Motioner i Andra kammaren, Nr 235.
1
Nr 235.
Af herr ForSSCll, om skrifvelse till Kung!,. Maj:t angående upp¬
häfvande eller suspension af vaccinationstvänget.
Det torde knappast finnas någon lagbestämmelse i vårt land, mot
hvilken den allmänna opinionen så påtagligt reagerat, som den, hvilken
ålägger föräldrar och målsmän att inom viss tid låta vaccinera sina barn.
Antalet af dem, som hellre utsätta sig för den risk underlåtenhet här¬
utinnan medför, än att prisgifva sina barns hälsa genom att på dem låta
inympa det vidriga och farliga gift, som vaccinämnet visat sig innehålla,
växer alltjämt, och myndigheterna stå ofta rådvilla och anse sig knappast
kunna ingripa gentemot alla dessa massöfverträdelser af det ifrågavarande
reglementet.
Detta förhållande ger uppenbart vid handen, att vaccinationslagen
är föråldrad, och att det är på tiden att vårt folk befrias från en tvångs¬
bestämmelse, som innebär ett hälsofarligt ingrepp i den personliga fri¬
heten, och om hvilken med. dr Hj. Selldén i en nyligen utgifven broschyr
(Fakta i vaccinationsfrågan) yttrar, att den är »en kvarlefva från mörka,
vidskepliga tider, som ej längre bör få existera hos ett fritt folk».
Från tusentals svenska hem i vårt land går ock helt visst i dessa
dagar från förtviflade föräldrar eu hoppets bön till den nu samlade Riks¬
dagen, folkets representanter, om snar befrielse från vaccinationstvänget,
och den, som känner situationen, förstår hvilken glädje ett beslut i den
riktningen skulle framkalla i hela vårt land.
Då jag känt det som en bjudande plikt att i min mån söka med¬
verka till tvångsvaccinationens upphäfvande genom att rikta en ny attack
mot den fördomarnes Jeriko-mur, som alltjämt i en missriktad vetenskaps
namn omgärdar eu af mänsklighetens största villfarelser, har jag gifvetvis
ej förbisett den omständigheten, att Kungl. Maj:t, i anledning af Riksdagens
skrifvelse i maj 1908, den 17 september påföljande år anbefallde medicinal-
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 4 samt. 86 käft. (Nr 235.)
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 233.
styrelsen att järnte tvenne sakkunniga företaga en allsidig utredning af
vaccinationsspörsmålet och sedan inkomma med den framställning, hvar¬
till denna utredning kunde ge anledning. Jag kan emellertid ej finna,
att häri ligger någon giltig anledning till att icke redan nu draga
frågan under Riksdagens pröfning. Ty frånsedt det växande missnöjet
i landet, hvarom jag ofvan tillåtit mig erinra, kan det till äfventyra
ännu dröja länge nog, innan utredningen hinner bli färdig, och f. ö. torde
det ej vara annat än fördelaktigt för utredningen, om den nya Riksdagens
mening i frågan blir känd, innan resultatet framlägges.
De skal, på hvilka tvångsvaccinationens motståndare stödja sin stånd¬
punkt, ha så ofta blifvit i Riksdagen framdragna, att jag måhända skulle
kunnat här utelämna dessa och inskränka mig till att hänvisa till den
ofvan citerade broschyren af dr. Selldén samt ett par andra nyligen ut-
gifna skrifter ,af pastor V. Vallberg (»Böra vi tvingas att låta vaccinera
våra barn?» och »Västerländsk Baalsdyrkan»), som ägnat vaccinationsdog-
men en allsidig och uttömmande kritik. Jag skall emellertid, då frågan
är för viktig för att behandlas summariskt, tillåta mig att under hän¬
visning till dessa i allmänna bokhandeln tillgängliga skrifter göra några
påpekanden till frågans belysning.
Först vill jag erinra därom att eu mängd framstående läkare efter
grundligt studium af vaccinationsfrågan kommit till det resultatet, att
vaccinationen icke erbjuder det skydd, densamma förmenats medföra. Till
samma resultat kom ock den kommission för frågans utredning, som i
slutet af 1800-talet tillsattes af engelska regeringen, och hvars undersök¬
ningar ledde till tvångsvaccinationens upphäfvande i Jenners eget hem¬
land. Till stöd för den nämnda uppfattningen åberopar jag här några af
de nämnda fackmännens uttalanden.
I ett bref till Englands förnämsta läkartidskrift »The Lancet» yttrar
professorn med. dr. E. M. Crookshank i London: »Jag påstår, att det ej
finnes något vetenskapligt stöd för vaccinering, och dess användande
kommer bestämdt att upphöra».
