Lagutskottets utlåtande Nr 24.
1
Nr 24.
Ankom till Riksdagens kansli den 28 mars 1911 kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 10 §
3 mom. i gällande förordning angående fattigvården
Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 128, har herr Per N:son Bosson, med instämmande af herrar Nils
Larsson i Klagstorp, Janne Tynell, Johan Jönsson, Aug. Larsson, N. Åkesson
och Aug. Ifvarsson, hemställt, att Riksdagen ville besluta, att § 1Q mom.
3 i kungl. förordningen af 9 juni 1871 angående fattigvården, måtte ur
lagen utgå.
Till stöd för denna hemställan har åberopats motiveringen i motionen
nr 127, angående upphäfvande af § 43 i förordningen om kommunal¬
styrelse på landet, däri stadgas, att kyrkoherde, eller den hans ställe före¬
träder, är berättigad att i kommunalnämndens förhandlingar och beslut
deltaga.
Nämnda motivering är af följande lydelse:
»Oaktadt ett forceradt arbete på sista tiden gjort sig gällande inom
lagstiftningen, finnas nog ännu åtskilliga gamla lagparagrafer kvar, som
man med skäl måste säga äro föråldrade och därför med det allra första
borde försvinna. De ha nog då de skrefvos kanske varit både tidsenliga och
berättigade. Men under tidernas lopp ha nya synpunkter kommit fram och
andra faktorer kommit med, som, då dessa lagar skrefvos, icke voro kända.
Lagarna ha också på de flesta områden ändrats och moderniserats, hvilket
äfven i sin man gör, att äldre icke reviderade lagparagrafer ofta äro mindre
tillfredsställande.
Såsom sådana anser jag för min del § 43 i kungl. förordningen af
Bihang till Likså. prof. 1911. 7 Sami. 1 AJd. 23 Höft. (Nr 24—25). 1
2
Lagutskottets utlåtande Nr 24.
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet och § 10 mom. 3 i
kungl. förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården. Den först
omnämnda § 43 lyder: »Kyrkoherde, eller den hans ställe företräder, är
berättigad att i kommunalnämndens förhandlingar och beslut deltaga» och
den sistnämnda § 10 mom. 3 lyder: »Kyrkoherden, eller den hans ställe
företräder, är berättigad att i de inom pastoratet för fattigvårdens hand¬
hafvande utsedda styrelsers förhandlingar och beslut deltaga.»
Som synes tillerkänna dessa paragrafer »kyrkoherde eller den hans
ställe företräder» rätt att deltaga i de kommunala myndigheternas öfver-
läsrsmingar och beslut, en rätt som under gamla förhållanden kanske var
både befogad och önskvärd. Dessa styrelsers förmåga, insikter och intres¬
sen voro då mindre, nu däremot torde de i allmänhet nog vara fullt till¬
räckliga. Dessutom är ju nu allmän och, det synes mig, riktig mening,
att den som skall ha rätt att deltaga i dessa styrelsers öfverläggningar
och beslut, skall därtill vara vald. Hans plats där uppbäres då icke blott
af det gifna förtroendet utan äfven af den uppdraget åtföljande ansvars¬
känslan, och detta må väl under alla omständigheter få anses som det
enda riktiga. Är personen lämplig och har han allmänhetens förtroende,
får han säkert uppdrag, under andra förhållanden bör han nog inga uppdrag
ha och lär icke heller med dessa kunna göra någon nytta. Hans där-
varo måste kännas som ett obehörigt påhäng, som försvårar i stället för
att underlätta arbetet. Erfarenheten har äfven visat, att i regel är det
intriganta, härsklystna personer som på grund af dessa lagar taga säte
och stämma, och huru mycket trassel och huru många kommunala stridig¬
heter hafva icke däraf vållats? Visserligen äro lyckligtvis de flesta präster
numera så hänsynsfulla, att de icke tränga sig in i styrelserna, och i den
församling jag tillhör har alltid ett godt förhållande rådt emellan präst
och församlingsbor, men långt ifrån alla äro så lyckliga. Såsom ett exem¬
pel härpå skall jag be att få intaga följande till mig från en kommunal¬
ordförande ställda skrifvelse:
»Vår kyrkoherde är kyrkoherde i A. och B. församlingar, den förra äfven
omfattande X. köping, som utgöra ett pastorat. Han är bosatt i B. försam¬
ling och betalar således skatt endast i den kommunen. Men som X. kö¬
ping är i kommunalt och fattigvårdshänseende skild från A. socken, så blir
det tre kommuner, i hvars nämnders och fattigvårdsstyrelsers arbeten och
beslut han gör anspråk på att deltaga. Hvad X. köping och A. sockens
kommunalnämnder beträffar, så tyckes det vara ganska oegentligt, att han
skall vara berättigad deltaga i beslut om utgifter därstädes, då han uti
dessa kommuner ej är skattskyldig, Komministern i pastoratet är boende
3
Lagutskottets utlåtande Nr 24.
