12
Motioner i Andra kammaren, Nr 318.
Nr 318.
Af herr Lindhagen m. fl., angående införande af republi¬
kanskt statsskick.
Då den sammanfattande framställningen uti motionen nr 311 om
en demokratisk författningsrevision ansetts böra splittras i särskilda motio¬
ner (se Andra kammarens protokoll för den 1 maj) få vi, under åbero¬
pande jämväl af de i motionen nr 316 för hela ämnet anförda skäl
härmed slutligen anföra följande beträffande särskilda
Regeringsmakten.
Det är eu inrotad uppfattning i vår politik, att en författningsre¬
vision, som kan upptaga samtidens tankar, allenast har att syssla med
riksdagens grundvalar och sammansättning. Äfven den demokratiska
politiken behärskas i hög grad af detta föreställningssätt och när man
tillåter sig måtta som längst stannar siktet vid Första kammarens afskaf¬
fande såsom möjligen kronan på verket i någon aflägsen framtid.
Om vi emellertid lösrycka oss för en gång från dagspolitikens
sofvande inflytelser samt tänka något öfver erfarenheterna och sakens
natur, skall snart genom det vikande töcknet inom ramen af vår för¬
fattning upptorna sig ett annat fäste som på sitt sätt lika hotande just
i vårt nutida lif stänger vägen för människornas frigörelse. Det är den
ärftliga regeringsmakten med den oriktiga ursprungsbeteckningen af
Motioner i Andra hammaren, Nr 318. 13
guds nåde, som blickar bister och oåtkomlig ned på oss från sina sekel¬
gamla molnstoder.
Det bär som sagdt blifvit nästan ett politiskt sakrament inom det
gamla furstekrönta Europa att en till synes så vördnadsvärd institution,
trots de allmänna tviflen på densamma i all hemlighet, ej får vidröras
på något sätt af profana händer under vanliga fredliga förhållanden.
Det är ensamt den våldsamma revolutionen eller kriget förbehållet att
störta tronerna.
Man kan förstå hur en sådan opinion under trollmakten af de
historiska anorna och berättelserna kunnat uppstå. Men man inser lätt
dess uppenbara villfarelser. Regeringsmaktens organisation är en lika
aktuell och närliggande fråga som riksdagens sammansättning. En ärftlig
regeringsmakt är en lika otidsenlig och hindrande institution som en
första kammare med privilegierade valrättsbestämmelser. Saken för¬
tjänar i hög grad att af vår tid nyktert öfvervägas och i laga former
behandlas liksom hvarje annan framträngande förfättningsfråga.
Tidens händelser och förhållanden mana också folken i Europa att
någon gång börja vakna upp ur sina minnen äfven på denna punkt. Alla
nybyggarländer såsom Amerikas, Australiens och Sydafrikas stater hafva
såsom eu själfklar sak affört den monarki ska statsformen från sina dagord¬
ningar. I Asien är Kinas underbara jättesprång helt plötsligt till republiken
en sannsaga, som borde mäktigt tala till våra sinnen. I Europa har
Schweiz sedan länge gifvit ett föredöme. Man säger att äfven i detta
lands aflägsnaste dalar, dit politiken eljest ej trängt fram vidare,
besjälas landtmännen af ett djupt nedblickande på den monarkiska stats¬
formen och förundra sig öfver hur ett land kan vara så efterblifvet att
det låter den fortfarande äga rum. Sedan har Frankrike och på
sistone Portugal också gått fram mot det oundvikliga. Endast Norge
har invigt sin unga frihet med att ikläda sig den gamla dräkten, säker¬
ligen dock i följd af något verkligt eller förment nödläge, förstärkt af
intrycken från den europeiska miljö, där landet fått sin plats.
En sådan institution, som tillätes af tradition upprätthålla en makt
öfver folket med öfvernaturlig fullmakt och ärftlig besittningsrätt, får i
själfva verket ett ofantligt inflytande på människornas tänkesätt och
handlingar. Den leder bort uppmärksamheten från nutiden och dess
verkligheter till gamla förlegade värden. Den inverkar nedbrytande på
karaktärerna genom sin organiserade inbjudan till underdånighet och
själfuppgifvelse och sin medeltida prålande kostymering. Genom
tusende rännilar söka dessa inflytelser sig ned i demokratiens jord och
14
Motioner i Andra kammaren, Nr 318.
förgifta i sin mån den eftertanke, hvilken söker mödosamt spira upp under
längtan efter eu sol, som ständigt dröjer.
