Motioner i Andra hammaren, Nr 301.
5
Nr 301.
Af herrar Söderberg i Stockholm och Eriksson i Gränges¬
berg, i anledning af Kungl. Maj.ts 'proposition med för¬
slag till lag om arbetarskydd.
En granskning af Kungl. Maj:ts proposition nr 104, med förslag ö/wtM.
till »Lag om arbetarskydd», kan på intet sätt blifva genomgående och
uttömmande på den korta tid af 15 dagar, som stå Riksdagens leda¬
möter till buds för motioners afgifvande.
Därtill är det ämne, som denna proposition berör, för omfattande
och detsammas vikt för betydande.
Riktigheten af denna vår framförda mening bestyrkes i första
band af det sakförhållandet, att i den år 1905 af Kungl. Maj:t tillsatta
yrkesfarekommittén har ingen arbetarnes representant haft säte. Möj¬
ligheten att under kommitténs femåriga, för lagförslaget grundläggande
arbete inom densamma framföra dels principiella, dels viktiga detalj-
spörsmal ur direkt arbetarsynpnnkt har sålunda icke varit tillfinnandes.
Visserligen bereddes arbetarnes fackliga korporationer under år 1910
tillfälle att afgifva yttrande öfver det år 1909 afgifna kommittébetän¬
kandet, men äfven då var tiden knappt tillmätt, ett förhållande som
äfven framhölls i de utlåtanden som afgåfvos af respektive fackförbund.
När härtill lägges den tid, som varit erforderlig för kommittébetänkan¬
dets vidare bearbetande inom Kungl. Maj:ts regering, framgår ostridigt
att de meningar i denna fråga, som kunnat och kunna framställas från
arbetarnes sida, dels fått en ytterst begränsad tid sig tillmätt, dels
kommit i en ofördelaktig efterhandställning. Om någon, så berör ju
denna lagstiftning på det närmaste den kroppsarbetande klassen.
6
Motioner i Andra kammaren, Nr 301.
Vi uttala den bestämda uppfattningen att, när hädanefter grund¬
läggande undersökningar och utredningar skola företagas på hithörande
och likartade områden, arbetarne skola, i motsats till hvad som skedde
år 1905, beredas tillfälle att omedelbart genom egna representanter del¬
taga i det förberedande arbetet.
Att lagstiftningen på detta område äger en den största betydelse
för den kroppsarbetande klassen i landet erkändes af statsmakterna
redan då de första, ofullständiga stegen togos härutinnan. Hela vår
samhälleliga miljö under de senaste årtiondena har dock vållat att
skyddslagstiftningen, liksom annan social lagstiftning, har ställts.på ett
undanskymdt plan. Att denna lagstiftning genom Kungl. Maj:ts nu
förelagda förslag — en utelöpare till hvad vi våga hoppas snarast föl¬
jande lagförslag på detta område — rycker upp i en framför allt Riks¬
dagens större uppmärksamhet kräfvande position, är en gifven fördel,
liksom vi ock äro villiga tilldela Kungl. Maj:ts förslag, såsom i hufvud¬
sak byggdt på kommitténs betänkande, förtjänsten af större öfverskåd-
lighet och en del reala framsteg från nu gällande hithörande skilda lagar
och förordningar.
Lagförslagets viktigaste bestämmelse är, enligt vår uppfattning,
den rätt som tilldelas Kungl. Maj:t att vid behof komplettera och ut¬
öka lagens föreskrifter. SjälfFallet sammanhänger det kommande värdet
af denna Kungl. Maj:t tilldelade rätt förnämligast med den uppmärk¬
samhet och det verklighetssinne, hvarmed Kungl. Maj:t kan följa de
industriella förhållandenas utveckling och den arbetande klassens ställ¬
ning ute på det stora arbetsfältet. Arbetarne, såsom de närmast be¬
rörda, måste alltid veta med sig, att Kungl. Maj:t ej skall underlåta att
göra hvad på den ankommer för åstadkommandet af möjligast effektiva
skydd vid arbetets utförande, utöfver hvad lagens generella bestämmel¬
ser föreskrifva, där särskilda förhållanden påkalla detta, liksom ock att
lagen om minderårigas och kvinnors användande i arbete samt den om
tillsynen om lagars och förordningars efterlefnad skola kompletteras,
när och hvar så behöfves.
Utan att härmed vilja ha sagdt att samtliga öfriga punkter, som
vi ej yrka förändring uti, icke skulle, ur vår synpunkt, vara i behof
af förändringar, förtydliganden eller tillägg, för att lagen skulle där¬
igenom ytterligare kunna fullständigas, vilja vi här yrka på föränd¬
ringar endast i några punkter, hvilkas lydelse i lagen vi anse vara af
ganska stor betydelse.
7
Motioner i Andra hammaren, Nr 301.
Hvad beträffar
»Föreskrifter till förekommande af olycksfall och ohälsa i arbete»,
hvilka skola ersätta nu gällande yrkesfarelag, så synes, särskild!
hvad gäller 4 och 5 §§ det effektivare skydd, som genom lagens re¬
vision bör åstadkommas, icke genom lagförslaget vara tillräckligt till-
godosedt. Flera af förslagets bestämmelser i dessa paragrafer synas oss,
liksom motsvarande bestämmelser i nuvarande lag, lämna möjligheter
till kringskärande af det skydd lagen skulle gifva. I flera af de mo¬
ment, som innefattas i nämnda paragrafer, återfinnas samma, efter vårt
förmenande, skyddet kringskärande satser som i nuvarande lag, näm¬
ligen att i respektive moment föreskrifna skyddsåtgärder skola vidtagas:
»i den mån arbetets natur det medgifver» — »därest sådant lämpligen
kan ske» — »i den mån sådant är möjligt» o. s. v.
Lagens bindande verkan får ej på något som helst sätt anses
mindre genom dessa bestämmelsers kvarstående.
Särskild! beträffande
3 §,
hvilken kan betraktas som utgångspunkten för de därpå följande 3 §.
4 och 5 §§, är den förändringen vidtagen i Kungl. Maj ds förslag från
förutvarande lag (af 10 maj 1889 2 §) att då arbetsgifvarne enligt den¬
samma äro pliktiga att vidtaga de skyddsåtgärder som »äro nödiga»,
skulle de enligt detta lagförslag vara pliktiga iakttaga allt »som skä¬
ligen kan anses af nöden» för att skydda arbetarne etc.
