4
Motioner i Andra hammaren, Nr 28.
gångerna tillstyrkte motionen. Det ansågs billigt, att sådan pensionär
erhölle 2 fria resor fram och åter samt 2 resor äfvenledes fram och
åter mot vanlig truppbiljett årligen. Detta dessmera, som en del högre
järnvägsmän som pensionärer åtnjuta fribiljetter för resor å statsbanorna
i mycket stor utsträckning. Utskottet af år 1909 gifver så goda skäl
för sitt tillstyrkande, att vi torde blott behöfva hänvisa till dess utlåtande,
som återfinnes i 1909 års riksdagshandlingar, 8 samlingen, 2 afd. nr 3.
På grund af den där anförda motiveringen och hvad vi ofvan anfört få
vi vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte besluta, att i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Ivungl. Maj:t täcktes
verkställa utredning huruvida och i hvad mån pen¬
sionerad järnvägspersonal bör erhålla fribiljetter samt
därefter vidtaga de åtgärder hvartill utredningen kan
föranleda,
Stockholm den 22 januari 1912.
Oscar Bogren. Herm. Carlson.
Nr 28.
Af herr Juhlin, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående änd¬
rade bestämmelser rörande abonnemangs och samtals-
afgifter vid telegrafverkets telefonväsen.
Bland statens många affärsdrifvande verk intager Telegrafverket
med sitt stora telefonnät ett framstående rum. För år 1912 beräknas
verket lämna ett öfverskott af Kr. 4.525.000:—. En betydande del af
detta öfverskott torde nog härflyta från verkets telefonväsen. Telefon
har blifvit ett nästan oumbärligt kommunikationsmedel såväl i stad, som
på landsbygd; den har trängt fram till landets mest aflägsna delar och
Motioner i Andra kammaren, Nr 28. 5
användes af alla samhällsklasser. Det är därför af stor vikt, att detta
kommunikationsmedel icke betungas med så stora utgifter, att dess an¬
vändande för en större del af landets innebyggare omöjliggöres. Vidkom¬
mande landsbygden äro utgifterna för telefonen redan ganska kännbara.
Den nu pågående omregleringen synes ha till uppgift att ytterligare skatt¬
lägga telefonabonnenterna genom inskränkningar i de fria samtalen. Med
den storartade utveckling, som telefonväsendet vunnit, skulle man väl
haft rätt att vänta ett alldeles motsatt förfarande. Omregleringen synes
gå ut därpå, att fria samtal i regel medgifvas endast mellan abonnenter
inom samma centralstation. Att ett sådant förfarande kan leda till
uppenbara orimligheter, skall jag visa med ett exempel, som ligger mig
nära, och som ingalunda torde vara enastående. Inom min socken fin¬
nes 2:ne växelstationer, som lyda under olika centraler. Till den ena
växeln har läkare, apotek, veterinär och barnmorska sina ledningar, och
för att komma i förbindelse med dessa ofta anlitade personer, måste
abonnenter från andra växeln betala 15 öre. Den, som känner förhållandet
på landsbygden, vet också, att för allmogen är fördelen af fria samtal
mellan kommunens olika tjänstemän och ofvan angifna personer, äfven¬
som förbindelse med närmast omkringliggande orter, af mycket stor be¬
tydelse. De fördelar, som abonnent å rikstelefon åtnjuter däri, att han
kommer i förbindelse med mera aflägsna orter af landet, kunna icke
uppväga olägenheterna af de skärpta bestämmelserna vidkommande de
förut fria samtalen. Då abonnenterna på landsbygden själfva få bygga
och underhålla sina ledningar till närmaste växelstation, och afstånden
till dessa ofta kunna uppgå till 5 å 10 kilometer samt därtill underhålla
växelstationen, hvartill får läggas abonnentsafgiften — i regel 50:— kr.
årligen, — så torde man få anse allmogens klagomål inom stora delar
af landet öfver Telegrafverkets åtgärder att ytterligare beskatta dem
icke vara obefogade. Hvad abonnenter på landsbygden omkring Stock¬
holm vidkommer, så åtnjuta dessa den störa fördelen, att Telegrafverket
bygger och underhåller ledningarna till hvarje abonnent, och därtill äro
de befriade från afgift inom en rayon på 70 kilometer från Stockholm.
Denna fördel åtnjuta de tack vare konkurrensen med Allm. Telefonbo¬
laget. Då Telegrafverket innehar monopol på telefonanläggningarne inom
öfriga delar af landet, vill det synas mig, som denna stora förmån äfven
borde medföra ett visst ansvar från verkets sida, att icke allt för hän¬
synslöst exploatera allmänheten, sedan de fått dem i sitt nät. Gifvet-
vis bör Telegrafverket äga en ganska vidsträckt befogenhet, om verket
skall kunna drifvas såsom affär, men å andra sidan synes det mig, som
6
Motioner i Andra kammaren, Nr 28.
det vore lämpligt att, med den utsträckning och utveckling som Telegraf¬
verkets telefonväsen tagit, allmänhetens intressen äfven blefve tillgodo¬
sedda. Då för närvarande ändringar och omregleringar i telefontaxan
och bestämmelserna rörande de afgiftsfria samtalen förekomma inom
olika delar af landet, synas kraftiga skäl tala för, att denna omreglering
kommer att omfatta landet i sin helhet, samt att Riksdagen finge med¬
bestämmanderätt häröfver. Huru eller på hvad sätt en sådan revision
lämpligast hör utföras, tilltror jag mig icke att här gifva anvisning på.
Det finnes nog flere vägar att välja. En väg vore ju tänkbar genom
abonnemangsafgifternas bortfallande och införande af zontariff. Hufvud-
saken är, att system, som väljas, verka rättvist för landet i sin helhet,
så att det nu rådande missnöjet undanröjes.
På grund af det anförda får jag hemställa,
att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla det Kungl. Maj:t täcktes taga
under öfvervägande huruvida, i hvad mån och på
hvad sätt ändrade bestämmelser rörande abonnemangs-
och samtalsafgifter vid Kungl. Telegrafverkets telefon¬
väsen må vara af behofvet påkallade och för Riks¬
dagen framlägga det förslag, hvartill en sådan utred-
redning kan gifva anledning.
Stockholm den 22 januari 1912.
J. M. Julilin.
STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET 1912.