Med. dr. G. Cordwent, offentlig vaccinatör under 20 år i England,
säger i sitt utlåtande till den kungl. vaccineringskommittén därstädes:
»Jag kan ej finna något skäl hvarför vaccinering bör användas!»
Med. dr. C. Craighton har kommit till samma resultat: »Enligt min
åsikt», skrifver han, »erbjuder vaccineringen intet skydd mot kopporna».
Den framstående tyske läkaren dr. Lahmann skrifver i ett af sina
arbeten: »Vi anse vaccineringen hvarken nyttig eller ändamålsenlig. Om
denna sjukdom förekommer mera sällan än förut, beror det icke därpå,
att vaccineringen är så utbredd, utan därpå, att hvarje sådan sjukdom,
Motioner i Andra kammaren, Nr 235.
3
såsom t. ex. pesten, under tidernas lopp blir mer och mer sällsynt, tills den,
åtminstone periodvis, alldeles upphör, Det bästa skyddet mot en ännu
möjligen förefintlig fara är ett naturenlig! lefnadssätt. Den s. k. preventiv-
och skydd sy mpningen hos får och nötkreatur mot mjältbrand etc. har an¬
setts vara skadlig och förkastats. Det är att hoppas, att äfven vaccine¬
ringen hos människor efter längre eller kortare tid skall upphöra. Åt¬
minstone borde man upphäfva vaccination stvånget, som ofta utgör ett
samvetstvång för såväl föräldrar som läkare. Vaccinationstvånget är en
förordning, som i sig själf innesluter en uppfordran till öfverträdelse. Ty
hvem vill väl kasta sten på den moder, som kanske nyligen i följd
af någon vaccinationssjukdom förlorat ett barn och som nu sätter alla
krafter i rörelse för att skydda sina öfriga barn för samma öde».
, Bismarcks lifmedikus dr. Schweninger säger: »Vi måste erinra oss,
att andra farsoter hafva hemsökt oss och gått tillbaka utan att vi blifvit
ympade mot dem. Hvem vet, om icke kopporna gått tillbaka i utbredning
och häftighet ympningen förutan; om icke den europeiska mänskligheten
generation efter generation blir mera oemottaglig för koppgiftet».
Den framstående naturforskaren dr. Alfr. R. Wallace har i sitt ar¬
bete, »Vaccinationen är en förvillelse, dess påtvingande vid straffpåföljd ett
brott», förklarat, att »vaccinationen har varit orsak till så mycken sjukdom,
så mångas död, sådan oerhörd massa af onödiga och alltigenom oförtjänta
lidanden, att eu kommande generation skall räkna den bland de största
villfarelser af en okunnig och fördomsfull tidsålder och dess påtvingande
genom böter den svåraste skamfläck på lagstiftningen.»
Professor Hamernik i Tyskland skrifver: »Just vid våra svåra- epi¬
demier ser man tydligt, att vaccineringen alls icke inverkar på kopporna,
ja, icke ens om ympningen upprepas; den skyddar icke».
»Ymptvånget är en praktblomma af alla polismedicinska misstag»,
skrifver med. dr. Bolie i Tyskland.
»Hvarje människa som tänker logiskt och har medlidande, hvarje
barnavän och fosterlandsvän, hvar och en som ömmar för folkets hälsa
och vårt lands framtid skall helt säkert instämma med oss, när vi högt
ropa: bort med koppympningen, som blott är en medeltidsfördom», yttrar
professor Malenaar i Miinchen.
I en af Sv. Vegetariska föreningen 1909 af provinsialläkaren dr. A.
Lindwall affattad skrifvelse till Kung!. Maj:t yttras bl. a.: »Den allmänna
tvångsvaccinationen af späda barn kan numera icke anses berättigad.
Smittkoppssjukdomen har nämligen sedan lång tid icke varit endemisk i
vårt land, och bästa betingelser förefinnas för såväl sjukdomens utestän¬
gande därifrån som dess framgångsrika behandling i händelse af dess in-
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 235.
