Lagutskottets utlåtande Nr 9.
1
Nr 9.
Ankom till Riksdagens kansli den 17 februari 1911 kl. 5,30 e. m.
Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl,
Magi om åvägabringande af utredning m. m. angående
ändrad anordning af religionsundervisningen i folk¬
skolorna.
Uti en inom Första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion
nr 2, har herr K. J. Ekman hemställt, att Riksdagen ville besluta att i skrif¬
velse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t i sammanhang med det
pågående arbetet rörande folkskoleväsendets ombildning ville låta verk¬
ställa utredning, huruvida icke religionsundervisningen i folkskolorna skulle
kunna uppdragas åt särskilda kristendomslärare, utsedda hufvudsakligen
bland lärarpersonalen eller församlingarnas prästerskap, äfvensom låta ut¬
arbeta och, i den mån det grundlagsenligt bör ske, för Riksdagen fram¬
lägga ej mindre förslag till stadgande i kyrkolagen om förpliktelse för
prästerskapet att åtaga sig den undervisningsskyldighet, som sålunda kan
komma att af prästerskapet fordras, än äfven de öfriga förslag, hvartill
utredningen kan gifva anledning.
Till stöd härför har motionären anfört följande:
»Uti en annan vid innevarande riksdag väckt motion har undertecknad
tillåtit sig påpeka, att den allmänna demokratiseringen af vårt samhälls¬
skick, som tagit sig uttryck i 1909 års rösträttsreform, icke kan undgå
att sträcka sina verkningar äfven till kyrkans och skolans områden, samt
att det program, som därvid från kyrkligt och kristendomsvänligt håll
synes mig böra följas för bevarande af kristendomens välsignelser åt vårt
folk, torde kunna sammanfattas i följande två hufvudpunkter:
Bihang till Riksd. prot. 1911. 7 Hand. 1 Afd. 9 Häft. (Nr .9.)
1
2
Lagutskottets utlåtande Nr 9.
l:o) Kyrka och stat ställas relativt själfständiga i förhållande till hvar¬
andra, men med bevarande af intimt samarbete dem emellan.
2:o) Kristendomsundervisningen i skolorna ställes relativt själfständig,
men med bevarande af intimt samband med skolundervisningen i öfrig!
Den sista af dessa punkter skall här upptagas till närmare behandling.
Ett af de mest framträdande dragen i den demokratiska utvecklingen
är sträfvandet att sprida kunskapens och bildningens skatter till befolk¬
ningens alla lager. En naturlig följd häraf är, bland annat, folkskole¬
väsendets allt kraftigare utveckling. Skolan, som hittills sett sitt för¬
nämsta stöd och deir starkaste häfstången för ett framgångsrikt arbete i
kyrkan och dess målsmän, sträfvar allt mera efter att intaga en själf¬
ständig, af kyrkan oberoende ställning. Att utvecklingen af vårt folk¬
skoleväsende hastigt fortskrider just i denna riktning, är uppenbart för en
hvar, som något följer företeelserna på detta område.
Sålunda yrkades uti en af herr Staaff m. fl. inom Andra kammaren
vid 1909 års riksdag väckt motion, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kung! Maj:t anhålla, att Kung! Maj:t täcktes låta underkasta frågan om
den lämpligaste anordningen af folkundervisningsväsendets ledning en all¬
sidig utredning samt förelägga Riksdagen de förslag, hvartill denna ut¬
redning befunnes föranleda. Motionen, som åsyftade ett fullständigt skil¬
jande af folkundervisningsväsendets centrala ledning från kyrkan, förordades
af Andra kammarens första tillfälliga utskott och godkändes utan debatt
af kammaren. 1 Första kammaren blef ärendet ej föremål för slutlig
behandling.
Andra kammarens nyssnämnda tillfälliga utskott ansåg, att det behof
af en förbättrad organisation för ledningen af folkskoleväsendet, som mo¬
tionärerna gjort gällande, vore obestridligt och trängande. Detta behof
vore också af folkskolans egna representanter med styrka framhållet, bland
annat, genom den resolution i denna riktning, som enhälligt beslöts på
allmänna folkskollärarmötet i Gäfie i augusti 1908. Utskottet fann det
tydligt, att våra hittills varande svenska förhållanden därvid närmast måste
föra tanken på den af motionärerna antydda anordningen med ett fristående
ämbetsverk, vare sig för folkskolestyrelsen ensam eller för hela undervis¬
ningsväsendet gemensamt. Äfven frågan om mellaninstanserna i folk¬
undervisningsväsendets administration — säger utskottet tränger sig
fram och kräfver en lösning. Det är tydligt, att efter 1904 års läroverks-
reform och läroverksöfverstyrelsens upprättande den nuvarande samman¬
sättningen af domkapitlen, med stiftsstadens lektorer som bisittare, är en
ren anomali, och att läroverkslärarna måste komma att försvinna ur dom¬
kapitlen samt ersättas i hufvudsak af representanter för kyrkan och kyrkan
3
Lagutskottets utlåtande Nr 9.
