Lagutskottets utlåtande Nr 14.
1
Nr 14.
Ankom till Riksdagens kansli den 3 mars 1911 kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om reformering af
gällande bestämmelser om häktning m. in.
Uti en inom Forsta kammaren väckt, till lagutskottet liänvisad
motion, nr 47, har herr FAtel Löfgren hemställt, att Riksdagen måtte
i skrifvelse tnl Kungl. Maj:t anhålla, dels att Kungl. Makt ville
vidtaga åtgärd till förhindrande för framtiden däraf, att andra än
i lag bestänka myndigheter beklädas med allmän åtals- och häkt-
mngsmyndighet, och dels att Kungl. Maj:t måtte taga under öfver-
vagande, huruvida och i hvad mån större trygghet må kunna jämväl
i ofrigt beredas vid tillämpningen af häktningsinstitutet.
I sammanhang med berörda motion har lagutskottet till be¬
sudling forehaft en inom Andra kammaren af herrar Hjalmar
C^rl Lfndhaffen> Herm. Lindqvist, C. G. Lindley, A C.
Ltndblad Ernst Söderberg, Knut A. Tengdahl, J. Hasselquist, Hj B
Rissen J Ih. Johansson, Sven Persson, friherre Erik Palmstierna
Carl Vinberg K. A. Borg, J Aberg, J A. Wallin, N. Edv. Lind-
Z?' p ' SvZSSZ’ K£*r0pP' Värner RVdén> Sven Linders,
Nds Persson, 0. Hson Waldén, Aug. Nilsson, A. C. J. Christiern-
son, G. A. Strömberg, F. W. Thorsson, Emil Kristensson, G A
Rundgren, N. A:son Berg, J. Forssell, E. A.-son Leksell, Viktor Lars¬
son Bernh. Eriksson och. L. J. Carlsson väckt, till utskottet hän-
visad motion nr 187, såvidt däri under punkt 2:o i motionen hem¬
ställts, att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj it mätte utan af¬
vaktan på eu rattegångsreform, taga i öfvervägande på hvad sätt straff¬
lagens bestämmelser om häktning må, till värnande af den personliga
Bihang till Rikad. prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 14 Höft. (Nr 14) \
2 Lagutskottets utlåtande Nr 14.
friheten, kunna omarbetas, samt därom äfvensom rörande åklagare¬
maktens reformering för Riksdagen framlägga erforderliga lagförslag.
Herr Löf- Motiveringen i herr Löf grens motion är af följande lydelse:
gren* motion. xge(}an Andra kammaren vid 1910 års Riksdag för sin del be¬
slutat skrifvelse till Kung!. Maj:t, hvarigenom i viss mån de syn¬
punkter gillades, hvilka jag framställde i min motion nr 36 rörande
utöfningen af häktnings- och åtalsrätt å landsbygden, vågar jag,
med hänvisning till min i nämnda motion anförda motivering, åtel
upptaga den sålunda väckta frågan med förhoppning om, att den¬
samma vid denna riksdag skall äga större utsikter att inom båda
kamrarna vinna beaktande. .
Det är visserligen riktigt, att några mera genomgripande refor¬
mer inom rättsordningen icke kunna vidtagas utan i samband med
en fullständig rättegångsreform, men på sätt jag i en annan af mig
vid innevarande riksdag väckt motion ansett mig böra anmärka,
synes nämnda förhållande icke böra hindra vidtagandet af sådana
nödiga åtgärder till båtnad för rättskipningen, hvilka inom den
gällande processens ram kunna utföras. I alldeles särskild grad
torde den speciella, af mig i förstnämnda motion väckta frågan be¬
träffande polisuppsyningsmäns och dylika extra åklagares åtals-och
häktningsrätt ägna sig för särskild behandling, enär det här enligt
mitt förmenande icke rör sig om införande af någon nyhet i vår
processordning utan tvärtom gäller upprätthållande af promulga¬
tion slagens till strafflagen bestämmelser om hvilka myndigheter som
hafva åtals- och häktningsrätt och huru denna skall utöfvas. Då
rätten att åtala och särskilt att verkställa häktning naturligen icke
bör kunna på annan delegeras, synes mig redan på den grund den
praxis, som utbildar sig i fråga om tillsättande af extra åklagare
och häktningsförrättare inom de ordinarie åklagarnas tjänstgönngs-
områden, lika litet vara med lag öfverensstämmande som den är ur
rättssäkerhetens synpunkt lämplig. Oafsedt att den härvidlag gäl¬
lande anordningen icke lämnar nödig trygghet i afseende a dylika
extra åklagares kompetens och själfständighet gentemot främmande
intressen, är kontrollen från Konungens befallningshafvande sida
öfver deras åtgärder försvårad för att icke säga omöjliggjord pa
sådan tidpunkt, att eventuell rättskränkning kan förebyggas.
