Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
1
Nr 14.
Ankom till Riksdagens kansli den 19 maj 1911 kl. 3 e. m.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 14
med anledning af herr Winhergs m. fl. motion om skrif¬
velse till Kungl. Maj:t angående en förhandlingsordning
mellan tjänstemän och arbetare i statens administrativa
verk å ena samt vederbörande verks styrelser och under¬
lydande förvaltningar å andra sidan.
Uti en inom Andra kammaren väckt motion, nr 158, har herr Win-
berg m. fl. hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
hemställa, det Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning angående
lämpligaste former och grunder för fastställande af en förhandlingsordning
mellan i statens administrativa verk anställda tjänstemän och arbetare och
deras organisationer å ena sidan och vederbörande verks styrelse och under¬
lydande förvaltningar å andra sidan, samt därefter för Riksdagen framlägga
förslag i ärendet.
Till stöd för denna framställning har anförts följande:
»En fråga, som under senare tiden allt mer och mer trängt sig fram
till beaktande, är väl utan tvifvel förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetare.
Om det sålunda kan anses nödigt att ute på arbetsmarknaden i
allmänhet följa denna fråga med uppmärksamhet, så bör det enligt vårt
förmenande också vara af behofvet påkalladt, att staten, på de områden
där densamma uppträder som direkt arbetsgivare, låter sig angeläget vara
att åstadkomma sådana förhållanden för den i dess tjänst anställda tjänste¬
personalen, att för denna angelägna och viktiga frågor komma att pröfvas
och afgöras på ett sätt, som lämnar största möjliga garanti för opartiskhet
Bihang till Iiilcsd. prot. 1911. 9 Sami. 2 Afd. 2 Band. 4 Ser. 13 Höft. (Nr 14.) 1
2 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
och oväld, hvilket svårligen lärer kunna ske med mindre, än att personalen
beredes möjlighet att vid sådana frågors afgörande på läm ligt sätt få
vara företrädd och göra sin mening gällande.
Man har ju å vissa håll ansett, att personal, anställd i statens tjänst,
icke skulle få äga rätt att använda sig af samma medel för genomförande
af sina kraf, som tillkommer öfriga arbetare, eller med andra ord: man
menar, att arbetsnedläggelse icke bör få förekomma inom statens verk.
Under sistlidne riksdag förelåg till och med i form af kunglig proposition
förslag om, att arbetsnedläggelse af i statens tjänst anställda tjänstemän
skulle beläggas med fängelsestraff.
Man hör kunna vara enig om, att sådana öppna konflikter som arbets¬
nedläggelse icke borde behöfva förekomma inom de arbetsområden, där
staten är arbetsgivare. Det vittnar emellertid om allt annat än eu
ingående kännedom om förhållandena på detta område, om man tror sig
kunna lösa eu så pass invecklad fråga med sådana medel som strafflags-
bestämmelser.
Först sedan man lyckats åstadkomma andra former och möjligheter
för uppkomna tvistigheters lösande på detta område, kan man fastslå, att
öppna strider äro obehöfliga.
Det borde också enligt vårt förmenande vara staten angeläget att så
ordna förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, att den sedan kunde
tjäna som mönster på det privata området.
Beträffande de anmärkningar, som kunna framställas mot de nuvarande
förhållandena på det område där staten är arbetsgifvare, skulle det blifva
alltför vidlyftigt att här i detalj beröra dessa. Några synpunkter torde
dock såsom exempel böra framhållas.
Hvad då först beträffar aflönings frågan för den i statens tjänst anställda
ordinarie personalen, så afgöres denna, som bekant, af Riksdagen, hvadan
man ju måste utgå ifrån, att denna fråga pröfvas och handlägges på ett
fullt objektivt och tillfredsställande sätt, och att några ändringar därvidlag
icke kunna anses vara af behofvet påkallade, om icke möjligen eu be¬
stämmelse därom, att vid det förberedande kommittéarbete, hvarpå ett
löneregleringsförslag i regel bygges, skall det beredas tillfälle för repre¬
sentanter för personalen att deltaga i den utsträckning, som kan anses
vara nödigt, för att densammas synpunkter och önskemål skola blifva
vederbörligen beaktade.
Det kan visserligen ifrågasättas, huruvida det är praktiskt och i
längden möjligt för Riksdagen att i detalj behandla alla dessa löneregle-
ringsfrågor, eller om det icke möjligen vore mera ändamålsenligt, att
3
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
dessa afgjordes på annat sätt. Därom vilja vi emellertid för närvarande
ej framställa något direkt yrkande, detta så mycket mindre som den frågan
icke nu kan anses vara af särskildt aktuell betydelse.
Hvad däremot beträffar fastställande af aflöningsvillkoren för de störa
grupper af extra ordinarie, extra och tillfällig personal, som äro anställda
i statens tjänst, så afgöras dessa i regel af resp. afdelningsföreståndare, i
några fall af Kungl. Maj:t, hvarjämte under senare tiden resp. -verks
styrelser äfven fastställt bestämmelser härom. I verkligheten ligger dock
rätten att besluta härom fortfarande i de flesta fall hos resp. afdelnings-
befäl, fastän dessa helt naturligt i de fall, styrelsen utfärdat bestämmelser
i ärendet, icke kunna ändra dessa.
I hvilket fall som helst har personalen, som dock i detta fall är ena
parten, ingen som helst rätt sig tillförsäkrad att få deltaga i ett för
densamma så viktigt afgörande, som det att fastställa hvilken ersättning
de skola åtnjuta för sitt arbete. Den omständigheten, att en del styrel¬
ser vid dylika frågors afgörande inbjudit representanter för personalen till
öfverläggning i ärendet, bevisar ju, å ena sidan att man äfven på det
hållet icke ansett det öfverensstämma med vår tids uppfattning, att den
ena parten ensamt och utan att höra den andra afgör sådana frågor, un¬
der det att man å andra sidan samtidigt förklarat, dels att man från för¬
valtningens sida vore förhindrad att ingå formligt aftal, dels ock att det
afgörande beslutet likväl måste fattas af styrelsen ensamt. Ett dylikt till¬
fälligt tillmötesgående, hvilket för öfrigt såsom saknande formellt stöd i
gällande instruktionen, kan sålunda, såsom varande beroende af veder¬
börande myndighets subjektiva uppfattning, icke på något sätt förändra
här föreliggande sakförhållande.
Att det ej är blott ett fåtal statstjänare det här gäller, framgår däraf,
att endast den vid statens järnvägar år 1909 anställda extra ordinarie och
extra personalen uppgick till 12,401 personer.
Förutom de för denna personal direkta lönefrågorna, hvilkas afgörande
ligger ensamt i förvaltningsmyndigheternas hand, finnas äfven en del
andra mera indirekta sådana. För att endast anföra ett exempel må näm¬
nas, att vid statens järnvägar utarbetades för ett par år sedan ett mycket
vidlyftigt och omfattande förslag till ackordsbestämmelser att tillämpas vid
statens järnvägars verkstäder. Då ifrågavarande förslag var byggdt på en
för statens järnvägar helt ny princip, nämligen premieackordsprincipen,
och då det på öfriga arbetsområden är fastställd praxis att vid införande
af nya ackordsbestämmelser arbetare lämnas tillfälle att genom förhand¬
ling framföra sina synpunkter och kraf, hade det väl äfven i detta fall
4 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
varit en enkel gärd icke allenast af rättvisa utan äfven af klokhet, att
man lämnat personalen och dess organisation tillfälle att yttra sig i frågan.
Detta så mycket mer, som det vid statens järnvägars verkstäder, där
nästan uteslutande reparationsarbete förekommer, är synnerligen svårt att
fastställa nya ackordsbestämmelser, som i sin praktiska tillämpning verka
rättvist och tillfredsställande. Något inhämtande af arbetarnas mening i
frågan ägde emellertid icke rum, oaktadt framställning därom gjordes,
hvilket också helt naturligt medförde, att när de nya ackordsbestämmel-
serna skulle träda i tillämpning, möttes dessa af personalen med stor
motvilja, hvadan det dröjde en längre tid, innan de kunde träda i prak¬
tisk tillämpning, och ännu i denna dag — två år efter det de skolat
träda i tillämpning — finnes eu verkstad, där de ännu icke trädt i till-
lämpning, då man ju inte gärna kan tvinga personalen att arbeta på
ackord, när den föredrager att arbeta på daglön. Följden har också blif¬
va den, att något ackordsarbete vid denna verkstad icke förekommit
under hela denna tid.
Då man ju i allmänhet anser, att utförande af arbete på ackord
innebär en förtjänst för såväl arbetsgifvaren som arbetaren, så följer ju
häraf, att båda parterna i detta fall gjort förlust, allt detta därför ätt
man skall upprätthålla det gamla byråkratiska systemet att arbetsgifvaren
här är ensamt den bestämmande.
Lika vanlottade i fråga om medbestämmanderätt står här ifråga¬
varande personal, då det gäller att fastställa arbetstidens längd. Då äfven
den frågan kan anses sammanhänga med aflöningsfrågan, i det att man
genom en längre arbetstid får prestera mera arbete för den erhållna lönen
än genom en kortare, i de fall då aflöningen icke utgår med timlön, och
då den dessutom beträffande statens järnvägar så nära griper in i trafik-
säkerhetsförhållandena och risken för olyckshändelse, torde det ju vara
onödigt påpeka nödvändigheten af, att äfven vid dess afgörande hänsyn
tages till de berättigade kraf, som från personalens sida framföras.
Att så icke skett, beträffande statens järnvägar, torde väl till fullo
vara bevisadt genom alla de protester och allt det missnöje, som kommit
till synes under senare tiden gentemot de bestämmelser i denna fråga,
som af järnvägsstyrelsen senast utfärdats, hvilket missnöje äfven uppmärk¬
sammats och framförts i Riksdagen. Det bör heller icke förundra någon
med undantag möjligen för dem som utfärdat ifrågavarande bestämmel-
ser a^t dessa väckt ett starkt missnöje, då genom desamma krafvet
på personalens arbetsprestationer i de flesta fall så väsentligt utsträckts,
mot hvad som förut varit gödande, att det endast är med uppbjudande
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 5
af sina yttersta krafter, som personalen kunnat tillfredsställa de anspråk,
som därigenom ställts på densamma. En i många fall opraktisk och god¬
tycklig tillämpning af de gällande bestämmelserna bidrager gifvetvis att
göra förhållandena ännu olidligare.
Personalen har hittills, om ock under ganska tydligt uttalade pro¬
tester, funnit sig i dessa förhållanden, men erfarenheten från såväl vårt
som andra länder, pekar dock på, att det icke är klokt att draga alltför
stora växlar på densammas långmodighet. Och skulle långmodigheten i
detta fall till slut brista, så har samhället och dess ledande därvid en
stor skuld, om det icke vidtagit några effektiva åtgärder för att undan¬
röja dylika missförhållanden. Och äfven om man skulle vara öfvertygad
om, att de ledande i samhället i ett sådant fall förfogade öfver möjlig¬
heter att med makt nedslå hvarje yttring af missnöje, som toge sig för
detsamma obehagliga former, torde man väl vara öfverens om att detta
icke är tillfyllestgörande för åstadkommande af lugna och tillfredsställande
förhållanden.
En annan fråga, som ofta ger anledning till ett spändt förhållande
mellan personal och förvaltning vid våra verk, är utöfvandet af den ad¬
ministrativa bestraffningsrätten. Den, som haft tillfälle att något närmare
följa det sätt, på hvilken denna utvecklat sig, måste ofta stå undrande
öfver, i hur vidsträckt omfattning denna rätt af våra administrativa myn¬
digheter verkligen får tillämpas. Området för densammas tillämpning
synes nämligen vara hart när oinskränkt. Så har till exempel händt, att
en person vid statens järnvägar ådömts bestraffning för en privat skrif¬
velse till en befälsperson vid ett annat distrikt, hvilken handling väl inte
borde kunna stå i något som helst direkt samband med hans tjänst eller
hans anställning vid järnvägen. Eu annan dömes att utbetala ett skade-
ståndsbelopp för vid järnvägen förkommet gods, utan att han i den frågan
någonsin blifvit hörd. Ådömande af skadeståndsersättning anses väl an¬
nars allmänt tillhöra allmän domstol och icke administrativ myndighet.
Statens järnvägars öfverrevisorer hafva i sin senaste afgifna berättelse
som bekant anmärkt, att inga som helst enhetliga normer för bestraff¬
ning inom de olika distrikten för närvarande finnas, hvarför likartade för¬
seelser kunna medföra mycket strängare bestraffning inom det ena distrik¬
tet än inom det andra.
Hela det system, som användes inom våra administrativa verk för
handläggning af bestraffningsärenden är dessutom på det högsta opraktiskt,
ensidigt och otillfredsställande. Det är nämligen den ena parten, hvilken
på samma gång representerar arbetsgifvaren, som här sitter som domare,
6 Andra kammarens fjärck tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
och det är som bekant icke ens den anklagade medgifvet att vid förhör
använda sig af juridiskt biträde. Det är heller icke alldeles ovanligt att
en person, sedan han erhållit bestraffning för eu mindre förseelse, erhåller
en extra sådan i form af förflyttning till annan ort, utan att en sådan
åtgärd kan anses vara nödvändig för tjänstens ordnande.
Helt nyligen har för öfrigt inom ett distrikt inträffat det något egen¬
domliga förhållandet att icke allenast den tilltalade och bestraffade, strax
efter det han blifvit straffad, erhållit order om omflyttning till annan
plats, utan att jämväl två af de vittnen, som vid hållet förhör fällde för
den tilltalade gynnsamma vittnesuttalanden, erhållit eu dylik order.
I detta sammanhang kunna vi icke underlåta att något vidröra den
omständigheten, att enligt den kutym, som vid användandet af den discip¬
linära bestraffningsrätten i eu mängd fall tillämpas vid statens verk, det
ofta är synnerligen svårt för tjänstemannen att få full klarhet om, när
straffet för en viss förseelse är slut. Yi skola här anföra ett par exempel:
En tjänsteman af lägre grad råkar af eu eller annan anledning komma
för sent till arbetet. Vid nästa aflöningsdag får han det beskedet att för¬
seelsen haft till följd, att han måste plikta med vissa dagars löneafdrag,
och detta i en del fall utan att han blifvit hörd angående orsaken till
förseelsen. Han har ej annat att göra än betala, men om han invagga!’
sig i den förhoppningen, att han därmed sonat sitt brott, så kommer den
dag, då han får erfara, att han misstagit sig. Vid det tillfälle, då befordran
från extra ordinarie till ordinarie skall ske, eller då uppflyttning från lägre
till högre lönegrad ifrågakommer, får lian veta, att han, oaktadt han trott
sig stå i tur, icke kunnat föreslås till erhållande af en dylik förmån. Ett
annat exempel: Inför civilrättslig domstol har en tjänsteman blifvit lag-
förd och dömd för brott mot det verk han tjänar. Han lider sitt straff
och hoppas, att han, sedan han åter fått inträda i sin tjänsteutöfning,
skall varda befriad från vidare straff för det misstaget. Så kommer den
dag, då han hoppats få sitt konstitutorial som ordinarie, eller då han
väntat blifva uppflyttad i högre lönegrad, och han får det beskedet, att
han icke kunnat ifrågakomma. Ingen lär väl kunna förneka, att ett straff¬
system, som på dylikt sätt tillämpas gentemot underordnad personal, måste
verka i hög grad demoraliserande och enerverande på den, som råkat ut
för ett sådant missförhållande, i synnerhet som eu så beskaffad straffmetod
i många fall genom sina ekonomiska verkningar träffar icke blott honom
själf, utan också öfriga medlemmar af hans familj.
De nu anförda exemplen äro tagna ur högen, en mängd andra skola
kunna framhållas, livilka kunna vara ägnade ådagalägga, att det är ingen
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 7
dag för tidigt att åstadkomma ett sådant sakernas tillstånd, att vid statens
verk den personal, hvars enda egendom är den lefvande arbetskraft hvar¬
öfver den förfogar, får ha ett ord med i laget, då det är fråga om att
bestämma öfver densammas väl eller ve.
Innan en fullständig omläggning rörande de former, under hvilka
såväl förhör som bestraffningar vid en del af våra administrativa verk för
närvarande äger rum, kommit till stånd, torde det därföre vara dubbelt
nödvändigt att framskapa ett institut, där den dömde kan öfverklaga eu
afkunnad dom, och där ärendet handlägges under sådana former, att största
möjliga förutsättningar finnas för, att såväl granskningen som det slutliga
afgörandet sker fullt objektivt och opartiskt. Det är gifvetvis icke här
meningen att påyrka ett borttagande af den rätt att meddela bestraffning,
som enligt nu gällande föreskrifter tillkommer här ifrågavarande myndig¬
heter, hvad vi här afse är endast att framhålla nödvändigheten af att
framskapa ett forum, sammansatt på sådana grunder och arbetande under
sådana former, att dess utslag har den största möjlighet att tillvinna sig
förtroende och respekt, där meddelade bestraffningar kunna öfver klagas
för granskning och eventuell revision.
Man kan visserligen här invända, att i en del af statens verk per¬
sonalen redan nu har en mycket vidsträckt klagorätt, i det att den för
det första kan öfverklaga en af underlydande befäl afkunnad dom hos
vederbörande verks styrelse, hvarjämte den från dennas utslag kan vädja
till Kungl. Maj:t. Med allt erkännande åt de möjligheter, som sålunda
redan finnas, att få ärenden pröfvade i olika instanser, våga vi bestämdt
vidhålla den uppfattningen, att denna väg icke är vare sig fullt praktisk
ej heller i hvarje fall fullt tillfredsställande.
Hvad beträffar vädjan till styrelsen inom de verk, där underordnad
myndighet äger afkunna dom, så föreligger i alla fäll det förhållande,
som vi förut påpekat, att det är personer, som närmast måste anses repre¬
sentera .ena parten af de tvistande, som här skall sitta till doms, och,
äfven om dessa skulle vara besjälade af det ärligaste uppsåt att vara fullt
opartiska, lär väl detta för dem i många fall likväl bli hart när omöjligt.
Hvad sedan angår den öppna vädjorätten till Kungl. Maj:t, torde det
väl af rent praktiska skäl vara för Kungl. Maj:t nästan omöjligt att i
alla detaljfrågor, som kunna bli föremål för vädjan, verkställa så allsidiga
undersökningar och utredningar, att därpå kan byggas ett fullt sjanständigt
beslut i frågan. Dessutom kan det väl med skäl ifrågasättas, huruvida
icke ett både mera praktiskt och tillfredsställande sätt för dylika frågors
afgörande kan tänkas möjligt, än att i hvarje sådant fall besvära Kungl. Maj:t.
8 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Då man väl sålunda får anse det konstateradt, att nuvarande förhål¬
landen på detta område ovillkorligen kräfva eu ändring till det bättre, icke
allenast ur synpunkten af personalens intresse, utan också för att trygga
arbetets lugna gång inom de viktiga områden, där staten utöfvar verksam¬
het såsom arbetsgivare, så uppstår den betydelsefulla frågan: Hur skall man
då få till stånd ett tillfredsställande förhållande på här ifrågavarande område?
Den frågan förefaller måhända till en början mycket invecklad och
svårlöst, men vi tro, att om man vill anlägga eu praktisk synpunkt på de
föreliggande förhållandena och inte allt för mycket skatta åt gammal häfd¬
vunnen praxis, skall det dock ingalunda visa sig så omöjligt att lösa den¬
samma på ett för alla parter tillfredsställande sätt.
För att lyckas härutinnan är det dock enligt vår mening nödvändigt,
att äfven staten, i de fall då den uppträder som arbetsgivare, ställer sig
på den, enligt nutida uppfattning enda riktiga ståndpunkten, att den i
dess tjänst anställda personalen och dess organisation betraktas såsom lika¬
berättigad förhandlande part, då det gäller att fatta beslut i sådana per¬
sonalens ställning berörande frågor, Indika icke äro af den art att de falla
under Riksdagens afgörande, eller af den beskaffenhet att deras afgörande
tillkommer allmän domstol. Har man erkänt denna princip, torde det
sedan icke möta så synnerligt stora svårigheter att ordna de detaljfrågor,
som sammanhänga med en praktisk tillämpning af densamma. Det för¬
tjänar kanske här påpekas, att denna tanke icke är så alldeles ny, äfven
om den inte förut i vårt land på allvar framförts.
I början af år 1910 fastställdes i Danmark, efter förhandling mellan
representanter för ministeriet för offentliga arbeten, finansministeriet och
inrikesministeriet å ena sidan, samt personalens kufvudorganisationer vid
järnväg-, post-, telegraf och tullverken å andra sidan, en förhandlingsord¬
ning innehållande regler för behandling af tvistefrågor mellan ofvannämda
personal och dess förvaltningar. Den 19 april 1909 fastställdes af det
österrikiska järnvägsministeriet eu förordning innehållande bestämmelser,
huru förfaras skall vid underhandling mellan personalen vid de österri¬
kiska statsbanorna och dess distriktsförvaltningar.
Som man häraf finner, har denna fråga redan trängt sig fram och
vunnit beaktande inom eu del länder, och äfven om de åtgärder man i
detta afseende vidtagit i Danmark och Österrike, enligt vårt förmenande
icke kunna anses såsom fullt tillfredsställande, utgöra de dock ett steg i
rätt riktning, som visar att man i dessa länder icke ryggat tillbaka för
att erkänna principen om personalen såsom underhandlande part.
Se vi på förhållandena på de privata områden, som kunna anses lik¬
ställda med dem, hvilka äro rådande vid de verk, där staten drifver sin
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
9
verksamhet, så finna vi, att vid vårt lands enskilda järnvägar finnes se¬
dan den 1 juli 1908 eu förhandlingsordning antagen mellan Järnvägarnas
Arbetsgifvareförening oeli Svenska Järnvägsmannaförbundet, hvilken, äfven
om den såsom allt mänskligt icke är fullkomlig, dock är så pass detalje¬
rad och väl utformad, att den i stor utsträckning bör kunna tjäna som
förebild vid utarbetandet af eu förhandlingsordning af här afsedd art. Att
här ingå i detalj rörande innehållet i en dylik förhandlingsordning eller
de former, under hvilka den skulle komma till praktisk tillämpning, kan
ju icke anses nödigt, då vi anse lämpligt att Riksdagen hemställer hos
Kungl. Maj:t att en utredning måtte komma till stånd angående de mest
lämpliga grunder, på hvilka ett dylikt förhandlingsförfarande må kunna
baseras. Redan denna undersökning anse vi dock böra läggas så, att re¬
presentanter för båda parterna genom förhandling må söka ena sig om ett
förslag af sådan beskaffenhet, att det verkliga syftet med denna anord¬
ning i största möjliga grad tillgodoses. Det får sedan bero på en sådan
utredning, hur vidsträckt tillämpningsområde man skall fastställa för detta
lörfaringsätt, såväl beträffande de olika verken som ock hvilka ärenden
som på detta sätt skulle komma till behandling. Beträffande förstnåmda
fråga så vilja vi framhålla, att vi här närmast tänkt på järnvägar, post,
telegraf, tull och fångvården.
Hvad åter angår hvilka frågar som skulle till behandling och afgö¬
rande upptagas på sätt här afsetts, så vilja vi framhålla, att enligt vårt
förmenande höra gränserna härvidlag icke dragas för snäft, utan att alla
frågor af verklig reel innebörd för personalen, hvilkas afgörande icke, en¬
ligt hittillsgällande förordning, tillkommer Riksdagen eller allmän domstol,
böra, då endera parten så yrkar, kunna upptagas till afgörande.
Själfva hufvudprincipen i ett dylikt förfaringssätt bör ju vara, att
närhelst eu fråga af betydelse för personalen föreligger till afgörande,
skall förhandling i första hand därom äga rum mellan ombud för respek¬
tive förvaltningsmyndighet å ena sidan, och å den andra för den eller de
organisationer bland personalen, hvilkas medlemmar beröras af nämnda
fråga. Det måste gifvetvis också tagas under öfvervägande, huruvida icke
siirskilda förlikningsnämnder för biläggande af tvistigheter på här ifråga¬
varande område böra upprättas, samt lämpligheten af skilj edom sförfarandets
tillämpning i vissa fall och under vissa former.
Hufvudsyftet med det hela bör vara att vidtaga sådana åtgärder, att
den i statens tjänst anställda personalen kan arbeta under det bestämda
medvetandet, att all skälig hänsyn tages till att dess berättigade intressen
i möjligaste mån blifvit tillgodosedda.
Bihang till Jlihsd. prat. 1011. 0 Sami. 2 Afd. 2 Band. f Ser. 13 Höft.
2
10 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Bet är vår bestämda uppfattning, att sådana åtgärder skulle mer än
något annat vara ägnade att framskapa det intresse för tjänsten, som är
eu så viktig faktor, då det gäller att fylla de plikter, som tillkomma
denna personal, på samma gång som det vore den enda verkliga garantien
för att arbetets lugna fortgång icke behöfde störas. >.
utskottet. De förändringar i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,
Indika framkallats af samhällets industrialisering, ha icke kunnat undgå
att intimt beröra statens och kommunernas förvaltningar i den mån det
allmänna upptagit företagare verksamhet. Erfarenheten har äfven visat
att samma konfliktsorsaker, som vållat arbetsstridei' vid privata affärsföretag,
äfven kunnat föranleda misskälligbeter vid statens och kommunernas affärs-
drifvande verk. De speciella samhällsuppgifter, dessa i allmänhet äro af-
sedda att fylla, ge emellertid en något olikartad karaktär åt de stridig¬
heter, som uppkomma mellan deras personal och förvaltande myndigheter.
Vid behandlingen af de problem arbetsförhållandena vid offentliga företag
erbjuda, gäller det således för statsmakterna dels att draga lärdom af de
rön, livilka vunnits å den privata arbetsmarknaden, dels att taga hänsyn
till företagens egenskap af att vara samhälleliga organ och de omständig¬
heter, som häraf framkallas.
Innan utskottet emellertid med anledning af herr C. V inbergs motion
tillkännager sin egen uppfattning i ämnet, anser det sig, för att från olika
synpunkter belysa detsamma, böra lämna eu kortfattad men orienterande
redogörelse för de metoder, statsmakterna i andra länder begagnat för att
lösa problemen. Härvid kommer särskild uppmärksamhet att ägnas åt de
stadganden af olika slag, som beröra kommunikationsmedlen. I betrak¬
tande af hvad ofvan anförts kommer denna redogörelse icke att uteslutande
behandla sådana förvaltningsområden, där driften helt och hållet ligger i
det allmännas hand, utan äfven belysa huru koncessionerade och andra
företag af större allmänt intresse, på administrativ väg eller genom lag¬
stiftning, fått arbetsförhållandena ordnade.*
Statsåtgärder Redan år 1888 beslöt Förenta staternas kongress att genom lag angå-
t främmande ende den mellanstatliga trafiken säkerställa järnvägarna för öppna konflikter.
tänder. Sejlare har denna lag blifvit åtskilligt förändrad genom beslut den 1 juni
staterna 0<"^ ^Iar nu i hufvudsak följande innehåll. Så snart tvistigheter
Materialet till den följande utredningen har utskottet erhållit genom den arbetsstatis-
fiska afdelningens i kungl. komerskollegium benägna försorg.
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 11
uppstå mellan ett järnvägsbolag och dess personal skall »The chairman of
the Interstate Commerce commission» och »The commissioner of Labor»
sätta sig i förbindelse med båda parterna och begagna alla medel för att
åstadkomma en öfverenskommelse i godo. Visar det sig att en dylik icke
kan vinnas, så skall enligt § 2 medlarna söka åstadkomma tvistens biläg¬
gande genom skiljedom. Den för detta ändamål bildade domstolen består
enligt § 3 af tre medlemmar af livilka en utses af arbetsgifvaren. Den
andre utses af den arbetareorganisation, hvilken samtliga de intresserade
betjänte eller flertalet af dem tillhöra. Dessa skiljedomare utnämna den
tredje; sker ej detta inom 5 dagar efter deras första sammanträde, så till¬
sättes den tredje skiljedomaren genom de båda i § 2 omnämnda medlarna.
För tillvägagångssättet gälla följande föreskrifter:
1. Skiljedomstolen börjar sin verksamhet inom 10 dagar efter den tredje
skiljedomarens utnämnande och skall dess beslut fattas inom 30 dagar — från
samma tidpunkt räknadt. Under den tid skiljedomstolen arbetar skall arbetsförhål¬
landet förblifva oförändradt;
2. skiljedomen har samma kraft och verkan som en bill of exception?; den
registreras såsom domstolsutslag (vid distriktsdomstolen) samt skall vara bindande
och afgörande, undantagandes om ett misstag begåtts;
3. parterna äro skyldiga att redligt följa skiljedomstolens utslag och kunna i
nödfall tvingas därtill, så långt som det ligger i »court’s of equity», d. v. s. skilje¬
domstolens, makt;
4. de med skiljedomen missnöjde betjänte få på grund häraf lämna sin syssel¬
sättning hos arbetsgifvaren tidigast tre månader efter skiljedomens tillkomst och först
efter skiftlig uppsägning 30 dagar i förväg. För den med skiljedomen missbelåtne
arbetsgifvaren gäller samma inskränkning angående afskedande af hans betjänte;
o. skiljedomen förblir gällande ett år; under denna tid kan angående samma
angelägenhet icke någon ny skiljedom inledas mellan samma parter, undantagandes
enligt § 4. Betjänte, som icke tillhöra den eller de vid skiljedomstolen intresserade
arbetareorganisationerna, äro underkastade skiljedomen endast i händelse de gifvit
sitt skriftliga bifall till deltagande i skiljedomen.
Enligt § 4 skall skiljedomsutslaget träda i kraft 10 dagar efter dess inregistre¬
rande vid distriktsdomstolen, så framt ej under denna tid besvär mot dess rätts¬
giltighet framställts af endera parten; i så fall vinner den laga kraft först sedan
invändningarna undanröjts antingen af distrikts- eller af vad-domstolen.
Tio dagar efter distriktsdomstolens utslag öfver sådana besvär vinner skilje-
domsutslaget laga kraft, så framt ej någon af parterna vädjar till distriktsvad-dom-
stolen. Denna domstols utslag är slutgiltigt.
§ 5 bestämmer att skiljedomstolen har rätt att höra vittnen på ed, att in¬
fordra alla till frågan hörande böcker och skriftliga handlingar samt kan påkalla
den ordinarie domstolens hjälp till att blifva åtlydd i detta afseende.
I § 6 stadgas att hvarje genom skiljedom åstadkommen förlikning skall af
parterna erkännas inför en notarius publicus, afskrift af öfverenskommelsen insändas
till presidenten för förbundstrafikamtet, som är berättigad att 15 dagar efter förlik-
12
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Kanada.
ningens åstadkommande än en gång sammankalla skiljedomstolen, om han an3er
detta nödvändigt för angelägenhetens ordnande.
Så länge som saken ännu ej är afgjord, får enligt § 7 arbetsgifvaren icke af¬
skeda de i frågan intresserade betjänte, annat än för oduglighet eller olagligt eller
pliktvidrigt uppträdande. Arbetareorganisationerna få ej förorsaka någon strejk mot
arbetsgifvaren, betjänte få hvarken företaga eller understödja någon sådan. Ingen¬
dera parten får under en tid af tre månader efter skiljedomsutslaget utan skriftlig
uppsägning 30 dagar på förhand upplösa tjänsteförhållandet, så framt ej föreligga
för arbetsgifvaren de nämnda skälen eller för betjänte rättmätiga orsaker. Arbetare¬
organisationen får hvarken anordna eller föreslå något annat. Hvarje öfverträdelse
af denna paragraf förpliktar den skyldige att lämna skadeersättning. Men arbets¬
gifvaren har rätt minska antalet af sina arbetare, om det ur affärssynpunkt visar
sig nödvändigt.
Inregistrerade föreningar måste enligt § 8 i sina stadgar intaga den bestämmel¬
sen, att de medlemmar förlora sitt medlemsskap, som under en strejk, en lockout
eller en bojkott göra sig skyldiga till våldsamheter eller uppvigla till sådana, eller
genom våld, hotelse eller skrämsel söka hindra andra i arbetet. Medlemmarna i
sådana föreningar äro ej personligen ansvariga för dessas handlingar, icke heller an¬
svara föreningarna för sina medlemmars iagöfverträdelser.
Enligt uppgift skulle denna lag ha väsentligt bidragit till förekom¬
mande af en hotande strejk år 1907. Som bekant äro samtliga järnvägar
i Förenta Staterna enskild egendom.
I Kanada biläggas tvister vid järnvägarna enligt lag af den 10
juli 1903. Lagen skiljer på tvänne instanser: »Committies of Concilia-
tion, meditation and investigation», d. v. s. iörlikningsnämnder, samt
boards of arbitrators», skiljedomstolar. Så snart stridigheter uppstå mel¬
lan en järnvägsförvaltning och vid järnvägen anställd personal, hvilka enligt
ministerns för offentliga arbeten åsikt icke af parterna kunna tillfreds¬
ställande biläggas, så att man på grund af meningsskiljaktigheterna kan
vänta lockout eller strejk vid järnvägen, hvilket skulle förorsaka afbrott
i den bestämda, reguljära transporten och trafiken af postförsändelser, re¬
sande och fraktgods samt sätta tåg- och vagnpersonalens säkerhet på spel,
så kan ministern på ansökan af en af de tvistande parterna eller af någon
kommun, som direkt drabbas af konflikten, eller af egen maktfullkomlig¬
het låta inleda undersökning och för detta ändamål genom eu skrifvelse
sammankalla ett medlingsutskott, som skall bestå af tre personer, af hvilka
järnvägsförvaltningen och järnvägspersonalen hafva att utse hvar sin person,
under det att den tredje personen utses af de två först valda (såsom de
båda parternas representanter), så framt de kunna ena sig om densamme.
Ministern skall tillställa hvardera parten en skriftlig uppmaning till val
af utskottsmedlem, jämte uppgift på tiden — senast inom 5 dagar —
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 13
inom hvilken valet måste hafva skett. Om det visar sig, att den ena
parten vägrat eller försummat att välja utskottsmedlem, så kan ministern
eller statsrådet, allt efter omständigheterna, i stället för den part, som
vägrat eller försummat valet, välja eu medlem. Om de båda valda ut¬
skottsmedlem marna ej kunna enas om den tredje utskottsledamoten, så kan
äfven i detta fall ministern eller statsrådet, allt efter omständigheterna,
företaga valet.
I öfrigt är förfaringssättet följande:
Medlingsutskottet är skyldigt att genom uppmaningar och förlikningsförsök åstad¬
komma ett biläggande af stridigheterna på fredlig väg och till båda parternas belåten¬
het samt att till ministern inlämna berättelse angående förloppet af underhandlingarna.
I händelse medlingsutskottet icke genom sina förlikningsbemödanden förmår
uppnå förlikning i godo, kan ministern hänvisa ärendet till den genom bestämmel¬
serna i denna lag inrättade skiljedomstolen.
Med båda parternas medgifvande kan medlingsutskottet arbeta såsom skilje¬
domstol. Vägrar den ena eller andra parten att gå in på att erkänna sin representant
i förlikningsutskottet såsom medlem i skiljedomstolen, eller att utskottets ordförande
inväljes i skiljedomstolen, så skola nya representanter i skiljedomstolen utses i stället
för den eller de af förlikningsutskottets medlemmar, som ej godtagits, och skall valet
ske på samma sätt som valet af utskottets medlemmar.
Den tredje medlemmen af medlingsutskottet skall vara ordförande. I skilje¬
domstolen skola flertalets beslut gälla såsom skiljedomstolens enhälliga. Vid en
medlems frånvaro skola de båda andra icke skrida till förhandling, innan det bevisats,
att den tredje skiljedomaren kallats till sammanträde till en tid, som möjliggjorde
hans närvaro.
Omedelbart efter utnämningen skall skiljedomstolen sammankallas af ordföran¬
den och på sätt, som synes den lämpligast, företaga eu grundlig, sorgfällig och sam¬
vetsgrann undersökning af alla fakta och biomständigheter, som åstadkommit eller
underblåst stridigheterna. Vidare skall den pröfva, hvilka medel som kunna för
den ena eller båda parterna användas eller anbefallas för att åstadkomma ett slut
på och undvika ett upprepande af stridigheterna, och skall snarast möjligt förelägga
ministern en skriftlig berättelse, som tydligt skildrar de olika förhandlingarna samt
de af skiljedomstolen företagna åtgärderna för ett grundligt och sanningsenligt ut¬
rönande af fakta och biomständigheter, och som redogör för resultatet af dessa under¬
sökningar, för orsakerna till stridigheterna äfvensom för skiljedomstolens förslag till
deras biläggande och förhindrande af deras upprepande.
Skiljedomstolen äger befogenhet att i och för undersökningen inkalla vittnen
samt låta dem beediga eller medelst handslag högtidligen bekräfta sina uppgifter---.
Skiljedomstolen äger vidare befogenhet att infordra alla skrifna handlingar, som den
anser erforderliga för det fullständiga utrönandet af det verkliga förhållandet, och har
äfven rätt att tvinga vittnena till inställelse, såsom vid hvarje rättsligt förfarande i
civilprocesser; men intet vittne för åläggas att underkasta sig ett förhör, vid hvilket
det genom sina meddelanden kunde utsättas för rättsligt åtal.
Argentina.
14 Andra hammarens fjärde tillfälliga utshotts utlåtande Nr 14.
Såsom häraf framgår äro parterna icke förbundna att underkasta sig
skiljedomstolens utslag, men de måste likväl låta hela proceduren ha sin
gång och kunna ej undandraga sig domstolens utlåtande.
Lagen kom till god användning år 1904 vid de konflikter som ut-
bröto mellan »Grand Trunk Kailway»-bolaget och dess telegrafpersonal.
Uti en ny lag —- den 14 mars 1907 — ha de principer blifvit
följda, som varit grundläggande för den föregående, men denna lag (Indu¬
strial Disputes Investigation Act) omfattar ej endast privata affärsföretag
inom transport-, telegraf-, post- och telefon väsendet, grufdriften, ljus-, vat¬
ten och kraftindustrierna utan äfven de offentliga verk, hvilka bedrifva
motsvarande produktion. Uppstår en tvist kan hvilken af parterna som
helst göra framställning om tillsättande af en förlikningskommission, nugot
som i så fall skall ske inom 14 dagars tid. Därest förlikning icke kan
åstadkommas af denna af tre ledamöter bestående kommission, skall rap¬
port härom lämnas till ministern och samtidigt meddelas på hvad sätt
konflikten anses kunna biläggas. Förklara båda parterna, att de kunna
godtaga kommissionens förslag, får detta karaktären af ett skiljedomsutslag.
Så länge kommissionen arbetar, får någon strejk eller lockout icke äga rum.
Det karakteristiska för såväl den amerikanska som den kanadensiska
lagstiftningen är, att något absolut strejkförbud icke förefinnes vid dessa
företag, men att under förlikningsarbetets bedrifvande och någon tid efter
dess afsilande hvarje öppen konflikt är förbjuden. Genom denna åtgärd
och däraf framkallad t fördröjande af stridens utbrott vinnes i många fall,
såsom erfarenheten redan hunnit visa, att tvistigheterna småningom ut¬
jämnas.
Den stora strid, hvilken år 1906 uppstod mellan det argentinska
järnvägsbolaget »Gran Oeste» och dess personal, föranledde regeringen till
framläggande af lagförslag, hvilka dels åsyftade införande af skiljedoms-
institutet, dels äfven tilldelade personalen tjänstemannaansvar. Strejk
och försök till strejk förbjudes med straffrättslig påföljd för lagens öfver¬
trädelse. Samtidigt härmed infördes obligatorisk skiljedom när arbetskon¬
flikter hota transportmedel, som tillhöra enskilda. Om en strid befaras
utbryta, skall presidenten uti arbetsdepartementet (Departaraento del Trå¬
ka]0) på anmodan från endera parten eller ministern för offentliga arbeten
söka åstadkomma en medling. Lyckas ej detta, skall ett skiljedomsför¬
farande tillgripas.
Till skiljedomstolen har det i striden inblandade trafikföretaget att
sända en representant, den andra representanten sänder den i striden mest
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
15
inblandade fackliga arbetareorganisationen. Dessa båda skiljedomare vidja
den tredje; kunna de ej ena sig om den tredje personen, så utnämnes
lian af presidenten i arbetsamtet. Godkänna parterna icke det af skilje¬
domstolens majoritet fattade beslutet, så få dock icke de anställda under
de närmaste tre månaderna lämna sin tjänst utan uppsägning en månad
på förhand, icke häller får arbetsgifvaren under samma tid afskeda dem
utan eu månads uppsägning. Skiljedomen gäller för en tid af ett år efter
dess afkunnande; under denna tid får samma fråga icke om igen af hand¬
las af samma parter. Endast i följd af någon ogiltighet är vad tillåtet,
och sker då till förbundskammaren. Under skiljedomstolens förhandlingar
måste dittillsvarande förhållanden upprätthållas. Afskedanden få äga
rum endast i följd af oduglighet, förbrytelser eller brottsligt försummande
af tjänsteåligganden; å andra sidan få arbetarna under denna tid icke strejka.
Underlåtenhet att ställa sig denna föreskrift till efterrättelse åsamkar
böter från 50 till 500 pesos för hvarje särskild arbetare.
Har företagets förvaltning fullständigt uppfyllt sina förpliktelser gent¬
emot personalen, och det likväl kommer till strejk eller bojkott, så anses
detta såsom större brott, med förbehåll för regeringens utlåtande i saken.
För att under skilj edomsförhandlingarna återställa eller upprätthålla tratiken
kan regeringen ingripa och vidtaga de åtgärder, som äro nödiga för att
undanröja stridens orsaker och framtvinga iakttagande af skiljedomstolens
utslag.
Lagförslaget innehåller vidare en mycket viktig bestämmelse: Vid
böter af 100 till 1,000 pesos är det förbjudet för arbetsgifvarna vid
trafikföretag att förvägra sina anställda och arbetare föreningsrätten. Å
andra sidan fråntagas arbetarnas såsom juridiska personer erkända fack¬
liga organisationer denna sin juridiska rätt, om de under en strejk, eu
lockout eller eu bojkott göra sig skyldiga till våldsamheter eller hotelser
mot personer eller egendom.