Kommittéförslaget anslöt sig äfven till nuvarande lags bestämmelse,
i det att detsamma upptog »äro nödiga». Den motivering, som af herr
finansministern anföres (sid. 37—38, statsrådsprotokollet af 30 december
1911) har ej kunnat bringa oss till den uppfattningen, att Kungl. Majds
föreslagna förändring i det stycket är af behofvet påkallad, utan yrka
vi att paragrafen i fråga bibehåller den mera bindande form, den hittills
ägt och föreslå att orden »skäligen kan anses af nöden» utbytas mot:
är nödigt.
4 §•
Såväl denna paragraf som 5 § förutsätta, såvidt de ej skola ytter- rf §
ligare preciseras, specialförordningar, anpassade för olika verksamheter
mom. a.
Mom. b.
Mom. c.
Mom. i.
8 Motioner i Andra kammaren, Nr 301.
och med särskild hänsyn till den risk, arbetarna löpa. Paragraferna
i fråga taga fortfarande mest sikte på arbete i slutna arbetslokaler.
Några allmänna direktiv för skyddsåtgärder vid arbete under — såväl
som ofvan — jord, finnas icke. Ett länge framställdt önskemål från
byggnadsindustriens arbetare har varit skyddslagstiftningens utsträckande
äfven till deras farliga arbetsområde. Detta kraf kan ju anses utfylldt
så tillvida att byggnadsindustrien är inrymd i 1 §. I synnerhet vid
takarbete är faran för olycksfall oerhördt stor, hvarom äfven de talrika
olycksfallen med dödlig utgång inom detta yrke bära ett hemskt vittnes¬
börd. Vi anse sålunda välbetänkt att i lagens allmänna föreskrifter
gifves särskildt uttryck åt behofvet af skyddsföreskrifter på detta om¬
råde, och yrka därför att i 4 § mom. a) tillägges
Vid arbetsföretag, för hvars utförande ställningar erfordras, skola
tillförlitliga sådana finnas.
T mom. b) angående skyddsåtgärder vid hissar in. fl. transport¬
anordningar, har förslaget infört en välbehöflig bestämmelse omfprof¬
ning och besiktning af sådana anordningar. Dock synes oss detta'mo¬
ment böra tillfogas äfven en bestämmelse om att vid hissars lastnings-
och påstigningsöppningar skola i samtliga våningar vara anbragta in¬
rättningar (barriärer, automatiska dörrar) som vid hisskorgens igång¬
sättande tillsluta hisschaktet eller] hvilka medgifva hisskorgens igång¬
sättande endast när de äro slutna samt att vid hissöppningen skall
finnas tillräcklig belysning. Många olycksfall ha orsakats af bristande
säkerhetsanordningar vid hissöppningarna.
Som samma önskemål beträffande betryggande anordningar måste
göra sig gällande vid öfriga transportanordningar, anse vi desslikes
lämpligt att äfven häråt gifves uttryck i en allmän regel och yrka
sålunda att till momentet må bifogas:
Hissar etc. . . . skola på möjligast betryggande sätt anordnas samt
underkastas . . .
I detta moment anse vi att ordet »lämpligen > bör utgå. Skulle oöfver-
stigliga hinder finnas för sådant kringgärdande af kar, bassänger etc., hvarom
momentet talar, uttryckes detta tillräckligt i orden: därest så kan ske.
Vi yrka sålunda att momentet må lyda: . . . skola, därest så kan
ske, vara behörigen . . .
De många och svårartade olycksfallen vid transmissioner ha gjort
frågan om föreskrifterna till förekommande af dessa olycksfall särskildt
uppmärksammad. Kommitterade hade i förslagets 6 § mom. i) äfven
föreslagit en förändring af nu i detta hänseende gällande bestämmelser,
hvarigenom förnämligast den otillfredsställande föreskriften om signals
Motioner i Andra kammaren, Nr 301. 9
gifvande för kraftmotorens stannande vid olyckstillfällen skall ersättas
af i arbetslokalen befintliga anordningar för hastigt , stannande af hufvud-
transmission, en eller flera.
I Stockholms järn- och metallarbetares skrifvelse af år 1904 hade
framförts nödvändigheten däraf att föreskrifter gåfvos om att sådana an¬
ordningar skola vidtagas, att hnfvudtransmissionen kan såväl vid hufvud-
axeln som i hvarje arbetsrum hastigt afkopplas från motorkraften samt
bromsas i den kvarvarande rörelseförmågan. Kommitterades förslag i
nämnda moment föreskrifver, att »inom hvarje arbetslokal skola tillfreds¬
ställande anordningar vara vidtagna i ändamål att kunna hastigt stanna
i lokalen befintlig hufvudtransmission».
I sin motivering anför kommittén också att för hufvudtransmissionens
hastiga stannande är det naturligen i regeln icke tillfyllestgörande, att
transmissionen endast frånkopplas utan bör äfven bromsas.
Emellertid har herr finansministern försvagat momentet genom att
taga bort kommitténs »hastigt» och ersätta detsamma med »så skyndsamt
som möjligt». Motiveringen i statsrådsprotokollet synes oss ge än större
stöd åt den uppfattning, kommittén haft. 1 betraktande af att detta
moment måste gifvas den mest betryggande affattning yrka vi, att orden
»så skyndsamt som möjligt» utbytas mot: hastigt.
Då föreskriften i detta moment om åtgärder såväl för hastigt Mom- *■
stannande som mot oafsiktlig igångsättning af arbetsmaskiner äger sin
tillämpning icke blott på arbetsmaskiner med hastig rörelse utan äfven
på sådana med mindre hastig rörelse, hemställa vi, att orden »med hastig
rörelse» utgå.
Från arbetare inom exempelvis pappindustrien har meddelats, att
vid pappersbruken icke så sällan förekommer, att maskiner uppdrifvas
till långt större hastighet än de äro afsedda och levererade för. Som
exempel har anförts, att maskin afsedd för tillverkning af 6 å 7 ton
per skift uppdrifvits till 9 å 11 ton. Härigenom, och särskildt då det
är fråga om maskiner af äldre typ, uppstår en mycket stor fara för
arbetarne, och det har till och med händt att maskiner, hvilkas produk¬
tionsförmåga på det sättet uppdrifvits, sprungit sönder och bitarne flugit
omkring i arbetslokalen. Fn närmare undersökning inom industrien
skulle antagligen kunna påvisa flera fall. Vi erinra endast om de ofta
sönderspringande smärgelskifvorna.