De framställda anmärkningarna i berörda afseende vunno, att
döma af öfverläggningarna vid 1910 års riksdag, ett visst erkan-
Lagutskottets utlåtande Nr 14. 3
ilande Under öfverläggningen i Första kammaren yttrade särskild!
derr Atzelms såsom sin mening, att just på ifrågavarande punkt
något skulle kunna åtgöras utan väsentliga förändringar af gällande
processordning. Då äfven berörda, ingalunda vidtgående förslag
emelleitid icke vann Riksdagens bifall, torde detta väsentligen berott
harpa, att frågan redan ansågs vara under utredning af Kung!.
XTo Detta antagande synes dock i verkligheten hafva varit oriktigt.
Någon officiell utredning af hithörande spörsmål lärer, enligt er-
halina upplysningar, hvarken vara af Riksdagen äskad eller eljest
åvagabragt, hvarför näppeligen något förslag i berörda riktning-
torde vara att inom den närmare framtiden förvänta. Hvad som
däremot är under utredning • är frågan om pofeväsendets orga¬
nisation på landsbygden. Detta spörsmål är ju dock något helt
annat an det, hvilka personer som böra hafva allmän åtals- och
speciell häktningsrätt. Att öfverlåtande, utom för visst angifvet
v!’ f a^m^nna åklagare tillkommande befogenheten att åtala
och häkta rent af strider mot lag, synes mig framgå af justitie¬
ombudsmannens utredning och Kung! Majrts utslag i ett särskild!
mål, som finnes refereradt bland Riksdagens handlingar. (Justitie¬
ombudsmannens berättelse 1905, sid. 89 och 1907, sid. 9.)»
^ill stöd för ofvannämnda af herr Branting rn. fl. gjorda hem- ■®wr Bran-
ställan har anförts följande: ' tin0* fl-
»Uti en af undertecknad Branting in. fl. vid sistlidne års riks-
dag vackt motion hemställdes bland annat, att Riksdagen ville dels
för sm del besluta att återställa 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen
tv*1 1^d®lse.’ ^esRa §§ kade före 1899 års lagändring, dels anhålla,
. un„ Mai:t måtte, utan afvaktan på eu rättegångsreform taga
1 öfvervägande på hvad sätt strafflagens bestämmelser om häktning
må, till värnande af den personliga friheten, kunna omarbetas, samt
darom äfvensom rörande åklagaremaktens reformering för Riksdagen
framlägga erforderliga lagförslag.
Till stöd för denna vår hemställan återgåfvo vi eu del rättsfall
trän senaste tider och anförde bland annat följande:
»Af här ofvan anförda rättsfall, hvilka som sagdt blott utgöra
exempel, synes oss till full evidens ådagalagdt, att hos ett stort
antal domstolar förefinnes en för den medborgerliga tryggheten farlig
benägenhet att gå vida utöfver, hvad enligt lagens mening rimligt-
4
Lagutskottets utlåtande Nr 14.
vis bör betraktas såsom straffbart hot. Till eu del kan detta, må¬
hända ursäktas därmed, att domaren saknar tillräcklig ledning i
lagen för bedömandet af, huruvida hotet skall betraktas såsom straff¬
bart eller icke, och genom försökets likställande med fullbordadt
brott är han många gånger i fråga om bevisningen beröfvad det
mest bindande indiciet, nämligen att den afsedda effekten inträdt.
Det är också uppenbart, att eu strafflatitud från 5 kronoi's böter
till 2 års straffarbete lämnar synnerligt utrymme för en godtycklig
tillämpning, och därigenom kommer ytterligare den medborgerliga
tryggheten i fara, i synnerhet om domaren enligt sina personliga
förutsättningar har svårt att sätta sig in uti den tilltalades för¬
hållanden, hans känslor och tankegång.
Af ofvannämnda rättsfall framgår jämväl, att åklagaremakten
ännu mindre är vuxen sin uppgift att i förevarande fall oväldigt
och förnuftigt tillämpa gällande lag, i hvad på den ankommer. Det
är förvisso upprörande, att personer till och med beröfvas friheten
under längre eller kortare tid, tack vare en så sväfvande och ten¬
dentiös lagstiftning. Det förefaller visserligen, som om inom högsta
domstolen, hvilken afstyrkt 1899 års ändringsförslag, skulle kunna
motses en mera skolad uppfattning i fråga om det straffrättsliga
begreppet hot, och att det sålunda kan blifva för den oskyldige
möjligt att i sista instans få sitt förfarande underkastadt eu mera
insiktsfull pröfning. Dock är att märka, att han kanske under
rannsakningstiden hållits häktad och utstått eif lidande, som måste
kännas så mycket svårare, som han i en mängd fall måste anse sig
fullkomligt oskyldig. , .. ,
I betraktande af att en mängd åtal och utslag, som under nast-
förflutna år utförts och ådömts jämlikt 15 kap. 22 § 2 mom. straff¬
lagen. kunna karakteriseras såsom Övergrepp från åklagaremaktens
och rättskipningens sida samt ledt till svåra lidanden för den, som
drabbats af detta klasslagstiftningens blindt huggande svärd torde
man kunna påstå, att den personliga friheten haft och fortfarande
liar mera att frukta af dessa sträfflagsbestämmelsers tillvaro an åt
de Övergrepp hvartill enstaka strejkande arbetare gjort sig skyldiga
och som skulle drabbats af fullt tillräckliga straff enligt det gene¬
rella stadgandet om hot. För rättssäkerheten och för rättskipningens
auktoritet är det af nöden, att denna undantagslagstiftning, hvilken
karaktär af uppenbar klasslag icke längre kan förnuftigtvis bestridas,
blifver ur strafflagen utmönstrad. Den dömande myndighetens äfven-
5
Lagutskottets utlåtande Nr 14.