tillhörande lekmän. Det är från kyrkan själf och ur dess synpunkt, som
denna förändring tränger sig fram. Utskottet finner sig emellertid icke
kunna bestämdt angifva, på hvilken väg reformen i fråga om mellan-
instanserna i folkundervisningsväsendets administration lämpligast bör ske.
Motionärerna hade antydt, att denna väg kunde blifva den, som i
viss mån redan blifvit beträdd, nämligen folkskolesakernas fortgående
öfverflyttning från domkapitlen på länsstyrelserna.
De önskemål, motionärerna sålunda angifvit, torde vidare hafva förts
framåt genom den s. k. folkundervisningskommittén, som under 1910
lärer hafva utarbetat förslag till själfständigt ordnande af folkskoleväsendets
centrala ledning.
Skulle dessa sträfvanden vinna framgång — på en punkt måste dock
folkskolan fortfarande stå i det innerligaste samband med kyrkan, näm¬
ligen i fråga om kristendomsundervisningen. Ju mera skolan utvecklar
sig i riktning från kyrkan, desto angelägnare är det, att på denna punkt
bandet mellan kyrka och skola fastare tillknytes. Ty af den antydda ut¬
vecklingen blir en naturlig följd, att lärarna icke längre, såsom hittills,
alltid kunna utses med väsentligt afseende fästadt å deras lämplighet så¬
som religionslärare (jämför folkskolestadgan § 18 a). Ej heller torde be¬
tryggande garantier kunna vinnas för, att de lärare, som af en från kyrkan
helt och hållet emanciperad folkskoleöfverstyrelse tillsättas, alltid skola
äga vilja eller förutsättningar för att kunna meddela en religionsunder¬
visning, som står i öfverensstämmelse med vår evangelisk-lutherska kyrkas
bekännelse. Men så länge vårt folk i det stora hela bekänner sig till
denna kyrkas lära och den evangelisk-lutherska kyrkan hos oss äger be¬
stånd — vare sig såsom statskyrka i nu gängse mening eller i friare
ställning till staten — är det statens oafvisliga plikt att låta den svenska
ungdomen i skolorna uppfostras just i denna kyrkas lära och bekännelse.
Någon annan utväg synes då icke finnas, än att kristendomsundervis¬
ningen tilldelas en relativt själfständig ställning i skolan, dock med be¬
varande af intimt samband med skolundervisningen i öfrigt, d. v. s. under¬
visningen i kristendom bör uppdragas åt särskilda kristendomslärare, på
hvilkas tillsättning de kyrkliga myndigheterna utöfva ett bestämmande in¬
flytande. Intet lärer därvid hindra, att folkskolläraren utses jämväl till
kristendomslärare, om han därtill passar, men i annat fall måste kristen¬
doms] ärarna rekryteras från annat håll. Därvid kan man tänka dels på
lärarinnepcrsonalen vid småskolorna, ur hvilkens led mången god kristen-
domslärarinna torde kunna förvärfvas för folkskolan, och dels på den
evangelisk-lutherska kyrkans prästerskap.
länken på ett mera aktivt deltagande från prästerskapets sida i folk¬
4 Lagutskottets utlåtande Nr 9.
skolans religionsundervisning har redan förut varit föremål för offentlig
behandling och rönte då bifall och understöd från en så framstående och
på folkundervisningens område hemmastadd kyrkopolitiker som numera
aflidne statsrådet och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet F. F.