För att afvärja denna fara för olycksfall anse vi lämpligt och
yrka på, att ett nytt moment införes, så lydande:
Motorer och arbetsmaskiner må ej uppdrifvas till högre hastighet än
den som vid leveransen garanterats.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 4 saml. 126 käft. (Nr 300—302.) 2
10
Motioner i Andra kammaren, Nr 301.
Mom. m.
5 §•
Mom. a.
Egentligen borde, enligt vår mening, ett totalt förbud utfärdas
mot att smörja eller rengöra i gäng varande maskiner eller transmissio¬
ner. Här är faran för arbetarne att utsättas för olycksfall alltid sär¬
skild! öfverhängande och svårigheten att iakttaga försiktighet stor. Be¬
träffande isynnerhet rengöring af maskiner borde den frågan lösas genom
att arbetarne genomgående tilldelades en viss begränsad tid, som ingick
i arbetstiden, för maskinernas rengöring. Oss synes, att isynnerhet detta
moment, därest det ej kan omformuleras till helt förbud, dock måste
gifvas en sådan affattning att fara för olycksfall i den största utsträck¬
ning förebygges. Vi hemställa därför att orden »i den män sådant är
möjligt» strykas.
5 §•
I mom. a) äro vissa föreskrifter gifna, afsedda att förekomma
ohälsa i följd af arbetet. Någon föreskrift rörande luftförhållandena vid
arbete under jord synes dock ej vara gifven.
De nuvarande förhållandena i detta afseende äro inom vissa grufvor
synnerligen otillfredsställande och påkalla med full rätt lagstiftningens
uppmärksamhet. De största missförhållanden torde vara att finna vid
stenkolsgrufvorna. Sällan torde där mekaniska åtgärder vara vidtagna
för underlättande af ventilation och ökad lufttillförsel. År temperaturen
ofvan jord låg, försiggår luftombytet i de flesta fall någorlunda tillfreds¬
ställande, om sommaren däremot blir luftväxlingen synnerligen dålig och
luften i arbetsrummen i hög grad hälsofarlig. Arbetaren får därvid
stark hufvudvärk, blir andfådd och matt, hvartill kommer att ljuset brin¬
ner endast matt och slocknar vid minsta oförsiktighet. Det är icke nog
med att dessa grufarbetare skola utföra sitt i hög grad ansträngande
arbete under jord och i stor fara för olyckshändelse, utan de skola därtill
vistas i förskämd och syrefattig luft.
Äfven om luftväxlingen i regel är bättre i grufvor, där mineral-
fyndigheter bearbetas, torde dock i en del af dem förhållandena lämna
rum för berättigad anmärkning.
I järnmalmsgrufvor med takbrytning eller där långa försöksorter
framdrifvas, är luftväxlingen oftast bristfällig. Största obehaget ha ar¬
betarne därvid af den rök, som utvecklas vid skottlossningen och som
endast efter flera timmar aflägsnats. Här anmärkta hälsofara kan utan
alltför stor kostnad aflägsnas genom anskaffande af fläktar, som pressa
frisk luft ned i grufvan eller in i arbetsrummen och synes det oss att
lagstiftningen icke bör låta förefintliga missförhållanden i detta afseende
Motioner i Andra kammaren, Nr 301. 11
fortfara, hvarför vi föreslå en förändring af förevarande moment i
sådant syfte.
I mom. b) yrka vi att ordet »skäligen» strykes, då mom. därigenom
erhåller en koncisare affattning, och ordet ej synes oss behöfligt.
Från arbetarne inom glasindustrien har meddelats, att i synnerhet
vid de äldre glashyttorna förekommer, att röken från ugnarne utsläppes
i hyttan. Detta förhållande inverkar naturligtvis ytterst skadligt på
arbetarnes hälsa, synnerligast som denna rök kan vara så intensiv, att
arbetarne knappast kunna se hvarandra. Samma förhållande torde nog
vid tillfälle förekomma på andra håll.
För att ej någon tvekan skall råda beträffande momentets till-
lämpning, hemställa vi att i detsamma inskrifves äfven ordet rök.
_Då vi till detta moment komma att framställa yrkande på att
särskildt hälsofarligt, dammalstrande arbete skall försiggå i för ändamålet
afsedd och inrättad, från annan arbetslokal afskild lokal, vilja vi som
några af motiven härför anföra hithörande delar ur de utlåtanden, som
af Järn- och Metall- samt Textilarbetareförbunden afgåfvos år 1910 till
yrkesfarekommitténs betänkande.
Järn- och Metallarbetareförbundet yttrade:
»Ett stadgande borde äfven tillfogas momentet därom, att hälso¬
farligt dammalstrande arbete, såsom t. ex. smärgling och slipning, alltid
skall försiggå i för det ändamålet afsedd och inrättad arbetslokal. Dels
utsättas, om detta förrättas i lokaler, där äfven annat arbete utföres,
äfven de sistnämnda arbetarne för den fara slipning och smärgling fram¬
kallar, dels är ej att vänta att det alldeles särskilda luftutrymme och de
särskilda anordningar, som kräfvas för aflägsnandet af slip- och smärgel-
dammet, skola pa samma sätt vidtagas i en för detta och flera andra
arbeten gemensam lokal, som i en särskild sådan.
Hvad frågan om slipnings- och smärglingsarbete i öfrigt vid¬
kommer, äro de af detsamma uppkomna farorna sådana att för deras
förebyggande kräfves särskilda och mer verksamma föreskrifter än hvad
kommitténs förslag ger anvisning på. Slipare- och smärglareyrket,
särskildt inom Eskilstuna-industrien, ger bevis för dessa faror. Ofta
efter blott 6 å 7 års arbete i yrket, är hälsan bruten och ohjälpligt
förlorad, och ytterst sällan når någon af dessa arbetare upp till högre
ålder. Ytterst få, om ens någon enda, slipare eller smärglare undgår
lungsot. Kraftiga och verksamma föreskrifter böra ges, som äro ägnade
att till det yttersta förebygga och borttaga de ohyggliga verkningarna
af slipnings- och smärglingsarbetet.»
