RIKSDAGENS PROTOKOLL
1911. Första kammaren. Nr II.
Onsdagen den 8 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.;
leddes till en början af herr vice talmannen.
och dess förhandlingar
Herr statsrådet Swartz aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
• angående statsbidrag till Trollhättans kommun såsom ersätt¬
ning för mistning af beskattningsföremål på grund af statens öfver-
lagande åt 1 roll häfte kanalbolags egendom och verksamhet;
2:o) angående årligt understöd åt förra poststationsföreståndaren
Aurora Matleda Magdalena Wallberg;
angående befrielse för lokomotivföraren G. B. Carlsson Frank
att, gnida visst honom till utgifvande ådömdt skadesiåndsbelopp;
, 4:(0 angående ålderstillägg åt vaktmästaren vid arkivdepån i
visoy C. J. Hallgren;
5:o) med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 8 i för-
i!wDgen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars
1öo2; samt
., i-'0) angående ändring i villkoret för den förra första lärarinnan
vid laroanstalten i Bollnäs för öfveråriga döfstumma Ester Braaten
beviljade pension.
Justerades protokollet för den 1 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets memorial och utlåtande:
., n.r ?' afgående ändring i instruktionen för Riksdagens revisorer
vid riksbankens afdelningskontor i orterna; och
nr 9, i anledning af väckt motion om anslag till utgifvande af
en uppslagsbok öfver 1911 års lagtima riksdags verksamhet; äfvensom
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, i an¬
ledning åt herr Lindhagens motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
Första hammarens protokoll 1911. Nr 11. i
Sr 11.
2 Onsdagen den 8 mars.
angående afskaffande af bruket utaf paraduniform för civila ämbets-
och tjänstemän. _
Föredrogs, men bordlädes ånyo pa flera ledamöters begäran Första
kammarens första tillfälliga utskotts nästlidne dag bordlagda utlå¬
tande nr 4.
Vid ånyo skedd föredragning af konstitutionsutskottets den 4 och
7 innevarande mars bordlagda utlåtanden: .. , .
nr 4, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring
af § 42 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd ock skolråd den
21 mars 1862 äfvensom af § 44 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863, samt
nr 5 i anledning af väckta motioner angående skrivelser till
Konungen i fråga om ändring af 77 § i förordningen om kommunal¬
styrelse på landet samt af 78 § i förordningen om kommunalstyrelse
i stad
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Om behörig- Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 4 och 7 innevarande
het för folk- månad bordlagda utlåtande nr 6, i anledning åt vackt motion om
skollärare att ändrad lydelse af 41 § i förordningen om kommunalstyrelse pa landet..
vara ledamot J
i kommunal¬
nämnd.
I en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hän¬
visad motion, ur 138, hade herr Berg i Stockholm hemställt, att Riks¬
dagen ville för sin del besluta sådan ändring i gällande kungl. för¬
ordning om kommunalstyrelse på landet § 41, att orden »folkskol¬
lärare» och »annan» måtte ur densamma utgå.
Den åberopade paragrafen innehöll en så lydande bestämmelse.
Nedannämnda personer må, med hänsikt till deras ämbets- och
tjänstemannaställning, icke vara ledamöter i kommunalnämnd, näm¬
ligen landshöfding, domhafvande i orten, kronofogde, länsman, folk¬
skollärare eller annan af kommunen tillsatt och aflönad tjänsteman
eller betjänt, som i och för sin befattning är inför nämnden redo¬
visning skyldig.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på antörda skäl hem¬
ställt, att Riksdagen måtte, med bifall till den af herr Berg i btock-
bolm afgifna motionen, för sin del antaga följande ändrade lydelse
af § 41 i kung1 om kommunalstvrelse på landet:
OLlOnen, IOr Sill UCi amaga imjauuv mj
förordningen om kommunalstyrelse på landet:
§ 41.
Nedannämnda personer må, med hänsikt till deras ämbets-eller
tiänstemannaställning, icke vara ledamöter i kommunalnämnd, näm¬
ligen: landshöfding, domhafvande i orten, kronofogde, länsman eller
Onsdagen den 8 mars. 3
iif kommunen tillsatt och aflönad tjänsteman eller betjänt, som i och
lör sin befattning är inför nämnden redovisning skyldig.
Andra ämbets- och tjänstemän kunna ej emot sin vilja förpliktas
att dylikt uppdrag emottaga.
Reservationer hade afgitvits af herrar Trygger, Clason och von
Mentor, hviika likväl ej framlagt sin mening.
Herr Trygger: Gällande förordning om kommunalstyrelse på
landet innehåller i § 41, att vissa tjänstemän och betjänte äro ute¬
slutna från att väljas till ledamöter i kommunalnämnden, och bland
de där upptagna förekomma också folkskollärarna. Nu har herr Berg
hemställt om ändring i paragrafen därhän, att folkskollärare ej skulle
vala uteslutna Irån att väljas till medlemmar af kommunalnämn¬
den, och jag har för min del reserverat mig mot utskottets tillstyr¬
kande hemställan samt skall be att få anföra de skäl, som för mig
varit bestämmande.
•uiVaj SOtn vaia e&entliöa grunden till en lagbestämmelse
åt ibland ganska svårt att saga; visst är, att det långt ifrån alltid
ät den grund, som är anförd åt dem, hviika skrifvit lagen — det
kan ligga en djupare grund bakom, och ej sällan inträffar det, att
lagen själ! är klokare än lagens författare. Den grund, som enligt
min mening kan åberopas till stöd för att folkskollärare och öfriga i
§ 41 omnämnda tjänstemän böra vara uteslutna från att sitta som
medlemmar 1 kommunalnämnden, är, att ifall dessa personer finge
väljas till kommu na Inämndsledainöter, skulle kommunalnämnden myc-
ket ofta, kanske oftast, komma att räkna dem såsom ledamöter och
därigenom andra personer uteslutas. Dessa funktionärer ha ofta en
viss formell förmåga, hvaruti de ligga öfver kommunens öfriga med¬
lemmar i allmänhet, och de göra sig därför mera gällande. Resul¬
tatet al deras valbarhet skulle nog blifva det, att så småningom hela
makten inom kommunen skulle tillfalla dem. Detta vore betänkligt
i afseende å den kommunala själfstyrelsen, ty det vore att åt tjänste-
männen gifva den makt, som lagstiftaren helst velat se hos folket
själft. Hvad särskild! folkskollärarna angår, är det ytterligare ett
skal, som är för mig afgörande, och det är hänsynen till folkskolans
intressen Vi äro väl alla öfverens därom, att vår folkskola icke i
allmänhet har fyllt de förväntningar, som man varit berättigad att ställa
densamma, och att det är alldeles nödvändigt att reformera vårt
tolkskoleyäsen. Men då är det ju tydligt, att klufven på folkskol-
iararna 1 den närmaste framtiden blifva större, än de hittills varit
och att man måste af dem fordra, att de såvidt möjligt ägna hela
sin .tratt åt folkskolan. Sker ej så, är det tära värdt, att vi stanna
dar vi äro och att den vidare utvecklingen af folkskolan, som är
nödvändig, aldrig kommer till stånd. Om folkskollärarna skulle kunna
väljas till medlemmar af kommunalnämnden, skulle säkerligen på
grund af den stora formella färdighet de i jämförelse särskild! med
kommunens allmogemedlemmar äga att yttra sig, sätta upp skrifvel¬
se! och dylikt, de ganska ofta blifva invalda i kommunalnämnden
och sannolikt äfven oitast utses till ordförande i kommunalnämnden,
Nr 11.
Om behörig¬
het för folk¬
skollärare att
vara ledamot
i kommunal¬
nämnd.
(Forts.)
Nr 11.
Om behörig¬
het för folk¬
skollärare att
vara ledamot
i kommunal¬
nämnd.
(Forts.)
4. Onsdagen den 8 mars.
hvarigenom de lätt skulle dragas från sin egentliga uppgift att sköta
skolan. Och dä, som jag nyss nämnde, det nu mera an någonsin
är af vikt, att de få ägna sig åt sitt stora, viktiga lararekall, finner
jag mig böra yrka utslag på utskottets hemställan.
Herr Nyström: Vi ha nyss hört de skäl, som förmått en af
reservanterna att reservera sig mot detta utskottets töislag, och jag
lämnar åt herrarna själfva att afgöra, om dessa skäl voro synnerligen
kraftiga. Enligt min tanke kunna de icke så karakteriseras.
Det var egentligen två skäl han antörde, af hvilka det ena var,
att folkskollärarna på grund af sin utbildning hafva en större formell
begåfning än kommunens vanliga medlemmar och att de följaktligen
skulle, om de invaldes i kommunalnämnden, komma att helt och hål¬
let bestämma kommunens politik. Jag vill fråga, om icke alldeles
samma argumentation skulle kunna användas mot deras rätt att del¬
taga i kommunalstämma, hvarest väl ändå deras formella begåfning
och deras lätthet att uttrycka sig måste verka ännu mera bestickande
på den stora allmänheten, än hvad de skulle göra uti kommunal¬
nämnden. I kommunalnämnden sitta kommunens utvalda, de basta
och de klokaste inom kommunen, och skulle nu dessa stå sa lågt,
att de inför en flödande tunga skulle handla emot hvad de anse rätt
— jag tror det icke. • 1
Det andra argumentet var att skolläraren skall skota sin
och icke ägna sig åt andra saker. Ja, så sades det också åt lbJb
års lagutskott, men sedan den tiden ock långt före den tiden ba tolk-
skollärarna haft tillträde till en hel mängd kommunala uppdrag åt
lika stor omfattning som det, hvarom här är fråga, h olkskoliararen
kan vara medlem af skolrådet, sålunda af en myndighet hvarunder
han själf subordinera^ han kan i stad vara medlem tit stadsfullmäk¬
tige och af alla kommunala korporationer, men aldrig bär man så¬
som argument däremot hört anföras, att folkskolläraren skall ägna
sig åt sin syssla. Folkskolläraren kan vidare på landsbygden vara
ordförande i kommunalstämman och ledamot af kommunalfullmäktige,
och hvad har man gjort af den nyss citerade principen, när man ej
förbjuder det? Men det allra märkligaste är, att folkskollärare, tvärt
emot hvad denna lagparagraf stadgar, inom en stor mängd kommu¬
ner redan äro medlemmar af kommunalnämnden. Här har sålunda
inträffat, att lagen och praxis hafva skilts åt och gått åt olika häll.
