Motioner i Andra Kammaren, Nr 48.
3
Nr 48.
Af herr KristeilSSOll, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
dödsstraffets upphäfvande.
Spörsmålet om dödsstraffets borttagande ur vår strafflag har varit en
af de frågor, som gång på gång kommit på Riksdagens bord under den
tidsperiod, vid hvilken de detta år aflösta rösträttsbestämmelserna tilläm¬
pats. Vid den första riksdag, som var sammansatt efter nämnda grunder,
biföll Andra kammaren med omkring dubbel majoritet ett förslag om detta
straffs afskaffande, och i den Första voro afslagsrösterna endast en flera än
bifallsrösterna. Förut hade bondeståndet för sin del år 1863 beslutat
straffets upphäfvande och ett par år senare dess suspenderande. Att tälja
röstsiffrorna vid voteringarna i denna fråga efter år 1867 vore detsamma
som att uppvisa, hur skiftande under olika tider Riksdagens syn varit på
denna ömtåliga strafflagsfråga. Här må endast erinras om, att den sista
uppsättningen i Andra kammaren efter de gamla valgrunderna enhälligt år
1909 tillstyrkte en i Andra kammaren af 49 ledamöter framförd motion
om hemställan till Kungl. Maj:t att taga »i öfvervägande frågan om döds¬
straffets borttagande ur allmänna strafflagen samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill detta öfvervägande kunde föranleda», under det att
Första kammaren efter ett afstyrkande yttrande af en ledamot utan vote¬
ring afslog densamma.
I år äro Riksdagens båda kamrar betydligt annorlunda sammansatta,
hvilket enbart detta utgör ett tillräckligt skäl för motståndarna till detta i
deras tycke barbariska straff att ånyo förelägga det till Riksdagens pröfning
samtidigt som det utgör en förhoppning om att utgången af frågans behand¬
ling måhända kan bli en ännu lyckligare än år 1867. Visserligen är vår straff¬
lag föremål för omarbetning, men en ändring i denna strafform torde ej i
ringaste mån föregripa den blifvande reformeringen af strafflagen i dess
helhet, hvilket bland annat framgår däraf, att den person, som fått sig
förelagdt att utarbeta förslag till ny strafflag, efter det han oerhållit detta
uppdrag yrkade bifall till ofvannämnda motion af år 1909. A andra sidan
4
Motioner i Andra Kammaren, Nr 48.
kan ett bifall till denna motion medföra, att dödsstraffets bibehållande icke
behöfver fördröjas till den ännu ovissa tidpunkt, då den ifrågasatta refor¬
meringen af hela strafflagen kan komma till stånd.
Striden mot dödsstraffet bar förts med större eller mindre skärpa
alltifrån Beccaria framslungade sina världsbekanta anklagelser. Argumen¬
ten för och emot har växlat för olika tider och individer. I en motion
kan jag lika litet söka ingå på en skildring häraf som på en redogörelse
för svenska statsrätts]ärdes och intresserades arbete på detta straffs be¬
kämpande, om än i detta sammanhang icke bör förglömmas den tacksamhet,
som reformvännerna alltid måste stå till justitierådet Olivecrona. Ej hel¬
ler vill jag återkalla i minnet de svenska lagar, där hot mot lifvets för¬
lust med eller utan grymma kvalificerade dödsstraff återfinnas på hvar och
hvai’annan sida, om än det kunde ha sitt stora intresse att erinra om dessa
bestämmelser, till stor del hart när ofattbara för vår tids människor, hvilka
näppeligen ana, att exempelvis en Gustaf II Adolf föreskref, att den som
dödade en älg eller en svan skulle mista lifvet. Jag skall också afhålla
mig från att relatera, i hvad mån detta straff trängts tillbaka eller huru
det vid senaste strafflagsreform fick karaktären af ett straff på afskrifning
— jag skall endast angifva några af de för mig viktigaste skälen för detta
straffs fullständiga borttagande.