Textilarbetarförbundet anförde som följer:
Mom. b.
Mom. c.
Mom. d.
12
Motioner i Andra kammaren, Nr 301.
— — — »Enligt den bestämmelsen i förslaget, som är afsedd
att stadga skydd för arbetare inom bland andra äfven denna yrkesgren,
har en arbetsgifvare ingen som helst skyldighet att från annan sin
verksamhet afskilja ens den rent maskinella proceduren vid förädling
af lump till schoddy eller vadd. Det skulle sålunda i fortsättningen
liksom hittills stå hvarje spinneriägare fritt att t. ex. i spinnerilokalen,
där flera personer, minst fem och till största delen kvinnor och barn,
sysselsättas, ha en eller flere schoddymaskiner i verksamhet. Härmed
följer att ej allenast den eller de personer, som ha sig ålagd den direkta
behandlingen af lumpen, blifva utsatta för faran af ohälsa till följd af
såväl damm som smitta, utan också alla öfriga i lokalen varande arbetare
skola löpa samma risk. Så långt vi ha oss bekant har också lagstift¬
ningen i nästan alla öfriga länder tagit hänsyn härtill och fastställt be¬
stämmelser af sådant innehåll, att förädling af lump till schoddy och
vadd endast får försiggå i från annan verksamhet afskildt rum.
Ett fullständigt skydd för de arbetare, som sysselsättas med för¬
ädling af lump till schoddy och vadd, kan enligt vårt förmenande icke
åvägabringas på annat sätt, än att materialet blir fullständigt effektivt
desinficieradt. Men ehuruväl eu effektiv och obligatorisk desinfektion
af lump till s. k. konstull äfven ur allmän sanitär synpunkt sedt är af
behofvet påkallad och endast vore att betrakta såsom en naturlig
konsekvens af sträfvandena att förhindra tuberkulosens härjningar, så
inse vi till fullo, Indika svårigheter som möta en effektiv lagstiftning af
så djupgående natur. Men hvad lagstiftningen i första hand har att se
till, det är, att de arbetare, som äro mest utsatta för faran af ohälsa vid
behandling af lump, blifva i största möjliga mån skyddade, nämligen
de, som äro anställda vid fabriker där schoddy- och vaddtillverkning af
lump bedrifves.
Faran för ohälsa vid behandling af icke desinficierad lump är
naturligtvis under alla förhållanden ganska afsevärd, men dock mest
under den maskinella proceduren vid förädlingen till schoddy, s. k. raffel¬
stopp och vadd. Dammet, som vid sönderrifningen af lumpen uppstår,
är i och för sig skadligt därigenom, att det skarpt som det är för¬
orsakar ömtålighet i respirationsorganen och hvartill kommer, att just
detta damm, i olikhet med damm vid förädling af t. ex. sten, trä, eller
stål, själffallet innehåller smittoförande ämnen i mycket hög grad.»
»Lumpen, som mottages eller uppköpes för dylik förädling, är i
regel så smutsig den gärna kan vara samt består af trasor härstammande
från afla upptänkliga plagg, såsom sängkläder, mattor, säckar, förbands¬
bindlar, strumpor, underkläder afla slag etc. Den införes i schoddy-
13
Motioner i Andra kammaren, Nr 301.
maskinen utan ringaste förbehandling och gripes omedelbart af en med
ståltaggar försedd och med cirka 5 å 6 hundra slag i minuten roterande
cylinderformig apparat. Det damm och den odör, som därvid uppstår,
trotsar hvarje beskrifning. Endast hård nöd eller ren okunnighet om
arbetets skadliga inverkan på organismen kan förmå en människa utföra
detsamma. Men som båda dessa egenskaper tyvärr finnas i alltför
riklig mängd äro vederbörande arbetsgivare sällan i trångmål, då det
gäller att på detta ohyggliga sätt exploatera människokraft, och hvarvid
ej ens barn skonas.
Erhåller den föreslagna lagen angående skydd mot yrkesfara icke
någon bestämmelse, som mera än hittills skyddar arbetarna inom här
nämnd yrkesgren, tillåta vi oss hysa den uppfattningen, att de lag¬
stiftande af rent partitagande för arbetsgifvarna uraktlåtit skydda de
arbetare, som i fråga om risken att ådraga sig ohälsa i arbete, äro
sämst ställda af alla arbetare.»
Dessa utlåtanden från två betydande industriarbetaregrupper i
landet tala sitt tydliga språk för behofvet af att redan i lagens all¬
männa bestämmelser införes skyddande föreskrifter i detta afseende.
Vi yrka på följande tillägg till detta moment:
Särskildt hälsofarligt, dammalstrande arbete skall försiggå i för
ändamålet afsedd och lämpligt inrättad, från annan arbetslokal afskild lokal.
I mom. g) är föreskrifvet att arbetsgivare under angifna för- Mom- a-
hållanden skola tillhandahålla arbetarne bl. a. »lämplig plats för ombyte
och förvaring af kläder».
Af mom. formulering framgår icke, huruvida arbetsgifvarne äfven
äro skyldiga anskaffa torkrum för torkning af våta arbetskläder. Vid
våta grufvor äro arbetarne vid arbetstidens slut oftast fullständigt
genomblöta. Om de därtill ha lång väg till sin bostad bli de lätt
förkylda och ådraga sig ofta svåra sjukdomar och förtidig död. För
isynnerhet dessa arbetare är ett torkrum vid arbetsplatsen oundgängligen
nödvändigt.
Särskilda föreskrifter rörande minderårigas användande i arbete.
9 §.
Bland lagens allra viktigaste bestämmelser äro villkoren för minder¬
årigas användande till arbete. Kungl. Majrts förevarande förslag till
lagbestämmelser i detta afseende synas oss i stort sedt vara väl afvägda.
» §■
14
Motioner i Andra hammaren, Nr 301.
Dock synes oss några stadganden vara i behof af ändringar, hvarom vi
vilja framställa yrkande.
Beträffande åldersgränsen utom industrien torde tretton år ha skäl
för sig, hvaremot för anställning inom industrien något högre ålder
bör stadgas.
Järn- och metallarbetareförbundets styrelse har i sitt yttrande öfver
kommitténs förslag härom anfört följande, i hvilket vi instämma.