När så inträffar, kan man i nio fall af tio vara öfvertygad om att
lagens bokstaf stål- på en föråldrad uppfattning, att det lefvande ht-
vet kar passerat denna ståndpunkt, och i dessa tall lönar det sig
icke att försöka att vrida tillbaka detta till lagens bokstaf, utan den
enda möjligheten är att låta lagen rätta sig efter praxis, bor man
icke det, så skapar man nya döda punkter i vår lag och vara, för¬
fattningar, paragrafer som endast skräpa i lagen och som ej vidare
hafva någon aktuell betydelse. Det är därför riktigast att utgallra
sådana antikverade bestämmelser, och den, hvarom nu frågan galler,
är en sådan antikverad bestämmelse, som icke vidare har något skaf
för sig, så mycket mindre som folkskollärarna i intet afseende subor¬
dinera under kommunalnämnden.
Onsdagen den 8 mars.
Nr 11.
kommunal¬
nämnd.
(Forts.)
Jag tror sålunda, att utskottet, som i denua fråga varit ganska Om behörig-
enliälligt uti sitt tillstyrkande af motionen, haft de bättre skälen på het f°r t'0^
sin sida, och jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hem-fåla ledamot
Herr Clason: Då den siste talaren framhöll, att den omstän¬
digheten,. att folkskollärarna äro valbara till vissa andra uppdrag,
exempelvis till ordförande i kommunalstämma o. s. v., borde medföra,
att man måste stryka det bär förekommande stadgandet, så vill jag
påpeka, att det synes mig, som om de af honom nämnda uppdragen
dock ej äro med det ifrågavarande fullt jämförliga. Ledamotskap i
kommunalnämnden är väl på ett helt annat sätt ett permanent upp¬
drag, ett uppdrag i hvithet man ständigt och jämt sysselsättes med
den kommunala förvaltningen, och det gäller ju icke om andra kom¬
munala uppdrag.
Man bar fråga!, bvilka teoretiska skäl skulle ligga till grund för
detta lagstadgande, och man har måhända icke funnit något klart
svar uti författningens bokstaf. Men jag vill då säga, att hvad våra
kommunal författningar beträffar, är det nog icke så underligt, ty de
hafva som bekant i vissa fall tämligen hastigt ihopkommit. Men jag
undrar, om icke här bakom ligger en allmän princip, som äfven på
andra håll vunnit uttryck, den principen nämligen, att af en viss
korporation aflönade tjänstemän icke skola sitta i den korporationens
styrelse. Jag undrar, om det icke var så, att folkskollärarna vid den
tiden, då dessa författningar skrefvos, voro så godt som de enda af
kommunen aflönade tjänstemännen, och jag undrar, om icke man
kan säga, att sa ännu är förhållandet i de flesta fall på landsbygden.
Jag förmodar, att detta var anledningen till stadgandet i fråga, och
jag tror att man kan säga, att där bakom ligger en ganska sund
tanke.
Så vidt jag kunnat finna, är denna tanke visst icke heller något
för vår kommunallagstiftning egendomligt, ty den återfinnes, såvidt
jag vet, pa åtskilliga hall utomlands. Det är nu visserligen icke så
lätt att i detalj komma underfund med den kommunala lagstiftningen
i utlandet, ty den varierar ganska mycket, men jag har gjort ett för¬
sök med den uti Riksdagens bibliotek tillgängliga litteraturen på detta
område, och jag bar därvid tyckt mig finna, att på ganska många
håll de aflönade kommunala tjänstemännen icke äro valbara till kom¬
munalrådet eller hvad respektive styrande myndighet i kommunerna
nu heter. Detta synes sålunda vara regel i Frankrike, och det töre-
kommer också pa åtskilliga håll i Schweiz, Österrike och Preussen,
och hvad särskildt sistnämnda land angår, så äro, enligt den littera¬
tur jag haft att genomgå, i vissa provinser, utom de allmänna stad-
gandena om diskvalifikation, särskildt föreskrifvet, att. folkskollärare
icke äro valbara till nu ifrågavarande myndigheter. Äfven uti Eng¬
lands städer är det regel, att personer, som äro aflönade af kommu¬
nen, ej äro valbara till kommunalrådet. Den princip det här gäller
är.således icke alls något för oss egendomligt, utan den har vunnit
tillämpning äfven i andra länders kommunalförfättningar, och när
6
Nr 11.
Onsdagen den 8 mars.
Om behörig- den nu vunnit tilllämpning äfven i vara kommunallagar, undiai jag,
het för folk- om man bär bör vara så rask med att afskrifva den.
skollärare att Konstitutionsutskottets ärade ordförande har redan anfört vissa
TkommuZl- praktisk a skäl, som tala emot den ifrågasatta förändringen, och jag
nämnd, instämmer i det fallet med honom. Och jag undrar, om icke hai
(Forts.) också finnes ett annat skäl emot en dylik lagändring, nämligen det
skälet, att det måhända icke kao anses fullt lämpligt^att i dens han¬
del’, som skall styra och leda kommunens barn, också lägga lednin-
gen och styrelsen af kommunen i öfrig!. Jag menar, att det är en
ganska grannlaga ställning, denna att leda kommunens barn, och jag
undrar, om det icke kan vara rätt lämpligt, att den person, som fått
detta grannlaga uppdrag, står alldeles fri från att nödgas bli indra¬
gen i de strider och sammanstötningar, som kunna tänkas uppkomma
inom kommunens ledning i öfrig!.
Jag vill äfven instämma uti hvad konstitutionsutskottets ordfö¬
rande yttrade om de konsekvenser, som en ändring kan draga med
sig. Jag tror att den skulle kunna öppna en väg, på hvilken man
kunde bli frestad att för en viss teoretisk färdighet, för vanan att
handlägga skrifgöromål, syssla med papper o. dyl. undanskjuta den
praktiska duglighet, som i så hög grad finnes i våra landtkouununer
bland landsbygdens allmogemän. Det förefaller mig, som om det på
åtskilliga områden i våra dagar, icke alltid till nytta, yppades en
tendens att för förmågan att behärska formen skjuta undan den prak¬
tiska dugligheten och erfarenheten, och jag menar, att denna tendens
skulle kunna komma att visa sig äfven här, hviiket jag icke tror
vore till gagn. Dessutom hyser jag den uppfattningen, att den kom¬
munala själfstyrelsen främjas bäst, om man på olika områden söker
draga fram olika krafter och icke kastar alltför mycket på en och
samma hand. Jag förstår mycket väl den tanken, som bär ligger
bakom: man vill på detta område öfverflytta det gamla ordstäfve^ att
»klockarfar, han skall allting bestyra*, men jag undrar, om man icke
här med lika fog skulle kunna åberopa ett annat ordstäf, nämligen det, att
»när hvar och eu sin syssla sköter,
så går oss väl, ehvad oss möter».
Och då jag trott, att den ifrågavarande bestämmelsen, som nog
är ett uttryck för den senare tanken, hvilar på en teoretiskt riktig
och praktiskt nyttig grundval, samt icke heller hört anföras^ några
skäl för att det gällande stadgandet har varit till skada, så skall
jag för min del anhålla att få tillstyrka bestämmelsens bibehållande,
d. v. s. bifall till reservationen.
Herr Berger: Det, är mycket antagligt, att, då för 50 år sedan
våra kommunalförfattningar utfärdades, goda skäl funnos för det ifrå¬
gavarande lagstadgandet, men lika uppenbart synes det numera vala,
att stadgandet är alldeles föråldradt. Man bör väl kunna utan tve¬
kan öfverlåta åt kommunens medlemmar .själfva att tillvarataga sina
intressen vid val af kommunalnämnd. Aro skollärarna af ena eller
andra skälet olämpliga till ledamöter af kommunalnämnden, blifva
de naturligtvis heller icke invalda i densamma, men ofta skola nog
kommunerna anse dem lämpliga och därför invälja dem i nämnden.
Nr 11.
Onsdagen den 8 mars.
Det innebär i själfva verket ett oberättigadt misstroende mot landt- Om behöriq-
kommunerna att bibehålla detta stadgande, och man må med skäl hf f?r f°lk'
fråga, hvarför landtkommunerna skola stå under ett dylikt lagensvamtedamat
förmynderskap, då sådant ej anses nödigt i städerna. Det är ju ikommunal-
nämligen så, att folkskollärare kunna uti städerna väljas till leda- nämnd.
möter i drätselkammaren, och då böra de väl också kunna väljas (Forts.)
till ledamöter af kommunalnämnden, som ju i staden har sin mot¬
svarighet i drätselkammaren. Faktum är för resten, såsom redan på¬
pekats, att eu mängd folkskollärare invalts i kommunalnämnderna,
till och med till ordförande, och man har ej, såvidt jag vet, försport
några menliga följder häraf. Mig synas således alla skäl tala för
bifall till den ifrågasatta lagändringen, och jag hemställer därför om
bifall till utskottets förslag.
Herr Trygger: Med anledning af de föregående talarnes ytt¬
randen skall jag be att få säga några ord.
Hvad då törst herr Nyström angår, har herr Clason redan bemött
det väsentligaste af hvad han anförde; för min del skall jag söka
bemöta det återstående.
Beträffande särskild! den sats, herr Nyström gjorde gällande, att
den nuvarande lagen redan är genombruten utaf praxis och att det
följaktligen är vår skyldighet att undanröja ur lagen den bestämmelse,
som utesluter folkskollärare och som i själfva verket enligt herr Ny¬
ströms mening skulle vara en död bokstaf, tror jag, att det ligger
en betänklig missuppfattning till grund för herr Nyströms resonemang.