Carlson. Vid 1868 års kyrkomöte hade nämligen rådmannen A. W. Björck
väckt motion med förslag, bland annat, »att den egentliga religionsunder¬
visningen i de allmänna folkskolorna måtte öfverlämnas till församlingarnas
prästerskap». Under debatten härom i kyrkomötet uppträdde statsrådet
Carlson med ett synnerligen intresseväckande anförande af hufvudsakligen
följande innehåll:
Talaren ansåg den i motionen framställda tanke så god, att den väl
förtjänade någon uppmärksamhet. Själfva grundsatsen funnes antydd i
folkskolestadgan. Föreskrifterna i denna författning vore dock allt för
litet bestämda. Detta förhållande måste man tillskrifva, att de ledt till
så litet resultat. Alla närmare bestämmelser om hvad som prästerskapet
ålåge i afseende på religionsundervisningen, huru långt dess verksamhet
i detta fall borde sträcka" sig, saknades. Huru många timmar därtill an¬
vändes vore af mindre vikt, men prästerskapets aktiva deltagande däruti
skulle vara af väsentlig betydelse. Om t. ex. en tid af två timmar i
veckan bestämdes för att af prästen användas pa barnens undervisning i
kristendom i folkskolans högre afdelningar, skulle därigenom komma att
vinnas ett välgörande inflytande såväl pa hela karaktären af barnens under
visning som ock på läraren själf, hvilken därigenom finge en anvisning
om Tätta sättet, hvarpå undervisningen borde meddelas. Af egen erfaren¬
het visste talaren också, att i länder, där folkskolans förhållanden icke
äro synnerligen olika med dem i Sverige, prästerskapets aktiva deltagande
i kristendomsundervisningen hade utöfvat ett genomgripande inflytande
såväl på undervisningen och på folkskollärarnas ställning och verksamhet
som på barnen. Går man närmare in på frågan 'om verkställbarheten, så
borde församlingarnas större eller mindre storlek icke egentligen anses så
bestämmande som det förhållande: huru många skolor som funnes i hvarje
församling. Finnes blott en skola i pastorat — och i 316 pastorat vore
detta falfet — torde ingen synnerlig svårighet uppstå. Där två skolor
finnas — och detta ägde rum i 432 pastorat — finnas gemenligen äfven
två präster, och torde således äfven där ingen större svårighet vara för
handen. Detta vore redan mera än hälften af Sveriges församlingar. Icke
blott kyrkoherdarna utan äfven de präster, som eljest finnas i pastoratet,
borde för detta ändamål vara verksamma. Där skolorna äro flera än två
i samma pastorat, kan prästerskapet åtminstone ingripa i undervisningen
vid en af dem och därigenom både själf t bättre lära känna bristerna, som
5
Lagutskottets utlåtande Nr 9.
höra afhjälpas, och sprida till öfriga skolor kännedom af rätta sättet att
gå till väga. Det svåraste slaget af skolor vore de ambulatoriska, inen
äfven här kunde åtminstone något göras; genom undervisning gifven i en
rote kunde en stark inflytelse utöfvas på undervisningen i de öfriga. Dess¬
utom borde man alltid ihågkomma, att den uppoffring af tid, präster¬
skapet sålunda fick vidkännas, icke blott lyftade undervisningen i skolan,
utan lände dem själfva till lättnad och helt säkert till direkt tidsbesparing,
när den tid kom, då skolungdomen skulle beredas till sin första natt¬
vardsgång.
Ett i den af statsrådet Carlson sålunda angifna riktningen af grefve
Björnstjerna framställdt yrkande vann, vid anställd votering, 25 röster
mot 31.
Det torde icke lida något tvifvel, att en anordning sådan som den
här ofvan föreslagna skulle vara ägnad att i väsentlig mån förebygga de
befarade olägenheterna af folkskolans sekularisering och skänka en mycket
god garanti för kristendomsundervisningens bibehållande på evangelisk¬
luthersk grund i öfverensstämmelse med vårt folks allmänna religiösa upp¬
fattning. Och då ungdomens sedliga och religiösa uppfostran är en an¬
gelägenhet, som måste ligga den svenska kyrkans prästerskap synnerligen
nära om hjärtat, är det min fulla förvissning, att prästerskapet villigt
skall åtaga sig det besvär, som kan komma att blifva en följd af dess
mera aktiva deltagande i skolans kristendomsundervisning, helst som de
under 1910 antagna nya lagarna rörande reglering af prästerskapets löne¬
förmåner in. in. öppna möjlighet till en jämnare och rättvisare och där¬
med för ett stort antal prästerliga tjänstinnehafvare mindre betungande
fördelning än hittills af den prästerliga arbetsbördan i öfrigt.
