Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
1
Nr tf.
Ankom till Riksdagens kansli den 10 mars 1911 kl. 12 in.
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 6 i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
utlånande af postsparbankens och vissa andra i banker
innestående medel för beredande af tillfälle åt mindre
bemedlade personer att skaffa sig jordbruk eller bostäder
m. m.
Till utskottets behandling har blifvit hänvisad en inom Andra
kammaren af herrar Lindhagen och Linders väckt motion (nr 248),
hvari hemställes,
att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att åtgärder måtte
vidtagas i syfte att
l:o) de af postsparbanken och sparbanker förvaltade samt af
öfriga banker på sparkasseräkningar indragna medel må i vidsträcktaste
omfattning utlånas för att bereda mindre bemedlade personer tillfälle
att skaffa sig jordbruk eller bostäder;
2:o) skapa utvägar att erhålla lån mot säkerhet af inteckning i
tomträtt.
Till stöd för berörda hemställan har af motionärerna anförts:
Senast vid 1909 års riksdag väcktes en motion om att efter
allsidig undersökning åtgärder måtte vidtagas i syfte att
l:o) bereda stöi-sta möjliga kredit på penningmarknaden till åstad¬
kommande af bostäder och lägenheter åt mindre bemedlade personer;
2:o) skapa utvägar att på penningmarknaden erhålla lån mot
säkerhet af inteckning i tomträtt.
Bihang till Riksd. prof. 1911. 9 Sami. 2 Afd. 2 Band. 5 Ser. G Höft. (Nr G.) 1
2
Utskottets
yttrande.
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
Andra kammaren biföll en skrifvelse i motionens syfte; i först¬
nämnda afseende! dock endast såvidt rörde postsparbanken.
Denna sak, som utgör lifsbetingelsen för åstadkommande af jord¬
bruk och bostäder åt mindre bemedlade, måste följaktligen ständigt
fullföljas; dock vilja vi för denna gång begränsa framställningen i
det under mom. 1 omnämnda afseende till åtgärder i syfte att besparade
medel, som företrädesvis inflyta direkt från småfolket, äfven måtte
företrädesvis tjäna deras nytta. Sådana medel äro insättningarna i
postsparbanken, sparbankerna och de med de senare konkurrerande
sparkasseräkningarna i öfriga banker.
Den af motionärerna omnämnda motionen (nr 117) vid 1909 års
riksdag var likaledes hänvisad till behandling af utskottet. I sitt ut¬
låtande med anledning af densamma erinrade utskottet till en början
om hvad som redan blifvit åtgjordt i det af motionärerna begärda syftet
och anförde därvid:
»Sedan 1904 års Riksdag för åren 1905—1909 anslagit intill 10
miljoner kronor för beredande af tillfälle åt mindre bemedlade arbetare
att på landsbygden förvärfva egna hem, och detta belopp blifvit för
berörda ändamål helt och hållet taget i anspråk, beviljade fjolårets
Riksdag för att bereda dylika arbetare och med dem likställda personer
tillfälle att förvärfva egna hem å landsbygden eller å till stad hörande
område, för hvithet stadsplan icke blifvit fastställd, dels 800,000 kronor
för 1908 och dels 5 miljoner kronor för hvart och ett af åren 1909—
1913.
Medan samtliga för 1905—1907 inkomna ansökningar om lån ur
ifrågavarande fond kunde beviljas, måste däremot af brist på medel för
1908 en ej oväsentlig nedsättning i låneanspråken vidtagas. Enligt hvad
utskottet inhämtat, hafva de för innevarande år inkomna låneansökningar
afsett ett sammanlagdt lånebelopp af 8,209,995 kronor, däraf hushåll¬
ningssällskapen begärt till lån för jordbrukslägenheter 3,359,445 kronor
och till lån för bostadslägenheter 1,718,550 kronor eller tillhopa 5,077,995
kronor samt öfriga låneförmedlare (aktiebolag och föreningar med upp¬
gift att på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt befrämja förvärfvan-
det af egna hem åt mindre bemedlade) begärt till lån för jordbrukslägen¬
heter 660,000 kronor och till lån för bostadslägenheter 2,472,000 kronor
eller sammanlagdt 3,132,000 kronor. Inalles hafva således för 1909
begärts för jordbrukslägenhetslån 4,019,445 kronor och för bostadslägen¬
hetslån 4,190,550 kronor. Af anslagssumman 5 miljoner kronor hafva
beviljats till jordbrukslägenhetslån 3,664,900 kronor eller således inemot
3
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
90 procent af hvad som därutinnan begärts samt till bostadslägenhets¬
lån 1,335,100 kronor eller endast något öfver 30 procent af hvad som
för detta ändamål begärts.
Vid de nedsättningar i låneanspråken, som således måst göras för
åren 1908 och 1909, har hänsyn tagits dels därtill, att enligt de af
Riksdagen antagna bestämmelser för ifrågavarande lånerörelse jordbruks¬
lån skola hafva företräde framför bostadslån, och dels till omfattningen
af låneförmedlarnas lånerörelse under föregående år.
Efter hand som aktiebolag och föreningar i allt större utsträck¬
ning uppträdt såsom låneförmedlare, hafva anspråken å lån för bostads¬
lägenheter ökats i vidare mån än för jordbrukslägenheter. Medan under
de första åren ansökningar om bostadslån omfattade endast omkring en
fjärdedel af hela ansökningssumman, uppgick däremot, såsom ofvan
nämnts, de för 1909 sökta bostadslånen till mer än hälften af nämnda
summa.
Hvad angår de villkor, på hvilka lån ur denna fond åt låneför-
medlarna utlämnas, må erinras, att dylika lån utgå, då fråga är om
jordbrukslägenhet, med högst %-delar af det med ledning af uppgjordt
köpeaftal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar, kostnads¬
förslag eller andra tillgängliga handlingar beräknade och af låneför-
medlaren godkända värdet å jorden jämte därå befintliga eller för upp¬
förande afsedda byggnader och, då fråga är om bostadslägenhet, med högst
3A-delar af samma värde; att lånen förräntas efter 3 ®Ao procent om året
samt återbetalas ena hälften amorteringsvis och andra hälften först efter
det amorteringsdelen till fullo guldits; att å amorteringsdelen erlägges
från och med fjärde året efter lånets utbekommande en annuitet af 6
procent i fråga om lån till jordbrukslägenhet och af 7 procent i fråga om
lån till bostadslägenhet; samt att — frånsedt vissa undantagsbestäm¬
melser — låneförmedlarna ej äga att gentemot låntagare betinga andra
villkor i fråga om ränta och återbetalning än de för låneförmedlarna
själfva gällande.»
