Lagutskottets utlåtande Nr 31.
1
Nr 31.
Ankom till Riksdagens kansli den 3 april 1911 kl. 5 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående garantier för ersättnings utgående i vissa
fall till vittnen.
Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 159, har herr Sixten Neiglick anfört följande:
> Uti 17 kap. 3—5 §§ rättegångsbalken återfinnas bestämmelserna om
vittnesplikt.
Det framgår af dessa bestämmelser med all önskvärd tydlighet, att
staten med sin auktoritet gent emot den enskilde medborgaren ålägger
denne vittnesplikt icke blott uti frågor, där staten själf i en eller -annan
form är intresserad part utan äfven i tvister emellan enskilda personer.
År den enskilde sålunda — och med rätta — underkastad vittnes¬
plikt i förhållande till det allmänna och andra enskilda, följer häraf å
andra sidan rätt för den vittnande att åtnjuta ersättning för de kostnader,
som fullgörandet af denna plikt åsamkar honom. I fråga om ersättning
till vittnen, som i brottmål åberopas af allmän åklagare, är den vittnande
genom kungl. förordningen den 4 juni 1886 tillförsäkrad godtgörelse,
äfven om denna stundom icke täcker hans verkliga kostnader. Likaså
ligger det ju utom allt tvifvel att den enskilde, som af staten kallas att
vittna i civila mål, har full trygghet i afseende å ersättningens utbekom¬
mande. Annorlunda ställer det sig för den, som af enskild part inkallas
att vittna vid domstol. Visserligen stadgas uti 17 kap. 8 § rättegångs¬
balken sålunda: »Den vittne påkallat, betale ty sin resekostnad och täring,
efter dess värdighet. Sämjas de ej därom, lägge dem så domaren emellan,
som skäligt pröfvas». Men någon garanti för att den ersättning, dom¬
stolen tillerkänner den vittnande, verkligen kommer att utgå till honom
förefinnes icke. De flesta domare skola säkerligen ock kunna från sin
domareverksamhet anföra en mångfald, ofta upprörande exempel, då till
Bihang till Likså.prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 29 Höft. (Nr 31).
2
Lagutskottets utlåtande Nr 31.
vittnen instämda personer saknat hvarje möjlighet att af den ersättnings-
skyldige parten utfå fastställd godtgörelse.
Jag tillåter mig återgifva ett typiskt fall: I, efter hvad det sedermera
visade sig, uppenbar afsikt att fördröja ett krafmåls afgörande påkallade
svaranden vittnesförhör vid den domstol, där målet var anhängig]ordt,
med en tämligen aflägset boende person. Yittnesstämning kunde icke
förvägras. Den instämde uteblef, bötfälldes och ålades att tillstädeskomma
vid vite. Sedan efter upprepadt uteblifvande vitet afsevärdt förhöjts kom
den instämde tillstädes. Det var en hustru. På grund af särskilda för¬
hållanden hade hon endast med svårighet kunnat underkasta sig resan.
Makarne lefde i små ekonomiska förhållanden. Hon hade fått lega eu
främmande människa att utöfva tillsyn öfver hemmet och makarnes minder¬
åriga barn under hennes frånvaro. Hennes vittnesmål var utan betydelse
för målets afgörande. Hon tillerkändes ersättning för inställelsen vid dom¬
stolen med cirka 100 kronor, men svaranden, som påkallat hennes hörande,
saknade utmätningsbar tillgång. Hennes verkliga kostnader för inställelsen
torde ock hafva uppgått till ungefärligen nämnda belopp, hvarjämte hon
ådömts att utgifva böter och försutna viten. Denna person hade således
att välja emellan utgifvandet af ständigt växande viten till betydande be¬
lopp eller att på egen bekostnad utan möjlighet till godtgörelse underkasta
sig en i hennes ekonomiska ställning synnerligen betungande resa för
fullgörandet af den vittnesplikt, staten ålägger henne.
Ett annat exempel: En af process-mani behärskad person, som för¬
spillt sina tillgångar på fruktlösa rättegångar, instämde såsom kärande i
en arfstvist icke mindre än 72 vittnen att höras vid domstolen. Eu
afsevärd del af dessa uteblefvo visserligen; af de tillstädeskomna saknade
flertalet all kännedom om tvisten — kärandens grundlösa talan ogillades
— och käranden saknade helt och hållet medel att ersätta de af honom
inkallade vittnena.