Det är visserligen sant, att sedvänjan har en stor betydelse och att
den i vissa fall kan hafva det inflytande, att den bryter sönder lagen
och sätter sig i lagens ställe. Men den sedvänja, som skall verka
på detta satt, är icke konstaterad blott därmed, att man på isolerade
ställen i landet satt sig öfver en viss lagbestämmelse, utan det förut¬
sattes, att man allmänt inom landet har funnit lagens bestämmelser
obekväma och därför satt sig öfver dem. Och ännu mera, man skall
hafva gjort detta därför att man ansett lagen strida mot det allmänna
rättsmedvetandet. Men något sådant har man i detta fäll icke kunnat
påvisa. Det är visserligen sant, att i enstaka kommuner, hvarest det
funnits framstående folkskollärare och samtidigt brist på annat lämp¬
ligt folk att inväljas i kommunalnämnden, man har vält folkskollärare
till ledamöter af nämnden trots lagens föreskrift, och då ingen öfver-
klagat valet, har skolläraren fått sitta kvar. Men detta är enstaka
företeelser och ingalunda tillräckligt att motivera en lagändring. Den
nuvarande bestämmelsen är sålunda icke någon död bokstaf, som bör
strykas bort ur lagen, utan den har sin lifskraft kvar. Jag vill emel¬
lertid gärna erkänna, att de finnas, som anse, att den bör uppbäfvas.
Det finnes orter i landet, där man känt ett behof däraf, men i stort
sedt vågar jag hälla före, att man respekterat lagen och att den verkat
tillfredsställande.
Herr Nyström gjorde vidare gällande, att, då folkskollärarna kunna
erhålla åtskilliga andra uppdrag, han icke kunde finna, hvarför de då
icke skulle kunna få äfven detta? Detta är emellertid ett ganska
egendomligt resonemang. Om t. ex. eu person har en viss verk-
Nr 11.
8
Onsdagen den 8 mars.
Om behörig- samhet och därutöfver ägnar sig åt tre, fyra andra saker och fråga
het för folk-bUr om att han skall ägna sig åt ytterligare uppgifter, är det val
värn ledamot^ lätt att säga: han för utöfver sin tjänst ägna sig åt så mycket
i kommunal- annat, hvarför skulle han då ej också få emottaga ännu ett uppdrag?
nämnd. Mig synes, att ju större befogenhet han redan fått att ägna sitt arbete
(Forts.) åt skilda saker, desto försiktigare måste man vara, då det är fråga
om att gifva honom möjlighet att ägna sig åt ytterligare uppgifter,
som äro ägnade att draga honom från hans egentliga verksamhet.
Man får för öfrigt ej sluta från det mindre till det större. Därför
att man ansett sig kunna medgifva en tjänsteman rätt att mottaga
uppdrag, som ej äro så kräfvande, kan det val ej vara skäl att gilva
honom rätt att taga emot uppdrag, som rent faktiskt skulle i än högre
grad taga i anspråk hans tid och hans arbetskraft.
Den siste ärade talaren sade, att man väl må kunna åt kom¬
munerna själfva öfverlämna att afgöra, huruvida folkskollärare böra
väljas till ' ledamöter af kommunalnämnden eller icke. Jag skulle
förstått denna invändning, om bär förelegat eu motion, att alla de,
som hittills varit utestängda på grund af ämbets- eller tjänstemanna-
ställning, skulle få tillträde till kommunalnämnden. En länsman t. ex.
anser man vara en så duktig karl, att man vill hafva in honom i
nämnden. Jag karl ej förstå, att den af herr Berger framhållna syn¬
punkten skulle gälla endast folkskollärare. Det är en synpunkt, som
man kan taga i betraktande, när det gäller att upphäfva hela denna
restriktiva bestämmelse, men den är ej afgörande speciellt i detta fall.
Slutligen framställde herr Berger den frågan: hvarför skalli fölk-
skollärarnes valbarhet vara begränsad på landet, när den ej är be¬
gränsad i stad? Ja, på det vill jag svara: man skall ej vara teore¬
tiker, utan man skall vara praktisk, när man skrifver lagar. Kent
teoretiskt sedt är det svårt att finna något skäl, hvarför man skall
utesluta folkskollärarne på landet, när man ej utesluter dem i stad,
men ser man saken praktiskt är det helt annorlunda. Ty i städerna
är ej risken så stor, att de i allmänhet betungas med dylika uppdrag
och därigenom dragas från sin egentliga verksamhet, men på landet
är risken synnerligen stor. Således, rent praktiskt sedt, kan det vara
skäl att hafva en annan bestämmelse för landet än för staden.
Herr talman! Jag skall fortfarande be att fä yrka bifall till reser¬
vationen.
Herr Nyström: Jag skall be att i korthet få besvara de an¬
märkningar, som af tvenne talare anförts mot hvad jag förut hatt att
i denna fråga förmäla.
Hvad först och främst beträffar herr Clasons påstående, att det
äfven i andra länder förekommer, att kommunens aflönade ämbets¬
män icke hafva rätt att sitta i kommunens beslutande myndigheter,
vill jag säga, att denna regel icke gäller i Sverige. Vi hafva redan
i viss grad medgifvit aflönade ämbetsmän att deltaga i kommunala
värf. Just den grupp af ämbetsmän, hvarom här är tal, nämligen
folkskollärarne, har denna rätt medgifvits och medgifvits i den om¬
fattning, att man verkligen kan förvåna sig öfver det.. Ty det är väl
något märkvärdigt, att en folkskollärare kan få sitta i den styrelse,
Onsdagen den 8 mars.
9
Nr 11.
under hvilken han subordinera^ nämligen skolstyrelsen. Det är så- Om behörig-
lunda från denna synpunkt man bör se saken. En folkskollärare har hf/.ör
rätt att sitta i kommunala och kyrkliga styrelser, han har rätt att vara ie(iamot
sköta kommunala värf i eu högre instans än den bär ifrågavarande, i kommunal-
då han kan få vara ordförande i kommunalstämman, och då kan man nämnd.
hvarken anföra inländska eller utländska skäl, hvarför man skulle (Forts.)
utestänga honom från det värf, hvarom här är tal.
Båda de talare, som yttrat sig mot utskottets förslag, hafva vi¬
dare framhållit, att folkskolläraren bar en så grannlaga plats i kom¬
munen. Han skall leda barnens undervisning, och han bör ej blanda
sig i den kommunala politiken. Konstitutionsutskottets ordförande
talade nyss om teorier, men jag vill fråga: finns det något bättre
exempel på gråa teorier än denna sats? Har man genom att ute¬
stänga folkskolläraren ur kommunalnämnden hindrat honom från att
spela eu både i kommunalt och annat afseende politisk roll i kom¬
munen? Ingalunda. Folkskollärare väljas alltmer till riksdagsmän.
Jag vet icke, huru många sådana som nu sitta i Andra kammaren,
men de torde gå upp till ett tjog. Detta visar väl, att den fromma
önskan, som konstitutionsutskottets ordförande och herr Clason uttalat,
att man skulle söka hindra folkskollärarne att blanda sig i politiken,
icke är realiserad och aldrig kommer att realiseras. Från denna
synpunkt gör det oss alldeles detsamma, om vi låta den här bestäm¬
melsen stå kvar eller taga bort den. Saken ändras icke genom en
förändring af lagen.
Herr Clason sökte också drifva den satsen, att man skulle låta
hvar och en sköta sin syssla och icke taga på sig något annat än
denna. Ja, herr Clason, hur skulle det gå med er och mig, om denna
sats skulle tillämpas på oss? Yi skulle ju ej få stanna kvar här i
kammaren ett ögonblick. Och hvem skulle öfver hufvud taget sköta
de kommunala angelägenheterna, om hvar och en endast skulle sköta
sin syssla, i den mening herr Clason använde detta uttryck? Jag kan
för öfrigt ej se annat, än att då enhvar af kommunens förtroende¬
män val har någon syssla, som kan sägas ligga honom närmast, så
skulle vi få lämna de kommunala angelägenheterna åt hvad man
kallar yrkespolitici, som icke hafva någon annan syssla än politiken.
Det är väl ej önskligt att siå in på den vägen.
Jag ber nu att få vända mig till utskottets ordförande med af¬
seende å hvad han senast yttrade. Han sade, att jag betonat, att
praxis och lag böra följas åt och att, där de skilts åt, man får lof
att ändra lagen, därför att det sällan eller aldrig går att ändra en
praxis. Han ville göra gällande, att detta kunde vara befogadt, när
landet i stort sedt uttalat sig för en annan praxis än lagen påbjuder,
men icke, när det endast skett på isolerade ställen. Det är svårt
att förstå, hur han vill tillämpa denna sats i detta fall. År det så¬
lunda hans mening, att vi icke skulle ändra lagen, förrän alla., kom¬
munalnämnder i Sverige fått folkskollärare till medlemmar? År det
icke tillräckligt, att man kan visa på, att i olika delar af Sverige
man funnit det nödigt att invälja folkskollärare i kommunalnämnden,
ehuru detta är i lag förbjudet? Jag har ej någon statistik angående
detta förhållande, men motionären, som kanske bättre än någon af
Ur 11.
10
Onsdagen den 8 mars.
Om behörig- oss känner folkskollärarnes förhållanden, säger, att det skeft i en
skollärare att,stor, mängd fall, och att folkskollärare till och med blifvit valda till
vara ledamot ordförande i kommunalnämnder. Man torde däraf kunna finna, att
i kommunal- det icke är något isoleradt fall, icke ens i pluralis, utan att det är
nämnd, talrikt förekommande fall, att det. är, så långt man kan se, ett öfver
(Forts.) hela landet i stort sedt konstatera!! förhållande, att folkskollärare
fått rätt att sitta i kommunalnämnder, och att följaktligen, om jag
utgår från ordförandens förutsättning, jag kommer till det resultat,
att lagen hör ändras.
Mot ett påstående af utskottets ordförande, som närmast var rik-
tadt mot herr Berger, ber jag att, efter jag nu har ordet, få säga
några ord. Ordföranden frågade: hvarför skall man vara så mån om,
att folkskollärarne skola få den här rätten, medan man ej alls talar
om, att t. ex. länsmännen skola få den? Om man läser kommunal¬
förordningarna för land och stad, finner man, att valbarhet till dessa
kommunala uppdrag saknas af personer, Indika genom sitt ämbete
kunna tänkas binda den kommunala friheten. Landshöfding och lands¬
sekreterare fä icke väljas af detta skäl. Då bör det också vara lätt
att inse, hvarför icke länsmannen får väljas. Han är fullkomligt be¬
roende af den administrativa öfverheten, och man kan tänka sig, att
denna myndighet genom länsmannen som språkrör kan inverka på
den kommunala friheten. Men något sådant kan icke tänkas om folk¬
skolläraren. Det är ett helt annat förhållande med honom, och exemplet
om länsmannen är sålunda icke väl valdt.
