Jordbruksutskottets utlåtande Nr 86.
1
Nr 86.
Ankom till Riksdagens kansli den 6 maj 1911 kl. 11 f. in.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj.t angående viss kronojords uppdelande och för¬
säljning till småbruk.
(2:a Afd.)
I en inom Andra kammaren vackt, till jordbruksutskottets för¬
beredande behandling hänvisad motion, nr 17, har herr E. Åkerlund
hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida icke den odlade och
för odling tjänliga marken å de kronans jordegendomar, hvilka ej i
anledning af särskilt dyrbara byggnader, omedelbart grannskap till
större städer eller af annan särskild orsak böra bibehållas i statens
hand, samt å de ecklesiastika boställena skulle bereda landet vida
större gagn än nu, därest desamma, jämte för ändamålet erforderlig
skogs- och betesmark, där sådan finnes tillgänglig, i mån dessa egen¬
domar blifva lediga från nuvarande arrendatorer och den nyss
beslutade prästlöneregleringen träder i kraft, uppdelades i småbruk
samt mot billigt pris och på lämpliga villkor försåldes till mindre
bemedlade personer, hvilka önska ägna sig åt jordbruk och finnas
lämpliga därför, men i saknad af nödiga medel ej se sig i stånd
därtill, och att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning för Riks¬
dagen täcktes framlägga de förslag, hvartill denna utredning kan
gifva anledning.
Till stöd härför har anförts följande:
»För enhvar, som med småbrukarerörelsens främjande afsett
att i allt större utsträckning söka åstadkomma och vidmakthålla eu
talrik, bofast och själfständig jordbrukarebefolkning, torde det stå
ganska klart, att detta mål näppeligen kan nås, som det nu i de
flesta fall går till.
Bihang till Riksdagens protokoll 1911. S Samt. 35 Häjt. [Nr 86.)
I
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 86.
Dels ställer sig jorden för småbruken, jämte erforderliga bygg¬
nader å dessa, alldeles för dyr, tack vare till mycket stor del det
ocker på denna goda rörelse företagsamma personer igångsatt, dels
blifva jordarealerna i allmäidiet alldeles för små för beredande af
själfständig bärgning.
Det är förvisso inga enstaka fall, där ganska underhaltig, illa
skött jord med därtill hörande nödiga byggnader å nybildade små¬
bruk på rama landsbygden i mellersta Sverige står innehafvarna till
1,000—1,400 kronor per hektar, ehuru där knappast en pinne skog
finnes utan till och med vedbrand måste köpas, och detta på samma
gång det verkliga värdet för åker å äldre välskötta hemman å
samma orter ej uppgår till mer än 500—600 kronor per hektar, fastän
där i regeln finnes riklig tillgång såväl på betesmark som skogsfång.
De åsikter, som understundom kommit till synes därom, att
småbrukare i allmänhet ej böra tillgodoses med större jordarealer,
än att de för sin utkomst skola nödgas söka arbetsförtjänster utom
hemmen, kan jag ej gilla, ty för verkliga jordbrukare erfordras väl,
att de städse kunna arbeta å sina lägenheter, därest dessa skola
blifva väl häfdade och den hemkänsla, man hoppas de skola skänka
sina ägare, blifva verklighet. Dessutom är det ej under alla tider,
som arbetsförtjänst kan påräknas i närheten af hemmen, och skola
äfven mindre jordbrukare nödgas i aflägsna bygder söka sitt bröd,
så blir det allt ringa glädje med hemmet, hvilket dock väl främst
skulle fästa dem vid fosterlandet.
Enligt mitt förmenande är det af största vikt att tillse, huru¬
vida icke staten, för eu ganska lång tid framåt, vore i stånd att —
utan några som helst våldsamma åtgärder — nedbringa jordvärdet
för köpare af småbruk till normala pris och därigenom åtminstone
i någon mån förmå stäfja det ofta oblyga ocker, vinningslystnaden
drifver på småbrukarerörelsen.
De jordbraksegendomar, staten har i sin ägo på vår egentliga
landsbygd, torde, om man beräknar förvaltningskostnader, nybygg¬
nader med mera, lämna synnerligen klen nettobehållning och skulle
helt visst bringa vida mera välsignelse, därest de för billigt pris
upplätes till småbruk.