Likartade exempel, tagna ur högen, skola som sagdt säkerligen de
flesta domare kunna anföra.
Gifvetvis kan det icke ifrågakomma att rubba på vittnesplikten.
Men då staten med sin berättigade auktoritet sålunda tvingar den enskilde
medborgaren att fullgöra denna vittnesplikt, torde det dock med skäl
kunna ifrågasättas, huruvida staten icke är skyldig att vidtaga särskilda
åtgärder för att i möjligaste mån betrygga den enskildes rätt till ersätt¬
ning för hans af vittnespliktens fullgörande orsakade kostnader.
Det tillkommer mig icke att afgifva folkslag till eventuellt ordnande
af denna fråga. Jag tillåter mig dock framhålla några synpunkter:
Lagutskottets utlåtande Nr 31.
3
Enskild person, som påkallar vittnes hörande, skall vara skyldig ned¬
sätta medel för täckande af inställelsekostnaden, då sådant påfordras.
Saknar part bevisligen medel att gälda vittnes inställelsekostnad,
vare han skyldig lämna domstolen uppgift om de omständigheter, rörande
hvilka vittnet skall höras. Finner domstolen dessa uppenbart vara be¬
tydelselösa i målet, må vittnesstämning vägras. I annat fall må det
ankomma på domstolen att inkalla vittnen eller att föreskrifva om dess
hörande vid annan domstol, då vittnet är aflägset boende. I båda dessa
fall må ersättning till vittnet utgå af allmänna medel enligt samma grunder,
som gälla för ersättning till vittnen i brottsmål, åberopade af allmän åklagare!
Då af statsverkspropositionen innevarande år inhämtas, att ICungl.
Maj:t ifrågasätter vidtagande af särskilda åtgärder för omarbetning af
rättegångsbalken, bar det synts mig lämpligt att ifrågavarande spörsmål
eventuellt måtte i sammanhang därmed tagas i öfvervägande.
Jag tillåter mig därför hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj.t hemställa, att Kungl. Maj:t vid förestående omarbetning
af rättegångsbalken eller eljest måtte taga i öfvervägande frågan om
garantier för ersättnings utgående till vittne, hvars hörande vid domstol
påkallas af enskild part, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill omständigheterna föranleda.»
Motionären har i den ifrågavarande motionen riktat uppmärksamheten
på ett missförhållande i vår gällande rättegångslagstiftning, som äfven ut¬
skottet finner vara värdt beaktande.
I sitt förslag till rättegångsväsendets ombildning uttalade nya lag¬
beredningen bland annat:
»Enligt gällande lag är visserligen den, som inkallas till vittnesmål,
berättigad att erhålla skälig ersättning för resekostnad och uppehälle, men
denna rätt är ganska ofta vansklig att göra gällande, och bestämmelserna
r detta ämne äro äfven i ifrigt ofullständiga och otillfredsställande. Det
förutsättes nämligen, att vittnet skall själf i förskott bestrida sina kostnader,
och det är lätt att inse, att isynnerhet för mindre bemedlade den redan i
S'S tunga vittnesplikten därigenom ytterligare göres tyngre än skäligt.
Det måste ej sällan inträffa, att den från aflägsen ort till vittne inkallade
hvarken äger penningar eller annan nödig utrustning till företagande af
eu längre resa. Praktiskt kan visserligen detta missförhållande vanligen
rättas därigenom att parten godvilligt vidtager åtgärder för att möjliggöra
vittnets i partens intresse nödvändiga inställelse. Men detta partens god¬
Utskottets
yttrande.
4 Lagutskottets utlåtande Nr 31.
villiga åtagande bör så mycket hellre upphöjas till en lagstadgad plikt,
som eljest lagens tystnad kan lämna rum för tvekan, huruvida bristande
tillgång hos vittnet bör godkännas såsom laga ursäkt för uteblifvande från
vittnesmål. .