Efter denna redogörelse uttalade utskottet såsom sin åsikt, att
behofvet för det dåvarande skulle kunna betraktas såsom tillgodosedt,
i hvad anginge jordbrukslägenheter, men att egnahemslånefonden visat
sig allt mindre förslå att fylla kreditbehofvet i fråga om bostadslägen¬
heter.
Utskottet erinrade tillika om, att i fråga om upplåtelser af bostads-
oeh jordbrukslägenheter å kronans egendomar villkoren enligt 1909
års riksdagsbeslut äro, synnerligast beträffande jordbrukslägenheter, så
gynnsamma, att den mindre bemedlade, som önskar att från dessa
Postspar¬
banken,
4 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
egendomar förvärfva sig ett eget hem, endast i jämförelsevis ringa ut¬
sträckning torde behöfva anlita lånevägen för köpeskillingens gäldande.
Emellertid har det visat sig, att de redan vidtagna åtgärderna
från det allmännas sida för att sätta mindre bemedlade personer i till¬
fälle att förskaffa sig egna hem icke äro tillfyllestgörande, utan att
åtskilligt mera behöfver göras, därest det förefintliga behofvet skall
kunna sägas vara tillgodosedt. Enligt »berättelse om hvad i rikets
styrelse sedan sista lagtima Riksdags sammanträde sig tilldragit» hade
ansökningar om egnahemslån för år 1911 inkommit till ett belopp af
inalles 9,885,750 kronor, hvaraf lån å 6,139,350 kronor voro afsedda
för jordbrukslägenheter och lån å 3,746,400 kronor för bostadslägen¬
heter. Då det disponibla beloppet utgjorde endast 5 miljoner kronor,
måste väsentliga reduktioner ske vid lånens beviljande, hvilket skedde
den 30 december 1910, då samtliga hushållningssällskap erhöllo tillhopa
4,334,000 kronor, hvaraf 3,798,400 kronor för jordbrukslån och 535,600
kronor för bostadslån, samt 18 aktiebolag och föreningar erhöllo till¬
hopa 666,000 kronor, däraf 500,000 kronor för jordbrukslån och 166,000
kronor för bostadslån.
Häraf framgår, att jämväl i fråga om lån för förvärfvandet af
jordbrukslägenheter ett afsevärdt stort antal ansökningar på grund af
egnahemslånefondens otillräcklighet numera måste afslås.
För att underlätta mindre bemedlade personers bemödanden att
förskaffa sig jordbruk eller bostäder påyrka motionärerna, att de medel,
som förvaltas af postsparbanken, sparbankerna och öfriga banker, i
hvad rörer dessa sistnämndas sparkasseräkningar, måtte i vidsträcktaste
omfattning för ändamålet utlånas.
Hvad först angår postsparbanken, bär frågan om bemyndigande
för denna att utlämna lån i bär angifvet syfte flera gånger varit före¬
mål för Riksdagens behandling. Utskottet inskränker sig att erinra,
att vid 1908 års riksdag väcktes motion därom af herrar Lindhagen
och Tengdahl samt vid 1909 års riksdag af herr Lindhagen jämte nio
andra af Andra kammarens ledamöter.
Förstnämnda år anhöll ordföranden i vederbörande utskott, att
styrelsen för postsparbanken ville i anledning af herrar Lindhagens och
Tengdahls motion meddela utskottet sina åsikter rörande i motionen
gjorda framställningar. På grund däraf yttrade nämnda styrelse i
skrifvelse den 27 mars 1908 bland annat följande:
»De medel, som af banken förvaltades, utgjordes af dels bankens
öfverskottsmedel, det vill säga skillnaden mellan insättningar och uttag-
5
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr ti.
ningar jämte upplupna räntor, dels uppbörd för riksförsäkringsanstaltens
räkning efter afdrag af utbetalade skadeersättningar, dels ock slutligen
erlagda afgifter och statsbidrag till barnmorskornas pensionsanstalt. Den
åsikt i förevarande ämne, som å styrelsens vägnar uttalades år 1904,
biträdde styrelsen fortfarande. En lånerörelse, hvarigenom. växelverkan
åstadkommes mellan banken och dess deponenter, skulle gifvetvis gorå
dessa intresserade af bankens utveckling och följaktligen lända till för¬
del för banken. Någon afsevärd del af de af styrelsen förvaltade medlen
torde emellertid ej kunna användas för beredande åt mindre bemedlade
personer af tillfälle att skaffa sig jordbruk eller bostader. Motionärerna
vid 1908 års riksdag syntes hafva tänkt sig, att dessa medel borde i
större omfattning användas för ändamålet. Men då de säkerhetei, som
genom en dylik utlåningsrörelse skrdle tillföras postsparbanken, ej vore
lätt realiserbara, skulle desamma ej kunna användas, _ därest styrelsen
nödgades att för mötande af utbetalningar anskaffa nödiga rörelsemedel.
Försiktigheten torde därför kräfva, att denna lånerörelse från banken
hölle sig inom behöriga gränser och allenast omfattade en ringa del
af bankens för placering afsedda belopp. Att öfverskrida det procent¬
tal, som i den af 1904 års Riksdag behandlade motionen (afherrM. F.