»Åldersgränsen för minderårigas användande i arbete anse vi böra
sättas högre än livad i kommittéförslaget anges och alldeles särskildt
inom det industriella arbetet, såväl det handtverksmässiga som det fabriks-
mässigt drifna, och hvarom vi här närmast yttra oss. Helst borde
denna åldersgräns sättas till femton år, men om detta icke låter sig
göra, bör den dock icke under några förhållanden sättas lägre än till
fjorton år och denna åldersgräns bör bli den allra lägsta under hvilken
ingen minderårig får intagas i industriellt arbete.
Nära tre decennier ha ju förflutit sedan i minderårighetsförord-
ningen stadgades nu gällande åldersgräns, och 10 år ha gått sedan
minderårighetslagen antogs. Redan på den tiden höjdes röster för en
högre åldersgräns, än som sedan blef gällande, och tiden, som förflutit
sedan dess, ger ytterligare skäl för att den hittills varande åldersgränsen
varit alldeles för låg och att därför större steg bör tagas än det lilla
kommitterade i denna del föreslagit. Med den stora industriella ut¬
veckling, som ägt rum under senaste årtionden, forceras arbetet starkare
än förr, maskinerna anordnas att gå hastigare och krafvet på ökad
arbetsintensitet stegras allt mer. Det industriella arbetet företer ett
allt större jäktande och eu allt starkare spänning.
Att intaga trettonåringen i fabriken och sätta honom t. ex. till
ett ensidigt specialarbete vid maskin eller liknande, öfverstiger i regeln
hans krafter, hans utveckling hämmas däraf och han kan däraf taga
skada för hela sin lifstid. För samhället som för individen är det till
gagn att barnet, såväl kroppsligt som andligt, ej hämmas i sin utveckling,
att det något åtminstone får utveckla sina krafter, innan det dras in i
det industriella arbetet med dess många för den unga organismen lurande
faror. Barnet bör få tid till längre skolgång och skolan bör få ha
barnen kvar åtminstone tills de fyllt fjorton år.
Det skäl som ofta anföres för den minderåriges tidigare inträdande
i arbetet, nämligen att detta är nödvändigt såväl för dess egen som
för industriens skull, och att det vore för utbildningen till högre grad
af yrkesskicklighet nödvändigt att så skedde, är icke bärande, ty erfaren¬
heten visar, att det är icke de allra tidigast inträdda som stanna kvar
Motioner i Andra kammaren, Nr 301. 15
i yrket eller som nå den större yrkeskunniglieten, utan tvärtom synas
de, som börjat efter fjorton å femtonårsåldern nå i det hänseendet längre.
Vi kunna icke heller föreställa oss att industrien på längden har gagn
af att de minderåriga börja arbeta sa tidigt att deras utveckling hämmas.»
Äfven om en högre åldersgräns än fjorton år för minderårigas
användning i industriellt arbete kunde vara väl motiverad, vilja vi icke
framställa yrkande härom utan stanna vid att begära att åldersgränsen
höjes till fjorton år.
10 §.
I denna paragraf har Kungl. Maj:t omformulerat kommitténs
uttryck »medför fara för olycksfall» till att lyda »skäligen kan anses
medföra fara för olycksfall».
Kungl. Maj:ts affattning af denna viktiga bestämmelse är efter
vårt förmenande alltför tänjbar, den medger möjlighet till väsentligen
olika tolkning, om en arbetsplats, enligt lagens mening, kan anses med¬
föra fara för olycksfall eller icke, hvarför vi anse oss böra föreslå att
orden »skäligen kan anses» ur paragrafen skola utgå.
11 §■
De i hygieniskt afseende mindre tillfredsställande förhållandena
vid arbetet under fred synas oss påkalla en höjning af åldersgränsen
till sexton år.
13 §.
Enligt vårt förmenande är allt nattarbete inom industrien onatur¬
ligt och för hälsan skadligt. I öfverensstämmelse med denna uppfatt¬
ning borde vi yrka på förbud mot allt nattarbete inom industriellt yrke.
Detta kraf har dock blifvit framfördt i annan motion vid årets riksdag,
hvarför vi anse oss icke ha anledning att nu framställa yrkande därom.
Beträffande minderårigas nattarbete kunna vi dock icke följa den
kungl. propositionen.
I kommitténs motivering omförmäles, att ett betydande antal läkare
med mycken skärpa uttalat sig mot de minderårigas nattarbete. Det
är, säga läkarne bland annat, onaturligt och skadligt; nattarbetet, som
redan för vuxna vore ansträngande, måste inkräkta på de minderårigas
io §.
u §.
Mom. d.
16 §.
10 Motioner i Andra hammaren, Nr 301.
hälsa och kroppsutveckling, det vore ett brott mot hälsoläran och en
misshushållning med samhällets kapital af arbetskraft att tillåta det.
Skall likväl något undantag i detta fall göras, bör det dock åt¬
minstone icke medgifvas, att den, som är under sexton år, får användas
till nattarbete, samt i öfrigt endast med de i det kung}. förslagets före¬
varande moment angitna villkor, nämligen att arbetstiden för minder¬
åriga i sådana fall begränsas till högst åtta timmar af dygnet och att
arbetet icke oftare än hvar tredje vecka infaller å tid mellan klockan
11 e. m. och klockan 5 f. m.
16 §.
Inom t. ex. sågverksindustrien har, alltsedan lagen af den 17
oktober 1900 trädde i kraft, de minderårigas arbetskraft i mycket stor
utsträckning utnyttjats på ett sådant sätt, att bestämmelserna, i stället
för att, som afsikten varit, utgöra ett skydd, tvärtom verkat fysiskt
skadligt och nedbrytande för en del minderåriga. . o
Man har nämligen, för att icke komma i konflikt med lagen i fråga,
indelat dygnet i tre arbetsskift, som alternerande uppehållas af endast
två minderåriga arbetare. Första skiftet (uppehälles af arbetaren ni 1),
från klockan 6 f. in. till klockan 2 e. m.; andra skiftet (arbetaren nr 2),
från klockan 2 e. m. till klockan 10 e. m.; tredje skiftet (arbetaren ni 1),
från klockan 10 e. m. till klockan 6 f. m. och så vidare. _
Följden af detta system är, att den sammanhängande hvilotiden,
som i än högre grad är nödvändig för minderåriga än för äldre, icke
af dessa unge arbetare någonsin kan erhallas. Dessutom tillkommer den
i detta fall mycket försvårande omständigheten, att den minderårige,
praktiskt sedt, icke kan få åtnjuta någon verklig sömn eller hvila oftare
än hvarannan natt. .
