4
Motioner i Andra kammaren, Nr 118.
värfvat och som af mannen förvaltas, utan att han
häfver hustruns frivilliga ja och underskrift i tvenne
godemäns närvaro, ej heller utan sådant samtycke
sluta aftal, hvarigenom å egendomen lägges servitut,
eller upplåta rätt till afkomst af egendomen eller rätt
att annorledes än för egendomens behof afverka skog
därå.
Vederbörande utskott torde benäget vidtaga de redaktionsförändringar,
som kunna anses nödiga för ernåendet af det i motionen angifna syftet.
Stockholm den 24 januari 1912.
Herm. Carlson.
Nr 118.
Af herr Molill i Dombäcksmark m. fl., om ändrad lydelse af 18
kap. 16 § strafflagen.
Den nuvarande formuleringen af den paragraf i strafflagen, som afser
djurplågeriförseelser (18 kap. 16 §) — »Visar någon i behandling af djur
uppenbar grymhet, straffes med böter» o. s. v. — torde, såsom här nedan
skall närmare utvecklas, icke kunna anses gifva ett riktigt och lämpligt
uttryck för, hvad enligt numera rådande uppfattning bör såsom straffbart
djurplågeri betraktas. Den nuvarande beskrifningen å brottsbegreppet
(»uppenbar grymhet») synes innebära en sådan begränsning, att lagrummet
icke medgifver ådömandet af straff i de fall, där enligt gällande uppfatt¬
ning och föreliggande förhållanden straffpåföljd bör förekomma. En viss
rådvillhet synes också vid tolkningen af förevarande lagrum vara rådande,
Motioner i • Andra kammaren, Nr-118.
o
hvilken i praxis ledt därhän, att å ena sidan lagrummet tolkas såsom
tillämpligt endast i sådana fall af djurplågeri, då någon plågar med afsikt
att plåga eller endast för det nöje, som beredes honom genom det plågade
offrets smärta, å andra sidan tolkas så, att hvarje misshandel af beskaf¬
fenhet att fördömas af den sunda naturliga sedlighetskänslan medför straff¬
påföljd. Den senare tolkningen praktiseras så godt som dagligen i den
största utsträckning af polismyndigheterna i såväl stad som på land vid
beifrande af exempelvis sådana fall som körning med selbrutna eller annars
skadade hästar, körning med för tunga lass, misshandel af dragare medelst
slag, transport af djur på olämpligt sätt o. s. v., hvilket förhållande utgör
ett tydligt vittnesbörd om, att den allmänna rättsuppfattningen icke är i
strid mot en sådan tolkning. I andra fall återigen, där rättsmedvetandet
likaledes synes fordra samma tolkning af djurplågeriparagrafen, gör sig
vid rättsskipningen en annan mera formalistisk synpunkt gällande, hvari¬
genom vissa kategorier af groft djurplågeri icke kunnat med påföljd be-
ifras. Härpå utgöra de försök att beifra djurplågeri vid slakt, som vid
vissa tillfällen förgäfves blifvit gjorda, talande exempel. I fråga om ut¬
förandet af slakt af husdjur har företrädesvis genom djurskyddsföreningar¬
nas oaflåtliga verksamhet på samma gång synnerligen enkla och praktiska
och i möjligaste mån humana metoder blifvit anvisade, och kunskapen om
dessa metoder har på allehanda sätt blifvit allmänt utbredd, så att det
torde vara ostridigt, att slakt utförd enligt äldre metoder (utan föregående
bedöfning) af den allmänna rättskänslan numera utdömes såsom groft djur¬
plågeri. Yid det åtal, som genom Linköpings djurskyddsförenings ord¬
förande, doktor A. Sterner, år 1907 anhängiggjordes mot en slakteriidkare
Palme i Skenninge med anledning af att vid hans slakteri slakt af svin
utfördes medelst stickning i halsen af de icke bedöfvade och medelst en
i ena bakbenet fastgjord ketting i taket upphissade djuren, resolverade
rådhusrätten, att Palme gjort sig skyldig till uppenbar grymhet, och dömde
honom, jämlikt kap. 18 § 16 strafflagen, jämförd med kap. 4 § 3 samma
lag, att bota 100 kronor till kronan samt godtgöra statsverket för vittnes-
ersättmngar. Sedan Palme öfverklagat domen, frikändes han af Höta hof¬
rätt från böterna, och skulle vittnesersättningarna utgå af allmänna medel.
Af rättegångshandlingarna i målet vid Göta hofrätt framgick, att
klaganden stödt sig på den tolkning af brottsbegreppet, enligt hvilken
handlingen måste innebära afsikt att plåga djuren eller innebära ett med¬
vetet öfverträdande af hvad som är tillåtligt för att kunna anses brottslig,
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 4 saml. 42 käft. (Nr 117 118.) 2
6
Motioner i Andra kammaren, Nr 118.
en uppfattning, till hvilken majoriteten inom kofrätten ansåg si<>' höra
ansluta sig.
Sedan dess har det bland djurskyddsvänner ansetts lönlöst att söka
med stöd af lagen i dess nuvarande lydelse beifra djurplågeri vid slakt.
Då sålunda den nuvarande beskrifningen af brottsbegreppet i djur¬
plågeriparagrafen synes utgöra ett bestämdt hinder för samma lagrums
användande på störa grupper af djurplågerier, hvilka sedan länge af en
allmänt ^ upplyst opinion bestämdt fördömas, synes oss tiden vara mogen
för en förändring af lagrummet i fråga till närmare öfverensstämmelse med
rättsuppfattningen och till åstadkommande af mera konsekvens och enhet¬
lighet i rättsskipningen.
Yi åberopa i tillämpliga delar motionerna i Andra kammaren åren
1898 nr 108, 1899 nr 82 och 1902 nr 87.
På grund af hvad vi sålunda anfört, få vi vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 18
kap. 16 § strafflagen skall erhålla följande förändrade
lydelse:
»Misshandel af djur stratfes med böter. Aro om¬
ständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse
i högst sex månader dömas.»
Stockholm den 26 januari 1912.
Emil Molin,
Dotnbäcksmark.
G. F. Lundgren,
Björna.
F. E. Hedström.
Oskar Lundgren,
Vendelsberg.
Harald Iiallén.
Ernst Liljedahl.
Stockholm, Victor Pettersons Bokindustri-A.-B., 1912.