Nyström) för ändamålet föreslagits, eller 5 procent af de utaf banken för¬
valtade medlen, syntes därför ej tillrådligt. Därest beträffande dessa
medel eu utlåning af nu omförmälda beskaffenhet skulle komma till
stånd, torde denna utlåning ej kunna äga rum direkt till vederbörande
låntagare. Det skulle blifva nödigt att, pa sätt skedde vid utlåning
från statens egnahemslånefond, lånen från banken tilldelades ansvariga
låneförmedlare (hushållningssällskap, aktiebolag och föreningar), Indika
skulle omhänderhafva lånerörelsen och utlämna lånebeloppen till de
enskilda låntagarna för förvärfvande af jordbruks- och bostadslägen¬
heter. I öfrigt skulle åtskilliga af de allmänna villkor och bestämmelser,
som gällde för statens egnahemslånerörelse, kunna lända till efterrättelse
i fråga om den af banken bedrifna enahanda lånerörelse. Om sålunda
styrelsen i princip ej hade något att erinra däremot, utan tvärtom an-
såge flera skäl tala därför, att de af styrelsen förvaltade medlen undei
vissa villkor och bestämmelser blefve använda för befrämjande af egna-
hemslånerörelsen, så torde dock någon dylik användning af dessa medel
ej kunna för närvarande och under den närmaste framtiden ifrågakomma.
Under de senare åren, särskildt under de sista månaderna, hade näm¬
ligen, på grund af de i förhållande till postsparbankens inlåningsränta
liöga räntesatserna i enskilda sparbanker och a bankernas sparkasse-
räkningar, uttagningarna från postsparbanken med afsevärd t belopp
6 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
öfverstigit insättningarna däri, och någon förändring af detta förhållande
torde ej vara att motse, förrän en allmän räntenedsättning ägt rum.
Hvad beträffade inbetalningarna till riksförsäkringsanstalten och barn¬
morskornas pensionsanstalt, hvilka anstalters medel, såsom nämnts, för¬
valtades af postsparbanksstyrelsen, vore dessa visserligen oberörda af
räntefluktuationerna på penningmarknaden, men dessa anstalters samman¬
lagda fonder uppginge för närvarande ej till högre belopp än omkring
3,200,000 kronor, och att börja bedrifvandet af en lånerörelse af det
slag här omhandlats med ett till utlåning afsedt belopp af endast 160,000
kronor, det vill säga 72o:del af förenämnda 3,200,000 kronor, syntes
styrelsen ej lämpligt.»
Vederbörande utskott afstyrkte den af herrar Lindhagen och Teng-
dahl väckta motionen med följande motivering: Då af styrelsens ytt¬
rande framginge, att den del af bankens medel, som skulle kunna ifråga¬
komma att användas för nu ifrågasatta utlåningsrörelse, vore för olika
tidpunkter mycket växlande och för närvarande af så ringa omfattning,
att syftet med nämnda utlåning därmed ej kunde främjas, samt då ej
heller framdeles egnahemsrörelsen syntes kunna vinna något afsevärdt
stöd från en så jämförelsevis obetydlig fond som endast 5 procent af de
utaf postsparbanken förvaltade medlen, anslöte sig utskottet till den af
styrelsen uttalade uppfattning om olämpligheten för banken att under
nuvarande förhallanden inlåta sig på den föreslagna lånerörelsen.
Vid ärendets behandling i Andra kammaren hemställde motio¬
närerna, att motionen matte på det sätt bifallas, att Riksdagen med an¬
ledning af densamma ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under
öfvervägande, huruvida, i hvad män och under hvilka villkor de af
postsparbanken förvaltade medel kunde utlånas för att bereda mindre
bemedlade personer tillfälle att skaffa sig jordbruk eller bostäder, samt
föi Riksdagen framlägga det förslag till ändring i förordningen om
postsparbank, som kunde befinnas för ändamålet erforderligt.
Denna hemställan blef emellertid denna gång afslagen af kam¬
maren, som i stället biföll utskottets förslag. Vid 1909 års riksdag-
beslöts däremot, såsom motionärerna erinra, Andra kammaren i anled¬
ning af den då väckta motionen att för sin del aflåta en skrifvelse till
Kungl. Maj.t i motionens syfte, hvilket beslut Första kammaren emeller¬
tid ej biträdde.
Allmänhetens hos postsparbanken innestående besparingar, hvilka
vid 1898 års utgång uppgingo till omkring 64 miljoner kronor, hafva
sedermera till och med 1909 års utgång betydligt nedgått. Medan de¬
samma sålunda under åren 1903—1906 belöpte sig till omkring 54 å
7
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
55 miljoner kronor, utgjorde de åter vid 1907 års utgång 50,680,935
kronor, vid 1908 års utgång 46,422,570 kronor och vid 1909 års slut
endast 45,402,705 kronor 44 öre.
Med 1910 års ingång har emellertid en ljusning inträdt. Enligt
tillgängliga uppgifter utgjorde de under tiden 1 januari—30 november
1910 uti 608,988 poster i postsparbanken insatta medlen jämte del¬
ägarna tillgodoförda räntor för samma tid 13,446,634 kronor. Från
årets början till utgången af november månad 1910 uttogos i 142,834
poster 11,443,885 kronor 37 öre, hvadan delägarnas behållning, som
den 1 januari 1910 uppgick till 45,402,705 kronor 44 öre, ökats med
2,002,748 kronor 63 öre och den 30 november 1910 utgjorde 47,405,454
kronor 7 öre.
Postsparbankens medel — däruti inberäknadt löpande förskott från
postverket — voro vid november månads utgång placerade dels uti
obligationer, utfärdade af allmänna hypoteksbanken eller kommuner inom
landet, till ett bokfördt värde af 34,612,380 kronor 12 öre, dels ock i
direkta lån till kommuner till ett sammanlagdt kapitalbelopp af 10,485,316
kronor 67 öre, samt i lån mot säkerhet af fastighetsinteckningar
1,245,000 kronor, hvarjämte vid samma tidpunkt i banker innestodo
1,578,587 kronor 68 öre, allt utom upplupna, ej förfallna räntor.
De för riksforsäkringsanstaltens räkning förvaltade medlen voro
den 30 november placerade i obligationer till bokfördt värde af 2,743,976
kronor 38 öre, i kommunlån till belopp al 869,732 kronor 28 öre, i lån
mot säkerhet af fastighetsinteckningar till belopp af 455,000 kronor,
hvarjämte å bankräkningar innestode 173,346 kronor 38 öre, allt för¬
utom ej förfallna räntemedel.
Tillgångarna hos barnmorskornas pensionsanstalt samt fiskare¬
försäkringen, hvilkas medel likaledes förvaltas af postsparbanken, uppgå
till jämförelsevis obetydliga belopp.