Tydligen har den amerikanska lagen af år 1898 varit argentinarnas
förebild. Parterna äro tvungna att underkasta sig skilj edom sförfarandet
och status quo måste bibehållas under viss tid. Konflikternas utbrott för¬
dröj es härigenom. Strejk möjligheterna ha äfven betydligt inskränkts genom
stadgandet, att tre månader skola förflyta utan öppen strid efter skiljedoms-
utslagets afgifvande. Själfva utslaget äro parterna däremot icke tvungna
att följa.
Äfven den italienska lagstiftningen har sökt begagna de tvenne meto¬
der, Indika tillämpas i Argentina: beredande af tjänstemannaställning åt
Italien,
16
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
personalen och införande af skiljedom, men dessutom liar man funnit oaf-
visligen nödvändigt att kontrollera personalens anställnings- odi löneför¬
hållanden vid samtliga järnvägar.
Det var den stora jämvägsstrejken år 1904, hvarunder landet led
stora förluster, som framkallade behofvet af lagstiftningsåtgärder. Den
22 april 1905 förstatligades tre af de stora järnvägsnäten. Härvid för¬
klarades (Art. 17), att den ordinarie och den extra ordinäre personalen
skulle bibehålla sina anställnings- och lönn- samt pensionsförmåner. Art.
18 förklarar att densamma skall betraktas såsom tillhörande statens tjänste¬
mannakår med de förpliktelser och rättigheter detta innebär enligt förord¬
ningen af den 4 Ang. 1902. Sålunda anses de vara afskedade, hvilka
lämna sitt arbete under sådana förhållanden, att driftens fortgång däraf
äfventyras. Genom lagen den 30 juni 1906 ha de återstående privata
järnvägarnas förvaltning ålagts att underställa ministern för offentliga
arbeten sina arbetsvillkor, och staten har förbehållit sig viss rätt att tillse
det enhetliga bestämmelser bli gällande. På detta sätt har förhållandet
mellan järnvägsbolagen och deras personal allt mer förlorat sin privaträtts¬
liga karaktär. Genom regeringens medverkan tillses att personalen veder¬
fares billighet och rättvisa.
Skiljedomsförfarandet har införts vid sådana lokala företag, hvilka
koncessionerats af kommunerna genom lagen den 30 november 1907,
samtidigt med att strejkförbud utfärdats och garanti lämnats personalen
att dess intressen bli tillgodosedda. De kommuner, hvilka ha företag
af den beskaffenhet, lagen afser, skola tillsätta permanenta medlings- och
skiljedomskommissioner, hvar och eu bestående af ordförande jämte 4 leda¬
möter af hvilka 2 äro arbetare, 2 representanter för arbetsgifvarna. Därest
parterna icke utse några delegerade, skall den högste domaren i staden
göra detta. Ledamöterna välja ordföranden själfva. Om de icke bli eniga,
åligger det den förutnämnde domaren att förrätta valet. Korn missionerna
äro permanenta, och medlemmarne väljas för ett år i sänder.
Alla tvister mellan parterna skola underställas kommissionen, hvars
president på eget initiativ eller efter därom gjord anhållan skall söka
åstadkomma medling mellan parterna. Lyckas detta har aktstycket aftala
giltighet. I annat fall sammankallas kommissionen för det verk konflikten
gäller, och denna träffar afgörande beslut i ärendet. I händelse tvisten
hänför sig till tolkning af bestående aftal, kan kommissionens beslut dik¬
teras genom enkel majoritet, men när det är fråga om uppgörande af nytt
aftal, måste kommissionen vara enhällig, för att dess beslut skall ha bin
IT
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
(laude kraft. Därest detta likväl ej åtlydes anses aftalet häfdt och skade¬
ersättning uttages med begagnande af décomptesystem.
Vid statsjämvägarna synes man emellertid ej ännu ha infört skilje¬
dom sforfarandet. Måhända afsikten är att först vinna erfarenhet om dess
verkningar i kommunerna.
Som bekant finnas icke några statsbanor i England, utan alla järn¬
vägar därstädes ägas af privata järnvägsbolag. År 1907 hade hos en stor
mängd af de engelska järnvägsbolagen personalen genom sina organisationer
gjort framställningar om förhöjning af lönerna och minskning af arbets¬
tiden för sådana befattningshafvare, som vi kalla betjänte eller tjänstemän
af lägre grad. Järnvägsbolagen vägrade emellertid bestämdt att under¬
handla med personalens organisationer. Under den spänning, som däri¬
genom uppkom, hotade personalen med allmän järnvägsstrejk. Då ingrep
Board of Trade, hvars president på den tiden var Lloyd George. Genom
att sätta sig i förbindelse med såväl den ena som den andra parten lycka¬
des Board " of Trade slutligen framlägga ett förslag om förliknings- och
skiljedomsförfarande, som antogs af representanter från vissa åt de större
järnvägsbolagen och af representanter från vissa af personalens organisationer.
Ö fver en skom melsen är daterad den 6 november 1907 och kallas: »Agree-
ment in regard to a scheme for Conciliation and Arbitration in questions
relating to rates of wages and kours of labour of eertain classes of raihvay
employees, signed åt the Board of Trade ou wednesday, November 6tk
1907.» Öfverenskommelsen, utgör icke en i alla sina detaljer fastställd
förhandlingsordning, utan fastmera ett slags schema, som i stora drag fast¬
ställer kufvudgrunderna för detaljerade förhandlingsordningar vid de olika
järnvägarna.
Enligt densamma skola vid hvarje järnväg upprättas dels ett antal
fackliga förlikningsnämnder, ( - Sectional Conciliation Boards») och dels en
central förlikningsnämnd (»Central Conciliation Board»). T dessa nämnder
sitta ombud från förvaltningarna och från personalen. Därest tvistefrågorna
ej kunna lösas i dessa nämnder, afgöras frågorna i sista hand genom
skiljedom.
För val af personalens ombud i do fackliga förlikningsnämnderna
indelas järnvägen i ett antal valdistrikt. För hvarje sådant valdistrikt
väljes bland och af de befattningshafvare, som tillhöra en och samma fack¬
liga förlikningsnämnd, en eller två representanter i den fackliga förlik-
ningsnämnden. Öfverenskommelsen fixerar hvarken antalet valdistrikt eller
antalet ombud från hvarje distrikt i hvarje förlikningsnämnd, utan öfver,
JMangtillliiksd.prot.lt/ll. 9 Sami. 2 Afd. 2 Band. 4 Ser. 13 Höft. 3
England.
18
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
lämnas detta att ordna,s vid hvarje järnväg på det sätt, som anses lämp¬
ligast vid järnvägen i fråga.
Personalens organisation kan såsom sådan ej deltaga i val af personal¬
ombuden i de fackliga förlikningsnämnderna, ty valen förrättas endast af
den anställda personalen. Ombuden måste väljas bland personalen och få ej
tagas utom densamma. Men ofta väljas gifvetvis som ombud för personalen just
sådana järnvägsmän, som visat sig vara ifriga medlemmar af organisationerna.
Förutom dessa fackliga förlikningsnämnder skall, såsom förut är
nämndt, vid hvarje järnväg inrättas en central förlikningsnämnd, Pär re¬
presenteras personalen af ombud, valda på så sätt, att personalens ombud
i hvarje facklig förlikningsnämnd utser inom sig minst ett, i regeln 2
ombud att representera samma fackliga förlikningsnämnd i den centrala
förlikningsnämnden. Antalet ombud i den centrala förlikningsnämndeu
växlar alltså vid de olika järnvägarna, beroende på antalet fackliga för¬
likningsnämnder vid järnvägen i fråga.
Angående antalet af förvaltningsombud i de fackliga förlikningsnämn¬
derna och i den centrala förlikningsnämnden bestämmes i öfverenskommel-
sen af den 6 november 1907 intet, men regeln är, att en förvaltning icke
i en nämnd representeras af dera ombud än personalen. Förvaltningens
representanter utses af styrelsen bland styrelsens ledamöter och bland de
högre funktionärerna vid järnvägen.
Om en framställning göres af personal i sådan befattning, som enligt
vid järnvägen gällande bestämmelser hänförts till någon af de vid järnvägen
upprättade fackliga förlikningsnämnderna, skall denna framställning, för
så vidt den berör frågor om aflöning eller tjänstgöringstid för den under¬
tecknande personalen, behandlas enligt de regler, som fastställts i öfver-
enskommelsen. Penna stadgar angående behandlingen af eu dylik fram¬
ställning följande:
a) Framställning måste göras i första hand hos vederbörande afdel-
ningsbefäl vid järnvägen, och bolagets svar måste först afvaktas, innan
framställningen kan föras vidare. Likaså måste bolaget, om det vill minska
lönerna eller öka arbetstiden, genom cirkulär till personalen gifva förslag
härutinnan. Skulle bolagets svar ej tillfredsställa personalen, eller skulle
svar från bolaget icke kommit inom två månader efter framställningens
inlämnande, eller skulle personalens svar ej tillfredsställa bolaget, äger
personalen respektive bolaget rätt att föra ärendet vidare till den fackliga
förlikningsnäm den.
b) Peri fackliga förlikningsnämnden sammanträder på kallelse af
sekreterarna fortast möjligt för frågans behandling.
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 19
För att få till stånd ett afgörande inom nämnden erfordras att båda
parterna äro eniga rörande frågans lösning. Skalle något dylikt afgörande
icke kunna träffas inom den fackliga förlikningsnämnden, skall frågan an¬
tingen förfalla eller, därest båda eller endera af parterna sådant yrka,
hänskjutas till
c) den centrala förlikningsnämnden.
Skulle icke heller inom den centrala förlikningsnämnden enighet
kunna uppnås, skall frågan antingen förfalla eller, därest båda eller en¬
dera af parterna sådant yrka, hänskjutas till skiljedom för definitivt af¬
görande.
d) Skiljedomen falles alltid af eu enda person, och utses denne för
hvarje gång gemensamt af båda parternas ombud i den centrala förlik¬
ningsnämnden. Skulle dessa icke kunna förena sig om valet, tillkommer
det underhusets Talman och Master of the Rolls att gemensamt eller, vid
förfall för någon af dem, den ene af de två att ensamt utse en skilje¬
domare.
De lagförslag mr Briand sistlidne december månad framlade för det Frankrike.
franska parlamentet byggde enligt förf. eget uttalande i stor utsträckning
på den öfverenskommelse, hvilken Lloyd George fått till stånd mellan de
engelska järnvägsbolagen och deras personal. På grund af det intresse
dessa lagförslag af kända anledningar tilldragit sig och enär de äfven af-
ses för statens järnvägar, torde ett utförligare omnämnande af dem vara
på sin plats, om de än icke, såsom det politiska läget för närvarande i
Frankrike synes utvisa, komma att leda till något positivt resultat.
De grundtankar, hvarpå lagförslagen — de äro fyra — hvila, bär
mr Briand angifvit på i hufvudsak följande sätt uti den motivering, med
hvilken propositionerna beledsagades.
Ända till helt nyligen ha endast de enskilda företagen, hvilka åstad¬
komma kapitalets reproduktion, berörts af tidens sociala konflikter.
De mångfaldiga lagstiftningsprojekt, hvilka hittills sett dagen, ha där¬
för hufvudsakligen haft till ändamål att förekomma striderna inom den
privata industrin, att mildra dem och inskränka deras antal samt utjämna
motsatsförhållandet mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Det är först
under de allra sista åren, som man uppmärksammat arbetsförhållandena
vid de offentliga företagen, såsom järnvägarna eller andra för samhällslif-
vet nödvändiga organ.
Det är i själfva verket eu ny social företeelse, som gifvit sig ungefär
liktidigt till känna hos oss och hos andra nationer: strejk vid publika före-
20 Andra lammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
tåg, som antingen förvaltas af staten själf eller blifYit bortkoncessionerade;
järnvägsstrejk i Holland (1903), uti Italien (1907), i Ungern (1903),
polisstrejk i Belfast (1907), telegraliststrejk i Förenta staterna 1907 etc.;
polisstrejk i Lyon 1905, brefbärarstrejk 1899 och 1906, spårvägs- och
elektrikerstrejk i Paris samt post- och telegrafstrejk 1909, järnvägsstrejk
i oktober 1910.
Det har under dessa förhållanden förefallit naturligt, att de fredliga
förlikningssträfvandena borde komma till sin rätt vid de offentliga fore¬
tagen, redan innan de vunnit allmännare tillämpning inom det industriella
lifvet i öfrigt, Också ha flera förslag på sistone framkommit, Indika direkt
åsyfta begagnandet af skilj edomsinstitutet vid de offentliga företagen på
sådant sätt att störande afbrott i driften kunna undvikas.
För vår del anse vi detta betraktelsesätt vara fullt riktigt. Inom
den privata industrien kommer det att kräfva eu lång tid att fullborda
den visserligen lockande, men svårlösta uppgiften att ersätta den sociala
striden med skiljedomsförfarande. Men det som på samma gång är önsk-
värdt och oundgängligen nödvändigt är att förekomma konfliktutbrott vid
publika företag, som äro behöfliga för nationens ekonomiska lif, och att
undgå den eventualiteten, att dylika företags personal skall finna sig böra
tillgripa strejk för att förbättra sin ställning. Detta är något som ome¬
delbart bör kunna tillvinna sig lagstiftarnas uppmärksamhet. Emellertid
förefaller det önskvärdt att, när man beträder ett område, där lagstift¬
ningen måste trefvande söka sig varsamt fram, och då stora svårigheter
finnas för de i frågan intresserade att säkert veta arten och omfånget af
deras förpliktelser, något som redan vållat allvarliga stridigheter, klart och
bestämdt uttala sig i ämnet, så att inga missförstånd kunna föreligga.
Den första frågan, som måste afgöras, är om det öfverensstämmer
med såväl samhällets som personalens eget intresse att betrakta ett afbrott
uti de offentliga företagens verksamhet, som är ett lifsvillkor för samfun¬
det, såsom ett utöfvande af en lagligen tillerkänd rättighet, eller med
andra ord, spörsmålet är, om strejken må anses laglig, när den rör all¬
männa inrättningar, eller motsatsen. Enligt vår uppfattning måste en strejk
vid dessa företag på grund af tjänstens egen beskaffenhet anses såväl
fullständigt olaglig som alldeles förfelad.
Hurudan arbetarskyddslagstiftningen än må vara beskaffad för de uti
privatindustrien anställda, kan man anse för gifvet, att personalen vid soci-
aliserade företag äger och länge måste äga en förmånligare ställning än
andra arbetare. Alla äro de antingen tjänstemän i ordets egentliga be¬
märkelse eller »quasi-tjänstemän» och hafva i jämförelse med den privata
21
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
industriens arbetarstyrka en privilegierad ställning. Genom särskild lag¬
stiftning, administrativa stadganden och annat har den offentliga makten
öfvat inflytande på anställningsvillkoren och löneförmånerna för de under¬
hafvande.
Det är på grund häraf mindre förklarligt, att dessa privilegierade ur
arbetarklassens led mer än andra söka genom våldsamt afbrott i driften
främja sina intressen. Det som gör detta förfarande illegitimt det är
också att arbetaren eller tjänstemannen i offentlig anställning vid en strejk
ej endast lägger armarna i kors och »blir fruktansvärd genom sin orör¬
lighet», enligt Mirabeaus ofta citerade uttryck, eller låter fabrikerna och
verktygen stå utan produktiv sysselsättning, utan genom strejken tillvälla
de sig bestämmanderätten öfver de företag, hvilka i hela samhällets intresse
och uteslutande för dess och alla medborgares och konsumenters gagn ut-
öfvas af staten eller kommunen. De usurpera sålunda väldet öfver in¬
rättningar, hvilka enligt art. 12 uti »la Déclaration des Droits de LHomme»
förklaras vara underkastade den publika makten, enär de organiserats för
att tjäna alla och ej endast dem, i hvilkas vård de äro öfverlämnade.
Det som dessutom är ännu mer afgörande är den omständigheten, att
uti offentliga företag de betjänte icke finna sådana arbetsgifvare emot sig,
som uti den privata industrien, d. v. s. sådana, hvilka äro i tillfälle att
svara med eu lockout; tjänstens egen beskaffenhet förbjuder detta. Också
är det icke möjligt att medgifva åt någondera parten rätt att tillgripa
arbetsnedläggelse för att åstadkomma en förändring i arbetsvillkoren. Detta
är denna princip, på hvilken enligt vår uppfattning den publika rätten
måste bygga.
Emellertid är arbetsnedläggelsen ej endast olaglig, den är äfven för¬
felad, tv, som erfarenheten visat, medför själfva arbetets art, att en strejk
icke kan göras effektiv.
Enär den är oförenlig med samfundslifvet normala rörelse, med lugnet,
säkerheten oclx sundheten inom samhällskroppen och menligt inverkar på
dess försvar, är det ej endast några grupper konsumenter, hvilka drabbas
af driftens upphörande utan kollektiviteten i sin helhet, staten eller natio¬
nen. Också uppstår, omedelbart som en strejk utbrutit, en liflig och spou-
tan reaktion hos den sociala organismen, hvilken med alla till buds stå¬
ende medel söker återupprätta den afbrutna tjänsten. Den offentliga
makten drifves sålunda af en inre nödvändighet att förtaga strejken dess
möjligheter att lyckas, hvilka äro stora, när det gäller enskilda företag,
men krympa samman, då statens intervention påkallas.
Af det anförda framgår att en trefaldig uppgift erbjuder sig till lösning.
22
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Det blir nödvändigt att vid sådana offentliga företag, där ett afbrott
i driften ej kan tolereras, med den allra största omsorg undvika konflikt¬
orsaker och ge betjäningen, antingen genom individuella aftal eller genom
den mer moderna och kanhända inom kort alltmer begagnade formen af
kollektiva aftal, slutna mellan myndigheternas och arbetarnas organisationer,
eu säker yrkesauställning. Man måste ge personalen fullgoda materiella
och moraliska garantier för ett organiserande af arbetet på det sätt, som
allena må anses värdigt offentliga företag, Indika äga monopolets styrka,
medan de privata industrierna kämpa mot den rådande anarkin; man
måste på detta sätt förtaga personalen hvarje benägenhet att tillgripa det
barbariska nödvärnsvapen, som strejken är.
På samma gång är det likväl alldeles oafvislig!, att arbetarna i allmän
tjänst böra äga möjlighet att på annat sätt än genom eu strejk göra sina
samfällda önskningar gällande. Hur tillfredsställande man än må anse
dessa tjänstemäns och arbetares ställning vara, när man jämför densamma
med motsvarande befattningar inom privatindustrin, kan man icke på laglig
väg förhindra dem att ytterligare förbättra sin belägenhet och utesluta
dem från möjligheten att jämte andra medborgare få del af den allmänna
välmågans tilltagande. An mindre kan man göra några erinringar emot
att de söka förmå myndigheterna att noggrant fullgöra sina kontrakterade
skyldigheter emot dem.
Det enda medel, hvithet är användbart för att nå vårt syfte, bör
sökas uti medlings- och skiljedomsförfarandet.
Det bör likväl äfven framhållas att, när arbetarorganisationerna till-
erkännes fullständig föreningsfrihet och rätt att genom sina organisationer
tillvarataga gemensamma intressen, vare sig arbetarna stå i allmän eller
enskild tjänst, samt skiljedomen obligatoriskt träder i strejkens ställe, detta
förhållande konsekvent leder därtill att lagen ger uttryck åt strejkens
oförenlighet med samhällets intressen.
Det mest betydelsefulla af lagförslagen »Sur le statut des employés
des (kemins de fer d intérét general et sur le réglement pacifique des drffé-
rents dordre coUectif relatifs aux intéréts professionnels de ees agents»,,
innehåller föreskrifter angående förhandlingsordningar in. in. mellan ad¬
ministrationen och personalen. Hägra utdrag ur förslaget torde lämna till¬
räcklig ledning för dess bedömande.
Enligt § 1 skola respektive myndigheter senast sex månader efter
lagens utfärdande underställa ministern för allmänna arbeten förslag till
reglementariska föreskrifter angående befordran och afsked samt bestraff¬
ningar in. in. för personal af olika kategorier.
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
23
8 2 stadgar att inom järnvägsdistrikten — såväl statens som enskilda
järnvägars — periodiska konferenser med representanter för personalen
skola ordnas för att minst två gånger årligen behandla ärenden, hvilka be¬
röra personalens tjänsteförhållanden och dylikt.
Vidare skola jilrnvägsförvaltningarna enligt § 3 i samtliga distrikt
■organisera nämnder, i hvilka personalen är företrädd, och som skola sam¬
mankallas antingen på ministerns begäran eller arbetarnas för att med
förvaltningarna afhandla de tvister af kollektiv natur som uppkomma.
Eu centralinstitution för förlikning i arbetstvister skall enligt i; 4
anordnas vid hvar järnväg och i denna skall åtminstone tvenne represen¬
tanter för hvar yrkesgren bland personalen samt en tekniker förutom
administrationens ledamöter ha plats.
Därest någon tvist uppstår och ej kan ordnas af de förutnämnda
lokala nämnderna, så skall densamma underställas centralinstitutionen efter
framställning af ministern eller någon af parterna. Den kan äfven (§ 6)
sammanträda omedelbart för att afgöra tvister, hvilka beröra hela personal¬
styrkan, tillhörande viss yrkesgrupp. Centralinstitutionen måste inom 2
månaders tid framlägga ett förslag till medling. Om detta ej af parterna
biträdes, måste skiljedom tillgripas (§ 10). Parterna utse hvardera tvenne
ledamöter i domstolen, och dessa välja ytterligare en eller tre skiljedomare.
Kunna de ej enas härom, skola parterna hvar för sig bland de å, enligt
i; 13 uppgjord förslagslista upptagna namn utvälja eu domare. Gemen¬
samt utse dessa den sjunde, eller om de icke bli öfverens, så skola samt¬
liga domare genom lottning utses bland namnen å den förutnämnda listan.
§ 13 bestämmer, att senaten och deputeradekammaren hvart tredje år i
januari månad skall utse respektive 5 och 10 personer, hvilka i hän¬
delse åt behof skola tjänstgöra såsom skiljedomare. Endast personer hvilka
bekläda vissa befattningar, som lämna allmän garanti för vederbörandes
opartiskhet, kunna väljas.
1 det fall att skiljedomen kan åsamka statsverket ökade utgifter och
dessa endast beviljas af parlamentet, måste domen underställas detsamma (§ J 8).
Domstolen bestämmer den tidsfrist, inom hvilken dess utslag skall vara åtlydt.
I annat fall äger ministern att inskrida och af bolagen utkräfva skade¬
stånd eller förordna om arbetares afskedande.
Kör öfrigt innehåller lagen eu paragraf med straffbestämmelser mot
uppvigling eller förberedelser till strejk. De tre andra lagförslagen afse
åtgärder mot sabotage och särskilda föreskrifter angående tågbetjäningen,
samt förbättring af personalens ekonomiska ställning genom beredande af
bättre pensionsförmåner än lagen den 21 juli 1909 medger.
24
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Vngam, Bland öfriga länder, där föreliggande spörsmål föranledt åtgärder från
Holland, statsmakternas sida, må nämnas: Ungarn, Holland ock Schweiz, men något
Australien, större intresse anknyter sig ej till dem. Så är däremot förhållandet med
Schweiz. Zeeland och de Australiska staterna, där allmänt strejkförbud och
obligatorisk skiljedom i samtliga näringsgrenar tillämpas. Sålunda före-
skrifver § 4 b uti lagen af den 15 dec. 1904, att fackliga tvister ej få
föranleda lockout eller strejk under några förhållanden som helst. De
väsentligt olika samhälleliga förhållanden, hvilka äro rådande i dessa län¬
der, göra emellertid, att man icke kan fullt tillgodogöra sig den erfaren het,
detta slags lagstiftning medfört, hvarför utskottet ej upptar dem i denna
redogörelse.
Administra- Af särskild betydelse för den föreliggande motionens behandling äro
***** åtgärder vidare de administrativa åtgärder, hvilka sett dagen i Danmark och Öster-
i Danmark ^ Utskottet anser sig därför böra ägna dem något mer ingående upp-
märksamhet.
I Danmark har öfverenskommelse föregående år träffats mellan repre¬
sentanter för de olika grenarna af statsförvaltningen, nämligen ministeriet
för offentliga arbeten, finansministeriet och inrikesministeriet å ena sidan
och å andra hufvudorganisationerna inom järnvägs-, post-, telegraf- och
tullverken angående förhandlingsordning, då det gäller att behandla något
från vederbörande personals sida framställdt kraf.
Det är att märka, att den nu ikraftträdande förhandlingsordningen
kommit till stånd efter underhandling mellan representanter för båda
parterna.
Enligt Statstidende den 4 maj 1910 har förhandlingsordningen föl¬
jande lydelse:
j Meddelelse om Regler for Förhandling modern Administrationen og
Organisationer af Tjenestemaend.
Ministeriet for offentlige Arbejder, Finansministeriet og Indenrigsministeriet agter
under Forhandlinger, der fores meilem Administrationerne og de inden for Stats-
bane-, Telegraf-, Told- og Postetaterne bestaaende Organisationer, åt folge nedenstaa-
ende Regler:
§ 1-
De nedenanforte Forhandlingsregler kominer til Anvendelse overfor folgende
Etatsorganisationer:
1. Dansk Jaernbaneforbund, 2. Jsernbaneforeniiigen, 3. Ffellesreprsesentationen
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande JSr 14. 25
för Telegraf vasenets 1. til 7. Lonningsklasse, 4. Dansk Telegrafforening, 5. Toldrors-
betjentforeningen og Föreningen af Bestillingsmand paa Kobenhavns Frilager i För¬
bund, 6. Den danske Toldetatsforening, 7. Poätfunktionarernes Fallesorganisation
og Landpostbudenes Centralorganisation i Förbund og 8. Dansk Postforening og Post-
mesterforeningen i Förbund samt overfor Föreningar, der t neder i Förbund med de
Föreningar, som nu danner disse Etatsorganisationer, og
overfor de to samarbejdende Centralorganisationer, hvori Etatsorganisationerne
nu er samlede,
saalange disse Etatsorganisationer efter de Oplysninger, som föreligger for
Ministerierne, enkeltvis eller i Förbund:
a) giver Adgang til alle uden Undtagelse, som er ansatte i den paagaldende Etat,
eller dog til alle ansatte i 1. til 7. Lonningsklasse samt ansatte undenfor Lon-
ningsklasserne i pensionsberettigede Stillinger (Afdeling I) eller i 8. till 23. Lon¬
ningsklasse (Afdeling II), dog saaledes, åt andre Gränser mellem Afdeling I og
Afdeling II kan fastsattes efter Aftale mellem de to Afdelinger,
b) overvejende reprsesenterer Afdeling I eller Afdeling II af vedkommende Etat,
c) kun giver Adgang til nuvarande eller forhenvarende ansatte i vedkommende Etat,
d) folger saadanne Regler ved Valg, åt der sikres Mindretallene (de forskellige Ho-
vedgrupper) eu påseende Representation under Forhandlinger med Administrationen.
Organisationernes Love indsendes til de paagaldende Administrationer, og der
vil hvert Aars 1. August vare åt indsende Meddelelse om Bestyrelsernes Sammen-
satning og om Medlemstallene, samt om hvilke Klasser af Tjenestemand Organisa-
tionerne omfatter. Meddelse om Forandringer i Bestyrelsernes Sammensatning vil
vare åt indsende, hver Gång saadanne indtraffer, ligesom skete Forandringer i
Lovene vil vare åt anmelde, begge Dele inden en Maaned efter den skete Förändring.
De her givne Regler vil ikke blive anvendte samtidigt overfor mera en to Etats¬
organisationer for hver Etat eller overfor mere end een Centralorganisation for Af
deling I og een for Afdeling II. Hvis nosen af de navnte 8 Etatsorganisationei
ikke langere opfylder de her givne Betingelser, traffer Ministerierne nye Bestemme)
ser for den paagaldende Afdeling.
§ 2.
Naar der forberedes Lovgivningsandringer vedrorende Etatepersonalernes Pligtei
eller Rettigheder, vil Udkast dertil blive tilstillet den eller de Etatsorganisationei
der reprasenterer de paagaldendes Interesser, til Droftelse. Samme Regel vil blive
fulgt, naar der forberedes Regulativer eller Instrukser af en mere almindelig Karak¬
ter, som vil medföra Forandringer i bestaande Lonningsregler, den reglementsmassige
Arbejdstid, de Ansattes personlige, retslige Stilling i Etaten og lignende ikke-tekniske
Forhold, en ten Regulativet eller Instruksen galder hele Etaten, Afdeling I og II hver
for sig eller Dele af disse, men ikke naar de galder Enkeltmand.
Etatsorganisationerne maa besvärs saadan Henvendelse snarast mulig og senest
inden 2 Maaneder; om fornodent kan Svaret kraves indenfor en kortere, paa For-
haand angivet Frist. Naar 0nske derom fremsattes, vil mundtlig Förhandling Ande
Sted mellem Reprasentanter for den paagaldende Administration og for vedkommende
Organisation.
Bihang till Riked. prat. 1911. 9 Sand. 2 Afd. 2 Band. 4 Ser. 13 Häft. 4
26 Andra kammarens fjärde tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 14.
§ 3.
Enhver Etatsorganisation kan henvende sig til den Centraladministration, under
hvilken Etaten horer, i ethvert tågligt, ikke-teknisk Sporgsmaal vedrorende henholds-
vis hele Etaten eller Grupper indenfor denne samt Enkeltmand, dog ikke om En-
keltmands Udnsevnelse eller Afskedigelse. Grupper af Etatsorganisationerne, om hvis
Bestaaen der er givet vedkommende Föresatte Meddelelse, kan rette Henvendelse til
den for Gruppens Medlemmer (eller en Del af disse) neermeste fselles Föresatte ved¬
rorende lokale Sager, der kun har Interesse for Gruppens Medlemmer eller enkelte
af disse. Den enkeltes IJet til ad ssedvanlig tjenstlig Vej, åt henvende sig til sine
Föresatte berores ikke af disse Bestemmelser.
Skriftlige Henvendelser vil, naar 0nske derom udtales, blive besväret skriftlig
af den, til hvem de rettes, snarest mulig, for Centraladministrationens Vedkommende
senest inden 2 Maaneder, for andre Foresattes Vedkommende senest inden 1 Maaned.
Naar 0nske derom fremsfettes, vil mundtlig Förhandling Ande Sted.
§ 4.
Skal mundtlig Förhandling Ande Sted niellera en Etatsorganisation og Centralad¬
ministrationen, reprsesenteres Etatsorganisationen ved denne af et Forhandlingsudvalg.
Gffilder Forhandlingen een enkelt Interessegruppes Anliggender, skal Forhandlingsud-
valget og Administrationen hver kunne tilkalde et af denne Gruppes Medlemmer
indenfor Organisationen til Sägens ©plysning. Forhandlingsudvalgets Medlemmer
skal vsere fast ansatte i vedkommende Etat, dog saaledes, åt der kan deltage een
eller to Forretningsforere for hver Etatsorganisation, uanset om Vedkommende er
ansatte i Etaten eller ikke. En representant for Administrationen forer Forsedel,
en Representant for Etatsorganisationen forer Protokollen, der ved Modets Slutning
opleses og derefter underskrives af de to Representanter. Afstelning foregaar ikke.
Opnaas der ikke Overensstemmelse, og onsker Etatsorganisationen Sägen förelagt
Ministeren, finder dette Sted. Foreleggelsen kan efter Organisationens Onske ske
skriftlig eller mundtlig. Administrationens Invendinger mod Organisationens Onsker
vil blive denne meddelt, og der vil blive givet den Adgang til åt besvare dem.
Ministerens Bestemmelse er afgorende.
§ 5.
En Etatsorganisations Formening om, åt en Instruks eller et Regulativ ikke
burde have vseret udstedt uden Förhandling med Etatsorganisationen, eller om, åt
Forhandlingerne ikke er forte eller afsluttede paa rette Maade i Henhold til n^rvte-
rende Regler, befrier ikke Etatspersonalet for Bestemmelsens Efterlevelse. Men hvis
Sägen indankes for Ministeren, og denne giver Etatsorganisationen Medhold, vil Regu-
lativet eller Instruksen, saafremt Ministeren skonner, åt dette er hensigtsmsessigt,
blive suspenderet, indtil Forhandlinger har fundet Sted i Overensstemmelse med nser-
vserende Regler.
Henvendelser om ^Eudring i trufne Afgorelser forandrer ikke i nogen Hense-
ende Personalets Pligt til en given Bestemmelses Efterlevelse indtil videre.
27
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
§ 6.
Ved Forhandlinger med flere Etatsorganisationer eller med en eller begge Cen¬
tralorganisationer vil der blive fulgt samme Regler som ved Forhandlinger med den
enkelte Etatsorganisation.
§ 7.
Naar Ministerierne förbereder Lovgivningssendringer, der vedrorer flere eller alle
4 Etatspersonalers Rettigheder eller Pligter, vil Udkastet blive tilstillet vedkommende
Centralorganisation eller Förbund af Centralorganisationer, forsaavidt samtlige Etater,
henholdsvis Afdeling I og Afdeling II, er reprsesenterede i disse, medens Udkastet,
hvis dette ikke er Tilfseldet, vil blive tilstillet de Etatsorganisationer, som Forslaget
berorer. Samme Fremgangsmaade vil blive fulgt, naar der forberedes en Instruks
eller et Regulativ, som af Ministerierne formenes åt burde vaere fselles eller ens-
artet for samtlige 4 Etater eller dog for flere af disse, henholdsvis for Afdeling I
og Afdeling II.
§ 8.
0nsker en Centralorganisation eller begge Centralorganisationer mundtlig För¬
handling i Andledning af saadanne Sager, som nsevnes i förrige §, reprsesenteres
Organisationen af et Forhandlingsudvalg, i hvilket der findes Reprsesentanter for hver
af de Etatsorganisationer, som Sägen angaar. (Jfr. iovrigt § 4.)
§ 9.
Den almindelige Ret, som enhver Förening eller Enkeltmand har til åt hen-
vende sig til Administrationen, berores ikke af disse Regler, men Henvendelser til
Centraladministration eller Ministerium fra Foreninger, der ikke horer til de i § 1
nsevnte Etatsorganisationer, angaaende Bestemmelser af den i § 2 omtalte Art, vil,
forinden Sägen afgores, blive tilstillet vedkommende Etatsorganisation eller Etats¬
organisationer til Erklsering.»
I Österrike har järn vägsministeriet genom förordning den 19 april
1909 inrättat särskilda utskott, hvilka hafva till uppgift att behandla
framställningar från personalen och därefter till statsbanedirektionen inlämna
de beslut, som i resp. ärenden fattats.
På grund af det intresse denna förordning äger särskildt för behand¬
lingen af den föreliggande motionen har utskottet ansett lämpligt återgifva
förordningen in extenso. Den har följande lydelse:
§ 1.
Arbetareutskottens ändamål är, att genom reglementsenligt valda representanter
hos statsbanedirektionerna företräda arbetarnas intressen, samt framlägga och
28
Ändra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
inkomma med förslag beträffande lönefrågor, besvär och öfriga önskemål i arbetarna
berörande angelägenheter.
Ensam arbetares angelägenheter äro uteslutna från behandling i arbetareutskott.
§ 2.
I regel skall ett arbetareutskott bildas för hvarje statsbanedirektion; undantagsvis
kan, då sådant visar sig ändamålsenligt, med direktionens tillåtelse, särskilda utskott
bildas för olika direktionsbezirk (distrikt) inom samma direktion, skolande dock
sådana särskilda utskott vara inrättade på samma sätt som de för direktionerna
inrättade.
Valen till utskotten förrättas för tre olika hufvudtjänstegrupper, och omfattar
valgrupp
1. Arbetarna i byggnads- och banunderhållstjänst;
2. Arbetarna i tåg- och verkstadstjänst;
8. Arbetarna i trafiktjänst.
Arbetare i annan tjänst (förråd, elektricitetsverk, impregneringsanstalter, skepps¬
fart och dylikt) tilldelas den av ovannämnda valgrupper, som av statsbanedirek-
tionen bestämmes.
Hvarje af dessa tre valgrupper väljer för sig fyra utskottsmedlemmar och fyra
suppleanter för dessa; statsbanedirektionen en utskottsmedlem och en suppleant.
De för hvarje valgrupp valda och tillsatta utskottsmedlemmarna bilda till¬
sammans en sektion af arbetareutskottet.
§ 3.
Valbar inom hvarje valgrupp är arbetare, som uppnått 24 års ålder, varit minst
ett år i statsbanetjänst och ett år i någon af de tjänstegrupper, hvilka hänföras till
respektive valgrupp.
Kvinnliga arbetare äro hvarken valberättigade eller valbara.
§ 4.
Beträffande valordningen till arbetareutskott gälla följande bestämmelser:
Statsbanedirektion bestämmer valdag för sitt tjänsteområde, och skall denna
valdag offentliggöras minst två veckor i förväg. På platser, där större personal är
förlagd, vidtages särskilda lämpliga åtgärder för samtliga arbetares underrättande.
Röstsedlar utfärdas i tre för valgrupperna olika färger och förses med stats-
banedirektionens stämpel.
Till valen, hvilka äro slutna, gälla endast de af direktionen utsända val¬
sedlarna.
Röstsedel behandlas såsom strängt hemligt papper. Utdelningen af röstsedlar
sker genom tjänsteföreståndaren personligen eller genom den han därtill förordnar,
och är denne skyldig draga försorg om, att samtliga valberättigade erhålla röstsedel!
Hvarje väljare skall, efter det röstsedel blifvit vederbörligen ifylld, personligen
öfverlämna denna till tjänstföreståndaren, eller till den som därtill förordnats inom
den före valdag bestämda tiden.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 29
Pröfningen af inkomna röstsedlar utföres af en af direktionen bildad kommis¬
sion, i hvilken tre af arbetarnas förtroendemän skola deltaga.
Resultatet af pröfningen skall genom af kommissionen förda protokoll, olika
för de olika valgrupperna, till dessa öfverlämnas.
Såsom valda anses de, hvilka erhållit röstöfvervikt; hafva flera samma röstetal,
afgöres genom lottning. De valda hafva att inom åtta dagar afgifva förklaring, om
de antaga val.
Listan öfver valda och deras suppleanter, å hvilken äfven röstetalen skola
finnas angifna, skall öfverlämnas till järnvägsministeriet, offentliggöras i statsbane-
direktionens order och öfversändas till öfriga direktioner.
§ 5.
Valperioden för utskottsmedlemmar och suppleanter är tre år.
Före denna tids utgång afgår medlem: genom nedläggande af mandat eller
om han ådömts fängelsestraff.
1 afgående medlems ställe inträder suppleant med högsta röstetal.
§ 6.
Utskott sammanträder en gång årligen, dock kan statsbanedirektionen, om så
befinnes nödigt, kalla till urtima sammanträde.
De tre sektionerna arbeta i allmänhet hvar för sig; efter pröfning af direktionen
i hvarje särskildt fall kunna två eller alla tre sektionerna sammanföras_till gemen¬
samt arbete.
Såsom ordförande i utskott eller sektion skall järn vägsdirektör eller hans ställ¬
företrädare fungera. Vid hinder för sådan funktionär, kan afdelningsföreståndare för
till sektionen hörande tjänstegrupper fungera.
Den af ordföranden bestämda dagordningen skalig tillställas utskottsmedlem i
regel minst en vecka före sammanträde; utskottsmedlem skall genom tjänsteföre-
ståndare ingifva sina förslag, hvilka af denna föreståndare skola pröfvas, om de kunna
upptagas till behandling af utskottet (se § 1) och'därefter insändas.
Medlem af utskott har full yttranderätt inom de gränser, som af lag och
tjänstgöring bestämmas, och kan ingen medlem göras i tjänsten ansvarig för sin
röstning inom utskotten.
I händelse af obehörigt uppträdande, har ordföranden rätt att utesluta medlem
från sammanträde, och om dylikt upprepas hos direktion föreslå medlemmen förlustig
sitt mandat.
Utskotts eller sektions beslutmässighet är ej bunden af bestämdt antal närva¬
rande, utan hemställer ordföranden vid någon medlems frånvaro, huruvida fråga skall
upptagas till behandling eller uppskjutas till alla äro närvarande.
Utskottsmedlem är förpliktigad närvara vid sammanträden, och kan, om han
utan giltig orsak uteblifver, göras förlustig sitt mandat.
Röstnings resultat är beroende på absolut majoritet; ordförande, sekreterare och
öfriga af direktionen till sammanträdena för arbeten eller dylikt beordrade personer
äro icke röstberättigade.
Närvarandes namn, kortfattadt sammandrag af förhandlingarna och röstningarnas
30
Andra hammarens Mjärde tilljUlliga utskotts utlåtande Nr 14.
resultat föras i protokoll, hvilket justeras af ordföranden och justeringsmän, utsedde
af utskottet. Protokollet förvaras af ordföranden, afskrift tillstädes hvarje medlem.
Inom 8 dagar skall ordföranden till direktionen öfversända afskrift af protokoll,
för att af direktionen granskas och uttalanden angående besluten göras.
§ 7.
Utskottsmedlem erhåller under utskottsarbetet vanlig full aflöning, samt om
han är bosatt på platsen, 2 kronor pr dag, är han bosatt på främmande plats, er¬
håller han, utom fria resor, dubbel aflöning, ex. 3 kronor aflöning pr dag lika med
6 kronor pr dag vid utskottsarbete.
§ 8.
Järnvägsministeriet har rättighet att upplösa arbetareutskott när som helst.
§ 9.
Behandling af frågor, som kunna vara af intresse för samtliga arbetaregrupper
och för alla vid österrikiska statsjärnvägarna anställda arbetare, öfverlämnas till
centralutskottet i Wien.
Centralutskott väljes och inrättas på samma sätt som vanliga utskotten, d. v. s.
de olika utskotten välja 4 representanter och 4 suppleanter, hvilka bilda central¬
utskottet.
Pröfning och offentliggörande sker här genom järnvägsministeriet.
Ministeriet har rätt, att om så anses erforderligt, förstärka centralutskott.
§ 10.
Mandat gäller tre år, men kan äfven utgå sedan centralutskotts arbete blifvJt
fullgjordt.
För suppleants inträde gälla samma bestämmelser som för öfriga utskott.
§ 11.
