inom Östersjöområdet och
att följaktligen denna öfverenskommelse icke på något sätt kan åberopas i fråga om den
fria utöfningen af de höga fördragsslutande parternas suveränitetsrättigheter inom deras
ofvannämnda respektive besittningar.»
Nordsjötraktaten har följande lydelse:
»Tysklands, Danmarks, Frankrikes, Storbritanniens, Nederländernas och Sveriges rege¬
ringar, som önska befäste de mellan deras respektive stater bestående band af vänskap och
god grannsämja och sålunda bidraga till den allmänna fredens bevarande och som finna,
att deras politik i afseende å de till Nordsjön angränsande områden har till föremål upp¬
rätthållandet af det nuvarande status quo i territoriellt hänseende,
förklara, att de äro fast beslutna att orubbade bevara och ömsesidigt respektera de
suveränitetsrättigheter, som för närvarande tillkomma deras stater öfver deras respektive
besittningar inom dessa områden.
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
7
För den händelse någon af här ofvan omförmälda regeringar skulle anse, att det nu¬
varande status quo i territoriellt hänseende inom de till Nordsjön gränsande områden skulle
på något sätt hotas, skola de makter, som undertecknat denna deklaration, träda i förbin¬
delse med hvarandra för att samråda i ändamål att träffa en öfverenskommelse rörande de
mått och steg, som de för upprätthållandet af status quo beträffande sina besittningar kunna
anse lämpligt att vidtaga.»
Till deklarationen fogades följande memorandum:
»Vid undertecknandet af deklarationen af denna dag anse sig undertecknade, på upp¬
drag af sina respektive regeringar, böra fastslå:
1) att den i nämnda deklaration häfdade principen om upprätthållandet af status quo
endast har afseende å den territoriella integriteten i fråga om de höga fördragsslutande par¬
ternas samtliga nuvarande besittningar i till Nordsjön angränsande områden, och att följ¬
aktligen deklarationen icke på något sätt kan åberopas i fråga om den fria utöfningen af
de höga fördragsslutande parternas suveränitetsrättigheter inom deras ofvannämnda respek¬
tive besittningar;
2) att, hvad förberörda deklaration angår, Nordsjön skall anses sträcka sig mot öster
ända till dess förening med Östersjöns vatten.»
Danmark: Yid 1884—85 års riksdag förklarade den danske utrikes¬
ministern på tillfrågan af Fr. Bo jer, att regeringen icke företagit
någonting i riktning mot att tillförsäkra Danmark en ställning såsom
permanent neutral stat. Danmark borde bevara sin »handlingsfri¬
het». Nio år senare uppgaf regeringen emellertid denna ståndpunkt,
sedan riksdagen i början af april 1894 gjort följande uttalande: »I det
rigsdagen udtaler, åt forsvarsvsesenets ordning kun sker med det
mål for oje åt vserge os mod angreb og vserne vor neutralitet un¬
der sammenstod med andre magter, opfordres regeringen til ved
gunstig lejlighed åt soge denne vor neutralitet almindelig anerkendt
og respekteret».
Två år senare — 1896 — uttalade folketinget, att det »for-
vsenter, åt regeringen ikke vil lade nogen lejlighed udnyttet til åt
overtyde udlandet om, åt Danmarks bestrsebelser under en konflikt
mellern andre stater udelukkende vil vaere rettede på åt opretholde
landets neutrale stilling.»-----Följande år sökte utrikesminis¬
tern äfven utröna om någon sannolikhet förelåg, att landet kunde
erhålla garanterad neutralitet. Härom meddelade han uti folketinget
den 11 januari 1898, att man väl öfverallt »anerkendte vor vilje til
åt opretholde vor neutralitet», men »åt der meppe vilde vaere mu-
lighed for, i alt fald for tiden, åt opnå nogen garanteret stilling for
denne neutralitet».
o
Ar 1902 riktade danska fredsföreningen en framställning till
danska regeringen, hvari påyrkades »att Danmark — om möjligt sam¬
8
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
tidigt med de andra skandinaviska rikena — förklarar sig för prin¬
cipiellt och permanent neutral». Härpå svarade regeringschefen,
att han skulle »uppmärksamma denna angelägenhet och begagna
första gynnsamma tillfälle att nå ett resultat i detta syfte». Uti
en samma år utfärdad lag om härväsendet förklarades detta ute¬
slutande ha till uppgift att värna landets neutralitet.
Norge: På grund af framställningar från den norska fredsför¬
eningen (1900) och skandinaviska fredskongressen (1901) väckte
Norges interparlamentariska fredsgrupp år 1902 eu motion i stor¬
tinget åsyftande en hemställan till regeringen om att hälst i sam¬
band med öfriga skandinaviska stater ingå till andra makter med
förklarande af landets permanenta neutralitet. Stortinget fattade
enhälligt följande beslut:
»I det stortinget udtaler forvisningen om, åt de norske stats-
myndigheder i overenstemmelse med folkets önske, alltid vil lade
sig det vsere magtpaaliggende åt virke for opretholdelsen af rigets
neutralitet,
og under hen visning til sine adresser til H. M. kongen af 1890
og 1897 udtaler haabet om, åt det efter fredskonferensen i Haag
1899 og oprettelsen af en fast voldgiftsdomstol i en mer fremtid
vil lykkes åt faa af sluttet bindende voldgift st rakfat er mellem Norge
og andre magter, sandig vore nabolande,
anmoder stortinget regeringen om, saa snart den maatte finde
tidspunktet belejligt, åt optage til förhandling spörgsmaalet om Nor¬
ges og Sveriges stedsevserende neutralitet og åt söge denne gennem-
fört i former, der er betryggende for de to rigers frihet och selv-
staendighet».
Regeringen' biträdde stortingets mening och förklarade sig vilja
på allt sätt söka förverkliga dess afsikt.
Slutligen torde böra anföras den integritetstraktat, Norge ingick
den 2 november 1907 med Tyskland, Frankrike, Storbritannien och
Ryssland. Traktatens viktigaste artiklar lyda:
»Artikel 1.
Den norske reglering forpligter sig til ikke åt avstaa til nogen makt, hverken till
okkupation ellér til nogen som helst disposition, nogen del af det norske territorium.
9
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
Artikel 2.
De tyske, franske, britiske og russiske regjeringer anerkjender og forpligter sig til åt
respektere Norges integritet.
Hvis Norges integritet trues eller krsenkes af hvilken som helst magt, forpligter de
tyske, franske, britiske og russiske regjeringer sig til, efter en forutgaaende meddelelse i den
hensigt fra den norske regjerings side, med de middler som maatte anses mest skikkede, åt
yde denne reglering sin stötte til beskyttelse af Norges integritet.*
Traktaten berör tydligen icke direkt neutralitetsspörsmålet, utan
endast integriteten.
Af denna redogörelse för vidtagna åtgärder uti de skandinaviska
länderna framgår således, att Danmark och Norge för sin del uttalat
villighet att beträda denna väg, hvilken leder till permanent neu¬
tralitet, medan statsmakten i Sverige hittills afvisat tanken därpå.
Neutralitetsspörsmålets innebörd.
Det nutida neutralitetsbegreppet är en produkt af en lång histo¬
risk process, ett resultat af det förhållande, som under tidernas lopp
utvecklat sig mellan krigförande och icke krigförande.1 I äldre
tider grep ett uppkommet krig lätt omkring sig. Andra makter än
dem, hvilka striden ursprungligen gällde, drefvos med eller mot sin
vilja in i krigsförödelsen. Småningom funno emellertid såväl krig¬
förande som icke krigförande det vara förenligt med egen fördel att
om möjligt undvika sådana åtgärder, som föranledde uppkomsten af
tvistigheter, hvilka i sin ordning kunde blanda in flera än de från
början kämpande i kriget. Neutralitetsspörsmålet är sålunda från
början förknippadt med försöken att begränsa krigsområdet.
Det dröjde emellertid länge, innan den rättsliga utformningen
af det inbördes förhållandet mellan krigförande och neutrala vidtog.
I början skilde man icke mellan staterna själfva och deras under¬
såtar, hvilket var helt naturligt, då kriget mellan staterna äfven
var ett krig på lif och död mellan respektive staters medborgare.2
Småningom har likväl en differentiering härutinnan börjat ske och
man skiljer numer mellan neutrala undersåtar och neutrala stater.
Dessutom har på senare tid begreppet neutrala områden — zoner
— ytterligare förgrenat neutralitetsspörsmålet i olika riktningar.
1 Dr. E. von Ullman: Völkerrecht, Tubingen 1908 sid. 515.
2 Inte ens uti 1907 års Haagkonvention har man fullständigt löst begreppet neutral
stat från begreppet neutral undersåte.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 4 samt. 28 haft. (Nr 79—80.)
2
10
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
I fråga om de neutrala undersåtarnas ställning innebära 1780
års »väpnade neutralitet», som tillkom väsentligen på Danmarks
initiativ och Pariserdeklarationen den 16 april 18561 afgörande
märkesstenar i utvecklingen. Genom 1909 års Londondeklaration
torde de neutrala undersåtarnas rättigheter och plikter, åtminstone
i fråga om sjökriget, vara i stort sedt klargjorda.