Löneregleringskommittén bär i sitt betänkande angående postspar¬
banken (del. 23) föreslagit förbättrade anordningar i afseende å bankens
verksamhet och därvid i främsta rummet tänkt på ett förändradt sätt
för placeringen af bankens medel. Utskottet tillåter sig att ur kom¬
mitténs yttrande anföra följande:
»lie för behandling af frågan om inrättande af en allmän post¬
sparbank tillsatta kommitterade föreslogo i sitt betänkande, att de i
postsparbanken inflytande medel, som icke erfordrades för löpande ut¬
gifters bestridande, skulle insättas på upp- och afskrifningsräkning i
riksbanken, samt att för så stor del af dessa medel, som postsparbankens
styrelse ansåge icke behöfva hållas tillgängliga för att möta uppsägning
8 Ändra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
af medel, skulle inköpas räntebärande obligationer af vissa angifna slag.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed meddelades i författningen af
den 22 juni 1883 bestämmelser i ämnet.
Dessa bestämmelser ändrades genom kungl. kungörelser den 13
juli 1887 och den 4 juli 1902.
Genom sistnämnda kungörelse stadgades, att för så stor del af de
för postsparbankens räkning i riksbanken insatta medlen, som postspar¬
bankens styrelse ansåge icke behöfva hållas omedelbart tillgänglig för
att möta uppsägningar, skulle inköpas räntebärande obligationer, utfär¬
dade antingen af svenska staten eller af Sveriges allmänna hypoteks-
bank eller åt kommun inom riket för lån, till hvars upptagande Konungens
tillstånd blifvit meddeladt, eller ock af bolag eller inrättning, såvida i
sistnämnda fall kommun med Konungens tillstånd iklädt sig betalnings¬
ansvar såsom för egen skuld för såväl kapital som ränta.
Postsparbankens styrelse berättigades dock att göra ifrågavarande,
för löpande utgifter icke erforderliga medel fruktbärande, dels intill
högst en fjärdedel genom utlåning mot skuldebref till kommun inom
riket, därest tillåtelse till lånets upptagande blifvit kommunen af
Konungen meddelad, dels och, jämväl intill högst en fjärdedel, genom
utlåning på högst sex månaders uppsägning mot skuldebref med säkerhet
af sådan inteckning i fast egendom inom riket, som med hänsyn till
läge, ytinnehåll, brandförsäkring och afkastning pröfvades innebära full¬
god säkerhet, eller genom insättning på depositions- eller annan räkning
hos enskild bankinrättning, hvars bolagsordning blifvit af Konungen
fastställd samt hvars grund- och reservfonder uppginge till samman-
lagdt belopp af minst fem miljoner kronor.
Syftemålet med de sålunda beslutade förändringarna torde hafva
varit dels att genom möjligheten af penningplacering i inteckningar
kunna draga fördel af inträffande räntestegringar, dels att undvika
inköp af obligationer vid tider, då penningar i följd af räntefall inström¬
made till postsparbanken samtidigt med att kurserna å obligationer i följd
af räntans nedgång stego, dels ock slutligen, att, sedan riksbanken
enligt lagen för densamma af den 12 maj 1897 ej lämnade postspar¬
banken ränta å insatta medel, kunna erhålla någon afkastning af de
medel, som vore afsedda till mötande af uppsägningar.
Genom de år 1902 vidtagna ändringarna af bestämmelserna i ämnet
blefvo olägenheterna i fråga om placeringen af postsparbankens medel
visserligen mildrade, men ej undanröjda.
För närvarande yppa de sig ej i någon svårighet att till antaglig
9
Andra hammarens femte tillfälli<ju utskotts utlåtande Nr 6.
kurs förvärfva obligationer; därtill skulle vid nu i allmänna marknaden
gällande jämförelsevis höga räntesatser säkerligen icke saknas tillfälle.
Men förhållandet är, att postsparbanken på senare tiden ej haft
tillräckliga medel disponibla till mötande af de stora uttagningarna från
banken.
Att vid eu tidpunkt med höga räntor sälja obligationer till kurser
som ej alltför mycket understiga inköpskurserna, hav för postspar¬
banken varit förenadt med stora svårigheter; och enär postsparbanken
i allmänhet har sina till kommuner och enskilda utlånta medel place¬
rade på lång tid, har bankens styrelse för mötande af de stora uppsäg¬
ningarna nödgats ej blott i hög grad anlita sin kredit hos postverket
utan äfven mot 47* å 5 procents ränta upplåna betydliga belopp såväl
från riksbanken som från privata banker.
Vid 1908 års slut uppgick postsparbankens skuld till privat bank¬
inrättning till 3,627,550 kronor, hvarå erlagts förskottsränta efter 47-2
procent.
Från postsparbankens synpunkt har denna skuldsättning uppen¬
barligen varit lämpligaste sättet att anskaffa erforderliga medel; en för¬
säljning af obligationer skulle med all säkerhet hafva varit för post¬
sparbanken oförmånligare.
Ser man åter saken från det allmännas synpunkt, förefaller det
föga lyckligt, att postsparbanken skall vara nödsakad att hos privat
penninginrättning upplåna medel mot en ränta, som betydligt öfverstiger
dess egen lägsta utlåningsränta. Postsparbanken har nämligen mycket
stora belopp utlånta till kommuner mot lägre ränta än 4 procent, ända
ned till 3,6 procent.
Det synes kommittén ligga i öppen dag, att ur synpunkten af
bankens framtida bestånd ändring i berörda hänseenden måste åväga¬
bringas.
Anledningen att postsparbankens kapitalplaceringar hittills i all¬
mänhet slagit föga lyckligt ut, torde vara att söka i de restriktiva be¬
stämmelser, som gällt för medelplaceringen. Dessa bestämmelser hafva
visserligen tillkommit i syfte att bereda största möjliga säkerhet för
äterbekommandet af utlånta medel, men sådan torde kunna åstadkommas
på ett för postsparbanken och det allmänna fördelaktigare sätt.
Staten står i ansvar för postsparbankens förbindelser; staten har
för sina behof användning af lån ta medel till vida större belopp, än
postsparbanken under en lång tid framåt kan antagas få lediga.
