Motioner i Andra kammaren, Nr 254.
1
Nr 254.
Af herr Lindhagen m. fl., om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående initiativ från svensk sida till en internationell
öfverenskommelse rörande själfständig a nationers rätt att
allt framgent lefva sitt eget fria lif.
Ett land är icke längre något för sig på samma sätt som förr.
De nya uppfinningarna ha underlättat samfärdseln i oanad grad. In¬
dustrialismen har skapat världsmarknaden eller det oundgängliga varu¬
utbytet mellan alla länder. Penningehushållningen har utträngt natura¬
hushållningen. Kapitalet behärskar därigenom hela världen, utan att
något land kan undandraga sig dess inflytande. De härunder lidande
och främst arbetaremassorna ha å sin sida organiserat en samling af
människorna i hela världen till kamp för människovärdet emot profiten.
Under sådana förhållanden kan i grundläggande delar byggandet
af bättre boningar för folket i ett land icke ske utan att det samtidigt
bygges på samma sätt i alla andra länder och efter samråd mellan
människorna i de olika länderna. Ett lands inrikes politik måste sålunda
i mångt och mycket allt mer sammanfalla med utrikespolitiken. Vi stå
vid begynnelsen af en samfälld världspolitik.
Denna framtidens utrikes politik blir icke eu afspegling af den
kamp, som hitintills pågått mellan staterna och mellan medborgarne
inom samma land, nämligen ett bemödande att vinna fördelar på be¬
kostnad af hvarandra. Den skall vara ett samarbete för främjande af
alla nationers och alla världsborgares rätt och bästa.
Riktlinjerna, som härvid måste följas, gifva sig själfva. Världs¬
samhället måste uppbyggas på samma grund som dess delar eller rättens
grund. Man finner också, hur nydaningarna här ha samma förlopp som
inom nationerna. De börja med det hotades eller undertrycktas kamp
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 4 samt. 100 höft. (Nr 254—257.) 1
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 254.
mot hotet och förtrycket. Sammanslutningen är det första maktmedlet
emot det nakna våldet. Samtidigt börjar i det tysta byggandet af
internationell lag och rättsskipning. Särskildt sker så i samma mån som
demokratien får inflytande. Ty hur fördunklad uppfattningen under¬
stundom kan blifva äfven hos demokratien i följd af okunnighet eller
chauvinistiska stämningar för tillfället särskildt i de mäktigaste länderna,
gör dock det förnuftiga där sin gärning till sist. De djupa leden till
skillnad från auktoriteterna ana nämligen att deras verkliga intressen i
det dagliga slitet främjas bättre med en mellanfolklig rättsordning än
genom en politik, som bygger på våld och våld. Sålunda samman¬
smälta äfven här förnuftsläran och den materialistiska historieuppfatt¬
ningen i de förnuftiga intressenas segrande frammarsch.
Härmed äro äfven grunddragen för den nya världspolitikens när¬
maste arbetsuppgifter gifna. A ena sidan inom hvarje land, en demo¬
kratisering af författningen, på det att den hos folksjälen slumrande
känslan att världsfreden är menige mans vän och hjälpare, måtte få
komma till utbrott och sopa bort en privilegierad och auktoriserad
vrångsyn på dessa ting. Å andra sidan utåt en fortgående samman¬
slutning mellan skilda stater i det ena eller andra afseendet och till en
början själffallet mellan de närmast befryndade eller dem, hvilkas in¬
tressen eljest närma dem till hvarandra. Vidare en internationell lag¬
stiftningr, som fastslår bestämda rättsnormer, och en internationell rätts¬
skipning, som vid tvist eller olika tolkningar tillämpar dessa rättsnormer
och fäller utslag med bindande verkan. Slutligen framträder i denna
världspolitik såsom ett väldigt uppbyggande kraf ett föreningsband
mellan de olika språkfamiljerna, så att de lättare kunna förstå hvar¬
andra och komma till samförstånd. Demokratien kräfver med andra ord
ett internationellt hjälpspråk eller världsspråk, en sak, för hvilken redan
arbetas enskildt öfverallt i världen.