De flesta äro numera ense om, att straffet icke bör betraktas som
ett utslag af liämnd eller vedergällning från samhällets sida utan fastmera
afse å ena sidan den brottsliges förbättring och å andra sidan rättsord¬
ningens upprätthållande. Dödsstraffsparagraferna i vår lag minna om forna
tiders vedergällningslära och uppfattas i vida kretsar som ett kvarvarande
uttryck för denna nu allmänt förkastade rättsåskådning. Det bör vara för
lagstiftarne angeläget att icke utan de starkaste skäl bidraga till fortlef-
vandet af en med vår tid oförenlig straffrättsprincip.
Såsom hufvudskål för dödsstraffets bibehållande anför lagutskottet i
sitt senaste utlåtande i ärendet, att detta straff är »fortfarande i vårt land
behöfligt» som i>ett sista medel att uppehålla rättens och statens auktoritet».
Utskottet anför inga närmare skäl för detta påstående, mot hvars bärig¬
het starka erfarenhetsbevis kunna andragas. Historien visar, att »rättens
och statens auktoritet» icke var större under tider, då blodet flöt i
strömmar från schavotterna, än under de tider, då dödsstraffet användes
mindre, till och med endast i undantagsfall, att man har samma erfaren¬
het uti stater, som tidvis haft detta straff, tidvis haft detsamma afskaffadt,
ja, att man icke kan påvisa större rättssäkerhet eller statsauktoritet i de
länder, som fortfarande har det kvar, än i de länder, där det helt och
hållet är afskaffadt eller också icke tillämpas. Om nu erfarenheten ger
Motioner i Andra Kammaren, Nr 48.
5
ett sådant vittnesbörd, och härför stå framstående rättslärda, borde detta
skäl icke vara tillräckligt för dödsstraffets bibehållande.
Här nämnda skäl sammanhänger med åsikten om detta straff som
ett skydd för staten och dess medborgare, ett skäl som äfven vidröres i
samma utskotts utlåtande. I vårt land behandlas tvenne brottslingar, som
begått enahanda med dödsstraff belagda förbrytelser, olika, ifall läkarna för¬
klara den ene hafva vara vid brottets begående i besittning af förståndets fulla
bruk, men den andre »beröfvad förståndets bruk». Den senare intages på
en sinnessjukanstalt, den förre dömes till döden och afrättas, så vida icke
förmildrande omständigheter medverka till afdömande af ett mildare straff
eller till benådning. Exempel visa, att den på hospitalet intagne sinnes¬
sjuke kan vara en vida farligare person än den brottsling, som fått hals¬
huggning på sin lott. Det synes, att om skyddet för samhället, medbor-
garne, särskildt cellbevakningspersonalen, vore tillräckligt mot den farli¬
gaste sinnessjuke förbrytare, samma skulle vara förhållandet beträffande
den dödsdömde. För öfrigt är »skyddet» en teknisk fråga, liv ars lösning
i vår tid icke bör möta alltför stora svårigheter, ifall den icke redan
är löst.
Dödsstraffets afskaffande bereder en »ofantlig lättnad» åt rättsskipnin¬
gen, hvilket påvisades af professor Thyrén i hans anförande i Andra kam¬
maren år 1909. »Man undviker nämligen» — för att citera ett par rader
»alla tvister, som uppstå därigenom att psykiatrien, ju längre den går
framåt, medför mer och mer olika meningar, om den eller den dödsdömde
verkligen var tillräknelig eller icke, om han borde behandlas med bila
eller å kriminalasyl. Dessa tvister äro så mycket ledsammare, som lag-
skipningen med sina organ dragés in under folkstämningen.»
Dödsstraffet verkar afskräckande på brottslingar, påstå försvararna,
och vid denna frågas senaste behandling i Första kammaren, anfördes,
hvad mördaren Hjert, kort innan han fördes till stupstocken, yttrat till
en prästman, som ett starkt bevis på denna teori. Men den sinnesbe¬
skaffenhet, hvari en dödsdömd befinner sig, är så helt olika mot den, som
besjälade honom vid brottets utöfvande, att dylika utsagor icke kunna
tillmätas någon^ afgörande betydelse. Ej heller ha anhängarna af döds¬
straffet kunnat åberopa erfarenhet ur historien för afskräckningsteorien.
Ar denna icke giltig, så talar detta för straffets borttagande.