Ännu en omständighet bör i detta sammanhang påpekas. Arbe¬
tare i allmänhet och Norrlands sågverksarbetare i synnerhet hafva i de
flesta fall endast ett rum och kök och i många fall endast ett enda rum
för hela familjens behof. Dessa två, eventuellt detta enda ruin, måste
om dagarne helt och fullt användas af den oftast talrika familjen. Af
detta förhållande följer, att den familjemedlem, som under någon del af
dagen behöfver njuta hvila och sömn, blir störd och hvilan älven åt
denna anledning biafvel' tämligen otillfredsställande. . , ,
Slutligen kan det förhållandet ifrågakomma att familjefadern och
möjligen hemmavarande äldre söner, som arbeta hvarannan vecka om
dagen och hvarannan vecka om natten, omväxlande hemkomma för att
Motioner i Andra hammaren, Nr 301. 17
intaga sina måltider eller för att erhålla sömn och hvila. Följden blir
återigen att den ene stör den andres hvila, Förhållandet är så odräg¬
ligt, att ingen fullväxt arbetare vill under några omständigheter utbyta
sina vanliga arbetstider — hvarannan vecka dagskift och hvarannan
vecka nattskift — mot ett sådant treskiftssystem. Och in i ett sådant
arbetssystem skola dessa unga arbetare tvingas, på grund af olyckligt
formulerade lagbestämmelser, hvilka, i stället för att, som afsikten varit,
för dem utgöra ett skydd, vara till uppenbar skada.
Nu har Kungl. Maj:t i sin proposition, 13 § mom. d), föreslagit
bestämmelser, som komma att förebygga här omnämnda missförhållanden.
Men i förslagets § 16 stadgas »att Konungen må, i den mån så finnes
af behofvet påkalladt, för minderårig af mankön, hvilken fyllt femton år,
meddela eftergift från det i 13 § d) gifna förbud utöfver hvad där
medgifves».
Denna undantagsparagraf skulle emellertid med all säkerhet komma
att föranleda arbetsgifvarne inom t. ex. den stora sågverksindustrien att
i mycket stor utsträckning anhålla om »eftergift från det i 13 S dj nifna
förbudet». ; 6
Följden kan då blifva den, att för sågverksindustriens och troligen
äfven för flera andra industriers vidkommande, 13 § d) kommer att i
praktiken suspenderas och ofvan påpekade missförhållanden komma att
allt fortfarande förefinnas.
Hvilka olägenheter för industriens vidkommande skulle tänkas
kunna uppstå, om 16 § uteslutes ur lagen om arbetareskydd?
Ja, följden skulle blifva den, att antingen måste tre minderåriga
arbetare användas för dessa dygnets omnämnda tre arbetsskift, eller
också måste för sådant arbete användas arbetare, som fyllt aderton år.
I ingendera fallet kan, enligt vårt förmenande, sådana olägenheter
uppkomma att desamma ens tillnärmelsevis kunna anses uppväga de
mycket svåra olägenheter, som här ofvan påpekats.
Då. vi anse att det skydd lagen i 13 § mom. d) tillförsäkrar de
minderåriga i hög grad försvagas genom 16 § hemställa vi att sist¬
nämnda paragraf måtte utgå.
Om tillsyn å lagens efterlefnad m. in.
28 §.
Enligt nu gällande lag äger ej yrkesinspektör att drifva indu¬
striell verksamhet eller hafva del eller anställning i sådan. (Lagen af
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 4 samt, 126 käft. (Nr 300—302.) 3
38 §.
18
Motioner i Andra kammaren. Nr 301.
10 maj 1889, 5 §). Enligt det nu föreliggande förslaget skulle dock
yrkesinspektionens chefsmyndighet kunna bevilja undantag från denna
regel.
Någon anledning att införa denna nya bestämmelse i lagen synes
oss icke föreligga. En af anledningarna till att yrkesinspektionen under
de år som den fungerat har kunnat förskaffa sig en auktoritativ ställning
har väsentligen varit att yrkesinspektörerna betraktats såsom opartiska,
såsom fristående från enskilda intressen. Denna ställning bör minst af
allt rubbas.
I denna § yrka vi att sista satsen »Från här stadgade förbud
—---— — utan men för tjänsten», måtte utgå.
29 §.
En från arbetarne ofta hörd anmärkning mot nuvarande lags be¬
stämmelse har varit, att yrkesinspektören äger att »efter tillsägelse»
bos arbetsgifvaren förrätta inspektion af arbetsställe och att genom sådan
i förväg meddelad ankomst har oftast inspektionen blifvit ineffektiv, i
det arbetsgifvaren därigenom hunnit vidtaga vissa åtgärder för tillfället
för att undvika befarade anmärkningar af yrkesinspektören.
Inspektionen synes oss, därest den ej skall blifva en proformasak,
utan fylla sin egentliga uppgift, böra ske utan att arbetsgifvaren därom
förut underrättas. Enligt kommittén förekommer ej heller i utländsk
lagstiftning någon motsvarande bestämmelse. Till denna § yrka vi alltså
att på andra raden orden »efter tillsägelse hos arbetsgifvaren» etc. utgå.
31 §.
Genom det föreliggande lagförslagets 31 § har ett af arbetarne
framställdt kraf tillgodosetts, i det uttryckligen bestämts rätt för dem
att till yrkesinspektör framföra sina klagomål och önskningar. Som en
kompletterande bestämmelse till denna rätt borde också finnas i lagen
stadgad rätt för arbetarnes ombud att erhålla del af de anvisningar, råd
eller beslut, som verkställd inspektion lämnat till resultat.
Om den i 30 § omtalade boken eller de andra handlingarna, som
där omförmälas, äfven äro tillgängliga för arbetareombuden framgår icke.
Otänkbart är det dock icke, att arbetsgifvare, som bar dem i förvar,
kan vägra låta arbetareombuden taga del af desamma. Därtill kommer
att det är förenadt med ett visst obehag att utan uttrycklig stadgad
19
Motioner i Andra kammaren, Nr 301.
rätt affordra arbetsgivare handlingar, hvaröfver han ensam anser sig
hafva dispositionsrätt.