Hvad nu blifvit sagdt om prästerskapets deltagande i kristendoms-
undervisningen gäller närmast förhållandena på landsbygden. I städerna
eller eljest i de större, tätare bebyggda samhällena torde folkskolans kri¬
stendomslärare lättare kunna rekryteras utom prästerskapets led.
En utredning angående den nu ifrågasatta anordningen af kristen-
domsundervisningen i folkskolorna torde äfven böra omfatta dels om och
i hvad män särskilt arfvode för kristendomsundervisningen bör utgå och
huru medel därtill må kunna beredas och dels hvilka kompetensfordringar
böra uppställas för de kristendomslärare, som icke tillhöra prästeståndet.
Då de här ofvan berörda frågorna på det närmaste sammanhänga
med frågan om folkskoleväsendets ombildning i öfrigt, hvilken fråga öfver-
lämnats till behandling af särskilda kommitterade, får undertecknad vörd¬
samt hemställa.»
Utskottets
yttrande,
Lagutskottets utlåtande Nr 9.
Därefter har motionären till utskottet inlämnat en så lydande skrift:
»P. M.
Till förtydligande af den utaf mig väckta motionen nr 2 angående
kristendomsundervisningen vid folkskolorna anhåller jag vördsamt få an¬
föra, att, enligt min bestämda öfvertygelse, det öfvervägande flertalet folk¬
skollärare — äfven efter en eventuell omorganisation af folkskoleväsendet
alltjämt skola befinnas vara sådana, att kristendomsundervisningen med
fullt förtroende kan öfverlämnas åt dem; att där så emellertid icke är för¬
hållandet — hvilket endast efter fullt objektiva grunder får afgöras —
kristendomsundervisningen i första hand bör uppdragas åt sådana små¬
skollärarinnor, som förvärfvat nödig kompetens för kristendomsundervis-
ning i folkskolan; samt att prästerskapet sålunda endast i undantagsfall
kan tänkas komma att anlitas för undervisningens upprätthållande.
För bestämmande, huruvida folkskolläraren bör anförtros kristendoms¬
undervisningen eller ej, torde höra, såsom ofvan nämnts, fastställas sär¬
skilda objektiva grunder härför, såsom t. ex. dop och nattvardsberättigande
inom svenska kyrkan jämte förklaring att läraren personligen omfattar den
evangelisk-lutherska läran, eller dylikt.
Skulle, vid någon enstaka liggande skola, för kristendomsundervis¬
ningen kvalificerad lärare eller lärarinna icke vara att tillgå, och svårig¬
heter möta för prästerskapet att mera regelbundet upprätthålla kristendoms¬
undervisningen, torde i sådant fall denna undantagsvis kunna ordnas så,
att undervisning genom prästerskapets försorg meddelas med något längre
mellanrum, men då hvarje gång under mera samlad tid. Stockholm den
25 januari 1911. K. J. Ekman.»
De praktiska olägenheter, som i olika hänseenden vidlåda motionärens
ifrågavarande förslag och hvilka bland annat från fackmannahåll särskildt
framhållits, synas utskottet så afsevärda, att ensamt med hänsyn till dem
förslaget icke kan af utskottet förordas. Hvad prästerskapet angår^ torde
nämligen såväl de ämbetsgöromål, som åligga detsamma, som äfven, åtmin¬
stone i fråga om landsbygden, prästboställenas belägenhet i förhållande
till församlingarnas folkskolor i de allra flesta fall göra det synnerligen
svårt, om ej omöjligt, för prästmännen att på lämpligt sätt fullgöra den
uppgift, hvarom här är fråga. Småskollärarinnorna torde högst sällan vara
kompetenta och i hvarje händelse icke hafva tillfälle att öfvertaga religions-
7
Lagutskottets utlåtande Nr 9.
undervisningen i folkskolorna. I skolor med flera lärare, särskild! de efter
Litt. A. i normalplanen ordnade, låter det sig, äfven enligt nu gällande
ordning, göra att åt en eller annan särskild! kvalificerad lärare uppdraga
hela kristendomsundervisningen, medan de därifrån befriade få annan
undervisningsskyldighet. I hvarje fall synes motionärens förslag vara ägnadt
att verka splittrande och lända till nackdel för kristendomsämnets ställ¬
ning vid våra folkskolor.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,
att förevarande motion icke måtte till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 februari 1911.
På lagutskottets vägnar:
ERNST HÅKANSON.
Herrar Lindhagen och Jansson i Edsbäcken hafva anhållit få antecknadt,
att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.