Under sådana förhållanden kan det vara förklarligt att äfven
regeringshandlingarne blifva bundna i viktiga afgöranden af osynliga
hänsyn, som ej borde få göra sig gällande. Hvad som åstadkommes,
tillskrifves dessutom med förkärlek denna högre försyn utan någon
särskild förtjänst och den oantastlighet, som hvilar öfver monarkens
person, breder gärna ut sig öfver yttringarne af hela systemet. Äfven
i yttre måtto spåras denna auktoritetstro. Det yttrades därför en gång
om det engelska konungariket, att alla för folket nyttiga eller åtminstone
för nyttiga gällande inrättningar äro kungliga, blott landets gäld
betecknas såsom stats- eller nationalskuld.
Ett utomordentligt inflytande utöfvar den ärftliga regeringsmakten
på ämbetsmannakårens sociala kompetens. Sedan gammalt ha monar¬
kierna »med säker uppfattning af den mänskliga fåfängan», för att tala
med Nordisk familjebok, genom ordnar, uniformer, defileringskurer och
gunstbevis af olika slag sökt skapa en lifvakt kring tronerna. På detta
sätt lyftes den högre ämbetsmannakåren upp i molnen från jorden. Den
klyfta, som redan olika social ställning uppdrar mellan makten af guds
nåde och folket, vidgas ofantligt och omöjliggör den samverkan med
och det uppgående i folkets realiteter, som är den första förutsättningen
för en ämbetsutöfning med folket och för detsamma.
En särskild skuggsida är institutionens intima samband med kriget,
också en anspegling af det förflutna, då konungarne främst voro krigs¬
herrar. Under det republikernas presidenter själffallet främst represen¬
tera det civila samhället, är i regeln monarken och de manliga med-
lemmarne af hans familj enligt plägsed de främste beskyddare och ut-
öfvarne af militäryrket. Vår grundlag stadgar ock att inga prinsar få
ha något civilt ämbete och hänvisar dem således indirekt att söka sig
befattningar i militärväsendet. Sålunda knäsatt i de högsta maktbe¬
fogenheternas sköte måste militärväsendet i mångt och mycket förledas
att antaga öfvermodiga later och hårdnackadt afvisa den anspråkslösare
plats i samhällsordningen, som med rätta tillkommer densamma. Ned¬
blickandet på fredsrörelserna och hänförelsen för vapnen utgår främst
från de mäktiga monarkiska inflytelserna inom det gamla Europa.
Det bör dessutom icke förglömmas, hurusom det i sjkifva verket
är en omöjlig uppgift, som lägges på monarken, äfven om slumpen
fogat så, att han af födseln och trots öfverdådet i uppfostran är väsent¬
ligen i besittning af framstående egenskaper. Krafvet särskildt att
stå öfver partierna går utöfver det mänskliga och bygger således
15
Motioner i Andra hammaren, Nr 318.
också på en osanning. Man kan icke begära att ej äfven monarken
liksom andra människor vanligen skall i sin åskådning taga intryck af
de omgifningar, i Indika lian växt upp, och af synpunkterna hos de klasser,
som ständigt vädja till honom såsom en af deras egna. Monarkien
måste till väsentlig del blifva helt enkelt en partiinstitution till höger.
Att monarken äfven ger tydliga uttryck för dylika åsikter kan mänsk¬
ligt bedömdt knappast klandras. En författning, som måste kräfva af
en människa att hyckla andra meningar än han af sin öfvertygelse hyser,
har fällt domen öfver sig själf.
Till sist förtjänar erinras om de stora kostnader, som också af
tradition ansetts böra offras på denna institutions utstyrsel. Befogenheten
af denna statsutgift förstår folket så mycket mindre som monarkernas
tillvarelsesätt i följd just af de stora civillistorna, som skola förbrukas,
oförskylldt framträder utåt mera såsom ett lif i nöjen än ett lif i arbete.
Men här döljer sig äfven något mera än en utgift, som kunde besparas.
Dessa penningar utgöra nämligen den ekonomiska grundvalen för det
så kallade hofvet, som traditionellt vidmakthållet i en ny tid och oberördt
i allmänhet af demokratiska förnimmelser fortfarande liksom tillförene
lägrar sig kring furstehusen, omsveper dem med sina rökoffer och vidgar
svalget mellan dem och folket.
Alla dessa aktuella synpunkter mana enligt vår uppfattning till
en framryckning äfven mot regeringsmaktens problem. I synnerhet
synes en förpliktelse till initiativ här hvila på socialismen.
