Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 24.
5
Nr 24.
Ankom till Biksdagens kansli den 2 maj 1911 kl. 5 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning om
hvilka ärenden äro att hänföra till kommandomål in. m.
I en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hän¬
visad motion, nr 29, har herr Wavrinsky hemställt, »det Riksdagen ville
besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t begära, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utreda:
dels hvilka ärenden äro att hänföra till hvad nu benämnes kom¬
mandomål; och
dels hvilka af dessa ärenden äro af den beskaffenhet, att de på
ofvan angifna grunder kunna och böra, såsom ägt rum med de mini-
steriella målen, på gränsen till hvilka de ock stå, varda öfverförda till
handläggning i statsrådet; samt
till Riksdagen inkomma med de framställningar, som af utredningen
föranledas.»
Till stöd för detta förslag har motionären anfört följande:
»Vid Riksdagarna 1896 och 1899 motionerade jag om upphäfvande
af regeringsformens § 15 och öfverföring af så kallade ministeriella mål
och kommandomål till statsrådet. Motionerna blefvo då lämnade utan
afseende på hemställan af konstitutionsutskottet, som fann särskildt
öfverföringen af de ministeriella målen betänklig och outförbar. Tiderna
ha emellertid förändrats och meningarna med dem, och 1909 års Riks¬
dag biföll på samma utskotts hemställan en kungl. proposition om just
de ministeriella målens öfverförande till statsrådet, medan bestämmel¬
serna rörande kommandomålen lämnades orubbade.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 24.
Emellertid hafva enahanda anmärkningar och betänkligheter uttalats
beträffande sättet för behandlingen af kommandomålen som i fråga om
de ministeriella före dessas öfverförande, och det synes som borde de
förra fått följa de senare åt vid dessas öfverflyttning. Ett bland skälen
till att så ej skett torde vara att söka däri, att, såsom äfven i utskotts-
betänkandet rörande motionen i saken vid 1899 års Riksdag förklarades,
en mycket stor del af kommandomålen »afse rena verkställighetsföre-
skrifter» och expeditionsärenden, hvarmed statsrådet icke borde betungas.
Sättet för sådana ärendens behandling är gifvetsvis också af mindre
betydelse. Men åtskilliga till kommandomålen hörande ärenden kunna
äfven afse åtgärder af vida större räckvidd, hvaribland sådana, hvilka
kunna medföra ödesdigra följder, till och med fredsbrott, och sättet för
sådana ärendens behandling är visst icke likgiltigt eller betydelselöst.
Enligt § 15 regeringsformen må Konungen såsom högste befäl¬
hafvare öfver krigsmakten till lands och sjös afgöra kommandomål i
närvaro endast af landtförsvars- eller sjöförsvarsministern, som, om och
då endera af dem tillkallats, skall yttra sig i föreliggande ärende, samt,
om hans mening icke öfverensstämmer med Konungens, protokollföra
sin mening, medan Konungen ensam besluter. Det är sålunda den oan¬
svarige Konungen som fattar beslutet, medan den ansvarige ministern
undandrager sig ansvaret därför genom ett protokoll, som kommer till
synes först, om och när åtgärden blir föremål för granskning. Ty proto¬
koll behöfver icke föras i dylika ärenden utom i fall vederbörande
minister har annan mening än Konungen; och när protokoll föres, är
sådant protokoll undantaget konstitutionsutskottets granskning utom för
så vidt det »i allmänt känd och af utskottet uppgifven händelse)) infordras.
Nu kan såsom redan är antydt kommandomål äfven afse högst viktiga
och omfattande statsangelägenheter, ja, åtgärder med vidtgående följder
— t. ex. en af Konungen i hans egenskap af högste befälhafvare på¬
bjuden truppsammandragning för öfning på gränsen mot ett grannrike.