Hvarje från ministeriet till centralutskott ställdt ärende, skall, om det berör
alla yrkesgrupper, eller särskild sådan, tillställas respektive samtliga eller särskilda
medlemmar af centralutskott.
Den som ordförande fungerande tillsättes af ministeriet; denne bestämmer dag¬
ordning, hvilken tillsammans med ärendet skall tillställas medlem af centralutskott.
Såsom synes innebär förordningen ett försök till ordnadt samarbete
mellan personal och förvaltning i alla sådana frågor, hvilka beröra arbe¬
tarnas intressen. Senare har såväl den 22 december 1909 som den 27
april 1910 framställningar blifvit gjorda i das Abgeordnetenhaus af Bu-
rival dels om utveckling af arbetarutskottens verksamhet, dels om till¬
sättandet af särskilda disciplinar kom misioner, i hvilka personalen är före¬
trädd.
Frånsedt dessa båda länder ha i Frankrike redan genom en förordning
den 13 februari 1901 organiserats särskilda arbetsutskott vid järnvägarna, uti
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. Bl
hvilka personalen är företrädd, och där frågor, som beröra deras intressen
af handlas. I Holland tillsattes år 1903 en permanent statskommission,
inför hvilken personalen må frambära sina önskemål. Samtliga ledamöter
i kommissionen tillsättas af regeringen. I Belgien utfärdades den 10 mars
1910 ett reglemente, hvilket berättigar järnvägspersonalens fackorganisa¬
tioner att till vederbörande myndighet göra framställningar i vissa afse-
enden.
Sedan Svenska järnvägarnas arbetsgifvareförening, med framhållande
af önskvärdheten däraf, att konflikter mellan en järnvägsförvaltning och
dess personal för framtiden skulle på ett för båda parterna tillfredsställande
sätt kunna biläggas, utan att arbetsnedläggelse behöfde tillgripas, i septem
ber år 1906 hänvändt sig till Svenska järnvägsmannaförbundet med för¬
frågan, huruvida förbundet vore villigt att inleda underhandlingar i syfte
att åstadkomma en öfverenskommelse, hvilken möjliggjorde, att tvister i
lönefrågor och därmed jämförliga angelägenheter mellan de föreningen till¬
hörande järnvägsförvaltningarna och deras personal skulle kunna lösas på
fredlig väg — hvilken öfverenskommelse borde vara så affattad, att den
lämnade full garanti för, att bägge parternas intressen blefve i lika mån
tillvaratagna —- samt järnvägsmannaförbundet, under uttalande af sin an¬
slutning till de sålunda framhållna önskemålen, biträdt Arbetsgifvareförenin-
gens framställning, hade en kommitté blifvit tillsatt med ledamöter från båda
parter. Denna uppgjorde ett förslag till förhandlingsordning, hvilket senare
— den 1 juli 1909 — blifvit fastställdt att gälla från nämnda tid. Detta
s. k. hufvudaftal nr 1 innehåller regler för behandling af uppkommande
meningsskiljaktigheter mellan järn vägsförvaltningar och järnvägspersonal
eller de båda organisationerna »Svenska järnvägarnas arbetsgifvareförening»
och »Svenska järnvägsmannaförbundet», äfvensom regler för uppgörande af
lönestater m. m.
På grund af det intresse detta grundläggande aftal äger — det
torde för öfrigt ha utgjort eu förebild till den engelska öfverenskommelsen
— bifogas detsamma (Bilaga 1).
Uti motiveringen till sitt förslag till förhandlingsordning hade kom-
mitterade* äfven berört frågan om motsvarande förhållanden vid statens
järnvägar. De synas förutsätta att äfven vid dessa aftal af liknande slag
skulle kunna träffas. Sålunda anföres:
»Kommitterade hafva jämväl velat bär anmärka att, för den händelse
* Justitierådet A Borgström, kaptenen O. Wallenberg, ingeniören R. F. Berg, fil. lic. S.
Hallberg samt förtroendeman A. P. Wiberg, sekreterare C. Winberg, stationskarl E. Eriksson,
verkstadsarbetarne A. Ferm med aktuarien d:r Henning Elmqvist såsom ordförande.
Sverige.
32 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
det framdeles skulle befinnas lämpligt, att de nu för de enskilda järn¬
vägarna föreslagna anordningarna i en eller annan form komme att till-
lämpas äfven vid statens järnvägar, förevarande aftal gifvetvis måste i viss
mån undergå revidering och komplettering.»
Utskottet har fördenskull sökt erfara, huruvida några förhandlingar
blifvit förda mellan organisationer af personal vid statens verk och resp.
myndigheter. I hvad mån detta har ägt rum framgår af yttranden från
resp. ämbetsverk, hvilka intagits uti bil. 2. Dessa visa, att beträffande
den ordinarie personalen några öfverläggningar eller förhandlingar mellan
densamma och den öfverordnade myndigheten icke ägt rum utom inom
postverket, där såväl år 1906 som år 1908 postmännens organisationer
lämnats tillfälle att genom utsedda representanter lämna erforderliga upp¬
lysningar till ledning vid arbetet på den nya aflöningsstatens upprättande
samt uppgörandet af förslag till personalens rekrytering och utbildning.
Däremot ha förhandlingar upprepade gånger förts med den icke ordinarie
personalen vid statens järnvägar, nämligen åren 1906, 1907, 1908 och
1909 (sid. 76, 77) samt inom telegrafverket åren 1905, 1906 och 1909
(sid. 83, 84) och hos vattenfallsstyrelsen med dess personal vid byggnads¬
arbetena år 1907 beträffande olika yrkesgrupper af arbetare.
Såsom af de i bil. 2 intagna redogörelserna för förhandlingarna fram¬
går, ha dessa tillkommit med anledning af framställningar från personalens
organisationer angående förbättrade tjänsteförhållanden och på inbjudan
af resp. ämbetsverks styrelse. Någon förhandlingsrätt har däremot icke
tillförsäkrats personalen. Det är likväl en sådan rätts utbildande i lämp¬
lig form herr ^Vinberg åsyftat och till utskottet ställda skrivelser från
styrelsen för Sveriges lokomotivm annaförbund (bil. 3) samt styrelsen för
svenska järnvägsmannaförbundet (bil. 4) afse.
För att utröna den uppfattning angående lämpligheten af eu dylik
åtgärd, som må finnas hos resp. ämbetsverk, har utskottet begärt deras
utlåtanden öfver motionen. Dessa utlåtanden äro af följande lydelse:
Utlutande af Uti en i Riksdagens Andra kammare väckt motion, nr 158, hafva herr C.
kungl järn- Vinberg m. fl. hemställt, att^Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t hem-
vagss yresen. gtapa) ^ Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning angående lämpligaste former
och grunder för fastställande af eu förhandlingsordning mellan i statens admini¬
strativa verk anställda tjänstemän och arbetare och deras organisationer, å ena,
samt vederbörande verks styrelser och underlydande förvaltningar, å andra sidan,
och därefter för Riksdagen framlägga förslag i ärendet.
Sedan ordföranden i Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, å utskottets
vägnar, anhållit, bland annat, att Eders Kungl. Maj:t täcktes anbefalla järnvägs¬
styrelsen att afgifva yttrande angående de framställningar, hvilka innefattas i
Andra kammarens fjärde, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 33
nämnda motion, har Eders Kungl. Maj:t den 17 nästlidne mars anbefallt sty¬
relsen att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med det sålunda äskade yttrandet;
och får, till åtlydnad häraf, styrelsen i underdånighet anföra följande.
Styrelsen "anser sig till en början böra upptaga till granskning den åskåd¬
ning, som ligger till grund för motionärernas ifrågavarande framställning. Denna
åskådning kommer framför allt till uttryck i ett uttalande å sid. 10 i den före¬
liggande motionen. Sedan motionärerna genom anförande af en del exempel
ansett sig hafva konstaterat, att det nuvarande förhållandet mellan statens;järn¬
vägars förvaltning och den därvid anställda personalen ovillkorligen kräfver en
ändring till det bättre, uppställes den frågan: »hur skall man då få till stånd ett
tillfredsställande förhållande på bär ifrågavarande område?» Det ofvan omför-
mälda uttalandet är afsedt att utgöra svar på denna fråga och är af följande
lydelse:
»För att lyckas härutinnan är det dock enligt vår mening nödvändigt, att
äfven staten, i de fall, då den uppträder såsom arbetsgivare, ställer sig på den
enligt nutida uppfattning enda riktiga ståndpunkten, att den i dess tjänst an¬
ställda personalen och dess organisation betraktas såsom lika berättigad förhand¬
lande part, då det gäller att fatta beslut i sådana personalens ställning berörande
frågor, hvilka icke äro af den art att de falla under Riksdagens afgörande, eller
af den beskaffenhet att deras afgörande tillkommer allmän domstol.» Till ytter¬
ligare belysning af motionärernas ståndpunkt må anföras det i motionen (sid. 6)
förekommande talet om statsbanepersonalens »medbestämmanderätt» samt hän¬
visningen till den mellan de enskilda järnvägarnas arbetsgivareförening och
svenska järnvägsmannaförbundet antagna förhandlingsordning såsom en förebild
vid utarbetande af den utaf motionärerna ifrågasatta förhandlingsordningen.
Motionärerna hafva tydligen utgått från den uppfattningen, att med den
inskränkning, som betingas af Kungl. Maj:ts och Riksdagens beslutanderätt i
vissa lönefrågor, förhållandet mellan ett statens verk, då det uppträder såsom
arbetsgifvare, samt den vid verket anställda personalen vore i stort sedt likartadt
med förhållandet mellan en enskild arbetsgifvare och hans arbetare, och att så¬
lunda enahanda behof af att genom underhandlingar och eventuellt skiljedom
reglera löneförhållanden m. in., som allt mera gjort sig gällande på arbetsmark¬
naden i allmänhet, jämväl förelåge beträffande statens verk och deras under¬
lydande.
Styrelsen anser för sin del att befogade erinringar kunna göras emot en
dylik uppfattning icke minst med hänsyn till de konsekvenser, hvartill densamma
skulle komma att leda. Detta gäller framför allt aflöningsfrågor, som väl torde
vara de viktigaste af de frågor, vid hvilkas afgörande personalen, på sätt motio¬
närerna tänkt sig, borde äga medbestämmanderätt såsom lika berättigad förhand¬
lande part.
Till en början må anmärkas, att den emellan en enskild arbetsgifvare och
hans arbetare af naturliga skäl förefintliga ekonomiska intressemotsatsen endast
i underordnad grad föreligger inom ett statens verk. Inom näringslifvet är ju
den afgörande synpunkten vid lönernas betämmande ofta nog hurtmda ett visst
företag eller åtminstone en viss industri äger tillräcklig ekonomisk bärkraft för
att kunna betala de höjda löner, å hvilka arbetarne göra anspråk. Därjämte
Bihang till Biksd. prat. 1911. 9 Sami. 2 Afd. 2 Band. 4 Ser. 13 Häft. 5
34 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
föreligger ju arbetsgifvarens intresse att erhålla så stor afkastning af företaget
som möjligt. Dylika privatekonomiska synpunkter blifva emellertid icke i samma
mån afgörande vid behandlingen af lönefrågor vid statens verk.
Härtill kommer att — i motsats mot hvad som kan inträffa beträffande i
enskild tjänst anställda arbetare — nyssnämnda personal icke riskerar att få sin
aflöning sänkt på grand af konjunkturförhållanden. Dessa och jämväl andra
omständigheter medföra, att förhållandet emellan staten såsom arbetsgivare och
de i statens tjänst anställda arbetare är af väsentligt olika art mot motsvarande
förhållanden inom industrien.
Vidkommande de konsekvenser, som tillämpningen af principen om perso¬
nalens medbestämmanderätt skulle kunna medföra, har styrelsen härmed åsyftat,
att intrång kan antagas komma att göras i statsmakternas befogenhet att be¬
stämma aflöningen för stora grupper af personal. Visserligen hafva motionärer¬
na förklarat sig anse, att åtminstone för närvarande den i statens tjänst anställda
ordinarie personalens aflöningsförhållanden icke borde göras till föremål för un¬
derhandling, men har man eu gång godkänt den ståndpunkt, som af motionä¬
rerna angifves vara den enligt nutida uppfattning enda riktiga, nämligen att den
i statens tjänst anställda personalen och deras organisation bör, med den angifna
inskränkningen, betraktas såsom lika berättigad förhandlande part vid afgörande
af, bland annat, lönefrågor, lärer man icke längre kunna upprätthålla nämnda
inskränkning. Men äfven med bibehållande af den utaf motionärerna angifna
begränsningen i förevarande afseende, skulle en sådan anordning som den af
dem ifrågasatta kunna medföra ingrepp i statsmakternas befogenhet att bestämma
aflöningen för vissa grupper af ordinarie personal. Det låter nämligen mycket
väl tänka sig att den icke ordinarie personalen medelst förhandling och skilje¬
dom skulle kunna drifva upp aflöningen så högt, att statsmakterna blefve nöd¬
sakade att höja aflöningen äfven för den ordinarie personalen.
Motionärerna hafva, under hänvisning till de i Danmark och Österrike
gällande föreskrifter rörande förhandling mellan vissa statsförvaltningar och deras
personal, sökt göra gällande, att principen om personalen såsom underhandlande
part vore i dessa länder erkänd. Detta påstående lärer knappast kunna anses
riktigt, då nämligen i bägge länderna vederbörande minister har beslutanderätt
i de frågor, hvarom förhandling kan äga rum, samt, hvad särskild! förhållandena
i Österrike angår, någon uttrycklig rätt för personalens representanter att för¬
handla om vissa frågor icke synes föreligga.
Om sålunda, särskilt med hänsyn till de konsekvenser, som därmed äro
förbundna, styrelsen ställer sig afvisande mot principen, att personalen vid statens
verk tillerkännes medbestämmanderätt såsom förhandlande part i afiöningsfrågor,
gäller detta äfven beträffande andra personalfrågor och framför allt bestraffnings-
frågor, hvilka motionärerna äfven synas vilja göra till föremål för förhandling.
Den uppfattning rörande den disciplinära bestraffningsrätten, som motio¬
närerna göra gällande i sin framställning (sid. 9), eller att i ett disciplinmål före-
komme två ^»tvistande parter», af hvilka den ena utgjordes af den dömande
myndigheten, hvilken af denna anledning måste anses jäfvig, lärer väl knappast
äga utsikt att vinna allmännare tillslutning och torde därför icke behöfva bemötas.
Ej heller hafva motionärerna anfört något sakligt skäl, hvarför den nuvarande
35
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
anordningen, enligt hvilken eu af underordnad myndighet disciplinärt bestraffad
kan utan någon som helst kostnad få bestraffningsfrågan pröfvad såväl af järn¬
vägsstyrelsen som i högsta instans af regeringsrätten, skulle vara underlägsen en
pröfning af målet i förhandlingsväg. Att det för Kungl. Maj:t, det vill säga
regeringsrätten, skulle vara »nästan omöjligt att i alla detaljfrågor, som kunna
bli föremål för vädjan, verkställa så allsidiga undersökningar, att därpå kan
byggas ett fullt själfständigt beslut i frågan», är ett påstående, som torde sakna
all grund.
Motionärerna hafva, för att visa behofvet af en förhandlingsordning i ofvan
augifna riktning, anfört en del förhållanden vid statens verk; och öfvergår sty¬
relsen härmed till belysning af framställningen i denna del, i hvad den afser
statens järnvägar.
Å sid. 4 säges, att i verkligheten ligger rätten att besluta rörande aflönings-
villkoren för extra ordinarie, extra och tillfällig personal fortfarande i de flesta
fall hos resp. afdelningsbefäl, fastän dessa helt naturligt i de fall, styrelsen ut¬
färdat bestämmelser i ärendet, icke kunna ändra dessa.
I anledning häraf vill styrelsen meddela, att aflöningsförhållandena reglerats
genom af styrelsen efter öfverläggning med personalens representanter fastställda
bestämmelser för alla extra ordinarie tjänstemän, uppgående vid årsskiftet 1910/1911
till ett antal af 4,850 personer samt för alla verkstads- och förrådsarbetare, ut¬
görande vid nyssnämnda tid 2,833 personer. Hos distriktsbefälet ligger beslutande¬
rätten i förevarande afseende endast beträffande extra personal af lägre grad till
ett antal af 1,388 personer samt i fråga om tillfälliga arbetare.
Vidkommande de vid statens järnvägars verkstäder år 1909 införda ackords-
bestämmelserna påstås (sid. 5), att dessa, när de skulle träda i tillämpning, möttes
af personalen med stor motvilja, hvadan det dröjde en längre tid, innan de kunde
träda i praktisk tillämpning. Härmed förhåller det sig på följande sätt.. Vid
verkstäderna i Stockholm, Göteborg och Luleå samt vid centralverkstaden i Örebro
började de nya ackordsbestämmelserna att tillämpas omedelbart sedan de utfärdats,
hvilket väl utvisar, att personalen ansett bestämmelserna vara för sig fördelaktiga.
I Malmö har ackordsarbete endast i mindre grad kunnat erbjudas i följd af, att
arbetstillgången icke varit tillräcklig för att vid den formering, som i regel upp¬
står vid ackordsarbete, lämna personalen full sysselsättning utan att företaga en
del afskedanden, hvilket man sökt undvika. Det är egentligen endast vid verk¬
staden i Östersund, som missnöje härvidlag yppat sig och detta på så sätt, att
arbetarna, utan att pröfva huruvida ackordsbestämmelserna voro för dem fördel¬
aktiga, allenast af den anledning att de icke genom sina organisationer fått del¬
taga i bestämmelsernas utarbetande förklarat sig icke vilja emottaga ackords¬
arbete. Då äfven vid ifrågavarande verkstad arbetstillgången varit knapp, har
vederbörande maskindirektör saknat anledning att på öfvertygelsens väg söka
förmå verkstadspersonalen att åtaga sig ackordsarbete.
I afseende å de mycket omskrika föreskrifterna rörande arbetstiden i den
af styrelsen utfärdade ordern nr 600 får styrelsen meddela, att dessa föreskrifter
i hufvudsak öfverensstämma med motsvarande vid de enskilda järnvägarna
gällande normer, livilka dock fastställts genom skiljedom efter föregående för¬
handling, det vill säga just på det af motionärerna förordade sättet. Mot bak-
36
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
grunden af detta förhållande äro väl de uttalanden, som i detta ämne förekomma
i motionen, ägnade att väcka förvåning. Sant är, att missnöje förekommit mot
sagda bestämmelser, men har detta oftast haft sin grund däruti, att vissa funk¬
tionärer, som förut haft alltför kort tjänstetid, fått densamma förlängd, utan att
det med fog kunnat påvisas, att den i enlighet med sagda order bestämda tiden
vant oskäligt tillmätt. Styrelsen vill ej heller förneka, att i enstaka fall, sär¬
skilt hvad angår tågpersonalen, tjänstgöringsturerna uppgjorts så, att berättigade
anmärkningar från nu ifrågavarande synpunkt kunnat framställas; men har
styrelsen i dylika fall, då anmärkningarna kommit till styrelsens kännedom, sökt
ordna förhållandena på ett tillfredsställande sätt. Det bör i detta sammanhang
anmärkas, att med hänsyn till de olika slagen af tåg och de olika afstånd, å
hvilka desamma framgå äfvensom tågens läge å tidtabellen för tillfredsställande
af allmänhetens fordringar m. m. svårigheter föreligga, då det gäller att ordna
tjänstgöringsturerna för den åkande personalen på bästa och jämnaste sätt.
Hvad härefter angår de i motionen anförda exempel på det sätt, hvarpå
den disciplinära bestraffningsrätten handhafves vid statens järnvägar, vågar sty¬
relsen påstå, att motionärerna lämnat en skef framställning af de verkliga för¬
hållandena.
Det anförda fallet, att en person vid statens järnvägar ådömts bestraffning
för en »privat» skrifvelse till en befälsperson vid annat distrikt, inträffade vid
femte distriktet. Personen i fråga, en lokomotiveldare, bestraffades för klander¬
värd! uppförande på grund däraf, att skrifvelsen innehöll grafva smädelser mot
maskindirektören vid fjärde distriktet i anledning däraf, att denne påvisat de
osanna uppgifter, hvarpå skrifvelsens afsändare grundat en framställning om för¬
flyttning till sistnämnda distrikt.
Med uppgiften att en person dömts att utbetala ett skadeståndsbelopp för
vid järnvägen förkommet gods, utan att han i den frågan någonsin blifvit hörd,
torde afses ett fall, som år 1909 inträffat vid första distriktet. Rörande detta
fall får styrelsen meddela, att personen i fråga blifvit hörd angående den be¬
fattning vederbörande tagit med godset. För öfrigt har det afsedda beslutet om
ersättningsskyldighet blifvit efter besvär i vanlig ordning af styrelsen upphäfdt.
Ej heller är det sant, att eu person, sedan han erhållit bestraffning för eu
mindre förseelse, erhåller en extra sådan i form af förflyttning till annan ort,
utan att en sådan kan anses vara nödvändig för tjänstens ordnande. Sker en
d7Iik förflyttning i sammanhang med bestraffning, beror detta ofta därpå, att
förhållanden vid förhören komma i dagen, som göra en förflyttning lämplig
antingen för den bestraffades eget bästa, exempelvis för att försvåra tillgången
till spritdrycker för eu för missbruk i sådant hänseende dömd befattningshafvare
eller ock företrädesvis från tjänstens synpunkt t. ex. därför att vederbörande
visat sig icke kunna anförtros viss sysselsättning. I intet fall är en dylik för¬
flyttning att betrakta såsom ett tillägg till straffet.
Beträffande det i motionen särskildt anförda fallet afses härmed antagligen
en förflyttning oaf fyra eldare å femte distriktet; och förhåller sig härmed på
följande sätt. Årligen ske omflyttningar bland maskinpersonalen å detta distrikt
sålunda, att sådan personal, som tjänstgjort ett visst antal år vid riksgränsbanans
stationer, Kiruna, Abisko och Riksgränsen, erhåller förflyttning till de södra
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 37
delarna af distriktet. Dessa förflyttningar från riksgränsbanan äro icke behöfliga
för tjänstgöringens ordnande utan verkställas för tillfredställande af personalens
önskningar. För att ersätta de sålunda förflyttade beordras till riksgränsbanans
stationer annan personal, som ej förut tjänstgjort därstädes. Den 25 juni 1910
beslöts sålunda, att fyra eldare skulle förflyttas från Vännäs till Kiruna från och
med den 1 därpåföljande oktober. Bland dessa befunno sig den bestraffade och hans
vittnen. Emellertid ägde förhöret med dessa rum först den 6 juli, sålunda tio
dagar senare än förflyttningen beslutades. Härmed torde detta af motionärerna
anmärkta egendomliga förhållande erhållit tillfyllestgörande förklaring.
Vidare är det icke sant, att statens järnvägars tjänstemän dömas för för¬
seelser, hur obetydliga de än äro, utan att de blifvit i saken hörda.
Hvad angår de af motionärerna anmärkta påföljderna i vissa fall af eu
bestraffning, tillåter sig styrelsen framhålla, att i det af Kungl. Maj:t och Riks¬
dagen fastställda aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar stad¬
gas såsom villkor för att löneförhöjning skall kunna tillkomma en tjänsteman, att
hans tjänstgöring är väl vitsordad. Att detta icke kan sägas om en tjänsteman,
som inom den tidsperiod, efter hvars utgång löneförhöjning reglementsenligt bort
under normala förhållanden ifrågakomma, blifvit bestraffad för en allvarlig för¬
seelse, torde vara uppenbart, hvadan det alltså är i full öfverensstämmelse med
gällande aflöningsreglemente, om i ett dylikt fall personen i fråga kvarhålles i
den lägre lönegraden under ett år längre än hvad eljest skulle hafva ägt rum.
Att styrelsen tillämpar samma regler i fråga om den extra ordinarie personalen
torde vara fullt berättigadt, hvilket väl äfven kan sägas beträffande sådana fall,
då en för mera betydande tjänstefel bestraffad tjänsteman får stå tillbaka någon
tid i befordringshänseende.
En uppfattning, som vill göra gällande, att en tillämpning af nyssnämnda
regler skulle med nödvändighet verka demoraliserande och enerverande på perso¬
nalen, synes icke vara hållbar inför det allmänna rättsmedvetandet. Med större
fog lärer väl då kunna sägas, att eu anordning, därvid ingen skillnad i afseende
å löneförhöjningar eller befordringar skulle göras emellan den försumlige eller
brottslige, å ena, och den oförvitlige, å andra sidan, skulle vara ägnad att med¬
föra demoralisation.
Hvad slutligen beträffar det i motionen omförmälda, jämväl af öfverreviso-
rerua anmärkta förhållandet, att icke några enhetliga normer för bestraffning inom
de olika distrikten vid statens järnvägar föreligga, vill styrelsen framhålla, att, om
också icke några skriftligen affattade bestämmelser i förevarande afseende hittills
funnits, några större ojämnheter vid disciplinstraffs utmätande dock icke förekom¬
mit. Genom mångårig praxis under tjänstgöring på olika distrikt hafva de i
dylika frågor beslutande tjänstemän förvärfvat sig en vidsträckt samstämmande
erfarenhet, ledande till ett i hufvudsak likformigt bedömande af förekommande
fall. Tid efter annan framdragas visserligen fall, som skulle kunna anses tyda
på högst växlande straff mått i fråga om ensartade förseelser. Vanligen äro ojämn¬
heterna dock endast skenbara och beroende på den hänsyn, som gifvetvis måste
tagas till förmildrande eller försvårande omständigheter vid straffets bestämmande.
Emellertid får styrelsen anmäla, att ett inom styrelsen utarbetadt förslag till
disciplinstadga för reglerande af berörda förhållande föredragits inom styrelsen
och att sådan stadga inom den närmaste framtiden kommer att utfärdas.
38 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Genom det ofvan anförda anser sig styrelsen hafva visat, åtminstone hvad
angår förhållandena vid statens järnvägar, att motionärerna icke framlagt bevis
för påståendet, »att det är ingen dag för tidigt att åstadkomma ett sådant sakernas
tillstånd, att vid statens verk den personal, hvars enda egendom är den lefvande
arbetskraft, hvaröfver den förfogar, får ha ett ord med i laget, då det är fråga
om att bestämma öfver densammas väl eller ve.» Härmed vill styrelsen icke
hafva sagt, att icke missförhållanden, som afse personalens ställning och för¬
hållanden, kunna förekomma inom järnvägsförvaltningen, men styrelsen håller
före, att med den oinskränkta rätt, som tjänstemännen vid statens järnvägar äga
och jämväl utnyttja att själfva eller genom ombud framlägga sina önskemål och
få sin rätt pröfvad hos järnvägsstyrelsen och i åtskilliga afseenden jämväl i högre
instans, intet verkligt behof föreligger af en anordning i den riktning motionärerna
tänkt sig i och för erhållande af rättelse af missförhållanden i särskilda konkreta
fall. Eu dylik anordning hvarigenom snart sagdt hvilken som helst personalen
berörande fråga skulle kunna göras till föremål för underhandling i den utsträck¬
ning motionärerna åsyftat, komme att i hög grad verka tyngande och förlamande
på den ledande verksamheten inom järnvägsförvaltningen. Den erfarenhet, som
vunnits i Danmark af ett dylikt sakernas tillstånd är, enligt hvad styrelsen från
vederbörligt håll inhämtat, ägnadt att bestyrka styrelsens uppfattning härutinnan.
Ännu betänkligare skulle det vara, om, såsom motionärerna eventuellt tänkt sig,
beslutanderätten i dylika frågor skulle fråntagas den för verkets drift ansvariga
myndigheten och föriäggas till en skiljedomstol.
Af det anförda framgår, att styrelsen ställer sig bestämdt afvisande mot
såväl en anordning i den riktning motionärerna tänkt, det vill säga förhandlings¬
ordning, enligt hvilken personalen vid vissa statens verk eller dess organisationer
tillerkännes medbestämmanderätt såsom lika berättigad förhandlande part vid
afgörande af åtskilliga frågor, som ock ett sådant förfarande, som genomförts
vid de danska statsbanorna, där personalens organisationer tillerkänts ovillkorlig
rätt att få förhandla om snart sagdt alla möjliga spörsmål.
Hvad särskildt angår personalen vid statens järnvägar, vill styrelsen fram¬
hålla, att nämnda personals intresse att i viktigare frågor få framlägga sina
önskemål och göra sin mening hörd, biifver i icke ringa mån tillgodosedt dels
genom den obegränsade petitionsrätt, som är personalen tillerkänd, och dels genom det
sätt, på hvilket mera genomgripande aflöningsfrågor numera behandlas. I sist¬
nämnda afseende tillåter sig styrelsen återkalla i minnet, hurusom i den kommitté,
hvilkens utlåtande ligger till grund för den nu gällande löneregleringen för den
ordinarie statsbanepersonalen, insatts representanter för såväl den högre som den
lägre personalen, äfvensom att, på sätt framgår af bifogade, till Riksdagens ofvan-
närnnda utskott aflåtna promemoria, de senast genomförda löneregleringarna för
extra ordinarie personal vid statens trafikerade järnvägar samt för arbetare vid
statens järnvägsbyggnader, föregåtts af öfverläggningar mellan statsbaneförvalt-
ningen och representanter för personalen.
Styrelsen, som är medveten om vikten af att upprätthålla ett godt samför¬
stånd mellan vederbörande befäl och underlydande personal, kommer för vinnande
af detta mål att fortfarande som hittills öfvervaka, att personalens berättigade
önskemål tillgodoses och att i viktigare frågor berörande personalens ekonomiska
39
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
intressen och tjänsteförhållanden, såsom hittills skett, personalen lämnas tillfälle
att gifva sin uppfattning tillkänna.
Utdrag af styrelsens protokoll i ärendet, innefattande skiljaktiga meningar
bifogas.
Underdånigst
F. W. H. Pegélow.
Viktor Klemming. Justus Waller. O. M. Strömberg.
Per Kjellin. Georg Iakobi, John Modin.
föredragande.
O. W. Wahlquist. Sven Bergelmer. Erik von Friesen.
Stockholm den 11 maj 1911.
I
Utdrag af Kungl. Järnvägsstyrelsens
protokoll den 11 maj 1911.
Närvarande: herr generaldirektören Pegelow,
herr öfverdirektören Klemming,
herr grosshandlaren Waller, /
herr bruksdisponenten Strömberg,
herr byrådirektören Kjellin,
herr byrådirektören Iacobi,
herr byrådirektören Flodin,
herr byrådirektören Wahlquist,
herr byrådirektören Bergelmer,
herr tjf. byrådirektören von Friesen.
§ I.
Föredrog byrådirektören Iacobi Kungl. Maj:ts nådiga remiss den 17 mars
1911 i ärende angående en inom Riksdagens Andra kammare väckt motion, nr
158, om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande eu förhandlingsordning mellan tjänste¬
män och arbetare i statens administrativa verk, å ena, samt vederbörande verks
styrelser och underlydande förvaltningar, å andra sidan;
Och beslöts underdånigt utlåtande af det innehåll kameralbyråus registratur
för dagen utvisar.
Föredraganden anförde skiljaktig mening och yttrade:
»I öfverensstämmelse med hvad som uttalats i järnvägsstyrelsens utlåtanden
har jag den uppfattningen, att man icke, i likhet med motionärerna, kan taga
förhållandena på den allmänna arbetsmarknaden till förebild vid bedömande af
frågan, huruvida förhandlingsrätt bör tillerkännas den vid statens verk anställda
40 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott? utlåtande Nr 14.
personalen. I anslutning härtill och på de i styrelsens utlåtande anförda
skäl håller jag före, att, då aflöningsförhållandena för den ordinarie personalen
regleras af statsmakterna, man icke kan medgifva den icke ordinarie personalen
medbestämmanderätt såsom lika berättigad förhandlande part i aflönings- och
andra personalens ställning berörande frågor. Likaledes biträde!' jag hvad som i
utlåtandet anförts emot en anordning i den riktning, som förekommer vid de
danska statsbanorna, där på yrkande af en personalens organisation så godt som
hvarje fråga kan göras till föremål för förhandling.
Däremot anser jag, att styrelsen icke bör ställa sig helt afvisande mot tanken
att författningsenligt bestämma vissa normer för öfverläggning med personalen i
viktigare frågor. Styrelsen har ju, såsom i utlåtandet omnämnts, redan i vis3a
fall inslagit på den vägen att före afgörandet af dylika frågor gifva personalen
tillfälle till öfverläggning, och vid sådant förhållande synes det mig med fog
kunna ifrågasättas, huruvida det icke kunde vara till gagn att på förhand fast¬
ställa vissa regler för dylika öfverläggningar. Enligt min mening skulle härigenom
icke blott ett önskemål från personalens sida utan äfven ett statsbaneförvaltningens
intresse tillgodoses. I senare af seendet anser jag mig böra framhålla, bland annat,
att det sätt, på hvilket personalen representerats vid de hittills hållna öfverlägg-
ningarna, varit mindre lämpligt, Representanterna för personalen hafva nämligen
vid en öfverläggning delvis och vid en annan helt och hållet utsetts af vissa
organisationer inom personalen, utan att styrelsen haft tillfälle att erhålla känne¬
dom om, vare sig i hvilken grad statsbanepersonalen och de särskilda kategorierna
inom densamma varit representerade inom vederbörande organisationer eller huru¬
vida vid valen minoritetens rätt blifvit på vederbörligt sätt tillgodosedd. Att vid
i framtiden ifrågakommande öfverläggningar hafva att tillgå på förhand, efter
verkställd utredning bestämda normer för utseende af personalens representanter
kan, enligt min mening ur flera synpunkter vara fördelaktigt.
Ehuru det icke kan blifva tal om att på frågans nuvarande outredda stånd¬
punkt mera detaljeradt angifva riktlinjerna för en annan ordning i förevarande
afseende, synes det mig som om de af det österrikiska järnvägsministeriet den 23
mars 1907 och den 19 april 1909 fastställda bestämmelser angående inrättande
af personalkommissioner och arbetsutskott vid de österrikiska statsbanorna skulle
kunna tjäna som förebild för åvägabringande af former för öfverläggning med
personalen.
Gifvetvis måste fastställande af dylika former föregås af en utredning
rörande erfarenheten om verkningarna af ofvannämnda eller i andra länder möj¬
ligen gällande, likartade bestämmelser, men anser jag hufvudgrunaerna för en
anordning i omförmälda riktning kunna förslagsvis angifvas på följande sätt.
En kommission, bestående af representanter från statsbaneförvaltningen samt
på visst sätt och viss tid direkt af personalen (sålunda utan förmedling af inom
densamma befintliga organisationer) valda fullmäktige sammanträder med vissa
mellantider, högst en gång om året. Därest vederbörande myndighet finner för¬
hållandena sådant påkalla, kan kommissionen inkallas till extra sammankomst.
Kommissionen kan uppdelas i sektioner efter de olika kategorierna af personalen.
Eventuellt kunna sammanträdena inskränkas till eu eller flera sektioner. Kom¬
missionens öfverläggningar böra begränsas till viss tid.
41
Andra kammarens Mjärde tillfälliga utskotts utlåtande År 14.
Kommissionen skall i främsta rummet hafva till uppgift att behandla sådana
inom förvaltningen utarbetade förslag till bestämmelser rörande personalen i all¬
mänhet eller vi«sa kategorier inom densamma, som af förvaltningen föreläggas
kommissionen. Kommissionen kan äfven själf upptaga dylika frågor till öfverlägg¬
ning. Under inga förhållanden kunna frågor, som endast beröra enskilda tjänste¬
män eller andra vid statsbaneförvaltningen anställda personer, såsom exempelvis
bestraffnings-, förflyttnings- eller utnämningsfrågor göras till föremål för kommis¬
sionens behandling. Beslutanderätten i de af kommissionen behandlade frågor
förbehålles vederbörande myndigheter.»
I detta yttrande instämde byrådirektörerna Kjelliu, Flodin och Wahlquist.
Enligt uppdrag:
11}. Willers.
I en vid innevarande års riksdag inom Andra kammaren väckt motion har utlåtande af
herr C. Winberg in. fl. föreslagit, att Riksdagen ville i skrifvelse till Eders Kungl. kungl. general-
Maj:t hemställa, det Eders Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning angå- tullstyrelsen.
ende lämpligaste former och grunder för fastställande af en förhandlingsordning
mellan i statens administrativa verk anställda tjänstemän och arbetare och deras
organisationer, å ena sidan, och vederbörande verks styrelse och underlydande
förvaltningar, å andra sidan, samt därefter för Riksdagen framlägga förslag i
ärendet.
Med anledning af vederbörande riksdagsutskotts därom framställda anhållan
har, enligt hvad finansdepartementet i ämbetsskrifvelse till generaltullstyrelsen
den' 17 nästlidne mars meddelat till styrelsens kännedom och efterrättelse, Eders
Kungl. Maj:t funnit godt anbefalla styrelsen att till Eders Kungl. Maj:t inkomma
med yttrande i anledning af berörda motion; och får styrelsen till fullgörande
af denna nådiga befallning i underdånighet anföra följande:
Huruvida eu förhandlingsordning af den beskaffenhet, motionärerna synas
afse, må i de statens verk, hviika sysselsätta ett större eller mindre antal arbetare
i den mening, hvari detta ord i allmänhet tages, anses nödvändig eller nyttig för
reglerandet af förhållanden mellan sådana arbetare och vederbörande styrelse,
därom lärer det icke tillkomma generaltullstyrelsen att yttra sig. Hvad tullverket
beträffar, är styrelsen af den uppfattning, att en sådan förhandlingsordning icke
är vare sig af behofvet påkallad eller ens rätt förenlig med de förhållanden, som
råda i fråga om tullpersonalens ställning, Samtliga i tullverkets tjänst anställda
personer äro tjänstemän; arbetare i ordets vanliga mening, likställda med dem,
som sysselsättas af andra statens verk, såsom järnvägarna och telegrafverket, före¬
komma icke i tullverket. Det faller ock genast i ögonen, att i den till stöd för
motionen använda motivering nästan uteslutande talas om statens järnvägar, hvit¬
het torde vara det af statens verk, i hvilket sådana arbetare i största utsträckning
användas.
Granskar man nu närmare de förhållanden, på hviika den ifrågasatta för¬
handlingsordningen enligt motionen hufvudsakligen skulle äga tillämpning, fram-
Bihang Hillliksd.prof, 1911. 9 Hand. il Afd. 2 Band. 4 Ser. 1V> Käft. 0
42 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
träder först aflöningsfrågan. Aflöningeu för tullverkets ordinarie tjänstemän be¬
stämmes, såsom motionärerna ock antydt, af Riksdagen. Någon förhandling mellan
styrelsen och den ordinarie personalen beträffande denna personals aflöning torde
alltså, hvilket motionärerna ock uttryckligen framhålla, icke kunna ifrågakomma,
så länge nyssberörda förhållande fortfarande är bestående. Återstår sålunda frågan,
huruvida förhandlingar mellan styrelsen och den extra ordinarie tjänstemannaper-
sonalen beträffande aflöningsförhållandena skulle kunna tänkas äga rum. Rörande
den extra ordinarie personalens afiöningsförhållanden äro emellertid särskilda
stadganden meddelade, öfver hvilka styrelsen icke har bestämmanderätt. I § 22
aflöningsreglementet är nämligen stadgadt, att ersättning till extra ordinarie
tjänstemän, som af olika anledningar förordnas att bestrida ordinarie tjänst, skall
utgå i form af dagaflöning, som bestämmes af Eders Kungl. Maj:t på förslag af
generaltullstyrelsen. Sådana bestämmelser äro af Eders Kungl. Maj:t med¬
delade i nådig skrifvelse till generaltullstyrelsen den 2 december 1910. Rörande
ersättning till extra ordinarie personal, som inkallas i tjänstgöring för bestridande
af de tullförvaltnings- och bevakningsgöromål, hvilka icke kunna medhinnas af
den ordinarie personalen, är i § 23 aflöningsreglementet föreskrifvet, att denna
ersättning bestämmes af styrelsen med iakttagande, att densamma såvidt möjligt
bör begränsas till de belopp, som för enahanda tjänstgöring blifvit af Eders
Kungl. Maj:t fastställda jämlikt § 22 aflöningsreglementet. Med stöd af detta
bemyndigande har styrelsen den 28 december 1910 utfärdat föreskrifter rörande
dagaflöningen för i tjänstgöring inkallade extra ordinarie tjänstemän; och har
styrelsen därvid, på grund af nyssnämnda förbehåll samt med' hänsyn till beloppet
af det för detta med flera ändamål anvisade anslag, såsom regel bestämt dagaf¬
löningen till samma belopp, som enligt hvad nyss nämnts, blifvit af Eders Kungl.
Maj:t bestämda för motsvarande vikariatstjänstgöring. Generaltullstyrelsens be¬
fogenhet att bestämma öfver den extra ordinarie personalens aflöningsförmåner
är sålunda jämförelsevis begränsad, i allt fall i den utsträckning, att några förhand¬
lingar i detta ämne mellan styrelsen och den extra ordinarie personalen näppeligen
kunna vara ägnade att motsvara det syfte, sådana förhandlingar enligt motionen
skulle hafva. Men oafsedt detta vill det synas styrelsen i hög grad oegentligt,
att i nu ifrågavarande hänseende skulle tillkomma clen extra personalen en rättig¬
het, som enligt hvad motionärerna själfva framhålla åtminstone för närvarande
icke kan ifrågakomma för den ordinarie personalen. Eu sådan olikhet skulle,
synes det generaltullstyrelsen, endast kunna vara motiverad under den förutsätt¬
ning, att mellan den grupp, hvilken vore i saknad af rättigheten, och den grupp,
hvilken hade sådan rättighet, rådde eu större skillnad i gruppernas respektive
förhållanden till staten, än skillnaden mellan ordinarie och extra personal i tull¬
verket.
Rörande arbetstiden inom tullverket är att märka följande. Den så kallade
allmänna tjänstgöringstiden är bestämd i § 16 mom. 3 tullstadgan; beträffande
arbetstiden hos tullförvaltningarna i och för kontors- och tullbehandlingsärenden
bär 1910 års riksdag, med uttalande att nyssberörda tjänstgöringstid skulle fort¬
farande gälla, såsom förutsättning för ikraftträdande af 1911 års stater för tull¬
verket föreskrifvit en minimitid af sju timmar hvarje söckendag under seglations-
tiden, hvarjämte det ålagts tjänstinnehafvare att, då ej särskilda hinder möta, å
43
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande A r 14.