försel trots all vaksamhet.--Tvångsvaccinationen är icke blott öfver¬
flödig, den innebär desslikes en stor fara för de små barnen, särskildt om
de äro konstitutionellt svaga. Talrika fall hafva beskrifvits, i hvilka ge¬
nom s. k. »skyddskoppympningen» förvärfvats tuberkulos och syfilis, eller
då vårfeber inympats, eller då hårdnackade utslagssjukdomar följt vaccina¬
tionen i spåren, eller då långvarig, ja obotlig sjuklighet och efterblifven-
het kunnat hos ett förut i allo friskt och löftesrikt barn dateras från ymp-
ningstillfället. Dessa och andra omständigheter i förening ha försatt
tvångsvaccinationen i ohjälplig misskredit hos så väl den stora allmänheten
som många läkare. Med hvarje år ökas progressivt antalet af annars lag¬
lydiga föräldrar som i berördå hänseende tvingas till lagtrots, emedan
deras föräldrakärlek och föräldraansvar förbjuda dem att låta barnen un¬
dergå ett ingrepp, som — tvifvelaktigt till sin nytta — alltid är förbun¬
det med ett ingalunda ofarligt akut febertillstånd och ofta synes vålla
kroniska lidanden af mer eller mindre ödesdiger art.»
En mängd andra läkares uttalanden i samma riktning kunde anföras,
men jag nöjer mig med att erinra därom, att jämväl flere framstående
svenska läkare såsom doktorerna Melander, Henr. Berg (i talrika artiklar
i den förtjänstfulla tidskriften Hälsovännen), Silfverskiöld, Helleday in. fl.
uttalat sig i samma riktning, Bland motståndare till vaccinationstvånget
märkes äfven öfverläkaren dr. Isr. Holmgren i Stockholm.
Erfarenheten från flere länder (bl. a. en del amerikanska stater), där
man varit klok nog att aldrig införa något ymptvång eller ock afskaffa!
detsamma, ger vid handen, att man där ej varit mera utsatt för kopporna
— snarare tvärtom —• än i länder där vaccinationstvång införts. Detta
förhållande visar påtagligt, att koppornas aftagande eller försvinnande skett
oberoende af vaccinationen och af helt andra orsaker, likaväl som åtskilliga
andra farsoter gått tillbaka utan att någon ympning användts mot dem.
Men äfven om ympningen hade den verkan, man tillskrifver den¬
samma, så blir vaccinationen lika fullt en tämligen meningslös åtgärd.
Det skydd, som vaccinen påstås medföra, erkännes af vaccinationens för¬
svarare räcka i högst några få år, och då i vårt land endast ett fåtal låter
^vaccinera sig, äro ju faktiskt de allra flesta i saknad af det förmenta
skyddet. Men ändå gå ju dessa hundratusentals »oskyddade» fria från
smitta. Kan man i själfva verket begära ett bättre bevis för vaccinationens
obehöflighet? Och afslöjar ej det påpekade förhållandet vaccinationen som
en ren och oförfalskad humbug?
Härom vore dock ej så mycket att säga, om ej saken vore af så
allvarsam natur. För att värja sig mot en inbillad fara, tillgriper man
en åtgärd,' som innebär en verklig fara och som i en mängd fall visat sig
Motioner i Andra kammaren, Nr 235.
ha i släptåg sjukdomar af den mest ödesdigra art, såsom syfilis, tuberku¬
los, skrofler, ros in. fl.
Af vaccinationens anhängare förnekas ofta, att dessa sjukdomar, sär¬
skilt syfilis, sprides med vaccinen. Till belysning af detta påstående
skall jag blott be få hänvisa till ett uttalande af generaldirektören dr. K.
Linroth, som i sin skrift »om animal vaccin» (sid. 4) yttrar: »Den sjuk¬
dom, som man mest fruktat, är syfilis. Fruktan därför är så till vida be¬
rättigad som fall verkligen förekommit, där berörda sjukdom vid vaccina¬
tion bibringats den vaccinerade». Och i Uppsala läkareförenings tidskrift
redogjorde på sin tid professor Mesterton för i stor skala verkställda ex¬
periment, därvid man, för att utröna lagarne för sytilitisk smittas öfver¬
förande på friska barn, inympat vaccin från syfilitiska barn. 66 % af de
friska barnen blefvo härigenom syfilitiska.
Ett par af de ofvan anförda broschyrerna innehålla på fotografisk
väg tagna bilder af barn och äldre, som genom vaccinationen smittats af
ohyggliga hudsjukdomar, och blotta anblicken af dessa offer för det medicinska
människoplågeriet borde vara tillräcklig för att öppna ögonen på dem, som
ännu äro invaggade i föreställningen om vaccinationens ofarlighet.
Att så hemska sjukdomar kunna spridas genom vaccinen förefaller
f. ö. ej alls underligt, då man känner hvarifrån vaccinlymfan härleder sig.