Om sådana fall lämnas ock antydning i § 15 regeringsformen, då där
talas om tillstyrkande af krigsråds sammankallande. Det är uppenbart,
att ett behandlingssätt, sådant som det nyss angifna, af ärenden, som
äro så omfattande och kunna så djupt ingripa i ett folks öden, är allde¬
les otidsenligt, i synnerhet sedan folket genom nya rösträttsbestämmelser
i långt vidsträcktare grad än förr tillerkänts mogenhet att själft genom
sina ombud deltaga i afgörandet af sitt lands och sitt eget öde.
Sättet för kommandomåls behandling har ock varit utsatt för klan¬
der mer än en gång. Till och med 1818 års regering synes ha ansett
saken något vansklig, då den föreslog en omredigering af dåvarande
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 24. 7
§ 17 som motsvaras af nuvarande § 15. Till detta kommer att, sedan
numera de ministeriella målen öfverförts till statsrådet, som sålunda kom¬
mer att behandla eventuella följder af åtgärder, beslutna på sätt om
kommandomål bestämmes, det tydligtvis i så fall vore både enklare och
tryggare, att det ansvariga statsrådet fattade beslut rörande äfven de
föregående åtgärderna.
Då det emellertid är minst lika svårt för mig som det var för
konstitutionsutskottet 1899 att uppgifva hvilka ärenden äi-o att hänföra
till kommandomål och än svårare att bestämdt afgöra hvilka af dessa
mål äro af beskaffenhet att kunna framkalla konflikter med andra makter
eller hafva sådana verkningar, att dessa föranleda behandling af stats¬
rådet, men då å andra sidan och såsom här förut visats bland de s. k.
kommandomålen förekomma sådana, som kunna till sina följder blifva
djupt ingripande och högst ödesdigra och som för den skulle böra till
statsrådet öfverföras för vinnande af större tidsenlighet och trygghet
samt ökad samverkan mellan konung och folk, så tillåter jag mig vörd¬
samt hemställa det Riksdagen vill besluta att i skrivelse°till Kungl.
Maj:t begära sådan utredning, som motionären i hans ofvan angifna
hemställan yrkat.»
Såsom af motionären omnämnts har förevarande spörsmål vid upp¬
repade tillfällen varit föremål för Riksdagens pröfning, senast vid 1904
års riksdag. Detta år väckte nämligen herr A. Hedin en motion i Andra
kammaren, däri han bland annat hemställde, att § 14 regeringsformen
måtte erhålla följande lydelse: »Konungen utnämner i statsrådet en högste
befälhafvare öfver krigsmakten till lands och sjös»; samt att följande
förslag till ändring af § 15 regeringsformen måtte till hvilande antagas:
»Kommandomål, hvarmed förstås sådana enkla militäriska mål, som icke
efter grundlagen höra till föredragning i statsrådet, icke leda till stif¬
tande af nya, icke till ändring, förklaring eller rubbning af gällande
lagar och allmänna ekonomiska författningar, eller uti dispositionen af
allmänna medel, afgöras af Konungen i närvaro af statsministern, för¬
svarsdepartementens chefer, öfverbefälhafvaren för landtförsvaret och för
sjöförsvaret samt chefen för finansdepartementet, på föredragning af den
bland försvarsdepartementens chefer, till hvars departement ärendet
hörer.»
I häröfver afgifvet utlåtande hemställde konstitutionsutskottet om
afslag å de framställda förslagen till ändringar af §§ 14 och 15
regeringsformen. Utskottet fann emellertid den tanke, som låg till
grund för motionärens hemställan om ändring i § 15 regeringsformen,
vara förtjänt af beaktande. Det syntes utskottet icke kunna bestri¬
Vtskottets
yttrande.
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 24.
das, att gränsen mellan de ärenden rörande landets försvar till lands
och. sjös, hvilka borde i statsrådet behandlas, och dem, som vore
att hänföra till kommandomål, icke vore i grundlagen med önskvärd
tydlighet angifven; liksom ock att de former, som vore stadgade för
kommandomåls handläggning, icke kunde från konstitutionell synpunkt
anses fullt betryggande. Frågan vore emellertid af den vikt och om¬
fattning, att densamma icke kunde utan en föregående noggrann utred¬
ning öfverskådas och bedömas. Utskottet hade emellertid med hänsyn
till den sena tidpunkten, då nämligen motionen först den 5 maj blef till
utskottet öfverlämnad, icke ansett sig kunna medhinna denna utredning.
