Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.
1
Nr 14.
Ankom till Riksdagens kansli den 5 mars 1912 kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af statens
skogs- och jägeribetjäntes rätt till skattefrihet för tjänste-
hundär.
(2:a Afd.)
I en inom Andra kammaren af herr Hedström väckt motion, nr 96,
hvilken hänvisats till bevillningsutskottet, föreslås, att 1 § i kungl. kun¬
görelsen den 1 juni 1877, angående skatt för hundar, måtte få följande
ändrade lydelse: »Såväl i stad som på landet må kommun icke allenast
besluta, huruvida för hundar eller särskilda slag af dem skatt skall årligen
utgöras, utan äfven bestämma beloppet af den skatt, dock ej öfverstigande
15 kronor, som eu hvar inom kommunens område boende, hvilken där¬
städes har hund, skall för hvarje sådant djur erlägga.»
Till stöd för detta förslag har motionären anfört följande:
»Bland de olägenheter, som vidkomma vår kommunallagstiftning,
anser jag lagen om hundskatt, tillkommen genom kungl. kungörelsen den
1 juni 1861, vara af den beskaffenhet att däri bör göras ändring i dess
1 § så till vida, att äfven statens skogs- och jägeribetjänte komma att
som kommunens öfriga hundägare utgöra skatt för de hundar de hålla.
Med de ändrade förhållanden, som inträdt efter denna lags tillkomst,
är det svårt att förstå hvilka de tjänster äro, som nödvändiggöra under¬
håll af hund. Man kan snarare förutsätta att deras tjänsteåligganden
bättre och regelbundnare skulle utföras utan hund. Jag vill ej gå så
långt, att jag fordrar att förbud skulle utfärdas för dem att vara åtföljda
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 7 samt. 11 käft. (Nr 14). 1
Utskottet.
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.
af hund vid sina tjänsteförrättningar, men säkert är att tjänsten ej komme
att lida af ett dylikt förbud.
Jakten är numera ett nöje och utöfvas i en utsträckning, som ej
nödvändiggör dess premiering åt en särskild tjänstemannakår, som nu är
förhållandet. Vid tiden för tillkomsten af lagen var den kanhända be¬
rättigad, därigenom att dessa tjänstemän med sina hundar bidrogo till
utrotandet af rofdjur, som då funnos i våra skogar i afsevärdt antal och
anställde skada på såväl hemdjur som matnyttigt villebråd. Under sådana
förhållanden och med de låga löner, som skogsstatens tjänstemän då upp¬
buro, kan man förstå att en sådan undantagsställning, som lagen innebär,
kom dessa tjänstemän till del.»
I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 9 juni 1860 anmälde Rikets
Ständer sitt beslut om rätt för kommun att »bestämma, huruvida, till
hvad belopp och för hvilka slag af hundar kommunen för längre eller
kortare tid vill ålägga hvar och en inom kommunen boende person, som
innehar hund, ehvad han häraf är ägare eller icke, en årlig till kom¬
munen ingående skatt, hvilken dock icke må öfverstiga fem r:dr r:mt för
hvarje sådan hund och hvilken skatt kommunen må äga använda för sina
egna behof», samt anhöllo, att Kungl. Maj:t måtte utfärda författning
därom och därvid i ämnet meddela de närmare föreskrifter, som kunde
finnas vara af behofvet påkallade.
Med anledning däraf utfärdades kungl. kungörelsen den 12 juli 1861,
angående skatt för hundar, däruti föreskrefs bland annat:» Statens skogs-
och jägeribetjänte äro dock för de hundar, som de i och för sina tjänster under¬
hålla, fria från beskattning.» Denna föreskrift är ordagrant bibehållen i nu
gällande författning i ämnet, kungl. kungörelsen den 1 juni 1877, hvilken
utfärdades närmast i följd af riksdagens beslut att höja maximum för hund¬
skatten till femton kronor.
Det är denna undantagsbestämmelse, som motionären nu afser att
få borttagen, enär de förhållanden, som betingat dess tillkomst, ej längre
skulle föreligga.