För att i lagen införa ett förtydligande härutinnan hemställa vi,
att till denna § fogas ytterligare ett stycka, så lydande:
Dessa ombud äga äfven på framställning hos arbetsgifvaren taga del
af inspelitionsförrättarens enligt 30 § meddelade anvisningar, råd och
föreskrifter.
Ansvarsbestämmelser.
42 §.
Beträffande ansvarsbestämmelserna i 42 §, som fortfarande äro 42 §.
upptagna till samma bötesbelopp, 10 till 500 kronor, som i den nu gäl¬
lande lagen, synes oss minimibeloppet, 10 kronor, för öfverträdelse af
bestämmelserna om minderårigas och kvinnors användande i arbete, allt
för lågt tilltaget och icke ägnadt att ingifva arbetsgivare tillräcklig
respekt för lagen. Med denna låga gräns nedåt för böterna kan det i
viss utsträckning vara ekonomiskt fördelaktigt för arbetsgifvare att bota i
stället för att ställa sig lagens bestämmelser till efterrättelse.
De fall, då det nuvarande högsta bötesbeloppet, 500 kronor, utkräfts,
torde vara sällsynta, om de ens någonsin förekommit. Böteslatitudens
tillämpning kommer väl sannolikt äfven för framtiden att hålla sig vid
den nedre gränsen. Denna gräns anse vi böra höjas och föreslå därför
att minsta bötesbeloppet sättes till 50 kronor.
45 §.
Samma anmärkningar, som vi framställt emot 42 §, gälla äfven 45 §.
denna §. Visserligen skall arbetsgifvare, som underlåter att ställa sig
till efterrättelse förbud mot användande af viss arbetslokal, maskin, red¬
skap eller arbetsmetod, i synnerligen försvårande fall kunna ådömas upp
till 6 månaders fängelse. Dock är väl antagligt att sådana fall ej blifva
de, på hvilka lagen i flesta fall kommer att tillämpas, utan fastmer att
bötesbestämmelsen kommer att allmännast tillämpas. Då synes oss äfven
här minimibeloppet, 10 kronor, för lågt. Det måste ihågkommas att
vid sådant förbuds öfverträdande gäller åsidosättandet af arbetares lif
och hälsa.
Vi föreslå minsta bötesbeloppets höjande äfven i denna §' till
50 kronor.
20
Motioner i Andra hammaren, Nr 301.
I anslutning till hvad vi ofvan anfört hemställes,
att Riksdagen ville besluta följande förändrade
lydelse i åberopade §§ af Kungl. Maj:ts proposition
nr 104:
3 §•
Arbetsgivare är pliktig iakttaga allt, som i afseende å arbets¬
lokaler, maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets natur
är nödigt för att skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall
och ohälsa i arbetet.
Det åligger arbetarna att iakttaga tillbörlig försiktighet och jämväl
i öfrigt låta sig angeläget vara att, i hvad på dem ankommer, medverka
till förekommande af olycksfall och ohälsa i arbetet.
4 §•
Till förekommande af olycksfall i arbetet skall af arbetsgivare
särskildt iakttagas:
a) Å ställen, där arbetarna äro utsatta för fara att skadas genom
fall eller genom nedstörtande föremål, skola, i den mån arbetets natur
sådant medgiver, nödiga skyddsinrättningar anordnas, såsom att golf¬
öppningar, ställningar, gallerier, hissar och dylikt förses med betryggande
hägnad samt att ledstänger anbringas i trappor.
Vid arbetsföretag, för hvars utförande ställningar erfordras, skola
tillförlitliga sådana finnas.
b) Hissar, kranar, hängbanor och andra därmed jämförliga trans¬
portanordningar skola på möjligaste betryggande sätt anordnas samt under¬
kastas besiktning och profning på sätt, som kan anses betryggande;
och skall, där det utan större olägenhet låter sig göra, å dem finnas på
lämpligt ställe tydligt angivet den bärighet i vikt, hvarför de vid
senaste besiktning godkänts, jämte dagen för denna besiktning äfvensom,
då de äro afsedda för persontrafik, det antal personer, som utan fara
kan på en gång begagna dem.
c) Kar, bassänger och andra öppna kärl, hvilka med hänsyn till
läge och innehåll eller djup medföra fara, skola, därest så kan ske, vara
behörigen kringgärdade.
i) Innan transmission sättes i gång, skall detta på förut bekant-
21
Motioner i Andra kammaren, Nr 301.
gjordt sätt tiilkännagifvas i hvarje arbetslokal, dit drifkraft förmedelst
transmissionen öfverföres. Inom hvarje arbetslokal skola tillfredsställande
anordningar vara vidtagna i ändamål att kunna hastigt stanna i lokalen
befintlig hufvudtransmission eller, där flera sådana finnas, enhvar af dem.
k) Arbetsmaskin skall så vidt möjligt vara försedd med inrättning
ej mindre för dess hastiga stannande än äfven till förhindrande af oaf-
siktlig igångsättning.
Motorer och arbetsmaskiner må ej uppdrifvas till högre hastighet än
den som vid leveransen garanterats.
in) Därest maskin eller transmission måste rengöras eller smörjas,
medan den är i gång, skola åtgärder vara vidtagna till förekommande
af olycksfall.
5 §•
Till förekommande af ohälsa i följd af arbetet skall af arbetsgifvare
särskildt iakttagas:
a) I sluten arbetslokal skall finnas tillräckligt luftutrymme, i regel
ej understigande tio kubikmeter för hvarje där sysselsatt arbetare, jämte
erforderlig, lämpligt anordnad luftväxling. Sådan luftväxling skall äfven
vara anordnad vid arbete under jord.
b) Arbetet skall äga rum vid tillräcklig och tjänlig belysning samt
så lämplig värmegrad, som arbetets natur och platsen för detsamma
medgifva.
c) Verksamma anordningar skola, i den mån arbetets natur det
medgifver, vidtagas för att hindra damm, rök, gaser eller ångor att i
arbetslokal spridas i en för arbetarnas hälsa skadlig mängd.
d) Explosionsmotor, gasgenerator eller till sådan hörande renings-
apparat må icke uppställas i arbetslokal, med mindre lokalen är så stor
och luftig eller motorn, generatorn eller reningsapparaten så väl inbyggd,
att besvärande ansamling af gas ej genom dess användande kan upp¬
komma i lokalen.