Men äfven om den till vittne åberopade mäktar själf bestrida dylika
kostnader i förskott, bör lagstiftningen bereda honom en för närvarande
saknad trygghet att återbekomma förskottet. För sådant ändamål bör han
vara berättigad att fordra, det parten ställer nöjaktig säkerhet för den
blifvande ersättningen. Denna bör ock, sedan den blifvit fastställd genom
rättens beslut, kunna utan vidare uppehåll genast uttagas genom utmätning
hos den till utgifvande däraf förpliktade parten. Dylika bestämmelser äro
nödiga jämväl ur den synpunkt, att de innebära ett hittills saknadt verk¬
samt korrektiv emot det ej omöjliga missbruket att till vittnesförhör in¬
kalla personer, endast i ändamål att ådraga dem kostnader och obehag för
inställelsen.»
I enlighet med hvad beredningen sålunda anförde affattade bered¬
ningen sitt förslag i dessa delar.
I det senare af nya lagberedningen utarbetade särskilda förslag till
lag om bevisning inför rätta, hvilket af Kungl. Maj:t första gången 1893
och därefter delvis omarbetadt 1897 förelädes Riksdagen till antagande,
men som icke vann Riksdagens bifall, funnos äfven bestämmelsei upptagna
i samma riktning, som nyss antydts. .
I skrifvelse den 23 april 1898 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till skärpta
ansvarsbestämmelser för vittnens utevaro från domstol. Därvid fiamhöll
Riksdagen tillika, att i samband med dylik skärpning borde, till före¬
byggande af allt för stora olägenheter af vittnespliktens fullgörande, vid¬
tagas åtskilliga andra förändringar i gällande bestämmelser angående vitt-
nesbevisnings förebringande. I sådant afseende syntes Riksdagen de i
det förut för Riksdagen framlagda förslaget till lag om bevisning inför
rätta meddelade föreskrifter böra tagas under förnyadt öfvervägande. Sär¬
skild! ansåg Riksdagen lämpligt, att bestämmelser infördes bland annat
därom, att föreläggande, hvarigenom uteblifvet vittne vid vite ålades in¬
ställelse, skulle vittnet delgifvas, samt att vittne under vissa förhållanden
skulle vara berättigad! att bekomma förskott å vittnesersättning.
Vid anmälan i statsrådet af denna Riksdagens skrifvelse anförde
vederbörande departementschef, att, då hvad sålunda blifvit af Riksdagen
ifrågasatt stode i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande stad-
ganden i nämnda för 1897 års riksdag framlagda förslag, den om ständig-
Lagutskottets utlåtande Nr 31
af rättegångsbalken, afseende bland annat
?£*ättASs££:;
snir;^Är8Ä
åTyotördlliionmPv!ifnaedeS ^/V^ ^ ^ ^ 1 “åiet,
vittnet sa ock ftrskott ä resekostnad, där sidiurt bär “tgl skiT«åd“
klagan i «
“tSÄs: rs/jss**--
bestämmelse, rttltidgad Ä IfÄ
Impnt tr T berä“igaä* *“ ■*“■ «„« ä reSl'ad S
erbjXs “' 6 ™“tS’ ““ 8Mant försko“ fil1 vittnet erlagts eller
de senare “i- T *
TOdsakHgeTfffl denkilr"kmotione!Pröf™ts »f Éiksd^mTanseendeluf4
6 Lagutskottets utlåtande Nr 31.
I främmande länders moderna processordningar äro bestämmelse
1 iramui tillgodose till vittnen åberopade personers
M i om»rmälda ^ende.^ Därvid pb“g
åS£ ÄÄi »
kostnaden för "nsjlels! vid domstol förskottsvis utgå till vrttnet enl,#
kostnaden T7nlkt den gällande tyska civilprocessordningen
rit »ÄSÄ^d berida, åt allmänna mede,.
Det är utom allt tvifvel, att vår gällande lagstiftning i förevarande
afseende likasom eljest i allmänhet på processrättens område lider af vä-
at ® avnes emellertid utskottet icke föreligga tillräck-
5 ^eXrocT“äÄZ.S^^
fe,7“« VT ÄTtan^nfcrteltv^e faU torde® vara tf .Sigt, att
det ^af8^motionären berörda ämnet utan särskild åtgärd från Eikedagens elda
måste vTd den förestående omarbetningen af vårt rättegångsväsen vinna det
beaktande, som därvid kan finnas lämpligast, får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda någon
Riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 april 1911.
På lagutskottets vägnar:
ERNST HÅKANSON.
Herrar Lindhagen och Pettersson i Södertälje hafva begärt få här
antecknadt, att de ej deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.
Stockholm, O. L. Svanbficks Boktryckeri 1911.