Den viktiga och omfattande frågan om hvilka ärenden som äro att
hänföra till kommandomål och om formerna för sådana ärendens hand¬
läggning är, enligt hvad till utskottets kännedom kommit, för när¬
varande föremål för utredning af den s. k. departementalkommittén. _ Det
torde sålunda kunna förväntas, att den noggranna utredning, hvilken
1904 års konstitutionsutskott fann vara nödvändig för frågans bedö¬
mande, framdeles kommer att föreläggas Riksdagen. Vid sådant för¬
hållande synes det utskottet ej vara lämpligt, att Riksdagen skulle be¬
sluta en skrifvelse till Kungl. Maj:t i enlighet med motionärens förslag,
ehuruväl utskottet finner den tanke, som ligger till grund för motionen,
vara synnerligen beaktansvärd.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att herr Wavrinskys motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 maj 1911.
På utskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 24.
9
Reservation:
af horrar Berger, af Callerholm, Jansson, friherre Bonde, herrar
Almqvist, Nilsson, Ericsson, Magnusson, Sm/ och Eden, som anfört:
Såsom utskottet i sin motivering anfört, uttalade redan 1904 års
konstitutionsutskott, med anledning af en motion af herr Hedin, att en¬
ligt dess uppfattning gränsen mellan kommandomål och sådana ärenden
rörande försvarsväsendet, som böra i statsrådet behandlas, icke är i
grundlagen med önskvärd tydlighet angifven, samt att icke heller de kon¬
stitutionella formerna för kommandomålens behandling kunna anses fullt
betryggande. Detta uttalande gjordes emellertid i sammanhang med ett
afstyrkande af herr Hedins motion, och som utskottets afstyrkande hem¬
ställan af Riksdagen bifölls, kom någon framställning från Riksdagens
sida i ämnet icke till stånd. Sedan dess har frågan om kommando¬
målens begränsning och handläggning icke varit föremål för Riksdagens
pröfning förrän genom den nu föreliggande motionen och utskottet
hemställer äfven nu om afslag, med erkännande af att den tanke, som
ligger till grund för motionen, är »synnerligen beaktansvärd». Vi hafva
inom utskottet gjort gällande, att Riksdagen icke ännu en gång bör
stanna vid ett afslag, om också efter en välvillig utskottsmotivering,
utan att en framställning till Kungl. Maj:t nu bör göras, uttryckande
den allt mera mognade uppfattningen, att såväl begreppet kommando¬
mål behöfver närmare bestämmas, som också vissa viktiga ärenden, hvilka
nu behandlas såsom kommandomål, böra öfverföras till statsrådet.
Den omständigheten, att för närvarande den s. k. departemental-
kommitténs arbete pågår, synes oss ingalunda böra förhindra en dylik
framställning.
I det kungl. bref, som anger kommitténs uppdrag, omtalas icke
kommandomålen. Om emellertid, såsom utskottet anför, kommittén under
sitt arbete äfven kommit in på frågan om kommandomålen, så kan detta
enligt vår mening endast utgöra en ytterligare anledning för Riksdagen
att för sin del uttala sin önskan, att Kungl. Maj:t måtte i sammanhang
mod frågan om departementens omreglering också utarbeta förslag till
en reform af kommandomålens handläggning.
Bihang till Riksd. prot. 1911. 3 Sami. 1 Afd. 20 Höft.
2
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 24.
På grund af livad sålunda anförts, hafva vi yrkat, att utskottet
bort hemställa,
att Riksdagen, med anledning af herr Wavrinskys
motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t i sammanhang med frågan
om statsdepartementens omreglering äfven taga i öfver¬
vägande, huruvida icke omfattningen af begreppet
kommandomål borde närmare bestämmas och vissa vik¬
tigare ärenden, hvilka hittills behandlats såsom kom¬
mandomål, öfverföras till handläggning i statsråd.
Det skulle här antecknas, att herr Nyström icke deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1911.