Men förutom statens jordbruksegendomar finnas inom kort till¬
gängliga de ecklesiastika boställena, livilkas i allmänhet förmånliga
lägen och underhaltiga jordbruksbyggnader särskilt ägna dem för
uppdelning i mindre jordbruk.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 86. 3
Äfven om dessa boställen skulle upplåtas till småbruk på mycket
goda villkor, kommer dock ganska visst kommunerna i allmänhet
ej att lida skada däraf, emedan åbyggnaderna ä eu mycket stor del
af dem — säkerligen å flertalet — sådana de nu befinnas, alls icke
lämpa sig för tidsenligt jordbruk och därför helt säkert skulle
komma att betunga ett stort antal kommuner med så stora kostnader
för ny- och ombyggnad, att de betingade arrendeafgifterna knappast
skulle förslå till gäldandet af räntor och afskrifningar ens å dessa
kostnader, än mindre till någon ersättning för jorden.
Enahanda förhållanden i fråga om jordbruksbyggnaderna före¬
finnas ock mycket ofta beträffande kronans jordbruksdomäner, och
detta utgör en ytterligare anledning att uppdela äfven dem i mindre
lägenheter, helst sådana å såväl kronans hemman som å de ecklesia¬
stika boställena vid detta förhållande ej behöfde belastas med kost¬
nader för nedrifvandet af tidsenliga och dyrbara byggnader.
Härtill kommer att flyttning af moderna byggnader ofta ej med
någon fördel är möjlig, eftersom dessa pläga vara uppförda dels af
storvirke och bräder, hvilka byggnadsämnen vid rifning mycket
ofta förstöras, dels med inredning af cement.
Vid enligt äldre metoder bebyggda gårdar inom mellersta och
norra delarna af landet plägar ofta det för blifvande småbruk lyck¬
liga förhållandet råda, att de gamla husen bereda riklig tillgång på
godt timmer för nya byggnader.
Mot de ecklesiastika boställenas uppdelning i småbruk lär nog
den invändningen kunna göras, att det ännu ej är afgjordt, hvilka
af dem rätteligen böra anses tillhöra kronan och hvilka böra vara
kommunernas egendom, samt att vid försäljning af sådana, den kom¬
munerna vid senaste prästlöneregleringen tillföi’säkrade afkomsten
från dessa boställen skulle gå om intet.
Sådana farhågor böra dock, enligt mitt förmenande, alls icke
få förhindra dessa boställens uppdelning i småbruk, för så vidt
detta annars finnes lämpligt, eftersom kommunernas rätt väl kunde
tillgodoses, därest försäljningsbeloppen fonderades och kommunerna
af en sådan fond erhöllo ersättning ej mindre för de boställen,
hvilka utrönas bort tillhöra dem, än äfven för den afkomst från
de nuvarande prästgårdarna, de blifvit tillförsäkrade.
Naturligtvis borde vid försäljning af prästgårdar erforderlig
mark för bostadsboställen undantagas.
En synnerligen kinkig fråga blir, huru det bör förfaras med
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 86.
den genom statens försorg till småbruk upplåtna skogen, hvilken
väl åtminstone å dessa ej efter behag bör få förödas.
Gifvetvis bör väl kronan ej allenast behålla alla större skogs-
komplex utan äfven öfvertaga sådana å de ecklesiastika boställena.
För öfrigt synes det ej obilligt föreskrifva, att den till småbruk
upplåtna skogen ej annorlunda än till husbehof finge användas utan
efter utsyning, hvilken måhända kunde verkställas genom länens
skogsvårdstjänstemän.
De farhågor, man hyser för att till billigt pris upplåtna små¬
brukarelägenheter skulle kunna blifva föremål för spekulation och
jobb, voro måhända berättigade, för så vidt medel till förekommande
däraf ej kunde utfinnas utan allt för stor inskränkning i småbru¬
karnas handlingsfrihet. Blifva småbruken väl bebyggda, uppodlade
och häfdade, komma de i regeln att stå i så höga värden, att spe¬
kulationen förvisso ej vänder sig åt det hållet, för så vidt lägen¬
heterna ej komma i närheten af järnvägsknutar, industriella anlägg¬
ningar och möjligen äfven andra platser, hvarest byggnadstomter
vore begärliga, och där så blef förhållandet, vore väl knappast rätt
förneka en småbrukare att förtjäna en slant likaväl som ägare af
kanske omedelbart intill hans ägor belägen mark. Dock borde väl
för sådan upplåtelse af jord från småbruk tillåtelse böra utverkas
under ett visst antal år från det småbruket förvärfvades, på det icke
det egentliga syftet med detsamma blott i spekulationssyfte må förfelas.