Ja, jag kan som sagdt icke finna, att något af de argument, som
anförts af utskottet, blifvit af de båda falare, som reserverat sig mot
utskottets beslut och här yttrat sig, vederlagdt, och därför yrkar jag
fortfarande bifall till utskottets förslag.
Herr Ericsson, Aahy: Detta är ju icke någon så oerhördt viktig
fråga, och jag hade således sannolikt icke besvärat kammaren, därest
det icke synts mig, som den siste ärade talaren snedvridit frågan eller
åtminstone sökt kasta ett vilseledande skimmer öfver de motiv, som
skulle ligga till grund för reservationen. Den ärade talaren på upp¬
landsbänken ordade så mycket om folkskollärarnes politiska ställning,
framhållande, att de redan kommit in i Andra kammaren, och anty¬
dande, att sådana hänsyn som att icke släppa fram folkskollärarne i
kommunalt och politiskt hänseende skulle ligga till grund för reserva¬
tionen. Åtminstone då jag ansluter mig till densamma, får jag saga,
att något sådant icke varit för mig afgörande, utan att jag härvid
stöder mig på skal, hämtade från egen erfarenhet under många år
rörande de kommunala förhållandena. Om man besinnar, dels att
nämnden är det verkställande utskottet för de kommunala angelägen¬
heterna, och att det mycket lätt kan inträffa, att folkskolläraren, en
gång insatt i kommunalnämnden, på grund af förhållandena blir ord¬
förande i nämnden, dels ock hvad allt en kommunalnämnds ord¬
förande i dessa dagar har att göra, så tror jag, att alla, som känna
till landsbygden och dess förhållanden, måste instämma med mig uti,
att det är hart när omöjligt för eu folkskollärare, som vill sköta sitt
kall såsom barnauppfostrare och lärare, att på ett fullgiltigt sätt sam-
11
Nr 11.
Onsdagen den 8 mars.
tidigt syssla med kommunalnämndens mångahanda åligganden och 9™ behörig-
kanske äfven vara dess ordförande. Om vi betänka, hvilket besvär
fattigvården i kommunerna medför samt huru fattigvårdsangelägen- vara ledamot
lieternas skötande är lagdt på kommunalnämnden, huru dess ord-i kommunal-
förande måste hafva reda på alla dithörande förhållanden, göra ut- nämnd.
delningar bland de fattiga o. s. v. — när skall det vara möjligt för en (Forts.)
redan af skolan hårdt upptagen folkskollärare att sköta detta? Och
till sist, om vi tänka oss litet längre fram i tiden — äfven om, som
jag för min del hoppas, det skall dröja ganska länge — då dessa
kommunala platser blifva aflönade, så skulle vi här få två aflönade
platser inom kommunen sammankopplade. Kommunalnätnndsord-
förandeplatsen skulle naturligtvis såsom aflönad blifva mycket efter¬
sökt. Men jag är ganska viss om att både folkskolläraretjänsten
och kornmunalnämndsordförande- eller kommunalnämndsledamots-
eller eventuellt fattigvårdsledamotsuppgiften skulle komma att i hög
grad lida på att blifva förenade hos en och samma person.
Af dessa skäl, herr talman, men ej af några andra, ber jag att
få förena mig med reservanterna.
Herr Pers: En talare, som uppträdt för reservationen, bär gjort
gällande, att skollärarnes formella kompetens skulle göra dem så godt
som själfskrifna till ledamöter och kanske ordförande i kommunalnämn¬
derna. Eu sådan uppfattning går ut ifrån, att landsbygdens allmoge¬
män skulle stå på en sådan bildningsgrad, att de icke skulle kunna
uppträda i täflan med skollärarne. Det är möjligt, att så kan
vara förhållandet i en eller annan landsdel. Men efter den känne¬
dom jag har om landsbygdsförhållandena, är det åtminstone i de
flesta'fall en öfvervunnen'ståndpunkt. Det är godt om allmogemän,
som hafva den formella kompetens, som fordras för att sköta dessa
uppdrag. Och det är icke någon själfskrifvenhet, som behöfver
komma i fråga, utan när man vill välja in skollärare, är det på grund
af deras intresse för kommunala frågor och därför att man i öfrigt
anser det ensidigt att få tillgodogöra sig deras arbete i kommunal¬
nämnderna. Argumentet hvilar, som jag tror, på en underskattning
af den bildningsnivå, på hvilken allmogen i stort sedt står i vårt land.
Jag tror, att man kan säga, att den här lagbestämmelsen be
traktas som en orättvisa mot skollärarekåren, en undantagsbestäm¬
melse och en undantagsbestämmelse af den art, att den snarast möj¬
ligt bör undanröjas. Jag tror, att kammaren förr eller senare också
måste vara med om att undanröja den, och jag tror, att det är
riktigt och att det är klokt af kammaren att göra det så snart
som möjligt.
Herr von Mentzer: När denna fråga år 1906 senast var uppe
i Riksdagen, blef den afstyrkt af lagutskottet och afslagen af bägge
kamrarne, i denna kammare utan diskussion och votering och i An¬
dra kammaren efter en mycket kort diskussion och, såvidt jag min¬
nes rätt, utan votering. De skal, som då gjorde sig gällande, voro,
att den ifrågasatta förändringen icke var af behofvet påkallad och
12
Nr 11.
Onsdagen den 8 mars.
bit /Wn/Tick, heller lämplig. Men kan man säga, att dessa skäl gällde då?
skollärare aUtordede kun?a Söra sif? gällande i ännu högre grad nu.
vara ledamot. var det icke af behofvet påkalladt, att skollärarne då hade plats
i kommunal- i kommunalnämnderna, så är det ännu mindre af behofvet påkalladt
nämnd. nu. då, såsom den siste ärade talaren framhållit, allmänbildningen
(Forts.) säkerligen snarare stigit än sjunkit. Särskildt med tanke på hvad
herr Berger framförde skulle jag vilja säga, att det nog låter bra,
att man icke vill göra sig till förmyndare för landskommunerna,
men jag vill fråga honom: har det verkligen från landskommunerna
hörts klagomål däröfver, att det kännes såsom en stor brist, att de
icke haft folkskollärarne med i kommunalnämnderna? Jag har icke
bort, att sådana klagomål blifvit framställda.
Var förändringen icke lämplig år 1896, så tror jag, att man
ännu mera nu kan säga, att den icke är lämplig. Det kommunala
litvet har sedan dess utvecklats och tagit kommunalnämndernas
verksamhet i ännu större anspråk än förut. Det kräfves sålunda af
kommunalnämnderna mera nu, än det kräfdes är 1896. Jag vill sär¬
skildt erinra, att stora områden, som icke funnos år 1896, sedermera
lagts under kommunalnämnden, så har exempelvis skett med foster-
barnsvården m. m. På samma gång som klufven på dem, som äro
ledamöter af kommunalnämnderna, äro större, hafva också krafvel!
på folkskolläraren såsom folkskollärare förökats. Han har sålunda
mindre tid nu än år 1896 att ägna sig åt det kommunala arbetet,
som nu kräfver mera än då. Sålunda är efter min tanke förändrin¬
gen ännu mindre lämplig nu än år 1896.
Såsom grund för det föreliggande stadgandet uttalas, att den
person ej må tillhöra kommunalnämnden, som i och för sin befatt¬
ning är redovisningsskyldig inför kommunalnämnden. Nu är skol¬
läraren visserligen icke redovisningsskyldig inför kommunalnämnden,
men han har en redovisningsskyldighet inför det samhälle han till¬
hör. Det är redovisningsskyldigheten för barnen, och skulle det
kommunala intresset, som lätt kan fånga honom för häråt, om han
får inträde i kommunalnämnden, få göra sig så gällande, att det in¬
verkar menligt på hans redovisningsskyldighet för barnen, är det nå¬
got, som man efter min tanke bör undvika.
Den siste ärade talaren sade, att det här innerst är fråga om
en orättvisa mot folkskollärarne och en undantagsbestämmelse, som
i fråga om dem icke bör få göra sig gällande. Såväl denna anmärk¬
ning som i hufvudsak hvad utskottet anfört är af den beskaffenhet,
att, om man skulle fästa afseende vid dessa skäl, de gälla om samt¬
liga de personer, som äro undantagna från rättigheten att tillhöra
kommunalnämnden. Skulle sålunda någon förändring förekomma —
hvilket, såsom jag förut sökt utveckla, jag icke anser mig kunna till¬
styrka — bör den alldeles icke inskränkas till folkskollärarne, utan
utsträckas till samtliga de personer, som omnämnas i denna 41 §.
På dessa skäl, som i hufvudsak sammanfälla med hvad förut
från mina medreservanters sida anförts, ber jag att få förena mig med
dem i deras yrkande.
Herr Cl ason: Den ärade talaren på Kronobergsbänken har re-
Onsdagen den 8 mars.
13
Nr 11.
dan besvarat herr Nyströms yttrande, då han ville göra gällande, att Om behörig-
vi, som uppträdt till försvar för reservationen, på något sätt skull,f.?r
ha uttalat oss om folkskollärarnes deltagande i det politiska lifvet-lära ledamot
Jag ber att i det hänseendet få hänvisa till det stenografiska proto-i kommunal¬
kottet. Jag är alldeles öfvertygad om, att däraf tydligt skall framgå, nämnd.
att jag alldeles icke yttrat något om den saken. Men jag har beto- (Forts.)
nät, att det är en ganska allmän regel, att den, som har en af eu
kommun eller eu korporation aflönad syssla, icke bör sitta i den
kommunens eller den korporationens styrelse. Vidare betonade jag,
att det är af en viss betydelse, att den, som har ett så grannlaga
värf som barnuppfostran, i möjligaste män bör ställas fristående från
de kommunala striderna. Detta är något helt annat, än hvad herr
Nyström ville göra gällande.
