it
Motioner i Andra hammaren, Nr 37.
Det vore förvisso mycket billigare, och jag tror till ännu större
gagn, om hvarje riksdagsman finge, när det helst passar honom, en fri¬
biljett, gällande för en månad hvarje år på alla statens banor för att
bese landet och dess olika förhållanden. Det vore en geografisk studie¬
resa och ett tillfälle att bese platser för statens anläggningar m. m., som
för mången vore till stort gagn och icke minst för Riksdagen och dess
arbete. Jag vågar vördsamt föreslå,
att Riksdagen i skrifvelse till Ivungl. Maj:t hem¬
ställer, det Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådana bestäm¬
melser, att ledamot af Riksdagen må utöfver den i
riksdagsordningen bestämda reseersättningen till och
från riksdagen erhålla ytterligare ersättning för resa
till sitt hem och tillbaka under lagtima riksdag samt
att riksdagsman må åtnjuta fria resor å statens järn¬
vägar under en månads tid hvarje år.
Stockholm den 24 januari 1912.
Johan Olofsson.
Nr 37.
Af herr Hage, om skrifvelse till Kungl. Majit angående af¬
skaffande af de personliga afgifterna till stad och kommun.
Trots att våra svenska skattebestämmelser under tidernas lopp genom¬
gått betydande omgestaltningar, kvarstår fortfarande i vår skattelagstift¬
ning en beskattningsform, som — byggd som den är på forna tiders mera
primitiva skattebeläggningsprinciper — knappast kan sägas hafva någon
raison d etre i modern skattelagstiftning. Jag syftar här på den skatte-
form, som inom statsbeskattningens område bär namnet mantalspengar
12
Motioner i Andra hammaren, Nr 37.
samt inom kommunalbeskattningen benämnes personliga afgifter till skola
och prästerskap samt personliga sjukvårdsafgifter. Den åskådning, som syn¬
barligen legat till grund för denna skatteforms tillgripande — nämligen
att ett visst bestämdt normalbelopp borde i första hand af hvarje med¬
borgare erläggas i skatt, oafsedt storleken af veder hörandes inkomster —
den åskådningen kan väl i våra dagar få anses i stort sedt öfvergifven
eller åtminstone ställd på afskrifning. Nyare åskådningar ha trängt och
tränga alltjämt undan de gamla mera primitiva skatteprinciperna. Be-
hofvet och nödvändigheten af att vid beskattandet på möjligast skonsamma
sätt behandla de små inkomsttagarna i samhället, ja, att fullständigt från
skatt befria de allra minsta inkomsterna, har framtvingat och framtvingar
alltjämt nya former inom skattelagstiftningen — former, som dock alla ha
det gemensamt, att de samtliga syfta till genomförande af principen: skatt
efter förmåga att bära beskattningen.
Men — mantalspengarna och dess varieteter inom den kommunala
beskattningen kvarstå fortfarande oförändrade som en anomali från en
gången tid. Och dock föreligger en partiell omläggning af statsbeskatt-
ningen af så sent datum som den 28 oktober 1910, en omläggning, som
ju i viss grad lagt statsbeskattningen på den progressiva beskattningens
synnerligen rättfärdiga basis, men hvilken omläggning ej i någon mån
medfört någon omändring af grunderna för mantalsskattens utgående. Så-
vidt jag kan se, borde emellertid en skattereform, som genom sin struktur
gifvit ett öppet erkännande åt den progressiva beskattningens berättigande,
ovillkorligen ha bortfört ur skattelagarna så mycket som möjligt af sådana
skattebestämmelser, som grunda sig på ej progressiva skattegrunder, och
i synnerhet, mantalspengarna, som — utgående med en viss bestämd af¬
gift för person, utan hänsyn tagen till inkomst — ju utgöra rena anti-
poden till den progressiva beskattningen.