Skulle den generella bestämmelsen blifva fastslagen vid upp¬
låtelse af småbruk genom statens försorg och vid beviljandet af lån
till sådana, att de å lägenheten hvilande skulderna ej finge till fullo
inbetalas under de första t. ex. 20 åren och att under denna tid
öfverlåtelse af dem eller upplåtelse af jord från dem icke finge äga
rum utan därtill erhållet medgifvande, vågar jag tro, det småbruken
nog i regeln skulle gå fria från spekulationen. Att i vidare mån
inskränka småbrukarnas handlingsfrihet skulle förvisso verka för¬
lamande på hela rörelsen. Att anföra hvad som försiggått i Norr¬
land såsom ett varnande exempel, synes mig orimligt, ty där var
det visst icke jordbruken utan de till dem lagda ofantliga skogs¬
arealerna, som lockade spekulationen att efter bästa förmåga göra
slut på den själfständiga bondeklassen.
Mot den åtgärd, jag här vågat ifrågasätta för främjandet af
småbrukarerörelsen, kan ju ock den invändningen göras, att däri¬
genom de nuvarande arrendatorerna å egendomarna skulle blifva
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 86. 5
husvilla, men ej heller denna farhåga synes mig böra få utgöra skäl
för denna enligt mitt förmenande viktiga frågas fall, helst de nu¬
varande arrendatorerna väl främst böra sättas i tillfälle att förskaffa
sig småbruk, om de så önska, eftersom de redan äga nödiga inven¬
tarier och i mänga fall kunna förskaffa sig något rörelsekapital
genom försäljning af vid småbruket öfverflödiga sådana.»
I likhet med motionären anser utskottet ett väsentligt hinder
för småbrukarrörelsens utveckling på ett lyckligt sätt ligga däri, att
den jord, som af enskilda, föreningar och bolag utbjudes till egna
hem, oftast betingar ett pris, hvilket bereder köparen af sevärda svå¬
righeter att med de räntor och amorteringar å köpeskillingen, han
har att erlägga, kunna å den inköpta fastigheten få en nödtorftig
bergning. Härtill kommer ock, att de sålunda bildade egna hemmen
ofta äro af alltför ringa areal för att en familj skall kunna därå försörja
sig. Därest staten i större utsträckning än nu sker kunde tillhanda¬
hålla jord för ifrågavarande ändamål, skulle detta enligt utskottets
förmenande vara ägnadt att i afsevärd grad afhjälpa berörda miss¬
förhållanden samt befrämja småbrukarrörelsen, då en ökad tillgång
på jord för småbruk sannolikt skulle hafva eu reglerande inverkan
på jordpriset i orterna. I anledning häraf och då egnahemsrörelsen
skulle väsentligen befordras, om tillfälle bereddes att bilda egna hem
å kronan tillhörig mark i vidsträcktare mån än för närvarande äger
rum, finner utskottet det väckta förslaget synnerligen behjärtans-
värdt.
Emellertid synes hvad först beträffar de ecklesiastika boställena
den nu föreliggande framställningen icke för närvarande böra föranleda
någon åtgärd. Rörande dessa fastigheter stadgas i 62 § af den nya
ecklesiastika boställsordningen (Svensk Författningssamling nr 141
år 1910) följande:
»År prästgård med hänsyn till boställshafvarens tjänsteverk¬
samhet olämpligt belägen eller kan eljest på grund af särskilda om¬
ständigheter boställe eller del dåra! ej för sitt ändamål bibehållas
utan synnerlig olägenhet eller mot skälig afgift utarrenderas, må
boställe eller de], hvarom nu är sagdt, efter Konungens bepröfvande
utbytas mot annan fastighet eller ock försäljas. Lag samma vare,
d:ir löneboställe eller del dåra! till följd af belägenhet i eller invid
stad eller stadsliknande samhälle kan med synnerlig fördel styckas
till tomter.»