Beträffande bestämmelsen som undantagsbestämmelse vill jag
hänvisa till hvad herr Trygger anfört. Och jag vill alldeles särskildt
påpeka, att i paragrafen bl. a. står, att landshöfding icke får vara
ledamot i kommunalnämnd. Om jag icke är alldeles oriktigt under¬
rättad, är emellertid en landshöfding skyldig att bo i residensstaden.
Landshöfdingen kan således under inga förhållanden vara ledamot af
kommunalnämnden, men ändå lämnar man det undantaget orubbadt.
Om man loge upp frågan om kvalifikationer och diskvalifika¬
tioner i dess helhet, vore det en helt annan sak, men här är det ju
endast fråga om en detalj. Och jag har icke hört något för mig
bindande skäl anföras, hvarför man endast på denna punkt skulle
revidera denna diskvalifikationsparagraf. Jag vidhåller mitt yr¬
kande.
Herr Nyström: Jag ber endast att med några få ord få göra
en anmärkning mot den talare på Småiandsbänken, som sitter mig
närmast, och mot den fortsättning på hans resonemang, som den si¬
ste talaren gjorde. Jag har aldrig påstått, såsom herr Aaby Ericsson
sade, att syftet med reservationen vore att hindra folkskollärare att
vinna politiskt inflytande. Jag har endast konstaterat det faktum,
att tillvaron af denna paragraf icke hindrat folkskollärarne att vinna
inflytande såväl i kommunerna som i Riksdagen. Om man sålunda
vill, såsom ju här uttalats, hindra folkskollärarne att blanda sig i
andra saker än dem, som höra till deras yrke, lärarens, lyckas man
icke, har hittills icke lyckats och kommer icke heller att lyckas i
det sträfvande!, därför att den paragrafen — jag upprepar det än en
gång — är eu död bokstaf, redan är bortsopad i en mängd kom¬
muner. Det vore mer än en oklokhet, om kammaren skulle hålla
fast vid något, som är faktiskt afskaffadt.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen, som öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, jäm¬
likt de under öfverläggningen förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt
samt vidare på afslag därå; och förklarade herr talmannen sig finna
den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.
Nr 11.
14 Onsdagen den 8 mars.
Votering^ begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemställt i sitt ut¬
låtande nr 6, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda.
Ja — 44;
Nej — 77.
Om ändrad Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 4 och 7 i denna må-
lydelse af§ na(i bordlagda utlåtande nr 7, i anledning af Kungl. Maj:ts proposi-
tryckfrihets- t'on me^ förslag till ändrad lydelse af § 3 mom. 13 tryckfrihetsförord-
förordnin- ningen.
gen.
Utskottet både i förevarande utlåtande på åberopade grunder
hemställt, att Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition
nr 64 därom framlagda förslag, måtte antaga att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling följande förslag till
ändrad lydelse af § 3 mom. 13 tryckfrihetsförordningen.
§ 3.
13:o. Framställning, som sårar tukt och sedlighet; utbjudande
till salu af föremål, som är afsedt för otuktigt bruk eller till att före¬
bygga följder af könsumgänge; samt, under sådana förhållanden att
allmän fara för andras förförelse däraf kommer, försök att förleda
till användande åt föremål, som nu sagts, och meddelande af anvis¬
ning om sättet för deras användande; brottet skall straffas enligt all¬
män lag, och skriften konfiskeras.
Herr Steffen: Regeringsformen 86 § innehåller, som bekant, att
»med tryckfrihet förstås hvarje svensk mans rättighet att, utan några
af den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgifva skrifter, att
sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras inne¬
håll, och att icke i annat fåll kunna därför straffas, än om detta
innehåll strider emot tydlig lag, gifven att bevara allmänt lugn utan
att återhålla allmän upplysning». Och dessa ord återkomma som
ingress till tryckfrihetsförordningen. Konstitutionsutskottets förelig-
15
Nr 11.
Onsdagen den 8 mars.
gande hemställan innebär, att den nya straffprincip, som den 10 juni
1910 vann insteg i vår strafflag genom ändrad lydelse af 18 kap.
13 § strafflagen, nu skall få utvidgad tillämpning genom ändrad
lydelse af 3 § 13 mom. tryckfrihetsförordningen. Konsekvensen
skulle bjuda detta, om det pa grund åt erfarenheter och annorledes
vore klart, att ifrågavarande ändring af strafflagen varit i allo väl¬
betänkt och odeladt samhällsgagnelig samt att densamma sannolikt
kornme att i sin nuvarande gestalt få kvarstå uti vår strafflag.
För min del är jag lifligt öfvertygad om, att den ifrågavarande
s. k. preventivlagen uppvisar så svåra brister ur det sunda förnuftets
och ur samhälisvälfärdens synpunkter, att den icke rimligtvis kan
bli en långlifvad beståndsdel af vår strafflag, hvadan det sålunda
ännu mindre borde kunna bli tal om att ändra tryckfrihetsförord¬
ningen i samma riktning.
Tvenne olika arter af vetenskaplig forskning och därmed sam¬
manhängande yttrandefrihet och tryckfrihet synas mig allvarligt
hotade genom preventivlagen och dess eventuella extension til! tryck¬
frihetsförordningen. Det gäller ena gången läkarvetenskapen och
andra gången samhällsforskning samt den därpå grundade social¬
politiken.
Läkaren måste i vetenskapens och samhällets intresse ha frihet
att utan hänsyn till några straffiagsparagrafer taga ställning till frå¬
gan om användandet af preventivmedel, då det gäller att bekämpa
de veneriska sjukdomarna och äfven i en dei andra fall. Lagför¬
slaget innebär härutinnan en stor fara, då det talar om »meddelande
af anvisning om sättet för deras (preventivmedlens) användande»
»under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse
däraf kommer.» Helt privat utöfvad läkare- och iärarverksamhet
skulle stundom inför domstol kunna tolkas såsom medförande sådan
allmän fara.
Hvad samhällsforskningen beträffar, så måste den dels konsta¬
tera, att användandet af preventivmedel allmänt förekommer på alla
kulturstadier och inom alla folk och icke minst hos de högst civili¬
serade, samt att det ingalunda är ett allmänt eller undantagslöst
faktum, att de härskande moralbegreppen stå i strid mot sådant
bruk. Särskilt måste nationalekonomen ägna uppmärksamhet åt
frågan, huruvida folkökningen faktiskt hämmas genom preventiva
åtgärder samt huruvida detta är att anse som en nationalekonomisk
nödvändighet eller, tvärtom, som ett ondt.
Vid alla dessa vetenskapliga problems behandling i tal och
skrift, kan det, särskilt vid detaljbehandling af ämnet, uppstå sådana
förhållanden, att »allmän fara för andras förförelse däraf kommer»,
d. v. s. att åhörare och läsare få sina tankar riktade på preventiv¬
frågan och erhålla en del faktiska upplysningar beträffande den¬
samma.
Den vetenskapsman, som är öfvertygad om att en del preventiv¬
medel i stor utsträckning äro både hygieniskt och socialt gagneliga
eller nödvändiga, blir genom den nya lagen underkastad ett hardt
samvetstvång. Med ett ord, lagen utsätter oss för faran, att publi¬
cerandet af vissa vetenskapligt grundade och socialpolitiskt diskutabla
Om ändrad
lydelse af §
3 mom. 13
tryckfrihets¬
förordnin¬
gen.
(Forts.)
Nr 11. 16 Onsdagen den 8 mars.
Om ändrad åsikter eller tolkningar af fakta blifva straffbara och följaktligen
% mom it li0mnia aU förtigas. _ Ett sådant undertryckande af eller tryck på
tryckfrihets- vetenskaplig och politisk yttrandefrihet synes mig alldeles strida
förordnin- mot grundlagens anda. Att nu i denna grundlag införa en bestäm¬
ma- melse, som utvidgar ifrågavarande strafflagsparagrafs tillämplighet,
(Forts.) torde vara att på ett rent af ödesdigert sätt fortsätta på en falsk,
eu förnuftsvidrig och samhällsskadlig lagstiftningsväg.
Jag ber, herr talman, att få yrka afslag på utskottets hem¬
ställan.
Herr Trygger: Jag skall icke ingå i något bemötande af den
senare talarens anförande med afseende å lämpligheten öfver hufvud
af den ifrågavarande straffbestämmelsen. Jag vill endast be att få
konstatera, hvad utskottet i sitt betänkande fastslagit, nämligen att
frågan gäller endast och allenast, huruvida hvad lagstiftaren stämplat
såsom brott, när det begås t. ex. i ett muntligt anförande, skall vara
straffritt, om brottet begås i tryckt skrift, eller om det icke bör
äfven i senare fallet bestraffas. För utskottet är det klart, att lag¬
stiftarens anseende skulle väsentligt rubbas och aktningen för lagen hos
folket minskas, om man gjorde sig skyldig till en sådan inkonsekvens, som
att med afseende å tryckt skrift göra straffritt hvad som man eljest
straffar såsom brottsligt. Jag hemställer på dessa skäl om bifall till
utskottets utlåtande.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jämlikt därunder före¬
komna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt samt vidare på afslag därå; och för¬
klarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
Vid ånyo skedd föredragning af bankoutskottets den 4 och 7
innevarande mars bordlagda memorial nr 7, angående afskrifning af
osäkra fordringar vid vissa riksbankens afdelningskontor, biföll kam¬
maren hvad utskottet i detta memorial hemställt.
Ifrågasatt Föredrogs ånyo lagutskottets den 4 och 7 i denna månad bord-
Utande^ 'aS^a utlåtande nr 14, i anledning af väckta motioner om refor-
6és?äwmeisertner^nS gällande bestämmelser om häktning m. in.
om häktning
m. m. Uti en inom Första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 47, hade hr JEliel Löfgren hemställt, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, dels att Kung!. Maj:t ville vid¬
taga åtgärd till förhindrande för framtiden däraf, att andra än i lag
bestämda myndigheter bekläddes med allmän åtals- och häktnings-
myndighet, och dels att Kungl. Maj:t måtte taga under öfvervägande,
huruvida och i hvad mån större trygghet måtte kunna jämväl i öfrigt
beredas vid tillämpningen af häktningsinstitutet.
