Motioner i Andra hammaren, Nr 68.
1
Nr 68.
Af herr KroilllllUl ni. fl., om höjning af de värnpliktiges
äagaflöning.
Dagaflöningen åt de värnpliktige bestämmes vid genomförandet af
1901 års härordning till 20 öre om dagen åt hvarje värnpliktig under
rekrytutbildningen samt till 50 öre om dagen under repetitionsöfningarne.
Ifrån att hafva under de nittio dagarnes värnpliktstid blifvit genom
1892 års riksdags beslut bestämd till 50 öre om dagen blef dagaflönin¬
gen i sammanhang med den betydligt utsträckta värnpliktstiden sålunda
ansenligt förminskad genom Riksdagens beslut i nya härordningsförslaget.
Detta har, såsom naturligt är, väckt ett stort och allmänt missnöje
både hos de värnpliktige själfva och hos deras föräldrar och andra an¬
höriga.
Under såväl 1901 års riksdag som äfven de därpå följande 1902,
1903, 1904 och 1905 års riksdagar förelåg ett flertal motioner åsyftan¬
de att höja dagaflöningen till den före nya härordningens antagande gäll¬
ande eller 50 öre om dagen.
Dessa framställningar hafva af riksdagen alltid afslagite under fram¬
hållande af att värnplikten vore en medborgerlig skyldighet, hvarför man
icke borde fordra någon betalning och att man för denna skyldighets
utgörande för öfrigt vore rikligt ersatt med de förmåner hvarje medbor¬
gare hade i de samhällsinstitutioner, som afsåge samhällets utveckling och
skydd.
Med rätta har däremot invändts att den ifrågasatta höjda dagaflön-
gen ingalunda vore något arvode eller aflöning i egentlig bemärkelse utan
endast en ersättning och en obetydlig sådan för de utgifter och kostna¬
der värnplikten vålla de värnpliktige själfva. Icke nog med att vistelsen
å själfva öfningsplatsen medförde en hel del oundvikliga utgifter, som
ingalunda kunde anses ersatta med den nuvarande dagaflöningen å 20 öre,
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 4 samt. 25 käft (Nr 68—71). 1
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 68.
utan de värnpliktige, särskildt de mindre bemedlade och arbetareklassen,
måste ofta vidkännas andra olägenheter af värnplikten, som vore ännu
kännbarare. I följd af värnpliktstidens långa utsträckning förlora näm¬
ligen ofta de värnpliktige ur arbetareklassen sin anställning och befinna sig
sålunda vid värnpliktstidens slut i saknad af arbete och nödgas kan¬
hända att långa tider gå arbetslösa, särskildt gäller detta om säsongarbe¬
tare. För småbrukare och torpare medför värnplikten ofta att de be-
röfvas en nödvändig och oftast kanhända oumbärlig hjälp vid arbetet för
sin utkomst genom att nödgas sända sina värnpliktiga söner till öfnings-
platsen.
Värnplikten verkar härigenom i hög grad ojämnt bland de olika sam¬
hällsklasserna och mest betungande för de minst bemedlade.
Det är särskildt ur denna synpunkt som de förut af mig åberopade
framställningarne synes hafva sitt största berättigande.
Genom att höja dagaflöningen till åtminstone 50 öre om dagen skulle
icke allenast de värnpliktiges små tillfälliga behof under öfningstiden
kunna tillfredsställas utan äfven en liten om också obetydlig sparpenning
kunna afläggas för att möta den bekymmersamma tid, som under förut
angifna förhållanden väntar den värnpliktige vid värnpliktstidens slut eller
i någon mån fylla den brist, som uppstår i de fattiga hemmen genom
att värnplikten därifrån borttager en oundgänglig arbetskraft.
Ur dessa synpunkter vågar jag vördsamt hemställa
att Riksdagen ville besluta att aflöningen till de
värnpliktige äfven under deras rekrytutbildning måtte
bestämmas till 50 öre om dagen och att Riksdagen
måtte anslå därtill erforderligt belopp.
Stockholm den 17 januari 1912.
G. Kronltmd.
K. M. Andersson. C. Johanson Alb. Karlson.
i Gäre.
Oscar Bogren.
Ivar Säfstrand.
G. W. Sjöberg.
Herm. Carlson.