Om vi nu söka öfverblicka framstegen på detta område, riktar sig
eftertanken oemotståndligt först till de förhållanden, som fortfarande
hämma eller tillintetgöra förhoppningarna. Farorna föreligga nu som
tillförne främst hos allt detta, som icke stadgat sig, samt från olik¬
heter mellan nationaliteter i utveckling och kultur. Därifrån komma
nu som förr dessa oemotståndliga lockelser för chauvinismen hos be¬
folkningen eller för odemokratiska styrelser att göra landvinningar med
åsidosättande af mänsklighetens förnuftiga intressen. Dylika lockelser
föreligga ännu främst i Asien och Afrika. Det är därför en betiugelse
för världsfreden att de flytande och sväfvande förhållandena i dessa
Motioner i Andra kammaren, Nr 254. 3
världsdelar gifva plats för en stadgad och definitiv ordning. Ur denna
synpunkt är Asiens uppvaknande och kolonialpolitikens afsilning oafvis-
liga önskemål. De nutida orostecknen, som mången tyder så i svart,
äro endast brytningar och utslag af den pågående evolutionen mot
dessa mål.
Kinas plötsliga jättesprång mot pånyttfödelse kan sålunda blifva
en af de löftesrikaste insatser äfven för slutliga världsfreden. Ju flera
stora folk träda fram såsom medbestämmande samt kontrollerande de
andra och hvarandra, ju bättre uppenbarligen för afvecklingen af de
nuvarande brytningstiderna. Hvad som verksamt bidragit att gifva
dödsstöten åt de gamla tidernas ständiga krigstillstånd är nog äfven
samlandet af de tyska småstaterna till en enhet, vidare Nordamerikas
förenta staters aktiva inträde i stormakternas utrikespolitik och därefter
Japans plötsliga framträdande. Måtte nu Kina lyckas komma i hamn
med sitt stolta förehafvande. Kanske är det ej alldeles uteslutet att nya
inflytelserika maktcentra kunna uppstå äfven genom frivilliga samman¬
slutningar mellan småstater.
Det italienska Tripoliskriget är å andra sidan ett uttryck för
kolonialpolitikens kvarstående frestelser. Närmaste orsaken kan helt
säkert sökas i den franska och engelska politikens mera smidiga ex¬
ploateringar i Afrika på gammalt muhamedanskt territorium. Därigenom
har den italienska nationalitetskänslan satts på ett alldeles för hårdt
prof. I Afrika har ock i följd af dess glesare befolkning och dennas
efterblifna ståndpunkt på de flesta ställen den rena kolonialpolitiken
kunnat utan hänsyn till infödingarne mera ohöljdt göra sig gällande.
I Asien åter med en talrik befolkning af högre begåfning och gammal
kultur har den europeiska invasionen endast kunnat få karaktären af
en eröfring och detta tillsvidare, till dess att Asiens folk hunnit samla
sig. Tilldragelserna i Persien äro ett uttryck för hvad som i dessa för¬
bisedda och aflägsna landsdelar ännu någon tid framåt kan få äga rum
och står säkerligen i samband med andra europeiska stormakters dolda
spel i Afrika.
Anledningar till oro och slitningar saknas icke heller inom Europa.
De komma från makters förtryck af underkufvade folk, som vilja ha
friheten, och särskildt när en stormakts nationalitet bebor något område
lydande under en annan stormakt. I sådana fall förmärkes ett sträf¬
vande att med alla medel söka unifiera den omaka landsändan med det
stora riket och göra detta så skyndsamt som möjligt, så att ett full-
bordadt faktum kan föreligga, innan den nya tidens internationella rätts-
tankar fått ett öfvertag. Dylika symtom komma från Balkanstaterna,
4
Motioner i Andra hammaren, Nr 254.
Polen, Nordschleswig, Elsass-Lothringen och de italienska-österrikiska
gränsmarkerna. Företeelserna i Finland äro säkerligen också att räkna hit.
Frånsedt dessa händelsers ovissa utgång pågår samtidigt det tål¬
modiga arbetet för den nya världspolitikens ofvan antydda uppgifter
och bland dem uppräknas äfven internationell lagstiftning.
Hit hör den rättsbildning på de ekonomiska och privaträttsliga
områdena, som äger rum mellan vissa grupper af stater eller för hela
världen genom ömsesidiga överenskommelser, hvilka man förpliktar sig
att hålla. Konventioner och traktater om handel, samfärdsel, familjerätt,
arbetareskydd och andra inbördes angelägenheter börja alltmer visa
vägarne.