Det är alldeles naturligt, att mantalspengarnas kvarstående i beskatt¬
ningen i någon mån neutraliserar verkningarna af den reform, som den
progressiva beskattningen afser att medföra, nämligen reformen: öfver-
förandet af vissa skattebördor till de mera bärkraftiga skuldrorna från de
skuldror, som ej kunna bära skattebördor. Redan detta borde i och för
sig vara ett fullgodt motiv för borttagande af denna skatteform ur nutida
skattelagar. Men skatteformens tillvaro verkar ej blott på detta sätt. Den
sträcker nämligen sina verkningar äfven in på andra områden. Så t. ex.
åstadkommer den, dels att en gift person med ett eller flera barn öfver
18 år får betala en än drygare beskattning än en gift person utan barn,
dels ock att en ogift person slipper lindrigare undan denna skatteform än
Motioner i Ändra kammaren, Nr 37.
13
en gift. Skatteformens tillvaro leder alltså till vissa konsekvenser af ant i-
social innebörd.
Nu fram dragés möjligen som motiv för bibehållande af ofvanberörda
skatt den synpunkten, att statsskatten, mantalspengarna, är tilltagen till
så litet belopp, att dess erläggande ej kan anses medföra någon mera be¬
tydande skattebelastning af de beskattade. Erkännas måste ju ock, att de
belopp, 40 och 20 öre för man resp. kvinna, mantalspengarna sattes
till vid den tid, då de fastställdes, utgöra med våra dagars reducerade
penningvärde synnerligen låga belopp.
På grund af denna reducering af penningvärdet kan man till och med
våga påstå, att mantalspengarna i våra dagar delvis förlorat sin ursprung¬
liga karaktär samt att de ej längre äro till sin storlek afvägda på ett
sådant sätt, att de ens utgöra ett tillförlitligt uttryck för de skattelag-
stiftningsprinciper, som en gång framskapat dem. Mantalspengarnas nu¬
tida karaktär af rudiment framstår härigenom än klarare.
Men mantalsafgifter utgå — som sagdt — äfven inom den kommu¬
nala beskattningen, och dessa kommunala mantalsafgifter utgöra tillsam¬
mans med statsbeskattningens mantalspengar dock tillhopa ett ej obetyd¬
ligt skattebelopp för vissa skattebetalningsskyldiga. I synnerhet bör här
tagas i betraktande, att samtliga dessa slag af mantalsafgifter måste —
med några få undantag — erläggas äfven af de i inkomsthänseende allra
lägst stående i samhället, personer, som ej erlägga bevillning i öfrigt och
som, strängt taget, aldrig ha något öfver till betalning af skatten, sedan
de allra primitivaste behofven fyllts, samt att dessa skattebelopp, huru
små de än äro i och för sig, alltid under sådana förhållanden måste bli
mycket afsevärda för sådana människor. Följden af detta, förhållande blir
också synnerligen ofta det, att beloppet måste uttagas på exekutiv väg och
mycket ofta afskrifvas. I förra fallet medför då tillvaron af denna skatte-
form ökade kostnader för aflöning till ökad arbetskraft till indrifnings-
personal, för bokföring m. m. I senare fallet medför skatteformens till¬
varo endast onödigt och resultatlöst arbete och utgifter för utskrifning af
skattesedlar, onödig bokföring m. m. I allmänhet kan man fastslå, att in¬
drifvande och bokföring af sådana små belopp, hvarom det här blir fråga,
i synnerhet i de fall, då ingen annan bevillning skall erläggas, åsamkar
oproportionellt dryga kostnader i förhållande till skattebeloppens storlek,
kostnader, som kunna helt undvikas, om mantalsskatt och personliga af-
gifter till landsting och kommun borttoges ur beskattningen och i stället
de belopp, som nu uttagas mantalsafgiftsvägen, uttaxerades efter andra
grunder. De belopp, som på detta sätt skulle läggas på större inkomst¬
tagare, skulle ej kännas så synnerligen betungande för dessa. Hela man-
14
Motioner i Andra kammaren, Nr 37.
talspenningsskatten beräknas ju i 1913 års inkomststat till endast 825,000
kronor, och de personella afgifter till landsting, skola och prästerskap, som
nu utgå, utgöra väl hvar för sig ungefärligen samma belopp. Beloppen
i sin helhet äro alltså synnerligen obetydliga, men det oaktadt måste
skattebeloppens erläggande för personer, som tillhöra de allra lägsta in¬
komstkategorierna, kännas tryckande.