Det samhälle och den statsstyrelse, som socialismen såsom tidens
främste målsman för det mänskliga vill uppbygga och deltaga uti, kan
under inga förevändningar ikläda sig former, hvilka verka i en helt
annan anda och äro för vår tid, mildt taladt, utmanande. Förra året
har ock i det svenska socialdemokratiska partiets politiska program
denna sak till yttermera visso uttryckligen betonats genom upptagande
af krafvet på eu »författningsrevision, som genomför ett republikanskt
och demokratiskt styrelsesätt».
En särskild uppfordran för socialismen att nu föra fram äfven denna
hörnsten i författningsrevisionen innebär bland andra företeelser äfven
interpellationsdebatten i Andra kammaren den 3 februari 1909 om den
socialistiska propagandan. Landets dåvarande statsminister svarade vid
tillfället att han tyvärr ej såsom han önskat kunde gifva det svaret
på interpellationer att det socialdemokratiska partiet vore allenast ett
af landets politiska partier, likställdt med de öfriga och arbetande på
fäderneärfd grund efter sin uppfattning om hvad som vore riktigt och
16 Motioner i Andra kammaren, Nr 318.
nyttigt för vårt samhälle. Såsom bevis härför anförde statsministern
bland annat följande.
»Det socialdemokratiska partiet säger sig själffallet och utan diskussion vara
ett republikanskt parti, som alltså vill afskaffa det svenska statsskickets grundval,
uttryckt i regeringsformens första paragraf, att Sveriges rike skall styras af en
konung. Regeringen aflägger vid sitt tillträde ed på landets författning. Den
eden är min plikt och hela regeringens plikt, ja hvarje regerings plikt att hålla.
När därför ett parti kallar sig republikanskt och med ett republikanskt program
utvecklas och växer, då är det denna regerings och hvarje regerings ofrånkomliga
skyldighet att vaksamt följa dess utveckling och noga tillse, att ej denna program¬
punkt föres ut i den praktiska politiken utan att från regeringens sida mötas af
ett verksamt ingripande inom de gränser, som gällande lag uppdrager och statens
väl fordrar.»
Något bättre bevis än detta uttalande kan knappast erhållas för
hvilken farlig klyfta hålles vid makt mellan styrelse och folk genom en
författning, som kan framkalla en dylik förväxling af begreppen. Det
är icke nog med att sådana uppfattningar om en ärftlig regeringsmakts
tidsenlighet, som ofvan uttalats och för öfrigt delas af en myckenhet
människor inom alla läger, icke ens tillmätas värdighet att kunna få
hysas. En statsminister gripes så af obeveklig trohet mot konunga¬
makten, ett människoverk som det är trots allt, att han förglömmande
all trohet mot folket uttalar sig på det förgripligaste sätt mot grund-
lagarne, som själfva förklara att de kunna ändras i viss föreskrifven ord¬
ning. »Respekt för gällande lag med öppen rätt att fordra en annan»
är ett gammalt kändt rättesnöre för samhällskritiken. Det är tydligen
angeläget just att denna så klandrade programpunkt »föres ut i den
praktiska politiken genom ett verksamt ingripande inom de gränser,
som gällande lag uppdrager och statens väl fordrar».
Till sist må villigt erkännas att med genomförande af en folkvald
styrelse ingalunda nås någon fullkomlighet. Många och betydande
vanskligheter har äfven en dylik punkt i utvecklingen att kämpa med,
både kvarstående gamla och kanske nya tillkomna. Men det är af de
skäl, som anförts, dock ett tillryggalagdt stycke af den väg som måste
vandras och äfven ett betydelsefullt framsteg på densamma.
På grund af hvad sålunda anförts hemställes:
att Riksdagen vill beträffande Beg er ing smakten
principiellt uttala sig för afskaffande af den ärftliga
regeringsmakten samt införande af en statsstyrelse,
17
Motioner i Andra kammaren, Nr 318.
byggd på folkets val (republik), samt hos Konungen
begära ett förslag till de ändringar i grundlagar^, som
för en sådan tankes förverkligande skulle erfordras.
Stockholm den 1 maj 1912.
(Jarl Lindhagen.
Oskär Kloo.
(J. TVinberg. B. Sandler.
Nils Helger.
I motionens syfte instämma:
O. W. Edbom. J. E. Berglund. C. A. Svensson.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 4 samt. 137 höft. (Nr 316—319.) 3