Övertid mot fastställd ersättning utföra de tjänståtgärder, som de trafikerande
enligt tullstadgan äga påfordra. Ändring i dessa bestämmelser kan tydligen icke
åstadkommas i förhandlingsväg. Förhandling rörande arbetstidens längd skulle
rlärför endast kunna afse sådan tjänstgöring för tillvaratagande af statsverkets
intresse, som påkallas å annan tid än den sålunda bestämda tjänstgöringstiden.
Då emellertid omfattningen af sådan tjänstgöring, företrädesvis natt- och söndags-
tjänstgöring, är i mycket hög grad beroende af trafikens liflighet, kan den tjänst¬
göringsskyldighet, som måste fullgöras af den enskilde tjänstinnehafvaren, omöj¬
ligen “på förhand bestämmas utan måste lämpas efter förhållandena vid olika
tillfällen. Bestämmandet af arbetstiden för tjänstinnehafvare i tullverket kan
därför enligt styrelsens uppfattning under inga omständigheter göras till föremål
för förhandlingar. . . . , ,
Bestraffningsrätten utöfvas inom tullverket uteslutande åt styrelsen; de lo¬
kala tullmyndigheterna äga endast befogenhet att genom lämpliga föreställningar
och erinringar söka rätta en felande tjänsteman. Öfver styrelsens beslut om be¬
straffning, med undantag af varning, äger den bestraffade oinskränkt klagorätt.
Hvad motionärerna anfört rörande nödvändigheten att »framskapa ett forum,
sammansatt på sådana grunder och arbetande under sådana former, att dess ut¬
slag har den största möjlighet att tillvinna sig förtroende och respekt, där med¬
delade bestraffningar kunna öfverklagas för granskning och eventuell revision»,
har därför, såvidt styrelsen kan finna, redan vederbörligen beaktats i nu gällande
bestraffningsordning inom tullverket. Det torde, gent emot hvad motionärerna
anfört rörande verkan af undergången bestraffning i fråga om rätt att tillträda
aflöningsförhöj ning, böra anmärkas, att enligt gällande ållon ingsreglemente sådan
rätt är bunden vid, bland annat, den förutsättning, att tjänstinnehafvaren med
godt vitsord bestridt éin tjänst; och det förefaller styrelsen helt naturligt, att
samma princip bör göra sig gällande äfven i fråga om befordran. ....
Genom livad sålunda anförts tror styrelsen sig hafva gitvit skäl för sin bär
förut uttalade uppfattning, att införandet af en förhandlingsordning af den i
motionen omförmälda beskaffenhet hvad tullverket beträffar icke är erforaeiligt.
En sådan åtgärd skulle ock, såsom äfven framgår'af hvad ofvan är sagdt, för
tullverkets vidkommande under nuvarande förhållanden blifva på det hela taget
af mycket ringa betydelse. Men oafsedt detta kan styrelsen icke underlåta att
såsom sin åsikt framhålla, att införande af en sådan förhandlingsordning och
eventuellt af ett förliknings- och skiljedomsinstitut, åtminstone för så vidt däri¬
genom förhållandena mellan de administrativa verkens styrelser och de i verken
anställda egentliga tjänstemännen skulle regleras, icke bör ifrågakomma. L å ve¬
derbörande styrelse hvilar ansvaret inför statsmakterna för verkets drift; och tyd¬
ligt är, att eu rättighet för personalen att utöfva medbestämmanderätt i, såsom
motionen synes afse, så godt som alla densamma berörande frågor skulle i vä¬
sentlig grad förrycka detta ansvar. Konsekvensen af ett beslut i nyssberörda
riktning torde knappast kunna på förhand öfverskådas; men högst sannolikt vill
det synas, att från personalens sida ett sträfvande skulle göra sig märk!»art att
bringa allt flera och derå frågor under förhandling och att detta skulle verka
nedtyngande och försvårande för verkets behöriga drift samt medföra afsevärda,
fullständigt oberäkneliga kostnader. Det uppställer sig ock frågan, Indika tjänste-
44 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
män denna förhandlings- och medbestämmanderätt skulle tillkomma. Måhända
endast den stora massan af lägre tjänstemän, eller äfven de högre? Alla tjän¬
stemän, äfven de senare, äro ju i förhållande till det allmänna arbetstagare; och
intet skäl synes föreligga, att begränsa en eventuell sådan rätt att gälla för endast
det ena slaget. Men härigenom skulle tydligen förhållandena blifva i hög grad
invecklade, säkerligen icke till båtnad för det allmänna.
Med anledning af motionärernas yttrande, att införandet af den ifrågasatta
förhandlingsordningen skulle vara den enda verkliga garantien för att arbetets
lugna fortgång icke behöfde störas, vill styrelsen till sist såsom sin åsikt fram¬
hålla, att ställningen såsom eu statens tjänsteman och därmed följande särskilda
förmåner måste anses innebära förpliktelse att icke tillgripa arbetsnedläggelse så¬
som ett medel att söka genomföra sina önskemål och att, om icke tjänstemanna¬
kåren är genomträngd af denna uppfattning, det icke är sannolikt, ätt införandet
af en förhandlingsordning skulle kunna lämna omförmälda garanti. Styrelsen vill
dock gärna tro, att i stort taget vårt lands tjänstemannakår känner sig bunden
af sagda förpliktelse gent emot det allmänna, i hvars tjänst densamma är anställd.
Stockholm den 29 april 1911.
Underdånigst
Staffan Cederschiöld.
Gustaf Ber genstj erna. Em. Bilus.
E. Beger John Eiverlöf.
föredragande. & E. Widén.
'Utlåtande af Herr C. Vinberg m. fl. hafva uti en vid innevarande års riksdag inom
vwUtlTehm Andra kammaren väckt motion, n:r 158, föreslagit, »att Riksdagen ville i skrif-
' velse till Kungl. Maj:t hemställa, det Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utred¬
ning angående lämpligaste ^former och grunder för fastställande af en förhand¬
lingsordning mellan i statens administrativa verk anställda tjänstemän och arbe¬
tare och deras organisationer å ena sidan och vederbörande verks styrelse och
underlydande förvaltningar å andra sidan samt därefter för Riksdagen framlägga
förslag i ärendet».
Sedan Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, som till förberedande be¬
handling fått mottaga nämnda motion, på grund af 46 § i riksdagsordningen
anhållit om yttrandes afgifvande från, bland andra, generalpoststyrelsen angående
de framställningar, som innefattas i motionen, har generalpoststyrelsen "den 17
sistlidna mars erhållit nådig befallning att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med
det sålunda äskade utlåtandet.
Med utgångspunkt från de nutida förhållandena på arbetsmarknaden i all¬
mänhet hafva herr Vinberg och hans medmotionärer ansett en förhandlingsord¬
ning af enahanda beskaffenhet som den mellan enskilda arbetsgivare och arbe¬
tare förekommande böra införas jämväl i de fall, där staten själf uppträder såsom
direkt arbetsgivare.
I motsats till statens järnvägar och telegrafverket, som för utförande af dem
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
45
åliggande arbeten äro hänvisade att i ganska stor utsträckning använda med van¬
liga industriarbetare jämförliga arbetskrafter, såsom verkstadsarbetare, banarbetare,
byggnadsarbetare o. s. v., sysselsätter postverket icke i sin tjänst arbetare af
nämnda slag.
Poststationsföreståndare, föreståndare för ångbåtspostexpeditioner, landtbrefbä-
rare, postförare af skilda slag och posttransportörer utan fast anställning samt
därmed jämförliga öfriga funktionärer, som af postverket anlitas för utöfvande
af speciella göromål åt verket, torde falla utom området för det i motionen be¬
rörda spörsmål.
Angående handhafvandet af järnvägspoststationer, d. v. s. poststationer före¬
nade med järnvägsstationerna å vederbörande platser, har generalpoststyrelsen
med järnvägsstyrelsen och flertalet enskilda järnvägsförvaltningar träffat särskilda
öfverenskommelser, enligt hvilka järnvägsförvaltningarna åtagit sig att genom sina
stationsföreståndare ombesörja postgöromålen samt ansvara för deras behöriga full¬
görande mot eu viss öfverenskommen, för samtliga poststationer vid järnvägen
beräknad sammanlagd ersättning, som direkt utbetalas till järnvägsförvaltningen.
Öfriga järnvägspoststationsföreståndare anställas först sedan vederbörande järnvägs-
förvaitning efter förhandling förklarat sig villig att tillförbinda stationsföreståndarna
att sköta poststation. Föreståndare för landtpoststationer antagas i allmänhet, såvidt
ej särskilda omständigheter påkalla undantag, efter entreprenad och medelst per¬
sonliga kontrakt, som reglera anställnings- och rättsförhållandet i öfrigt mellan
verket och poststationsföreståndarna. Detsamma gäller beträffande landtbrefbä-
rare, postförare och transportörer af post inom postan stalts område. Vid post¬
verket jämväl tjänstgörande s. k. dispositionsbiträden af högre eller lägre grad
— åt hvilka aflöning af generalpoststyrelsen anvisas i form af anslag till veder¬
börande postförvaltares disposition — äro allenast att betrakta såsom biträdeshjälp
åt postförvaltaren och utföra sina göromål på dennes ansvar. Samtliga nu nämnda
befattaingsgrupper torde kunna i detta fall lämnas helt å sido.
I hvad postverket berör, behöfver alltså frågan om förhandlingsordning
skärskådas allenast med hänsyn till tjänstemän i egentlig mening d. v. s. post-
tjänstemän af högre och lägre grad, ordinarie, biträdande och reserver. Gene¬
ralpoststyrelsens yttrande kommer alltså att afse allenast dessa kategorier af be-
fattningshafvare.
Hufvudsyftet med den ifrågasatta förhandlingsordningen angifves i motionen
vara »att vidtaga sådana åtgärder, att den i statens tjänst anställda personal kan
arbeta under det bestämda medvetandet, att all skälig hänsyn tages till att
dess berättigade intressen i möjligaste mån blifvit tillgodosedda», hvilka åtgärder
»skulle mer än något annat vara ägnade att framskapa det intresse för tjänsten,
som är en så viktig faktor, då det gäller att fylla de plikter, som tillkomma denna
personal»; staten bör, såsom det i början af motionen heter, låta »sig angeläget
vara att åstadkomma sådana förhållanden för den i dess tjänst anställda tjänste¬
personalen, att för denna angelägna och viktiga frågor komma att pröfvas och
af göras på ett sätt, som lämnar största möjliga garanti för opartiskhet och
oväld.»
Men därjämte uppgifves också ändamålet med åvägabringandet af en för¬
handlingsordning vara att skapa »den enda verkliga garanti för att arbetets lugna
46 Andra kammarens Jjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
fortgång icke behöfver störas», d. v. s. att förekomma arbetsnedläggelse vid statens
aftarsdrifvande verk.
Och därmed är man måhända inne på frågans kärnpunkt, statstjäuarnas
tjänsteplikt i detta fall.
Hvad postverkets tjänstemän angår, hyser generalpoststyrelsen den vissa
tillförsikten, att i alldeles öfvervägande grad dessa tjänstemän, å hvilken plats de
än må vara satta, äro genomträngda af den bestämda uppfattningen, att det är
oförenligt med deras ställning såsom tjänstemän vid allmänna posten att genom
arbetsnedläggelse söka tvinga igenom egna kraf eller understödja och befrämja i
politiska eller andra syften å öfriga områden vidtagna arbetsnedläggelser.
Öfver hufvud taget måste med ställningen såsom statstjänsteman ovedersägligen
följa, att tjänstemannen icke, utan att därigenom svika sin tjänsteplikt, egen¬
mäktigt kan undandraga det allmänna, hvars tjänare han är, sitt arbete och där¬
igenom medverka till att sätta eu viss del af statsverksamheten ur funktion. Ty
lika litet som staten själf kan, utan att därigenom afvika från sitt ändamål, för¬
anstalta afbrott i statsverksamheten, lika litet kan staten tolerera, att dess organer
föranstalta dylikt afbrott. Ett störande af arbetets lugna fortgång från stats¬
tjänstemannens sida är jämväl enligt gällande lag straffbart.
Att det på det enskilda arbetsområdet kan ligga i båda parternas, både ar-
betsgifvares och arbetares, eget intresse, att, i syfte att trygga arbetsfred och ar¬
betsro, bringa förhandlingsordning till stånd och afsluta kollektivaftal synes för¬
klarligt, men lika påtagligt synes det generalpoststyrelsen vara, att förhållandena
vid statens aftarsdrifvande verk, där både staten såsom arbetsgivare och stats¬
tjänstemannen såsom arbetstagare äro förhindrade att vidtaga arbetsnedläggelse,
icke betinga öfverförande dit af de förhandlings- och aftalsformer, som förekomma
å det enskilda arbetsfältet.
Vid de enskilda järnvägarna, vid Indika fastställts det i motionen åberopade
-hufvudaftal nr 1 mellan svenska järnvägarnas arbetsgivareförening och svenska
järnvägsmannaförbundet, innehållande regler för behandling af uppkommande
meningsskiljaktigheter mellan järnvägsförvaltningar och järnvägspersonal eller
de båda organisationerna äfvensom för uppgörande af lönestater m. m.», och
hvilket hufvudaftal motionärerna ansett böra tagas till förebild för den nu ifråga¬
satta förhandlingsordningen vid statens verk, äro förhållandena visserligen ensartade
med förhållandena vid statens verk i så måtto, att de enskilda järnvägarna genom sina
koncessioner äro förpliktade att upprätthålla trafiken och på denna grund förhindrade
att vidtaga lockout. Men vid de enskilda järnvägarna kan det emellertid, såsom
framgår af det följande, ur flera andra synpunkter, som icke äga sin giltighet be¬
träffande staten, vara för ej mindre förvaltning än äfven personal utaf värde att
äga en förhandlingsordning af den beskaffenhet som omförmälda hufvudaftal nr 1.
Generalpoststyrelsen anser, att framskapandet i lagstiftningsväg af en för¬
handlingsordning, med eller utan förlikniugsnämnder och skiljedomsinstitut, mel¬
lan statens verk och dess personal icke skulle komma att medföra någon ökad
garanti af värde för statsarbetets lugna och ostörda fortgång. Den enda, verk¬
liga garantien är att söka i statstjänarnas allt djupare förståelse af den rätta in¬
nebörden af tjänstemannaställningen.
Hvad beträffar det af motionärerna uppgifna hufvudsyftemålet med för¬
handlingsordningen eller tillgodoseendet af personalens intressen, så är motionä-
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 47
rernas grundåskådning, sådan den linnes i motionen uttryckt, att den i statens
tjänst »anställda personalen och dess organisation betraktas såsom likaberättigad
förhandlande part, då det gäller att fatta beslut i sådana personalens ställning
berörande frågor, Indika icke äro af den art att de falla under Riksdagens af¬
görande eller af den beskaffenhet, att deras afgörande tillkommer allmän domstol»,
eller med andra ord, såsom det vidare heter i motionen »att alla frågor af verklig
reel innebörd för personalen, hvilkas afgörande icke, enligt hittills gällande
förordning, tillkommer Riksdagen eller allmän domstol, böra, då endera parten
så yrkar, kunna upptagas till afgörande», på sätt motionärerna afsett.
Begränsningen af tillämplighetsområdet för förhandlingsordningen skulle
således vara så godt som ingen. Och motionärerna syfta utan tvifvel innerst
till erhållande af medbestämmanderätt för personalen i alla frågor, som mera
intimt beröra dess intressen, och att verkens styrelser skulle ingå formliga kol-
iektivaftal med vederbörande personalorganisationer. Detta skulle emellertid till
och med innebära eu betydande utvidgning af statstjänstemannens rätt i förhåll¬
ande till personalens å det privata arbetsområdet, exempelvis vid de enskilda
järnvägarna. Väl är det sant, att vid de sistnämnda alla uppkommande menings¬
skiljaktigheter, där icke allmän lag annorlunda bestämmer, skola erhålla sin slut¬
liga lösning i enlighet med de i aftalet närmare angifna regler, d. v. s. att för¬
valtning och personal hafva frånsagt sig afgöranderätten i sista hand till en
utomstående institution, hvarjämte förvaltningen förbundit sig att förhandla an¬
gående uppkommande meningsskiljaktigheter. Men denna förhandling torde i
verkligheten allenast hänföra sig till de frågor, som afhandlas i det vid de en¬
skilda järnvägarna jämväl gällande »hufvudaftal nr 2, innefattande allmänna
bestämmelser för personalen vid Sveriges enskilda järnvägar», och som det icke
enligt detta aftal tillkommer förvaltningarna att oinskränkt afgöra. I hufvudaf-
talet nr 2 hafva emellertid förvaltningarna uttryckligen förbehållit sig oinskränkt
rätt att, utan intrång från personalens sida, ensamma leda och fördela arbetet,,
äfvensom att fritt antaga och afskeda personal. I de frågor, som utgöra så att
säga inre förvaltningsangelägenheter, erkännas alltså icke personalen och dess
organisationer såsom likaberättigad förhandlande part. Beträffande dessa senare
frågor häfda järnvägsförvaltningarna mycket bestämdt sin rättighet att fullkom¬
ligt själfständigt och utan att i förväg inhämta personalens mening i orderväg
utfärda de bestämmelser, som förvaltningen anser erforderliga.
Vid bedömandet af frågan om förhandlingsordning torde det också vara
utaf en viss betydelse, att de enskilda affärsföretagen utan undantag hafva sina
förhandlingsordningar gällande allenast för viss längre eller kortare tidsperiod.
Hvad de enskilda järnvägarna beträffar är hufvudaftalet nr 1 gällande med alle¬
nast ettårig uppsägningstid. Det torde heller icke kunna anses uteslutet, att an¬
tingen den ena eller den andra af de aftalsslutande parterna af flerfaldiga an¬
ledningar skulle kunna finna med sin fördel förenligt att uppsäga aftalet, helt
eller delvis, och således, såsom ock förekommer inom andra enskilda arbetsom¬
råden, ställa sig utom förhandlingsordning och kollektvaftal. Om man således å
det enskilda arbetsfältet ansett sig icke böra eller kunna förläna aftal af nu
ifrågavarande beskaffenhet helgden af någon längre giltighetstid, så är detta
ett ytterligare skäl att ej för statsverksamhetens vidkommande i lagstiftningsväg
fastställa en förhandlingsordning.
48 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Det väsentliga föremålet för förhandling mellan enskilda arbetsgivare och
arbetare är bestämmandet af löner och hvad därmed äger sammanhang, såsom
arbetstid och dylikt.
I motionen har gång efter annan gjorts gällande, att ett partförhållande
skulle förefinnas mellan den öfver- och underordnade statspersonalen, eller att
det skulle vara två »tvistande» parter, som i flera fall stode mot hvarandra. Så
är emellertid icke förhållandet, utan tjänstemännen, från den högste till den
lägste, äro gemensamt satta till att tjäna det allmänna. Afvägande! af lönerna
till statstjänstemännen kan och bör ske utan att därvid tages den hänsyn till
företagets ekonomiska bärighet och till ernående af vinst, som äger rum i fråga
om den privata företagsamheten. Statstjänstemannen stå därför i en helt annan
ställning än de enskilda tjänstemännen, då det gäller fastställandet af lönebe¬
loppen. Det motsatsförhållande, som förekommer inom det enskilda arbetsom¬
rådet mellan företagets ledning och dess arbetarpersonal, förefinnes icke mellan
de administrativa verkens styrelser och deras underordnade personal. Statstjänste¬
mannen erhåller i författningsenlig ordning sig tillerkänd den lön, som hans ar¬
bete anses böra förtjäna. Det är ett statsintresse, jämsides med angelägenheten
af verkets rationella drift, att statstjänstemannen erhålla rätt afvägda löner.
Redan genom den begränsning, hvilken, hvad staten beträffar, måste
göras i fråga om det fastställande af löner, som statsmakterna förbehållit
sig, framgår tydligen den grundväsentliga artskilnaden med afseende å
statsfunktionärernas ställning till staten och den enskilda arbetarepersonalens
ställning till sin arbetsgivare. Visserligen är det endast den i statens tjänst
anställda ordinarie personalen, hvars löner bestämmas af Eders Kungl.
Maj:t och Riksdagen, under det att beträffande öfrig tjänstemannapersonal Riks¬
dagen icke tager befattning med lönerna. Men härvid är att märka, hvilket oek
ligger i sakens natur, att lönerna till extra och tillfällig personal måste anpassas
efter lönerna till den ordinarie personalen. Hvad postverket beträffar fastställas
lönerna till den biträdande personalen icke af afdelningsföreståndare eller ens
generalpoststyrelsen utan af Eders Kungl. Maj:t. Åflöningsfrågorna beträffande
ordinarie och extra ordinarie personal hafva sådant sammanhang med hvarandra,
att det uppenbarligen skulle kunna leda till betänkliga konsekvenser, samt för
öfrig! vara principiellt oriktigt, att låta den extra personalen, i motsats till den
ordinarie, själf deltaga i det materiella af görandet af lönefrågor. Och detta skulle
medföra ännu betänkligare konsekvenser, ifall lönernas bestämmande i sista hand
uppdroges åt en skiljedomstol. Genom skiljedomsförfarande skulle nämligen
statsmakterna kunna på förhand bindas i sina beslut, så att de endast hade att
anvisa medel till bestridandet af de löner, som genom skiljedomsförfarandet
komme att tilldelas personalen.
Motionärerna hafva visserligen för det närvarande undantagit aflöningsfrågan
beträffande den ordinarie personalen från förhandlingsordning. Men samtidigt
hafva motionärerna ifrågasatt, »huruvida det är praktiskt och i längden möjligt
för Riksdagen att i detalj behandla alla dessa löneregleringsfrågor, eller om det
icke möjligen vore mera ändamålsenligt, att dessa afgjordes på annat sätt». Man
är alltså berättigad draga den slutsatsen, att sträfvandena snart nog skulle komma
att inrikta sig på att få jämväl lönerna för den ordinarie personalen afgjorda i
enlighet med förhandlingsordningen.
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 49
Genom undantagandet från förhandling och medbestämmanderätt från per¬
sonalens sida af lönefrågorna beträffande den ordinarie personalen torde det
väsentliga ändamålet med eu förhandlingsordning vara förfallet.
Med fastställandet af skälfva lönebeloppen sammanhänger ganska nära frå¬
gan om ordnandet af arbetstiden. Statsmakterna hafva ju också vid de under
senare tider genomförda löneregleringarna föreskrifvit såsom villkor viss utsträckt
tjänstgöringstid och någon minskning af denna lärer väl ur statens synpunkt ej
vara önskvärd.
Hvad därefter beträffar anställningens karaktär är statstjänstemannens ställ¬
ning jämväl ojämförligt säkrare än den enskilde tjänstemannens. Statstjänaren
å ordinarie stat har antingen fullmakt eller konstitutorial å innehafvande tjänst.
Han har därjämte statsgaranterad pension för sin ålderdom.
Statstjänstemannen intager vidare i förhållande till den enskilde tjänste¬
mannen en gynnsammare ställning äfven i fråga om sätt och medel att få sina
önskningar och framställningar i såväl ena som andra hänseendet beaktade. I
så godt som alla tjänstemannen berörande frågor har statstjänstemannen medel
till sitt förfogande att få sina önskemål pröfvade i den ordning statsförfattningen
föreskrifter. Både den ansvariga regeringsmakten och Riksdagen hafva att tillse,
att statstjänstemannens intressen i allo blifva erforderligen beaktade, och att deras
ställning blifver sådan, som den rättvisligen anses böra vara.
Det vill alltså synas generalpoststyrelsen uppenbart, att statstjänstemannens
ställning icke har behof af att omgärdas med sådana garantier i fråga om för¬
handlingsordning och dylikt som den enskilde tjänstemannens, för att veder-
börandes intressen såsom enskild individ må blifva tillbörligen tillgodosedda, samt
att genom dylika garantier icke någon fördel vare sig för staten eller statstjänste¬
mannen skulle vinnas.
Hvad angår den tredje frågan, som i motionen särskild! berörts, nämligen
den administrativa bestraffningsrätten, hafva motionärerna hämtat sitt bevismateriel
så godt som uteslutande från statens järnvägar, liksom motionärerna äfven i
öfrigt synas i hufvudsaklig del hafva haft förhållandena vid statsbanorna till
ögonmärke. Hvad postverket vidkommer vågar generalpoststyrelsen påstå, att
berättigade anmärkningar från personalens synpunkt icke kunna framställas mot
tillämpning af bestraffningsrätten, sådan som denna fråga är ordnad inom post¬
verket. Några anmärkningar i detta hänseende, åtminstone af nämnvärd be¬
tydelse, hafva heller icke kommit till synes från personalens sida. Generalpost¬
styrelsen saknar därför anledning att i någon mera utförlig grad i detta samman¬
hang ingå på bestraffningsfrågan.
Den uppfattning af den disciplinära bestraffningsrättens karaktär, som fram¬
träder i vissa uttryck i motionen och som torde ligga till grund för motionärer¬
nas yrkande, är uppenbarligen fullkomligt felaktig. För vidmakthållande af
ordningen inom ett verk, vare sig statens eller enskild!, måste verkets ledning
hafva befogenhet att disciplinärt bestraffa fel och försummelser af verkets tjänste¬
män, hvilket icke heller bestrides af motionärerna. I afgörandet af dylika frågor
kan emellertid den felande själ!' eller genom sin organisation naturligen icke få
deltaga. Något förhållande emellan två »tvistande» parter föreligger icke. I
fråga om statstjänstemän är bestraffningsrätten af offentligrättslig natur och till
Bihang till Jlihsd. prof. 1011. 9 Sami. 2 Afd. 2 Band. f Ser. 1-1 Höft. 7
50 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
följd däraf undandragen all slags förhandling eller medbestämmanderätt från den
enskildes sida. För öfrigt lärer väl icke med fog kunna göras gällande att genom
eu förhandlingsordning, sådan som motionärerna synes hafva tänkt sig, skulle
kunna åstadkommas en noggrannare rättvisa, än hvad för närvarande är fallet.
Att den bestraffade statstjänstemannen bör hafva klagorätt till högre instans be-
strides icke af någon. Dylik klagorätt, fullständigt kostnadsfri för den klagande,
finnes ju ock, med undantag allenast beträffande varning. I sista hand äger den
bestraffade att få sin sak pröfvad och afgjord af regeringsrätten. Hvad motionä¬
rerna anfört i fråga om vikten af att bestraffningsfrågorna måtte i sista hand
blifva afgjorda på ett fullt objektivt och opartiskt sätt, samt så, att utslagen hade
»den största möjlighet att tillvinna sig förtroende och respekt» torde, hvad stats-
tjänarna vidkommer, hafva af statsmakterna beaktats genom de härför anordnade
rättsmedlen. Och den numera inrättade regeringsrätten måste ju, teoretiskt sedt,
vara vida öfverlägsen de inom det enskilda arbetsfältet inrättade skiljedomstolarna.
Under det att i dessa sistnämnda såsom bisittare fungera parternas egna delege¬
rade, består ju regeringsrätten af från båda parternas intressen fullständigt obe¬
roende, statsansvariga domare. Denna institution, hvilken äfven har att i sista
hand afdöma andra administrativa besvärsmål än rena bestraffningsfrågor, måste
därför principiellt anses till fullo motsvara de anspråk på opartiskhet, som kunna
uppställas af personalen. Att vid sidan af regeringsrätten inrätta någon ny
»högsta domstol» sammansatt på ena eller andra sättet, för afgörande af discip¬
linära bestraffningsmål, torde icke komma i fråga.
Särskildt i ett afseende anser generalpoststyrelsen sig emellertid böra bemöta
hvad motionärerna anfört, nämligen hvad de framhållit rörande det förment
oriktiga däruti, att en tjänsteman, som redan undergått bestraffning, sedermera
på grund af det begångna felet eller försummelsen får stå efter i fråga om be¬
fordran eller uppflyttning i högre lönegrad. I det af Eders Kungl. Maj:t och
Riksdagen fastställda aflöningsreglementet för tjänstemän vid postverket har såsom
villkor för uppflyttning i högre lönegrad fastställts, att vederbörande skall hafva
väl vitsordad tjänstgöring. Med tillämpning af denna, enligt styrelsens för¬
menande, fullt riktiga princip har från löneuppflyttning undantag^ de tjänstemän,
som under viss tid, innan löneuppfiyttningen skulle inträda, gjort sig skyldiga till
fel af mera allvarlig beskaffenhet. Samma princip har gifvetvis också funnit
tillämpning vid befordringsfrågors afgörande.
Generalpoststyrelsen anser sig slutligen böra i detta sammanhang meddela,
att vid postverket, med bortseende från varningar och erinringar, det alldeles
ojämförligt största antalet af de tjänstefel, sena åt generalpoststyrelsen icke hän¬
visas till allmän domstol, utgöres af fyllcriförseelser, försenad inställelse till
tjänstgöring och dylikt. Sådana mål torde dock icke vara af natur att lämpligen
kunna göras till föremål för någon förhandlingsordning.
Sammanfattningen af hvad sålunda anförts blir, att motionärerna, enligt
generalpoststyrelseus åsikt, icke förebragt giltiga och bärande skäl för åväga¬
bringande af förhandlingsordning mellan förvaltningarna vid statens affärsdrifvande
verk och den vid verken anställda personal.
Under inga förhållanden anser generalpoststyrelseu det vara tillrådligt, att
staten tilldelar de underordnade statstjänstemannen ställning såsom likaberättigad
51
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
förhandlande part med verkens styrelser, och sålunda gifves dem medbestämmande¬
rätt i dem berörande frågor — hvarigenom det å ledningen hvilande ansvaret
inför statsmakterna för verkets drift icke kunde undgå att i väsentlig grad för¬
ryckas — och detta i all synnerhet, därest, såsom i motionen ifrågaställts, det
skulle införas förliknings- och skiljedomsinstitut. Ett beslut i denna riktning från
statens sida skulle uppenbarligen kunna leda till högst betänkliga konsekvenser,
hvilka icke ens närmelsevis kunna öfverblickas, och i synnerlig grad vara agnadt
att motverka en rationell skötsel af statsverksamheten samt i flera hänseenden
återverka till nackdel för samhällsorganismen i dess helhet.
Om således statens tjänstemannapersonal anses icke böra tilldelas någon
medbestämmanderätt i dessa frågor, skulle dock möjligen kunna tagas under
öfvervägande, huruvida motionärernas syfte kunde tillmötesgås i så, måtto, att
personalen uttryckligen medgåfves rätt, att innan åtminstone vissa frågor af all¬
mängiltig karaktär och större vikt afgjordes, blifva i tillfälle att inför veder¬
börande i verken framlägga sina synpunkter på frågorna, sina önskemål och sina
yrkanden, eller med andra ord erhålla rätt att med vederbörande myndighet
öfverlägga i dessa frågor.
Generalpoststyrelsen har redan under nuvarande förhållanden ej sällan be-
redt personalen tillfälle till dylik öfverläggning. Sålunda erhöll i november 1906
vid sammanträde hos generalpoststyrelsen med postverkets distriktschefer för
förberedande behandling af förslag till ny aflöningsstat för postbetjänte Sveriges
postbetjäntförening tillstånd att genom två representanter närvara i och för läm¬
nande af de upplysningar, hvartill omständigheterna kunde gifva anledning och
som på saken kunde hafva inverkan.
I juni 1909 vid sammanträde hos generalpoststyrelsen med postverkets
distriktschefer för förberedande behandling af ett utaf särskilda kommitterade
afgifvet yttrande och förslag angående postpersonalens rekrytering och utbildning
bereddes tillfälle för två representanter för hvardera af posttjänstemännens för¬
ening och svenska postmannaförbundet att närvara och deltaga i öfverläggningen.
För utredning af den synnerligen viktiga frågan angående reservpersonals
användning vid postverket tillsatte generalpoststyrelsen i maj 1910 eu särskild
kommitté, däri plats bereddes för olika personalgrupper, jämväl tjänstemännen af
lägre grad.
Generalpoststyrelsen har ock för afsikt att i fortsättningen förfara på ena¬
handa sätt, som hittills tillämpats, samt i de fall, där det må anses erforderligt
för en allsidig utredning och pröfning af frågorna, inkalla och höra representanter
för vederbörande personalgrupper.
I en stor del frågor måste det emellertid vara onödigt att för frågornas
tillfredsställande utredning anlita eu så kostbar och tidsödande apparat, som för¬
handlingar i form af muntliga öfverläggningar ofta torde blifva.
I detta sammanhang må jämväl framhållas, hurusom såväl enskilda tjänste¬
män som grupper af tjänstemän samt tjänstemännens organisationer redan nu i
stor utsträckning begagna sig af sin rätt att i de ämnen, som intressera dem, i
skrivelser till generalpoststyrelsen utveckla sina synpunkter och framställa sina
kraf. Först efter omsorgsfull utredning samt sedan vederbörande sökande i de
punkter, där så må kunna anses erforderligt, blifvit ytterligare hörda, företager
generalpoststyrelsen ärendet till slutligt afgörande.
52 Andra lammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
De framställningar, som sålunda inkommit, hafva varit af ganska skiftande
art och ej blott berört aflöningsfrågor samt hvad därmed äger sammanhang utan
äfven rent administrativa och postalt-tekniska spörsmål. Exempelvis har från
svenska postmannaförbundet — den nuvarande organisationen för posttjänstemän
af lägre grad — under år 1910 ingått ej mindre iin 16 framställningar i olika
ämnen.
Något påvisbart behof att utöfver denna petitionsrätt och de tillfällen till
öfverläggning, som alltså redan under nuvarande förhållanden förefinnas, i lag
tillförsäkra statstjänstemannen rättighet att påfordra öfverläggningar torde icke
föreligga. Dessutom lärer det, enligt hvad erfarenheten från det enskilda verk¬
samhetsområdet gifver vid handen, vara ytterst svårt, för att ej säga omöjligt,
att affatta bestämmelser med från början tillräckliga restriktioner till förhindrande
af ett onödigt och oriktigt utnyttjande af öfverläggningsrätten. Helt visst skulle
heller icke kunna förhindras, att utvecklingen komme att gå i riktningen mot
utvidgning af denna rätt. Generalpoststyrelsen anser det icke vara välbetänkt att
binda verkens styrelser vid vissa på förhand fastställda former för öfverläggning
med den underordnade tjänstemannapersonalen.
Slutligen torde böra framhållas följande omständigheter, som tala emot in¬
förandet i statsadministrationen af vare sig öfverläggningsrätt eller sådan för¬
handlingsrätt, som motionärerna åsyfta.
Långt ifrån att en fastslagen förhandlingsrätt skulle komma att verka till
befrämjande af arbetstid och arbetsro, torde tvärtom med tämligen stor grad
af visshet kunna förutspås, att förhandlingsrätten skulle komma att för den an¬
svariga ledningen verka förtyngande, försvårande och förlamande, ja, till och
med i många fall omintetgöra verkets rationella skötsel.
Det torde ock komma att möta väsentliga svårigheter att ernå bestämmelser,
enligt hvilka personalen skulle kunna blifva fullt riktigt och rättvist företrädd
vid förhandlingarna. Motionärerna synas visserligen hafva hufvudsakligen eller
kanske allenast tänkt på den tjänstemannaklass, som motsvarar de förutvarande
betjänte. Men icke något som helst skäl torde kunna förebringas för, att därest
en förhandlingsordning komme till stånd, tjänstemännen af högre grad, de som
kunna betraktas såsom motsvarande de s. k. förmännen och därmed jämställda
inom den enskilda industrien, skulle ställas utanför obligatorisk förhandlingsrätt.
Säkerligen måste för öfrig! så många villkor och förbehåll stadgas i afseende
å tillämpningen af en förhandlingsordning vid statens verk, att densamma skulle
blifva tämligen värdelös ur den synpunkt, i hvilken den tillkommit.
Kostnadsfrågan bör icke heller lämnas helt ur sikte. De enskilda såväl
arbetsgivare- som arbetareorganisationerna hafva funnit sig nödsakade att an¬
ställa eu talrik och i vissa fall — för att erhålla fullt kvalificerade personer —
väl aflönad tjänstemannakår för tillgodoseende af sina ömsesidiga intressen i af¬
seende å arbetsförhållandena. Om dessa tjänstemän skola anses väl fylla sin
uppgift, torde de böra i största möjliga män utnyttja tillfällena att befrämja sina
uppdragsgivares intressen. För statens vidkommande skulle förhållandena blifva
likartade. I början skulle måhända allenast ett mindre men så småningom och
ganska snart ett stort antal tjänstemän blifva upptagna och få sin hufvudsakliga,
för att ej säga uteslutande, sysselsättning med hithörande frågor. Staten skulle
sålunda i och med en förhandlingsordnings införande få vidkännas af sevärda och
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
53
inom kort stigande utgifter, allt för ändamål som i själfva verket af staten redan
tillgodosetts på annat sätt.
A det enskilda arbetsområdet spelar också kostnadsfrågan eu icke oväsent¬
lig roll för att förhindra någondera parten att i alltför stor utsträckning påkalla
förhandlingar samt anlita förlikningsnämnder och skiljedomstolar för framdrif¬
vande af sina fordringar.
Ec lagstadgad förhandlingsrätt, vare sig i den ena eller den andra formen,
anser generalpoststyrelsen icke skulle komma att verka gagneligt för postverkets
rationella drift och förty ej böra där införas.
Protokollsutdrag, innefattande ett af undertecknad Askberg vid ärendets
föredragning afgifvet särskilt yttrande, bifogas härjämte.
Stockholm den 2 maj 1911.
Underdånigst
Julius Juhlin.
E. Bceckström. Herman Askberg, Jacques Pramberg. A. Hermansson.
föredragande.
1. 8.
K. Hedlund.
Utdrag af protokollet, hållet hos kungl.
generalposistyrehen den 2 maj 1911.
Närvarande: herr generalpostdirektören m. m. Juhlin,
herr byråchefen m. m. Backström,
herr byråchefen m. m. Askberg,
herr t. f. byråchefen m. m. Pramberg,
herr t. f. byråchefen m. m. Hermansson.
S. I). Föredrog byråchefen Askberg kungl. civildepartementets skrifvelse
den 17 sistlidne mars, hvarigenom generalpoststyrelsen anbefallts att till Kungl.
Maj:t inkomma med ett af Riksdagens Andra kammares fjärde tillfälliga utskott
begärdt yttrande angående de framställningar, som innefattades i en inom nämnda
kammare väckt motion, nr 158, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående eu för¬
handlingsordning mellan tjänstemän och arbetare i statens administrativa verk,
å ena, samt vederbörande verks styrelser och underlydande förvaltningar, å andra
sidan; och beslöts underdånig skrifvelse i ämnet.
Från det beslut, som angåfves i den underdåniga skrifvelsen, var byrå¬
chefen Askberg i så måtto skiljaktig, som följande af honom afgifna yttrande
utvisar:
»De principer, som uttalas i förevarande motion, äro så nya för den svenska
statsförvaltningen, och deras genomförande skulle i flera hänseenden medföra
54 Andra Jcammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
så genomgripande förändringar inom sagda förvaltning, att jag för min del icke
finner det möjligt att på den korta tid, inom hvilken det infordrade yttrandet
måste afgifvas, genomtränga frågan i hela dess omfattning och intaga en bestämd
ståndpunkt till hvarje spörsmål, som genom motionen uppkastats. Jag anser mig
fördenskull nu icke kunna annat än i allmänna drag yttra mig om spörsmålen
i fråga.
Till en början lärer man böra göra skillnad mellan å ena sidan statens tjänste¬
män och å andra sidan sådana personer, som i motionen benämnas »arbetare»,
det vill säga personer, hvilka visserligen utföra arbete för statens räkning, men
som icke äro anställda under sådana former, att de kunna betraktas såsom tjänste¬
män. Hvad angår förhållandet mellan dessa så kallade arbetare såsom arbets¬
tagare och staten såsom arbetsgivare, så synes detta förhållande kunna regleras
efter hufvudsakligen samma principer som förhållandet mellan enskilda arbets¬
givare och deras arbetare, om ock undantag från denna regel torde böra fastslås,
exempelvis beträffande rätten att deltaga i strejk.
Vidkommande åter tjänstemännen ställer sig enligt min mening saken
annorlunda. Statens tjänstemän äro nämligen, från den högste till den lägste,
på ungefär enahanda sätt bundna vid den institution, de tillhöra, och alla hafva
de, den ene på en mera och den andre på en mindre maktpåliggande plats, men
enhvar mot vissa garanterade förmåner, skyldighet att efter bästa förmåga full¬
göra de åligganden, som blifvit dem anvisade. Att, såsom motionärerna tyckas
göra, betrakta högre och lägre tjänstemän såsom mot hvarandra stående parter,
af hvilka den ena har arbetsgivarens och den andra har arbetstagarens intressen,
synes mig därför icke riktigt.
Hvilket eller hvilka statens organ, som i hvarje fall skola äga befogenhet
att utfärda föreskrifter om tjänstepersonalens aflönings- och andra tjänsteför-
hållanden, bör givetvis vara noggrant regleradt. Likaså böra, vid utarbetandet
af dylika föreskrifter, i vidsträcktaste mån inhämtas upplysningar och yttranden
från personer med kompetens och erfarenhet i det ämne, som behandlas. Men
däraf följer ej, att i beslutet om dessa föreskrifters innehåll bör deltaga eu eller
annan representant för den kategori tjänstemän, föreskrifterna afse. Det anses
ju icke heller vid utfärdande af en allmän författning erforderligt att i beslutet
härom deltaga särskilda representanter för det eller de slags funktionärer, hvilkas
förhållanden författningen skall reglera. Såsom motionärerna anmärka, hafva en
del statens verk redan slagit in på den vägen att före afgörandet af sådana frågor,
som nu afses, inbjuda representanter för den intresserade personalen till öfver¬
läggning. Så har särskild! inom generalpoststyrelsen i vissa fall skett, och om
genom en eventuell förhandlingsordning endast komme att regleras de former,
under hvilka representanter för personalen skulle af vederbörande styrelse kallas
till öfverläggning, och de fall, i hvilka dylik öfverläggning borde äga rum, så
har jag för min del, i sakens nuvarande skick, icke att mot förslaget om eu för¬
handlingsordnings fastställande göra annan erinran än, att de fall, i hvilka per¬
sonalen berättigas att blifva hörd, böra begränsas till ärenden, som för densamma
äro af större och principiell betydelse, och hvilka ärendens natur bör i för¬
förhandlingsordningen så noggrant som möjligt angifvas. Ej heller synes mig
någon väsentlig invändning kunna framställas mot att, i nu afsedda fall, såsom
Andra hammarens fjärde tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 14. 55
representanter för personalen godtaga personer, som tjänstemännen skälfva önska
få tillkallade. Huru dessa representanter lämpligen skola utses, är en fråga, som
gifvetvis icke kan afgöras utan en mycket ingående utredning.