Någon lag till förhindrande af kriget finnes dock icke. Åtskilliga
humaniserande bestämmelser för detsamma ha åstadkommits. Men kriget
själft består ännu som eu internationell institution. Fredsarbetet har
företrädesvis fått syssla med att skapa upplysning och organisera opi¬
nionen samt därvid ledts af arbetarnes organisationer och enskilda freds¬
föreningar. Det officiella fredsarbetet genom regeringarne och deras
hemliga diplomati har däremot sysslat mera med regler för kriget i
syfte att begränsa det något än med grundsatser för freden, men på
sistone också inriktats på att hålla hvarandra i schack och förekomma
krigsutbrott, för hvars fruktansvärda verkningar man alltmer tvekat
att påtaga sig ansvaret.
Det gifves emellertid äfven här uppslag till en direkt rättsbildning,
nämligen de konventioner mellan så godt som alla stater, som kommo
till stånd vid de båda fredskonferenserna i Haag åren 1899 och 1907.
På den andra Haagkonferensen, som bearbetade och vidgade den
förstas resultat, antogos tretton konventioner jämte en deklaration. Af
dessa konventioner afse tolf vissa regler för krigföring.. Den första
konventionen åter gäller afgörande! på fredlig väg af internationella
tvister. Uti denna ha de kontraherande staternas högsta representanter
förklarat sig skridit till en revision af den första öfverenskommelsen:
»besjälade af en fast vilja att medverka till den allmänna fredens bevarande;
beslutna att med all kraft främja ett vänskapligt afgörande af internationella
tvister;
under erkännande af den solidaritet, som förenar medlemmarne af de civili¬
serade nationernas samfund;
viljande utvidga rättens område och stärka den internationella rättskänslan;
öfvertygade att inrättandet af en beständig, för alla tillgänglig skiljedomstol,
midt ibland oberoende makter, kan verksamt bidraga till detta mål;
5
Motioner i Andra kammaren, Nr 254.
under beaktande af fördelarne af en allmän och regelbunden ordning af
skilj edomspr oceduren;
eniga ----därom, att det är af vikt, att genom en internationell öfverens¬
kommelse gifva helgd åt de billighets- och rättsgrundsatser, på hvilka staternas
säkerhet och folkens väl hvila;
och uppfyllda af önskan, att för vinnande af detta mål, i högre grad betrygga
undersökningskommissionernas och skiljedomstolarnes praktiska verksamhet samt att
underlätta anlitandet af skiljedom i tvister, som medgifva en summarisk procedur.»
Konventionen har för detta ändamål åtskilliga stadganden. Först
öfverenskomma de kontraherande makterna att i händelse en allvarlig
meningsskiljaktighet eller tvist skulle uppstå, i den män omständig¬
heterna sådant medgifva, anlita en eller flera vänskapliga makters bona
officia eller medling, innan de vädja till vapnen. Vidare kan i tvister,
som hvarken beröra äran eller väsentliga intressen och som härleda sig
från olika uppfattning al faktiska förhållanden, de tvistande öfverens¬
komma om tillsättandet al internationell undersökningskommission. Slut¬
ligen gifvas stadganden om internationell skiljedom, som har till ändamål
att afgöra tvister mellan staterna genom af dem utsedda domare och
»på grundvalen af aktning för rätten». Anlitande af skiljedom innebär
förpliktelser att med ärligt uppsåt underkasta sig domen. Särskilt
rekommenderas skiljedom uti frågor af juridisk natur och framför allt uti
frågor rörande tolkning eller tillämpning af internationella överens¬
kommelser. Makterna förbehöllo sig att afsluta nya allmänna eller sär¬
skilda överenskommelser i afsikt att utsträcka användandet af obliga¬
torisk skiljedom till alla de fall, som de kunna komma att anse det
möjligt att hänskjuta till skiljedom. För att underlätta ett hänskjutande
till skiljedom af sådana tvister, hvilka ej kunnat afgöras på diplomatisk
väg, bibehölls en permanent skiljedomstol, sådan den upprättats af första
fredskongressen.
Som man finner innefatta dessa bestämmelser endast ansatser till
ett organiseradt rättstillstånd.