Ondagen den 8 mars.
17
I. sammanhang med berörda motion hade lagutskottet till be¬
handling torehaft eu inom Andra kammaren af herrar Hjälmar Bran-
hng, Carl Lindhagen, Herm. Lindqvist, C. G. Lindley, A C Lind¬
blad^ Ernst Söderberg, Knut A. Tengdahl, J. Hasselquist, Hi. R
Missen J. Th. Johansson, Sven Persson, friherre Erik Palmstierna,
Carl Vinberg K. A. Borg J. Aberg, J. A. Wallin, N. Edv. Lind-
berg, C. E. Svensson, E.C. Kropp, Värner Rydén, Sven Linders,
Alls Persson, 0. Hson Waldén, Aug. Nilsson, A. C. J. Christiern-
son, 6r. A Strömberg, F. W. Fnör sson, Emil Kristensson, G. A
Rundgren, JS. A:son Berg, J. Forssell, E. A:son Leksell, Viktor
Larsson, Bernh. Eriksson och L. J. Carlsson väckt, till utskottet
hänvisad motion, n:r 187, såvidt däri under punkt 2:o i motionen
hemställts, att Riksdagen ville anhålla, att Kung! Maj:t måtte, utan
i ffitan en rättegångsreform, taga i öfvervägande på hvad sätt
strå Illa gens bestämmelser om häktning måtte, till värnande af den
peisonliga friheten, kunna omarbetas, samt därom äfvensom rörande
äklagaremaktens reformering för Riksdagen framlägga erforderliga
lagförslag. b
^ Utskottet både i förevarande utlåtande på anförda skäl hem¬
ställt^ att Riksdagen, med anledning af förevarande motioner måtte
1 skiuvefsc till Kungl. Magt anhålla, att Kung]. Mai* täcktes om
i samband med det pågående arbetet på omorganisationen
åt togderuorva I fn ingen och polisväsendet på landsbygden, låta under¬
söka, hvilka åtgärder som kunde vidtagas för vinnande af större
tjygf?het vid tillämpning utom domstol af häktningsinstitntet, samt
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill en dylik utredning
kunde föranleda. b
Reservation hade afgifvits af herr ILåkanson, med hvilken herrar
Gustaf Andersson, af Ekenstam, Lorentz Petersson, Trana och Ber-
gendahl instämt, och som på anförda skäl hemställt, att hvarken
,r Rotgrens ifrågavarande motion eller förevarande i herr Uran¬
us8 m. fl. motion gjorda yrkande måtte föranleda till någon Riks¬
dagens åtgärd. °
Herr Håkanson: Herr talman, mina herrar! Det är icke något
.or kammaren nytt ämne, som afhandlas i detta lagutskottsutlåtande.
bom vi erinra oss, väcktes vid förra Riksdagen motioner af
ungefär enahanda innehåll och af i hufvudsak samma motionärer
som väckt nn förevarande motioner.
Dessa motioner afstyrktes då af lagutskottet och afslogos också
åt denna kammare. I år har emellertid lagutskottet åtminstone delvis
gatt motionärerna till mötes och föreslagit en skrifvelse till Kungl.
Maj:t om anordnande af en undersökning om, hvilka åtgärder som
må kunna vidtagas för vinnande af större trygghet vid tillämpning
utom domstol af häktningsiostitutet. Det synes mig emellertid, som
om utskottet icke tänkt sig annat än en undersökning om sättet för
åstadkommande af kontroll af en häktningsåtgärd eller rättare om
sättet att få befogenheten af en häktningsåtgärd pröfvad, innan den
Första hammarens protokoll 1911. Nr 11. 9
Nr 11.
Ifrågasatt
lindring af
gällande
bestämmelser
om häktning
m. m.
(Forts.)
Nr 11.
Ifrågasatt
ändring af
gällande
bestämmelser
om häktning
m. m.
(Forts.)
18 Onsdagen den 8 mars.
häktade inställes inför domstol. Emellertid har utskottet icke i sitt
betänkande ails framlagt någon synpunkt i fråga om, huru denna
kontroll skulle kunna åvägabringas.
Under diskussionen i utskottet talade man om, att Konungens
befallningshafvande skulle kunna pröfva befogenheten af en häkt¬
ningsåtgärd. Den, som häktat eu person, skulle till Konungens be¬
fallningshafvande insända polisförhörsprotokollet, hvarefter Konungens
befallningshafvande skulle pröfva häktningen. Jag kan icke före¬
ställa mig, att Konungens befallningshafvande skulle kunna göra en
sådan pröfning utan att åtminstone höra den tilltalade. Man får t. ex.
icke häkta eu för brott misstänkt person, såvida icke misstanken är
grundad på sannolika skål. Huruvida sadana skäl finnas ellei ej,
kan i många fall svårligen bedömas allenast med ledning af polis-
förhörsprotokollet. Eu häktad, som nekat vid polisförhöret och mot
hvilken polisförhörsprotokollet icke innehölle så särdeles besvärande
omständigheter, kunde ju vid nytt förhör erkänna att han begått det
brott, för hvilket han vore tilltalad, hvarefter ju icke kunde råda nå¬
gon tvekan om att sannolika skäl funnes för att han begått brottet.
Det torde sålunda icke böra ifrågakomma, att Konungens befallnings¬
hafvande, utan att först höra såväl den tilltalade som ock den tjänste¬
man som verkställt häktningen, skulle upphäfva häktningsåtgärden.
Ett hörande kan ju möjligen utan allt för stor svårighet gå för sig
i fall den häktade sitter på länsfängeiset i residensstaden. Men-
häktade förvaras äfven i annorstädes belägna kronohäkten och andra
häkten. Visserligen kan äfven då Konungens befallningshafvande
o-enom landssekreterare eller annan person göra eu sådan under¬
sökning, men jag tror, att äfven om Konungens befallningshafvande
sitter inne med tillräcklig kunskap och förmåga, Konungens befall¬
ningshafvande näppeligen skall kunna åtaga sig detta arbete utan eu
älskvärd förstärkning i arbetskrafter.
Inom utskottet var det jämväl på tal, att polisförhörsprotokollet
skulle insändas till rätten eller någon dess ledamot i stad eller do¬
maren på landet, för att, innan rannsakningen företogs, häktnings¬
åtgärden skulle underkastas granskning på grund af detta protokoll,
hvarefter beslut skulle meddelas. Ett sådant tillvägagående förefaller
mig ännu betänkligare. Att en domare på detta sätt före rannsak¬
ningen skulle meddela ett beslut om, att en person antingen^ skulle
hålfas häktad eller sättas på fri fot, är för vår rättsskipning så främ¬
mande, att jag tycker något sådant svårligen kan ifrågasättas.
Dessa två sätt voro som sagdt på tal inom utskottet. Något annat
föreslogs där icke, och i utlåtandet finnes icke något förslag, huru
saken lämpligen skulle kunna ordnas.
I utlandet, där en modern straffprocesslagstiftning är införd,
finnas i regel s. k. undersökningsdomare. Så snart en person blifvit
häktad, inställes han för en undersökningsdomare, som dels bestäm¬
mer, huruvida han längre skall hållas häktad, dels ock har att åstad¬
komma utredning om brottet och omständigheterna därvid. Först
när förundersökningen, som utgör nästan hela rannsakningen, blifvit
slutförd, inställes den tilltalade inför den domstol, som skall döma
öfver brottet. En sådan af domare förrättad förundersökning före-
Onsdagen den 8 mars. 19
kommer icke i vårt land och kan icke heller komma till stånd utan
genom en fullständig omarbetning af vår processlagstiftning. I de
städer i vårt land, i hvilka finnas polismästare och poliskammare
tillkommer det denna myndighet att pröfva riktigheten af eu häkt¬
ningsåtgärd. Man skulle därför kunna säga, att det är poliskam¬
mare!], som häktar eller åtminstone bestämmer om kvarhållande i
häkte. I de flesta städer äfvensom på hela landsbygden förekommer
i allmänhet icke någon annan förundersökning än den, som består
däri, att åklagaren, som verkställer häktningen, håller ett så kalladt
polisförhör. Därvid höras den för brottet misstänkte och andra per¬
soner, som kunna meddela upplysningar. Öfver hvad vid förhöret
förekommit uppsattes ett protokoll. Sedan ankommer det nå dom-
stolen att närmare utreda malet. Inför domstolen framläggas alla
de bevis och den utredning, som i andra stater med modern process¬
lagstiftning framläggas inför och utaf undersökningsdomaren. Jag
kan icke tänka mig, att ett polisförhörsprotokoll af den beskaffenhet
som i allmänhet förekommer hos oss, skulle kunna annat än undan¬
tagsvis vara tillräckligt material för att bedöma riktigheten af eu
häktningsåtgärd.
Det är icke vanligt, åtminstone icke inom denna kammare, att
besluta en skrifvelse med begäran om undersökning och utredning
utan att kammaren tänkt sig något sätt, på kvilket frågan skulle
kunna lösas, eller den riktning, i hvilken utredningen skulle gå.
Mvilket är nu det sätt, hvarpå denna fråga skulle kunna lösas? Jag
kan icke finna, att man framlagt någon synpunkt för lösning af
frågan, och själ! tänker jag, att det icke finnes något annat lämpligt
sätt härför än en fullständig omarbetning af vår processlagstiftning.
Det enda, jag anser vara möjligt att nu genomföra, är att den
häktade blir fortare, än på landet understundom är förhållandet, in-
stäild till rannsakning inför domstol, då ju riktigheten af häktnings¬
åtgärden kommer under pröfning. I stad skall rannsakning företagas
inom en vecka efter det anmälan om häktningen inkommit till rätten.