Vi ha ett icke alltför långt tillbaka liggande exempel på att tvenne
dödsdomar gmgo i verkställighet under trycket af den stämning, som en
tredje brottslings dåd utöfvade (Nordlund). Att benådningens utöfvande
kan bero på tillfälliga 6tämningar eller uppfattas beroende därpå, synes
mig jämväl utgöra ett skäl för dödsstaffets afskaffande.
6
Motioner i Andra Kammaren, Nr 48.
Den förhärdade brottslingen kan genom ihärdigt nekande undgå
dödsstraff, medan en mindre förhärdad brottsling kan just på grund af
en öppen bekännelse inför domstolen eller fängelsemyndigheterna få låta
sitt lif, och detta isynnerhet om stämningen i landet förut är af annan
orsak upprörd. Att något sådant icke är uppkonstrueradt utan äger stöd
i verkligheten, torde kriminalhistorien kunna ge exempel på. Vid sådant
förhållande kan dödsstraffets ändamål att träffa de gröfsta brottslingarna
anses förfeladt — ännu ett skäl till detta straffs borttagande.
Det är visserligen sant, att i vår svenska rättsskipning ligger stora
garantier mot justitiemord, men härvidlag veta vi ingenting om, hur
framtiden kan gestalta sig, lika litet som någon möjlighet till ändring af
ett orätt ådömdt dödsstraff finnes, sedan detta gått i verkställighet. Ju¬
stitiemord äro emellertid i åtskilliga andra stater icke uteslutna. De
mindre staterna ha gått i spetsen för dödsstraffets afskaffande. Kunde vi
i Sverige genom att sluta oss till deras led bidraga till att de större sta¬
terna följde exemplet, så hade vi därmed säkerligen också bidragit till
justitiemordens inskränkande och gjort rättvisan och framåtskridandet en
icke alltför obetydlig tjänst.
Ej heller bör vid denna frågas bedömande alldeles förbises den för¬
färande och pinsamma plikt, som närvaron vid en afrättning är för offi-
cianterna. Kan samhället utan risk fritaga sina tjänstemän från dylika
hemska uppdrag, så bör det icke dröja därmed.
Jag tillåter mig alltså hemställa,
att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
taga i öfvervägande frågan om dödsstraffets borttagande
ur allmänna strafflagen samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill detta öfvervägande kan föranleda.
Stockholm den 23 januari 1912.
Emil Kristensson.
I motionens syfte instämma:
O. H. Waldén.
P. E. Hedström. J. B. Sundström.
G. Nic. Torgen.
D. Viklund.
Rob. Karlsson.
Olof Jonsson. Ing. Bergman.
G. F. Lundgren (Björna). II. M. Hallén.
Carl Jansson. Hjalmar Wijk.
Erik Röing.
Bernh. Eriksson.
Richard Sandler.
Joh. Andersson.
And. Anderson.
Carl 0. Strid.
F. W. Thorsson.
Martin Holmström.
Sv. Bengtsson.
Värner Rydén.
Thure Widlund.
Nils Persson.
E. A. Leksell.
Å. J. Christiernson.
Eric Björnberg.
Ernst Söderberg.
Carl Lindhagen.
J. A. Wallin.
Adolf Janson,
Motioner i Andra Kammaren, Nr 48.
Oscar Bogren.
Per Tysk.
C. R. Jansson.
Edv. Uddenberg.
Emil Molin.
(Dombäcksmark.)
Ivar Säfstrand.
Ulrik Leander.
Lars Borggren.
Sven Linders.
Magnus Bengtsson.
Sven Persson.
Ernst Hage.
Johan Jönsson
C. Winberg.
Karl Martin.
K. A. Borg.
J. A. Ingvarsson.
Nils Helger.
Knut Tengdahl.
A. J. Bärg.
K. M. Andersson.
J. E. Berglund.
G. A. Rundgren.
Viktor Larsson.
C. Wallentin.
Olof Nilsson.
Nils Larsson.
Oskar Iiloo.'
Axel Sterne.
Gust. Nilsson.
Karl Starbäck.
E. F. Hellberg.
E. C. Kropp.
Adolf Molin.
G. W. Källman.
Herm. Lindqvist.
Johan Forssell.
N. A:son Berg.
Gustaf Strömberg.