Spörsmålet om de neutrala zonerna har fått aktualitet ej minst
på grund af uppgörelsen mellan Sverige och Norge. Som bekant
har det äfven från dansk sida påyrkats, att Öresund skulle neutra¬
liseras. Såsom exempel på ett neutralt område må anföras Suez-
kanalen, som neutraliserades år 1888.
Vida långsammare än frågan om de neutrala undersåtarnas
ställning under krig har spörsmålet om de neutrala staterna utvecklat
sig. Den sedan urminnes tid inrotade tanken, att »den som icke är
med oss, är mot oss» har först efter århundradens kulturutveck¬
ling trängts tillbaka uti det internationella medvetandet. Såsom
vägmärken under denna sträfvan att uppbygga och väl utforma allt
hvad till begreppet neutral stat hör, bör måhända utpekas 1871 års
fördrag i Washington mellan England och Amerika — den s. k.
Alabamafrågan — samt 1899 och 1907 års Haagkonferenser. Den
sistnämnda ledde till upprättandet af tvenne betydelsefulla konven¬
tioner rörande land- och sjökriget.2 Den första af dessa, som inne¬
fattas uti konvention V (Convention concernant les droits et les
devoirs des puissances et des personnes neutres en cas de guerre
sur terre), har hittills ratificerats af 20 stater utan reservation3, däri¬
bland Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Förenta staterna, Frank¬
rike, Belgien, Schweiz. England förväntas tillkomma. Den andra
konventionen bär numret XIII (Convention concernant les droits et
les devoirs des puissances neutres en cas de guerre maritime) och
har ratificerats af 19 stater, däraf 4, Tyskland, Förenta staterna,
Kina och Siarn, med reservation.
1 1) »Le pavillon neutre couvre la marchandise ennemie, å 1’exception de la contre-
bande de guerre.
2) La marchandise neutre, å 1’exception de la contrebande de guerre, n’est pas sai-
sissable sous pavillon ennemi.»
2 Hagerup uttalade vid folkrättsinstitutets sammanträde år 1910: »Haagkonventionen
utgör ett stort framsteg för de mindre neutrala staterna och detta på trefaldigt sätt: 1)
Den har framskjutit i förgrunden icke de neutralas utan de krigförandes skyldighet; 2) Den
har bringat de neutralas åligganden i bättre förhållande till deras resurser; 3) Den har ut¬
märkt skillnaden mellan hamnar och territoriella farvatten (Annuaire nr 23 sid. 402).
3 Enligt l’annuaire de TOnion Interparlementaire 1911, sid. 194—195.
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
11
Uti den förstnämnda förklaras i Art. I: »Neutrala makters
område är okränkbart» och i Art. II: »Det är de krigförande för¬
bjudet att öfver en neutral makts landområde föra trupper eller
transporter af vare sig ammunition eller proviant».
Uti den andra konventionen heter det bland annat i Art. I:
»De krigförande äro skyldiga att respektera neutrala makters suve¬
räna rättigheter och att å neutralt land- eller sjöområde afhålla sig
från hvarje handling, som, om densamma af den neutrala makten
blefve tåld, skulle utgöra ett brott mot dess neutralitet».
Med denna Haagkonvention torde grundvalen för neutralitets-
rätten beträffande de neutrala staterna anses lagd, och dess vidare
utbildning uti enskildheter och med hänsyn till de olika slag af
neutralitet, en stat må intaga, få betraktas såsom nutidens uppgift.
Innan denna del af framställningen afslutas, torde det vara skäl
uti att med några ord beröra den verksamhet, folkrättsinstitutet
(skapadt 1873) bedrifvit i denna sak.
Neutralitetsfrågan upptogs till behandling uti Vinstitut de droit
international på dess sammanträde i Haag år 1898 — särskild! i
fråga om staterna —- och Descamps samt R. Kleen utsågos till rap¬
portörer.1 Vid sammanträdena 1900 och 1902 genomgicks det sam¬
lade materialet, hvarefter den första preliminära plenardiskussionen
började å sammanträdet år 1904. Därvid gjordes ett uttalande
af följande lydelse: »Folkrättsinstitutet vill under anslutning till
den resolution, som fattades af Haagkonferensen .... uttala den
önskan, att de olika staterna måtte gå i författning om att för¬
läna neutralitetsinstitutet en mer fulländad och tidens kraf bättre
motsvarande reglementering». Till 1906 års sammanträde hade R.
Kleen gjort ett utkast till reglemente för neutrala stater (Avant-
projet de réglément coneernant les lois et coutumes de la nen träl i té)
upptagande ej mindre än 71 artiklar. Detta utsattes emellertid för
en ingående kritik af van Den Beer Portugal, Holland och Mac-
donnell. De förslag, som härunder framkomma, voro af den bety¬
delse, att ärendet bordlädes till ett följande sammanträde och hän-
sköts till en särskild kommission för utredning. Vid nästkommande
sammanträde förmälde kommissionen att så stora svårigheter upp¬
ställt sig att på det stadium ärendet befann sig utforma några all¬
männa rättsregler, hvilka innefattade hela neutralitetsproblemet, att
1 TAnmiaire de 1’Institut de droit international nr 20 år 1904.
12
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
de i stället funno lämpligast begränsa arbetet till vissa delar af det
vidlyftiga ämnet. Sammanträdet upptogs äfven af diskussion rö¬
rande neutrala staters gästfrihet (hospitalité) under sjökrig; detta
särskildt med anledning af 2:a Haagkonferensens resolution i ämnet.
Slutligen tillsattes eu subkommission för att utreda vissa speciella
rättsspörsmål, kvilka ej afgjorts genom nämnda resolution i Haag.
Häraf framgår, att det ännu torde dröja afsevärd tid, innan folk¬
rättsinstitutet hunnit utforma rättsregler för neutrala staters förhål¬
lande till de krigförande.
På samma gång neutralitetsbegreppet sålunda i viss mån ut¬
formats under årens lopp, har äfven rättsmedvetandet genomträngts
af den uppfattningen, att hvarje suverän stat bör anses äga oin¬
skränkt rätt att under krig mellan andra makter förhålla sig neu¬
tral.1 Ja, såsom det framhållits uti svenska riksdagen såväl 1883
som 1899 och 1902 torde numer denna rätt till neutralitet ganska
allmänt anses härleda sig af landets egen suveränitet.
Härmed är likväl icke gifvet, att suveräniteten kommer att id-
öfvas på det sätt, att neutraliteten upprätthålles. Detta beror i främ¬
sta rummet af statens vilja att begagna sig af sin obestridliga rätt
att förhålla sig neutral. Följaktligen måste det anses vara ett fel¬
slut af 1883 års utskott att förklara: »hvarje tillkännagifvande om
Sveriges beslut att vara neutralt under blifvande förvecklingar mel¬
lan främmande stater är således lika öfverflödigt som under närva¬
rande förhållanden opåkalladt». En neutralitetsförklaring är tvärtom
gentemot hvad äfven 1902 års utskott synes förmena ett naturligt
uttryck för den suveräna statens vilja att utöfva sin neutralitets rall
Erfarenheten har äfven bestyrkt behöfligheten af neutralitets-
förklaringar. De afges också numer vid hvarje krigsutbrott, som
förväntas kunna beröra landet i fråga. Vår egen historia lämnar
bevis därpå. Sålunda må endast erinras om neutralitetsförklarin-
garna 1853 och 1904. Den förra tillkom, då västmakternas hållning
under tvistigheterna mellan Ryssland och Turkiet sommaren 1853
tycktes leda till en fullständig brytning mellan dem och Ryssland.
När England i en af sina hamnar sammandrog en stor flotta, som
allmänt ansågs vara destinerad till Östersjön, beslöt Kungl. Maj:t
1 Jämf. Rikard Kleen: Kodificerad framställning i mellanfolklig rätt, Stockholm 1911:
»Neutralitetens idé tillhör nya tiden. Under forntiden gällde, att den, som icke var med, var
emot». Jämför samma författare: Neutralitetens lagar, Stockholm 1889 sid. 97. »Att under
krig stanna neutral, är ursprunglig, oförytterlig och obestridlig rätt för hvarje fri och obe¬
roende stat, som icke själfvilligt i kriget inträder eller ingriper».
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
13
att afgifva neutralitetsförklaring för de förenade rikena, innan de
befarade fientligheterna kommo till utbrott. Sedan ett första förslag
till en sådan förklaring blifvit uppgjordt, meddelades detta i förtrolig
väg till danska regeringen, för att en gemensam öfverenskommelse
om principerna för neutraliteten med denna regering skulle träffas.
Danska regeringen upptog framställningen gynnsamt och likalydande,
samtidiga neutralitetsförklaringar afgåfvos. Den neutralitetsförkla¬
ring, Sverige och Norge afgåfvo 1904, framkallades, som förut är
nämndt, likaledes af ett uppblossande krig, som kunde medföra
förvecklingar äfven mellan våra grannstater. Det rysk-japanska
kriget kunde lätt ha medfört en kamp mellan England och Byss-
land.