Utskottet.
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 86.
Fråga om försäljning af de ecklesiastika boställena i större ut¬
sträckning, än som enligt nyssberörda stadgande finnes medgifvet,
torde måhända i framtiden komma att uppstå. Då emellertid beslut
om berörda fastigheters disposition så nyligen fattats, anser sig
utskottet icke kunna förorda bifall till motionärens förslag om utred¬
ning, huruvida ej nämnda beslut redan nu bör ändras.
Ehuru utskottet delar motionärens önskan om ökad försäljning
af jord från statens domäner, hyser utskottet dock i vissa afseenden
en afvikande mening särskildt beträffande de närmare villkor, hvar¬
under de ifrågasatta försäljningarna skulle ske. Hvad härvid först
angår den af motionären föreslagna inskränkningen i dispositions¬
rätten till skogsmark, som kunde åtfölja ett till eget hem försåldt
jordområde, synes det utskottet som om några särskilda bestämmel¬
ser icke borde i detta hänseende fastställas för mark, som säljes af
kronan, utan bör dylik mark enligt utskottets förmenande efter för¬
säljningen få disponeras på samma sätt som annan enskild person
tillhörig skogsmark. Vidare lärer med fog kunna ifrågasättas lämp¬
ligheten af en föreskrift, att köpare af ett småbruk icke skulle äga
rättighet att inbetala köpeskillingen i dess helhet förrän efter viss
närmare bestämd tid; i detta afseende torde nämligen köparens in¬
tresse att få sin egendom fri från gravationer böra tillmätas afgö¬
rande betydelse och detta utan inskränkning medgifvas, så snart han
kan komma i tillfälle därtill. Då vidare Riksdagen så nyligen som
år 1909 fastställt nya grunder för upplåtelser af småbruk och bo¬
stadslägenheter från kronans egendomar och någon erfarenhet rörande
dessa bestämmelsers verkan väl knappast ännu kan vara vunnen,
synes det ock utskottet som några ändrade bestämmelser i ämnet
för närvarande icke böra utfärdas.
På grund af det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke må föranleda till
någon Riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 maj 1911.
På jordbruksutskottets vägnar:
THEODOR ODELBERG.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 86.
7
Reservation:
Af herrar E. A. Lindblad och E. G. H. Åkerlund, som anfört:
»Det synes oss kunna blifva till gagn för egnahemsrörelsen,
därest kännedom kunde erhållas om den ungefärliga tillgången
på jord lämplig för småbruk å de kronoegendomar, som under
den närmaste tiden, exempelvis 10 år, kunde för sådant ända¬
mål disponeras. Därmed skulle en öfverblick vinnas, i hvilken
grad de myndigheter, hvilka hafva att afgifva förslag till
lägenhetsupplåtelser från kronans egendomar, såvidt nu kan för¬
utses, kunna blifva i tillfälle att, allteftersom jorden varder för
ändamålet tillgänglig, föreslå dylika lägenhetsupplåtelser. Då, såsom
nu är fallet, de uppskattningar, vid hvilka skall tagas i öfvervägande
lämpligheten af försäljningar från egendomarna, ske tre år före
inträffande arrendeledighet, kan man gifvetvis vid en viss tidpunkt
äga kännedom allenast om eu obetydlig del af den jord å statens
domäner, som kan lämpa sig till egna hem. Därest emellertid en
förundersökning sådan som den nu ifrågasatta komme till stånd,
skulle tillgången för en något längre tid framåt blifva konstaterad.
Genom denna undersökning, som borde ledas af för ändamålet till¬
kallade sakkunniga, skulle ock enligt vårt förmenande kunna
åstadkommas, att möjligheterna till försäljning af egna hem från
kronans egendomar mera än nu sker beaktades såväl af uppskatt-
ningsmän och domänintendenter som af den småbruksintresserade all¬
mänheten, särskildt om de vid förundersökningen vunna resultaten
blefve på lämpligt sätt offentliggjorda.
På grund af det anförda ha vi inom utskottet yrkat,
att Riksdagen, i anledning af förevarande
motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvilken om¬
fattning upplåtelser af jord till småbruk och bo¬
stadslägenheter från kronans egendomar lämpligen
kan äga rum.»