Inom fredsrörelsen lägges nu fortfarande som hitintills hufvud-
vikten bland annat på arbete för åstadkommande af fredsinstitutioner
samt ett utsträckt och förpliktande skiljedomsförfarande. Men det be¬
tonas, såsom det synes, ej tillräckligt att en dömande verksamhet hänger
i luften, om ej först fastslås en bestämd rätt, som skall tillämpas.
Vidare söka smärre stater göra hvad de kunna af neutralitetsför-
klaringar, hvilka någon gång ock framtvingas af stormakter, när det
ligger i deras intresse. Dessa neutralitetsförklaringar må ha sitt värde,
men de vidlådas ock af ofullkomligheter i all synnerhet i den mån de
6 Motioner i Andra kammaren, Nr 254.
endast är o ensidiga rättshandlingar. En själfdeklarerad neutralitet är
detta helt och hållet. Garanterad neutralitet kan möjligen urarta till
ett protektorat, som ibland kan vara gagneligt äfven det, men under¬
stundom ställer sig hotfullt för den neutraliserade staten. En medlings¬
form anses vara en neutralitet, som blifvit erkänd men ej garanterad.
Nära dessa försök till provisoriska fredsanordningar för vissa
territorier stå de s. k. integritetstraktaterna, som onekligen också ha ett
icke obetydligt värde. Dit äro att räkna Östersjö- och Nordsjötrak-
taterna af år 1908, afslutade, den förra mellan Sverige, Tyskland, Dan¬
mark och Ryssland samt den senare mellan Tyskland, Danmark, Frankrike,
England, Holland och Sverige. De kontraherande staterna förmäla här,
att de önska befästa de mellan dem bestående band af vänskap och god
grannsämja och sålunda bidraga till den allmänna fredens bevarande;
de finna vidare, att deras politik i afseende å Östersjöområdet och de
till Nordsjön angränsande områden har till föremål upprätthållande af
det nuvarande status quo i territoriellt hänseende; därför förklara de
sig fast beslutna att orubbade bevara deras suveränitetsrättigheter öfver
deras respektive besittningar inom ofvannämnda områden. Om status
quo hotas skall samråd om mått och steg för dess upprätthållande vid¬
tagas. Vid undertecknandet af traktaterna tillkom på Rysslands begäran
ett tillägg, hvarigenom fastslogs, att principen om status quo endast
afsåg den territoriella integriteten af parternas nuvarande besittningar
men icke på något sätt kunde åberopas ifråga om den fria utöfningen
af parternas suveränitetsrättigheter inom desamma. Säkerligen skymtar
bakom detta tillägg den sväfvande frågan om Ålands befästande. Kanske
hade man i Petersburg äfven någon bitanke på Finland.
Slutligen lägger fredsrörelsen synnerligen stor vikt på att kunna
förmå makterna till en successiv afväpning. Detta möter dock gifvetvis
betydande hinder från stormakternas sida, så länge deras krigsrust¬
ningars orsaker finnas kvar, nämligen de sväfvande förhållandena i Asien
och Afrika, missnöjet hos underkufvade folk samt frånvaron ännu af
internationell lag om själfva freden.
På dessa häfdvunna, mera periferiska vägar måste man gifvetvis
ännu länge vandra. Men samtidigt böra väl försök göras att tränga
något djupare in i problemets kärna. En ingång därtill har anvisats i
andra Haagkonferensens främsta konvention. Där äro som sagdt rättens
tankar principiellt erkända. Däremot har man ännu ej velat inlåta sig
på ett närmare fastslående af hvad som skall anses såsom rätt. Första
steget till en allmän internationell lagstiftning om freden bör här vara att
gifva officiell sanktion åt de rättstankar, som synas ligga bakom kon¬
7
Motioner i Andra kammaren, Nr 254.
ventionens och senaste tiders öfriga fredsförsäkringar. Den närmaste
och mest grundläggande af dessa rättstankar är att hvarje själfständig
nation måste vara berättigad att allt framgent oförkränkt lefva sitt eget
fria lif. Denna rättsgrundsats måste gifvetvis närmare utformas efter
därom förda förhandlingar. En officiell konvention härom af samtliga
stater, stora och små, bör emellertid vara en rättsbildning, ännu värde¬
fullare än de omstridda neutraliteterna. Denna fråga är äfven ägnad
att utgöra ett prof på stormakternas fredsviljas uppriktighet. Säkerligen
vill man under alla förhållanden begränsa saken till hvad Haagkonferensen
kallar »civiliserade» nationer. Infödingar i kolonialländer kunde dock ej
behöfva komma alldeles utom räkningen. Men oafsedt detta är uppenbart,
hvilken betydelse eu sådan deklaration skulle ha för den internationella
rättsbildningen och särskilt för alla småstater, som bygga sin tillvaro
på gamla stadgade och häfdvunna förhållanden.