Det är min afsikt att med ledning af hvad jag nu framfört i slut¬
klämmen till denna motion framställa yrkande om undersökning angående
bortförande af mantalspenningsprincipen ur svensk skattelagstiftning. En
sådan reform skulle medföra flera fördelar, nämligen:
dels bortlyftande af skattebördor från samhällsmedborgare, som på
grund af sin svaga ekonomi böra alldeles befrias från alla slags afgifter
till det allmänna;
dels undvikande af utgifter i stor utsträckning för handräckning m. m,
vid skatteindrifning;
' dels undvikande i stor utsträckning af besvär och kostnader för af-
skrifningar, bokföring, utskrifning af skattesedlar m. m.
En eventuell reform skulle både på sistnämnda sätt och på andra
vägar i stor utsträckning förenkla skattebeläggningen i allmänhet. Som
bekant, måste mantalspengar och motsvarande kommunala afgifter alltid
debiteras särskildt på skattesedlar och i skattelängder, hvadan mantals-
afgifternas tillvaro vid såväl skattebeläggningen som vid bokföringen och
redovisningen åstadkomma dubbelt arbete för indragande till statsverket,
landsting, skola och prästerskap af dessa proportionsvis obetydliga belopp
— obetydliga, äfven om det nu verkligen vore så, att alla debiterade
mantalsafgifter erlades, men än obetydligare därigenom, att en mycket stor
procent måste afskrifvas. Angående omfattningen af denna afskrifnings
storlek inom statsbeskattningen har jag sökt bilda mig ett omdöme genom
att göra ett utdrag angående afskrifningar af dylika skattemedel inom en
viss kommun (Luleå stad) under åren 1901—1911.
Nämnda afskrifningar se ut på följande sätt:
år
1901 uttaxerades i mantalspengar 1,642,20 kr.,
1902
1903
1904
1905
1906
1907
» 1,640,— *
» 1,590,20 »
» 1,469,— »
» 1,471,80 »
» 1,424,80 »
» 1,441,20 »
afskrefs 640,40 kr.
» 430,20 »
» 667,40 »
» 459,60 >
» 375,60 »
» 404,40 *
» 352,20 »
Motioner i Andra hammaren, Nr 37.
15
är
1908 uttaxerades i man talspengar 1,431,60 kr., afskrefs 552,80 kr.
1909 » » » 1,410,60 » » 433,20 »
1910 » » » 1,375,20 » » 449,— »
Afskrifningsprocenten för personliga afgifter till landsting, skola och
prästerskap var ungefärligen densamma. Äro dessa siffror någorlunda
typiska för afskrifningens belopp inom kommunerna i allmänhet i landet
— hvilket jag på goda grunder har anledning antaga — så blir det verk¬
liga resultatet af det myckna arbetet med mantalspengarnas redovisning,
bokföring, indrifning m. m. synnerligen magert i förhållande till hvad
nämnda arbete i verkligheten drager i kostnader. Ja, man har till och
med anledning antaga, att omkostnaderna i många fall belöpa sig till högre
belopp än mantalsskattebeloppen som indrifvas. Den af mig ifrågasatta
reformen skulle alltså ej blott i viss mån vara en social skattereform, utan
äfven innebära en praktisk-teknisk skatteändring, som skulle komma att
ekonomisera skatteuppbördsarbetet, skatteredovisningen och bokföringen.