I båda dessa fall ansågs det naturligt och nyttigt att tillkänna¬
gifva Sveriges vilja att begagna sig af sin rätt till neutralitet. Men
härtill kommer en annan omständighet, som ytterligare bestyrker
värdet af dylika förklaringar. Det har nämligen icke ansetts nog
med att endast meddela, att respektive stat ämnar förbli neutral,
utan äfven på hvad sätt neutralitetsrätten kommer att bevakas. Så¬
väl 1853 som 1904 ha också detaljerade meddelanden i detta af¬
seende lämnats. Uti 1853 års förklaring heter det: »Det handlings¬
sätt, som H. M:t konungen af Sverige och Norge ämnar iakttaga
och oföränderligt följa, är en sträng neutralitet, grundad på redlig
vilja, opartiskhet och lika aktning för alla makters rätt. Denna
neutralitet skulle enligt båda hofvens gemensamma åsikt ålägga
H. M:t konungens af Sverige och Norge regering följande förplik¬
telser och tillförsäkras honom följande förmåner». Härefter följer
meddelanden, att man ämnar undvika hvarje åtgärd, som kan direkt
lända till förmån för den ena eller till skada för den andra parten,
samt föreskrifter angående krigsfartygs inlöpande i våra hamnar
och behandling af kapare, krigsfartygs förseende med lifsförnöden-
heter utom krigskontraband och annat. Den år 1904 utfärdade
kungörelse är betydligt utförligare. Den bygges på 1854 års för¬
fattningar angående hvad iakttagas bör af svenska undersåtar vid
krig mellan främmande makter samt Pariserdeklarationen den 16
april 1856 angående sjörätten under krigstid och Haagkonventionen
den 29 juli 1899 angående tillämpning på sjökrig af principerna i
konventionen i Geneve af den 22 augusti 1864. Vidare meddelas
detaljerade föreskrifter angående hur krigförande örlogsfartyg skall
sig förhålla uti de hamnar, som det må begagna, och i fråga om
14
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
förbud mot uppläggande af kolförråd å svensk mark eller införande
af uppbringadt fartyg i svensk hamn m. m.
Ett studium af dessa aktstycken ger otvetydigt vid handen hur
nödvändig neutralitetsförklaringen är ej endast ur principiell utan
äfven ur praktisk synpunkt.1
Olika slag af Nu kan neutralitetsförklaringen emellertid, med hänsyn till fort-
neM ia 1 et'varigheten af den proklamerade neutraliteten, vara af olika slag.
Antingen gäller förklaringen blott under en viss situation, ett sär-
skildt krigsfall, och af ser följaktligen en tillfällig neutralitet, eller
också är den ämnad att tillkännage en ständigt förblifvande, per¬
manent, neutralitet. Lika väl som en suverän stat må förbli neu¬
tral, när ett krig håller på att utbryta eller under detsamma, och
lämna meddelande därom, har samma stat rätt att tillkännage sin
af sikt att för all framtid afstå från deltagande uti den internatio¬
nella krigspolitiken.2 I sistnämnda fall beslutar den sig härför fullt
frivilligt, utan tvång, och intar därmed en principiell permanent
neutralitet.3
Af de permanenta neutrala stater, som nu finnas, är det endast
Schweiz, som kan anses på frivillighetens väg ha blifvit permanent
neutral. Det bör likväl erinras, att förbundsstaten på Wien kongressen
den 15 september 1815 ålades att begära »erkännaudet af den schwei¬
ziska neutraliteten, som troget iakttagits under tre århundraden och
hvars absoluta nödvändighet tillräckligt blifvit visad af de senaste
sexton årens erfarenhet». När Belgien neutraliserades 1831, skedde
det emot landets egen vilja4 och för att, som William Pitt uttryckte
sig, skapa en »buffertstat» mellan Frankrike och Tyskland. Luxem¬
burgs neutralisering (pacificering) 1867 företogs af stormakterna emot
storfurstens vilja. När Kongostaten neutraliserades 1885 skedde det
genom öfverenskommelse af stormakterna för att hindra uppkomsten
af nya kolonialkrig för besittningar i denna världsdel.
1 Jämför v. Liszt: Das Völkerrecht, Berlin 1907, sid. 364. »Neutralitetsförklaringarnas
värde ligger däri att de, förutom tillkännagifvandet till landets egna medborgare, äfven
innebära meddelande till de krigförande om den uppfattning, regeringen har om de plikter,
neutraliteten ålägger henne».
2 Jämför M. H. Kor st: Rapport concernant la neutralité permanente des états scandi-
naves présenté å la conférence interparlementaire, Vienne 1903.
3 Jämför emellertid R. Kleen: Neutralitetens lagar sid. 112 not. 2: »Ingenting hindrar
.... att en stat kan låta binda sig vid ständig neutralitet blott med hänsyn till någon viss
eller vissa stater (t. ex. vissa grannar) ehuru neutraliteten gäller för alltid, ty begreppet
permanent afser strängt taget icke tiden, endast rummet».
4 Jämför Ed. Descamps: La neutralité de la Belgique, Bruxelles, 1902.
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
15
Den permanenta neutraliteten kan vidare, antingen densamma
är frivillig eller icke, vara deklarerad, åtagen, erkänd eller erkänd
och garanterad. Det förstnämnda slaget af neutralitet innebär endast
tillkännagifvandet af en afsikt, hvilken emellertid icke är juridiskt bin¬
dande, enär afsikten ju kan förändras. Den andra är mer än ett enbart
meddelande. Den förutsätter ett aftal, hvari den neutrala staten åtager
sig vissa förpliktelser gentemot andra stater, utan att dessa sam¬
tidigt ikläda sig några skyldigheter. De två sista slagen af permanent
neutralitet ha större intresse för vår utrikespolitik, än de nu nämnda.
Den erkända permanenta neutraliteten medför ett traktatmässigt
bundet ömsesidigt förhållande, hvarigenom ena parten ikläder sig
en permanent neutral stats alla skyldigheter och förmåner, medan
den andra parten förhinder sig att respektera dennes neutralitet.
Den garanterade neutraliteten är äfvenledes traktatmässigt afslutad
och ger vissa af de kontraherande staterna rätt eller skyldighet att,
under vissa förutsättningar och stundom på särskildt i traktaten an-
gifvet sätt, inskrida till skyddande af den permanent neutrala statens
ställning såsom sådan. Historiska exempel på flera af dessa olika
slag af permanent neutralitet förefinnas.
I fråga om beskaffenheten af Schweiz internationella ställning
råda olika meningar. Ad. Hedin, som stödde sig på Schweitzer1
betonar uttryckligen, att »Schweiz neutralitet icke blifvit garanterad
af andra makter», utan att hvad 1815 års akt åt Schweiz garan¬
terar är »dess territoriums integritet och okränkbarhet inom dess
nya gränser», medan makterna genom akten endast »formligen och
autentiskt erkänt Schweiz ständiga neutralitet». Andra rättslärda,
t. ex. Rivier, ha lika bestämdt företrädt den meningen, att såväl in¬
tegriteten som neutraliteten blifvit garanterad. Hvad Belgien angår
anse såväl Léon Arendt som Ed. Descamps2, att neutraliteten blifvit
uttryckligen garanterad. Att Luxemburg erhållit garanterad neu¬
tralitet har ej satts i tvifvelsmål. Kongostatens neutralitet torde
höra till kategorien åtagen neutralitet.
Det gäller då närmast att klargöra innebörden af att den perma¬
nenta neutraliteten är erkänd eller erkänd och garanterad.
Hvad då först angår den erkända permanenta neutraliteten, har
interparlamentariska unionen vid sin konferens i Bruxelles år 1895
1 Geschichte der schweizerischen Neutralitet.
2 a. a. sid. 314.
16
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
gjort följande uttalande: »När en stat proklamerar sin permanenta
neutralitet genom en konstitutionell författningsåtgärd (disposition con-
stitutionelle) bör denna neutralitet erkännas af makterna». Hvilken be¬
tydelse bör då tillmätas dylika konventioner? Härom yttrar Descamps
uti sitt förut åberopade arbete (sid. 309): »Den erkända permanenta
neutraliteten, som skapas genom statsviljornas förening i detta syfte,
skänker åt de allmänna rättsgrundsatser, livilka kunna anknytas vid
neutralitetens uppböjande till statsmaxim, karaktären af särskild
kontrakterad uppgörelse. På samma gång lämnar den möjlighet
att utveckla själfva institutionen permanent neutralitet på sådant
sätt och i den riktning, som för de traktatsafslutande må anses
önskvärdt.» »Denna form af permanent neutralitet har karaktären
af en fulländad ömsesidig förbindelse (un contrat synallagmatique
parfait), som ålägger båda parter noga afvägda skyldigheter. Den
besitter samtidigt egenskapen af att vara så smidig, att den lätt för¬
mår undergå af sevärda förändringar». A andra sidan bör det icke
förbises, att dylika öfverenskommelsers, konventioners hållfasthet
är beroende af den utveckling, hvartill medvetandet om den inter¬
nationella rättens förpliktelser hunnit hos de kontraherande parterna.