Det bör här icke lämnas alldeles oanmärkt, hurusom ett annat
ännu längre steg mot »aktning för rätten» en gång också skall tagas
nämligen ett öfvervägande på hvad sätt underkufvade nationaliteter, som
ännu betrakta sig såsom offer för våldet, böra vara berättigade till själf-
bestämningsrätt eller autonomi. Man tycker att mänskligheten nu borde
hunnit så långt, att ett sådant öfvervägande kunde begynna. Men ännu
hvilar mörkret öfver styrelser och folk så tungt, att de icke se eller
våga se, hvilken afgörande ljusning skulle komma för alla genom en
samling för att verkligt föra ut i det internationella lifvet den aktning
för rätten, hvilken Haagkonferensens deltagare ägnat en hyllning med
sina läppar. Denna sak är ännu och säkerligen på länge ej mogen att
kunna framföras på någon konferens, i hvilken stormakter deltaga. Den
bör begynna att diskuteras och kunde den framföras i de internatio¬
nella öfverläggningarna så skulle det vara genom småstaterna, hvilka i
detta som andra afseenden äro särskildt kallade att föra rättens och de
förtrycktas talan. Säkerligen blir det äfven här arbetarorganisationerna,
som få till sist taga hand om saken, ehuru det måste sägas, att äfven
demokratien bland stormakterna ännu är känslig för det nationella trycket
emot dylika uppgörelser.
Det invändes ibland, att ett förtryck i nutiden ej betyder något.
Ty en gång långt in i framtiden skall på detta sätt, såsom i förflutna
utvecklingsperioder, de två folken sammansmälta till ett och då tänker
icke någon vidare på hur det fordomtima varit. Men lefvande genera¬
tioner räkna först med sig själfva. De äro icke villiga att sjelfmant
gå dessa vägar och de hafva rätt att äfven vägra det. Genom folkens
8
Motioner i Andra hammaren, Nr 254.
själfbestämningsrätt skall ett sammansmältande i tillbörliga fall ske ändå,
men på ett legitimt sätt. Då krigen afskaffats och folken alltmera
komma hvarandra nära, randas nya tider med nya företeelser. Skulle
det icke då äfven kunna inträffa, att två folk frivilligt af eget intresse
besluta sig för en gemensam hushållning?
Den nya världspolitiken är icke liksom den gamla en maktbefogen¬
het, förbehållen allenast de större staterna. Snarare framstår den såsom
ännu viktigare för ett mindre land, hvilket måste med än större flit
och vakenhet bereda sig sin tillbörliga plats. I den nyssnämnda ny¬
daningen af utrikespolitikens principer ha de små nationerna äfven på
visst sätt en större uppgift än de stora. Liksom de fattigare klasserna
äga fördel af den verkliga rättvisan och därför blifva dennas naturliga
målsmän, på samma sätt få de små nationerna en påtagligare fördel af
den förnuftiga utrikespolitik, som utan kränkning af någons rätt skall
leda mänskligheten framåt till allt högre enheter. De små nationerna
ha här en naturlig kallelse att gå i spetsen med föredömena. Må
de då också göra det.
Om vi nu ur dessa synpunkter kasta en allvarlig och granskande
blick på Sveriges utrikespolitik sådan den är, nödgas vi till eu början
med bekymmer konstatera, att landet länge saknat i det närmaste all
utrikespolitik, åtminstone om man därmed menar ett begrepp med något
innehåll. Historien har gjort sin gärning och den gamla eröfringens
politik är lyckligtvis förbi. Men i detta gråa klimat behöfver folket
fortfarande sol. Fordomtima gick det ut i viking för att tillgodose be-
hofvet. I våra dagar utvandrar det för att på vinst och förlust uppsöka
någon värme för lifvet. Fn reell utrikespolitisk uppgift är att såvidt på
den kan ankomma bidraga att skapa lifsbetingelser för människorna
inom fäderneslandet. Denna uppgift är vida mer eggande än de krigiska
bedrifterna, ty dess segrar äro beståndande och till gagn både för oss
och för dem, med hvilka vi inlåta oss.