Det borde då kunna ligga nära till hands, att staten själf mot
Bihang till Biksd. prof. 1911. 9 Samt. 2 Afd. 2 Band. 5 Ser. 6 Höft. 2
10 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
räntegodtgörelse mottoge postsparbankens medel, förslagsvis genom
riksbanken eller riksgäldskontoret.
En sådan åtgärd skulle ställa postsparbanken på en ekonomiskt
långt säkrare grund än den för närvarande intager.
Postsparbanken skulle befrias från den ansvarsfulla medelsplace¬
ringen och däraf följande likvider samt från bekymret att i brydsamma
tider anskaffa nödiga medel; sådana borde väl nämligen under antagna
förutsättning förskjutas af den statsinstitution, som finge sig medels¬
förvaltningen ålagd.
Sattes räntegodtgörelsen från samma statsinstitution till postspar¬
banken i en viss oföränderlig relation till den ränta postsparbanken både
att betala till sina delägare, skulle däraf följa möjlighet att på förhand
tämligen noga beräkna det ekonomiska resultatet af postsparbankens
verksamhet, något som med nuvarande anordningar är förenadt med
icke ringa svårigheter.
Sattes åter räntegodtgörelsen i ett visst förhållande till räntan i
den allmänna marknaden, skulle sådant för postsparbanken medföra
möjlighet att genom utdelande af räntetillskott åt delägarna undanröja
deras benägenhet att vid inträffande räntestegring i den allmänna mark¬
naden öfverflytta sina besparingar till privata banker.
Kommittén har tänkt sig, att styrelsen öfver postsparbanken under
en öfvergåugstid borde behålla förvaltningen af de obligationer och
fordringsbevis, postsparbanken redan innehar, men att denna styrelse
däremot icke skulle för framtiden äga inköpa några obligationer eller
utlämna några lån.
I följd af obligationsutlottning och eventuellt vid gynnsamma till¬
fällen försäljning af obligationer samt genom återbetalning af amor¬
terings- och andra lån skulle vid bifall till detta förslag penningför¬
valtningen småningom komma att flyttas från styrelsen öfver postspar¬
banken till riksbanken eller riksgäldskontoret.
Kommittén föreställer sig, att riksbankens allmänna verksamhet
gör den bäst lämpad att mottaga postsparbankens öfverskottsmedel och
vid behof tillhandahålla postsparbanken erforderligt rörelsekapital.
Visserligen lägga de för riksbanken nu gällande bestämmelser
hinder i vägen för medgifvande af räntegodtgörelse åt postsparbanken,
hvilken därför varit nödsakad att i privata banker placera tillfälligt upp¬
kommande öfverskott. Detta hinder lärer emellertid lätt kunna undan¬
röjas genom ändring i nämnda bestämmelser. Någon svårighet för
riksbanken vare sig att mottaga postsparbankens öfverskottsmedel eller
11
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6'.
att tillhandahålla postsparbanken erforderligt rörelsekapital lärer val icke
vara att befara.
En väsentlig anledning till de rubbningar i postsparbankens eko¬
nomi, som under de senare åren ägt rum, har ock varit svårigheten
att afpassa inlåningsräntan efter förhållandena å den allmänna penning¬
marknaden.
Visserligen är det högeligen önskvärdt, att täta rubbningar i post¬
sparbankens inlåningsränta undvikas; sådana skulle ej blott oroa in-
sättarna, utan äfven vålla stor svårighet vid uträknande af räntan a
postsparbankens mer än 500,000 motböcker. Men å andra sidan med¬
för räntans bristande rörlighet synnerligen stor olägenhet för postspar¬
banken: penningar strömma till banken, då de ha minsta \ ärdet, och
från banken, då de äro dyrare.
Ett sätt att motverka inströmningen af kapital vore ju att sänka
inlåningsräntan så, att den i allmänhet stode lägre än som kunde erhållas
vid annan trygg placering. Tillgripandet af detta medel i alltför hög
grad skulle emellertid motverka bankens syftemål..
Om däremot åt delägarna bestämdes en viss låg standardränta,
förslagsvis 3 eller 3,3 procent, samt åtminstone den större delen af a
rörelsen uppkommande öfverskott utdelas till insättarna i förhållande till
dem under hvart år tillgodoförd ränta, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad för närvarande äger rum vid åtskilliga privata sparbanker i
riket samt vid den belgiska postsparbanken, så hade delägarna mindre
anledning att lämpa sina insättningar och uttagningar efter fluktua¬
tionerna å penningmarknaden, ty en allmän ränteförhöjning, i den man
den beredde postsparbanken högre inkomst, komme delägarna i allt fall
till godo i form af räntetillskott.
För ernående af detta mål torde det emellertid, om postsparbankens
medel skidle komma att placeras i riksbanken, blifva nödvändigt, att
räntegodtgörelsen till postsparbanken icke blefve bestämd vare sig till
vissa en gång för alla fastslagna procent eller i visst förhållande till
den standardränta, som postsparbanken lämnade insättarna, utan att den
gjordes rörlig-, sa att den åtminstone inom vissa gränsei kunde följa
fluktuationerna i den allmänna marknaden.
Det synes kommittén, som om berörda räntegodtgörelse lämpligen
skulle kunna sättas i viss relation till någon af riksbankens allmänna
räntesatser, förslagsvis dess liigsta ränta vid utlåning mot säkerhet af
inteckning i fast egendom.
Spar¬
bankerna.
12 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
Om standardräntan till delägarna i postsparbanken bestämdes till
3 procent, en räntefot, under hvilken sparbankernas och öfriga privata
bankers inlåningsränta, med undantag för giroräkningar, knappast kan
antagas sjunka inom öfverskådlig framtid, synes den lägsta räntegodt-
görelsen från riksbanken till postsparbanken böra sättas till 3,5 procent.
Marginalen blefve då 0,5 procent, ett belopp som i de hittills inrättade
postsparbankerna i allmänhet visat sig tillräckligt för omkostnadernas
bestridande.
Såsom motsvarighet till denna för postsparbanken förmånliga
begränsning nedåt torde en gräns uppåt äfven böra bestämmas, för¬
slagsvis 4,5 procent.