Med detta slags neutralitet afstår en stat gifvetvis icke från
att, om så kräfves, med vapenmakt värna sin neutralitet, ifall denna
kränkes, liksom äfven sin frihet och sitt oberoende, men staten anses
frånsåga sig hvarje rättighet att blanda sig uti andras tvistigheter.
Äfven om en vänskapligt sinnad makt utsattes för ett orättmätigt an¬
grepp, kan denna stat icke komma till undsättning, sedan den perma¬
nenta neutraliteten erkänts af andra makter. Någon allianspolitik, som
kan innebära förpliktelser af sådant slag, skulle en permanent neutral
stat icke heller kunna knyta.1 Men det synes ej vara uteslutet, att
densamma må ingå förbund med annan makt i syfte att åstadkomma
ett gemensamt försvar, i händelse båda staterna bli anfallna, eller
den ena anfalles på sådant sätt, att den neutrales ställning allvarligt
hotas.2 Ett dylikt försvarsförbund, t. ex. mellan Sverige och Norge,
skulle sålunda kunna etableras, äfven om dessa stater vore prin¬
cipiellt, permanent och erkändt neutrala3.
1 Belgien tilläts ej underteckna 1867 års neutralitetsakt rörande Luxemburg.
2 Jämf. Desccimps a. a. sid. 369, 373 i fråga om allians mellan Belgien och Holland.
3 Enligt Horsts uppfattning vid nordiska interparlamentariska delegerademötet i Kristi¬
ania 1911 skulle en permanent neutral stat likväl ha frånsagt sig »enhver ret til åt indgaa
försvarsförbund».
17
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
o
A andra sidan ligger det uti själfva erkännandet af neutrali¬
teten från en annan makts sida, att den anser den permanent neu¬
trala staten mäktig att uppfylla de förpliktelser, kvilka enligt folk¬
rättsliga regler tillkomma en neutral stat. Denna kan följaktligen
ej på grund af neutralitetskonventionens afslutande fritaga sig från
de militärbördor, kvilka anses oundgängliga för att fylla de plikter,
en neutral stat ikläder sig1.
I fråga om dessa plikter och rättigheter under krig torde föl¬
jande böra anföras2 (se bil.). Den neutrala staten får hvarken under¬
stödja eller hindra någon af de stridande under deras krigföring
eller ta parti för endera af dem på något sätt. Hvarje direkt eller
indirekt bistånd åt de militära operationerna vore ett åsidosättande
af folkrätten. Sålunda är det förbjudet att lämna hjälptrupper,
subsidier och vapen eller andra krigsförnödenheter. Krigförandes
trupper må ej lämnas tillstånd att genomtåga ett neutralt land.
Under inga förhållanden får den neutrala staten tåla, att någon del
af dess territorium tages till stödjepunkt för militära operationer.
För egen del får den neutrala staten icke deltaga uti finansieringen
af lån till någon af de krigförande. Däremot är detta ej förbjudet
för statens undersåtar. Dessa må äfven tillåtas att på egen risk
förse de krigförande med krigsförnödenheter, t. ex. kol, utan att
statens neutralitet därigenom kränkes. Den rättsregeln är äfven
fastslagen numer, att de neutralas handel under kriget är fullstän¬
digt fri. Neutrala staters undersåtar må handla obehindradt ej
endast mellan sig utan med de krigförande och på själfva krigs¬
skådeplatsen. Dock undantages krigskontraband härifrån, hvar jämte
under sjökrig en blockad hindrar neutralas förbindelser med det
blockerade området.
Innebörden af den erkända och garanterade permanenta neutrali¬
teten är långt ifrån klar, och mycket olika uppfattningar om dess
värde göra sig gällande. Medan fredsvännerna tidigare omfattade
»garantin» med stor sympati, synas de på senare tid alltmer ha
frånkänt densamma nämnvärd betydelse3. Som förut är anmärkt,
angrep Adolf Hedin med hela sin impulsiva kraft hvarje tanke på
1 Jämf. Descamps a. a. sid. 324.
2 Fr. v. Lisst: Das Völkerrecht sid. 366—375.
3 Jämf. Fr. Bajer: Ideen til nordens sasrlig Danmarks vedvarende neutralitet, Koben-
havn 1900. Vid nordiska interparlamentariska delegerademötet i Kristiania år 1911 förkla¬
rade Bajer den garanterade neutraliteten »åt vsere et overvundet ståndpunkt.»
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 4 saml. 28 käft. (Nr 79—80.)
3
18
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
ett garanterande af den permanenta neutraliteten1. Belgaren Descamps
är emellertid af alldeles motsatt mening och G. Quabbe2 uttalar i ett
af juridiska fakulteten i Breslau prisbelönt arbete: »Vi vilja i öfver¬
ensstämmelse härmed uttala vår uppfattning, att garantiinstitutet
redan nu har afsevärd praktisk betydelse, och att denna betydelse
i framtiden kommer att bli ännu större, när vissa brister, som nu
vidlåda institutet, borttagits». »Att denna framtid icke är alltför
aflägsen ha vi rätt att hoppas. Allt rikare och mer mångskiftande,
allt intimare bli staternas rättsliga förbindelser med hvarandra, allt
omfångsrikare blir också den del af folkrätten, hvars öfverträdelse
äfven från den politiska moralens ståndpunkt anses förkastlig; vi
se äfven en tydligt skönjbar tendens att utbilda den formella rätten
under omständigheter, som förr skulle betecknats såsom utopiska.
Det tjugonde århundradet blir i sanning ett folkrättens århundrade.»
»Denna öfvertygelse ger oss äfven visshet om, att rättsväsendets
utveckling på skilda folkrättsområden icke skall hejdas inför ett af
sina viktigaste arbetsfält.»
De erinringar, man plägar göra mot den garanterade perma¬
nenta neutraliteten, äro hufvudsakligen af två slag; dels förnekas
»garantins» hållbarhet och därigenom dess bestående värde, dels för¬
klaras »garantin» medföra ett för den garanterade otjänligt beroende
af garanterna.
Den första invändningen härleder sig från den särskildt i vissa
kretsar starkt framträdande förnimmelsen af den svaghet, folkrätten
öfverhufvud taget ännu anses förete inför intressepolitikens makt¬
språk, och gäller i själfva verket alla traktater, som pa olika sätt
afse fredstillståndets bevarande. Häremot erinras, att man icke bör
kunna undgå att märka, hur sten på sten inmuras i den byggnad,
som skall inrymma de »lagens taflor», hvarefter folken en gång
skola dömas. Verkligheten har också trängt denna uppfattning allt
längre tillbaka. Ständigt knytas nya traktater, som varsla om den
växande tilltron på möjligheten af ett rättssystems tillämpning å
staternas inbördes tvister. Å andra sidan får det icke förbises, att
den utvecklingsprocess, som nu försiggår, kräfver tid, och att hvar¬
ken rättsmedvetandet eller rättsbildningen ännu hunnit så långt, att
lösningen af folkens vitala frågor kan med säkerhet grundas endast
på dem. I den mån starka intressen beröra en traktat, såsom onek-
1 Jämf. Horsts förut omnämnda rapport till 1903 års Wienkonferens.
2 Die völkerrechtliche Garantie, Breslau 1911, sid. 166.
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
19
ligen får anses vara fallet, när ett garantiaftal ställes på prof, kan
spänningen också bli så stor, att traktaten spränges.
Men härmed är likväl icke sagdt -— framhålles det — att den¬
samma saknat värde. Under tiden för sitt bestånd kan traktaten
ha verkat afskräckande på eventuellt angreppslystna stater1. Dessa
kunna icke på förhand veta, om ej garantimakterna ämna inskrida,
och måste i hvarje fall taga detta med i beräkningen. Garantitrak¬
taten kan på detta sätt ge den permanent neutrala staten ett ökadt,
skydd mot angrepp. Och ju längre ett dylikt tillstånd fortfar att
utöfva sin tillbakahållande verkan, desto mer okränkbar ter sig den
garanterade staten, tills dess permanenta neutralitet slutligen ingår
såsom en naturlig och orubblig del af det internationella jämnvikts-
läget2.
Inkräktar garantin på den permanent neutrala statens obero¬
ende? Den frågan torde icke utan vidare kunna besvaras med ett
obetingadt ja eller nej. Detta beror för det första af garantitraktatens
innehåll och för det andra af den återverkan på förhållandet mellan
garanter och garanterad, traktaten medför.