■'jOm ordningsmaktens och åklagaremaktens synnerliga oförståelse för
ue sociala problemen, särskilt ådagalagd under föregående års stora
sociala strid, nödvändiggör jämväl en återgång till tidigare generella
straffbestämmelser.»
bida vid sida med ett oförsonligt tillämpande af strafflagen
framti åder jämväl åklagaremaktens och ordningsmaktens uppträdande
vid häktningen och åtalets utförande. Bristande social kunskap,
föi enad med eu lätt förklarlig obekantskap med rättsordningens all¬
männa principer, torde för närvarande känneteckna eu stor del af
våra åklagare. Hufvudsynpunkten vid åtalets utförande blir under
sådana förhållanden mindre sanningens utletande än brottslingens
)ef ordi ande till ett så liårdt straff som möjligt. Det förekommer
'id yåra underrätter, att åklagaren yrkar »allt hvad lag förmår»,
och vid de flesta af våra domstolar är detta just den vanliga inne-
lörden uti hans yrkanden. Härigenom kommer den tilltalade uti
ei\ svårare ställning, än om mera objektiva synpunkter
anlades från åklagarens sida, och man kan äfven säga, att ett sådant
ensidigt framförande af försvårande omständigheter måste i många
fall suggererande inverka på domarens uppfattning.
Under de åtal, som utfördes under den stora arbetskonflikten
eller som därmed ägde sammanhang, hafva dessa missförhållanden
tramtradt med synnerlig skärpa. Rundtorn i landet förde repre¬
sentanter för ordningsmakten ett regemente, som föga respekterade
uen personliga friheten, och tog parti ensidigt emot arbetarne.
Ringaste misstanke om, att eu strejkande arbetare hade sökt förmå
någon arbetsvillig att nedlägga arbetet, ådrog honom förhör på läns-
manskontoren eller polisstationerna, och han fick skatta sig lycklig,
om förhöret icke utsträcktes under flera dagar. Man fick öfver allt
det bestämda intrycket, att vederbörande själfva ansågo situationen
rättfärdiga ett mycket långt gånget godtycke. Och sålunda kom det
sig, att ordningsmakten härunder dokumenterade sig med häktningar
och åtal sådana som exempelvis ofvan framhållits.
Utaf berörda rättsfall framgår oförtydbart, att åklagare ofta
icke inse, hvilket starkt ingrepp uti individens frihet häktningen
mneb.ii. En häktad är ju på många sätt personligen beröfvad
medlen och möjligheterna att försvara sig mot anklagelser, och
äfven detta kan lätt i viss mån ofördelaktigt påverka domaren.
Dessutom kan den häktade under en längre tid vara urståudsatt
att tillvarataga sina privata intressen och i många fall har hiikt-
6
Lagutskottets utlåtande Nr 14.
ningen just sina svåraste verkningar mot dem, som äro beroende
af hans försörjningsförmåga En person, som blifvit häktad, men
under rättegången frikänts, är därmed visserligen fri från strah-
ansvar, men det kan uppstå långt svårare följder för honom där¬
igenom, att den allmänna meningen knappast inser, att den, som
en gång häktats och sedan lössläppts, verkligen kan vara fullkomligt
oskyldig till det brottsliga förfarande, för hvilket lian beröfvats fri¬
heten. Uppenbart är ju äfven, att lagen den 12 mars 1886 an¬
gående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade och dömda
mera är ett uttryck för eu princip, att någon ersättning till oskyldigt
häktade och dömda bör kunna utgå, än betryggar, att verklig er¬
sättning kommer de oskyldiga tillgodo.