Vare sig denna öfverföres från arm till arm, såsom det ännu allmänt till¬
går i vårt land, och därvid omöjligheten att hindra sinittofarliga ämnens
öfverförande ligger i öppen dag, eller den består af s. k. animal vaccin,
är proceduren lika riskabel. Den animala vaccinen är nämligen ej, såsom
man allmänt torde inbilla sig, några vanliga kokoppor, utan utgöres af
ett i hög grad vidrigt fluidum, som frambringas på följande sätt: Man
sticker hål på en kopp-pustel på armen af ett ympadt barn; den variga
vätska, som sipprar ur koppsåret uppfångas med en lancett, med hvilken
man sedan gör långa rispor på en kalfs rakade buk. Efter fyra dagar är
kalfven, som ligger bunden på ett bord, i hög grad inflammerad i ris-
porna och genomträngd af ett inflammatoriskt exsudat. Nu skrapas det
stackars pinade djurets buk med en ryktskrapa, och denna afskrapade
smörja, bestående af halfruttet blod, varmateria, lösslitna kapillärkärl, lik¬
gifter in. in., är den »rena kalflymfa» som inympas vid vaccinationen.
»Att ingjuta sådan hälsofarlig smuts — skrifver en läkare — 4 ett friskt
barns cirkulation under förevändning att det är nyttigt och gagneligt,, är
ett brott.» Ja, det är i sanning mer än brottsligt — det är omänskligt.
Enligt vaccinationsstadgan äro rikets skolor och läroverk stängda för
barnen, om de ej fått i sig denna vidriga vätska, ty den lille ovaccinerade
är kantänka smittofarlig för kamraterna. Ett mera barockt påstående kan
6
Motioner i Andra kammaren, Nr 235.
val dock knappast göras än det, att ett friskt barn är farligt för sin om¬
gifning därför att dess blod ej blifvit förskämdt genom förorening från
sjuka djur. Men det är just denna tankegång, som ligger till grund för
det nämnda skolförbudet. Äfven på denna punkt afslöjar sig vaccina¬
tionen som veritabel humbug. Om nämligen de vaccinerade skolbarnen
äro utsatta för smittofara i trots af att de äro vaccinerade, visar ju detta,
att vaccinationen ej lämnar dem något skydd. De vaccineras för att skyd¬
das, men ändå anses de utsatta för smittofara från o vaccinerade! Sådant
skydd tycks i sanning ej vara mycket att hurra för.
Att som villkor för skolgång fordra vaccinationsintyg är för öfrigt
eu högst rigorös bestämmelse, som i många fall vållat stor olägenhet.
Föräldrar, hvilka lyckats erhålla dispens för sina barn från vaccinerings-
tvånget kunna exempelvis ej få eu son intagen vid ett högre allmänt
läroverk, enär i läroverksstadgan stipuleras som villkor för inträde att
intyg om att inträ dessökanden haft naturliga eller vaccinkoppor skall
företes. Motionären ingick i ett sådant fall till Kungl. Maj:t med begäran
om dispens, men, ehuru läkareintyg om gossens svaga hälsa åberopades,
dekreterade den tillfrågade medicinalstyrelsen, att gossen skulle vaccineras,
därest han ville intagas i läroverket. Förmodligen ansåg medicinalstyrelsen
honom smittofarlig för kamraterna, tv något annat skäl, hvarför han, ehuru
konvalescent från en icke smittofarlig sjukdom, skulle tvingas till en åtgärd,
som ytterligare i några veckor band honom vid sjukbädden, torde vara
svårt att uppleta.
Gång på gång ha framställningar gjorts i Riksdagen om vaccin ations-
tvångets upphäfvande, ehuru hittills förgäfves. Kampanjen inleddes på
70-talet af framlidne rektor P. A. Siljeström och återupptogs på 90-talet
af grosshandlaren G. O. W. Lindgren i Örebro, som gjort eu betydelse¬
full insats i kampen för frihet och rättvisa på detta område. Sedan dess
har frågan flere gånger varit före. Sista gången motion väcktes i vaccina-
tionsfrågan var vid 1910 års riksdag, då hrr Edv, Wavrinsky och P. N.
Bosson yrkade på vaccinationstvångets suspenderande, medan utredning i
frågan pågår. Äfven denna framställning afslogs, sedan den af veder¬
börande utskott afstyrkts på grund af att »det ej kunnat påvisas att ett
tryckande tvångsförhållande f. n. råder» på det ifrågavarande området.