Instruktionen för skogs- och jägeristaten den 16 mars 1838, hvilken
gällde vid tiden för ifrågavarande beskattnings införande, pålade i art.
V den till staten hörande personalen, såväl den förvaltande som den be¬
vakande, skyldigheter i afseende å rofdjurs dödande och annan jaktvård.
Därpå följande författning i ämnet, instruktionen för skogsstyrelsen
och skogsstaten den 19 november 1869, stadgade i 55 §: »Jägmästare
Bevillningsutskottets betänkande Nr li.
3
och kronojägare åligger att beflita sig om rot- och skadedjurs utödande
äfvensom att i öfrigt befrämja en ändamålsenlig jaktvård», och den för¬
nyade instiiuktionen för skogsstaten den 29 november 1889 innehöll i
46 §: »Skogsstatens tjänstemän och betjänte åligger att beflita sig om
utödande af för villebrådet skadliga rofdjur, äfvensom att i öfrigt främja
en ändamålsenlig jaktvård.»
Äfven i nu gällande instruktion för skogsstaten den 23 december
1909, hvilken ej bibehållit den gamla åtskillnaden mellan tjänstemän och
betjänte, återfinnes ordagrant samma föreskrift, meddelad för »skogs¬
statens förvaltande och bevakande personal», hvilken uppdelning i äldre
författningar sammanföll med den i tjänstemän och betjänte, omfattande
den förra gruppen öfverjägmästare, jägmästare och extra jägmästare samt
den senare kronoj ägare, extra krön oj ägare och kronoskogvaktare.
I detta sammanhang må anmärkas, att uttrycket i 1877 års kun¬
görelse »statens skogs- och jägeribetjänte», hvilket, jämfördt med berörda
instruktioner, skulle kunna tolkas såsom motsvarande allenast tjänste¬
männen inom den forna betjänteklassen, emellertid enligt sakens natur
och erkänd praxis ansetts omfatta alla skogsstatstjänstemän, som hafva
åligganden i afseende å jaktvården.
Motivet till förevarande undantagsbestämmelse i fråga om skyldig¬
heten att erlägga hundskatt har, såsom ordalagen angifva, tydligen varit,
att ifrågavarande tjänstemän ansetts behöfva vissa hundar för att kunna
behörigen fullgöra sina åligganden med afseende å jaktvården och därför
ej böra betungas med skatt på dessa hundar, som de hade att hålla på
egen bekostnad.
Då dessa åligganden, efter hvad ofvan visats, fortfarande kvarstå,
samt deras utöfning i vissa fall kräfver användning af hundar, särskild!
hvad angår utödande! af skadliga rofdjur, lär motionärens förslag icke
böra utan vidare bifallas. Det synes ej heller vara billigt att beröfva
ifrågavarande tjänstemän en förmån, hvars förutsättning delvis alltjämt
är för handen.
o
A andra sidan har man emellertid att taga hänsyn till vederbörande
kommuners intresse. Medan från början hufvudsakligen torde hafva
afsetts att genom införande af hundskatt sätta en viss gräns för en alltför
talrik förekomst af hundar, synes denna afgift, särskild! sedan dess maximi¬
belopp blifvit höj dt, hafva blifvit en stundom rätt beaktansvärd inkomst¬
källa för kommunen. I den mån utvecklingen gått därhän, förändras
också i viss mån synpunkten på denna angelägenhet, och det kan skäligen
ifrågasättas, om bibehållandet af skogsstatstjänstemännens undantagsställ¬
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr lå.
ning längre är förenligt med kommunens berättigade intresse. Det är
nämligen ej uteslutet, att rätt afsevärda inkomster undandragas kommu¬
nen, för den händelse vederbörande tjänstemän anse sig bära hålla ett
större antal hundar. Utskottet finner sig väl af redan angifna hänsyn
till vederbörande tjänstemän förhindradt att biträda motionärens förslag
i föreliggande form, men anser giltiga skäl tala för, att det kommunala
intresset i saken blir behörigen beaktadt. Oegentligt synes det också i och
för sig vara, att kommunen på detta sätt skall indirekt bidraga till täckande
af vissa statstjänstemäns kostnader i och för tjänsten.