Det måste sålunda för rättsordningen vara eu fråga af den allra
största betydelse, att en inskränkning sker i fråga om myndig¬
heternas rätt att häkta för brott misstänkta personer. Rättssäker¬
heten kan icke vara tillfredsställd med, att personer beröfvas fri¬
heten utan verkliga och vägande skäl, och att så icke för närvarande
sker, detta synes oss ofvan anförda rättsfall tillräckligt tydligt ådaga¬
lägga. Eu kvinna häktas, därför att hon sagt, att hon kommer att
träta på en arbetsvillig, om hon arbetar, en annan person häktas,
därför att han användt några kraftiga skällsord, som emellertid icke
uppfattas af dem, mot hvilka de påståtts hafva varit riktade, eu
tredje, femtiosexårig aldrig förut straffad arbetare, hålles häktad,
därför att han under omständigheter, som ingen annan än åklagaren
funnit besvärande, tagit eu fabriksarbeterska om lifvet, en fjärde
beröfvas friheten i lång tid, därför att han på skämt framkastat,
att den arbetsvillig^ skulle hamna i diket, därest han återgick til
arbetet o. s. v. ,
Ingen bot mot olaga häktningar och »anhållanden» torde, etter
hvad erfarenheten nu visat, stå att vinna med mindre, än att ett
lagstadgadt och fullt effektivt skydd åstadkommes för en af sam¬
hällsmedlemmarnas mest fundamentala rättigheter, nämligen i ätten
att icke utan synnerligen vägande skäl blifva beröfvade sill frihet.
För detta ändamål bör således tagas under öfvervägande, förutom
en reform af åklagaremakten, särskilt hur ändring i lagbestäm¬
melserna om häktning lämpligen bör ske.
Lagutskottets utlåtande Nr 14.
De hos oss gällande allmänna bestämmelserna angående häkt¬
ning aro meddelade i 19 § af kung! förordningen angående straff-
1 agens inf or an de, däri regler gifvits såväl angående de allmänna
förutsättningarna for tillämpningen af detta institut som af hvem
detsamma skall handhafvas. I förra hänseendet stadgas i 5, 6, 7 och
b punkterna af nämnda §. I senare afseendet innehåller 9 och 12
punkterna följande stadganden: »Konungens befallningshafvande i
länet, sa och borgmästare och råd i stad, äge förordna om häkte
a. viss person, som för brott misstänkt hålles, efter ty i 5, 6 och 7
punkterna sägs. kåfve ock kronofogde eller länsman å landet och
f ^fiskal i stad makt att, på eget ansvar, sådan person häkta eller
Häkta låta — Hvad om Konungens befallningshafvande eller borg¬
mästare och råd här sagdt är, gälle äfven om magistratens ordför-
an , ’ ff ock om polisämbetsman, där sådan för viss stad eller ort
sarskildt forordnad finnes». Därutöfver hafva i administrativa för¬
fattningar meddelats åtskilliga föreskrifter angående bland annat den
tid, mom hvilken rannsakning med häktad skall företagas, till Indika
hänvisning meddelats i 15 punkten af berörda §.
Den> som här i riket häktats för brott, åtnjuter icke den i andra
fanders lagar stadgade förmånen att nästan omedelbart efter häkt¬
ningen inställas för en domare, som äger makt att, i händelse häkt¬
ningen befinnes vara olaglig, utan omgång försätta den häktade på
ti fot. Regeln är hos oss, att någon pröfning af häktningsåtgär¬
dens laglighet ej förekommer förr än vid den rannsakning som
vederbörande domsto1 håller med den häktade. Man skulle vid
sådant förhållande tilläfventyrs vilja antaga, att på annan väg er¬
forderlig garanti vore anordnad med afseende å häktningsinstitutets
tillämpning Så kan dock knappast anses vara händelsen. Häkt-
ningen verkställes vanligen af åklagaren vid det i sammanhang med
häktningen eller dessförinnan anställda åtalet, d. v. s. af den häk¬
tades motpart i rättegången, och de omständigheter, under hvilka
aklagaren har att ingå i den grannlaga prof ningen, om laga skäl
till häktning kunna anses föreligga eller icke, äro ej sällan synner-
hgen brydsam ma De nödiga sakuppgifterna äro ofta ofullständiga
och sväfvande, likasom ock brottets karaktär understundom är svår
att fastställa. Ofta erfordras mycken takt för att i det föreliggande
fallet ratt kunna afgöra de för prof ningen viktiga spörsmålen om
den misstänkte kan anses hafva stadigt hemvist eller yrke, samt
Utskottets
yttrande.
8 Lagutskottets utlåtande Nr 14.
om det skäligen kan befaras, att han, på fri fot lämnad, af viker
eller söker undanröja bevisning. Och under det åklagaren, kanske
utsatt för påverkan af en förorättad målsägare eller af eu folkme¬
ning i orten, söker att för sig klargöra förenämnda och andra vid
pröfningen uppkommande frågor, torde han, som ju på eget ansvai
handhar sitt ifrågavarande tjänsteåliggande, ofta sakna tillfälle att
rådföra sig med andra samt kanske äfven rådrum till ett lugnt öfver¬
vägande. Då härtill kommer, att han i många fall icke äger mer
ingående juridiska insikter och kanske icke heller större erfarenhet,
lär det ej kunna undvikas, att misstag i ifrågavarande hänseende
understundom begås.