Om riksbanken förpliktades att mottaga postsparbankens medel
och att i mån af behof försträcka densamma medel, allt mot en på
sålunda antydt sätt begränsad räntegodtgörelse, förslagsvis med 0,5
procent understigande riksbankens lägsta ränta vid utlåning mot inteck¬
ning i fast egendom, skulle postsparbankens ekonomi säkerligen vara
tryggad och insättarnas fördel behörigen tillgodosedd. Det förefaller
kommittén som skulle någon svårighet icke behöfva uppstå för riks¬
banken att på sådana villkor med fördel kunna öfvertaga förvaltningen
af postsparbankens medel, i den män öfverskott å desamma uppkomma.»
Kommittén hemställer därefter om utfärdande af föreskrifter i be¬
rörda hänseenden.
Det vill synas, som om dessa sålunda föreslagna anordningar en
gång genomförda borde vara ägnade att underlätta utlåning af post¬
sparbankens medel för sådant ändamål, hvarom i motionen sättes i fråga.
Som tillika medelsplaceringarna i banken numera börjat visa en ganska
afsevärd tendens till ökning, håller utskottet i likhet med postspar¬
bankens styrelse det för synnerligen önskvärdt, att en de! af det i före¬
varande motion angifna lånebehof blefve tillgodosedt genom någon del
af de utaf banken förvaltade medel.
Beträffande sparbankerna inhämtas af den officiella statistiken för
år 1909, att de af dessa banker vid slutet af samma år förvaltade om¬
kring 827 miljoner kronor voro på följande sätt placerade:
Andra kammar em femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
13
Utgörande
i proc., åt
Jvronor. små förval¬
tade medel.
Obligationer och dylika värdehandlingar 77,085,717: 2c
fordringar hos kommuner m. m. mot
skuldebref................................................. 34,223,264: 3 9
fordringar hos enskilda mot inteckningar 467,136,441: 85
„ „ „ „ borgen........ 138,802,724:9c
kontant och öfr. räkningar........................ 110,014,941: 2 6
Summa förvaltade medel 827,263,089:7 2.
9: 31
4: 14
56: 47
16: 78
13: so
• 100: oo.
Såsom ett allmänt omdöme om sparbankerna bör rättvisligen och
till deras heder sägas, att de redan söka tjäna de mindre bemedlades
lånebehof. Att de s. k. kristider, som emellanåt öfvergått handel och
industri, ej blifvit lika förödande för den jordbrukande befolkningen,
torde i främsta rummet få tillskrifvas nämnda bankers verksamhet.
Enligt af åtskilliga ledamöter inom utskottet inhämtade upplys¬
ningar angående sparbankernas i deras resp. hemorter utlåningsrörelse
visar det sig, att det största antalet beviljade lån utgöres af sådana,
som endast uppgå till 3,000 kronor eller därunder, hvaraf man torde
vara berättigad att draga den slutsatsen, att det i synnerhet är personer
tillhörande småfolkets klass, som kommit i åtnjutande af dessa lån. Så
har från Kronobergs läns sparbank meddelats följande tablå:
År
|
|
| Antal lån
|
Med ett lånfånget
kapital
|
i
! Antal lån å 3,000 kronor
och därunder
|
Med ett lånfånget
kapital
|
|
|
|
%
|
|
1906
|
220
|
955,710: —
|
179 = 81,3 6
|
321,310: —
|
1907
|
; 243
|
1,108,925: —
|
170 — 70
|
162,425: —
|
1908
|
254
|
1,094,896: —
|
194 — 76,37
|
287,672: —
|
1909
|
259
|
1,321,570: —
|
206 == 79,5
|
197,570: —
|
! 1910
|
246
|
1,509,665: —
|
206 -= 80,c
|
215,465: —
|
Af Karlstads sparbanks utestående lån, uppgående till 1,826 st.,
utgöras 78 procent af sådana, som understiga 3,000 kronor. Siffrorna
för Västra Värmlands sparbank uppgifvas till resp. 1,907 st. och 90,7
14 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
procent, under det sparbanken i Härnösand meddelar, att af dess 287
st. lån å tillhopa 308,361 kronor mot inteckning i mindre jordbruk och
gårdar (s. k. egna hem) intet af lånen öfverstiger 3,000 kronor. Från
sparbanken i Lidköping samt från Winslöfs och Näflinge sparbank ha
inkommit liknande uppgifter.
Därest det förslag angående ordnandet af det mindre jordbrukets
kreditförhållanden, som af särskild! tillkallade sakkunniga nyligen utar¬
betats, vinner godkännande, skulle sparbankerna komma att i ännu större
omfattning bispringa den mindre bemedlade jordbrukarebefolkningen,
hvilken ju de s. k. jordbrukskreditföreningarna i främsta rummet afse
att stödja. De sakkunniga anse nämligen, att sparbankerna äro bäst
ägnade att förse nämnda föreningar med kredit, och anföra såsom motiv
därför följande:
»Frågan om sparbankernas anlitande för försträckning åt jordbruks¬
kreditföreningar synes ej behöfva möta något hinder af begränsningen
utaf sparbankernas rörelsemedel. Såsom af statistiken framgår, hade
sparbankerna, om man bortser från deras placering af penningar i obliga¬
tioner, kommunlån och inteckningar, vid slutet af år 1909 ett belopp
af cirka 250 miljoner kronor redovisade i borgenslån, kassa och be¬
hållningar hos andra banker in. in.
Kunde man således åstadkomma en föreningsorganisation, hvilken
såväl till sina grunder som ock sitt arbetssätt, förvaltning och kontroll
vore ägnad att på ett öfvertygande sätt ingifva förtroende, vill det synas,
som om sparbankerna, med den vidsträckta och ingående personal¬
kännedom de besitta, borde kunna med allt skäl öppna kredit för en
sådan sammanslutning. Och det gifves en naturlig anledning att ifråga¬
sätta sparbankernas intresse för de jordbrukskreditföreningar, Indika vi
vilja föreslå. Inom vidsträckta områden af vårt land — för att icke
säga allestädes — har nämligen allt intill närvarande tid den iakttagelsen
gjorts, att de mindre jordbrukarna endast i sällsporda undantagsfall
ådragit sparbankerna förlust. En likvid kan måhända låta vänta på sig,
men det länder den svenske bonden till ovansklig heder, att han i regel
fullgör sin betalningsskyldighet, och att bankernas förluster lika regelrätt
yppa sig inom andra samhällslager än dem, till hvilka allmogen räknas.