Af skäl, som sålunda anförts, anser utskottet den af motionären
väckta frågan kunna tillfredsställande lösas så, att å ena sidan kommunen
berättigas att upptaga skatt äfven å ifrågavarande tjänstehundar, samt å
andra sidan vederbörande tjänstemän af statsmedel beredes godtgörelse för
utgifven hundskatt, i den mån antalet och beskaffenheten af de af dem
innehafda hundarna efter vederbörlig pröfning finnas motsvara behofvet
af hundar för deras tjänsteåligganden.
I öfverensstämmelse härmed har utskottet funnit sig böra tillstyrka
en framställning hos Kungl. Maj:t i motionens syfte, och är utskottet
förvissadt, att hvad som framhållits rörande ersättning åt ifrågavarande
tjänstemän jämväl skall vinna Kungl. Majrts beaktande.
Utskottet får alltså hemställa,
att Riksdagen, i anledning af herr Hedströms
förevarande motion, II: 96, om upphörande af statens
skogs- och jägeribetjäntes rätt till skattefrihet för
tjänstehundar, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för
sådan ändring af kungl. kungörelsen den 1 juni 1877,
angående skatt för hundar, att kommun må äga att
upptaga skatt äfven för hundar, som innehafvas af
skogsstaten tillhörande tjänstemän.
Stockholm den 4 mars 1912.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KARLSSON.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 14. 5
Reservationer:
af herr K. G. Karlsson, hvilken, med instämmande af herr Lychholm,
anfört:
Ur den föreliggande motionen är svårt att framläsa några andra
skäl för det däri gjorda yrkandet, än att motionären finner det obilligt,
att skogsstatens tjänstemän och betjänte skola slippa erlägga skatt för
af dem ägda hundar, under det andra medborgare få utgöra sådan skatt.
Såsom framgår af utskottets motivering, grundar sig denna skattefri¬
het på det förhållandet, att instruktionen för skogsstatens tjänstemän
och betjänte ålägger dem att »beflita sig om utödande af för ville¬
bråd skadliga rofdjur äfvensom att i öfrigt främja en ändamålsenlig jakt¬
vård». För fullgörande af detta åliggande har det ansetts nödvändigt
för dessa funktionärer att hålla sig med hundar, och vid lagstiftning i
ämnet synes man ha utgått ifrån, att hunden är ett tjänstemannens
verktyg, som icke borde beskattas.
Utskottet, som anser detta betraktelsesätt fortfarande äga giltighet,
ser emellertid frågan ur beskattningssynpunkt och vill, att staten in¬
direkt skall öfvertaga skogstjänstemannens skattskyldighet till kommunen.
Då likväl, såsom äfvenledes af utskottet framhålles, denna beskattning
knappast tillkommit för att bereda kommunerna en inkomstkälla utan
för att »sätta en viss gräns för en alltför talrik förekomst af hun¬
dar», torde man med fog kunna ifrågasätta riktigheten af utskottets ut¬
gångspunkt för frågans bedömande. Men frånsedt detta, torde den even¬
tuella inkomstminskning, en eller annan kommun lider därigenom att
en där boende skogstjänsteman är befriad från erläggandet af hund¬
skatt, mer än väl motvägas af de öfriga kommunala skatter, tjänsteman¬
nen i fråga erlägger. I alla händelser torde denna inkomstminskning
vara alltför obetydlig för att motivera en skrifvelse till Kungl. Maj:t.
Jag har därför inom utskottet yrkat, att utskottet måtte afstyrka
motionen.
af herrar Rune, Bergman och Hedström mot vissa delar af utskottets
motivering.
Herrar friherre C. J. Beck-Friis och Röing hafva anhållit få
antecknadt, att de icke deltagit i den slutliga behandlingen af detta
ärende inom utskottet.