De anmärkningar, som riktats mot de hos oss gällande ratts¬
reglerna angående häktning, hafva i mindre mån afsett de i ofvan-
berörda förordning om strafflagens införande stadgade allmänna för¬
utsättningarna för rätten eller skyldigheten att verkställa häktning
än bestämmelserna i öfrigt angående handhafvande af detta institut.
En närmare granskning af förhållandena i detta hänseende gei.
såsom redan är antydt, vid handen, att någon bestämmelse icke i
allmänna lagen meddelats därom, att den häktande myndigheteu
skall inom viss tid efter det häktning skett göra anmälan om hakt¬
ningen hos domstolen. För Stockholm gäller i detta afseende åt .
därest någon blifvit för brott i häkte inmanad, polismästaren har
att ofördröjligen och, där ej omständligare förberedande underso -
ning eller närmare utredning i särskilda fall är af noden, inom 24
timmar efter det rapport i målet polismästaren tillhandakommn,
för rannsakning vid vederbörlig domstol öfverlämna angifvelsesknl-
ten med tillhörande handlingar, äfvensom att förberedande poiis-
undersökning icke må uppehållas längre än som oundgängligen ar
nödigt. Hvad sålunda är stadgadt för Stockholm återfinnes i sär¬
skilda författningar beträffande vissa andra städer. För landet sak¬
nas i omförmälda afseende uttrycklig föreskrift. Af det nuvarande
tillståndet i detta hänseende har det också blifvit eu följd, att dylik
anmälan oskäligt fördröjts — icke sällan med påföljd af justitie¬
ombudsmannens ingripande. .. _ , . ,
Såsom inhämtas af justitieombudsmannens ambetsberattelse
för år 1903, har dåvarande justitieombudsmannen i skrifvelse
till Kungl. Maj:t den 31 december 1902, med stöd af 19 §i
den för honom gällande instruktion, hos Kungl, Maj:t hemställt.
Lagutskottets utlåtande Nr 14.
9
att Kungl. Maj:t ville utfärda föreskrifter därom, att, då åklagare
å landet, kronofogdar eller länsmän, för begånget brott på eget an-
s\ ar häktat eller låtit häkta en person, åklagaren skulle vara plik¬
tig att, så snart ske kan, om häktningen och anledningen därtill
till vederbörande domare insända underrättelse med anhållan om
rannsaknings anställande med den häktade. Denna justitieombuds¬
mannens framställning har emellertid icke föranledt någon åtgärd
Vidkommande den tid, inom hvilken domstolen skall, sedan un¬
derrättelse om häktningen ingått, anställa rannsakning med den häk¬
tade,. äro bestämmelser gifna i kungl. förordningen den 10 april 1810,
hvari stadgas, att rannsakning med häktad person, som inför stads-
domstol ställes för . rätta, bör företagas sist inom åtta dagar från
den dag, då arrestering och orsaken därtill blifvit hos domaren be-
höiigen anmäld, så framt den häktade till staden ankommit, samt
att domaren på landet bör hålla rannsakning med häktade personer
inom tre veckor, efter det domaren fått underrättelse om häktningen.
Under den af se värda tid, som sålunda kan förflyta, innan den
häktade inställes inför domstol, är han betagen möjligheten att,
därest han tilläfventyrs skulle hafva blifvit utan skäl häktad, öfver¬
klaga häktningsåtgärden hos högre myndighet. Han saknar äfven,
innan han inställes till rannsakning inför domstol, tillgång till
annan form för åtgärdens bringande under annan myndighets pröf¬
ning. Han har i sådant fall endast att afvakta tiden för rannsak-
ningen. Också visade det sig vid en för åren 1896—1898 af dåva¬
rande justitieombudsmannen verkställd undersökning, att häradsrät¬
terna vid första rannsakningen lösgifva 266 häktade personer år
1896, 246 år 1897 och 807 år 1898.
Det otillfredsställande i det rådande systemet i antydda af¬
seende blir desto mer framträdande, då man tager i betraktande
den nuvarande ordningen med afseende å handhafvandet öfver huf¬
vud af polisväsendet på landsbygden och hvad därmed samman¬
hanger. I mån af den stigande utvecklingen har det nämligen,
såsom framhållits i herr Löfgrens ifrågavarande motion, blifvit
nödvändigt att för tillgodoseende af ett mer eller mindre stadig¬
varande behof af förstärkt polisbevakning på landsbygden vid sidan
af den ordinarie polismyndigheten, kronofogdar, länsman och fjär¬
dingsman, anställa särskilda polismän, som i större eller mindre grad
fylla de funktioner, som eljest skulle utöfvas af nämnda tjänstemän.
Genom kungl. cirkulärbref vet den 16 januari 1821 hafva Konun-
Bihang till Rikad. prut. 1911. 7 Sand. 1 Afd. 14 Haft.