Hvad emellertid angår den administrativa bestraffningsrätten, så synes mig
frågan om denna rätts utöfvande intaga en annan ställning än frågan om ut¬
färdande af föreskrifter om personalens tjänsteförhållanden. Att för upprätt¬
hållande af ordning och disciplin inom statsförvaltningen en administrativ
bestraffningsrätt är af nöden, lärer väl näppeligen af någon bestridas, om än olika
meningar råda beträffande huru vidsträckt denna rätt bör vara, och af hvem
rätten bör i hvarje fall få utöfvas. Gifvetvis böra straff ej få ådömas af någon,
hvilkens opartiskhet i det föreliggande fallet synes tvifvelaktig. Inom det enda
verk, från hvilket jag i förevarande hänseende äger någon erfarenhet, nämligen
postverket, tillkommer bestraffningsrätt uteslutande generalpoststyrelsen med allenast
det undantag, att distriktschef kan meddela varning. Något skäl, hvarför general¬
postdirektören och ledamöterna i generalpoststyrelsen — hvarest bestraffnings-
ärendena föredragas af ombudsmannen, som därvid inträder såsom ledamot af
styrelsen _ skulle vid bedömande af tjänsteförseelser vara mindre opartiska än
ledamöterna i en domstol, kan jag icke finna. Och då, såvidt jag vet, klagomål
ej försports mot det sätt, hvarpå den administrativa bestraffningsrätten för när¬
varande är ordnad inom postverket, synes mig anledning saknas att härutinnan
vidtaga någon ändring.» Som ofvan.
In fidem
K. Hedlund.
Uti en vid innevarande års riksdag inom Andra kammaren väckt motion Utlåtande af
hafva herr C. Winberg m. fl. hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till Eders
Kungl Maj-t hemställa, det Eders Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning
angående lämpligaste former och grunder för fastställande af en förhandlings¬
ordning mellan i statens administrativa verk anställda tjänstemän och arbetare
och deras organisationer, å ena sidan, och vederbörande verks styrelse och under¬
lydande förvaltningar, å andra sidan, samt därefter för Riksdagen framlägga
föreläggare ^r(jförail(jen j Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, som till
förberedande behandling fått mottaga nämnda motion, å utskottets vägnar, an¬
hållit bland annat, att Eders Kungl. Maj:t täcktes anbefalla telegrafstyrelsen att
afgifva Yttrande angående de framställningar, hvilka innefattades uti motionen, har
Eders'Kun<d Maj:t den 17 sistlidne mars anbefallt styrelsen att till Eders Kungl.
Maj:t inkomma med det sålunda äskade yttrandet; och får, till åtlydnad häraf,
stvrelsen i underdånighet anföra följande. .. . ,
" I stället för det enkla praktiska samt för personalens ratt fullt betryggande
förfaringssätt hvarpå hittills densamma berörande frågor behandlats inom ämbets¬
verken &åsyftar motionen att införa en vidlyftig, tidsödande och dyrbar anordning
med förhandlingar, förlikningsnämnder och skiljedomsförfarande. Denna in¬
vecklade f rå o-a skulle nog varit förtjänt af eu mera ingående behandling, men
56 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
då tiden för afgifvandet af telegrafstyrelsens yttrande helt naturligt måste vara
begränsad, kan styrelsen här endast angifva sina hufvudsakliga synpunkter.
Motionärerna synas hafva utgått från den uppfattningen, att förhållandet
mellan eu styrelse med underlydande förvaltningar och dess personal i öfrigt
skulle kännetecknas af sådana ekonomiska intressemotsatser, som inom den
privata arbetsmarknaden förefinnas mellan arbetsgivare och arbetstagare samt att
till följd däraf två personalgrupper inom samma ämbetsverk skulle stå såsom
ett slags tvistande parter gentemot hvarandra. Förhållandet inom ett statens
ämbetsverk är dock icke sådant. Det torde vara omöjligt att i verkligheten upp¬
draga någon bestämd gräns mellan olika grupper af tjänstemän och tilldela
grupperna på ena sidan om denna gräns 8rbetsgifvarens och de öfriga grupperna
arbetstagarens ställning. Den enda arbetsgivaren är staten, och en hvar vid
verket anställd person är arbetstagare. Förhållandet mellan staten och verkets
personal är likväl, äfven det, ett helt annat än det motsatsförhållande, som vid
ett enskildt företag råder mellan arbetsgifvaren och arbetstagaren. Staten har
att i första hand tillse såväl att förvaltningen i alla dess grenar tillfredsställande
uppehälles som att äfven alla dess funktionärer erhålla skälig ersättning för sitt
arbete, oberoende af den inkomst förvaltningen kan tillföra staten. Detta för¬
hållande och dess offentliga karaktär gifver all statens personal en helt annan
och säkrare ställning än den enskildes, och statstjänaren behöfver med stats¬
makternas redan förefintliga skydd icke för en rättvis och billig behandling till¬
försäkra sig några andra garantier. Det föreslagna förhandlingsförfarandet är
således onödigt.
Vidare har man synbarligen icke fäst uppmärksamheten vid det för hela
frågans bedömande afgörande förhållandet, att om det ifrågasatta förfarandet
skulle vederbörligen fastställas, komme naturligtvis statens representanter att finna
sig bundna däraf, under det att det icke funnes någon garanti för att, därest i
ett visst fall den tungrodda apparaten slutligen skulle stanna vid ett för perso¬
nalen obekvämt beslut, denna också skulle böja sig därför. Det föreslagna för¬
farandet skulle således när som helst kunna bli resultatlöst, om nämligen resultatet
skall vara det i motionen angifna att lösa uppkomna tvistighet^-.
En annan synpunkt, som ej heller bör lämnas ur sikte, är den att då enligt
motionens afsikt alla frågor af verkligt reell innebörd för personalen, hvilkas afgörande
icke enligt hittills gällande förordning, tillkomme Riksdagen eller allmän domstol,
borde, då endera parten så yrkade, kunna upptagas till pröfning, skulle förhand-
lingsanordningen komma att verka särdeles tyngande på arbetet inom förvaltningen
samt blifva för statsverket mycket dyrbar. Med hänsyn till den benägenhet, som
redan förefinnes att bringa äfven obetydliga och i sig själf föga tvifvelaktiga
frågor under styrelsens pröfning, samt till den frestelse, som en förhandlings¬
ordnings införande skulle innebära till att under densamma hänskjuta ännu flera
frågor kan man, med kännedom om den tidsutdräkt dylika förhandlingar plåga
medföra, säkert antaga, att den omständliga apparaten sällan finge hvila, utan
skulle komma att till stort men för det effektiva arbetet under större delen af
året sysselsätta såväl telegrafstyrelsen som olika grupper af verkets öfriga personal.
Härmed vill telegrafstyrelsen ingalunda hafva sagt, att det icke kan vara
lämpligt och ofta hehöfligt att i vissa fall inhämta personalens uppfattning, innan
styrelsen fattar sitt beslut, och hänsynen till verkets eget bästa gifver därvidlag
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
57
en ansvarsmedveten styrelse helt naturligt den behöfliga fingervisningen. Men
att åt personalen inrymma någon slags medbestämmanderätt, i synnerhet i den
mycket litet begränsade omfattning, som motionen antyder, bör icke komma i
fråga, enär styrelsen, som ensam skall bära ansvaret för verksamheten i det hela,
ovillkorligen måste — ohindrad af hvarje utomstående, oansvarigt inflytande —
äfven ensam utöfva bestämmanderätten.
Bland de anmärkningar, som anses kunna framställas mot de nuvarande
förhållandena, hafva motionärerna framhållit aflönings- och bestraffningsfrågorna
med Indika det inom telegrafverket förhåller sig på följande sätt.
Hvad först angår afiöningsfrågan, så äro de ordinarie tjänstemännens ai-
löniugar bestämda i det af Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen fastställda aflönings-
reglementet. Att härutinnan göra någon ändring synes motionärerna icke åt¬
minstone för närvarande vilja sätta i fråga. Det skulle, efter styrelsens förme¬
nande, icke heller vara lämpligt, likasom det skulle vara onödigt. Vid större
löneregleringar lämnas personalen redan nu tillfälle att under det förberedande
arbetet såväl muntligen som skriftligen framställa sina synpunkter och önskemål,
och dessemellan inkomma till styrelsen ganska ofta framställningar, som först
efter noggrann pröfning afgöras. I hvilket fall som helst finnes för personalen
möjlighet att hos Eders Kungl. Maj:t påkalla ytterligare pröfning, därest styrelsens
uppfattning skulle gått personalens önskningar emot. Sedermera kan ju eu dylik
fråga äfven, direkt eller indirekt, göras till föremål för Riksdagens pröfning.
Personalens önskningar i detta afseende kunna således ej utan vidare under¬
tryckas, och styrelsen håller före, att den mångsidiga behandling, de sålunda
erhålla,' innebär full garanti för en omsorgsfull pröfning och ett opartiskt be¬
aktande.
De extra ordinarie tjänstemännens aflöningar bestämmas af Eders Kungl.
Maj:t. Då dessa måste noga anpassas efter de ordinaries lönebelopp, skulle det
vara orimligt att genom en anordning i motionens syfte ställa denna personal¬
grupps aflöningsförhållanden utom ramen för statsmakternas bestämmanderätt.
Därigenom skulle den extra ordinarie tjänstemannakåren komma i eu friare och
förmånligare ställning än den ordinarie, och Riksdagen skulle gentemot den
förra komma i den egendomliga situationen att endast anvisa medlen till de
aflöningsbelopp, som af en vid sidan om statsmakterna och förvaltningen stående
institution på förhand bestämts. Dessutom kornme de extra ordinaries sålunda
bestämda aflöningar att indirekt men ofrånkomligt utöfva inverkan på bestäm¬
mandet af de ordinaries, och statsmakternas bestämmanderätt öfver dessa blefve
snart äfven den endast formell.
Beträffande linjearbetarnas aflöningar gäller till den 1 januari 1913 eu af
telegrafstyrelsen den 12 oktober 1909 utfärdad prislista, hvars utfärdande före¬
gicks af "och är baserad på öfverläggningar mellan telegrafverkets representanter
och telegraf- och rikstelefonarbetareförbundets ombud. Det är gifvet, att då eu
ny prislista skall uppgöras, styrelsen likasom hittills kommer att tillkalla represen¬
tanter för dessa arbetare för att med dem öfverlägga härom, innan densamma
utfärdas. Någon medbestämmanderätt härutinnan kan däremot icke tillerkännas
dem, enär deras intressen, såsom naturligt nog öfvervägande ensidiga, icke alltid
kunna väl förenas med de allmännare synpunkt, som jämväl böra beaktas. För
Bihang till 1 likså. prat. Vill. 9 Sand. 2 A fä. 2 Band. 4 Ser. VI Höft. 8
58 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
att en förhandlingskommission med bestämmanderätt skulle blifva behörigen
sammansatt, borde för öfrigt i densamma finnas representanter jämväl för den
privata industrien. Eu dylik apparat torde dock vara synnerligen olämplig, och
det har dessutom icke visat sig möta några svårigheter att vid de öfverläggningar
styrelsen haft med sina arbetare komma till samförstånd i nu förevarande afseende.
Hvad därefter bestraffningen af verkets personal vidkommer, finnas före¬
skrifter därom meddelade för de ordinarie och extra ordinarie tjänstemännen i
den af Eders Kungl. Maj:t för telegrafstyrelsen utfärdade instruktionen samt för
linjearbetarna dels i de den 9 februari 1909 utfärdade allmänna bestämmelser
rörande arbetare vid telegrafverket, statens järnvägar och under vattenfallsstyrelsen
lydande verk, dels i de af telegrafstyrelsen den 12 oktober 1909 utfärdade sär¬
skilda bestämmelser rörande arbetare vid telegrafverkets linjedistrikt. Bestraff¬
ningar hafva mycket sällan förekommit, och då anledningarna till allra största
delen varit onykterhet, finnes fog för den förhoppningen, att deras antal skall
minskas. Den vanliga proceduren är den att efter ett förhör, därvid den felande
erkänt sin förseelse, uppsättes ett protokoll, som af honom till riktigheten be¬
styrkes, hvarefter straffet af vederbörande myndighet ådömes. En person, som
i denna ordning erhåller straff för en förseelse, kan väl ej gärna, utan att det
verkliga förhållandet förryckes, anses för en tvistande part. Emellertid torde
dessutom beaktas, att alla bestraffningsmål kunna göras till föremål för pröfning
af högre instans, där den klagande äger obegränsad rätt att under målets fort¬
skridande framlägga allt, som kan tala till hans förmån. Genom inrättandet af
regeringsrätten såsom högsta instans för besvär öfver ämbetsverkens beslut i dessa
mål torde äfven för den ömtåligaste vara undanröjd all fara för att målen skulle
kunna blifva lättvindigt eller partiskt slutafgjorda. Däremot kan nog tvifvel råda
om ett bestraffningsmål alltid skall kunna erhålla sitt från alla synpunkter riktiga
afgörande med den procedur, som i motionen finnes antydd.
Beträffande slutligen de vid verkstaden anställda arbetarna, intaga dessa till
följd af verkstadsarbetets skiftande beskaffenhet en särskild ställning, och kunna
därför för dem ej gälla samma bestämmelser i afseende på aflöningar som för
linjearbetarna. Den största delen af verkstadsarbetet utföres på ackord, hvars
belopp bestämmes för hvarje slag af arbete efter öfverenskommelse med arbetaren.
Att öfverlämna bestämmandet häraf åt en förhandlingsnämnd skulle förutsätta,
att, såsom förhållandet är i de stora fabrikerna, samma arbetare år för år utförde
samma arbete. Så är emedlertid icke fallet med telegrafverkets verkstadsarbetare.
De olika arbetena därstädes drifvas nämligen i jämförelsevis liten skala, så att
samme arbetare får utföra olika slags arbeten, allt efter som behofvet af olika
tillverkningsartiklar påkommer. För de arbetare åter, som afiönas med timpenning,
betalas samma aflöning, som gäller för motsvarande slags arbetare inom den pri¬
vata verkstadsindustrien. Telegrafverkets verkstad intager nämligen inom denna
eu så blygsam plats, att dennas aflöningar måste vara bestämmande för telegraf¬
verkets. Dessa aflöningar torde åter i allmänhet vara bestämda efter föregående
förhandlingar mellan arbetsgifvarna och arbetarna och få väl därför anses vara
afvägda med hänsyn till bådas intressen. Att under sådana förhållanden för det
försvinnande fåtalet timarbetare inom telegrafverkets verkstad införa en särskild
förhandlingsordning, vore således öfverflödigt.
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 51*
Angående bestraffnings förhållandena vid verkstaden gälla de i verkstadens
lokaler anslagna ordningsregler, och hänvisar styrelsen i öfrigt till hvad styrelsen
härofvan anfört rörande Överklagande! af bestraffning af verkets öfriga personal.
På de skäl telegrafstyrelsen sålunda anfört anser styrelsen för sin del, att
införandet af en förhandlingsordning af den omfattning motionen afser är af
hänsyn till telegrafverkets personal obehöflig! och skulle på verkets behöriga
skötsel verka störande och tyngande.
Stockholm den 9 maj 1911.
Underdånigst
Herman Hy din.
K. E. Landström. V. Cärlheim-Gyllensköld.
Uti eu vid innevarande års riksdag inom Andra kammaren väckt motiou Utlåtande af
(nr 158) har herr ^Vinberg m. il. hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till kungl mttm-
Eders Kungl. Maj:t anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om ut- 'aum-J ■
redning angående lämpligaste former och grunder för fastställande af en för¬
handlingsordning mellan i statens administrativa verk anställda tjänstemän och
arbetare och deras organisationer å ena, samt vederbörande verks styrelser och
underlydande förvaltningar å andra sidan, och därefter för Riksdagen framlägga
förslag i ärendet. „
Sedan ordföranden i Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott a utskottets
vägnar anhållit, bland annat, att Eders Kungl. Maj:t täcktes anbefalla vattenfalls¬
styrelsen att afgifva yttrande angående de framställningar, Indika innefattas i
nämnda motion, har Eders Kungl. Maj:t den 17 nästlidna mars anbefallt styrelsen
att inkomma med det sålunda äskade underdåniga yttrandet; och får, till åtlydnad
häraf, styrelsen i underdånighet anföra följande.
Den i motionen gjorda hemställan åsyftar utredning genom Eders Kungl.
Maj:ts försorg angående lämpligaste former och grunder för fastställande af en
förhandlingsordning mellan i statens administrativa verk anställda tjänstemän
och arbetare samt deras organisationer å ena sidan, och vederbörande verks
styrelse och underlydande förvaltningar å den andra sidan.
Införande af eu dylik förhandlingsordning skulle hafva till syfte att gifva
tjänstemännen och arbetarna en viss yttranderätt och medbestämmanderätt i vissa
dem rörande angelägenheter. I motiveringen framhållas särskildt tre frågor,
beträffande hvilkas afgörande dylika rättigheter för tjänstemännen och arbetarna
skulle regleras genom förhandlingsordningen, nämligen beträffande aflöning, arbets¬
tidens längd samt bestraffningar, men uppenbarligen hafva motionärerna icke
tänkt sig att förhandlingsordningen skulle inskränkas till dessa frågor, utan
framhålla tvärtom, att gränserna härvidlag icke böra dragas för snäft, utan böra
ialla frågor af verklig reell innebörd för personalen, hvilkas afgörande icke, enligt
00
Andra kammar ms fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
hittills gällande förordning, tillkommer Riksdagen eller allmän domstol»,--- —
»uå endera parten så yrkar, kunna upptagas till pröfning».
Beträffande aflöningsfrugor anse motionärerna, att dessa behandlas på ett
tillfredsställande sätt för den ordinarie personalen, hvars aflöningsförmåner pröfvas
och fastställas af Riksdagen. Såvidt man kali döma af motionen, skulle det
således vara fastställande af aflöning för den extra ordinarie, extra och tillfälligt
anställda personalen, som skulle regleras genom förhandlingsordningen.
I fråga om arbetstiden synas motionärerna förutsätta, att denna skall i sin
helhet, oafsedt hvilken slags personal det gäller, blifva föremål för behandling
enligt förhandlingsordningen.
Beträffande bestraffningar synes ej fullt klart, om det är motionärernas
mening, att de enstaka fallen skola behandlas genom förhandling enligt för¬
handlingsordningen. I motionen närnnes nämligen i detta sammanhang, att
motionärerna endast afsett »att framhålla nödvändigheten af att framskapa ett
forum, sammansatt på sådana grunder, och arbetande under sådana former, att
dess utslag har den största möjlighet att tillvinna sig förtroende och respekt,
där meddelade bestraffningar kunna öfverklagas för granskning och revision».
När styrelsen går att yttra sig om den i motionen gjorda hemställan, anser
sig styrelsen först böra lämna eu kort redogörelse för personalens fördelning på
olika hufvudgrupper och för hithörande frågors behandling vid de under vatten¬
fallsstyrelsen ställda anläggningar och arbeten. Med hänsyn till den korta tid,
som stått styrelsen till buds, kommer styrelsen därefter" endast att i korthet
angifva sin principiella ställning till de i motionen framförda synpunkterna.
Driftpersonalen vid Trollhätte kanalverk och Trollhätte kraftverk samt
personalen vid räkenskapsafdelningen i Trollhättan är för närvarande anställd på
rätt olika grunder. Åtskilliga tjänstemän vid kanalverket och räkenskapsafdel¬
ningen äro sålunda anställda i enlighet med den af Eders Kungl. Maj:t och
1905 års Riksdag godkända stat, under det att kanalvakter m. fl. äro antagna på
personliga kontrakt med tre månaders uppsägning. Beträffande kraftverket äro
öfveringeniöreus anställningsvillkor godkända af Eders Kungl. Maj.t och 1909
års Riksdag, medan den öfriga för kraftverkets drift ständigt erforderliga personalen
af vattenfallsstyrelsen förordnats att uppehålla de olika befattningarna i kraft af
särskild af Eders Kungl. Maj:t fastställd stat. Vid sidan af förenämnda, mera
fasta personal, finnes gifvetvis äfven extra personal.
Enligt det förslag till aflöningsreglemente för tjänstemännen vid statens
vattenfallsverk, livilket af Eders Kungl. Maj:t förelagts innevarande års riksdag,
skulle största delen af den vid Trollhätte kanal- och vattenverk anställda personalen
på ett för framtiden betryggande sätt fästas vid verket, erhålla rätt till pension
m. fl. förmåner. Då det är att antaga, att nämnda aflöningsreglemente antingen
oförändradt eller med vissa jämkningar kommer att af Riksdagen nu eller fram¬
deles godkännas, har det synts styrelsen, som om den i styrelsens tjänst anställda
personalen redan under nuvarande förhållanden och oaktadt de ofvan relaterade
olika villkor, på hvilka personalen vid Trollhätte kanal- och vattenverk vunnit
anställning vid verket, lämpligen kunde uppdelas i följande tre hufvudgrupper:
A. Fast anställd personal, innefattande den fasta driftspersonalen vid Troll-
hätte trafikkanal och Trollhätte kraftverk samt vid räkenskansafdelniugen i
Trollhättan.
Andra kammarens fjärde tilljäUiga utskotts utlåtande Nr 14. 61
B. Extra, personal, innefattande all personal — med undantag af vattenfalls-
direktören — vid det centrala verket i Stockholm, samt en del personal, som i
regel behöfves vid räkenskapsafdelningen i Trollhättan eller vid driften af Troll-
hätte kanalverk och Trollhätte kraftverk eller i samband därmed skeende under¬
hållsarbeten.
C. Personal vid vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten.
För den fast anställda personalen komma förenämnda aflöningsreglemente
samt vattenfallsstyrelsens instruktion och för de olika tjänsterna gällande instruk¬
tioner att inrymma alla personalens anställningsvillkor i fråga om löneförmåner,
arbetstid och bestraffning.
Beträffande extra personalen har Riksdagen godkänt aflöningsstat för en del
tjänstemän vid det centrala verket, under det löneförmånerna för öfriga tjänstemän
bestämmas af styrelsen, eller, i ett fall af Eders Kung!. Maj:t. För den extra
personalen vid räkenskapskontoret i Trollhättan samt vid Trollhätte kanalverk
och Trollhätte kraftverk, hvilken personal är mycket fåtalig, fastställas anställ¬
ningsvillkoren af styrelsen eller vederbörande afdelningsföreståndare enligt af sty¬
relsen bestämda gruuder, som äro rättade efter villkoren för den ordinarie personalen.
För personalen vid vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten följas beträffande be¬
fälet vissa af vattenfallsstyrelsen fastställda grunder. För arbetarna äro anställ¬
ningsvillkoren bestämda dels af vissa »Allmänna bestämmelser rörande arbetare
vid kung!, telegrafverket, statens järnvägar samt under kungl. vattenfallsstyrelsen
lydande verk», Indika bestämmelser gemensamt utfärdades af de tre styrelserna
för nämnda verk den 9 februari 1909, dels af vissa för hvarje arbetsplats af
vattenfallsstyrelsen utfärdade »särskilda bestämmelser» samt »aflöningsbestäm-
melser», hvarigenom aflöning för arbete på tid fixeras.
För byggnadsarbetena komma förhållandena i regel att gestalta sig så,
att uär ett arbete — exempelvis en kraftstationsbyggnad •— skall igångsättas,
måste alla anställningsvillkor vara bestämda, innan någon personal kan anställas.
Då de ofvannämnda »allmänna bestämmelserna» gälla för alla byggnadsarbeten,
återstår endast att med de så kallade »särskilda bestämmelserna» komplettera dem
i vissa detaljfrågor samt i de så kallade »aflöningsbestämmelserna» fastslå de
för platsen betecknande normallönerna vid arbete på tid. Det senare är gifvetvis
det viktigaste och måste ske genom jämförelse mellan löneförhållandena dels på
orten, dels på andra likvärdiga platser. Vid det första af vattenfallsstyrelsens
föregångare, styrelsen för Trollhätte kanal- och vattenverk, igångsatta arbetet,
stora kraftstationsbyggnaden i Trollhättan, voro från början icke några skarpt
formulerade bestämmelser utfärdade och öfverenskomna. Detta hade också snart
till följd, att arbetarna påyrkade sådana, och blefvo äfven sedermera dylika
bestämmelser utfärdade efter föregående öfverläggning med arbetarna samt en
prislista bestämd, hvilken äfven undertecknades af arbetarnas representanter. De
numera före hvarje arbetes igångsättning utfärdade bestämmelserna får hvarje ar¬
betare. som tager anställning, skriftligen förbinda sig att följa.
Vid byggnadsarbetena bedrifves emellertid arbetet i mycket ringa grad med
aflöning per tid, utan det ojämnförligt mesta arbetet utföres på ackord eller enligt
så kallade arbetskontrakt, vid livilka båda förfaringssätt arbetarens medbestäm¬
manderätt vid prissättningen är väl tillvaratagen.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
62
Hvad frågan om bestraffning vidkommer, har under styrelsens tillvaro
intet fall af sådan förekommit bland den fast anställda eller extra personalen.
Vid byggnadsarbetena har endast förekommit ett fall som möjligen kan hänföras
hit. Det förtjänar framhållas, att vederbörande arbetsbefäl erbjöd frågans hän¬
skjutande till skiljedom, men att detta afböjdes.
Till ytterligare upplysning rörande här ofvan behandlade frågor får styrelsen
härjämte öfverlämna en af öfveringenjören vid styrelsens byggnadsarbeten, kap¬
tenen G. Malm till Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott afgifven promemoria
i ämnet. Styrelsen öfvergår härefter till att angifva sin principiella ställning
till den föreliggande motionen.
Syftemålet med den ifrågasatta förhandlingsordningen är uppenbarligen att
garantera tjänstemän och arbetare i första hand rätt att framlägga sina synpunkter,
när det gäller för dem viktiga frågor, men såvidt man kan förstå, är det ej
motionärernas mening att inskränka deras rätt härtill, utan torde motionärerna
syfta åt att tillförsäkra ali personal — eller åtminstone den lägre personalen —
medbestämmanderätt vid afgörande af dylika frågor.
Man torde kunna erkänna, att det är rättvist att tjänstemännen få framföra
sina synpunkter, och många gånger förefinnes rent af behof för eu öfverordnad att
att i vissa frågor rådföra sig med en större grupp af underordnade tjänstemän eller
arbetare. För vattenfallsstyrelsens vidkommande, där det gäller relativt små grupper
af tjänstemän och arbetare, har det hittills icke visat sig svårt att på ett tillfreds¬
ställande sätt ordna frågan om inhämtande af viss personals mening, där sådant
befunnits önskligt. Härifrån och till fastställande af en förhandlingsordning, enligt
hvilken personalens medbestämmanderätt skulle garanteras, är dock ett stort steg.
Enligt eu dylik förhandlingsordning skulle, enligt motionärerna, förhandling
ske i vissa, ja, de flesta, personalen rörande frågor, och skulle därvid vissa tjänste¬
män representera arbetsgifvaren och vissa tjänstemän representera arbetstagaren.
Man vill klyfva administrationen i tvenne grupper, arbetsgifvare och arbetstagare,
men hvar är gränsen? Alla tjänstemän från den högsta till den lägsta äro dock
arbetstagare, och arbetsgifvaren är staten. Men vill införa ett förhållande med
olika parter, ett förhållande, som i själfva verket icke finnes vid statens verk.
Det måste med styrka betonas, att vid ett statens verk finnes icke det motsats¬
förhållande, som vid ett enskildt företag, där ett privatekonomiskt intresse står
emot arbetstagarens sträfvan att själf se sig till godo så mycket som möjligt.
Vid statens verk äro alla statens tjänare och böra i första hand sträfva efter att
uppfylla sina plikter som sådana så väl som möjligt.
I eu förhandlingsnämnd, sammansatt af statens tjänstemän såsom represen¬
tanter för arbetsgifvaren och tjänstemän som representanter för arbetstagaren,
borde således alla vara besjälade af samma anda, att befordra statens väl. Det
medgifves, att de likaväl kunna vara besjälade af samma tanke i motsatt rikt¬
ning. En dylik anordning synes därför principiellt oriktig, och i praktiken skulle
den säkerligen i hög grad verka tyngande på arbetet inom alla grenar af admi¬
nistrationen, liksom ock blifva för statsverket synnerligen betungande i eko¬
nomiskt afseende. Vid hvarje verk skulle ett oändligt antal förhandlingsmål före¬
komma, och med erfarenhet af den tidsutdräkt, som vållas af dylika förhandlin¬
gar, kan man godt sluta sig till, att en mängd arbetstimmar för nämndens många
ledamöter i hvarje fall skulle förspillas, och man kan vara viss om, att staten
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 63
skulle få betala hela apparaten antingen direkt, eller dels direkt, dels indirekt.
Särskilt för ett mindre verk såsom vattenfallsstyrelsen, där tjänstemännens antal
är så ringa, att hvarje arbetstimme måste effektivt utnyttjas, om allt nödvändigt
arbete skall kunna fortgå utan störande afbrott, skulle en dylik tingens ordning
ställa sig synnerligen betungande.
Det är väl också mycket problematiskt om en förhandling i af motionärerna
afsedd ordning, med framkonstruerande af en konstlad uppdelning af tjänste¬
männen i arbetsgivare och arbetstagare, skulle medföra hvad man innerst åsyftar,
nämligen en fullt rättvis behandling af alla viktiga frågor. För ett rättvist utslag
är man van att betrakta såsom nödvändigt, att en sak belyses från olika sidor
inför ett opartiskt forum, som är utslagsgifvande. Att en förhandlingsnämnd,
bestående af representanter, insatta på programmet att representera tvenne skilda
intressen, skulle vara eu lämplig utslagsgifvande institution är icke antagligt, utan
skulle eu förhandlingsväg sådan som den ifrågasatta tillgripas, måste man nog äfven
tänka sig vid sidan däraf eller däröfver en utslagsgifvande myndighet. Med den om¬
fattning af antalet frågor, motionärerna afsett skola behandlas på förhandlingens
väg, skulle emellertid vid genomförande af en dylik anordning respektive styrel¬
sers handlingsfrihet i hög grad inskränkas och ledningen i viss mån öfverflyttas
till den utslagsgifvande myndigheten. Att detta icke vore till nytta för statens
verkliga intresse, är emellertid uppenbart.
Vid jämförelse mellan en anordning af den art, motionärerna afse, och det
»nuvarande systemet», där afgörandet, om ej frågan går till Eders Kung! Maj:t
och Riksdagen, i hvilket fall motionärerna synas anse garantier för en fullt rätt¬
vis behandling föreligga, ligger hos en styrelse, som fäller sitt utslag, icke såsom
representant för ett arbetsgifvareintresse utan såsom representant för staten samt
under tjänstemannaansvar, anser styrelsen den nuvarande anordningen vara att
föredraga. Det må därjämte erinras, att Eders Kungl Maj:t och Riksdagen ge¬
nom inrättande af regeringsrätten sörjt för att handläggandet af besvär öfver de
administrativa myndigheternas beslut i sista hand är anförtrodt åt en domstol,
hvars opartiskhet borde vara höjd öfver hvarje tvifvel.
Med stöd af det sålunda anförda får styrelsen för sin del bestämdt afstyrka
införande af en förhandlingsordning mellan statens administrativa verk och dem
underställd personal. I handläggningen af detta ärende hafva styrelsens samtliga
ledamöter deltagit.
Underdånigst
F. Vilh. Hansen,
enl. uppdrag.
Stockholm den 1 maj 1911.
M. Mimek af Rosensehöld.
64
Andra hammarens fjärde tillfälliga utshotts utlåtande Nr 14.
Såsom af dessa utlåtanden framgår, ha samtliga ämbetsverk ansett sig*
böra till väsentlig del på grund af ensartade skäl afstyrka motionärens
framställning såväl i fråga om fastställandet af en särskild förhandlings¬
ordning mellan den e. o. personalen och resp. myndighet som beträffande
upprättandet af ett sådant institut vid hvarje verk, till hvilket öfverkla-
ganden af administrativa bestraffningar kunde riktas.
Emellertid ha ej mindre än fyra byrådirektörer inom kung!, järnvägs¬
styrelsen samt en byråchef inom kung!, generalpoststyrelsen anfört häremot
afvikande meningar. Den sistnämnde anser, att om eu eventuell förhand¬
lingsordning endast kom me att reglera de former, under hvilka represen¬
tanter för personalen skulle af vederbörande styrelse kallas till öfverlägg¬
ning och de fall, i hvilka dylik öfverläggning borde äga rum, så vore intet
att erinra mot dess fastställande, än att de fall, i hvilka personalen skall
vara berättigad att bli hörd, böra begränsas till ärenden, som för densamma
äro af större och principiell betydelse, och hvilka ärendens natur bör i
förhandlingsordningen så noggrant som möjligt angifvas. De förstnämnda
anse att järnvägsstyrelsen icke bort ställa sig helt afvisande mot tanken
att författningsenligt bestämmes vissa normer för öfverläggning med persona¬
len i viktigare frågor. De hänvisa i hufvudsak till de förordningar, som
det österrikiska järn vägsministeriet utgifvit den 23 mars 1907 och den 19
april 1909 (se sid. 27).
Utskottets
utlåtande.
Man finner sålunda, att det i herr Winbergs med fleras motion fram¬
förda spörsmålet är af mycket invecklad beskaffenhet och af stor räckvidd
med hänsyn till de skilda statsverkens organisation och drift och på grund
af de olika kategorier tjänstemän och arbetare, hvilka skulle komma att
beröras af eu genomförd förhandlingsordning. Såväl i respektive sty¬
relsers yttranden som i vid dessa fogade reservationer uttalas, att de prin¬
ciper, som skulle vara grundläggande för hvad motionärerna föreslå, äro
för den svenska statsförvaltningen så nya, att genomförandet af en för¬
handlingsordning enligt förslaget skulle leda till mycket genomgripande
förändringar och medföra konsekvenser, hvilka i många detaljer äro svåra
att på förhand tillräckligt öfverskåda. Sålunda ha äfven reservanterna,
som principiellt anslutit sig till tanken om att såväl tjänstemän som ar¬
betare böra erhålla en viss medbestämmanderätt i fråga om med deras ar¬
bete förenade tjänstevillkor och löner, uttalat sig för eu begränsning af
ifrågavarande rätt inom vissa områden, så att under alla förhållanden
statsmakternas ställning som arbetsgivare icke däraf kan på något sätt
kringskäras eller försvagas, det vill säga man anser sig icke kunna med¬
gifva i statens tjänst anställda att som likaberättigad part förhandla med
Andra hammarens fjärde tillfälliga utsTeotts utlåtande Air 14. 65
statens förvaltningsorgan. I detta hänseende har äfven i motionens fram¬
ställning gjorts inskränkning i förhandlingsordningens omfattning för så¬
dana frågor, Indika — såsom formuleringen lyder — »icke äro af den
art att de falla under Riksdagens afgörande eller af den beskaffenhet, att
deras afgörande tillkommer allmän domstol», således förnämligast hvad
som är att hänföra till allmänna tjänstevillkor och löner på stat. Vid
definierandet af denna gränsskillnad mellan frågor, som skulle inrymmas
i eu allmän förhandlingsordning eller därifrån undantagas, synas emellertid
såväl motionärerna som arbetareorganisationernas öfriga målmän, enligt ut¬
talanden i deras inlagor, icke ha uppnått eu fullt enhetlig och fast stånd¬
punkt, eller kunnat angifva några klara riktlinjer, hvilket äfven visar, att
det vidlyftiga ämuet ännu icke hunnit fullt genomarbetas.
Utskottet, som först under den senaste veckan kunnat hopbringa allt
det vidlyftiga materiel, till belysning af frågan, som nu föreligger i detta
utlåtande med bilagor, är fullt öfvertygadt om att den viktiga saken, som
berör ett så stort antal medborgare, måste göras till föremål för stats¬
makternas åtgärder genom fastställande af vissa normer för öfverläggning
med statens tjänstemän och arbetare rörande deras tjänstevillkor och löner.
Då emellertid utskotet ansett, att Riksdagen, innan den eventuellt
påkallar Ivungl. Majits åtgärd genom en utredning och förslag till åtgärder,
borde ägna ärendet i hela dess omfattning eu grundligare ompröfning än
som under Riksdagens sista dagar torde vara möjlig, för att i vissa hän¬
seenden kunna angifva några särskilda önskningsmål beträffande såväl om¬
rådet som formerna för dylika bestämmelser, hvarom utskottet icke heller
ansett sig nu kunua framlägga några särskilda förslag, så har utskottet
blott velat framlägga det insamlade materielet för frågans bedömande. Och
då äfven om Andra kammaren beslutar i frågan, Första kammaren knappast
torde medhinna ärendets behandling, hvarigenom något Riksdagens beslut
i år icke skulle uppnås, så hemställer utskottet,
att herr Winbergs m. His motion, nr 158, om
skrifvelse till Kung!. Maj it angående en förhandlings¬
ordning, för närvarande icke måtte till någon Andra
kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 maj 1911.
På utskottets vägnar:
ERIK PALM STJERNA.
Bihang till Hihsd. prof. Wll. !) Sand. 2 Afd. 2 Band. 4 Ser. VI Höft.
9
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotta utlåtande Nr 14.
Reservationer:
ce
af friherre Fahnstierna:
Såsom af motionen och bil. 3 och 4 framgår, bör herr Winbergs motion
betraktas som ett uttryck för den mening i hithörande frågor, hvilken
omfattas af den lägre personalen vid statens affärsdrifvande verk. Det
torde under sådana förhållanden varit önskvärdt, om utskottet ägnat fram¬
ställningen mer ingående uppmärksamhet än dess utlåtande ådagalägger.
Jag kan ej heller underlåta att uttala ett beklagande öfver att utskottets
majoritet icke velat biträda det yrkande, livilket framburits i en reserva¬
tion af hrr Gibson och Andersson i Stärte. Därigenom hade utskottet
åtminstone kunnat lämna ett omedelbart stöd åt personalens sträfvan att
under författningsenligt stadgad form träda i öfverläggning med sin öfver-
ordnade myndighet i fråga om tjänsteforhållanden, som nära beröra dess
intressen.
För min del anser jag att behofvet af öfverläggningar mellan personalen
och resp. myndighet rörande anställningsvillkor och löneförmåner m. in.,
som redan yppat sig vid fyra af de fem ämbetsverken, icke kan förnekas.
Det är all anledning att förmoda att det äfven i framtiden kommer att
göra sig gällande. Under sådana förhållanden måste det anses vara en
praktisk handling att i tid vidtaga åtgärder för att bereda lämplig form
för öfverläggningarnas bedrifvande, så att några tvister därom icke behöfva
förekomma vid öfverläggningarnas början. Såsom reservanterna inom kungl.
järnvägsstyrelsen anföra skulle ej endast personalens berättigade intressen
härigenom tillgodoses, utan äfven den öfverordnade myndigheten kunna
erhålla ett fullödigt uttryck för de åsikter, som företinnas hos skilda grupper
af personalen. Uti Österrike och Frankrike har man, såsom utredning
visar, beträdt denna väg.
Motionären, och med honom järnvägs- och lokomotivmannaförbunden,
åsyfta emellertid ej endast, att personalen må beredas tillfälle ingå uti
författningsenligt ordnad öfverläggning med sina öfverordnade. De vilja,
att eu förhandlingsordning skall fastställas, hvarigenom personalen erhåller
medbestämmanderätt i fråga om sådana tjänsteförb ållanden, hvilka ej reg¬
leras af Eiksdagen. Härigenom vidgas framställningen till att omfatta
spörsmål af synnerligen svårlöst art, men hvilka likväl äro af beskaffenhet
att böra upptagas till omsorgsfull pröfning af statsmakterna. Det är ej
endast fråga om att personalen må beredas lämpligt forum att framföra
sina önskemål. Den skall äfven såsom förhandlande part deltaga i ut¬
redningar rörande tvistefrågor mellan densamma och resp. myndighet eller
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 67
angående nya förslag till lönestater och tjänsteförhållanden. Motionären
vill äfven att personalen vid dessa frågors afgörande — såvidt Kiksdagen
eller allmän domstol ej handlägger dem — skall såsom lika berättigad del¬
taga uti beslutet. Den konsekventa tillämpningen af denna uppfattning
leder motionären till ett uttalande om förliknings- och skiljedomsförfarandets
användande.
För att bilda sig ett omdöme angående det befogade uti denna tanke¬
gång, bör det erinras om att man, som motionären säger, »bör kunna vara
enig om, att sådana öppna konflikter som arbetsnedläggelse icke borde
behöfva förekomma inom de områden, där staten är arbetsgivare». I
fråga om statsdriften är det angelägnare än eljest, att verksamheten obe¬
hindrad fortgår. Ett förbud mot arbetsnedläggelse vore emellertid såväl
omöjligt att effektuera som olämpligt att utfärda, när personalen samtidigt
förhindras att vinna gehör för det berättigade uti de kraf, som kunna
föranleda eu strejk. Medan de enskilda järnvägarnas personal äger möjlig¬
het fullt tillgodose sina intressen, skulle detta vara statspersonalen för-
menadt. En bättre väg för arbetsfredens betryggande, än det nakna strejk¬
förbudet, synes mig vara den, som motionären antyder, och som afser att
så förbinda personalen vid företaget, att själfva behofvet af arbetsned-
läggelsens begagnande försvinner. Skall detta kunna ske, gäller det ej
endast att tillmäta personalen goda löneförmåner, utan äfven att låta dess
meningar i öfrigt vinna sådant beaktande, att personalen känner sig sam-
hörig med företaget. Vill man uppnå detta syfte, torde en viss grad af
medbestämmanderätt icke kunna frånkännas personalen. Denna uppfatt¬
ning synes ha varit vägledande för den danska förhandlingsordningens
utfärdande, ehuru uti densamma ministeriets bestämmelser i alla afseenden
äro slutligt afgörande. Ännu ett steg uti motionens riktning torde inne¬
bäras uti ett par af de senaste franska lagförslagen och den kanadensiska
lagen af 14 mars 1907,
När man från nu angifna principiella ståndpunkt skall utbilda lämp¬
liga former för förhandlingarnas bedrifvande och afväga graden af medbe¬
stämmanderätt åt personalen, framställa sig onekligen betydande svårig¬
heter, hvilka först efter eu utredning kunna öfverskådas och undanröjas.
