Motioner i Andra hammaren, Nr 189.
1
Nr 189.
Af herr OISSOII i Järnsida, om skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
gående viss ändring i gällande provinsialläkaretaxa.
Om man något blickar in i landsortsbefolkningens förhållanden, finner
man snart, att denna befolkning är i saknad af många förmåner, som
staden eller de större samhällena erbjuda. I synnerhet gäller detta om
de fattigare och glest befolkade trakterna. En sådan förmån är tillgången
på snar och god läkarevård vid förefallande sjukdoms- och olycksfall. Vis¬
serligen har staten redan vidtagit åtgärder för att bereda äfven landsorts¬
befolkningen möjlighet att erhålla läkarehjälp. Bland de senaste må er¬
inras om förra Riksdagens beslut om inrättande af en del nya provinsial¬
läkaredistrikt. Men dessa åtgärder äro ej tillfyllest. De kostnader, som
på landsbygden äro förenade med anlitande af läkare, äro oftast så pass
stora, att de i stor utsträckning förhindra den önskvärda användningen af
läkarens hjälp. Särskildt är detta fallet för dem, som bo på ett längre af¬
stånd från läkarens bostad. Det ligger i landets och statens intresse, att
detta missförhållande i möjligaste mån afhjälpes.
Enligt nu gällande taxa för arfvode åt provinsialläkare vid enskild
sjukvård utgår arfvodet i stigande skala alltefter det längre afståndet till
den sjuke. Sålunda utgår exempelvis arfvodet vid sjukbesök inom ett af¬
stånd af 2 kilometer från läkarens bostad med 3 kronor under det att
det vid ett annat afstånd af 4 mil —- ett fall, som ej torde höra till
ovanligheterna — stiger till ett belopp af 15 kronor 50 öre. Därtill
komma ytterligare afsevärda kostnader för skjutslega, äfven dessa natur¬
ligen stigande med de längre afstånden. Eöljden blir ett otillbörligt gyn¬
nande af dem, som fått läkaren stationerad i sin omedelbara närhet, och
ett orättvist och ur hälsovårdssynpunkt skadligt tillbakasättande af de mera
aflägset boende. Förhållandet synes desto mera obilligt, när man betänker,
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 4 samt. 66 käft. (Nr 189—190.) 1
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 189.
att det i allmänhet är de fattigaste klasserna, som bo i utkanterna och
följaktligen få de drygaste kostnaderna. Att en jämförelse med förhål¬
landena i städerna ännu tydligare skall framhäfva den aflägset boende
landsortsbefolkningens oförmånliga ställning i detta hänseende, behöfver ej
påpekas. Det stadgas nu visserligen en nedsättning i arfvodet i fråga om
vissa fattiga och mindre bemedlade. Men detta gäller blott för fall, att
kommunen åtagit sig betala deras läkarevård, och den enskilda mindre
bemedlade kommer sålunda ej i åtnjutande däraf. Det enda sättet för
denne att undgå de dryga kostnaderna för en nödvändig läkarevård är att
begära hjälp af kommunen. Men detta kostar honom hans medborgarrätt,
för den händelse det beviljas.
Det är därför, enligt mitt förmenande, en trängande nödvändighet, att
detta förhållande bringas i mera öfverensstämmelse med rättvisans och
billighetens kraf. Detta torde kunna ske på följande sätt. Provinsial¬
läkarens arfvode för sjukbesök vid enskild sjukvård bestämmes till ett
visst belopp, oafsedt afstånden från läkarens bostad, och den särskilda
ersättning, som därutöfver må anses böra utgå till läkaren vid besök på
längre afstånd, betalas af staten.
Med stöd af det anförda vågar jag sålunda vördsamt hemställa,
att Eiksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda och för
Kiksdagen framlägga förslag till sådan ändring i nu
gällande provinsialläkaretaxa, att det af enskilda utgå¬
ende läkarearfvodet vid sjukbesök ej göres beroende
af afståndet från läkarens bostad, utan att den del af
ersättningen, som grundas på den större våglängden,
må i en eller annan form utgå af statsmedel.
Stockholm den 26 januari 1912.
I motionens syfte instämmer
Enok Runefors.
C. A. Olsson.