År det då ej »ett tryckande tvångsförhållande» att oupphörligen
petitioner ingå till Kungl. Maj:t från män och kvinnor med underdånig
anhållan, att deras barn måtte förskonas från den barbariska och farliga
åtgärden? Och kan ej så betecknas det förut påpekade, allmänt kända
förhållandet att eljes laglydiga medborgare massvis underlåta att ställa sig
det rigorösa reglementet till efterrättelse och hellre låta sig bötfällas,
Motioner i Andra kammaren, Nr 235.
7
hålla barnen i privatskolor o. s. v., hvarpå hundratals exempel skalle kunna
åberopas, om det vore behöfligt?
»Känd sak är så god som vittnad», och det torde vara ytterst få,
som ej bland sina anhöriga eller bekanta erfarit ofta upprörande exempel
på sådana fall, där vaccinationen ledt till att eljes friska barn blifvit mer
eller mindre skadade till sin hälsa.
Endast vaccinationsdogmens fanatiska anhängare se och höra intet,
oberörda af den växande folkopinionen. De ha stirrat sig blinda på
statistiska siffror, hvilkas missvisande resultat gång på gång blifvit veder¬
lagda. Att antalet sjukdomsfall efter en koppepidemi, som rensat undan
de för sjukdomen mest mottagliga elementen, helt naturligt måste nedgå,
synas de ej vilja beakta. Nedgången i fråga är för dem utan vidare lik¬
tydig med »vaccinationens välsignelsebringande verkningar». För de många
barn, hvilkas hälsa offrats på vaccinationens altare, ha de ingen medkänsla,
lika litet som de fästa något afseende vid de resultat, hvartill de många
framstående forskare kommit, som påvisat vaccinationens villfarelse. Det
påtagliga faktum, att koppepidemierna försvunnit, sedan de allmänna
hygieniska förhållandena blifvit så ofantligt mycket bättre än på den tid,
då ifrågavarande epidemier voro vanliga, äger för dessa dogmatik ingen
betydelse. Ej heller vilja de inse, att en sådan kraftåtgärd som tvångs-
vaccinationen saknar all rimlig grund, då det är fråga om en sjukdom,
som numera sällan eller aldrig i nämnvärd omfattning hemsöker vårt land
och som — då detta någon gång i senare tider skett •— alltid kunnat
genom isoleringsåtgärder begränsas till ett enda eller ett fätal fall, så att
någon smittofara ej varit för handen. Utan hänsyn till dessa och andra
förhållanden fordra de, att ett tvång, som åstadkommit och alltjämt åstad¬
kommer så mycket ondt, skall allt framgent varda beståndande, äfven
sedan de ohållbara förutsättningar, som en gång i tiden föranledde det¬
samma, bortfallit.
Orimligheten och orättvisan i en sådan fordran ligger emellertid i
öppen dag. Må den, som så önskar, ha sin frihet att använda vaccina¬
tionen, men må också den som är öfvertygad om dess skadlighet äga sin
frihet oförkränkt och slippa tvingas till en åtgärd, mot hvilken han borde
ha rätt att anse sig skyddad åt grundlagens bestämmelse, att »Konungen
ej bör någons samvete tvinga eller tvinga låta».
På ofvan anförda grunder ber jag härmed få hemställa,
att Riksdagen ville besluta att ingå till Kungl.
Maj:t med framställning i syfte att det i Kung]. Maj:ts
reglemente för skyddskoppympningen i riket af 29 sept.
8
Motioner i Andra kammaren, Nr 235.
1853 gifna åläggandet för föräldrar och målsmän att
inom viss tid låta vaccinera sina barn måtte upphäfvas;
eller — om detta nu ej skulle kunna ske —
att den nämnda tvångsbestämmelsen måtte suspen¬
deras intill dess den pågående utredningen framlagts
och ledt till resultat.
Stockholm den 1 februari 1912.
Johan Forssell.
1 motionens syfte instämma:
J. P. Igel.
Axel Modig.
K. A. Borg.
Sam. Söderberg.
Ernst Bindley.
E. A. Leksell.
Värner Rydén.
Johan Olofsson.
Joll. Ström.
Per Tysk.
Adolf Janson.
Joll. Andersson i Stärte.
Carl Jansson.
Anders Anderson, Råstock.
Joll. Nydal.
A. J. Wedin.
II. E. Nordström.
Johan Jönsson.
Per N:son Bosson.
G. A. Rundgren.
Aug. Sävström.
N. A:son Berg.
Edv. Uddenberg.
Viktor Larsson.
O. H. Waldén.
120 U7
Stockholm 1912. Kungl. boktryckeriet, P. A Norstedt & Söner.