Det synes mig därför icke lämpligt att uti ärendets föreliggande skick
upptaga denna sak till detalj behandling. Det må vara nog att konstatera
behofvet af en fackmässig utredning i ämnet, hvartill utskottet äfven för
sin del sökt lämna material.
Förutom begäran om fastställandet af en förhandlingsordning har motio¬
nären uti sin motivering äfven påyrkat ett lämpligare sätt för de admi-
68 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
nistrativa bestraffningarnas afdömande och beredande af möjlighet till
deras öfver klagande hos ett för ändamålet organiseradt särskild! institut.
Utskottet bär i det närmaste förbigått denna fråga, som jag finner värd
synnerligt beaktande. Det kan ej vara lämpligt att sådan olikformighet
äger rum inom skilda ämbetsverk som bil. 2 anger vara för handen.
Enhetlighet bör finnas på detta område, där staten ensam är arbetsgivare.
När kungliga järnvägsstyrelsens öfverrevisorer funnit lämpligt framställa
erinran om att inom denna förvaltningsgren enhetliga bestraffningsnormer
saknas, synas fullgiltig^ skäl föreligga att vid en utredning äfven denna
del af motionärens framställning tages i betraktande,
På grund af det som anförts får jag sålunda hemställa,
att herr Winbergs motion, nr 158, måtte af Andra kammaren bifallas.
af herrar Gibson och Andersson i Ställe:
Motionärerna hafva icke gjort någon särskillnad mellan yttranderätt
och medbestämmanderätt, och hafva gifvit staten och dess organ en sido-
ordnad ställning till sin personal, icke eu öfverordnad. Statens verk hafva
trots grund väsentliga olikheter alltför mycket jämställts med enskilda. Yi
anse därför, att utskottet icke kunnat odeladt ansluta sig till föreliggande
motion.
Yi förstå äfven att utskottets majoritet hyser betänkligheter att, i
denna Riksdagens sena timme under brådskande göromål, intaga eu mer
afgörande ställning uti denna fråga. Men då vi anse att frågan är af stor
vikt och att af det föreliggande materialet tydligen framgår behofvet af
enhetliga normerande reglers fastställande, så hade vi önskat att utskottet
icke stannat vid ett rent afböjande af motionen i sin helhet, utan att ut¬
skottet hemställt,
att Andra kammaren för sin del ville besluta att Riksdagen i skrif¬
velse till Kung!. Maj:t måtte anhålla om utredning huruvida och i hvilka
former skulle kunna fastställas:
dels bestämda regler för den vid statens administrativa verk syssel¬
satta personalens deltagande genom utsedda representanter uti utarbetandet
af förslag å de bestämmelser rörande arbets- och löneförhållanden och dylikt,
som äro å denna personal tillämpliga, samt
dels regler för s. k. disciplinmåls behandling.
af hen- Olsson i Kullenbergstorp, som yrkat rent utslag på den före¬
liggande motionen.
Andra kammarens fjärde tillfälliga, utskotts utlåtande hr 14.
69
Bilaga 1.
Hufvudaftai nr ! mallan Svenska järnvägarnes arbetsgivareförening och
Svenska järnvägsmannaförbundet,
innehållande regler för behandling af uppkommande meningsskiljaktigheter mellan järn-
vägsförvaltningar och järnvägspersonal eller de båda organisationerna äfvensom för
uppgörande af lönesatser m. m.; gällande från och med den 1 juli 1909 tillsvidare
med ett års ömsesidig uppsägning.
§ 1.
Vid de järnvägar, som äro anslutna till Svenska järnvägarnas arbetsgifvare-
förening, må icke, vidkommande personal, som tillhör Svenska järnvägsmannaför¬
bundet, lockout, strejk, bojkott eller blockad, vare sig maskerad eller öppen äga rum;
och skola alla uppkommande meningsskiljaktigheter, där icke allmän lag annorlunda
bestämmer, under den tid detta aftal äger gällande kraft behandlas och erhålla sin
slutliga lösning i enlighet med de i detta aftal närmare angifna regler.
De båda hufvudorganisationerna äro hvarandra ansvariga för, att deras respektive
afdelningar och medlemmar ställa sig detta aftal och alla jämlikt detsamma träffade
afgöranden till ovillkorlig efterrättelse.
Förhandling mellan järnvägsförvaltning och dess personal.
§ 2.
Mom. 1. Då meningsskiljaktighet uppkommit mellan järnvägsförvaltning, å
ena sidan, och järnvägspersonal eller förbundsafdelning, å den andra, skall försök
alltid i första hand göras att ernå uppgörelse genom förhandling dem emellan.
Mom. 2. Finnes anledning antaga, att enighet icke kan ernås, eller påfordras
det från någondera parten eller från någondera organisationen, skall vederbörande
organisations ombudsman omedelbart tillkallas för att såsom medlare deltaga i för¬
handlingarna mellan parterna.
Då fråga föreligger om uppgörande af ny lönestat, skola organisationernas om¬
budsmän alltid närvara vid förhandlingarna.
Mom. 3. Varder öfverenskommelse träffad, skall denna affattas skriftligen och
ofördröjligen underställas de båda organisationernas styrelser i och för godkännande.
Kan icke genom förhandling i den ordning, hvarom i föregående paragraf
stadgas, öfverenskommelse träffas, och någondera parten önskar fullfölja ärendet,
göre därom senast 14 dagar efter förhandlingarnas afbrytande skriftlig anmälan till
70 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Hr 14.
fcin organisations styrelse med bifogande af fullständiga uppgifter om ärendets inne¬
börd, dagen då framställningen gjorts eller afgörande af tvisten påkallats samt re¬
sultatet af de förda förhandlingarna och dagen för deras afbrytande.
Har ärendet icke inom sålunda stadgad tid fullföljts, anses frågan hafva för¬
fallit, där ej organisationernas styrelser gemensamt medgifva fullföljd däraf.
§ 4.
Då sådan anmälan, hvarom i föregående paragraf sägs, i vederbörlig ordning
inkommit, och vederbörande organisations styrelse finner, att fullgoda skäl för ären¬
dets fullföljd föreligga, skall ärendets vidare behandling äga rum i enlighet med
hvad här nedan stadgas.
Vederbörande organisationer är dock obetaget att sinsemellan öfvenskomma om,
att ärende dessförinnan skall återförvisas till förnyad förhandling parterna emellan.
Förhandling inför förliknings- och skiljenämnder.
§ 5.
Mom. 1. För afgörande af sådana ärenden, hvarom icke, på sätt i §§ 2—4
omförmäles, uppgörelse kunnat ernås, äro inrättade särskilda förliknings- och skilje¬
nämnder. Dessa nämnder äro till vidare dels tre distriktsnätunder såsom första
instans, en i Stockholm — för norra distriktet — en i Göteborg — för mellersta
distriktet — och en i Malmö — för södra distriktet —-, samt dels, såsom högsta
instans, järnvägarnas skiljedomstol, med säte i Stockholm.
Distriktsindelningen fastställes för hvarje verksamhetsår af organisationernas
styrelser.
Mom 2. Distriktsnämnd består af fem för ett verksamhetsår valda ledamöter,
af hvilka hvardera organisationen inom sig utser två, jämte två suppleanter, och de
fyra ledamöterna gemensamt den femte, hvilken skall vara en opartisk person och
fungera som nämndens ordförande. Skulle ledamöterna ej enas vid valet, skola de
öfverlämna åt en utomstående person att utse ordförande i nämnden. Kan enighet
icke heller därvid ernås, skall anmodan ställas till ordföranden i styrelsen för den
offentliga arbetsförmedlingen i resp. Stockholm, Göteborg och Malmö att, efter sam¬
råd med sin styrelse, antingen själ! fungera som distriktsnämndens ordförande eller
ock därtill utse annan opartisk person.
Som ledamöter i distriktsnämnd inträda ock de respektive organisationernas
ombudsmän, då de äro vid förhandlingarna närvarande.
Mom. 3. Järnvägarnas skiljedomstol består af sju ledamöter, af hvilka hvar,
dera organisationen utser dels en utom de respektive organisationerna stående person-
för ett verksamhetsår — hvilka båda ledamöter dock icke äga deltaga i behandlingen
af disciplinmål — dels ock två personer, tillhörande respektive organisationer, valda
för två verksamhetsår, med iakttagande likväl däraf att första gången sådant val
äger rum, den ena af dessa ledamöter skall afgå efter första året.
För samtliga ledamöter utses suppleanter till dubbla antalet.
Den sjunde ledamoten af skiljedomstolen utses för ett verksamhetsår af de
sex ledamöterna gemensamt, och skall denne vara en utom respektive organisationer
stående, opartisk person samt fungera såsom skiljedomstolens ordförande.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 71
Kan enighet vid valet af ordförande icke uppnås, konstituera sig ledamöterna,
förstärkta med tre suppleanter å hvardera sidan, till valkollegium och anmoda chefen
för kungl. kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik att utse ordförande i val¬
kollegiet, hvilken äger stt söka sammanjämka de olika meningarna eller i sista hand
själ!' utse skiljedomstolens ordförande.
Mom. 4. Ingen kan samtidigt vara ledamot af distriktsnämnd och skilje¬
domstolen.
Mom. 5. Distriktsnämnderna och skiljedomstolen äga själfva fastställa sin
arbetsordning samt utse sekreterare.
S ö.
Mom. 1. Pröfvar vederbörande organisations styrelse, att visst ärende skall
hänskjutas till distriktnämnds handläggning, göre därom ofördröjligen, och senast 30
dagar efter det ärendet biifvit till organisationen öfverlämnadt, anmälan till mot¬
partens organisation äfvensom till distriktsnämnden samt tillställe samtidigt den
senare de till ärendet hörande, hos organisationen förefintliga handlingar. Nämnden
skall därfter skyndsammast sammanträda för att noga undersöka ärendet och med
alla till buds stående medel söka ernå en för båda parterna tillfredsställande lösning.
Mom. 2. Till detta sammanträde, som bör hållas så snart ske kan, efter det
handlingarna till distriktsnämnden öfverlämnats, å tid och ställe, som af ordföranden
bestämmes efter samråd med nämndens öfriga ledamöter, kallas jämväl parterna
(representanter för vederbörande järnvägsförvaltning och för dess personal) äfvensom
respektive organisationers ombudsmän.
Förhandling inför distriktsnämnd skall om möjligt vara afslutad senast 8 dagar
efter det första sammanträdet ägt rum.
Alom. 3. Uteblifver part, utan af nämnden godkändt förfall, upptages frågan
det oaktadt till behandling, hvarvid den parten företrädes af sin organisations ombud
inom nämnden.
Alom. 4. Ernås förlikning, affattas villkoren skriftligen och undertecknas af
ledamöterna i nämnden och parternas närvarande representanter, hvarefter exemplar
af förlikningshandlingen ofördröjligen öfversändas till organisationernas styrelser för
erhållande af deras godkännande, hvilket icke får förvägras, med mindre öfverens-
kommelsen befinnes stå i strid med något mellan organisationerna gällande aftal.
Mom. 5. Åstadkommes icke förlikning, upprättas ett kortfattadt protokoll
öfver förhandlingarna med angifvande af hvad därvid förekommit, de meningar de
olika ledamöterna företrädt och skälen för desamma, eller, i förekommande fall,
huruvida vederbörande icke kunnat bilda sig en uppfattning i frågan. Detta protokoll
skall, vederbörligen justeradt, insändas till organisationernas styrelser senast 14 dagar
efter det förhandlingarna inför distriktsnämnden afslutats.
Akorn. (i. Afser ärende, som biifvit hänskjutet till distriktsnämnds handläggning,
tolkning af gällande specialaftal, fråga om bestraffning eller annan fråga af personlig
natur (disciplinmål), skall distriktsnämnd, om förlikning icke kunnat träffas, konsti¬
tuera sig till skiljenämnd för att döma i frågan.
I afgörandet skola då deltaga minst tre ledamöter, bland dem representanter
för arbetsgivare och personal till lika antal, hvarvid ordföranden i sista hand äger
utslagsröst.
72 Andra kammarms fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
§ 7.
Därest icke förlikning ernås inför distriktsnämnd och någondera parten vill
vidare fullfölja ärendet, äfvensom då part önskar öfverklaga af distriktsnämnd af-
kunnad dom, skall yrkande därom, för att ärende icke skall anses vara för ett år
förfallet eller afkunnad dom anses vara slutgiltigt fastställd, framställas hos veder¬
börande organisations styrelse senast SO dagar efter det part erhållit del af distrikts-
pämndens beslut; och ankommer det på vederbörande organisations styrelse att utan
onödigt uppskof afgöra, huruvida ärendet skall hänskjuta® till skiljedomstolen.
§ 8.
Framställning eller tvist, som uppenbarligen berör principfråga af större räck¬
vidd eller är gemensam för olika distrikt, så ock meningsskiljaktigheter mellan de
båda hufvudorganisationerna — jämväl angående tillämpningen af detta aftal —-
skola, om endera organisationen det yrkar, direkt hänskjuta® till skiljedomstolens
afgörande.
§ 9.
Mom. 1. Skiljedomstolen sammanträder, därest ärende föreligger, minst fyra
gånger om året, under februari, maj, augusti och november månader samt därjämte
så ofta endera organisationen det påkallar.
Mom. 2. Ärende bör, med insändande af fullständiga handlingar, vara af
vederbörande organisation anmäldt hos domstolens sekreterare senast den 15 i måna¬
den näst före den under hvilken domstolen sammanträder. På domstolen ankommer
dock att i förekommande fall afgöra, huruvida senare anmäldt ärende må vid det
sammanträdet till pröfning upptagas.
Mom. 3. Domstolen är beslutmässig, då fem — och i disciplinmål tre — leda¬
möter äro närvarande, med iakttagande likväl däraf att i hvarje beslut skola jämte
ordföranden deltaga lika många ledamöter från hvardera sidan; och galle vid lika
röstetal bland öfriga ledamöter den mening, ordföranden biträder, eller ock af honom
framställdt medlingsförslag.
Genom ordförandens afgörande må dock ny lönestat icke fastställas att gälla
för längre tid än tre år.
Mom. 4. Domstolen pröfvar själ!', huruvida någon dess ledamot är jäfvig att
deltaga i frågas behandling.
Mom. 5. Föredragande inför domstolen äro organisationernas ombudsmän, med
undantag beträffande disciplinmål och frågor om tolkning af ingångna aftal, hvilka
föredragas af sekreteraren, dock i närvaro af ombudsmännen.
Då någondera organisationen det påfordrar, må part ej förmenas företräda inför
domstolen för att bevaka sin rätt.
Domstolen äger ock föranstalta om erforderliga undersökningar samt infordra
upplysningar af respektive organisationer, järnvägsförvaltningar och personal.
J/om. 6. Domstolens utslag, som skall affatta? skriftligen och undertecknas af
alla vid beslutets fattande närvarande, är ovillkorligen bindande. Hvarje utslag skall
tryckas och på lämpligt sätt offentliggöras.
73
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Öfriga bestämmelser.
§ 10.
Fråga om disciplinmål må icke upptagas till pröfning, såvida icke yrkande
därom af vederbörande part framställts inom SO dagar sedan hvad part önskar påtala
ägt rum och blifvit för honom kändt. Bestraffning gånge dock omedelbart i verk¬
ställighet, då vederbörande förvaltning finner sådant nödvändigt för järnvägstjänstens
behöriga upprätthållande.
§ 11.
De kostnader, som föranledas af ärendes behandling enligt detta aftal, bestridas
af vederbörande organisation efter eget afgörande; dock skola alla kostnader, som
äro att anse såsom gemensamma, gäldas med hälften af hvardera organisationen.
§ 12.
Förestående aftal gäller från och med den 1 juli 1909 och tills vidare intill
utgången af den kalendermånad, som infaller ett år efter det uppsägning å någon¬
dera sidan skriftligen ägt rum; och kan sådan uppsägning afse aftalet i dess helhet
eller viss del däref.
§ 13.
Då uppsägning af aftalet skett, utse organisationernas styrelser omedelbart en
aftalsnämnd, bestående af fem personer från hvardera sidan jämte suppleanter till
lika antal, hvilken nämnd under ordförandeskap af skiljedomstolens ordförande utan
onödigt uppskof sammanträder för att söka uppgöra förslag till nytt aftal.
Afser uppsägningen ernående af ändrade bestämmelser i aftalet, skola fullstän¬
diga förslag till sådana ändringar aflämnas samtidigt med uppsägningen.
Af aftalsnämnden utarbetadt förslag bör föreligga till organisationernas ompröf¬
ning senast sex månader före det uppsagda aftalets utlöpande samt nytt aftal för
att blifva gällande vara af organisationerna antaget senast tre månader före sist¬
nämnda tidpunkt.
§ 14.
Har detta aftal efter vederbörlig uppsägning utlupit, utan att nytt aftal blifvit
träffadt, skola skiljedomstolen och distriktsnämnderna fortfarande fungera, intill dess
att samtliga ärenden, som före aftalets utlöpande blifvit i behörig ordning upptagna,
fått sin slutliga behandling i enlighet med förestående bestämmelser.
Af detta aftal äro två lika lydande exemplar upprättade och utväxlade.
Stockholm den 1 juni 1909.
För Svenska järnvägarnas arbetsgifvareförening:
AU G. WIJKANDER.
Ivar Hallberg.
För Svenska järnvägsmannaförbundet:
A. W. FERM.
C. Winberg.
Bihang till Biksd. prof. 1911. 9 Sami. 2 Afd. 2 Band. 4 Ser. 13 Höft.
10
74
Andra lammarens fjärde tillfälliga atslotts utlåtande Nr 14.
Bilaga 2.
För att erhålla ytterligare material till bedömande af den föreliggande frågan
har utskottet hos resp. ämbetsverk begärt upplysning angående nedanstående frågor:
1) Ha inom statens järnvägs-, post-, telegraf-, tull- och vattenfallsförvaltningar
några öfverläggningar eller förhandlingar ägt rum mellan den å ordinarie eller å extra
ordinarie stat upptagna personalen — företrädd genom deras organisationer eller
särskildt utsedda representanter — samt vederbörande myndighet inom nämnda för¬
valtningar? — 1 så fall anhålles om upplysning angående arten af dessa förhandlingar
och deras eventuella resultat.
2) Hvilka äro anställningsvillkoren och löneförmånerna för den extra ordinarie
personalen inom nämnda förvaltningar?
3) Hvilka disciplinära stadganden och straffbestämmelser är den ordinarie och
den extra ordinarie personalen underkastad inom nämnda förvaltningar?
I fråga om dessa spörsmål skulle utskottet helst se, att redogörelse lämnades
inför detsamma af för ändamålet utsedd ämbetsman.
4) Slutligen anhåller utskottet om yttrandes afgifvande från kungl. järnvägs¬
styrelsen, kungl. generalpoststyrelsen, kungl. generaltullstyrelsen, kungl. telegrafstyrelsen
och kungl. vattenfallsstyrelsen angående de framställningar, hvilka innefattas uti herr
Winbergs förutnämnda motion.
Härpå ha svar lämnats till utskottet i form af promemorior, hvilka närslutas.
P. M. från kung!, järnvägsstyrelsen.
Till belysning af föreliggande spörsmål anser sig kungl. styrelsen böra redogöra
för de olika kategorier af personal, som förekomma vid statens järnvägar.
Vid statens trafikerade järnvägar är anställd:
1) ordinarie personal:
2) extra ordinarie personal, hvarmed förstås personal, som är anställd tills
vidare och erhållit »antagningsbevis> på sätt här nedan vidare förmäles;
3) extra personal, som utgöres af a) tjänstemän af högre eller lägre grad, som
äro anställda tills vidare men ej erhållit »antagningsbevis», b) verkstads- och förråds-
arbetare, anställda tills vidare, c) sådana tills vidare anställda banarbetare, hvilka icke
erhållit antagningsbevis samt d) grindvakter;
4) tillfällig personal, som utgöres af personal, anställd för visst tillfälligt arbete
eller för viss tid.
Förutom ofvannämnda kategorier af personal äro vid statens järnvägsbyggnader
anställda byggnadsarbetare, för hvilka, på sätt nedan nämnes, särskilda bestämmelser
i fråga om aflöning och tjänsteiorhållanden gälla.
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
75
Beträffande den ordinarie personalens aflönings- eller tjänsteförhållanden i öfrigt
hafva inga öfverläggningar eller förhandlingar ägt rum inom järnvägsförvaltningen.
Däremot hafva öfverläggningar mellan statens järnvägars förvaltningsorgan och
representanter för den icke ordinarie personalen vid statens järnvägar ägt rum i här
nedan omförmälda fall.
l:o) Under år 1906 hade från den icke ordinarie personalens sida gjorts vissa
framställningar om löneförbättring. I anledning häraf uppdrog kungl. styrelsen åt
vederbörande distriktsförvaltningar att under augusti månad samma år öfverlägga
med representanter för den icke ordinarie personalen angående samma personals
löneförhållanden m. m.
Sedan af de till kungl. styrelsen insända protokollen från öfverläggningarna
framgått, att man vid de skilda distrikten kommit till olika resultat beträffande
åtskilliga frågor, äfvensom att viktiga frågor måst lämnas oafgjorda, hade kungl.
styrelsen till den 24 augusti 1906 inbjudit till fortsatta öfverläggningar inför general¬
direktören. I dessa öfverläggningar deltogo å statsbaneförvaltningens sida, förutom
generaldirektören, öfverdirektörerna för ban-, maskin- och trafikafdelningarna, samtliga
distriktens distriktschefer och maskindirektörer samt eu bandirektör. Personalen före¬
träddes af dels en af personalen vid hvarje distrikt på visst af kungl. styrelsen
föreskrifvet sätt utsedd representant, dels fem representanter för svenska järnvägs¬
mannaförbundet.
Resultatet af förenämnda öfverläggningar föreligger i ett af kungl. styrelsen
den 1 september 1906 utfärdadt cirkulär, innefattande lönereglering för »den extra
linjepersonalen af betjäningsgrad samt verkstads- och förrådsarbetarna vid statens
järnvägar».
Till belysning af arten af ifrågavarande öfverläggningar kan anföras innehållet
af § 19 i protokollet för sista sammanträdet under öfverläggningarna eller för den
28 augusti 1906:
»Beträffande ärendets vidare fortgång meddelade herr generaldirektören, att, så
snart protokollen från dessa sammanträden blifvit justerade, kungl. järnvägsstyrelsen
komme att fatta beslut i den extra personalens lönefråga i hela dess vidd, samt att,
då herr generaldirektören beträffande hvarje vid dessa sammanträden gjordt med¬
gifvande åt personalen befunnit sig i fullt samförstånd med sina kolleger i styrelsen,
de närvarande kunde känna sig förvissade därom, att kungl. styrelsens beslut icke
komme att gå i annan riktning än den, hvarom enighet vunnits vid sammanträdena».
2:o) Under förenämnda öfverläggningar hade från kungl. styrelsens sida för¬
klarats, att kungl. styrelsen, efter det Kungl. Maj:t och Riksdagen beslutat om löne¬
reglering för den ordinarie personalen, ville taga under ompröfning, huruvida och i
hvilken mån den extra personalens månadslöner borde närmare anpassas efter de
nya afföningar, som blifvit bestämda för den ordinarie personalen.
1 anledning häraf hade från kungl. järnvägsstyrelsens sida i slutet af år 1907
inbjudan utfärdats till svenska järnvägsmannaförbundet, Sveriges statsbanors lokomotiv¬
förare- och eldareförening samt Sveriges statsbanors kontorsbiträdesförbund att genom
utsedda representanter sammankomma inför generaldirektören och chefen för kungl.
järnvägsstyrelsen till öfverläggningar i detta ärende.
Förutom af generaldirektören representerades vid dessa sammankomster, som
höllos den 13—15 december 1907, statsbaneförvaltningen af fyra särskild! utsedda
Öfverlägg¬
ningar.
76 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Xr 14.
tjänstemän; och voro närvarande å personalens vägnar, 11 representanter för järnvägs¬
mannaförbundet, sex för lokomotivförare- och eldareföreningen samt tre för kontors-
biträdesförbundet.
Såsom grundval för öfverläggningarna tjänade, å styrelsens sida, ett inom
styrelsen uppgjordt preliminärt förslag till »reglemente angående aflöning åt extra
ordinarie tjänstemän af lägre grad vid statens järnvägars distrikt» samt å personalens
sida ett af järnvägsmannaförbundet uppgjordt »förslag till aflönings- och tjänstgörings-
bestämmelser för extra ordinarie och extra personal vid statens järnvägar».
Vid ifrågavarande sammankomster slutbehandlades icke ärendet, utan bestämde
generaldirektören, att, sedan vissa frågor behandlats af en kommitté, bestående af
tre personer, utsedda af personalens delegerade, samt en eller två representanter
från järnvägsstyrelsens sida, öfverläggningarna skulle upptagas på nyåret 1908. I
öfverensstämmelse härmed ägde sammankomster mellan statsbaneförvaltningen och
personalens representanter rum den 3 och 4 februari 1908, därvid enighet uppnåddes
beträffande de flesta punkter, som varit föremål för öfverläggning, samt, där så icke
var fallet, generaldirektören tillkännagaf järnvägsstyrelsens beslut.
Resultatet af nyssnämnda öfverläggningar föreligger i ett af kungl. styrelsen
den 8 februari 1908 utfärdadt »reglemente angående aflöning åt extra ordinarie tjänste¬
män af lägre grad vid statens järnvägar», som fortfarande gäller.
3:o) På hösten 1908 hade kung!, järnvägsstyrelsen i anledning af då pågående
strejk bland arbetarna vid statens järnvägsbyggnader inbjudit representanter för dessa
arbetare för öfverläggning angående personalen rörande frågor.
I dessa öfverläggningar deltog icke generaldirektören, utan uppdrog han åt
ingenjören I. O. Larsson, hvilken kungl. järnvägsstyrelsen utsett att härvid biträda såsom
kungl. styrelsens sakkunnige rådgifvare, att såsom ordförande leda öfverläggningarna.
I öfrigt närvoro på statens sida t. f. öfveringenjören för järnvägsbyggnaderna,
tre vid dessa anställda arbetschefer och en baningenjör vid statens järnvägar.
Arbetarna representerades af åtta personer, hvarjämte såsom deras rådgifvare
och biträden närvoro en medlem af svenska grof- och fabriksarbetareförbundet, eu
medlem af svenska träarbetareförbundet samt en medlem af svenska järvägsarbetare-
fackföreningen.
Till utgångspunkt vid öfverläggningarna lades ett af vederbörande arbetschefer
upprättadt förslag till bestämmelser angående arbets- och löneförhållanden vid statens
järnvägsbyggnader.
Öfverläggningarna pågingo under tiden den 16 oktober—5 november 1908.
Rörande hufvudpunkterna i de frågor, som varit föremål för öfverläggning,
nämligen arbetstidens längd, ininimitimlönens storlek samt den af arbetarna fordrade
garanterade minimilönen vid ackords- och kontraktsarbete kunde ingen enighet vinnas;
och förklarade generaldirektören vid öfverläggningarnas afslutande, att kungl. järnvägs¬
styrelsen skulle taga del af de därvid förda protokoll m. fl. handlingar, och seder¬
mera vid utfärdande af bestämmelser m. in. taga den hänsyn, som kunde anses
skälig till de af arbetarna framlagda önskemål.
Den 19 februari 1909 återupptogos öfverläggningarna rörande järn vägsbyggnads¬
arbetarnas arbets- och aflöningsförhållanden under ordförandeskap af öfveringenjören
för statens järnvägsbyggnader. Arbetarne representerades härvid på i hufvudsak
enahanda sätt som vid de föregående öfverläggningarna.
Andra kammar ens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
77
Vid sammankomstens öppnande erinrades därom, att kung], järnvägsstyrelsen
gemensamt med kung!, telegrafstyrelsen och kungl. vattenfallsstyrelsen utfärdat vissa
»allmänna bestämmelser rörande arbetare vid telegrafverket, statens järnvägar samt
under kungl. vattenfallsstyrelsen lydande verk», hvilka bestämmelser återfunnos så¬
som nr 6 i bihang till svensk författningssamling för år 1909.
Då dessa allmänna bestämmelser behöfde kompletteras genom särskilda bestäm¬
melser vidkommande statens järnvägsbyggnader, hade ett förslag till sådana särskilda
bestämmelser upprättats; och genom nu ifrågavarande öfverläggningar hade arbetarne
lämnats tillfälle att framlägga sina erinringar och önskemål beträffande detta förslag.
Vid dessa öfverläggningar, som pågingo under tiden den 19—23 februari samt
den 8 mars 1909 behandlades, förutom nyssnämnda förslag, frågan om prislista för
minimiaflöning för utgjord arbetstimme.
Beträffande dylik prislista att gälla med tillämpning af såväl ofvannämnda
»allmänna bestämmelser» (svensk författningssamling nr 9 för år 1909) som ock af
kungl. järnvägsstyrelsen utfärdade särskilda bestämmelser ingicks öfverenskommelse,
hvilken undertecknades för kungl. järnvägsstyrelsen af generaldirektören, öfveringen-
jören och byrådirektören för kungl. styrelsens banbyrå samt å arbetarnas sida dels
af deras representanter och dels af representanter för de tre här ofvan omförmälda
fackförbunden.
På grund af storstrejken förklarade kungl. järnvägsstyrelsen nämnda öfverens¬
kommelse bruten; och är alltså prislistan utesluten ur de numera gällande bestäm¬
melserna rörande arbets- och aflöningsförhållanden för arbetare vid statens järnvägs¬
byggnader.
Icke ordinarie personal af lägre grad vid statens järnvägars linjeförvaltningar
antages af vederbörande distriktsbefäl; och sker anställningen tills vidare.
Hvad angår linjepersonalen i egentlig mening, således med frånseende af verk¬
stadsarbetare, kan vederbörande efter någon tids proftjänstgöring antagas till extra
ordinarie tjänsteman af lägre grad; och erhåller han därvid ett »antagningsbevis».
Äfven förmännen i verkstäderna kunna erhålla antagningsbevis såsom extra
ordinarie tjänstemän af lägre grad.
Beträffande särskildt antagning i extra eller extra ordinarie tjänst vid trafikaf-
delningen gäller följande af kungl. styrelsen den 30 juni 1910 utfärdade föreskrift:
»För att blifva antagen till extra tjänsteman af lägre grad vid trafikafdelningen
erfordras att afkunna — förutom i order nr 497 föreskrifna betyg (prästbetyg, sund¬
hetsbetyg och arbetsbetyg) — jämväl afgångsbetyg från folkskola eller därmed jäm¬
förlig bildningsanstalt, hvarvid särskildt afseende fästes å vitsord om godkända insikter
i modersmålet, räkning och geografi.
För vinnande af extra ordinarie anställning erfordras, att vederbörande under
minst ett år tjänstgjort som extra.»
Vidkommande löneförmånerna för extra ordinarie tjänstemän af lägre grad
gäller härutinnan, såsom ofvan nämnts, reglementet af den 8 februari 1908.
Utom de i detta reglemente omförmälda aflöningsförmåner är nämnda personal
tillförsäkrad:
a) sjukaflöning, utgörande half aflöning eller, om sjukdomen är vållad af kropps¬
skada, erhållen i tjänstutöfning, full aflöning under viss tid;
Anställnings-
Hillkor och
löneförmåner.
78
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Disciplinära
stadganden
och straffbe¬
stämmelser.
b) kostnadsfri läkarvård och fria medikamenter äfvensom tillfälliga bad, indika
läkaren anser nödvändiga för botande af sjukdom; samt
c) visst antal fribiljetter.
I fråga om verkstadspersonalen gälla i förevarande afseende föreskrifterna
under afdelning II i kungl. styrelsens cirkulär den 1 september 1906 med de änd¬
ringar därutinnan, som innefattas i kungl. styrelsens order nr 502 af den 30 mars 1908.
Äfven verkstadspersonalen är tillförsäkrad de under a), b) och c) här ofvan
angifna förmåner.
Hvad slutligen angår anställningsvillkor och löneförmåner för arbetare vid statens
järnvägsbyggnader, gälla härutinnan dels ofvan omförmälda »allmänna bestämmelser
rörande arbetare vid kungl. telegrafverket, statens järnvägar samt under kungl. vatten¬
fallstyrelsen lydande verk, dels och de af kungl. järnvägsstyrelsen fastställda »sär¬
skilda bestämmelser rörande arbetare vid statens jänvägsbyggnader», som finnas in¬
tagna å sid. BO i bifogade »antagningsbok»
Såsom i § 7 i de allmänna bestämmelserna finnes angifvet, utgår ersättning
för verkställdt arbete dels med ett visst belopp för månad, dag eller timme dels
enligt ackord eller skriftligt arbetskontrakt, med iakttagande att arbete enligt ackord
eller kontrakt icke skall användas utom i vissa fall.
Ersättning per timme utgår till arbetare af olika kategorier enligt en för hvarje
banbyggnad fastställd prislista, på sätt framgår af kungl. järnvägsstyrelsens protokoll
den 26 mars 1910.
Vidkommande arbete, som utföres på ackord eller skriftligt arbetskontrakt hän¬
visas till § 5 i de »särskilda bestämmelserna» äfvensom till bifogade formulär till
arbetskontrakt och till öfverenskommelse mellan medlemmarna i hvarje arbetslag.
För den ordinarie och den icke ordinarie personalen vid statens järnvägars linje¬
förvaltningar med undantag af verkstadsarbetare gälla nedanstående i §§ 130 och 131
i nådiga instruktionen för kungl. järnvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvalt-
ningar den 31 december 1907 intagna bestämmelser.
§ 130.
»Mom. 1. Hvad i § 79 mom. 1 är stadgadt angående bestraffning af den vid
järnvägsstyrelsen anställda personalen gäller i de delar, som afse bestraffningsrättens
utöfvande af styrelsen, jämväl beträffande bestraffning af distriktschef samt af ban-,
maskin- och trafikdirektör.
Mom. 2. Annan tjänsteman än nu är nämnd, anställd vid distriktschefsexpe-
ditionen eller vid någon af distriktets ban-, maskin- eller trafikafdelningar, må af
distriktschefen, därest tjänstemannen är anställd å distriktschef sexpeditionen, eller
eljest af afdelningsföreståndaren ådömas för klandervärdt uppförande eller för tjänste¬
fel af lindrigare beskaffenhet varning eller böter motsvarande högst tre dagars aflöning.
Äro tjänstemän, tillhörande olika afdelningar eller tillhörande distriktschefsexpeditio-
nen och någon af afdelningarna, inblandade i saken, skall denna behandlas af
distriktsförvaltning.
Mom. 3. För tjänstefel eller klandervärdt uppförande må distriktsförvaltning
tilldela varning eller ådöma böter motsvarande högst en månads aflöning eller mist-
Andra lcammarms fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 79
ning af tjänsten på högst lika lång tid. Låter den felande sig icke rätta af sådan
bestraffning, eller är felet af svårare beskaffenhet, skall distriktsförvaltningen anmäla
saken hos styrelsen, som må efter omständigheterna döma till böter, motsvarande
högst tre månaders aflöning, eller till mistning af tjänsten på högst lika lång tid.
För tjänstefel må styrelsen ock kunna döma till afsättning.
Mistning af tjänsten på viss tid innebär för den bestraffade förlust under den
tid, bestraffningen afser, af de rättigheter och förmåner, som medfölja tjänsten.
Åtnjuter den, som dömts, till mistning af tjänsten på viss tid, bostad in natura,
äger den straffande myndigheten att bestämma, huruvida den straffade skall för
suspensionstiden afhysas ur bostaden eller för denna erlägga ersättning, med rätt för
styrelsen, därest styrelsen är den straffande myndigheten, att öfverlämna åt distrikts¬
förvaltningen att i sistnämnda afseende meddela beslut.
Mom. 4. Tjänsteman vid distrikt, som lägger hinder i vägen för tjänstens
punktliga fullgörande genom nedläggande af arbetet utan erhållen ledighet eller afsked
eller genom otillbörligt fördröjande af arbetet, eller som inför samlade järnvägstjänste¬
män uppmanar till sådan handling, som nu är nämnd, skall, där handlingen icke
faller under allmän lag, anses därigenom hafva gjort sig skyldig till sådant tjänstefel
af svårare beskaffenhet, därå afsättning kan följa.
Mom. 5. Extra ordinarie tjänsteman, som gör sig skyldig till försumlighet,
oskicklighet eller ett klandervärdt uppförande, eller som gör sig skyldig till fel i
tjänsten, må omedelbart skiljas ur statens järnvägars tjänst af den myndighet, som
antagit tjänstemannen, eller ock dömas jämlikt bestämmelserna i mom. 2 och 3.
Mom. 6. Stadgandena i § 79 mom. 4, 5 och 6 angående rätt för styrelsen
att förordna om tjänstemans ställande under åtal vid domstol samt i sammanhang
därmed om hans afstångande från tjänstgöring, angående behandling af balansmål
samt angående dispositionen af böter gälla jämväl med afseende å den vid distrikten
anställda personalen.
§ 131.
Förman är berättigad att, då sådant erfordras till undvikande af fara eller fön
behörig ordning i tjänsten, försätta ur tjänstgöring enhvar, som honom omedelbar¬
ligen bör lyda, dock med skyldighet, därest en dylik åtgärd vidtagits af annan än
distriktschef, för den, som vidtagit åtgärden, att anmäla densamma för sitt närmaste
högre befäl, hvarefter i vanlig ordning förfares.
Beslut om tjänstemans afstängning från tjänstgöring går i verkställighet utan
hinder af besvärs anförande.»
I §§ 19, 20 och 21 i gällande tjänstgöringsreglemente förekomma jämväl bestäm¬
melser rörande bestraffning af personalen, men äro dessa i hufvudsak ersatta genom
ofvan anförda stadganden i instruktionen. Följande i § 23 i tjänstgöringsreglementet
intagna stadgande, som saknar motsvarighet i instruktionen, må här anföras:
Om genom förvållande af person, tillhörande linjepersonalen, något järnvägen
tillhörigt eller i dess vård lämnadt gods förkommit eller skadats, eller annan förlust
tillskyndats järnvägen, må den felande, utan afseende därå huruvida straff för förse¬
elsen varder honom ådömdt eller icke, kunna förpliktas att förlusten ersätta medelst
afdrag å aflöningen; skolande frågan härom i sammanhang med ansvarsfrågan hand¬
BO Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
läggas och afgöras af vederbörande befäl eller myndighet jämlikt bestämmelserna i
§ 19 af detta kapitel; dock med iakttagande, att målet varder i sin helhet till sty¬
relsens afgörande hänskjutet i följande tvenne fall, nämligen: då ersättningsbeloppet,
som den felande enligt samma befäls eller myndighets åsikt bör utgifva, motsvarar
eller öfverskjuter den felandes halfva månadsaflöning, eller anledning förekommer
därtill, att ersättningen för förkommet eller skadadt gods bör af personer tillhörande
olika distrikt, järnvägen återgäldas.
För verkstadsarbetare gälla i disciplinärt afseende vissa föreskrifter i af kung!,
styrelsen utfärdade »verkstadsregler» och beträffande byggnadsarbetare förekomma
stadganden i berörda hänseende i ofvannämnda allmänna och särskilda bestämmelser.
Stockholm den 24 mars 1911.
P. M. från kungl. generalpoststyrelsen.
I.
Mellan kungl. generalpoststyrelsen och postverkets distriktsförvaltningar, å ena,
samt den å ordinarie eller å extra stat upptagna personalen, företrädd genom deras
organisationer eller särskildt utsedda representanter, å andra sidan, hafva några öfver-
läggningar eller förhandlingar i egentlig mening icke ägt rum.
Emellertid hafva vid sammanträden hos generalpoststyrelsen med postverkets
distriktschefer dels i november 1906 för preliminär behandling af förslag till ny
aflöningsstat för postbetjänte Sveriges postbetjänteförening erhållit tillstånd att genom
två representanter närvara i och för lämnande af de upplysningar, hvartill omständig¬
heterna kunde gifva anledning och som på saken kunde hafva inverkan, dels i juni
1909 för preliminär behandling af ett utaf särskilda kommitterade afgifvet yttrande
och förslag angående postpersonalens rekrytering och utbildning tillfälle beredts för
två representanter för posttjänstemännens förening och två representanter för Svenska
postmannaförbundet att närvara.
II.
På samma sätt som den ordinarie personalen, jämlikt de för postverket fast¬
ställda stater, indelas i tjänstemän af högre och lägre grad, uppdelas också post¬
verkets extra personal i tjänstemän af högre och lägre grad.
Till de förra hänföras biträdande postexpeditörer och reservpostexpeditörer samt
till de senare biträdande postvaktmästare eller biträdande postiljoner och reservvakt¬
mästare eller reservpostiljoner.
I fråga om den extra personalens antagningsvillkor gäller följande:
För att kunna vinna anställning såsom biträdande postexpeditör fordras att vara
antagen till reservpostexpeditör.
Till reservpostexpeditörer antagas personer mellan 18 och 25 år, som godkänts
i den examen, hvarmed en postelevkurs afslutas.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
81
För att kunna få tillträde till postelevkurs åter fordras studentexamen eller
realskoleexamen med vissa betyg eller med realskoleexamen likställd examen.
Postelevkurs pågår omkring 21 månader.
Därjämte fordras visst friskbetyg.
Till biträdande postvaktmästare eller biträdande postiljoner befordras i regel
reservvaktmästare eller reservpostiljoner.
För att kunna antagas till reservvaktmästare eller reservpostiljon erfordras att
hafva uppnått 18 men ej 25 år, att förete visst friskbetyg och att besitta de kun-
skaper, som fordras i af gångsexa men från folkskolans fjärde klass.