Nu finns det garantitraktater — oafsedt om de gälla neutrali¬
teten eller ej — hvilka otvetydigt ge vid handen, att den garante¬
rande må för angifna syften ingripa uti den garanterade statens inre
förhållanden. Dylika traktater, hvilka påminna om protektoratets
förmynderskap, ikläder sig en mindre stat icke frivilligt. De be¬
höfva således icke tagas i betraktande i detta sammanhang. Däremot
finns det 'andra, uti hvilka garantin skall träda i verksamhet endast
för ett visst syfte, t. ex. neutralitetens upprätthållande, men detta
må ske, äfven om den garanterade staten själf icke påkallar hjälpen.
Belgien är i dylikt läge. Det är följaktligen tänkbart, att ingripandet
äger rum äfven emot den garanterades vilja och under för denne oför¬
delaktiga förhållanden. Men äfven andra traktater finnas, där det
uttryckligen bestämmes, att garantin endast kommer till användning
i det fall, att den garanterade gör framställning därom. Den norska
integritetstraktaten (1907) ger exempel härpå. Ett ytterligare steg
till frigörande från hvarje formell skymt af beroende, erbjuda vidare
sådana traktater, som på samma gång förklara det vara garanternas
vilja att respektera den garanterades fulla oberoende och stadga, att
1 Quabbe a. a. sid. 139 och 163.
2 Belgien ansågs på grund af sin permanenta neutralitet icke få deltaga uti makternas
aktion mot Kina år 1900.
20
Motioner i Andra hammaren, Nr 79.
garantin blott på begäran af den garanterade och på särskildt i trak¬
taten angifvet sätt utlöses. I sistnämnda fall kan man ej gärna
förmena, att garantitraktatens innehåll behöfver ge anledning till
uppfattningen om något slags beroende. De anförda exemplen visa
emellertid att med hänsyn till garantitraktaternas innehåll ett generellt
omdöme icke kan fällas angående deras begränsning af den garan¬
terades handlingsfrihet.
Den anmärkningen framställes likväl, att äfven om någon for¬
mell anledning icke förefinnes, så skapas dock genom garantin ett
faktiskt förhållande af beroende. Nu kan det visserligen häremot
erinras, att de mindre staterna alltid lefva uti ett dylikt beroende,
så länge rätten icke fått makt öfver våldet. Men spörsmålet är här
närmast huruvida ett ökadt beroende alstras i och med garantin.
Mera omständigheter böra tagas i betraktande för att vinna en väg¬
ledande uppfattning härom.
Det förhållandet anses icke otänkbart, att någon af garanterna
söker utnyttja sin behöflighet såsom garant för den permanent neu¬
trala staten, t. ex. för att vinna vissa kommersiella fördelar. För
den händelse den garanterade fäster så stort afseende vid att ga¬
ranten ej upplöser traktaten, att han inför en dylik eventualitet ger
efter, kommer han följaktligen i något afseende uti sämre ställning,
än innan garantitraktaten afslöts. Den utvägen torde emellertid
alltid stå öppen, att den garanterade, för att undgå något dylikt,
själf uppsäger traktaten och återgår till status quo före densamma.
Äfven om en tvist af ofvannämndt slag emellertid blott i undan¬
tagsfall torde förekomma, fästes uppmärksamheten däremot vid det
förhållandet, att garantitraktaten allmänt anses medföra den för¬
pliktelsen för den garanterade, att han ej må göra något, som
väsentligt försvårar garanternas möjlighet att fylla sin uppgift. En
garanterad permanent neutral stat skulle t. ex. af detta skäl icke
kunna verkställa så betydande inskränkningar uti sin militära för-
svarskraft, att det innebär väsentligt ökade uppoffringar för garan¬
terna, i händelse af att garantin behöfver träda i verksamhet.1
De, hvilka häfda den garanterade neutralitetens fördelar, pläga
gentemot nu anförda uppfattning framhålla, att de mindre staterna
på grund af sin materiella underlägsenhet i hvarje fall äro så svaga,
att det beroende, garantin måhända kan medföra, icke gör nämn-
1 Järn!'. Quabbe a. a. sid. 139; Wichsell: Afrustningssträfvandet och fredsarbetet 1911
sid. 8, 11.
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
21
värdt till eller ifrån. Under denna sommar fick ej endast det per¬
manent neutrala Belgien påminnelser om nödvändigheten att tillse
sitt militära försvar, utan äfven Holland erhöll anmaningar att för¬
anstalta om Scheldemynningens (Ylissingen) spärrande.
Garantin betonas i hvarje fall vara ett komplement till landets
egna ansträngningar att värja sitt oberoende. Det skänker en viss
ersättning för de möjligheter att på annat sätt, t. ex. genom allian¬
ser, stärka sin ställning, som staten skulle ha ägt, därest garantin
icke eftersträfvats. Den erkända permanenta neutraliteten anses icke
ge denna fördel. Den medför, säges det, endast förpliktelser, men
icke mot dessa svarande förmåner. Garantin skulle enligt denna
åsikt tillföra den permanent neutrala just de fördelar, hvilka upp¬
väga de uppoffringar, som den erkändt permanent neutrala staten
får vidkännas.1
Förslag.
Under tiden från den första Haagkonferensen ha förhoppnin¬
garna om en varaktig fred i världen särskildt anknutit sig vid skilje-
domsväsendets utveckling. Andra åtgärder, hvilka äro ägnade att
föra folken något steg fram mot detta mål, ha icke i samma grad
blifvit uppmärksammade. Neutraliseringstanken har lämnats tämligen
obeaktad äfven af de mindre staterna. Och likväl borde dessa fram¬
för andra ha ett lefvande intresse af att tränga fram på den väg,
som leder till upprättandet af allt fler neutrala stater.
Hvad Sverige angår, har sedan Adolf Hedins tid någon förhand¬
ling om landets neutralisering icke förekommit. Den rättsliga ut¬
veckling, neutralitetsfrågan på senare år undergått, varslar emellertid,
att tiden nu är inne att ånyo upptaga frågan till ompröfning. Men
därvid böra regering och riksdag under samverkan med hvarandra
omsorgsfullt klargöra och bedöma hvarje åtgärd, som må vara äg¬
nad att bereda vårt land en trygg ställning såsom permanent neu¬
tral stat.
Såsom utgångspunkt för frågans behandling torde en utredning
lämpligen böra ske angående de rättsliga förpliktelser, landet redan
nu må anses vara underkastadt i händelse af krig mellan främ¬
mande makter, och hvilka Sverige ytterligare bör åtaga sig, om lan¬
det skall för all framtid förklara sig neutralt. Likaledes bör nog-
1 Descamps a. a. sid. 348.
22
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
grann kännedom vinnas om de rättsliga förmåner, landet själft och
dess invånare under nuvarande förhållanden kunna göra anspråk på
vid krig mellan andra stater, och hvilka fördelar, som härutöfver
borde kunna tillerkännas dem vid en permanent neutralisering. Af
betydelse är det tillika att samtidigt utreda på hvad sätt en per¬
manent neutral stat må så att säga automatiskt tillgodogöra sig de land¬
vinningar, den internationella rätten gör på hithörande område.
Nästa spörsmål är af öfvervägande politisk art, ehuru det gifvet-
vis har folkrättslig innebörd. Det krafvel1 en utredning om hvilken
form af permanent neutralitet, som skulle skänka vårt land den i
politiskt afseende mest gynnsamma ställningen i förhållande till
andra stater. Såsom af föregående redogörelse framgår, kan detta
icke utan ingående pröfning afgöras. Emellertid torde det endast
vara mellan den erkända och den erkända och garanterade perma¬
nenta neutraliteten, valet kan komma att stå. Den deklarerade och
den åtagna permanenta neutraliteten synas icke ha annan betydelse
än den, visserligen ytterst beaktansvärda, att skingra eventuellt be¬
fintliga misstankar, att Sverige skulle kunna förmås sluta sig till
någon af de krigförande maktgrupperingarna under en kamp i
Europa. Några fördelar utöfver hvad detta innebär för vår ställ¬
ning torde knappast erhållas. Såväl den erkända som den erkända
och garanterade permanenta neutraliteten bör däremot anses kunna
tillföra landet vissa politiska förmåner, motsvarande de politiska
förpliktelser, den permanenta neutraliteten medför. Hvilkendera,
som är fördelaktigast, kan icke utan föregående utredning med sä¬
kerhet bedömas, men det bör likväl anmärkas, att förutsättningen
för en på Sverige tillämpad garanterad permanent neutralitet måste
vara, att »garantin» ordnas på sådant sätt, att garanterna å ena
sidan icke på grund af traktaten kunna tillvälla sig något obehörigt
inflytande öfver den permanent neutrala staten, men denna å andra
sidan genom densamma under vissa omständigheter erhåller ett stöd,
som stärker dess förmåga att upprätthålla neutraliteten. Endast
en ingående undersökning torde kunna ge klarhet om den ur svensk
synpunkt lämpligaste neutraliseringsformen.
Sedan nu nämnda rättsliga och politiska frågor blifvit belysta
på det sätt, som erfordras för att regering och riksdag må äga full
klarhet öfver innebörden af hvarje steg, som tages för att åstad¬
komma en permanent neutralisering af vårt land, återstår att fram-
Motioner i Andra hammaren, Nr 79. 23
lägga förslag till de praktiska åtgärder, livilka kunna leda till må¬
lets vinnande.