Men äfven en annan anledning för sparbankerna att inlåta sig
på samarbete med ifrågavarande jordbrukskreditföreningar kan anses
föreligga. Det är bekant, att vissa sparbanker, men långt ifrån alla, i
öfverensstämmelse med det normalreglemente, som utarbetades och publi¬
cerades af 1892 års sparbankskommitté, inrättat s. k. filialer (socken¬
kommittéer) i orterna. Det vill synas, som om äfven de ifrågasatta
15
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
jordbrukskreditföreningarna skulle t. ex. genom sina styrelser eller
andra medlemmar förträffligt ägna sig att fungera såsom filialer åt den
1 angifvande sparbanken. Sådan verksamhet för uppsamling af kapital
inom föreningsområdet skulle naturligtvis ställas fristående från förenings¬
verksamheten och i fullständigt beroende samt under vederbörlig kontroll
af sparbanken.
T öfverensstämmelse med denna sin uttalade åsikt föreslå de sak¬
kunniga sådant tillägg till sparbankslagen, att det skall vara sparbank
obetaget att bevilja kassakreditiv åt jordbrukskreditförening.
Att friherre Palmstierna vid årets riksdag väckt motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående sådan ändring i sparbankslagen, att insättarna
i sparbank skulle beredas inflytande på valet af hufvudmän, äfvensom
att sparbankslagen för närvarande är underkastad revision, förtjänar att
påpekas.
Ehuru utskottet finner det vara önskvärdt, att sparbankerna i vid¬
sträcktaste mån inrikta sin verksamhet på kreditgifning för egnahems-
bildningen och småbruksrörelsen, anser dock utskottet starka skäl före¬
ligga att icke i alltför hög grad framkalla eu rubbning i deras nuva¬
rande verksamhet, som, enligt hvad utskottet ofvan framhållit, visat
sig vara till verkligt gagn för just den klass, hvars intressen motio¬
närerna vilja främja. Sedan en och annan sparbank redan infört i sitt
reglemente, att små lån skola utlämnas i synnerhet till dem, som vilja
förskaffa sig egna hem, framför större lån, får man hoppas, att flera
andra sparbanker skola följa exemplet, helst som frågan å flera af spar¬
banksföreningens senare årsmöten varit uppe under diskussion. Genom
en dylik så att säga naturlig utveckling torde motionärernas syftemål
vinnas bättre och säkrare än genom en mängd bestämmelser och före¬
skrifter, som lätt skulle kunna förrycka sparbankernas verksamhet till
skada för både insättare och låntagare.
Annorlunda förhåller det sig med de rena affärsbankerna. Dessa °f<-
ha ännu icke, åtminstone i nämnvärd grad, visat sig hysa något intresse
för egnahemsrörelsens främjande. Det måste förefalla som en helt rimlig
begäran, om de använde någon del af sina å sparkasseräkningar in¬
dragna medel till utlåning åt mindre bemedlade personer för här ifråga¬
varande ändamål. Utskottet vågar likväl icke hysa förhoppning om,
att ett föreläggande för dessa kreditanstalter i berörda hänseende skulle
medföra önskadt resultat. Äfven om föreskrifter kunde meddelas ban¬
kerna att utlämna viss procent af sparkassemedlen till egnahemslån,
torde de ej kunna åläggas att sätta så låg ränta eller sådana betalnings-
16 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
villkor i öfrig!, att den obemedlade egnakemsbebyggaren blefve verkligen
hjälpt. Rättvisligen måste man också taga hänsyn till insättarnes in¬
tressen. Dessa kunde ej erhålla högsta möjliga ränta å sina bespa¬
ringar, därest bankerna förständigades att utlåna medel mot låg räntefot.
Ofvannämnda sakkunniga ha icke ansett sig kunna förorda, att
affärsbankerna skulle anlitas i fråga om jordbrukskreditföreningarnas
lånebehof. Skälen härför angifvas sålunda: »Hvad angår affärsbankerna
såsom kreditgifvare för landtmännens ifrågavarande lånebehof, är det ju
allmänt bekant, att dessa banker redan nu i stor omfattning verka i
sådant afseende medelst borgenslån på kort tid och växeldiskontering.
Enhvar, som fått någon inblick i denna lånerörelse, känner dock alltför
väl, att den är att betrakta såsom åtminstone för kredittagaren i hög-
grad osund, för det första därför, att, hvad angår växeldiskonteringen, denna
urartat till hvad man kallar växelrytteri, en maskerad förlagslånerörelse,
där förbindelsen merendels, ehuru icke alltid, med någon afbetalning
förnyas undan för undan, till dess beloppet nedgått så, att acceptanten
är färdig att börja med en ny växel i samma kretsgång. Vidare måste
det betecknas såsom en kräftskada för speciellt jordbrukets idkare, att
ifrågavarande bankpapper, såväl växlarna som de korta reverserna nödga
låntagarna till återtjänster åt dem, som tidigare med sina namn hulpit
dem, och att därigenom vissa grupper af jordbrukare till slut äro med
hvarandra intrasslade i eu högst betänklig härfva af dylika kreditpapper
utan någon ömsesidig kontroll öfver medlens förståndiga användning.
Slutligen visar sig ifrågavarande kredit i högsta grad otjänlig på grund
af det höga pris den betingar genom fordran på förskottsränta förutom
s. k. provisioner och den i och för sig höga ränta, låneformen med
hänsyn till risken naturligen kräfver.
Allt detta hindrar dock icke, att affärsbankerna skulle kunna och,
ifall de åsyftade jordbrukskreditföreningarna komma till stånd, sannolikt
här och hvar torde erbjuda sina tjänster åt dylika föreningar. Men erinrar
man sig, att affärsbankerna vid beviljande af personalkredit röra sig
med s. k. korta papper och att samma banker, hvilka drifva penning¬
rörelsen uteslutande såsom vinstgifvande affär, till följd däraf enligt
sakens natur, såsom nyss sagts, kräfva höga räntor, så torde staten vid
organiserande af passande kreditformer för jordbruksnäringen böra se
till, huruvida icke denna organisation kan göras så vederhäftig, att rikets
sparbanker utan äfventyr kunna företrädesvis anlitas.»