‘2
10 Lagutskottets utlåtande Nr 14.
gens befallningshafvande anbefallts, att själfva utfärda konstituto¬
rial för de "ordningsman, hvilka till oordningars förekommande
och sedlighetens bevarande bland allmogen vore eller kunde blifva
antagna, på det dessa i och för deras nämnda befattning matte njuta
det hägn och vitsord, som allmänna lagen och särskilda gällande för¬
fattningar tillägga dem, som Konungens, dess ämbetsmäns eller rät¬
tens ärender gå. Till bidrag för aflöning och underhåll af särskild
polisstyrka på landsbygden anvisas för närvarande årligen 350,000
kronor, hvaraf till sådan förstärkt ordningspolis i allmänhet, som
afses i nyssberörda cirkulär, beräknats 150,000 kronor. De af Riks¬
dagen godkända grunderna för åtnjutande af bidrag från detta an¬
slag finnas angifna i det vid propositionen nr 71 till 1908 års riks¬
dag fogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden samt i
de cirkulär till samtliga Konungens befallningshafvande i länen, som
årligen i ämnet af Kungl. Maj:t utfärdas.
Af en af kommittén för reglering af statens ämbetsverks och
myndigheters löneförhållanden m. m. i dess den 27 februari 1906
afgifna betänkande rörande löneförhållanden in. m. vid landsstaten
gjord redogörelse, inhämtas, att såsom benämningar å ofvan berörda
polismän växlande förekomme polischef, polisinspektör, extra läns¬
man, vice länsman, polisuppsyningsman, extra polisman, äfvensom
att år 1905 i skilda län med länsmans befogenhet verkade 15 sär-
skildt förordnade polismän, med åtals- och häktningsrätt 20, med
endast åtalsrätt 10, med häktningsrätt 43 samt med annan ringare
befogenhet 397.
De brister af olika slag, som sålunda vidlåda den gällande
rätten på detta område, hafva vid många tillfällen i senare tid vant
föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Sålunda framlade
Kungl. Maj:t i proposition till 1886 års riksdag ett närmast på
nya lagberedningens förslag till ny rättegångsordning byggdt för
slag till viss ändring bland annat i hithörande stadganden. För¬
slaget blef icke af Riksdagen antaget. Åren 1900 och 1904 hem¬
ställde hos Riksdagen såväl justitieombudsmannen som enskilda
motionärer om särskilda åtgärder för beredande af större trygghet
vid häktningsinstitutets användning. Med anledning af de sistnämnda
år sålunda gjorda framställningarna anhöll Riksdagen i skrifvelse
till Kungl. Maj:t den 13 april 1904, att Kungl. Maj:t måtte låta ut¬
reda och för' Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
Lagutskottets utlåtande Nr lå.
11
agnade att åstadkomma större skyndsamhet beträffande för brott
häktade personers inställande för domstol. Denna skrifvelse bar
emellertid icke föranledt någon Kung! Maj:ts åtgärd. Slutligen bar
Riksdagens Andra kammare under förlidet år i anledning af eu af
motionären herr Löfgren väckt motion beslutat i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under ompröfning,
huruvida och i hvad mån större trygghet skulle kunna beredas vid
tillämpningen af häktningsinstitutet.
Den af nyssbemälde motionär särskildt berörda frågan om
den häktnings- och åtalsrätt, som i stor utsträckning för när¬
varande tillkommer de särskildt förordnade pohsmännen på lands¬
bygden, bar uppmärksammats af löneregleringskommittén, som i
sitt förut omförmälda betänkande därom för sin del framhållit
bland annat, att behofvet af denna bevakning, som i ortsbefolk¬
ningens intresse funnes påkallad och till hvars aflöning därför
bidrag borde lämnas från orten, under olika tider kunde vara
synnerligen växlande, hvarför åt densamma ej kunde gifvas fullt
fasta former. Om det alltså enligt kommitténs mening måste
befinnas ändamålsenligt att fortfarande som hittills anställa särskild
polisbevakning å vissa platser å landsbygden, till hvilken bevakning
statsbidrag skulle kunna utgå, ansåg emellertid kommittén före¬
skrifter böra gifvas i ändamål att åvägabringa större likformighet
och bestämdhet i afseende å denna polisbevakning, än nu vore
fallet. Därvid syntes det kommittén i främsta rummet önskvärdt,
att de. särskilda polismännens befogenhet blefve närmare och mera
enhetligt bestämd, icke så att alla tillädes enahanda befogenhet, då
behofvet härutinnan kunde vara väsentligt olika alltefter olika orter
och förhållanden, men så att i dylikt afseende vissa principer
genomgående gjordes gällande. Vidare borde i sammanhang här¬
med också benämningarna å dessa polismän närmare anslutas till
•len dem tillagda olika tjänstebefogenheteu, så att polismän med ena¬
handa befogenhet i allmänhet erhölle samma benämning. På vissa
platser, där det kräfdes en mera omfattande särskild polisuppsikt,
torde alltså fortfarande böra anställas polismän med åtals- och
häktningsrätt.
