Motioner i Andra kammaren, Nr 291.
1
Nr 291.
Äf herr Hedström m. fl, i anledning af Kungl. Maj:ts proposi¬
tion med förslag till lag om rätt till jakt.
På senare tider har man alltmera insett den stora ekonomiska
betydelse det matnyttiga villebrådet äger uti allmänna hushållningen.
Detta gäller uppenbarligen i särskildt hög grad i fråga om ett land
med så stora skogsmarker och så stor geografisk utsträckning i öfrigt
som vårt. Det har emellertid dröjt mycket länge innan, denna sanning
sa att säga brutit igenom hos oss och ännu i denna dag finnes många,
till och med bland jordägare själfva, som ej fullt inse jaktens stora
betydelse i ekonomiskt hänseende. Hvad kan nu orsaken' härtill vara?
Jo, enligt vår uppfattning, hufvudsakligen den, att jaktvården icke nog
beaktats, och att därföre tillgången på nyttigt vildt i vårt land icke på
långa vägar är så god, som den med bättre jaktvård och skötsel kunde
blifva. I samma män som man genom lämplig vård vinner ökning uti vildt-
tillgangen, skall nog insikten om jaktens verkliga värde alltmera inses,
och sedan går utvecklingen i rätt riktning af sig själf. Men de första
stegen äro här som alltid de svåraste. Det gäller, såvidt vi förstå, i
främsta rummet att bibringa alla dem, som idka jakt, en rätt uppfatt¬
ning om jaktvårdens betydelse, så att icke som hittills den åsikten får
kvarstå: »andra ma skona det villebråd, som för fortplantningens skull
måste^ skonas; jag bryr mig inte om att skona något af de djur jag
kan åtkomma.» För att åstadkomma en ändring uti detta afseende
torde . det viktigaste vara att verka för att jakten ordnas så, att en-
hvar jägare skaffar sig en bestämd jaktmark, där han det ena året efter
det andra utöfvar jakt, så att han vet, att om han rätt sköter jakten
och vårdar det vilda, så gagnar detta i främsta rummet honom själf
genom en alltmera ökad tillgång på vildt. Dessutom måste ovillkorligen
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 4 samt. 122 käft. (Nr 291—294.) 1
2 Motioner i Andra kammaren, Nr 291.
åvägabringas noggrann kontroll öfver att jakt icke öfvas å oloflig tid
eller å oloflig mark. Huru kan man begära, att en ägare eller inne¬
hafvare af en fastighet, till hvilken höra jaktmarker, skall med rätt
uppfattning af att för det vildas fortbestånd vårda jakten och vid
jaktens utöfning skona de djur, som därvid i främsta rummet böra
skonas, om han vet, att kanhända dagen därpå hans jaktmark blir af-
jagad af personer, som icke hafva någon rätt att bemäktiga sig hans
villebråd och icke hafva det minsta intresse af huru vildttillgången på
denna jaktmark i framtiden blir. Det må ju beklagas, att under sådana
förhållanden ägaren af jaktmarken själf någon gång tänker: »Det tjänar
intet till att jag sparar de djur, som för det vildas fortbestånd böra
sparas, då jag icke har någon utsikt, att dessa djur ändå få vara vid
lif.» Ett sådant åskådningssätt af en jaktmarksägare kan, säga vi, be¬
klagas, men man äger knappast anledning att förvåna sig däröfver
under de oefterrättliga förhållanden, som i fråga om jaktens utöfning
nu här i landet förefinnas. Det är ju under nuvarande förhållanden
ytterst svårt för en jordägare att kunna skydda sin jaktmark från tjuf¬
skytte, och i många fall och på många trakter skulle det t. o. m.
anses som ovänligt och ogint, att en jordägare önskade bevara sin jakt¬
mark från utomstående personers jaktifver. Uppfattningen om att jakt¬
rätten är en rätt, som är värdefull och en rätt som bör tillkomma jord¬
ägaren och jordinnehafvaren lika oförkränkt som hvarje annan rätt till
enskild egendom, bör komma till erkännande och bryta igenom; detta
är ett absolut villkor för att de stora förutsättningar vi hafva att af
våra vidsträckta jaktmarker uttaga stora ekonomiska värden må kunna
utnyttjas. Vi tro, att detta inte kan ske på något bättre sätt än att
söka genom införande af jaktmärke få kontroll å alla dem, som nu ut¬
öfva jakt. Det synes oss som om detta medel, där det hittills användts,
visat sig hafva medfört ett synnerligen godt resultat och vi tro, att det
särskildt i vårt land och under våra nuvarande förhållanden skulle visa
sig mycket välgörande utan att, såvidt vi inse, medföra några olägen¬
heter för andra än för dem, som äro intresserade af att olofligt jaga
på annans mark. Vi betona uttryckligen, att vi anse landets jordägare
hafva rätt att fordra en sådan kontroll öfver alla dem, som skola till-
låtas jaga, och att det endast på detta sätt skall blifva möjligt att jord¬
ägare, som själfva hafva intresse af jaktvården, skola kunna skydda
sina jaktmarker från oberättigadt intrång från sådana jägare, som ej
hafva sådant intresse.