Härvid framställer sig först den frågan, hur proklamerandet af
den permanenta neutraliteten bör på ett fullt otvetydigt sätt verk¬
ställas?
Under en hundraårig fred har vårt folk häfdat sin neutrala ställ¬
ning och det är med all säkerhet besjäladt af önskan att äfven för
framtiden fullfölja denna politik. Intet vore då naturligare, än att vi
beredde ett konstitutionellt stadgandes helgd och hägn åt den grund¬
sats, som en lång historisk utveckling så intimt införlifvat med vårt
folks väsen. På ett mer uttrycksfullt sätt än genom ett inskrif¬
vande i grundlagarna, att Sverige är en permanent neutral stat,
torde icke heller vår uppriktiga vilja i detta afseende kunna till-
kännagifvas.1
Grifvetvis bindas icke de lagstiftande statsorganen genom en
dylik åtgärd, men har grundsatsen väl en gång upphöjts till lag-
stadgad statsmaxim, torde senare riksdagar icke utan absolut tving¬
ande omständigheter vara benägna att utplåna denna handling.
Däremot begränsas den verkställande myndighetens handlingsfrihet.
Kungl. Maj:ts i regeringsformen nu medgifna rätt att börja krig
blefve i realiteten på ett tidsenligt sätt väsentligen inskränkt af ett
dylikt stadgande.
I själfva verket står en åtgärd af nu åsyftadt slag i full öfver¬
ensstämmelse med den uppfattning, som förut gjort sig gällande
inom riksdagen. När § 74 uti regeringsformen vid 1893 års riksdag
omredigerades, skedde det under följande uttalande: »Vi hafva
yrkat, att § 74 borde så redigeras, att den tydligt uttrycker, att om
svenska folket genom sina representanter åtager sig den tunga börda,
som i kraft af en rekvisitionslagstiftning kan åläggas det, och i
Kungl. Maj:ts hand öfverlämnar en högst betydande maktbefogen¬
het, detta sker uteslutande i af sikt att skydda neutraliteten, om den
vid krig mellan andra makter skulle hotas, och afvärja ett angrepp,
men icke för att underlätta eu politik, som kan leda därtill, att
riket af annan anledning invecklas i krig». Paragrafen erhöll äfven
följande lydelse:
»Från den dag, då, enligt beslut af konungen i statsrådet och
efter utfärdande af riksdagskallelse, rikets krigsmakt eller någon del
1 Uti Belgiens författning är den permanenta neutraliteten inskrifven.
24
Motioner i Andra kammaren,’Nr 79.
däraf ställes på krigsfot, vare sig för upprätthållandet af rikets
neutralitet, därest den, vid krig mellan främmande makter, af någon
bland de krigförande skulle hotas eller kränkas, eller för afvärjande
af ett befaradt eller börjadt angrepp, och intill den dag, då krigs¬
makten skall återgå till fredsfot, äge konungen att i den ordning,
på det sätt och på de villkor samt med den skyldighet för staten
till ersättning, som bestämmas i särskild af konungen och riksdagen
samfälldt stiftad lag, låta af kommuner eller enskilda utfordra för¬
nödenheter och tjänstbarheter, som må vara att i orten tillgå och
som erfordras för fyllande af sådana krigsmaktens oundgängliga
behof, hvilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet
tillgodoses.»
Den närmare formuleringen af de ofvannämnda grundlagsför¬
ändringar, hvilka erfordras för och blifva en följd af neutralise¬
ringens inskrifvande uti regeringsformen, torde böra utarbetas genom
Kungl. Maj:ts försorg och föreläggas riksdagen.
Samtidigt med att den permanenta neutralitetens princip på
detta sätt grundlagsfästes, och sedan klarhet vunnits om den för
Sverige lämpligaste neutraliseringsformen, bör det pröfvas på hvad
sätt förhandlingar med andra makter skola bäst bedrifvas för att
Sverige må uppnå den mest gynnsamma ställningen såsom perma¬
nent neutral stat. Här synes en samverkan mellan Skandinaviens
trenne folk till gemensamt understöd och ömsesidig fördel kunna
vinnas. Det bör också erinras om att såväl Norge som Danmark
förut tillkännagifvit sin redobogenhet att samman med oss efter¬
sträfva en permanent neutralitet. Större uppgift än denna kunna
de tre nordiska folken icke föresätta sig på det internationella om¬
rådet. Genom att samtidigt och på likartadt sätt inträda i kretsen
af permanent neutrala stater bidraga de i sin mån till fullbordande
af det verk, hvartill särskildt de mindre staterna äro kallade.
På grund af det, som sålunda anförts, få vi vördsamt hemställa,
att Kiksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla:
1) att Kungl. Maj:t ville gå i författning om
en utredning angående de rättsregler, hvilka skola
tillämpas af och gälla för Sverige för den hän¬
delse landet förklaras permanent neutralt;
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
25
2) att Kungl. Maj:t äfvenledes ville gå i för¬
fattning om en utredning angående den lämpligaste
formen för Sveriges permanenta neutralisering;
3) att Kungl. Maj:t, därest ofvannämnda ut¬
redningar därtill gifva anledning, ville dels för
riksdagen framlägga förslag till sådana författ¬
ningsändringar, som påkallas för att i grundlagarna
uttrycka Sveriges permanenta neutralitet, dels in¬
leda de förhandlingar med främmande makter,
hvilka för uppnående af den mest gynnsamma
ställningen såsom permanent neutral stat kunna
finnas erforderliga; samt
4) att Kungl. Maj:t måtte i fråga om sistnämnda
förhandlingar ta i öfvervägande möjligheten och
lämpligheten af att söka åstadkomma ett gemen¬
samt uppträdande af Sverige, Norge och Danmark.
Då emellertid de under punkt 1, 2, 3 senare delen och 4 väckta
frågorna äro af natur att höra behandlas af tillfälligt utskott, men
däremot punkt 3 förra delen enligt häfdvunnen praxis bör behandlas
af konstitutionsutskottet, hafva vi på grund häraf ansett oss nöd¬
sakade att väcka två motioner. Vi få därför i denna motion vörd¬
samt hemställa,
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t, därest ofvan¬
nämnda utredningar därtill gifva anledning, ville
för Riksdagen framlägga förslag till sådana för¬
fattningsändringar, som påkallas för att i grund¬
lagarna uttrycka Sveriges permanenta neutralitet.
Stockholm den 25 januari 1912.
Erik Palmstierna. Rj. Branting. R. Lindqvist.
F. Thorsson. N. Persson. C. Lindhagen.
A. J. Christiernson. V. Rydén. V. Larsson.
Bihang Ull Riksdagens protokoll 1912. 4 samt. 28 käft. (Nr 79—80.)
4
26
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
Bil.
Internationella överenskommelser afslutade vid andra
fredskonferensen i Haag; ratificerade af Kungl. Maj:t
den 20 november 1909.
Konvention V.
I syfte att noggrannare fastställa neutrala makters rättigheter och förplik¬
telser under ett landt- och sjökrig samt att bestämma de till neutralt område
flyktade krigförandes ställning; samt
i afsikt att likaledes fastställa egenskapen af neutral i afvaktan å att det
skall blifva möjligt att i sin helhet reglera enskilde neutrales ställning i förhål¬
lande till de krigförande;
förklara makterna sig hafva beslutit att för detta ändamål afsluta en kon¬
vention af följande lydelse:
Kapitel I.
Om neutrala makters rättigheter och förpliktelser.
Artikel 1.
Neutrala makters område är okränkbart.
Artikel 2.
Det är de krigförande förbjudet att öfver en neutral makts landområde
låta föra trupper eller transporter af vare sig ammunition eller proviant.
Artikel 3.
Det är likaledes de krigförande förbjudet:
a) att å en neutral makts landområde anlägga station för radio-telegrafering
eller anbringa någon som hälst apparat afsedd att utgöra förbindelsemedel med
de krigförande styrkorna till lands eller sjöss;
b) att använda någon som helst anläggning af detta slag, hvilken före
krigsutbrottet blifvit af dem å en neutral makts område utförd i uteslutande mili¬
tärt syfte och hvilken icke upplåtits till bruk för den allmänna samfärdseln.
27
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
Artikel 4.
Stridande styrkor må icke uppsättas och värfningsbyråer ej öppnas å en neu¬
tral makts landområde till förmån för de krigförande.
Artikel 5.
Neutral makt må icke inom sitt område tillstädja någon af de i artiklarna
2—4 omförmälda åtgärder.
Sådan makt är pliktig att beifra mot neutraliteten stridande handlingar,
endast för så vidt dessa handlingar blifvit begångna å dess eget landområde.
Artikel 6.
En neutral makt bär icke något ansvar för det förhållande, att enstaka in¬
divider öfverskrida gränsen för att ställa sig i endera krigförande partens tjänst.
Artikel 7.
En neutral makt är icke pliktig att förhindra utförsel eller genomförsel
för den ena eller andra krigförande partens räkning af vapen, ammunition och
öfver hufvud taget allt som kan vara till gagn för en armé eller en flotta.