De skäl, som förmått de sakkunniga att uppgifva tanken på
affärsbankerna såsom långifvare för jordbrukskreditföreningarna, tala
17
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
om möjligt ännu tydligare för, att dessa banker äro olämpliga såsom
kreditgifvare för mindre bemedlade egnahemsbebyggare, som behöfva
synnerligen fördelaktiga villkor, om de skola kunna slå sig igenom.
Af rent intresse för dem, det vederbör, kan utskottet sålunda icke för¬
orda motionärernas hemställan i denna punkt.
Mera kunde man vänta sig till fromma för saken, därest den
kooperativa sparkasseidén komme '•att hös oss som i England mera
kraftigt uppblomstra.
Motionärerna påyrka slutligen, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att utvägar måtte skapas för erhållande af lån
mot säkerhet af inteckning i tomträtt. Med anledning af den vid 1908
års riksdag af herrar Lindhagen och Tengdahl väckta, förut omnämnda
motionen yttrade lagutskottet bland annat: »Då genom lag om nj^ttjande¬
rätt till fast egendom af den 14 juni 1907 i vår svenska rätt infördes
institutet tomträtt, skapades äfven genom den samma dag utfärdade
lagen om inteckning i tomträtt möjlighet till stiftande af en ny pant¬
rätt, hvartill vanlig nyttj anderättshafvare ej äger tillgång. Det är
uppenbart, att denna form af realsäkerhet är af synnerlig betydelse just
för tomträttens egen praktiska användbarhet.))
Utskottet anser sig böra erinra om, att enligt 1909 års riksdags¬
beslut inteckningar i tomträtt må under vissa villkor kunna godtagas
såsom säkerhet för lån ur statens egnahemslånefond i samma utsträckning
som inteckningar i fast egendom, samt att i fråga om upplåtelser från
vissa kronoegendomar af egnahemslägenheter åt mindre bemedlade och
obemedlade upplåtelse under tomträtt efter Kungl. Maj:ts bepröfvande
må äga rum. Vid innevarande riksdag har Kungl. Maj:t i proposition
nr 70 föreslagit, att tomträttsinstitutet måtte utsträckas att gälla jämväl
i fråga om kronans vattenfall vid upplåtelser af dessa (vattenfallsrätt).
Om nyttan däraf anför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
bland annat: »Det synes mig otvifvelaktigt, att det angifna syftet med
statens vatten fallspolitik skulle i hög grad befordras, därest genom
förändrade lagbestämmelser kunde beredas möjlighet för nyttj anderätts¬
hafvare, hvarom nu är fråga, att begagna den åt honom upplåtna egen¬
domen med hvad därtill hör såsom underpant för fordran. En naturlig
utväg att sålunda, oaktadt kronan behåller äganderätten till vattenfallet
med därtill hörande markområde, ändock låta nyttjanderättshafvaren
komma i åtnjutande af betingelserna för en verklig realkredit har, så¬
som af förut nämnde sakkunnige framhållits, blifvit öppnad genom de
Bihang till Riksd. prof. 1911. 9 Sami. 2 Afd. 2 Band. 5 Ser. 6 Käft. 3
Inteckning
i tomträtt.
18 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
med vår lagstiftning nyligen införlifvade rättsgrundsatser, på Indika
upplåtelse af s. k. tomträtt hvilar. Detta nya rättsinstitut har till hufvud-
sakligt syfte att för städer och andra kommuner samt kronan möjliggöra
att till tomtmark upplåta nyttjanderätt af sådan särskild beskaffenhet,
att, utan hinder dåra? att själfva äganderätten fortfarande stannar hos
samhällena eller kronan, byggnadsverksamhet må kunna äga rum, sär-
skildt för beredande af egna hem åt mindre bemedlade. För vinnande
af detta syfte har stadgats, att, sedan i särskild ordning inskrifning
meddelats till säkerhet för tomträttens bestånd, byggnad och annan
stadigvarande anläggning, som finnes å tomten, skall anses såsom till¬
behör till tomträtten, samt att i tomträtten tillika med hvad sålunda
utgör tillbehör till densamma skall kunna meddelas inteckning till
säkerhet för fordran.»
Om staten sålunda uti berörda hänseende gått före med godt
exempel, synas dock penningeinrättningarna hysa en viss betänksamhet
mot tomträttsinstitutets tillämpning, oaktadt det erbjuder verklig real-
kredit. Enligt utskottets åsikt är det nödigt, att inteckning i tomträtt
må uti vederbörande lagar och författningar likställas med vanlig fastighets-
inteckning, därest tomträttsinstitutet skall kunna slå igenom och medföra
den nytta, som därmed afsetts.
I enlighet med utskottets förslag och Andra kammarens beslut vid
1909 års riksdag samt under hänvisning till hvad ofvan anförts tillåter
sig utskottet hemställa,
att Andra kammaren ville i anledning af herrar
Lindhagens och Linders förevarande motion för sin
del besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
dels taga i öfvervägande, huruvida, i hvad mån
och under hvilka villkor de af postsparbanken förvaltade
medel kunna utlånas för att bereda mindre bemedlade
personer tillfälle att skaffa sig jordbruk eller bostäder,
samt för Riksdagen framlägga det förslag till ändring
i förordningen om postsparbank, som kan befinnas för
ändamålet erforderligt;
dels och taga i öfvervägande, huruvida, i hvad
mån och under hvilka villkor inteckning i tomträtt
må såsom säkerhet för lån kunna uti lagar och för¬
fattningar likställas med vanlig fastighetsinteckning,
AV .
9
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts
samt därefter för Riksdagen, i den mån afgörandet
kräfver dess medverkan, framlägga de förslag, hvartill
utredningen kan gifva anledning.
Stockholm den 10 mars 1911.
På utskottets vägnar.
ULRIK LEANDER.