Då uti Kungl. Maj ds nådiga proposition nr 98, med förslag till
lag om rätt till jakt, jaktpass eller jaktmärke föreskrifvits endast för
3
Motioner i Andra kammaren, Nr 291.
utländsk undersåte, få vi därför hemställa, att skyldighet att utlösa
jaktmärke måtte utsträckas äfven till svenska undersåtar, som vilja an¬
vända skjutgevär vid jakt, och vi bifoga här nedan förslag i sådant
afseende. Till följd af den korta tid, vi haft för denna motions ut¬
arbetande finnas måhända formella brister uti förslaget. Vi anhålla där¬
för att vederbörande utskott måtte i sådant fall föreslå nödiga formella
ändringar äfvensom att på lämpligt ställe uti lagen inpassa stadgandena
och att därvid bestämma paragrafernas nummer.
Vi föreslå sålunda,
att Riksdagen måtte uti lagen om rätt till jakt
införa nedanstående bestämmelser:
§•
Hvar och en, som utöfva!- jakt med skjutgevär, skall därvid med
undantag för de fall, som uti § här nedan nämnas, vara försedd med
ett för det löpande året å den jagande utställdt jaktmärke.
§•
Jaktmärke utfärdas för visst kalenderår samt gäller för loflig jakt
inom riket i dess helhet.
§•
Ej må jaktmärke öfverlåtas eller till annan för begagnande ut¬
lämnas. Sker det, vare jaktmärket förbrutet och vare såväl öfverlåtaren
som den, till hvilken öfverlåtelsen skett, underkastade ansvar på sätt
nedan stadgas.
§•
Hvarje kommun å landet eller i stad skall bestämma den afgift,
som för jaktmärke skall erläggas, dock minst tre kronor och högst
femton kronor, hvilken afgift tillfaller kommunens kassa. Sådant beslut
lände till efterrättelse från början af näst påföljande kalenderår intill
slutet af det år," hvarunder beslut om afgiftens utgående med förändradt
belopp blifvit fattadt.
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 291.
Jaktmärke utfärdas å landet af kommunalnämndens ordförande
och i stad af polismyndighet, eller, där särskild person efter vederbörande
kommunalstyrelses förslag blifvit därtill af Konungens befallnings¬
hafvande förordnad, af denne. Jaktmärke utlöses af en hvar inom den
kommun, där han är mantalsskrifven.
Om jaktpass för utländsk undersåte gälle hvad därom särskildt
är stadgadt.
Närmare föreskrifter om jaktmärke och hvad vid utfärdande af
sådant är att iakttaga meddelas af Konungen.
§•
Den, som efter det denna lag trädt i kraft genom laga kraft-
ägande utslag blifvit ådömd straff för jakt under oloflig tid eller fångst
med olaga redskap, mister det jaktmärke, han möjligen kan innehafva,
och förlorar rätt att utlösa jaktmärke under ett år från den dag utslaget
vunnit laga kraft. Den, som efter det denna lag trädt i kraft ådömts
straff för jakt under oloflig tid eller fångst med olaga redskap två
gånger, mister innehafvande jaktmärke och förlorar rätt att förvärfva
sådant märke under två år från den dag straffet slutligen ådömdes.
Den, som efter det denna lag trädt i kraft ådömts straff för jakt
under oloflig tid eller fångst med olaga redskap tre gånger, mister inne¬
hafvande jaktmärke och vare för all framtid förlustig rätt att utlösa
jaktmärke.
§•
Hvad om jaktmärke är stadgadt gäller icke för jakt, däri Konungen
eller medlem af det kungl. huset deltager.
Samma stadganden äga ej heller tillämplighet:
å till skogsstaten hörande förvaltande och bevakande personal
såvida angår dem tillåten jakt å kronans mark äfvensom elever och
lärlingar vid skogsläroverken i fråga om jakt, som af dem för deras
utbildning utöfvas å de under läroverkens vård och förvaltning ställda
skogar;
i fråga om jakt inom Västerbottens och Norrbottens lappmarker;
i fråga om jakt efter säl och sträckande sjöfågel i skärgården
eller vid hafskusten;
med afseende å jakt, som omförmäles uti §§ 7, 10 och 12 bär
ofvan;
5
Motioner i Andra kammaren, Nr 292.
i fråga om jakt å mark, som till jaktpark eller djurgård är in¬
hägnad, eller skytte i gård eller trädgård, äfven om det är att anse
såsom jakt;
med afseende å enskild ägare eller innehafvare afjord samt sådan
jakträttsinnehafvares familj för jakt å den mark ägaren eller innehafvaren
äger eller innehar.
§•
Förseelse mot stadgandena om jaktmärke straffas med böter från
5 till 20 kronor och åtalas af allmän åklagare så ock af förvaltande
eller bevakande personal vid jägeristaten.
Stockholm den 16 april 1912.
P. E. Hedström. G. Nic. Torgén. J. M. Johansson i Mellbyn.
Herman Andersson, Grimbo. J. It. Sundström.
Emil Molin: Dombäcksmark.
Nr 292.
Af herr Hedström m. fl., i anledning af Kungl. Maj:ts proposi¬
tion med förslag till lag om rätt till jakt.
Den värsta skada, som kan tillfogas det nyttiga villebrådet är att
under dess fortplantningstid jakthundar löpa lösa uti jaktmarken. Det
är uppenbart att sådana hundar vid dessa tider rent utaf kunna ihjälbita
och uppäta de allra flesta ungar af det mindre villebrådet. Särskildt
strängt förbud måste därför bestämmas för jakthundars kringströfvande
under den tiden i mark, där villebråd finnes. Det synes oss därför icke