Motioner i Andra kammaren, Nr 210.
5
Nr 210.
Af herrar Lindhagen och Hage, om vissa ändringar i bestäm¬
melserna om upplåtelse af o äling slägenheter å kronoparker
och öfverloppsmarker inom de sju nordligaste länen.
Genom afvittringen i Norrland och Dalarne liksom förut genom
ny byggesupplåtelser skänkte kronan bort sin jord för skapande af en
besuten jordbruksbefolkning i dessa trakter. Det hela var anlagdt på
att efter fullgörande af viss odlings- och byggnadsskyldighet odlaren
skulle få öfvertaga den skänkta jorden och skogen med full äganderätt
utan något som helst band å sin person eller sin egendom. Följderna
kommo i form af bolagens jordförvärv och den s. k. Norrlandsfrågan.
Efter detta misslyckande började man vid den med tiden ound¬
vikliga koloniseringen äfven på de från afvittringen undantagna krono-
parkerna slå öfver, såsom det brukar ske, till en motsatt ytterlighet.
Man sökte klafbinda brukaren till person och egendom så mycket som
möjligt. I denna politiks tecken uppstodo de s. k. kronotorpen.
Människorna finna sig alltid till sist i förnuftiga och rättvisa före¬
skrifter, som i längden främja deras sanna intresse. Men de underkasta
sig aldrig olidliga band. Missnöjet bland skogstorparna blef permanent.
Särskildt måste trycka dem detta omfattande afgörande i stort och smått,
som i själfva verket utan möjlighet till appell är lagd i en enda jäg¬
mästares hand. I synnerhet beklagar man sig öfver unga nyexamine¬
rade t. f. jägmästare, hvilka utan erfarenhet och i saknad af hvarje
social kunskap och ambition utöfva sin maktfullkomlighet, i lyckliga
fall automatiskt, i andra fall ofta godtyckligt eller nyckfullt allt efter
skilda temperament.
Ett dylikt missnöje slår sig aldrig till ro. Författningen har där-
före fått uppgifva den ena maktpositionen efter den andra. Kronotorpen
6
Motioner i Andra hammaren, Nr 210.
liade tillkommit genom en skrifvelse af den 29 maj 1891. Enligt kun¬
görelsen den 27 maj 1904 vidtogos några ändringar, hvarigenom, såsom
man betecknade det, »systemet med skogstorp förlorade sin ursprungliga
karaktär, nämligen den med torpinnehafvet förbundna ar betsskyldigheten
i förhållande till kronan, och bereddes torparen dels större frihet att
ordna för sig, på sätt han funne fördelaktigast, och dels en friare och
mera tilltalande ställning inför den allmänna uppfattningen.» I den
sålunda inslagna riktningen blef ännu ett steg taget genom 1909 års
ytterligare ändrade föreskrifter. Riksdagen betecknade enligt stats¬
utskottets motivering detta steg vara »af sådan räckvidd, att de då
ifrågasatta jordupplåtelserna å kronans mark nästan uteslutande kunde
betraktas såsom ett led af den för närvarande lifligt pågående egnahems¬
rörelsen». Emot en sådan sakernas utveckling hade Riksdagen, hette
det, i betraktande af nämnda rörelses sociala betydelse intet att erinra.
Det nya i 1909 års föreskrifter var hufvudsakligen, att upplåtelse¬
tiden utsträcktes från 20 till 50 år samt att den efter upplåtelsetidens,
utgång lägenhetsinnehafvaren — han kallas nu ej längre torpare —
tillförsäkrade optionsrätt till förnyad upplåtelse blifvit mindre förbehållsam.
Författningen utsträcktes dessutom att gälla ej blott kronojord i Norr¬
botten och Västerbotten utan äfven de dock fåtaliga kronoparkerna i de
fyra andra nordligaste länen. Däremot kommer enligt de nya bestäm¬
melserna att för lägenheten från och med sextonde besittningsåret er¬
läggas en betydligt drygare afgift än förr, och det förspörjes, att man
inom domänstyrelsen har den uppfattningen, att den kommer att visa
sig för betungande.
För öfrigt äro de gamla banden tämligen obeskurna kvar sådana,
de nu formulerats af Riksdagen och domänstyrelsen, hvilken senare
myndighet äger föreskrifva de villkor, som utöfver hvad Riksdagen
bestämt samt hvad i allmänhet om arrende finnes i lag föreskrifvet må
kunna finnas erforderliga. Missnöjet riktar sig i det tysta eller oför¬
täckt fortfarande mot dessa band.
Brukaren är sålunda förbjuden att hos sig hysa obehöriga eller
vanfrejdade personer. Han känner sig därför ej ha rätt att husbergera
en enda människa, som ej tillhör familjen, utan att begå kontraktsbrott.
All jakt till och med å nyttigt vildt är honom förbjudet inom
lägenhetens område. Det vore väl riktigare, att den som skall lefva på
platsen bör få rätt att jaga på kronoparken till husbehof, i stället för
att jakträtt nu är tillagd jägmästaren ensam såsom eu förströelse.
Fiske å kronoparken ens till husbehof är brukaren icke tillförsäkradt.