Vid anmälan i statsrådet den 21 februari 1908 af frågan om
ny lönereglering för landsstaten framhöll chefen för civildeparte¬
mentet beträffande särskildt den åtals- och häktningsrätt, som ut-
ofvades af dessa extra ordinarie polismän, att i öfverensstämmelse
12 Lagutskottets utlåtande Nr 14.
med hvad som plägat ske, då Kungl. Maj:t beviljade köpingsrättig-
heter för någon ort, Kungl. Maj:ts föreskrift syntes böra inhämtas
för det fall, att eljest på landet behof uppstode att åt annan än
ordinarie åklagare inrymma häktnings- och åtalsrätt. »Det lärei
nämligen», fortsatte departementschefen, »såsom ofvan antydts, icke
vara med god ordning öfverensstämmande, att i vissa fall Kungl.
Maj:t, i andra åter Kungl. Maj:ts befallningshafvande utfärda erfor¬
derligt bemyndigande i berörda hänseende. Såväl ur allmänhetens som
domstolarnas svnpunkt lärer enhetlighet härutinnan vara af nöden. >
Äfven 1910 års lagutskott uttalade, att utskottet för sin del ej
fann den nuvarande ordningen i omförmälda afseenden tillfredsstäl¬
lande, utan i behof af en reglering till större enhetlighet och klarare
uttalad kompetens för vederbörande — en mening som äfven ut¬
skottet biträder.
Kungl. Maj:t har den 18 juni 1909 uppdragit åt en kommitté
att afgifva yttrande och förslag rörande omorganisation af fögderi¬
förvaltningen och därvid särskildt undersöka, huruvida kronofogde¬
tjänsterna böra indragas och deras tjänsteåligganden öfverflyttas på
länsmännen. Denna kommitté har äfven att upptaga till behandling
frågan om ordnande af polisväsendet på landsbygden. Frågan om såväl
kronofogdars och länsmäns som de extra polismännens på landsbyg¬
den ställning och befogenhet i nu förevarande hänseenden maste alltså
inom kommittén blifva föremål för ett visst öfvervägande. A andra
sidan lär kommittén sakna anledning att vid uppgörandet af sitt
organisationsförslag i vidare mån, än af dess uppdrag betingas, be¬
akta nu af sedda spörsmål, hvilka vid de tidigare afgifna förslagen
till sådan omorganisation ej hafva tagits i betraktande.
Beträffande de medel, som kunna böra anlitas för vinnande af
ett mer betryggande handhafvande af häktningsinstitutet, skulle na¬
turligen något kunna ernås genom en sådan förkortning af den tid,
inom hvilken häktad skall inställas inför domstol, som i Riksdagens
ofvanberörda, år 1904 aflåtna skrifvelse ifrågasattes. I många orter
af vårt land torde emellertid möta svårigheter för åstadkommande
ensamt härigenom af någon väsentligare förbättring i förhållandena.
Det torde för närvarande öfver hufvud vara tvifvelaktigt,
huruvida eller i hvilken omfattning öfverordnad myndighet
kan ingripa till rättelse af en af underordnad myndighet vid-
Lagutskottets utlåtande Nr 14.
13
tagen häktningsåtgärd. Såsom förut framhållits, saknas i allt
fall lagbestämd form för ett sådant ingripande, hvilket äfven i
praktiken ytterst sällan lär ifrågakomma. Det synes dock uppen¬
bart, att en dylik kontroll i någon bestämd ordning från öfver -
ordnad myndighets sida i detta hänseende skulle vara ägnad att
afsevärdt betrygga en riktig tillämpning af käktningsbestämmel-
serna. Skulle det, såsom lär kunna antagas, befinnas nödigt
eller lämpligt att i viss omfattning bibehålla äfven vissa lägre
eller extra ordinarie polismän vid rätten att själfständigt verk¬
ställa häktning, lär såsom en utväg för vinnande af sådan trygghet
böra, efter mönster af vissa främmande länders lagstiftning, kunna
komma i betraktande den utvägen, att den lägre myndigheten åläg-
ges_ att inom viss kort tid underställa sin åtgärd högre eller ordi¬
narie myndighets pröfning. Huruvida och i hvilken omfattning ett
sådant eller något annat förfaringssätt må för vinnande af angifna
syfte böra anlitas, äfvensom huru härvid närmare bör förhållas,
synes emellertid kunna besvaras först genom eu därpå inriktad
undersökning.
Utskottet förbiser ingalunda, att en slutgiltig eller fullt lämplig
anordning i det ifrågavarande afseendet icke kan förväntas annat
än i sammanhang med en genomgående reform af vårt rättegångs¬
väsen. Emellertid torde det icke kunna möta större svårighet att,
utan afbidan under en obestämd framtid på en dylik, åstadkomma
eu bättre och tryggare ordning äfven i omförmälda hänseende,
än att, med eller utan särskildt beaktande häraf, dessförinnan
företaga till lösning den omfattande frågan om omorganisation af
fögderiförvaltningen och polisväsendet på landsbygden. Hvad stä¬
derna angår torde, om ock behofvet ifråga om dem af föreskrifter
i det förevarande afseendet måste anses mindre trängande, så mycket
mer anledning föreligga att äfven för deras del upptaga denna fråga
till skärskådande, som de svårigheter, Indika därvid möta, gifvetvis
äro mindre betydande än ifråga om landsbygden.