1 fråga om personalens a flåning sför måner torde följande böra beaktas:
Den ordinarie personalens aflöningsförmåner bestämmas af Konungen och Riks¬
dagen.
Den biträdande personalens aflöningsförmåner bestämmas af Konungen.
Den tillfälligt tjänstgörande personalens aflöningsförmåner bestämmas af general¬
poststyrelsen.
Manlig biträdande postexpeditör uppbär ett arfvode, begynnande med 1,350 kronor
och stigande efter två år till 1,500 kronor. 1 undantagsfall kan arfvodet höjas där-
utöfver, dock högst till 1,800 kronor. Därtill kommer ortstillägg, utgående med 10,
10 eller 15 fö af arfvodet, allt eftersom orterna tillhöra grupp Illa, II eller I.
Manlig biträdande postexpeditör, tjänstgörande å järnvägs- eller ångbåtslinje, uppbär
dessutom traktamente af, i allmänhet, minst 50 öre och högst 1 kr. 50 öre för
hvarje dag af året. Vid tjänstgöring å vissa ångbåtslinjer mellan Sverige och utlandet
kan därtill komma ett tilläggstraktamente af högst 2 kronor om dagen.
Kvinnlig biträdande postexpeditör uppbär ett arfvode, begynnande med 1,080
kronor och stigande efter två år till 1,200 kronor. I undantagsfall kan arfvodet
höjas därutöfver, dock högst till 1,500 kronor. Därtill kommer ortstillägg, utgående
med 10, 10 eller 15 fö a£ arfvodet, allt efter som orterna tillhöra grupp III a,
11 eller I.
Biträdande postvaktmästare eller biträdande postiljon uppbär ett arfvode af 900
kronor. Därtill kommer dels ortstillägg å 60, 60, 120 eller 180 kronor, allt efter som
orterna tillhöra grupp III b, III a IT eller I, dels beklädnadsförmån, fri läkare- och
sjukvård, samt för funktionär, tjänstgörande å järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje,
traktamente, utgående i allmänhet med minst 25 och högst 75 öre pr dag. Vid
tjänstgöring å vissa ångbåtslinjer mellan Sverige och utlandet kan därjämte utgå ett
tilläggstraktamente af högst 1 krona om (lagen.
Såväl biträdande postexpeditör som biträdande postiljon åtnjuter viss härberges-
ersättning för hvar gång han måst öfverligga utöfver viss tid å annan ort än stations¬
orten och därunder icke fått begagna af postverket anordnad bostad.
Den endast tillfälligt tjänstgörande reservpersonalens arfvode utgår i nära öfver¬
ensstämmelse med den för biträdande personalen fastställda lägsta arfvodesklassen
jämte ortstillägg.
III.
De för personalen gällande disciplinära stadganden och straffbestämmelser åter¬
finnas i afd. B. 2) och afd. 1). af den för postverkets distriktsförvaltning samt i §§
47, 48 och 56 af den för generalpoststyrelsen gällande nådiga instruktion.
Bihang till Itiksd. prof. 1911. 9 Sami. 2 Afd. 2 Band. 4 Ser. 19 Höft.
11
82 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Beträffande den bestraffningsrätt som utöfvas genom postverkets distriktsförvalt-
ningar gälla i hufvudsak följande bestämmelser:
För mindre förseelser i tjänsten äger distriktschef tilldela under honom lydande
personal lämplig varning, hvaröfver klagan ej får föras.
Då underlydande postfunktionär beträdes med brist i uppbörd äger distriktschef
afstånga honom från tjänstgöring.
Enahanda befogenhet tillkommer distriktschef, därest vid inspektion eller inven¬
tering den, som har uppbörd sig anförtrodd, utan laga förfall eller annan giltig orsak
underlåter hörsamma kallelse att inställa sig vid förrättningen.
Distriktschef äger äfven afstånga från tjänstgöring postfunktionär, som skäligen
misstänkes för tillgrepp af postförsändelse, af innehåll i dylik försändelse eller för
tillgrepp eller förskingring af postverkets tillhörigheter eller beträdes med annan gröfre
förseelse i tjänsten.
Öfver beslut om afstängning från tjänstgöring kan ändring sökas genom besvär hos
generalpoststyrelsen. Beslut om afstängning från tjänstgöring går emellertid i verk¬
ställighet utan hinder af besvärs anförande.
För generalpoststyrelsens bestraffningsrätt gälla följande bestämmelser:
Beträdes postfunktionär med fel eller försummelse i tjänsten eller visar han
van vördnad mot förman eller brister han i lydnad, äger generalpoststyrelsen att, efter
omständigheterna, tilldela honom lämplig varning eller fälla honom till böter, svarande
mot- högst den aflöning eller det arfvode, som å hans befattning belöper under en
månads tid, eller till mistning af befattningen på viss tid, högst tre månader.
Gör tjänsteman upprepade gånger sig skyldig till förseelse, hvarom ofvan sägs,
eller är förseelsen af svårare beskaffenhet, äger generalpoststyrelsen skilja honom från
hans anställning i postverket.
Tjänsteman, som lägger hinder i vägen för tjänstens punktliga fullgörande
genom nedläggande af arbete utan erhållen ledighet eller afsked eller genom otill¬
börligt fördröjande af arbetet eller som inför samlade tjänstemän vid postverket
uppmanar till sådan handling, som nu är nämnd, skall, därest handlingen icke faller
under allmän lag, anses därigenom hafva gjort sig skyldig till sådan förseelse af
svårare beskaffenhet, som kan medföra hans skiljande eller entledigande ur post¬
verkets tjänst,
Har tjänsteman i öfrigt låtit klandervärdt uppförande komma sig till last, äger
generalpoststyrelsen tilldela honom varning.
Låter han sig däraf icke rätta, äger generalpoststyrelsen döma honom till böter,
motsvarande högst den aflöning eller det arfvode, som å hans befattning belöper
under en månads tid, eller till mistning af befattning under högst tre månader.
Extra tjänsteman vid postverket, som ådagalägger försumlighet, oskicklighet
eller ett klandervärdt uppförande, må af generalpoststyrelsen, på vederbörande för¬
mans anmälan, från verkets tjänst skiljas. Han skall ock anses hafva själf uteslutit
sig från postverket, därest han utan af generalpoststyrelsen godkändt skäl vägrat
mottaga honom tilldeladt förordnande eller öfver tre månaders tid. utan behörigt
tillstånd eller anmäldt laga förfall, afhållit sig från tjänstgöring.
Yppar sig mot tjänsteman misstanke om svårare fel eller försummelse i tjänsten,
äger generalpoststyrelsen afstånga honom från tjänstgöring.
Är tjänstefel af beskaffenhet, att därå enligt allmän lag följer fängelse eller
straffarbete, eller innefattar det kränkning af annans rätt, så att skadestånd därför
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
83
san ifrågakomma, eller finner generalpoststyrelsen eljest skäl att skilja saken från
sig, må generalpoststyrelsen förordna om den felaktiges ställande under åtal vid
domstol.
Öfver af generalpoststyrelsen tilldelad varning får klagan ej föras.
Klagan öfver andra generalpoststyrelsens beslut i bestraffningsfrågor anföres hos
Kungl. Maj:t och behandlas af regeringsrätten.
Utöfver ofvanniimnda bestämmelser torde i detta sammanhang äfven följande
förtjäna uppmärksammas:
Bestraffningsärenden föredragas af ombudsmannen såsom plenimål, d. v. s.
inför generalpostdirektören och minst två byråchefer.
Stockholm den 25 april 1911.
C. Breitholtz.
P. M. från kung!, telegrafstyrelsen
angående förhandlingar med arbetarepersonalen vid telegrafverket, löneförhållanden m. m.
Öfverläggningar och förhandlingar.
Med den ordinarie personalen hafva förhandlingar icke ägt rum.
Beträffande den extra ordinarie personalen hafva inom telegrafverkets afdelningar,
som utgöras af den administrativa, trafik-, linje- och verkstaden, förhandlingar endast
ägt rum inom linjeafdelningen.
Före år 1908 utgjordes denna afdelnings extra ordinarie personal af arbets¬
ledare, förmän, reparatörer och arbetare. Från och med nämnda år äro de tre först¬
nämnda kategorierna uppförda å ordinarie stat (linjemästare, linjeförmän och re¬
paratörer).
Före år 1905 hafva inga förhandlingar ägt rum med denna personal. På in¬
komna skriftliga framställningar fattade styrelsen beslut efter öfverläggning med linje¬
direktörerna.
När emellertid arbetarnes fackföreningar växt sig starka nog och sammanslutit
sig till ett förbund, inkommo år 1905 framställningar om vissa fordringar från ar¬
betarnes sida.
Sådana inkommo dels till styrelsen från förbundet dels från de lokala föreningarne
till vederbörande linjedirektörerer. Dessa framställningar voro alla sins emellan olika.
Med anledning af dessa framställningar höllos den 16 och 17 juni 1905 öfver¬
läggningar mellan telegrafverkets representanter (generaldirektören, chefen för linje¬
byrån och samtliga linjedirektörer) samt 14 ombud för de olika afdelningarna af
telegraf- och rikstelefonarbetareförbundet. Därvid gillades å ömse sidor vissa bestäm¬
melser. I enlighet med dessa utfärdade kungl. telegrafstyrelsen den 19 juni 1903
i skrifvelse till samtliga linjedirektörer allmänna bestämmelser rörande de vid tele¬
grafverkets linjedistrikt anställda arbetares antagning och aflöning m. m.
I skrifvelse från telegraf- och rikstelefonarbetareförbundet till telegrafstyrelsen
i mars 1906 uppsades öfverenskommelsen af den 17 juni 1905. Därvid anhöll för¬
84 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
bundet, att telegrafstyrelsen måtte bland annat vidtaga vissa förändringar i de gäl¬
lande bestämmelserna.
Efter öfverläggning med samtliga linjedirektörer, vid hvilken ett ombud från
hvarje linjedistrikt äfvensom telegraf- och rikstelefonarbetareförbundets styrelse när¬
varit, samt efter förnyad öfverläggning den 14 och 15 augusti 1906 mellan telegraf¬
verkets representanter (generaldirektören och chefen för linjebyrån) samt 4 ombud
från förbundet enades man om viss ändring i förutvarande bestämmelser. De nva
bestämmelserna utfärdades genom styrelsens skrifvelse den 15 augusti 1906 och voro
afsedda att gälla i 3 år till den 1/7 1909.
I mars 1909 hemställde förbundsstyrelsen på grund af de ogynnsamma för¬
hållandena på arbetsmarknaden om prolongering på ett år af dessa bestämmelser
eller hvad de kallade löneaftalet.
Emellertid hade den 9 februari 1909 af telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och
vattenfallsstyrelsen utfärdats gemensamma allmänna bestämmelser rörande arbetare,
och voro dessa bestämmelser afsedda att genast tillämpas med uppskof för verk,
som utfärdat föreskrifter, gällande för viss tid. På denna grund och jämväl af andra
skäl afslog telegrafstyrelsen framställningen och öfversände den 12 maj 1909 en
prislista, upptagande hufvudsakligen de gällande lönevillkoren och afsedd att fast¬
ställas för 3 år.
Förbundsstyrelsen meddelade i skrifvelse den 10 juni 1909 att medlemmarna
icke godkänt telegrafstyrelsens förslag om förlängning i 3 år samt ingaf nytt förslag
till bestämmelser.
Telegrafstyrelsen fann sig icke kunna godkänna detta förslag och föreslog därför
den 25 juni 1909 underhandlingar. På grund af storstrejken blefvo förhandlingarna
uppskjutna till den 4—6 oktober 1909. Dessa förhandlingar, som leddes af e. o.
hofrättsnotarien E. V. Paues, fördes mellan chefen för linjebyrån och 2 linjedirek¬
törer såsom telegrafverkets representanter samt 4 af telegraf- och rikstelefonarbetare-
förbundet utsedda ombud. Därvid meddelades att, då, på grund af de utfärdade
gemensamma bestämmelserna för arbetare vid telegrafverket, statens järnvägar samt
under vattenfallsstyrelsen lydande verk, telegrafstyrelsen komme att utfärda för sina
arbetare gällande särskilda föreskrifter, förhandlingarna endast komme att omfatta
prislistan. Man enades därjämte om att i prislistan icke skulle intagas bestämmelse
om garanti af viss daglön vid ackordsarbete. Resultatet af dessa förhandlingar före¬
ligger i ny prislista af den 12 oktober 1909.
Anställningsvillkor och löneförmåner för den e. o. personalen.
A.) Beträffande de till linjeafdelningen hörande.
Därom stadgas i §§ 2 och 3 af de den 9 februari 1909 utfärdade allmänna
bestämmelser rörande arbetare vid telegrafverket, statens järnvägar samt under kung!,
vattenfallsstyrelsen lydande verk:
>§ ‘4.
1. Vid antagandet, som sker på sätt vederbörande styrelse föreskrifver, skall
arbetare dels afkunna utdrag af prästbetyg samt vid anfordran iäkarbetyg och betyg
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 85
från senast innehafda anställning, dels ock underteckna antagningsbevis enligt här
bifogadt formulär. Detta bevis, som utfärdas i två exemplar, af hvilka arbetaren
erhåller det ena, skall jämväl underskrifvas af vederbörande befäl.
2. Arbetare, som på grund af militärtjänstgöring måst lämna sin anställning,
må, därest han i arbetet visat sig duglig och oförvitlig, vid militärtjänstgöringens
slut äga företräde vid antagande af nva arbetare.
Ö O
W o.
1. Arbetare anställes med ömsesidig uppsägningstid, som bestämmes af veder¬
börande styrelse. Denna bestämmelse gäller dock ej arbetare, som utför arbete enligt
skriftligt kontrakt.
2. Då anställning vid verket upphör, äger arbetare, som haft anställning under
minst en månad, att på därom framställd begäran erhålla arbetsbetyg enligt fast-
ställdt formulär.»
Vidare föreskrifves rörande anställningsvillkoren i §§ 1 och 2 i de af telegraf¬
styrelsen den 12 oktober 1909 utfärdade särskilda bestämmelser rörande arbetare vid
telegrafverkets linjedistrikt:
Ȥ 1.
1. Med iakttagande i öfrigt af gällande allmänna och särskilda bestämmelser
äger vederbörande arbetsbefäl att fritt antaga och afskeda arbetare samt att leda och
fördela arbetet.
2. Arbetare antages af arbetsledaren och antagningsbeviset (form. nr 330)
underskrifves af linjedirektören med iakttagande af, hvad som föreskrifves i § 2
mom. 1 af de allmänna bestämmelserna.
3. Affordras arbetare läkarintyg, bör detta af honom bekostas.
4. När så utan olägenhet kan ske, verkställes rekrytering af arbetare inom
linjedistrikten så, att nyantagna arbetare företrädesvis placeras i landsarbetslagen,
från hvilka sedermera, i mån af behof, arbetare öfverflyttas till stadsarbetslagen.
§ 2-
1. I § 3 af de allmänna bestämmelserna omförmälda ömsesidiga uppsägnings¬
tid skall vara 14 dagar.
2. Det i nyssnämnda paragraf omtalade formuläret till arbetsbetyg utfärdas
af iinjedirektör eller linjeingenjör.»
Löneförmånerna äro: kontant aflöning (se gällande prislista), sjukatlöning, läkar¬
vård och begrafningshjälp (enligt sjukvårdsreglementet) samt beklädnad (enligt bekläd-
nadsreglementet).
B) E. o. reparatörer.
I nådigt bref den 26 mars 1909 har Kungl. Maj:t föreskrifvit, att arfvode till
e. o. reparatör, som förordnas efter den 1 juli 1909, må utgå med 800 kronor för
86 Andra kammarens fjärde tälfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
år jämte hyresbidrag och •— vid stationering å ort, där de allmänna lefnadskost-
naderna äro särskildt höga — tilläggsarfvode enligt de af telegrafstyrelsen för ordinarie
reparatör i lägsta aflöningsklassen fastställda grunder.
O. Verkstadsarbetare.
För att kunna antagas i arbete vid kungl. telegrafverkets verkstad fordras att
vederbörande efter besiktning af telegrafverkets läkare förklarats frisk.
Arbetarnas aflöningar, som bestämmas efter ådagalagd skicklighet och flit,
variera mellan följande minimi- och maximi-timlöner:
för snickeriarbetare .................... 40—52 öre
» mekaniska arbetare ............... 36—65 »
» montörer och justerare ......... 40—62 »
Arbetstiden före V® ilr 1903 utgjorde 57 timmar pr vecka med 10 timmar per
dag, lördag 7 timmar. Efter nämnda år sänktes arbetstiden på grund af framställ¬
ning från arbetarna till 53 timmar per vecka (9 timmar per dag, lördag 8 timmar)
och samtidigt höjdes respektive timlöner, så att samma veckoaflöning erhölls som
vid den längre arbetstiden. I slutet af år 1910 sänktes arbetstiden med ytterligare
1 timme, utan att detta dock medförde några förändringar å timlönen.
1). Vid distrikten och stationerna.
Rörande antagning af ingenjör selever vid linjebyggnaderna samt e. o. linje¬
ingenjörer vid telegrafverket stadgas i instruktionen för linjedistrikten den 18 januari
1910, § 178:
»1. Ingenjör selev er vid linjebyggnaderna antagas af styrelsen i mån af behof.
För att antagas till ingenjörselev fordras att sökanden icke är äldre än 25 år och
att han aflagt afgångsexamen från högre tekniskt läroverk, svenskt eller utländskt.
2. För att antagas till extra ordinarie linjeingenjör fordras af ingenjörselev,
att han skall hafva genomgått lärokurs vid telegrafverkets undervisningsanstalt samt
därefter tjänstgjort å telegrafstation under minst tre månader.»
Bestämmelser angående antagning till skrifbiträde å linjedistriktsbvrå finnes i
nyssnämnda instruktion § 179, så lydande:
* För att antagas till kassör, bokhållare eller skrifbiträde å linjedistriktsbyrå
fordras att sökanden genomgått folkskolans kurs eller visat sig äga kunskaper, som
svara mot nämnda kurs, samt tillika styrkt sig äga goda kunskaper i bokföring.»
Antagning af telegraf elever, telef onder er, extra lokaltelefonister, extra stations-
biträden samt telegrambärare sker enligt bestämmelserna i stationsinstruktionen del. Ill,
den 7 december 1909, §§ 164, 165, 172, 174 och 175, så lydande:
Ȥ 164.
1. Telegraf elever antagas af styrelsen.
2. För att antagas till telegrafelev fordras:
A) af manlig sökande:
a) att hafva uppnått 15 år, men icke vara äldre än 20 år;
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 87
b) att antingen vid allmänt läroverk hafva aflagt realskoleexamen och därvid
i den muntliga pröfningen i modersmålet, matematik, geografi, fysik, kemi samt
engelska, franska och tyska språken erhållit åtminstone betyget 'godkänd’ eller ock
genom betyg från allmänt läroverk eller teknisk elementarskola styrka sig vara i
besittning af minst motsvarande kunskaper i nyssnämnda ämnen;
c) att äga tydlig och lättläst handstil.
B) Af kvinnlig sökande:
a) att hafva uppnått 17 år, men icke vara äldre än 20 år;
b) att hafva erhållit åtminstone betyget 'godkänd' i modersmålet, aritmetik,
geografi, samt engelska, franska och tyska språken antingen i den muntliga pröf¬
ningen vid aflagd realskoleexamen eller ock vid afgångsexamen från statens normal¬
skola för flickor eller annat därmed jämförligt läroverk;
c) att äga tydlig och lättläst handstil.
§ 165.
Ansökan att blifva antagen till telegrafelev ingifves till styrelsen och bör vara
försedd med två trovärdiga och ojäfviga personers intyg, att densamma är af sökanden
egenhändigt skrifven, samt upptaga sökandens adress. Ansökan skall åtföljas af:
a) frejdbetyg;
b) läkarbetyg (form. nr 87);
c) vidimerad afskrift af kunskapsbetyget;
d) målsmans skriftliga tillstånd för sökanden att söka inträde vid verket.
§ 172.
1. Telefondeverr, hvartill endast antagas kvinnor, anställas af stationsföre-
ståndare i mån af behof.
2. För att antagas till telefonelev fordras:
a) att hafva uppnått 17 år, men icke vara äldre än 20 år;
b) att hafva genomgått folkskolans kurs eller visat sig äga motsvarande
kunskaper;
c) att af läkare enligt betyg (form. nr 87) hafva förklarats lämplig för telefon¬
tjänsten ;
d) att äga tydlig och lättläst handstil.
it 174.
Ansökan att blifva antagen till extra lokaltelefonist ingifves efter genomgången
öfningstid genom stationsföreståndaren till styrelsen. Sådan ansökan med bilagor
affattas i öfverensstämmelse med stadgandena i § 165, och skall stationsföreståndaren
å densamma intyga, huruvida eleven äger tillräcklig färdighet i växlingsarbete och
insikt i instruktionen rörande telefontjänsten för att kunna anförtros telefonisttjänst,
äfvensom vitsorda sökandens uppförande under elevtiden.
- 2. Den, som antages till extra lokaltelefonist, är skyldig att för kvarstående i
verkets tjänst fortfarande öfva sig enligt bestämmelserna uti af styrelsen utfärdadt
an tagningsbevis.
88 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
§ 175.
1. Anställning af extra stationsbiträden samt personal för telegrarnbäring äger
rum genom stationsföreståndarens försorg vid hvarje station till så stort antal, som
af styrelsen pröfvas erforderligt, eller ock öfverlämnas åt stationsföreståndare att på
eget ansvar låta ombesörja de med dylik befattning förenade göromål. Telegram-
bärare må icke utan styrelsens medgifvande bibehållas vid tjänstgöringen längre än
till inträdet i värnpliktsåldern.
2. För att antagas till telegram bära re fordras:
a) att hafva uppnått 14 år, men icke vara äldre än 16 år;
b) att hafva genomgått folkskolans kurs;
c) att förete läkarbetyg om god hälsa och kroppsbyggnad, särskildt att ande-
dräktsorganen äro fullt normala, samt frejdbetyg och tillstånd af målsman att söka
inträde vid verket såsom telegram bärare.
3. Då telegrambärare antages, utfärdas för honom antagningsbevis (form. nr 295).»
Bestämmelser angående afiöningen till e. o. tjänstemän vid telegrafverket äro
gifna i nådiga bref veu den 28 september och den 31 december 1907 och finnas in¬
tagna i cirk. nr 4, 1908.
Disciplinära stadganden och straffbestämmelser.
A) För ordinarie personalen gälla föreskrifterna i §§ 38 och 39 i Kungl.
Maj:ts instruktion för telegrafstyrelsen den 11 oktober 1907:
Ȥ 38.
Mom. 1. Gör annan tjänsteman inom telegrafverket sig skyldig till fel eller försum¬
melse i tjänsten, eller visar han vanvördnad mot förman, eller brister han i lydnad,
äger styrelsen att efter omständigheterna tilldela honom lämplig varning eller fälla
honom till böter, svarande mot högst en månads aflöning eller arfvode, eller till
mistning af tjänsten på viss tid, högst tre månader, hvilket för honom medför,
under denna tid, förlust af de rättigheter och förmåner, som med tjänsten följa:
börande, då tjänsteman, som är af Kungl. Maj:t tillsatt eller förordnad, sålunda
dömes till viss tids mistning af sin tjänst, beslutet jämte skälen därför hos Kungl.
Maj:t anmälas.
Gör tjänsteman upprepade gånger sig skyldig till förseelse, hvarom ofvan sägs,
eller är förseelsen af svårare beskaffenhet, äger styrelsen, därest han är af styrelsen
till befattningen antagen, skilja honom ur telelegrafverkets tjänst eller, om han till¬
satts eller förordnats af Kungl. Maj:t, göra underdånig framställning om hans ent¬
ledigande.
Tjänsteman, som lägger hinder i vägen för tjänstens punktliga fullgörande
genom nedläggande af arbete utan erhållen ledighet eller afsked eller genom otill¬
börligt fördröjande af arbetet eller som inför samlade tjänstemän vid telegrafverket
uppmanar till sådan handling, som nu är nämnd, skall, där handlingen icke faller
under allmän lag, anses därigenom hafva gjort sig skyldig till sådan förseelse af
svårare beskaffenhet, som kan medföra hans skiljande eller entledigande ur telegraf¬
verkets tjänst.
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
89
Mani. 2. Har tjänsteman låtit klandervärd uppförande i öfrigt komma sig
till last, må styrelsen tilldela honom varning. Låter han sig däraf icke rätta, äger
styrelsen döma honom till böter, motsvarande högst en månads aflöning eller arfvode,
eller till mistning af tjänsten på högst tre månader.
Mom. 3. Är tjänstefel af beskaffenhet, att därå enligt allmän lag följer fäng¬
else eller straffarbete, eller innefattar det kränkning af annans lätt, så att skadestånd
därför kan ifrågakomma, eller finner styrelsen eljest skäl att skilja saken från sig,
må styrelsen förordna om den felaktiges ställande under åtal vid domstol; ägande
styrelsen i sammanhang därmed, äfvensom då mot tjänsteman yppar sig misstanke
om svårare fel eller försummelse i tjänsten, honom från tjänstgöring afstånga.
§ 39.
Befinnes stationstjänsteman genom bristande uppmärksamhet eller annorledes
hafva, ensam eller jämte annan tjänsteman, varit vållande därtill, att telegram an¬
tingen för sent eller i förändradt skick eller ock alldeles icke framkommit, så att
den för telegrammet erlagda afgift fått till vederbörande återbetalas, må det för
hvarje särskildt fall ankomma på styrelsens pröfning, om och i hvad män den för
telegrafverket därigenom uppkomna förlust bör af den eller de felaktige ersättas. >
För linjemästare, linjeförmän och reparatörer gäller dessutom följande bestäm¬
melse (intagen i Instruktionen för arbetsledare och linjeförmän af den 18 december
1908, § 65, samt i Instruktionen för reparatörer af samma dag, § 21):
»Beträdes reparatör med opålitlighet, försummelse, olydnad eller annan för¬
seelse i tjänsten, eller låter han klandervärdt uppförande i öfrigt komma sig till last,
erhåller han i lindrigare fall föreställning af närmaste befäl. I svårare fall, eller
därest den felande icke låter sig rätta af gifven föreställning, skall linjedirektören,
efter i saken hållet förhör, anmäla förhållandet hos styrelsen, och äger linjedirektören,
om omständigheterna därtill föranleda, afställa honom från tjänstgöring.»
B) För e. o. personal eu gäller bestämmelsen i telegrafstyrelsens instruktion
§ 88 mom. 4, så lydande:
■»Mom. 4. Extra ordinarie tjänsteman vid telegrafverket, som ådagalägger för¬
sumlighet, oskicklighet eller ett klandervärdt uppförande, må af styrelsen, på veder¬
börande förmans anmälan, från verkets tjänst skiljas. Han skall ock anses hafva
sig själf från telegrafverket uteslutit, därest han utan af styrelsen godkändt skäl
vägrat mottaga honom tilldeladt förordnande eller öfver tre månaders tid, utan behö¬
rigt tillstånd eller anmäldt laga förfall, afhållit sig från tjänstgöring.»
För öfrigt gäller för e. o. personalen vid linjedistrikten stadgandena
dels i § 5 af ofvannämnda allmänna bestämmelser, så lydande:
»1. Begår arbetare svårare förseelse eller utan erhållet tillstånd eller giltigt
förfall uteblifver från arbetet eller eljest gör sig skyldig till ett för arbetets jämna
gång eller allmän god ordning störande uppförande, må han omedelbart af veder¬
börande arbetsbefäl afskedas utan åtnjutande af den i § 3 omnämnda uppsägningstiden.
2. Vid mindre svår förseelse må varning meddelas eller den skyldige för viss
tid afstängas från arbetet. Om han ej låter sig däraf råtta, kan han omedelbart af¬
skedas utan åtnjutande af uppsägningstid.»
Bihang till Biksd. prof. 1911. 9 Sand. 2 Afd. 2 Band. 4 Ser. 13 Häft.
12
90 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
dels i § 4 af telegrafverkets särskilda bestämmelser, så lydande:
Ȥ 4.
Har arbetare gjort sig skyldig till förseelse, som omförmäles i § 5 af de all¬
männa bestämmelserna, har arbetsledaren att därom afgifva rapport till linjeingenjören
eller linjedirektören, hvilka tjänstemän vid lindrigare förseelse kunna tilldela den
felande skriftlig varning, hvilken varning kan upprepas en gång. Förnyas förseelsen
eller är densamma af svårare beskaffenhet, äger linjedirektören afstånga den felande
från arbetet under högst 6 dagar eller skilja honom ur telegrafverkets tjänst.»
Vid verkstaden gälla följande disciplinära stadganden och straffbestämmelser.
Inom verkstadsområdet är förbjudet:
all matlagning, kaffekokning och tobaksrökning,
utdelning af tidningar eller tryckalster före middagsrasten,
allt enskildt arbete,
införande och förtäring af spritvaror,
att bedrifva agitation eller under arbetet utföra onödigt samtal.
Straffbestämmelser. Om arbetare befinnes drucken, visar tredska mot befäl,
beträdes med gröfre oordning, okynne eller upprepad försumlighet eller öfverträder
för verkstadsområdet gällande förbud meddelas varning, ett upprepande af förseelsen
medför omedelbart afsked.
P. M. från kung!, generaltullstyrelsen
i anledning af vissa af Riksdagens Andra kammares fjärde tillfälliga utskott begärda
upplysningar rörande förhållanden inom tullverket.
Flinkt 1.
Några öfverläggningar eller förhandlingar mellan den å ordinarie eller å extra
ordinarie stat upptagna personalen — företrädd genom densammas organisationer
eller särskilt utsedda representanter — samt kungl. generaltullstyrelsen hafva icke
ägt rum.
Flinkt 2.
Enligt § ‘21 i förnyade nådiga instruktionen för generaltullstyrelsen den 2 de¬
cember 1910 äger styrelsen, i den mån sådant pröfvas erforderligt, antaga extra
ordinarie tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning.
Kompetensfordringarna för sådan anställning må, med iakttagande af hvad i detta
hänseende särskildt är eller varder stadgadt, bestämmas af styrelsen.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 91
Berörda särskilda stadgande!!, indika afse antagning till extra ordinarie kammar¬
skrifvare, innefattas i nådiga kungörelserna den 12 maj 1865 och den 26 oktober
1906, hvilka såsom kompetensfordringar för antagning till extra ordinarie kammar¬
skrifvare föreskrifva, att sökanden skall hafva aflagt antingen afgångsexamen vid
högre elementarläroverk eller ock godkänd realskolexamen med vitsord om minst
godkända insikter i vissa uppgifna ämnen, hvarjämte den, som på grund af afiagd
realskolexamen söker anställning såsom extra ordinarie kammarskrifvare, tillika skall
hafva genomgått tvåårig kurs vid handelsinstitut. Slutligen är i nådig skrifvelse
till generaltullstyrelsen den 2 december 1910 föreskrifvet, att för dylik anställning
erfordras, förutom nyssnämnda kompetensvillkor, att hafva med godkända vitsord
genomgått elevkurs vid tullverket. Anslag till dylika kurser har uppförts å tullver¬
kets stat med ingången af innevarande år.
Med stöd af nyssberörda bestämmelse om rättighet för styrelsen att i öfrigt
bestämma kompetensfordringarna för anställning i tullverket, har styrelsen i tjänst-
göringsreglementet för tullverket den 14 december 1910 g 205 föreskrifvit, att för
anställning såsom extra ordinarie vaktmästare, gränsridare eller kustroddare — hvilka
äro de enda slag af extra ordinarie tjänstemän, som, förutom extra ordinarie kam¬
marskrifvare, förekomma i tullverket — fordras, jämte vissa allmänna förutsättningar,
såsom viss ålder, god frejd, frihet från kroppslig svaghet, lyte eller dylikt, att hafva
aflagt afgångsexamen med godkända kunskaper från folkskolans fjärde klass eller
eljest hafva inhämtat fullt motsvarande kunskapsmått samt, för anställning såsom
extra ordinarie kustroddare, dessutom att hafva förvärfvat kunnighet i båtsegling.
Rörande aflöningsförmånerna för extra ordinarie personal gäller följande:
Enligt § 22 i aflöningsreglementet för tjänstemän vid tullverkets lokalförvalt¬
ning samt kust- och gränsbevakning äger extra ordinarie tjänsteman, som i anledning
af tjänstgöringsförhinder för ordinarie tjänstinnehafvare eller sådan tjänstinnehafvare
beviljad semester eller kostnadsfri ledighet eller ock i följd af inträffad ledighet vid
ordinarie tjänst förordnas att bestrida sådan tjänst, att under tjänstgöringstiden åt¬
njuta dagaflöning efter den tjänst han bestrider, att utgå med belopp, som blifvit
bestämda af Kung!. maj:t på förslag af generaltullstyrelsen. Bestämmelser angående
beloppet af sådan dagaflöning hafva af Kungl. Maj:t meddelats i ofvanberörda nådiga
skrifvelse den 2 december 1910 ; och utgår enligt dessa bestämmelser dagaflöningen
med följande belopp, nämligen:
för
|
vaktmästaretjänst:
|
|
|
|
|
af klass o ....................................
|
2
|
kronor
|
75 öre
|
|
af klass 2 ...................................
|
................. 3
|
|
25 »
|
|
af klass 1 ..................................
|
O
................. O
|
|
75 >
|
för
|
uppsyningsmanstjänst:
|
|
|
|
|
af klass 3 ...................................
|
o
................. O
|
»
|
25 »
|
|
af klass 2 ...................................
|
o
................. O
|
r>
|
50 »
|
|
af klass 1 ....................................
|
................ b
|
>
|
75 »
|
för
|
öfveruppsyningsmanstjänst...............
|
................. 4
|
1
|
- »
|
för
|
inspektorstjänst .............................
|
................ 5
|
*
|
- >
|
för
|
kammaiskrifvaretjänst .....................
|
................. 5
|
T>
|
- *
|
för
|
tullfiskalstjänst...............................
|
................. 5
|
>
|
- ?
|
92
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
för kontrollörs-, förste kontrollörs- öfverkontrollörs-
|
|
|
|
tullförvaltare- och öfverinspektorstjänst ........
|
6
|
kronor
|
—
|
för kustroddaretjänst ............................................
|
2
|
»
|
50
|
för kustvaktstjänst...................................................
|
2
|
I
|
75
|
för kustuppsyningsmanstjänst ................................
|
o
O
|
|
25
|
för kustöfveruppsyningsmanstjänst..........................
|
3
|
>
|
75
|
för kustbevakningschefstjänst ................................
|
fi
|
»
|
—
|
för gränsridaretjänst................................................
|
O
O
|
»
|
—
|
för gränsuppsvningsmanstjänst .............................
|
o
O
|
»
|
75
|
för gränsöfveruppsvningsmanstjänst .......................
|
4
|
»
|
—
|
för gränsbevakningschefstjänst................................
|
6
|
|
—
|
Enligt § 21 af instruktionen för generaltullstyrelsen äger styrelsen att för be¬
stridande af de tullförvaltnings- och bevakningsgöromål, hvilka icke kunna medhinnas
af den å tullverkets stat uppförda personal, förordna eller låta i tjänstgöring inkalla
extra ordinarie personal. Sådan inkallning förekommer i ganska stor utsträckning,
förnämligast under seglationstiden. Rörande ersättning åt sålunda inkallad extra
ordinarie personal är i § 23 aflöningsreglementet stadgadt, att dagaflöningen bestäm¬
mes af styrelsen, med iakttagande att densamma såvidt möjligt bör begränsas till de
belopp, som för enahanda tjänstgöring blifvit af Kungl. Maj:t fastställda jämlikt § 22
aflöningsreglementet. Med stöd af detta bemyndigande har styrelsen i rundskrifvelse
till vederbörande tullmyndigheter den 28 december 1910 förordnat, att dagaflöning
till den extra ordinarie personal, som efter styrelsens medgifvande inkallas till längre
eller kortare tids tjänstgöring vid tullverkets lokalförvaltning eller kust- eller gräns¬
bevakning, skall, därest icke för särskild! fall annorlunda stadgats eller varder stad¬
gadt, från och med den 1 januari 1911 tills vidare utgå:
till extra ordinarie kammarskrifvare med fyra kronor, till dess han varit in¬
kallad eller eljest effektivt tjänstgjort under en tid af sammanlagdt två år, och seder¬
mera med fem kronor;
till extra ordinarie vaktmästare,
som inkallas till tjänstgöring å platser, där vaktmästare af klass 3 äro anställda,
med två kronor 75 öre;
som inkallas till tjänstgöring å platser, där vaktmästare af klass 2 äro anställda,
med tre kronor 25 öre;
som inkallas till tjänstgöring å platser, där vaktmästare af klass I äro anställda,
med tre kronor 75 öre;
till extra ordinarie kustroddare med två kronor 50 öre; samt
till extra ordinarie gränsridare med tre kronor.
Härjämte har styrelsen förordnat, att tullförvaltning eller bevakningschef skall
äga att vid slutet af hvarje år hos styrelsen anmäla extra ordinarie tjänsteman, som
under året träget deltagit i göromålen äfven å tider, då han icke varit inkallad i
tjänstgöring eller eljest utnjutit inkomst för sitt arbete i tullverkets tjänst, till er¬
hållande af lämplig gratifikation för sålunda bestridd oaflönad tjänstgöring.
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande A)' 14.
93
Punkt 3.
De desciplinära stadganden och straffbestämmelser, som den ordinarie och extra
personalen inom tullverket är underkastad, återfinnas i §§ 24—28 af instruktionen
för generaltullstyrelsen, hvilka paragrafer äro af följande lydelse:
§ 24.
Begår generaltulldirektören eller byråchef fel eller försummelse i ämbetet, sker
åtal därför inför Kungl. Maj:ts och rikets Svea Hofrätt.
Detsamma gäller, där tjänsteman, som jämlikt § 4 af generaltulldirektören för
ordnats att såsom ledamot föredraga visst ärende eller viss grupp af ärenden, beträdes
med fel eller försummelse i fråga om ärende, som af honom föredragits.
§ 25.
1. Beträdes annan befattningshafvare vid tullverket med fel eller försummelse
i tjänsten eller visar han van vördnad mot förman eller brister han i lydnad, äger
styrelsen att efter omständigheterna tilldela honom varning eller fälla honom till böter,
svarande mot högst en månads aflöning, eller till mistning af befattningen på viss
tid, högst tre månader, hvilket för honom medför förlust under denna tid af de
rättigheter och förmåner, som följa med befattningen; börande, då tjänsteman, som
är tillsatt af Kungl. Maj:t, sålunda, dömes till viss tids mistning af sin tjänst, beslutet
jämte skälen därför anmälas hos Kungl. Maj:t.
Gör tjänsteman upprepade gånger sig skyldig till förseelse, hvarom ofvan sägs,
eller är förseelsen af svårare beskaffenhet, äger styrelsen, därest den felaktige är af
styrelsen antagen till befattningen, skilja honom från hans anställning vid tullverket
eller, om han tillsatts af Kungl. Maj:t, göra underdånig framställning om hans ent¬
ledigande.
Tjänsteman, som lägger hinder i vägen för tjänstens punktliga fullgörande genom
nedläggande af arbetet utan erhållen ledighet eller afsked eller genom otillbörligt
fördröjande af arbetet eller som inför samlade tjänstemän vid tullverket uppmanar
till sådan handling, som nu är nämnd, skall, där handlingen icke faller under allmän
lag, anses därigenom hafva gjort sig skyldig till sådan förseelse af svårare beskaffenhet,
som kan medföra hans skiljande ur tullverkets tjänst.
2. Har tjänsteman låtit klandervärd! uppförande i öfrigt komma sig till last,
må styrelsen tilldela honom varning. Låter han icke rätta sig däraf, äger styrelsen
döma honom till böter, motsvarande högst en månads aflöning, eller till mistning af
befattningen på högst tre månader.
3. Är tjänstefel af beskaffenhet, att därå enligt allmän lag följer fängelse eller
straffarbete, eller innefattar det kränkning af annans rätt, så att skadestånd därför
kan ifrågakomma, eller finner styrelsen eljest skäl att skilja saken från sig, må
styrelsen förordna om den felaktiges ställande under åtal vid domstol.
4. För uraktlåtenhet att inom behörig tid leverera influtna medel eller att till
öfverordnad lokalmyndighet eller styrelsen insända föreskrifna journaler, månads¬
redovisning eller andra redogörelsehandlingar må af styrelsen bestämmas böter för
hvarje dag, sådan försummelse ligger redogörare till last.
5. Om behandlingen af balansmål gäller hvad särskilt är stadgadt.
94 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
§ 26.
Varder tullverket tillhörande tjänsteman hos styrelsen angifven för tjänstefel
eller vid domstol ställd under tilltal för brott eller bär han blifvit dömd till afsätt¬
ning eller mistning af befattningen på viss tid, äger styrelsen afstånga honom från
tjänstgöring, intill dess laga kraft ägande beslut eller utslag i saken blifvit meddeladt.
Vid sådan afstängning äfvensom när generaltulidirektören under ämbetsresor förordnar
därom eller afstängning sker på grund af föreskrift i tullverkets tjänstgöringsregle-
mente, förfares med den afstängdes löneförmåner på sätt därom är särskildt stadgadt.
Vidtages den åtgärd, nu är sagd, mot tjänsteman, som innehar Kungl. Majils
konstitutorial, skall åtgärden jämte skälen därtill anmälas hos Kungl. Maj:t.
§ 27.
Extra ordinarie tjänsteman vid tullverket, som ådagalägger försumlighet, oskick¬
lighet eller ett klandervärd! uppförande, må af styrelsen, på vederbörande förmans
anmälan, från tullverkets tjänst skiljas. Han skäll ock anses hafva själf uteslutit
sig från tullverket, därest han, utan af styrelsen godkändt skäl, vägrat mottaga honom
tiildeladt förordnande eller fullgöra den tjänstgöring, hvartill han af vederbörande
förman beordrats, eller, utan behörigt tillstånd eller anmäldt laga förfall, öfver tre
månaders tid afhållit sig från tjänstgöring.
§ 28.
Styrelsen äger att, då från styrelsen underlydande tjänstemän infordras för¬
klaringar eller yttranden, för uraktlåtenhet att afgifva desamma inom föreskrifven tid,
förelägga antingen lämpliga viten eller ock det äfventyr, att ärendet afgöres på för
handen varande skäl, äfvensom att i förekommande fall ålägga den försumlige att
utgifva vite, som försuttits.