Det svenska folket eller ännu hellre skandinaverna böra då till
eget och det helas båtnad träda fram mera i arbetet för detta världs¬
välde af världens samtliga vänskapligt allierade nationer.
Det gifver sig då af sig själft att ett dylikt demokratiskt genom¬
brott bör ha stöd och ledning hos parlamentet, om det skall blifva
något af. Emellertid fördjupar sig Riksdagen företrädesvis i landets
inre angelägenheter. Utrikespolitiken lämnas enligt gammal sed täm¬
ligen okontrollerad åt den gamla hemlighetsfulla diplomatien, organiserad
och rekryterad fjärran från folket samt obekant med dess behof och
Motioner i Andra kammaren, Nr 254. 9
tänkesätt. Endast i mycket totande fall träder riksförsamlingen fram
såsom under unionskrisen 1905, då Riksdagen af händelsernas tvång
faktiskt öfvertog regeringsmakten.
Enligt grundlagen är utrikespolitikens ledning visserligen ännu
ensidigt lagd hos regeringen, som oek äger att ingå i afhandlingar
och förbund. Men Riksdagen äger i alla fall att göra påminnelser och
framställa önskningar i detta ämne och däraf bör Riksdagen nu till en
början begagna sig.
I korthet sagdt, andra Haagkonferensens främsta världskonvention
om afgörande på fredlig väg af internationella tvister fastslår principiellt
solidariteten mellan nationerna, krafvet på ett vidgande af rättens om¬
råde och ett stärkande af den internationella rättskänslan, insikten om
att staternas säkerhet och folkens väl hvila på billighets- och rätts¬
grundsatser samt öfverhufvud taget aktningen för rätten. Hvad är då
mera uppfordrande än att bygga vidare på denna grund? Den närmast
liggande konturen till lagbestämmelser ligger säkerligen i det förslag,
som ofvan ifrågasatts.
Ett dylikt förslag underställdes förra året den svenska interparla-
mentariska fredsgruppen med hemställan att gruppen ville, helst i sam¬
råd med norska och danska grupperna, taga initiativ till en hänvändelse
till samtliga stater om afgifvande af en samfälld och officiell förklaring
i angifvet syfte. Gruppen uttalade till protokollet sina sympatier för
de motiv, som föranledt framställningen, men ansåg sig icke för det
dåvarande kunna företa någon åtgärd. Vid den nordiska interparla-
mentariska fredskonferensen sistliden sommar stöddes saken i ett af in-
ledningsföredragen. »En hvar förstår», slutade föredraganden, Egede
Nissen, »hvilken fredsgaranti skulle ligga i ett dylikt erkännande och
kunde vi genom det interparlamentariska förbundet ernå att få en opinion
väckt för detta erkännandes berättigande skulle mycket vara vunnet.»
På grund af hvad sålunda anförts hemställes:
att Riksdagen ville anhålla att Kungl. Maj:t
måtte — helst efter samråd med de båda andra skan¬
dinaviska länderna — taga initiativ till en hänvändelse
till samtliga stater i syfte att utröna villkoren, under
hvilka genom en samfälld konvention må kunna fastslås
såsom internationell lag, att hvarje sjelfständig nation
är berättigad att allt framgent lefva sitt eget fria lif,
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 4 samt. 100 höft. (Nr 254—257.) 2
10
Motioner i Andra kammaren, Nr 254.
äfvensom eventuellt ombestyra att denna gärd af »akt¬
ning för rätten» kommer till behandling vid nästa
Haagkonferens.
Stockholm den 25 januari 1912.
Carl Lindhagen.
Bernh. Eriksson.
K. A. Borg.
Ernst Söderberg.
Bickard Sandler.
Aug. Sävström.
G. W. Källman.
O. H. Waldén.
C. TVinberg.
Per Tysk.
Ernst Hage.
Olof Nilsson.
Fabian Månsson.
J. A. Wallin.
Thure Widlund.
Sven Persson.