Det synes utskottet icke skola erbjuda afsevärd svårighet, att,
med den begränsning utskottet ofvan antydt, till behandling upptaga
frågan om vinnande af de enligt utskottets mening erforderliga
garantierna för ett i fastare former anordnadt och i öfrigt mer betryg¬
gande handhafvande af häktningsinstitutet utan omarbetning af förut-
berörda, i förordningen angående strafflagens införande meddelade
bestämmelser angående de allmänna förut,sättnigarna för häktning
14
Lagutskottets utlåtande Nr 14.
såsom påföljd, af vissa ■ brott, h. vilka stadgan den enligt utskottets upp¬
fattning lära få anses i och för sig vara i långt mindre grad i behof
af en omarbetning. De torde äfven hvila på samma huf\ udprin-
ciper, som i allmänhet i detta afseende kommit till uttryck i främ¬
mande länders lagstiftning.
Vidkommande yrkandet på en reformering af åklagarväsendet
i vårt land, för så vidt detsamma af ser en mer ingående sådan, än
som kan sammanhänga med fögderiförvaltningens eller polisväsendets
på landsbygden omorganisation och därvid blifva föremål för be¬
handling, synes med frågan därom böra anstå till dess rättegångs¬
väsendets reformering upptages till pröfning och afgörande.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Riksdagen, med anledning af förevarande
motioner, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes, om möjligt i
samband med det pågående arbetet på omorganisa¬
tionen af fögderiförvaltningen och polisväsendet
på landsbygden, låta undersöka, hvilka åtgärder
som må kunna vidtagas för vinnande af större
trygghet vid tillämpning utom domstol af häkt-
ningsinstitutet, samt för Riksdagen framlägga det
förslag, hvartill en dylik utredning kan föranleda.
Stockholm den 28 februari 1911.
På lagutskottets vägnar:
ERNST HÅKANSON.
Reservation:
Herr Håkanson, med hvilken herrar Gustaf Andersson, af Eken-
stam, Lorentz Petersson, Trana och Bergendald instämt, har anfört
följande:
Lagutskottets utlåtande Nr 14.
15
»Jag är ense med utskottet därom, att frågan om en mera in¬
gående reformering af åklagarväsendet i vårt land än som kan sam¬
manhänga med fögderiförvaltningens eller polisväsendets på lands¬
bygden omorganisation och därvid blifva föremål för behandling,
bör anstå till dess rättegångsväsendets reformering upptages till
pröfning och afgörande.
Hvad angår häktningsinstitutet, anser jag lika med nästföre¬
gående års lagutskott de i promulgationslagen till strafflagen med¬
delade bestämmelser angående de allmänna förutsättningarna för
häktning såsom följd af vissa brott ej kunna anses annat än i all¬
mänhet tillfredsställande. Beträffande frågan om åstadkommande
af större trygghet för häktningsinstitutets riktiga handhafvande af
vederbörande myndigheter anser jag — äfvenledes lika med näst¬
föregående års lagutskott — att det skulle stöta på synnerligen störa
praktiska svårigheter att, med bibehållande af principerna för vårt
åklagarväsendes nuvarande organisation, träffa lämpliga anstalter för
en allmänt genomförd särskild kontroll från öfverordnads sida öfver
underordnads åtgärder i förevarande afseende. Den enda utväg, som
härutinnan synes mig möjlig utan afvaktan på en omfattande reform
af vårt processväsende, är, att åtgärder vidtagas för åstadkommande
af en häkningsåtgärds underställande under domstols pröfning hasti¬
gare än som för närvarande i allmänhet sker. I skrifvelse den 13
april 1904 har också Riksdagen hos Kung! Maj:t anhållit, att Kungl.
Maj:t måtte låta utreda och för Riksdagen framlägga förslag till lag¬
bestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsamhet än nu
råder beträffande för brott häktade personers inställande för domstol.
Då sålunda frågan härom redan är föremål för Kungl. Majrts pröf¬
ning^ synes mig vidare åtgärd från Riksdagens sida i sådant afseende
nu ej böra ifrågakomma.
På grund af hvad sålunda anförts hemställes, att hvarken herr
Löfgiens ifrågavarande motion eller förevarande i herr Brantings
m. fl. motion gjorda yrkande må föranleda till någon Riksdagens
åtgärd.»
Herrar Widén, Söderbergh, Petersson i Dänningelanda, Lindhagen
och Berggren hafva anhållit få antecknadt, att de icke deltagit i
behandlingen af detta ärende inom utskottet.