Denna anmälan sammanfaller vanligen med häktningen i de städer'
där det icke finnes poliskammare eller någon så utvecklad polisinsti¬
tution, som kan företaga förundersökning. Således blir här i regel
ilen häktade inom en vecka inställd inför rätten. Med rannsakning
infot häradsrätt kan däremot fa anstå intill tre veckor tran det an¬
mälan om häktningen inkommit till domaren. Den tiden kan möj¬
ligen i eu del landsändar afsevärdt förkortas. Reservanterna hafva
erinrat därom, att Riksdagen i skrifvelse af den 13 april 1904 an¬
hållit om utredning i detta syfte. Det synes mig icke vara skäl att
nu upprepa denna begäran, då irågan ju är föremål för Kungl. Mai:ts
utredning. J
^ nu anförda skäl ber jag att fä yrka, det kammaren måtte
utslå utskottets hemställan och bifalla den vid utlåtandet fogade
reservationen. ö
Herr Löfgren: Då jag vid denna riksdag tagit upp min före-
vaiande motion från i fjol, har jag lika litet som förra året afsett
att nu vinna någon förändring i den gällande rättegångsordningen
Nr 11.
Ifrågasatt
ändring af
gällande
bestämmelser
om häktning
m. m.
(Forts.)
Nr 11.
Ifrågasatt
ändring af
gällande
bestämmelser
om häktning
m. m.
(Forts.)
20 Onsdagen den 8 mars.
eller i förutsättningarna för häktning. Det jag däremot åsyftar är
att få till stånd en mera tillfredsställande tillämpning af lagens bakt-
ningsbestämmelser. Jag har därvid särskild! velat likta uppmäik-
samheten på ett förhållande, som synes mig vara det mest framträ¬
dande, men också det lättast afhjälpta missförhållandet vid denna
tillämpning Jag afser den omständigheten, att ett stort antal, för
närvarande väl nära ett 100-tal extra polismän utposterats på de
mest befolkade platserna ute i landsbygden med allmän atals- och i
vanliga fall äfven häktningsrätt. . ,
Hvad detta innebär synes icke hafva vant klart for de veder¬
börande myndigheter, so in under senare tid praktiserat detta förtal ande
i allt vidsträcktare grad. Ja, med all aktning och erkänsla för en
utskottsmajoritet, som välvilligt upptagit motionens syfte, tyckes mig
äfven utskottet, men ännu mera reservanterna, ha gått, pa sidan om
det enligt min mening viktigaste i saken. Utskottet förutsätter näm¬
ligen att äfven för framtiden »vissa lägre eller extra ordinarie polis¬
män» skola bibehållas vid rätten att själfständigt verkställa häktning.
Men det är just detta, hvaremot min motion företrädesvis riktar
si<>- Den praxis, som tillåter förordnandet af extra polismän med
allmän åklagares befogenhet, är nämligen enligt min mening icke
grundad i lag. Och denna praxis måste dessutom anses olämplig
och farlig, så, mycket hellre som den tydligen beror pa en tyvärr
allmän missuppfattning af statsåldagarens uppgift och rättsställning
enligt svensk lag. „ ,. , .
Missuppfattningen består i en förblandning af polismyndighet
och åklagaremakt, å den ena sidan, samt af åtals- och häktningsrätt,
å den andra. Grunden till denna sammanblandning ligger äter uppen¬
barligen däri, att dessa olika befogenheter kunna vara och otta äro
förenade hos samma person I deu modärna processen är polisens
funktion inskränkt till att öfvervaka den allmänna ordningen och att
uppspåra brottet. Därefter företages, pa sätt den föregående äiade
talaren antydt, den utredning, som föregår ett eventuellt beslut om
häktning, inför en särskild rannsakningsdomare. Och slutligen uttöres
åtalet inför domstolen af en särskild statsåklagare. Hos oss är där-
emot åklagaren vanligen polisman — det är samma person, som gar
på spår, misstänker, förhör, häktar och slutligen vid domstolen för
talan mot den person, han fästat sig* vid såsom den rätte brottslingen.
Men denna enhet i en mångfald af egenskaper hindrar icke, utan
nödvändiggör fasthellre, att de olika tuoktioueina hållas i säl på
sätt, som äfven deu svenska lagstiftaren åsyftat.
Af lagtexten, sådan denna jämväl klarligen uttolkats vid proles-
sorerna Hagströmers och Tryggers föreläsningar, torde i detta hän¬
seende följande slutsatser om den svenska rättens innehåll kunna
med visshet dragas.
Polismyndighet, d. v. s. den civila myndighet, som bär att olver-
vaka allmän ordning till förebyggande och beifrande af brott, innehas
på landsbygden — jag talar nu inte alls om städerna — åt Konun¬
gens befallningshafvande, kronofogdar, länsmän och fjäidiugsmän,
hvar inom sitt respektive tjänsteområde. Härvidlag råder förmanskap
emellan högre och lägre myndigheter. Dessutom bär Konungens be-
Onsdagen den 8 mars. 21
fallniDgshafvande, enligt instruktion och 1821 års författning, rätt att
förordna extra polismän för ordningens upprätthållande. Dessa ha,
på sätt i utskottsbetänkandet omnämnts, utrustats med mer eller mindre
vackra titlar, men såsom polismän ha de samma uppgifter. Förord¬
nandet åt extra polismän är eu rent administrativ fråga och är icke
närmare reglerad genom lag.
Allmänna åklagare med rätt och skyldighet att föra ansvarstalan
i alla de mål, som enligt strafflagen och eljest höra under allmänt
åtal, äro däremot endast kronofogdar och länsmän inom sina respektive
distrikt. Något förmanskap öfver allmänna åklagaren i denna hans
egenskap har icke någon af de myndigheter, hvilka såsom polismyn¬
digheter äro öfverordnade. Dessa öfverordnade myndigheter, Konun¬
gens befallningshafvande och kronofogdar, ha väi en allmän skyldig¬
het att tillse, att brott beifra®. De kunna också på eget ansvar för¬
ordna om häktning. Men har åklagaren begagnat sig af sin själf-
s tänd i ga åtalsrätt, kan ingen makt i världen kommendera honom att
afstå, lika litet som någon kan tvinga honom att vidtaga en åtalsåt-
gärd, för hvilken han själf rekonventionsvis har att stå ansvaret.
Här uppstår emellertid frågan: »kan Konungens befallningshaf¬
vande bekläda andra än de ordinarie åklagarne med åtalsrätt?» Denna
fråga synes böra besvaras olika för olika fall. Först och främst lärer
lagens mening öfverensstämma med praxis därutinnan, att Konungens
befallningshafvande äger förordna särskild åklagare på landet för
visst fall. Men i fråga om rätten att åtala brott i allmänhet inom
ett visst område är saken mindre klar. Atalet anhängiggöres, då det
gäller ordningslörseelser och mindre brott, vanligen genom stämning,
fäller det åter gröfre brott, konstitueras åtalet medelst häktning.
Före 1864 års strafflag voro förutsättningarna för laga åtal mindre
bestämda, och det är möjligt, att en allmän bestämmelse i 1855 års
landshövdingeinstruktion därom, att Konungens befallningshafvande
skola tillse, »att begångna brott blifva i laga ordning beifrade», får
än i dag anses innefatta en befogenhet att bekläda äfven andra än
de ordinarie åklagarne med allmän åtalsrätt i en viss omfattning.
Det är möjligt, ehuru stadgandet väl närmast afsåg en allmän tillsyn
öfver det sätt, hvarpå polismyndigheten inom länet sköttes. Men hvad
som däremot är visst, det är, att 1864 års promulgationslag till straff¬
lagen, när den trädde i kraft, klart och bestämdt angaf de myndig¬
heter, hvilka skulle äga att verkställa ett så betydande illgrepp i den
enskildes frihet, som häktningen innebär, och att bland dessa myn¬
digheter icke finnas några extra polismän af hvad slag det vara må.
Det är på landsbygden allenast de ordinarie åklagarna, krono¬
fogdar och länsman, hvilka hafva fått en själfständig häktningsrätt
sig- tillerkänd. Därjämte äger Konungens befallningshafvande att
»förordna om häkte å viss person». Alltså, dithän är länets högsta
polismyndighets häktningsrätt inskränkt, att den må förordna om häkte
ä viss person, men ingalunda att förordna viss person att inom ett
bestämdt område efter eget omdöme utöfva allmän häktningsrätt.
Hur den tolkningen skall kunna bortförklaras, förstår jag inte.
Men nu har man i praxis törst utsträckt den sväfvande bestämmelsen
i landshöfdingeinstruktionen att gälla, allmän åtalsrätt för andra än
Nr 11.
Ifrågasatt
ändring af
gällande
bestämmelser
om häktning
m. m.
(Forts.)
Nr 11.
22
Onsdagen den 8 mars.
Ifrågasatt ordinarie åklagare, och sedan bär steget tagits in på den allmänna
ändring af ]agens område med dess särskilda villkor rörande häktning. En
, f.f^L„ämbetsbefogenhet — Konungens befallningshafvandes häktningsrätt —
om häktning hvilken lika litet som någon annan ämbetsmyndighet kan öfverlåtas,
m. m. bär sålunda kommit att i vidsträckt omfattning på andra delegeras.
(Forts.) Härvid har länge tillgått så, att Konungens befallningshafvande i all¬
mänhet både själfstäudigt bedömt behofvet af extra åklagare inom
ett visst område och utvalt den lämplige mannen. En olikhet har
dock gällt i fråga om köpingar. Där har nämligen Kungl. Maj:t i
den s. k. köpingsresolutionen uppdragit åt respektive Konungens
befallningshafvande att utse polisuppsyningsman med uppdrag att
»åtala där timade brott och förseelser af den art, att allmän åklagare
äger dem beifra, samt för (ifrigt i alla ärenden, som angå köpingens
befolkning, fullgöra de bestyr, Indika på landet åligga fjärdingsman».
Denna befogenhet för köpingarnas polisuppsyningsman har utan vidare
ansetts omfatta äfven häktningsrätt, ehuru därom ingenting namnes
i de särskilda resolutionerna. Likställandet af dessa polismän i visst
hänseende med fjärdingsman synes tvärtom hänvisa polisuppsynings-
mannen till en lägre kategori af polismän. Från år 1908 torde
emellertid Kungl. Maj:t, af civilministerns uttalande att döma, ha äfven
angående andra samhällen än köpingar i hvarje särskilt fall bestämt,
att extra åklagare för visst område skall utses, ehuru platserna till¬
satts af Konungens befallningshafvande.