Åverkan eller oloflig jakt och fiske medför dessutom förlust af lägen¬
7
Motioner i Andra kammaren, Nr 210.
heten och därpå nedlagdt arbete enligt allmänna arrendelagens jämväl
åberopade föreskrifter.
Öfverlåtelse af brukningsrätten eller arrenderätten, som den fort¬
farande kallas, får icke ske utan domänstyrelsens medgifvande. Utom
de stora omgångar som detta medför, hvarigenom en bra öfverlåtelse
kan gå om intet, innefattar en sådan föreskrift enligt de flesta brukares
innersta uppfattning ett obehörigt intrång i deras rätt att öfverlåta
sitt arbete.
Det förbud som kontraktet synes innefatta att hålla getter, hvilket
står uttryckligen utsatt i tidigare kontrakt, finna de också särdeles
olägligt, då geten är fattigmans billigaste mjölkdjur.
Att brandskadeersättning skall lyftas af kronan anses också vara
ett obehörigt förmynderskap, liksom äfven en stor del af de föreskrifter,
utöfver redan nämnda, i allmänna arrendelagen, hvarigenom bruknings¬
rätten blir förverkad.
Upplåtelser af kronotorp, tillkomna före 1909 års föreskrifter, äga
fortfarande rum på de gamla villkoren intill den tjuguåriga upplåtelse¬
tidens slut. I dessa kontrakt stadgas dessutom, att om torparen blifvit
■dömd för svårare brott blir han skyldig att flytta från torpet. Likaså
kan torparen uppsägas såsom påföljd för ovarsamt handhafvande af eld
eller därför att torparen »företager sig annat, som väsentligen strider
mot lag eller allmän ordning eller underlåter att fullgöra åtagna skyl¬
digheter eller ställa sig till efterrättelse gifna föreskrifter». Dylika
bestämmelser, i den mån de strida emot allmänna arrendelagen, borde
de äldre kronotorparna omedelbart befrias ifrån liksom äfven från andra
för dem ännu gällande strängare bestämmelser.
I korthet sagdt brukar missnöjet ibland formuleras så, att man vill
vara »likställd med öfriga bönder på orten, dock med den skillnaden
att nybyggarne icke få rätt att skattelösa jorden utan grunden förblir
i statens ägo». Detta pekar hän mot det nya ofta begärda upplåtelsesätt
för jordbruk å statsmark, som alltjämt dröjer, under det man för upplåtelse
af tomtmark redan fått ett motsvarande institut i tomträtten. Det är
nämligen klart, att brukaren måste få känna sig såsom en fri man,
hvilket ej blir förhållandet med ett så omfattande husbondevälde som
nu är tillmätt statens domänförvaltning. Man måste ju också säga sig,
att en sådan uppsikt bör vara lika litet oundgänglig för den nya
kolonisationen som för den gamla. Hvad man däremot nu mera
måste hålla på är att själfva grunden ej får vara en handelsvara och
att staten skall kunna hålla sin skyddande hand öfver ändamålet och
brukaren samt äfven tillgodose kommande tiders förändrade kraf i detta
8
Motioner i Andra hammaren, Nr 210.
afseende. I de bestämmelser om tomträtt, som antagits för hufvudstaden,
har man låtit sig vara angeläget att ordna det nya upplåtelsesättet för
stadens mark ur dessa synpunkter: full frihet för besittninghafvaren
samt skydd för jordgrunden och ändamålet; något förverkande af besitt¬
ningsrätten är ej stadgadt och full frihet finns att öfverlåta den.
Författningen framkallar dessutom många klagomål i ett annat
afseende. En förutsättning för upplåtelse är »att sådant för skogens
vård och bevakning finnes vara gagneligt eller att den jord, hvars
upplåtande begäres, är belägen i närheten af odlad bygd eller kom¬
munikationsled och hinder från skogsvårdens synpunkt ej möter». Här
sticker skogsvårdsintresset fram fortfarande och då afgörandet dessutom
är lagd t i en skogsförvaltnings hand kan man förstå, att trots god vilja
detta intresse lätt kommer att onödigtvis och oskäligt dominera på
bekostnad af frågans »sociala betydelse». Det vore säkerligen gagneligt,
om äfven en social myndighet på orterna eller ambulatorisk fick bedöma
om ständig hetern a.
Mycket bekymmer och nedslagna förhoppningar framkallar ock dels
författningens bestämda förbud för upplåtelse i enbart socialt syfte annat än
vid bygd eller kommunikationsled och dels dess begränsning att endast
gälla för upptagande af »mindre jordbruk» med »tillräcklig» odlingsmark.
En myckenhet människor önskar sig ett boningshus och någon täppa
eller mindre odlingsmark utan att behöfva vara besutna som jordbrukare.
Det hemställes alltså:
att Riksdagen ville i de år 1909 antagna bestäm¬
melserna om upplåtelse af odlingslägenheter å krono-
parker och öfverloppsmarker inom de sju nordligaste
länen besluta ändringar i ofvan angifna syften eller,
om det ej medhinnes, hos Kungl. Maj:t begära skynd¬
samt förslag därtill.
Stockholm den 26 januari 1912.
Carl Lindhagen. Ernst Hage.
STOCKHOLM, ISAAC MAP.CUS’ B OKTEYCKEKI-AKTIEBOLAG, 1912.