och skattskrifven i A. socken. Han är invald i kommunalnämnden där¬
städes och är dess v. ordförande; således finnes en prästman redan förut
i den nämnden, hvadan kyrkoherdens anspråk på ledamotskap där kunna
anses öfverflödiga. Alla kommunalnämndsordförander, jag talat med, äro
ense med mig därutinnan, att om en kyrkoherde är så lifligt intressesad
i en kommuns angelägenheter, som mången låter påskina sig vara, så
inväljas de nog som ledamöter och äro då också ansvariga med de öfriga
ledamöterna för kommunens medel. Afsikten med deras själfskrifvenhet
i fattigvårdsstyrelserna torde väl vara att se till att kommunerna icke
äro för knussliga mot de fattiga, men, tyvärr, har det på många håll
visat sig, att just där en präst är kommunalnämndsordförande, det vill
säga vald till denna befattning, just han varit den inom styrelsen, som
mest ifrat för så knappa understöd lag möjligen tillåter. Från länssty¬
relserna skulle nog också intyg kunna erhållas, att de kommuner, där präster
äro ordförande, visst icke stå något öfver andra kommuner, då det gäller
att ömma för de fattiga. Vår kyrkoherde, förut komminister här, var före
mig ordförande i kommunalnämnden i A. men visade sig visst inte då,
såsom den där arbetade för ett lyckligare förhållande åt fattighjonen.
Hans stora håg nu att deltaga uti nämndernas arbeten anse vi hafva
berott af helt andra bevekelsegrunder än de, som legat till grund för att
dessa paragrafer i lagen tillkommit. Många präster finnas nog, som verk¬
ligen äro hängifna fattigvårdssaken, men sådana inväljas naturligtvis och
omväljas i fattigvårdsstyrelserna och kommunalnämnderna, och detta enhäl¬
ligt i vanligaste fall.
Skulle något kunnat göras för att få anmärkta missförhållanden
ändrade genom motion i Riksdagen, så gjordes nog härmed allmänheten
en stor tjänst.»
Så långt skrifvelsen. Detta anförda exempel torde långt ifrån vara
enastående och därför nog så tydligt visa, att en lagändring i detta fall
är af behofvet påkallad.»
Ofvanberörda vid innevarande riksdag inom Andra kammaren af- utskottets
gifna motion nr 127 har på konstitutionsutskottets hemställan afslagits Vttrande-
af Första kammaren. Andra kammaren har med bifall till en vid kon¬
stitutionsutskottets i ämnet afgifna utlåtande fogad reservation för sin del
beslutat, att § 43 i nämnda förordning angående kommunalstyrelse på landet
skulle erhålla följande lydelse: »Kyrkoherden, eller den hans ställe före¬
träder, är berättigad att i sådana ärenden, som angå fattigvård eller åt-
4 Lagutskottets utlåtande Nr 24.
gärder för sedlighet inom kommunen, deltaga i kommunalnämndens öfver-
läggningar och beslut.»
Enligt 10 § 1 mom. i kungl. förordningen angående fattigvården
skall i hvarje fattigvårdssamhälle finnas en fattigvårdsstyrelse, hvilken å
landet, där ej samhället annorlunda förordnar, skall utgöras af kommunal¬
nämnden.
Då sålunda Riksdagens kamrar genom sina berörda beslut, sakligt
sedt, måste anses hafva besvarat jämväl det yrkande, som i nu förevarande
motion framställts, får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 mars 1911.
På lagutskottets vägnar:
ERNST HÅKANSON.
Herrar Söderbergh och Lindhagen hafva anhållit få antecknadt, att de
icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.
O O