Särskilt hälsofarligt, dammalstrande arbete skall försiggå i för ända¬
målet afsedd och lämpligt inrättad, från annan arbetslokal afskild lokal.
g) Sysselsättes å ett och samma ställe samtidigt och på stadig¬
varande sätt ett större antal arbetare, höra dessa på sätt, som kan anses
tillfredsställande med hänsyn till antal, fördelning på kön och arbetets
22
Motioner i Andra hammaren, Nr 301.
natur, å eller invid arbetsstället äga tillgång till tvätt- och dricksvatten
samt afträden äfvensom lämplig plats för ombyte, torkning och förvaring
af kläder; därjämte böra de af arbetarna, som icke äro bosatta i när¬
heten af arbetsstället, såvidt möjligt därstädes äga tillgång till lämplig
plats för intagande af måltider samt lägenhet att värma medförd mat.
9 §.
Minderårig må icke användas i arbete, förr än den minderårige
fyllt tretton år eller i industriellt arbete förr än vid fyllda fjorton år.
Ej heller må minderårig användas i arbete, förr än den minderårige in¬
hämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande
kunskaper och färdigheter eller erhållit behörigt tillstånd att lämna folk¬
skolan; dock skall denna föreskrift icke utgöra hinder för den minder¬
åriges användande till arbete å ferietid under högst fyra månader af året.
10 §.
Arbetsgivare må icke använda minderårig i arbete på sådant sätt,
att den minderåriges användande medför fara för olycksfall eller för
öfveransträngning eller annan menlig inverkan på den minderåriges
hälsa eller kroppsutveckling eller för den minderårige innebära våda i
sedligt afseende.
Minderårig skall lämnas erforderlig ledighet för deltagande i kurs
för religions- eller sådan yrkes- eller fortsatt skolundervisning, som helt
eller delvis bekostas af staten eller kommun.
11 §‘
Minderårig under sexton år må icke användas till arbete under
jord, i stenbrott eller grufva.
13 §.
d) Den minderårige må icke användas till arbete å tid mellan
kl. 7 e. m. och kl. 6 f. m., dock må minderårig af mankön, hvilken
fyllt sexton år, användas till arbete å tid, som nu är nämnd, där hans
arbetstid är begränsad till högst åtta timmar af dygnet och arbetet
icke oftare än under hvar tredje vecka infaller å tid mellan kl. lie. m.
och kl. 5 f. m.
23
Motioner i Andra hammaren, Nr 301.
28 §.
Yrkesinspektör eller underinspektör må ej för egen eller annans
räkning drifva eller hafva del eller anställning i företag, som är under-
kastadt lians tillsyn eller för sådant företag åtaga sig uppdrag mot
ersättning. Hvad nu är sagdt skall äfven gälla assistent med hänsyn
till de företag, som äro underkastade tillsyn af den yrkesinspektör, hos
hvilken assistenten är anställd. Yrkesinspektör eller assistent må ej
heller på något af nyss angifna sätt taga befattning med företag, hvari
bedrifves sådant arbete, som angifves i 15 §, ändå att företaget icke
är underkastadt hans tillsyn.
29 §.
De, som hafva att taga befattning med tillsyn å efterlefnaden af
denna lag, skola, när helst de så påfordra, äga tillträde till de arbets¬
ställen, hvilka deras tjänsteåligganden afse, äfvensom rätt att där före¬
taga undersökningar, hvartill dessa tjänsteåligganden kunna gifva anled¬
ning; varande arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare å arbetsstället
pliktig att därvid tillhandagå med erforderliga upplysningar samt att
hålla de i denna lag föreskrifna böcker, förteckningar och intyg till¬
gängliga.
För bevarande af yrkeshemlighet må dock från inspektion undan¬
tagas viss del åt arbetsställe. Skulle af arbetsgifvaren eller hans ställ¬
företrädare å arbetsstället i sådant afseende gjord framställning af
inspektionsförrättare ej godkännas, varde frågans pröfning af denne
hänskj liten till yrkesinspektionens chefsmyndighet.
31 §.
Hafva arbetarna å visst arbetsställe utsett ett eller flera ombud
att till vederbörande inspektionsförrättare framföra arbetarnas önskemål
beträffande arbetets säkerhet eller sundhet, åligger det inspektions-
förrättaren vid besök å arbetsstället att lämna ombuden tillfälle att
fullgöra detta uppdrag. Anmälan om sådant val bör göras hos arbets¬
gifvaren, och är sedan denne eller hans ställföreträdare å arbetsstället
pliktig att, när inspektionsförrättaren infinner sig, underrätta såväl
denne om arbetarnas berörda åtgärd som ock arbetarnas ombud om
inspektionsförrättarens närvaro å arbetsstället.
Dessa ombud äga äfven på framställning hos arbetsgifvaren taga del af
inspektionsförrättarens enligt 30 § meddelade anvisningar, råd och föreskrifter.
24
Motioner i Andra kammaren, Nr 301.
42 §.
Ställer sig arbetsgivare ej till efterrättelse bestämmelse i 9, 11,
12, 13, 14 eller 18 §§, 19 § första stycket, 35 § eller föreskrift, med¬
delad med stöd af 39 §, straffes med böter från och med femtio till
och med femhundra kronor. Har här afsedd förseelse beträffande
användande af minderårig skett med den minderåriges faders eller målsmans
vetskap och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen förfallen till böter
från och med fem till och med tjugo kronor.
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,
hvarom i denna § förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han
varder därtill lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning därför ut¬
färdats och delgifvits, fällas till de böter, som äro bestämda för sådan
förseelse.
45 §.
Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse förbud, som
meddelats enligt 38 §, straffes med böter från och med femtio till och
med femhundra kronor, eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i högst sex månader.
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,
hvarom i denna § förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han
varder därtill lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning därför
utfärdats och delgifvits, fällas till det ansvar, som är bestämdt för sådan
förseelse.
Därjämte hemställes,
att Riksdagen ville besluta att 16 § i Kungl.
Maj:ts förevarande förslag måtte utgå.
Till vederbörande utskott hemställes att vidtaga de ändringar såväl
i af oss föreslagen formulering, som kan anses nödig, som ock af öfriga
paragrafer som ett bifall till vår framställning kan hafva till följd.
Stockholm den 23 april 1912.
Ernst Söderberg.
Bernh. Eriksson.