Artikel 8.
En neutral makt är icke pliktig att gentemot de krigförande utfärda för¬
bud eller förordna om inskränkning i fråga om bruket af de telegraf- eller tele¬
fonkablar äfvensom de apparater för trådlös telegrafi, hvilka äro vare sig dess
egen eller bolags eller enskildes tillhörighet.
Artikel 9.
Alla de af en neutral makt vidtagna åtgärder till inskränkning eller förbud i
de hänseenden, som omförmälas i artiklarna 7 och 8, skola af densamma lik¬
formigt tillämpas gentemot de krigförande.
Den neutrala makten skall vaka däröfver att samma förpliktelse iakttages
af de bolag eller enskilda, hvilka äro ägare af telegraf- eller telefonkablar eller
af apparater för trådlös telegrafering.
Artikel 10.
Det kan icke anses som en fientlig handling, att en neutral makt, låt vara
med våld, afvärjer angrepp mot sin neutralitet.
Kapitel II.
Om internering af krigförande och vård af sårade hos de neutrala.
Artikel 11.
Neutral makt, som å sitt område mottager trupper tillhörande de krigför¬
ande arméerna, skall internera dem, såvidt möjligt långt från krigsskådeplatsen.
28
Motioner i Andra hammaren, Nr 79.
Den må bevaka dem i läger och till och med innesluta dem i fästningar
eller å för ändamålet lämpade platser.
Den äger likaledes afgöra, huruvida officerare må lämnas i frihet, sedan
de på hedersord förbundit sig att icke utan tillstånd lämna det neutrala området.
Artikel 12.
I saknad af särskild öfverenskommelse skall den neutrala makten förse de
internerade med lifsmedel, beklädnad och det understöd i öfrigt allmän männi-
skokänsla bjuder.
Godtgörelse skall vid fredsslutet beredas för de af interneringen föranledda
kostnader.
Artikel 13.
Neutral makt, hvilken mottager förrymda krigsfångar, skall lämna dem i
frihet. Om den tillåter dem att vistas inom sitt område, står det den fritt att
anvisa dem en viss uppehållsort.
Samma stadgande är tillämpligt i fråga om krigsfångar, som medföras af
trupper, hvilka tagit sin tillflykt till neutralt område.
Artikel 14.
Neutral makt kan tillåta att sårade eller sjuka, tillhörande de krigförande
arméerna, föras öfver dess område, under förbehåll att de tåg, som föra dem,
icke forsla vare sig krigspersonal eller krigsmaterial. Det åligger i sådant fall
den neutrala makten att vidtaga för ändamålet erforderliga säkerhets- och kon¬
trollåtgärder.
Sårade eller sjuka, som under dylika omständigheter införas å neutralt
område af en af de krigförande parterna, men tillhöra motparten, böra af den
neutrala makten bevakas, så att de ej ånyo må kunna taga del i krigsrörelserna.
Enahanda förpliktelser åligga samma makt i fråga om sådana sårade eller sjuka,
tillhörande den andra armén, hvilka må hafva åt densamma anförtrotts.
Artikel 15.
Genévekonventionen äger tillämpning å sårade och sjuka, som internerats
å neutralt område.
Kapitel III.
Om neutrala personer.
Artikel 16.
Som neutrala anses undersåtar i stat, hvilken icke deltager i kriget.
Artikel 17.
En neutral äger icke åberopa sig å sin neutralitet:
Motioner i Andra hammaren, Nr 79.
29
a) därest han begår fientliga handlingar gentemot en krigförande;
b) därest han begår handlingar till förmån för en krigförande, särskildt
om han frivilligt tager tjänst inom någondera partens väpnade styrkor.
I dylikt fall må den neutrale icke af den krigförande, gentemot hvilken
han frånträdt sin neutralitet, behandlas strängare än en medborgare i den andra
krigförande staten skulle behandlas för samma handling.
Artikel 18.
Såsom handlingar utförda till förmån för endera af de krigförande 'i den
bemärkelse, som i artikel 17 litt. b) afses, skola ej anses:
a) att fullgöra leveranser eller lämna lån åt någondera af de krigförande,
förutsatt dock att leverantören eller långifvaren icke bebor vare sig område till¬
hörande motparten eller område besatt af denne samt att leveransen ej heller
leder sitt ursprung från sådant område;
b) bevisande af sådana tjänster, som tillhöra polisväsendet eller den civila
förvaltningens område.
Kapitel IV.
Om järnvägsmaterial.
Artikel 19.
o
Järnvägsmaterial, kommande från neutrala makters område, må, ehvad den
tillhör dessa makter, enskilda bolag eller privatpersoner, icke, där den är såsom
sådan igenkännlig, rekvireras och nyttjas af en krigförande utom för det fall och
i den utsträckning som tvingande nödvändighet sådant påkallar. Den skall så
snart möjligt är återsändas till det land, dit den hör.
Den neutrala makten kan å andra sidan i tvingande fall kvarhålla och i
motsvarande mån använda den material, som kommer från den krigförande mak¬
tens område. •
Ersättning skall å ömse sidor utgå i förhållande till den nyttjade materialen
och den tid, densamma tagits i anspråk.
Kapitel V.
Slutbestämmelser.
Artikel 20.
Bestämmelserna i denna konvention äro tillämpliga endast de kontrahe-
rande makterna emellan och endast för det fall, att de krigförande samtliga äro
parter i konventionen.
30
Motioner i Andra hammaren, Nr 79.
Konvention XIII.
I ändamål att förminska de meningsskiljaktigheter, som ännu förekomma
rörande förhållandet mellan neutrala och krigförande makter under sjökrig, samt
att förebygga de svårigheter, till hvilka dessa meningsskiljaktigheter kunna gifva
anledning;
i betraktande däraf att, äfven om man icke redan nu kan uppnå enighet
om bestämmelser, som omfatta alla de fall, som i praktiken kunna uppkomma,
det likväl är af obestridlig nytta att såvidt möjligt fastställa gemensamma regler
för det fall, att ett krig olyckligtvis skulle utbryta;
i betraktande däraf, att man i de fall, som icke äro behandlade i denna
konvention, har att hålla sig till folkrättens allmänna grundsatser;
i betraktande däraf, att det är önskvärdt, att makterna utfärda noggranna
föreskrifter för att reglera följderna af den neutrala ställning, som de må hafva
intagit;
i betraktande däraf, att det är en allmänt erkänd skyldighet för neutrala
makter att gentemot de olika krigförande opartiskt tillämpa af dem antagna regler;
i betraktande däraf, att enligt dessa synpunkter ifrågavarande regler prin¬
cipiellt icke böra under krigets lopp ändras af en neutral makt utom i det fall,
då den erfarenhet, som förvärfvats, skulle ådagalägga nödvändigheten häraf för
bevarande af dess rättigheter;
förklara makterna sig hafva öfverenskommit att iakttaga följande gemen¬
samma regler, hvilka för öfrigt på intet sätt skola g£>ra något intrång i redan
bestående allmänna öfverenskommelsers bestämmelser:
Artikel 1.
De krigförande äro skyldiga att respektera neutrala makters suveräna rät¬
tigheter och att å neutralt land- eller sjöområde afhålla sig från hvarje handling
som, om densamma af den neutrala makten blefve tåld, skulle utgöra ett brott
mot dess neutralitet.
Artikel 2.
Alla fientliga handlingar, uppbringning och utöfning af visitationsrätten däri
inbegripna, hvilka begås af krigförandes örlogsfartyg i neutral makts territorial¬
vatten, innebära en kränkning af neutraliteten och äro strängeligen förbjudna.
Artikel 3.
Då ett fartyg blifvit uppbringadt i neutral makts territorialvatten, skall denna
makt, om prisen ännu befinner sig inom dess jurisdiktionsområde, använda de
medel, hvaröfver densamma förfogar, för att prisen må varda frigifven tillika
med befäl och besättning samt för att det manskap, som af det uppbringande
fartyget ombordförts, må varda interneradt.
Om prisen befinner sig utanför den neutrala statens jurisdiktionsområde,
skall den regering, som låtit uppbringa fartyget, på den förra statens begäran
frigifva prisen jämte dess befäl och besättning.
Motioner i Andra kammaren. Nr 79.
31
Artikel 4.
Prisdomstol må icke af krigförande inrättas å neutralt territorium eller å
fartyg, som befinner sig i neutralt farvatten.
Artikel 5.
Det är de krigförande förbjudet att göra neutrala hamnar eller farvatten
till bas för sjökrigsföretag mot sin motståndare, särskildt att därstädes upprätta
stationer för radiotelegrafi eller anbringa någon som helst annan apparat, afsedd
för meddelande med de krigförande styrkorna till lands eller vatten.
Artikel 6.
Hvarje öfverlämnande under hvilken som helst form, direkt eller indirekt,
af krigsfartyg, ammunition och något som helst slag af krigsmaterial från neu¬
tral makt till krigförande är förbjudet.
