Motioner i Andra kammaren, Nr 131.
1
Nr 131.
Af herr Widlund, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående upp¬
hörande af pastors själfskrifvenhet såsom ordförande
vid kyrkostämma.
En genomgående sträfvan gör sig i vår tid gällande att på alla verk¬
samhetsfält i största möjliga mån tillgodogöra sig specialutbildningen och
fackkunskapen; som en följd häraf har framträdt krafvet på, att ledande
poster i vårt offentliga lif beklädas af män, som antingen genom sin ut¬
bildning eller genom en i arbetet förvärfvad erfarenhet och auktoritet
kunna på grundvalen åt folkets förtroende väljas till innehafvare af de
ledande posterna i det offentliga lifvet, Att just när det gäller kultur¬
arbetet ett väl afvägdt urval af de bästa möjliga krafterna kan äga rum,
är en garanti för ett godt arbetsresultat. Däraf följer att den s. k. själf-
skrifvenheten inom styrande och ledande inrättningar strider mot demo¬
kratiens innersta princip och, som ofvan antydts, i många fall undanhåller
kulturarbetet många af dess bästa krafter.
En sådan själfskrif venhet tillkommer som bekant vårt lands präster¬
skap, när det gäller vissa ecklesiastika och kommunala förvaltningsgrenar.
En dylik företrädesrättighet hade också sitt berättigande på en tid, när
prästerskapet var snart sagdt kulturens enda bärare. Men i den mån
den allmänna bildningsnivån blifvit höjd, har också den prästerliga själf¬
skrif v enheten blifvit mindre nödvändig. När det gäller vissa ecklesiastika
och kommunala frågor, där denna själfskrifvenhet alltjämt praktiseras, kan
det hända, att den speciella sakkunskapen och fackutbildningen kan under
vissa förhållanden ligga på helt andra händer än hos prästen.
Aid flera föregående riksdagar ha motioner väckts angående pastors
själfskrifvenhet som ordförande vid kyrkostämma. Yid de tillfällen, då
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 4 samt. 47 höft. (Nr 131_132.)
9
Motioner i Andra kammaren. Nr 131.
denna fråga varit under Riksdagens behandling, ha äfven starka skäl,
enligt mitt förmenande, från motionärernas sida framförts för ändring i
ofvannämnda af Kungi. Maj:t den 21 mars 1862 fastställda nadiga förordning.
Att dessa motiv äfven beaktats af ett stort flertal, framgar däraf, att
då denna fråga senast var före till behandling, afgafs ej mindre än 57 af
inalles 126 afgifna röster för en af herr Lindhagen m. fl. afgifven reser¬
vation i öfverensstämmelse med motionen.
Lagutskottet motiverade vid detta tillfälle sitt afslagsyrkande liufvud-
sakligast med, att större garanti för ett noggrant behandlingssätt af ärendena
vinnes därigenom, att ordföranden handhade sin befattning under ämbets-
mannaansvar, samt att bästa samverkan ernåddes i den kyrkliga förvalt-
nino-en därigenom, att pastor vore själfskrifven som ordförande.
& Då jämväl under den förda debatten hufvudsakligen samma skäl som
de af utskottet anförda åberopades, är det att antaga, det dessa motiv
varit hufvudanledningen för af slag på motionen.
Genom de reformer, som under de senaste tiderna blifvit genomförda
å andra områden, synes det likväl mig, som den uppfattningen allt mel¬
odi mer vunnit beaktande, att vid tillsättande af förtroendeposter endast
förtjänst odi duglighet skall vara det bestämmande utan hänsyn till viss
ämbetsmannaställning. Samtidigt synes det mig vara tydligt konstateradt,
det man inom alla samhällslager allt mer nödgas gifva erkännande åt
principen, att inflytande å statens och kommunernas angelägenheter skall
i görligaste mån gifvas lika till samtliga härför berättigade medborgaie.
Att ofvannämnda princip i sin tillämpning ej kan verka annat än gagnelig
för samhällets bestånd och utveckling, torde ej heller kunna förnekas.
Gent emot de motiv, som lagutskottet vid ofvan åberopade tillfälle an¬
fört, ber jag få fästa uppmärksamheten vid hvad som då anfördes, näm¬
ligen: att med afskaffande af pastors själfskrifna rätt som kyrkostämmans
ordförande ej behöfde följa, att ej pastor komme att användas för denna
post, om han därtill vore lämplig, att säkerligen det moraliska ansvaret
verkar lika sporrande för ett samvetsgrannt skötande af ordförandebefatt¬
ningen, som då* det sker pa ämbetsmannaansvar, samt att med en lämplig
och° kunnig ordförande enhetligheten i den kyrkliga förvaltningen ej be¬
höfde äfventyras. •
Härutöfver anser jag mig böra påpeka nödvändigheten af förtroende
och samförstånd mellan samhällets medlemmar och dess funktionärer, samt
att detta bäst främjas därigenom, att vederbörande samhällsmedlemmar
själfva få åt sig anförtrodt att utse sina ämbets- och tjänstemän och ej
få dem sig tilldelade genom lag. Det synes mig vara af synnerligen stor
Motioner i Andra kammaren, Nr 131.
3
vikt, att vid tillsättandet af ett ämbete den valde åtnjuter förtroende och
sympati; utan detta torde, hur stor duglighet som än är tillfinnandes, svå¬
righeter alltid uppstå. Då som förhållandet är i föreliggande fråga, att
vederbörande funktionär utses utan sina församlingsbors hörande, och
tillika i sin funktion som kyrkostämmans ordförande har att handlägga
ärenden, hvaraf han kan hafva personlig nytta eller skada, synes det mig,
att däraf lätt sådana omständigheter kunna inträffa, som verka menligt
på ömsesidigt förtroende och sympati.
I likhet med en ärad ledamot af Riksdagens Andra kammare som
vid frågans föregående behandling yttrade, att han under en 40-årig
tjänstetid haft tillfälle betrakta förhållandet på nära håll, och därför i
prästernas eget välförstådda intresse yrkade bifall, anser äfven jag mig i
samma intresse böra påyrka en ändring i hittills gällande bestämmelse.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag därför föreslå,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lagändringar i ändamål,
att pastors själfskrifvenhet såsom ordförande i kyrko¬
stämma må upphöra.
Stockholm den 25 januari 1912.
Thure Widlund.
I motionens syfte instämma:
Harald Hallén. Emil Kristens.son. Emil Molin
i Dombäcksmark.
G. F. Lundgren,
Björna.