Oaktadt jag inser, att denna senare konsekvens af den ifrågasatta
reformen ej bör vara af afgörande betydelse för huruvida en skatteom¬
läggning bör ske eller ej, anser jag mig likväl med hvad jag här ofvan
yttrat ha framfört bärande skäl för bortförande af mantalspenningsbe-
skattningsprincipen ur våra svenska skattelagar.
De författningar, som skulle beröras af en sådan reform, skulle vara:
1) Kungl. förordningen af den 24 april 1863 jämte senare ändrings-
förordningar rörande mantalspengarna;
2) 1907 års folkskolestadga § 58, hvilken paragraf innehåller bestäm¬
melser därom, att det är skoldistrikt medgifvet att som bidrag till kost¬
naden för skolväsendet af hvar och en, som erlägger mantalspengar, uttaga
en personlig afgift af högst 50 öre för hvarje mantalsskrifven man och
hälften af det belopp, som bestämmes för man, af hvarje mantalsskrifven
kvinna;
3) Kungl. kungörelsen af den 26 augusti 1873, ändrad genom kungl.
kungörelsen af den 1 juni 1883, hvilka förordningar stadga, att landsting
eller stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, tillkommer att
bestämma om uttaxering af en personlig sj ukvårdsafgift, som dock ej må
sättas till högre belopp än 50 öre för hvarje skattskyldig man och till
hälften af det belopp, som bestämmes för man, af hvarje skattskyldig kvinna;
4) Öfriga kungörelser och förordningar, som eventuellt innehålla
bestämmelser, sammanhängande med den statsliga och kommunala mantals-
afgiftsbeskattningen.
I frågan om personliga afgifter till prästerskapet innehålla en del nu
16
Motioner i Andra kammaren, iVr 37.
gällande lönekonventioner mellan präst och församlingar — kanske till
och med alla sådana — bestämmelser om personliga afgifters utgående i
enlighet med hittills gällande bestämmelser angående uttaxering af präster¬
skapets aflöning. Däremot är denna beskattningsform fullständigt bort¬
förd ur de nya prästvals- och löneregleringslagarna af den 9 december
1910. Äfvenså ha förut utgående personliga afgifter till fattigvården
afskaffats genom lagändring, hvilket skedde år 1883. Bägge dessa fakta
visa, att utvecklingen går fram mot borttagandet af de personliga afgif-
terna och att regering, Riksdag och kyrkomöte genom beslut understrukit
det riktiga och berättigade i en sådan reformering af skattelagstiftningen.
Det är mig obekant, att proposition om omläggning af kommunal¬
beskattningen förberedes af Kungl. Maj:t och kommer att i sinom tid före¬
läggas Riksdagen, kommande kanske den del af kommunalbeskattningen,
som det här gäller, att äfven beröras i denna proposition. Men denna
omständighet anser jag ej utgöra hinder för mig att framkomma inför
innevarande års Riksdag med framställning om utredning angående
möjligheten af en omläggning af vissa delar af kommunalbeskattningen i
ofvan antydd riktning. Ej heller anser jag mig förhindrad att till inne¬
varande års Riksdag framkomma med förslag om utredning angående möj¬
ligheten af partiell ändring af statsbeskattningen, nämligen borttagande af
mantalspengarna, oaktadt 1910 års Riksdag verkställde en omändring af,
statsbeskattningen, hvilken dock ej kom att på något sätt beröra man¬
talspengarna.
På grund af hvad jag här ofvan anfört, tillåter jag mig härmed
hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t ville låta verkställa en utred¬
ning, huruvida ej den personella afgiftsskatteprincipen
i alla dess former, mantalspengarna samt de personliga
afgifterna till landsting och skola, borde bortfalla ur stats-
och kommunalbeskattningen, samt för Riksdagen even¬
tuellt i samband med förslag i öfrigt till omläggning af
stats- och kommunalbeskattningen — framlägga de förslag,
hvartill den gjorda utredningen kan gifva anledning.
Stockholm den 24 januari 1912.
; y
Ernst Hage.