Artikel 7.
Neutral stat är icke förpliktigad att hindra utförsel .eller genomförsel för
någon af de krigförandes räkning af vapen, ammunition, och i allmänhet af
något, som kan komma till användning för armén eller flottan.
Artikel 8.
Neutral regering är skyldig att använda de medel, hvaröfver densamma
förfogar, för att inom sitt jurisdiktionsområde hindra utrustande eller bestyck¬
ande af hvarje fartyg, om hvilket densamma har grundad anledning att tro, att
det är bestämdt för kryssning eller att medverka vid fientliga företag mot en
makt, med hvilken densamma befinner sig i fred. Denna regering är jämväl
skyldig att föra samma uppsikt för att hindra hvarje fartyg, som är afsedt för
kryssning eller att medverka vid krigsföretag, och som blifvit inom dess juris¬
diktionsområde helt eller delvis inrättadt till krigsbruk, från att utlöpa från
nämnda område.
Artikel 9.
Neutral makt skall gentemot de båda krigförande lika tillämpa de villkor,
inskränkningar eller förbud, som densamma utfärdat med afseende å tillträde
till dess hamnar, redder eller territorialvatten för krigförande örlogsfartyg och
deras priser.
Dock kan neutral makt förbjuda tillträde till sina hamnar och redder för
det krigförande fartyg, som underlåtit att ställa sig till efterrättelse de af den
neutrala makten utfärdade påbud och bestämmelser, eller som kränkt dess
neutralitet.
Artikel 10.
En stats neutralitet kränkes icke därigenom, att de krigförandes örlogs¬
fartyg och priser blott färdas genom dess territorialvatten.
32
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
Artikel 11.
Neutral stat äger tillåta, att de krigförandes fartyg begagna sig af dess
examinerade lotsar.
Artikel 12.
I saknad af andra särskilda bestämmelser i den neutrala statens lagstift¬
ning är det, utom i de fall, som i denna konvention angifvas, förbjudet för de
krigförandes fartyg att längre än 24 timmar kvarstanna i nämnda stats hamnar,
å dess redder eller i dess territorialvatten.
Artikel 13.
När en makt. som blifvit underrättad om lientligheternas öppnande, erfar,
att ett krigsfartyg, tillhörande en krigförande, befinner sig i någon af dess
hamnar, å någon af dess redder eller i dess territorialvatten, skall denna makt
meddela fartyget, att detta har att afgå inom 24 timmar eller före utgången af
den tidsfrist, som ortens lag föreskrifver.
Artikel 14.
Krigförande örlogsfartyg må icke förlänga sitt uppehåll i neutral hamn
utöfver den lagliga tidsfristen, utom på grund af haveri eller hafvets tillstånd.
Det skall afgå, så snai't orsaken till dröjsmålet upphört.
Reglerna angående begränsning af tiden för uppehåll i neutrala hamnar,
på neutrala redder och i neutrala farvatten äro icke tillämpliga å krigsfartyg, som
uteslutande äro afsedda för religiösa, vetenskapliga och människovänliga ändamål.
I
Artikel 15.
I saknad af andra särskilda föreskrifter i den neutrala statens lagstiftning
må högst tre krigsfartyg, tillhörande en krigförande, samtidigt befinna sig i en
af dess hamnar eller å någon af dess redder.
- Artikel 16.
När krigsfartyg tillhörande de båda krigförande parterna samtidigt befinna
sig i neutral hamn eller å neutral redd, skola minst 24 timmar förlöpa mellan
den ena och den andra krigförandes fartygs afgång.
Fartygena skola afsegla i samma ordning som de anländt, såvida icke det
först anlända fartyget befinner sig uti sådana omständigheter, att en förlängning
af den lagliga tidsfristen är medgifven.
Ett krigförande fartyg kan icke lämna neutral hamn eller redd, förrän 24
timmar efter det handelsfartyg, förande motståndarens flagga, afgått.
Artikel 17.
I neutrala hamnar eller å neutrala redder må krigförande örlogsfartyg
reparera sina haverier endast i den omfattning, som är en oundgänglig nödvän¬
dighet för navigeringens säkerhet, men må icke å något sätt öka sin militära
33
Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
styrka. Den neutrala myndigheten fastställer beskaffenheten af de reparationer,
som skola företagas; dessa skola utföras med största möjliga skyndsamhet.
Artikel 18.
Krigförande örlogsfartyg må icke begagna neutrala hamnar, redder eller
farvatten för att förnya eller öka sina krigsförråd eller sin bestyckning eller
för att göra sin besättning fulltalig.
Artikel 19.
Krigförande örlogsfartyg må i neutrala hamnar eller å neutrala redder
blott intaga sa stor myckennet lifsmedelsförnödenheter, som erfordras för att
fylla dess normala förråd i fredstid.
Dessa fartyg må likaledes endast taga ombord så stor myckenhet bränsle,
som erfordras för att de skola kunna uppnå närmaste hamn i eget land. Emel¬
lertid må de taga ombord så stor myckenhet bränsle, som erfordras för fyllande
af deras egentliga kolbovar, när de befinna sig uti neutrala länder, som antagit
denna regel för beräknande af den myckenhet bränsle, som får lämnas.
Om fartygen enligt den neutrala statens lagar först erhålla kol 24 timmar
efter sin ankomst, förlänges den lagligen medgifna tiden för vistelsens längd
med 24 timmar.
Artikel 20.
Krigförande örlogsfartyg, som intagit bränsle i neutral makts hamn, må
först efter 3 månader förnya sitt förråd i hamn tillhörande samma makt.
Artikel 21.
En pris må införas i neutral hamn endast på grund af sjöoduglighet, svår
sjögång eller brist på bränsle eller proviant.
Den skall åter afgå, så snart den orsak, som berättigat dess inlöpande i
hamnen, upphört. Om densamma underlåter att göra detta, skall den neutrala
makten meddela densamma befallning att ofördröjligen afgå; om densamma icke
efterkommer denna befallning, skall den neutrala staten använda de medel,
hvaröfver denna förfogar, för att frigifva prisen med befäl och manskap samt
internera den besättning, som det uppbringade fartyget ombordfört.
Artikel 22.
Neutral makt skall jämväl frigifva en pris, som förts i hamn utan att de
i artikel 21 stadgade villkor varit för handen.
Artikel 23.
Neutral makt kan tillåta priser med eller utan följe att erhålla tillträde
till dess hamnar eller redder i fall de införas för att lämnas till förvaring under
afvaktan å prisdomstolens utslag. Denna makt kan låta föra prisen till någon
annan af sina hamnar.
Om prisen åtföljes af ett krigsfartyg, må det befäl och det manskap, som af
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 sand. 28 haft. (Nr 79—80.)
5
Bi Motioner i Andra kammaren, Nr 79.
det uppbringande fartyget blifvit ombordförda, gå öfver å det prisen åtföljande
fartyget.
Om prisen seglar utan följe, skall den personal, som blifvit däri ombord-
förd af det uppbringande fartyget, lämnas i frihet.
Artikel 2i.
Om ett krigförande örlogsfartyg, oaktadt anmaning från deri neutrala myn¬
dighetens sida, icke lämnar hamn, i hvilken detsamma icke äger rätt kvarstanna,
har den neutrala makten rätt vidtaga de åtgärder, som densamma anser nödiga
för att sätta fartyget ur stånd att gå till sjöss så länge kriget varar, och bör
fartygets befälhafvare underlätta utförandet af dessa åtgärder.
Kvarhålles krigförande fartyg af neutral makt, skall dess befäl och be¬
sättning jämväl kvarhållas.
Det befäl och det manskap, som sålunda kvarhållits, må kvarlämnas om¬
bord ä fartyget eller inkvarteras, vare sig ä annat fartyg eller i land; de kunna
underkastas sådana inskränkningar, som det må anses nödvändigt att ålägga
dem. Dock bör alltid kvarlämnas ombord det manskap, som är nödvändigt för
dess skötsel.
Officerarna må lämnas i frihet, om de på hedersord förplikta sig att icke
utan tillstånd lämna det neutrala området.
Artikel 25.
Neutral makt är pliktig att utöfva sådan uppsikt, som de till dess förfo¬
gande stående medel tillåta, för att förhindra hvarje öfverträdelse af förestående
bestämmelser i dess hamnar, å dess redder eller i dess farvatten.
Artikel 26.
Den omständighet, att neutral makt utöfvar de i förevarande konvention
fastställda rättigheter, kan aldrig af den ene eller den andre krigförande, som
antagit ifrågavarande artiklar, anses såsom en mindre vänskaplig handling.
Artikel 27.
De kontraherande skola ömsesidigt i god tid meddela hvarandra alla lagar,
förordningar och andra bestämmelser, hvarigenom hos dem den behandling, som
i dess hamnar och farvatten tillkommer krigförande örlogsfartyg, är ordnad, och
sker detta meddelande förmedelst ett tillkännagifvande till nederländska rege¬
ringen, hvilket af denna omedelbart öfversändes till öfriga kontraherande makter.