Till dessa paragrafer i instruktionen ansluta sig §§ 244, 245, 254 och 255 i
tullverkets tjänstgöringsreglemente, hvilka paragrafer äro af följande lydelse:
§ 244.
Beträffande den extra ordinarie personalens tjänstgöringsskyldighet gäller, enligt
hvad därom finnes stadgadt i nådiga instruktionen för generaltullstyrelsen,
att extra ordinarie tjänsteman är skyldig att tjänstgöra å den ort, som af sty¬
relsen anvisas honom;
att extra ordinarie tjänsteman, som ådagalägger försumlighet, oskicklighet eller
ett klaudervärdt uppförande, må af styrelsen, på vederbörande förmans anmälan, från
tullverkets tjänst skiljas; samt
att extra ordinarie tjänsteman skall anses hafva själf uteslutit sig från tullver¬
ket, därest han, utan af styrelsen godkändt skäl, vägrat mottaga honom tiildeladt för¬
ordnande eller fullgöra den tjänstgöring, hvartill han af vederbörande förman beord¬
rats, eller, utan behörigt tillstånd eller anmäidt laga förfall, öfver tre månaders tid
afhållit sig från tjänstgöring.
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 95
§ 245.
Hvarje förman åligger att noggrant vaka däröfver, att underlydande med nit
och redlighet fullgöra sina åligganden samt att, då underlydande beträdes med fel
eller försumlighet i tjänsten eller eljest ådagalägger klandervärdt uppförande, söka
genom lämpliga föreställningar och erinringar rätta den felande eller, om detta icke
medför afsedd verkan eller felet är af svårare beskaffenhet, därom göra anmälan hos
den öfverordnade lokala myndigheten, på hvilken det må ankomma, huruvida ären¬
det bör underställas generaltullstyrelsens pröfning. Då felet är af beskaffenhet att
kunna föranleda mistning af befattningen på viss tid eller afsättning, allt efter som
i instruktionen för generaltullstyrelsen stadgas, eller då omständigheterna eljest sådant
kräfva, må lokalmyndigheten afstånga den felande från tjänstgöring, intill dess gene¬
raltullstyrelsen meddelat vidare beslut. Då ärendet till styrelsen hänskjutes, bör till¬
lika bifogas den felandes skriftliga, i vittnens närvaro afgifna förklaring.
Jämlikt nådiga instruktionen för generaltullstyrelsen gäller, att tulltjänsteman,
som lägger hinder i vägen för tjänstens punktliga fullgörande genom nedläggande af
arbetet utan erhållen ledighet eller afsked eller genom otillbörligt fördröjande af arbe¬
tet eller som inför samlade tjänstemän vid tullverket uppmanar till sådan handling,
som nu är nämnd, skall, där handlingen icke faller under allmän lag, anses därige¬
nom hafva gjort sig skyldig till sådan förseelse af svårare beskaffenhet, som kan
medföra hans skiljande ur tullverkets tjänst.
§ 254.
Uraktlåtenhet att insända journal, månadsredovisning eller annan redogörelse¬
handling, som enligt detta reglemente skall inom viss föreskrifven tid insändas till
öfverordnad lokalmyndighet eller generaltullstyrelsen, kan för den försumlige medföra
böter af en krona för hvarje dag, han därmed dröjer utöfver den fastställda tiden.
§ 255.
Har tullförvaltning uraktlåtit att inom föreskrifven tid leverera influtna medel,
kan tullförvaltningens föreståndare åläggas fem kronors böter för hvarje dag, levere-
ringen icke fullgöres, därest icke generaltullstyrelsen finner strängare påföljd böra
honom å dömas.
Angående besvär öfver generaltullstyrelsens beslut i allmänhet och sålunda äfven
öfver beslut om ådömd bestraffning är i § 84 af instruktionen för styrelsen stadgadt,
att den, som icke nöjes med styrelsens beslut, äger att däri hos Kungl. Maj:t söka
ändring genom underdåniga besvär, hvilka skola ingifvas till vederbörande statsdepar¬
tement före klockan tolf å trettionde dagen efter det klaganden erhållit del af beslu¬
tet; att klagan öfver styrelsens beslut angående tilldelande af varning åt tjänsteman
ej må föras; samt att styrelsens beslut om tjänstemans afstängning från tjänstgöring
går i verkställighet utan hinder af besvärs anförande.
96
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
P. M. från kung!, vattenfallsstyrelsen
med anledning af skrifvelse från Andra leammarens tillfälliga
utskott den 15 mars 1911.
Innan de i skrifvelsen framställda frågorna besvaras, torde det vara lämpligt
att definiera de olika kategorier, hvari den anställda personalen kan uppgrupperas.
De olika kategorierna äro:
A. Fast anställd personal = fasta driftspersonalen vid Trollhättans trafikkanal
och Trollhätte kraftverk. Den förstnämnda personalen är bunden med kontrakt på
sätt, som praktiserats under den tid, kanalen tillhörde enskildt bolag.
Denna fast anställda personal blir ordinarie, när det till detta års riksdag in¬
lämnade förslaget till »aflöningsreglemente för tjänstemän vid statens vattenfallsverk»
blifvit godkändt.
B. Extra personal — personal, som i regel behöfves vid driften eller i sam¬
band därmed skeende underhållsarbeten. Äfven eu del af denna personal, som är
anställd vid trafikkanalen i Trollhättan, har anställning enligt kontrakt. Den »extra
personalen» är relativt fåtalig och en del af densamma torde framdeles få anställning
svarande mot »extraordinarie» vid de äldre verken. Äfven eu del personal vid det
centrala verket lär kunna räknas till extra personal.
C. Personal vid vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten:
Denna personal har endast anställning af tillfälligare art.
Frågan 1.
I) Med personal af kategorierna A och B hafva öfverläggningar eller förhand¬
lingar ej ägt rum.
II) Med personal af kategorien C hafva öfverläggningar ägt rum i följande fall:
1) Våren och sommaren 1907 med arbetarne vid ståtens kraftstation i Troll¬
hättan.
Öfverläggningarna skedde på framställning af arbetarne, och deltogo i desamma,
för vederbörande styrelse, dåvarande verkställande direktören i styrelsen för kungl.
Trollhätte kanal- och vattenverk och arbetschefen vid byggnadsarbetet samt för ar¬
betarne 2 representanter, tillhörande svenska järnvägsarbetarefackföreningen, 2 st.
tillhörande svenska träarbetareförbundet, 2 st. tillhörande svenska arbetareförbundet,
samt 1 representant för de oorganiserade arbetarne vid anläggningen. Alla nyss¬
nämnda arbetarerepresentanter voro vid anläggningen anställde arbetare, men deltogo
dessutom på arbetaresidan delegerade från vissa af de omförmälda arbetareförbunden.
De första sammanträdena ägde rum under mars månad, men först i slutet af juli
ernåddes resultat. Strejk utbröt i början af maj, och senare delen af förhandling¬
arna förlöpte under förlikningsmannens förmedling.
Resultatet föreligger i »Bestämmelser för arbetena vid statens kraftstation vid
Trollhättan», utfärdade af styrelsen för kungl. Trollhätte kanal- och vattenverk, samt
en prislista, som har aftals karaktär och som därför undertecknats af deltagarne i
sista sammanträdet. Prislistan skulle gälla till utgången af 1909 eller, »om den
97
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlutande Br 14.
beslutade kraftstationsanläggningen då ej är fullbordad, till dess så skett» och till»
lämpas därför fortfarande vid de ännu ej fullt afslutade arbetena.
2) November 1907 med elektriska arbetarne vid statens kraftstation vid lroll-
o) November 1907 med maskinskötarne vid kungl. Trollhätte kanal- 6ch
Resultaten af dessa båda senare öfverläggningar föreligga i form af utfärdade
»bestämmelser» För arbetena af talades vissa prislistor samt utfärdades af styrelsen
vissa »bestämmelser», hvilka dock af misstag äfven underskrefvos af »svenska elek¬
triska arbetareförbundet». Giltighetstiden för prislistorna utgick den 1 januari 1909,
resp. den 1 januari 1910.
De efter år 1907 af styrelsen utfärdade bestämmelserna för linjebyggnaderna
vid Trollhättan, Trollhätte kanals ombyggnad samt Porjus kraftverksbyggnad aro
utfärdade af vattenfallsstyrelsen i anslutning till de af kungl. telegrafstyrelsen, kungl.
järnvägsstyrelsen och kungl. vattenfallsstyrelsen den 9 februari 1909 utfärdade » All¬
männa bestämmelser rörande arbetare vid kungl. telegrafverket, statens järnvågar
samt under kungl. vattenfallsstyrelsen lydande verk», bihang till svensk författnings¬
samling nr 6, utan öfverläggning med vid ofvanberörda anläggningar anställde arbetare.
Beträffande bestämmelserna för arbetarne vid Trollhätte kanals ombyggnad voro dock
arbetarne vid Trollhätte kraftstationsbyggnad i tillfälle att inför arbetschefen uttala
sig angående ett första utkast till de »särskilda bestämmelser», hvarmed ofvannämnda
»Allmänna bestämmelser» i hvarje särskildt fall måste kompletteras.
Frågan 2.
1) Personal enligt kategori B i regel lika med personal enligt kategori C.
2) Personal enligt kategori C: Svaret framgår af bilagorna. (Här ej intagna).
Frågan 3.
För den »ordinarie» personalen — äfven för »extra ordinarie», om sådan an-
ställes — skola gälla bestämmelserna i den af Kungl. Maj:t för kungl. vattenfalls¬
styrelsen den 31 december 1908 utfärdade instruktionen, hvars kap. VI innehåller
följande disciplinära stadganden:
»Varder tjänsteman vid styrelsens underlydande verk eller förvaltning beträdd
med tjänstefel 'af lindrig beskaffenhet eller har han låtit klandervärdt uppförande
komma sig till last, må vattenfallsdirektören eller föreståndaren för det verk eller
den förvaltning eller afdelning däraf, vid hvilken han tjänstgör, tilldela honom var¬
ning eller ådöma honom böter, motsvarande högst tre dagars aflöning. Låter han
sig ”ej däraf rätta, eller anses han förskylla strängare straff, skall saken anmälas för
styrelsen, hvilken må döma honom till böter, motsvarande högst tre månaders aflö¬
ning, eller till mistning af tjänsten på högst lika lång tid. Sistnämda bestraffning
innebär för den bestraffade förlust under den tid, bestraffningen afser, af de rättig¬
heter och förmåner som åtfölja tjiinsten. Styrelsen vare obetaget att, därest den
bestraffade åtnjuter bostad in natura, bestämma, huruvida han skall för suspensions-
tiden af hy sas ur bostaden eller för denna erlägga ersättning Blifver tjänsteman,
Bihang till Iliksd. prof. 1911. 9 Sand. 2 Afd. 2 Band. i Ser. 13 Höft. VS
98
Andra hammarens fjärde tillfälliga utshotts utlåtande Nr 14.
som är tillsatt af Kungl, Maj:t, dömd till mistning af tjänsten på viss tid, skall
beslutet jämte skälen därtill anmälas hos Kungl. Maj:t.
Låter den, som begått tjänstefel, sig icke rätta af sådan bestraffning, som nu
är omförmäld, eller är tjänstefelet af svårare beskaffenhet, må styrelsen afsätta den
felaktige, därest han är af styrelsen eller vattenfallsdirektören antagen till tjänster.,
eder,, om han tillsatts af Kungl. Maj:t, göra underdånig framställning om hans af¬
sättning.
Tjänsteman, som lägger hinder i vägen för tjänstens punktliga fullgörande ge¬
nom nedläggande af arbetet utan erhållen ledighet eller afsked, eller genom otillbör¬
ligt fördröjande af arbetet, eller som inför samlade tjänstemän uppmanar till sådan
handling, som nu är nämnd, skall, där handlingen icke faller under allmän las,
anses därigenom hafva gjort sig skyldig till sådant tjänstefel af svårare beskaffenhet,
därå enligt mom. 1 afsättning kan följa.
Extra ordinarie tjänsteman, som beträdes med försumlighet, oskicklighet eller
klandervärdt uppförande, eller som gör sig skyldig till fel i tjänsten, må af styrel¬
sen omedelbart afskeda^ eller ock dömas jämlikt här ofvan i mom. 1 meddelade
bestämmelser.
År tjänstefel af beskaffenhet, att därå enligt allmän lag följer fängelse eller
straffarbete eller innefattar det kränkning af annans rätt, så att skadestånd därför
kan ifrågakomma, eller finner styrelsen eljest skäl att skilja saken ifrån sig, må stv-
relsen förordna om den felaktiges ställande under åtal vid domstol, med rätt för stv-
relsen att i sammanhang därmed afstånga honom från tjänstgöring.
Förman i tjänsten är berättigad att, då sådant erfordras till undvikande af fara
eller för behörig ordning i tjänsten, försätta ur tjänstgöring en hvar, som honom ome¬
delbart bör lyda, dock med skyldighet för den, som vidtagit en dylik åtgärd, att
därom göra anmälan till närmast högre förman. Beslutet om afstängningen från
tjänstgöring skall dessutom, där det afser tid, icke öfverstigande tre dagar, under¬
ställas föreståndaren för det verk eller den förvaltning eller afdelning däraf, vid hvil¬
ken den felaktige är anställd, och, där det afser mer än tre dagar eller meddelats
för obestämd tid, hänskjutas till pröfning och fastställelse af styrelsen. Där styrel¬
sens sammanträdande icke lämpligen kan afvaktas, må vattenfallsdirektören afgöra
angående fastställelse å beslutet. Dylikt af vattenfallsdirektören fattadt beslut skall
dock vid näst därefter infallande sammanträde för styrelsen anmälas.
Beslut om tjänstemans afstängning från tjänstgöring går i verkställighet utan
hinder af underställning eller anförande af besvär.»
Besvär öfver beslut, meddeladt af vattenfallsdirektören eller af föreståndare för
styrelsen underlydande verk, förvaltning eller afdelning däraf, sökes hos styrelsen
före kl. tolf å femtonde dagen efter erhållen del af beslutet. Den som icke åtnöjes
med styrelsens beslut kan söka ändring hos Kungl. Maj:t genom besvär, hvilka skola
ingifvas till vederbörande statsdepartement före kl. tolf på trettionde dagen efter er¬
hållen del af beslutet. Öfver tilldelad varning må dock icke klagan föras.
I de kontrakt, som gälla för den »fast anställda» personalen vid trafikkanalen
Unnas äfven följande disciplinära bestämmelser införda:
»Gör befattningshafvare sig skyldig till onykterhet i tjänsten eller till fel och
försummelse i fullgörande af hvad enligt detta kontrakt honom åligger, varnas han
af vederbörande tjänsteman. Låter han sig ej däraf rätta, må verkställande direk¬
tören skilja honom från tjänsten utan rätt för honom att åtnjuta uppsägningtid.
99
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande År 14.
Har befattningshafvare vägrat att fullgöra förmans i tjänsten honom gifna be¬
fallning, eller har han uppsåtligen visat annan ohörsamhet i tjänsten eller afhållit
sig från tjänstgöring utan laga förfall, som af verkställande direktören godkännes,
äger verkställande direktören utan föregående varning skilja honom från tjänsten,
såsom nyss är sagdt.»
Motsvarande bestämmelser finnas likaledes införda i de för en del »extra» per¬
sonal vid trafikkanalen gällande kontrakten.
När driftpersonalen, efter antagande af den lönestat, som nu är föremål för
Riksdagens pröfning, anställes som tjänstemän, blir den underkastad nåd. Instruk¬
tionens bestämmelser.
För personalen eldigt kategori C gälla i disciplinärt hänseende de stadgande^,
som äro inrymda i ofvan omnämnda »Allmänna bestämmelser rörande arbetare vid
kungl. telegrafverket, statens järnvägar samt under kungl. vattenfallsstyrelsen lydande
verk», § 5, hvari stadgas följande: _ ..... ■
Begår arbetare svårare förseelse eller utan erhållet tillstånd eller giltigt förfall
uteblifver från arbetet eller eljest gör sig skyldig till ett för arbetets jämna gång
eller allmän god ordning störande uppförande, må han omedelbart af vederbörande
arbetsbefäl afskeda» utan åtnjutande af den annars enligt gällande bestämmelser
fastställda uppsägningstiden.
Vid mindre svår förseelse må varning meddelas eller den skyldige för viss tid
. afstånga» från arbetet. Om han ej låter sig däraf rätta, kan han omedelbart afske¬
da» utan åtnjutande af uppsägningstid.
Besvär anföres hos vederbörande styrelse.
Stockholm den o april 1911.
Bilaga 3.
Från styrelsen för Sveriges lokomotivmannaförbund har till utskottet inkommit
nedanstående skrifvelse:
Till
Ordföranden i Riksdagens Andra kammares fjärde tillfälliga utskott.
Utan att därom vara ombedda anse vi oss likväl hafva skyldighet gent emot
lokpersonalen att afgifva en del synpunkter rörande den af herr ^Vinberg m. fl.
väckta motionen om utredning rörande förhandlingsrätten för statstjånare. Med den
utveckling den moderna aftalsrätten i våra dagar tagit har densamma blifvit en
nödvändighet för ett ordnadt färhållande på arbetsmarknaden, äfvensom att densamma
medfört en tryggare och mera fri ställning för arbetaren.
När därför statstjänarna nu vilja ha införd förhandlingsrätten, så är det endast
ett kraf att blifva likställda med arbetarna på det enskilda området, ett kraf som
har starka skäl för sig.
Som förhållandena nu äro, äger en enskild järnvägs personal rätt att under¬
handla och sluta öfverenskommelser med sina arbetsgivare eller företagsledare, men
öfvergår järnvägen till staten, då mister personalen fullständigt denna rätt.
100 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Upprätthållandet af ett system, som medför dylika konsekvenser, och som i
sig innebär ett förringande af personalens människovärde, kan val ändå icke anses
vara med tidsandan öfverensstämmande. Det vore därför lyckligt, om staten g:\fve
sin personal samma rätt, som arbetare i det enskildas tjänst hafva.
Häremot invändes, att statsverken ej kunna underhandla med sin personal, därför
att statsmakterna representera samhället och äro ett uttryck af hela samhällets vilja.
Förhandlingsrätt för statsanställda .skulle sålunda vara ett ingrepp i Riksdagens
auktoritet vid afgörandet af vissa frågor.
De frågor, som komma under Riksdagens afgörande, äro emellertid ej alla de
intressefrågor, för hvilkas lösande förhandlingsrätt af personalen påfordra?. Oss veter¬
lig! är det endast den ordinarie personalens löner och pension.
Hvilken myndighet är det emellertid, som beslutar om den ordinarie personalens
tjänstgöring; om vissa extra inkomster för samma personal; om bestraffningssystemet
och dylikt? Eller: Hvilken är det, som beslutar om den extra personalens intressen
af olika slag?
Svaret på dem alla blir ett och detsamma: Det gör kungl. styrelsen eller under¬
lydande afdelningsstyrelser.
Hvad innebär då ett dylikt system? Jo, det innebär, att staten ej har något
inflytande öfver dessa förhållanden, och under sådana omständigheter bör enligt vårt
förmenande talet om, att förhandlingsrätt för personalen skulle blifva ett intrång på
statsmakternas område, vara vederlagdt.
I de frågor, som afgöras i Riksdagen, bör lämpligen fastslås, att personalen
genom sina representanter blifver i tillfälle att få deltaga i det förberedande arbetet
(i kommittéer och dylikt).
Då sedan därtill kommer det faktum, att personalen icke ens eu gång kan få
svar på de vördsamma framställningar den gör, då må det vara fullt begripligt, om
personalen anser sig arbeta under ett system, som betraktar honom endast som ett
verktyg, som måste vara till reds att utföra sitt arbete på villkor, som ej bestämmas
af staten, utan af dess underlydande styrelser, med skyldighet för personalen att
utföra sitt arbete »när och hvar helst så än påfordras».
Sveriges lokomotivmannaförbund, som bildades i februari 1908 af ordinarie och
extra lokomotivpersonal vid statens och enskilda järnvägar, har under de gångna 3
åren inlämnat 9 st. skrivelser rörande olika personalförhållanden, som personalen
önskat få ändring uti.
Den första skrifvelsen inlämnades i juni månad 1908 och är den enda, som
erhållits svar på. Den innehöll en hemställan rörande värderingen af lokomotiv¬
personalens pälsar.
I det gamla lönereglementet stod upptaget för lokpersonalen päls och pälsmössa
in natura. Denna bestämmelse kom med det nya lönereglementet, som tillämpas
från ingången af år 1907, att få ändrad lydelse, så att i stället beklädnadsersätt-
ningen skulle utgå till lokpersonalen med 10 kronor per månad. Af en hel del
orsaker, såsom bristande ekonomi från personalens sida och på grund af att staten
ej hade någon användning för pälsarna, kom personalen att få använda dem under
år 1907. I hyra härför tog staten af personalen 4 kronor per månad eller till¬
sammans 48 kronor per år.
Det var emot denna värdesättning af pälsarnas brukbarhet som förbundet ville
göra en del befogade anmärkningar. Ty fall förekommo, då de togo 48 kronor i
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 101
hyra för en päls, som strax därefter af järnvägen själf värdesattes till 8, säger 8,
kronor.
Hemställan hade följande lydelse:
1) att kungl. styrelsen torde taga under pröfning, om ej ofvanstående 48 kronor
måtte anses för högt upptaget som slitniugskostnad tör de år 1907 af ordinarie lok¬
personal in natura innehafda persedlarna. Dessutom vore önskvärdt att personalen
delgifves de beräkningsgrunder, hvarpå nämnda kostnad är fastställd;
2) anhålles om upplysning i hvad mån kungl. styrelsens i år utgifna föreskrift
»att de persedlar som innehafts ett år tillfalla personalen utan motsvarande afdrag
å beklädnadsersättningen» inverkat på den af lokomotivpersonalen erlagda lösen för
sina förut in natura innehafda persedlar. Som förut nämnts: På denna skrifvelse
erhölls svar, hvilket var afböjande.
En skrifvelse inlämnades i november 1908 och innehöll en förfrågan rörande
tolkningen af § 33 i instruktionen för lokomotivförare och eldare, där det står att
lokförare är skyldig att göra sig underrättad om tågets sammansättning och ungefär¬
liga tyngd samt särskildt om antalet bemannade bromsvagnar.
Frågorna hade följande lydelse: Hvem har skyldighet att lämna lokföraren de
ifrågavarande uppgifterna vid s. k. mellanstationer? Eller: är § 33 endast afsedd
för tågs utgångsstation?
Skulle nämnda g ej äga sin tillämpning å dessa, framkommer följande frågat
Hvartill är då uppgifterna i tidtabellens kol. 9 afsedda? Där heter nämligen,
»att lokförare, då han har kraftigare lok än det för tåget afsedda, eller mindre antal
vagnar samt liera bemannade bromsvagnar, äger rättighet att köra in mera tid än
den beräknade».
Skrifvelsen hade tillkommit af den orsaken, att en lokförare, som tillfrågat en
tågmästare om hur det var ordnadt med bromsarna i tåget — detta för att kunna
bedöma, om det ej fanns möjlighet att, om så skulle behöfvas, kunna tillkoppla liera
vagnar å^linjen — hade erhållit det svaret: »Det kan ni se efter själf». Äfvenså
var T:is svar en orsak, då han på förarens rapport gifvit det svaret, att tågmästaren
har ingen skyldighet att underrätta föraren om reglementeradt antal bromsar finnas.
På denna skrifvelse har intet svar erhållits. Eu annan skrifvelse inlämnades i
juni månad 1909 och innehöll en begäran om ändring af order (»22 i den punkten,
som berör eldarnas uniform. Ej heller på denna skrifvelse har något svar erhållits.
Tvenne skrivelser inlämnades i november 1909. Den ena af dessa innehöll
personalens önskemål för ordnandet af transportfrågan vid statens järnvägar. Önske¬
mål, som på det bestämdaste häfdats af förbundets kongress i april 1909. Och den
andra skrifvelsen innehöll en anhållan om att staten måtte utbetala flyttningsbidrag,
då personalen transporteras från en plats till en annan. Skrifvelsen slutade med
följande hemställan: »att vid tillfällen, då det anses nödigt förflytta lokmän från en
plats till en annan, kungl. styrelsen måtte i flyttningsbidrag bevilja 90 kronor till
gift och 45 kronor till ogift lokman.»
På dessa skrivelser ha vi ej erhållit något svar.
I mars 1910 inlämnades en skrifvelse, som innehöll en hemställan om att få
ångbromsar uppsatta å loken litt. k Kd och U. och hade följande slutkläm: »att
kungl. styrelsen måtte vidtaga åtgärder för att ångbromsar insättas å omnämnda lok
i män som de intagas å verkstad för reparation. Ehuru skrifvelsen haft åsyftad
verkan, så har ej något svar erhållits.
102 Andra kammarens Jjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
I november 1910 ännu en skrifvelse, som handlade om extra eldarnas rätt att
erhålla pälsar. Skrifvelsen slutade med följande hemställan: »att i likhet med hvad
i ordern 21 § 1 punkt 7 sägs extra eldare må äga att efter maskindirektörs be-
pröfvande vid strängare kyla under tjänstgöring å lokomotiv från förråd för tillfälligt
begagnande utfå pälsar,1! och', att kung!, järnvägsstyrelsen måtte föranstalta om att
lämpligt antal pälsar finnas för detta ändamål disponibla i distriktens förråd.»
På denna skrifvelse har ej heller erhållits något svar. Dessutom ha ännu
några skrivelser insändts, på hvilka visserligen svar ej erhållits, men som kung!,
järnvägsstyrelsens beslut likväl kommit till vår kännedom.
Således: Af 9 skrivelser, som personalen genom förbiwdet har tillställt kungl.
styrelsen, har svar erhållits på en, säger 1, skrifvelse.
Det torde vara begripligt för en hvar att, då personalen aldrig, eller åtminstone
högst sällan, erhåller något svar på sina skrifvelser eller rättelse vinnes i de miss¬
förhållanden, som skrivelserna afse, en viss misstämning därigenom uppstår. Persona¬
len drives till ett ständigt missnöje, som sannerligen ej kan vara till statsver¬
kets gagn.
De här omordade skrifvelserna kunna visserligen ej vara någon värdemätare på
personalens ställning med afseende på förhållandet i arbetet, utan få naturligtvis
endast anses såsom ett fullödigt bevis på, huru personalens kraf bemötas från dem,
som fått sig anförtrodt att leda företaget, äfvensom ett bevis för huru nödvändigt
och rättvist kraf vet är att äfven låta statst jänarna få samma rätt som samhällets
öfriga arbetaregrupper och således få underhandla om arbetsvillkoren.
Vilja vi så litet närmare se på det sätt, som tjänstgöringen ordnas, så få vi där
ytterligare bevis för att krafvet har fog för sig.
Rätteligen borde ju tjänstgöringsfrågan höra hemma i Riksdagen, tv det vore
ingen'dag för tidigt att det blefve en lagstadgad maximitjänstgöring, en fordran, som
lokpersonalen ett flertal gånger framfört.
Vid riksdagarna 1901 och 1903, då lokpersonalens tjänstgöringsfråga förelåg,
beslöts att ingå med skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om undersökning af
-densamma. Tjänstgöringen blef också sedermera betydligt bättre, hvilket höll i sig
till år 1909 i januari månad, då kungl. styrelsen utfärdade order 600 utan att det
minsta höra sig för hos personalen, och från och med nämnda orders tillämpning ha
vi förhållanden i tjänstgöringen, som vid många tillfällen gränsar till det onaturliga.
Mot ordern i fråga har också en mängd protester kommit till synes och för¬
bundets kongress 1909 atlämnade genom kommitterade också en skrifvelse, i hvilken
-det uttalades personalens förkastelsedom öfver order 600.
Vi ha i ett annat sammanhang i skrifvelse till 8:dje tillfälliga utskottet fram¬
dragit bevis på hur tjänstgöringen är ordnad, ur hvilken skrifvelse vi tillåta oss här
■citera ett stycke: »Af Bil. A, upptagande tjänstgöringen för en grupp B. i Kristine¬
hamn, Il distriktet, framgår att tjänstgöringen för denna grupp har gått upp ända
till 287 timmar och 52 minuter. Härtill kommer en arbetstid af 7 timmar i måna¬
den för rapportskrifning. Men ej nog härmed, tågförseningar kunna på grund af
ökad trafik eller trafikhinder mången gång uppgå till ett betydligt antal timmar,
hvilket på ett mycket tydligt sätt framgår af Bil. B., uppgift öfver tjänstgöring vid
Kiruna lokstation, där personalen på grund af tågförseningar kan hållas i tjänst ända
till 26 timmar. Än vidrigare ställer sig dylik tjänstgöring, då man tar hänsyn till
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 105
att densamma utföres på en tid af året och på en breddgrad, där mörkret är så-
godt som ensam härskare.
Till det anförda kan ju anmärkas, att detta är förhållanden, som ej bestämmas-
af befäl och turlistor, och detta är ju sant, men detta är återigen intet argument
för, att ej en person i gengäld skulle kunna erhålla motsvarande frihet, eller, om
sådan icke under några förhållanden kunde beredas till följd af vissa utomordentliga
förhållanden, ersättning för dylik tjänstgöring utbetalades.
Men det är inte endast tågförsening, som är orsaken till, att tjänstgöringen i
ett sträck kan springa upp till ett dylikt antal timmar, utan äfven beordningar af
befäl, som ändock måste val vara medvetna om tjänstgöringstidens längd. Ett dylikt
fall framgår af Bil. C, uppgift öfver tjänstgöringen å Ljusdals och Hudiksvalls lok¬
stationer, IV distriktet.. I åsyftade tjänstgöring uppgår den sammanhängande tjänst¬
göringen till 19 timmar och 17 minuter. Ett annat exempel framgår af Bil. I),
uppgift från Boden, där tjänstgöringen uppgår till 20 timmar i följd. Af nämnda
Bil. C framgår också, att nattjänstgöringen eller tjänstgöringen mellan klockan 9 e. m.
och 5 f. m. uppgår per månad till ej mindre än 68 timmar, hvilken tid kan anses
som konstant för en hel del af lokpersonalens tjänstgöring. Af Bil. E framgår dess¬
utom huru lång nattjänst växelpersonalen i Luleå har, den uppgår, som synes, till
8 timmar per natt 6 nätter i följd.
En annan svår olägenhet för personalen är det myckna bortaliggandet på främ¬
mande stationer — hvilket är en följd af arbetets natur — och som i eu mängd
fall förlänger tjänstgöringstiden, och hvilken tid personalen ej får medräkna. Af
turlista för Norrköpings lokstation, Bil. F, framgår, att tjänstgöringen å en grupp
därstädes i realiteten uppgår till 337 timmar per månad.
Denna tid är likväl inte den högsta, som förekommer utan får nog anses såsom
mycket vanlig. Fall af bortovaro från boningsorten kan uppgå ända till 60 ä 70
timmar i ett sträck (se Bil. E). Det är ju själfklart, att personalen förr eller senare
måste blifva bruten, hvilket också personalen framhåller i nämnda Bil.»
Som vi finna af det anförda, har personalen ålagts en tjänstgöring, scm med
nödvändighet måste verka förslappande och göra personalen mindre skickad att med
säkerhet utföra sin tjänst, men detta hindrar likväl icke, att, då det inträffar eu
olycka eller en försummelse, personalen helt får bära ansvaret trots det, att den icke
haft någon möjlighet att öfva inflytande på tjänstgöring, som indirekt mången gång
är orsaken till det tirnade.
Ett annat exempel!
Kungl. styrelsen har under den senaste tiden utfärdat en order 774, hvilken
medför en inskränkning i förut innehafda förmåner för sådana personer, som tjänst¬
göra i högre befattning. Förut erhöll personalen 50 öre om dagen, då den tjänst¬
gjorde i högre befattning. Sedan denna order tillkommit, erhålles denna 50-öring
först, då dylik tjänstgöring varat 15 dagar i följd. Detta innebär, att en person,
som tjänstgör på turer som eldare, där premierna uppgå till en rätt hög summa,
kan beordras att tjänstgöra som förare på turer, där premierna äro betydligt mindre.
Förut, då han erhöll 50 öre om dagen, blef detta en ersättning, som utjämnade de
förluster personalen förlorade genom minskade nålpenningar, men när nu denna
50-öring så godt som försvinner, då det högst sällan inträffar, att tjänstgöringen såsom
förare kan gå upp till 15 dagar i sträck, så blir det en ren förlust. Och denna
104 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
ändring genom order 774 har vidtagits utan att det minsta bry sig om hvad perso¬
nalen anser vara rätt och skäligt.
Vidare kan anföras den förändringen, som vidtagits i kung!, styrelsens instruk¬
tion mom. 5 g 7, och som medför en betydlig försämring för den ordinarie personalen.
Mom. 5 lyder: »I fråga om skyldighet att afgå från tjänsten vid invaliditet
eller sjukdom för sådan ordinarie personal, som icke enligt gällande bestämmelser
är tillförsäkrad invalid- eller sjukpension, stadgas i hvarje särskildt fall».
Pensionsrätt inträder som bekant ej förr än efter 10 års ordinarie tjänst, men
genom befordran till ordinarie har personalen hittills ansett sig erhålla eu viss
garanti eller en viss säkerhet för sin framtida ställning.
Denna garanti synes nu hafva blifvit af Kungl. Maj:t borttagen hvad de första
10 åren af ordinarieskapet beträffar, eller med andra ord: ehuru personalen under
dessa år får erlägga sina afgifter till pensionsinrättningen, så är dess rättsliga ställ¬
ning ej stabilare än den extra personalens.
Vi anförde i det föregående, att personalen äfven då det gäller bestraffningen
står i en mycket svår och otillfredsställande ställning, och vilja vi som en illustration
till rättsväsendet här anföra några exempel.
1908 inträffade på Knifsta station en tågsammanstötning, som hade följande
förlopp: Genom att en växel låg fel och tjänstgörande stins ej eftersåg hur där¬
med förhöll sig, utan afblåste ett gruståg med påföljd att detsamma körde ihop med
norrlandssnälltåget. Genom nämnda stins försummelse inträffade sålunda olyckan.
Han erhöll också 10 dagars bestraffning, men då bör därtill anmärkas att han enligt
bestraffningens protokoll blifvit bestraffad för liknande förseelser 2 gånger förut. På
gruståget tjänstgjorde en t. f. förare. Denne blef bestraffad äfvenledes med 10 dagar,
därför att han ej lyckats afvärja den af den andra tillställda olyckan. Och dock
framkom under behandlingen att nämnda förare genom sin sinnesnärvaro och rådig¬
het kanske minskade olyckans omfång i afsevärd grad.
Här framkommer helt nödvändigt frågorna: Hvilken af dessa borde ur de syn¬
punkter man ser, om man tänker på trafiksäkerheten, fråntagas det förtroende de
innehaft? Och voro skuld och ansvar där rätt afvägda?
T. f. föraren, som här ofvan åsyftas, hvilken var bland de äldsta eldarne, har
sedan dess fått stå efter i befordran, och om ej en omhvälfning i rättsåskådningen
bland befälet eller i det disciplinära rättssystemet kan åstadkommas, får han kanske
ännu många år stå efter i befordran.
Ett annat fall gäller en sammanstötning vid centralen i augusti 1908, för
hvilken föraren blef straffad med 3 dagars löneafdrag.
Förhållandet vid tillfället var följande:
För ifrågavarande tåg, litt. Stm, var körsignal gifven och således skulle enligt
reglementen och instruktioner tågvägen ligga klar för Stm. Tåget, som kom norr
ifrån, skulle således passera Ost. så fort stins afgångssignal gafs.
Förare skulle då framföra tåget förbi den fasta signalinrättning som visade
»körsignal» och fram mot plattformen där stins brukar befinna sig och därifrån af¬
gångssignal gifves.
När loket kommit förbi nämnda fasta signal, behagar det tjänstgörande stins
att vidtaga andra dispositioner, på så vis, att den fasta signalen ställes för stopp,
■en växel omlägges från ställverket och tåget ingår igenom denna växel på stickspåret,
där vagnar omedelbart stå uppställda — och olyckan är inträffad.
105
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlutande Nr 14.
För hvad har här föraren kunnat bestraffas?
I protokollet öfver sammanträdet, där domen föll, motiveras däri med att föraren
brutit mot »gällande praxis».
Hur svag en sådan motivering än är i sig själf, så bör här äfven anföras, att
19 förare, som under ifrågavarande tidtabell gått med samma tåg, hafva intygat, att
det ej var gällande praxis, utan att i stället tågen ofta framgått öfver växeln nr 109.
Denna bestraffning blef visserligen sedan i högre instans upphäfd, men detta
försvagar ej det starka intrycket af, att allt ej är som det borde vara.
Ett tredje fall, som äfven inträffade år 1908, är följande:
En förare gick med ett tåg från Ky. till Stockholm. Vid Bergsbrunna station,
där signalen var på eldarens sida, erhölls afgång direkt, så tåget skulle få passera.
Utom att eldaren såg afgångssignalen, såg han äfven, att tågmästaren visade klart
8 Från Bergsbrunna är en väl 7 km. stigning, så när afgångssignal erhållits,
måste eldaren göra en påeldning, och som loket hade full last, var äfven föraren
fullt upptagen med regulator och sandregel.
Efter det afgångssignalen gifvits, kommer tågets packmästare underfund med,
att ett par kolli gods skall af vid stationen, hvarför han börjar bromsa samt söker
genom signaler stoppa tåget. . _ . . .
Af lätt förstådda skäl uppmärksammas ej dessa signaler af personalen ä loket
omedelbart, hvarför en trafikinspektor, som åker i tåget, gifver order om, att signa¬
lerna skola indragas, så skall han beifra saken. Föraren har märkt, att tåget gar
tungt, hvarför han säger åt eldaren att se ut, om några signaler gifvas, men då har
Ti. order blifvit åtlydd och tåget fortsätter. En tid därefter erhöllo foraren och
eldaren meddelande om, att de erhållit 3 dagars löneafdrag.
Här skulle vi kunna fortsätta med än flera fall från senare tider af fullkomligt
liknande beskaffenhet, men det anförda må vara nog.
Af det anförda tro vi oss hafva framfört bevis för, att krafvet om förhandlings¬
rätt för statstjänare är väl motiveradt, och att det vore lyckligt för såväl statsverket
som för personalen, om densamma kunde införas med det snaraste. Det är därför
att hoppas, att de institutioner, som ha att behandla motionen i fråga, gifva den
sitt fulla stöd.
Stockholm den 27 april 1911.
Högaktningsfullt
för Sveriges Lokomotivmannaförbund:
Styrelsen,
gm Hj. Molin.
N. tT. Engström.
Bihang till Biksd. prat. 1911. 9 Sami, 2 Afd. 2 Band. 4 Ser. 13 Höft.
106
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Utlaga 4.
i rån Svenska Järnvägsmannaförbundet har följande skrifvelse ingått till utskottet:
Till
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott.
Med anledning af motion af herr C. Vinberg m. fl. rörande förhandlingsordning
mellan i statens administrativa verk anställda tjänstemän och arbetare och deras
organisationer å ena sidan och vederbörande verks styrelse och underlydande förvalt¬
ningar å andra sidan, få vi härmed anföra följande:
, Enligt vårt förmenande har motionärerna i motiveringen till motionen fram¬
hållit just samma synpunkter, som i denna fråga göra sig gällande bland den stora
personal, som tillhör vårt förband. Det är sålunda helt naturligt, att vi med hänsyn
härtill kunna fatta oss kort. Vi skulle alltså kunna inskränka oss till att med in¬
stämmande i motiveringen till motionen yrka bifall till densamma. Dessförinnan
vilja vi dock i största korthet framhålla ett par synpunkter.
.... ,Det. ar. rätt alltmänt utbredd uppfattning att personal, anställd i statens
tjänst och sarskildt inom ett område sådant som järnvägarna icke skulle äga rätt att
genom arbetsnedläggelse genomdrifva sina kraf. Då man intager en sådan ståndpunkt
synes det oss som om man också ovillkorligen skulle kunna inse nödvändigheten af
att det skapas ett organ genom hvilket personalen skulle kunna framföra sina önske¬
mål och hafva en garanti för att dessa beaktas. Likaväl som man aldrig kan för-
hindra att hos en stor personal det kan uppstå missnöje med arbetslöner och arbets-
forhallanden i öfngt, kan man naturligen icke förhindra att detta missnöje, när det
natt en viss gräns, tager sig ett våldsamt utbrott, för så vidt ej förhållandena för¬
bättras eller personalen kan på något sätt bibringas den uppfattningen, att deras
önskemål beaktats i tillbörlig grad. Det synes oss som om i den vägen det icke
skulle finnas något annat sätt att gå tillväga än att införa ett forum inför hvilket
sådanafran personalen framförda frågor kunna prof vas och afgöras och där personalen
tilllorsakras medbestämmanderätt vid afgörandet.
... , skall måhända anse, att inom ett statens verk sådant missnöje mot rådande
forhållanden och misstro mot den rättvisa pröfningen af personalens önskemål icke
skola kunna vara rådande. Vår egen erfarenhet visar emellertid på, att ett sådant
förutsättande icke är riktigt. I närvarande stund råder bland stora grupper af per-
sonalen ett stort, och såvidt vi kunna se, berättigadt missnöje mot en hel del för¬
hållanden vid statens järnvägar. Detta faktum torde icke vara nödvändigt att här
närmare precisera, men det talar obestridligen till förmån för, att på detta område
n gonting atgöres, för att icke måhända detta missnöje tager sig våldsamma utbrott.
Vi skulle kunna framhålla flera andra synpunkter i denna fråga, hvilka enligt
V5r uPPfattmn8 skulle tala för ett bifall till motionen, men vi afstå därifrån, då vi
såsom förut anförts, anse att tillräckliga skäl föreburits af motionärerna siälfva. Vi
tillåta oss darfor på det lifligaste få uttala den förhoppningen, att förevarande motion
måtte åt Riksdagen bifallas.
Stockholm den 2 maj 1911. Högaktningsfullt
För Sv. Järnvägsmannaförbundets Styrelse:
A. P. Viberg.
Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri, 1911.