Detta upplystes redan i fjol under debatten i Andra kammaren,
och lagutskottets vice ordförande tyckte det vara vinning nog, att
Kungl. Maj:t numera bestämde, när någon skulle förordnas som extra
åklagare, om också icke hvem.
Men är min uppfattning om lagens innehåll riktig, så är detta
inte godt och väl. Den allmänna rätten att häkta är genom lag
bestämd och kan icke annat än i laga ordning förändras. Kungl.
Maj:t i administrativ väg kan lika litet som Konungens befallnings¬
hafvande i egenskap af polismyndighet gorå något åt den saken.
För öfrigt är det, såsom jag sedan skall visa, föga bevändt med eu
kontroll från Kungl. Maj:ts sida, som endast bestämmer de olika nya
åklagarne, men hvarken anger dessa åklagares kompetens eller de
närmare villkoren för deras verksamhet.
Jag har med det sagda sökt visa, att tillsättandet af extra polis¬
män med allmän åklagares befogenhet strider mot vår rättegångs¬
ordning, som åtminstone hvad det allmänna utöfvandet af häktnings-
rätten angår endast tillerkänner de ordinarie åklagarna denna be¬
fogenhet.
Nästa fråga är, hvilka olägenheter ifrågavarande praxis må hafva
medfört.
Först uppkommer då spörsmålet om de extra aklagarnes ställ¬
ning till de ordinarie åklagare, inom hvilkas distrikt de förordnats.
Ett industrisamhälle har i administrativ ordning och för vissa inre
administrativa uppgifter af.skilts från ett länsmansdistrikt har där¬
med den enligt allmän lag såsom åklagare fungerande länsmannen
i detta hänseende upphört att fungera? För min del förstår jag icke,
att man kan besvara denna fråga annat än nekande, och jag vet
23
Nr 11.
Onsdagen den 8 mars.
också, att åtskilliga domhafvande vägrat att erkänna annan än di¬
striktets länsman eller kronofogde såsom allmän åklagare. Men här
ha vi genast eu tjänstekonllikt, som antingen måste verka förlamande
på den ordinarie åklagarens intresse för sitt kall såsom åklagare
eller också ge upphof till stridigheter och bristande enhet i åklagare¬
kallets utöfvande. Det kan till och med hända, och åtskilligt i den
vägen har också inträffat, att den ordinarie och den extra åklagaren
slitits om offret under skiljaktiga meningar både om hvem som är
den rätte brottslingen och hvem som är den rätte åklagaren.
Men vidare innebär detta system — tillsättande af extra åklagare
med allmän häktningsrätt — en bestämd fara för åklagarens sjan¬
ständighet. Jag skall här, för att fatta mig sä kort som möjligt, icke
närmare beröra sådana betäukliga omständigheter som det tillfälliga
i dessa polisuppsyningsmäns anställning och den svaga aflöningen,
som endast i en del fall och då endast delvis utgår ur statsmedel.
Men hvad jag särskild! vill fästa uppmärksamheten vid, är det för¬
hållandet, att dessa extra åklagares tidigare karriär vanligen är den
lägre underofficerens anställande som poliskonstapel och denna sena-
res befordran direkt till polisuppsyningsman med det viktiga åklagare-
värfvet in blanko lagdt i sina händer. Gifvet är, att hos honom
polisen, den som spårar efter brott och söker sin utmärkelse i att
finna det, gör sig starkare gällande än statsåklagaren, hvars kall det
är att med lugnt öfvervägande af alla omständigheter och under stark
känsla af sitt ansvar endast och allenast bevaka samhällets intresse.
Länsmannen, den ordinarie åklagaren, har, ehuru svagt ställd äfven
lian, dock sina rötter djupare i samhället. På sin post står han i
nära och mångsidig beröring med en allmänhet, hvars intressen han
tillgodoser äfven på annat sätt än såsom polis och åklagare. Läns¬
männen af den gamla goda stammen känna sig också äga ett själf-
ständigt ansvar just såsom åklagare och handla därefter. Den nyare
sortens åklagare framträda däremot mest såsom polismän, färdiga att
lyda order och lika färdiga för egen räkning att hugga i sten, när
de tro att det passar sig.
Ett fortsättande på denna väg för konsekvent fram mot åklagare¬
maktens fullständiga inordnande under administrativt godtycke. Upp¬
fattningen om vissa öfverordnade polismyndigheters rätt att reglera
åtalet har redan smittat af sig in på förhållandet mellan de ordinarie
åklagarna. Jag förmodar, att herrarna nyligen af tidningarna sett
den uppbyggliga åtalshistorien ner ifrån Småland. Eu ordinarie
länsman har häktat och inför domstol börjat föra talan mot eu person
för brott, då kronofogden i orten helt plötsligt ingriper och fordrar
att fä fullfölja åtalet. Länsmannen, som bär ansvaret för häktningen,
bestrider fogden rätt att ingripa i det af honom väckta åtalet. Han
fordrar att själ!’ fä försvara sin häktningsåtgärd, men Konungens
befallningshafvande ställer sig på kronofogdens sida — och länsman¬
nen, som dock är allmänn åklagare likaväl som fogden, får ge vika.
En skön bild i sanning af åklagarens upphöjda ställning här i
landet, där en administrativ myndighet, som är polismyndighet, men
inte alls någon öfveråklagare, kan på detta sätt förrycka åtalet!
År det i och för sig oegentligt, att polismakt och åklagaremvn-
Ifrågasatt
ändring af
gällande
bestämmelser
om häktning
m. m.
(Forts.)
Sr 11.
24
Onsdagen den 8 mars.
Ifrågasatt dighet förenas bos samma person, bör man naturligen i möjligaste
ändring af n,ån söka motverka denna olägenhet i vår rättegångsordning genom
, Zfnmels att il0S polisen-åklagaren fordra den största möjliga personliga kom-
om häktning petens för hans grannlaga värf. Hur det förhåller sig med kompe-
m. m. ' tensen hos våra polisuppsyningsman, har jag redan antyda Korpral
(Forts.) vid ett regemente eller någon därmed jämställd civil befattning;,
därpå extra och kanske ordinarie poliskonstapel i något samhälle,
som inte beböfver höra till de större, och sedan allmän åklagare
inom de mest befolkade och oroliga platserna på landsbygden — det
är bokstafligen steget från exercisfältet och gatan upp till en af
rättssamhällets viktigaste poster utan besvärliga mellanstadier. Ofta
har denna åklagare, som i första hand äger att tolka lagen, bestämma
brottets natur, pröfva bevisningen och därefter företaga häktning —
ofta har han icke ens aflagt den icke allt för kräfvande länsmans-
exameri. Och det är åt dessa personer, som det blifvit anförtrodt att
efter fri pröfning häkta — en befogenhet som eljest anses höra till.eu
domares kall och fordra en domares kompetens och sjäifständiga
ställning.
Resultatet blir naturligen därefter. Jag vågar, med stöd af in¬
hämtade upplysningar, med bestämdhet påstå, att af det i och för
sig oproportionerligt stora antal häktade, som domstolarna hos oss
redan vid törsta rättegångstillfället befria ur häktet, det förhållande¬
vis största antalet faller på de extra åklagarnes del. Säkert är, att
dessa allt för ofta göra" sig skyldiga till oriktig bedömning icke
allenast af bevisningen — ty det kan vara förlåtligt -— utan särskilt
af handlingens rätta natur. Härvidlag ha verkligen dessa polisupp¬
syningsman åstadkommit det otroliga. Äta! för bedrägeri bär skett
på grund af vanlig skuldfordran; det som på sin höjd varit egen¬
mäktigt förfarande bär åtalats såsom tjufnad; lindrigare vållande till
kroppsskada såsom mordförsök o. s. v.
Endast ett exempel bland de många! För några år sedan blef
jag anmodad att biträda vid utredandet af ett mera inveckladt inord-
brandsmål, där en polisuppsyningsman var extra åklagare och raun-
sakningen redan pågått flera' gånger med den för mordbrand häktade.
Jag gjorde då först undersökning på platsen för den åtalade hand¬
lingen. Elden var sannolikt anlagd, och flera personer berättade, att
tydliga aftryck af fötter varsnats på marken i omedelbar närhet af
något, som liknade en eldhärd. Detta stod emellertid inte omnämndt
i protokollen, och vid nästa rannsakning frågade därför domaren på
min begäran, om åklagaren kände till historien om de funna fot¬
spåren. Jo, för all del, det gjorde han: Han och fjärdingsmannen
hade mätt Tipp spåren. Men hvarför har icke detta bliivit upplyst i
målet, var nästa fråga. »Jo», svarade åklagaren, »jag tyckte, att
det inte hörde till målet, ty spåren stämde inte med svarandens
fötter.»
Nej, det är nog med detta åldagaresj^stem åtskilligt, som inte
passar ihop med svarandens fötter och därför aldrig kommer tram i
utredningen.
Den åsikt om åklagarens sanningsplikt, som hystes af den nyss¬
nämnde polisuppsyningsmannen, har delats af hans stora föregångare,
25
Nr 11.
Onsdagen den 8 mars.
den beryktade Köhler, och döljer sig bakom hvarje åtgärd, där polis- Ifrågasatt
mannens intresse af att få rätt gör sig starkare hördt än åklagarens ändring af
känsla af hvad som är rätt. Ju osjälfständigare och okunnigare bestämmelser
åklagare, desto större är faran. Denna fara har sannerligen icke om häktning
förminskats genom att Kung!. Maj:t numera fixerar platserna för de »»• »>.
tillfälliga åklagarnas operationsområden. På senare är ha vi fått 5 (Forts.)
extra åklagare i närheten af Stockholm inom de ordinarie åklagarnas
distrikt. Af dessa har ingen tillfredsställande utbildning. En har
avancerat från stadsbud, som ju i och för sig är eu synnerligen loflig
sysselsättning, men som fordrar en viss komplettering i utbildningen
för att utbytas mot åklagaretjänsten. Eu annan bär varit poliskon¬
stapel i Stockholm, en i Djursholm o. s. v. Och dessa bilda inga¬
lunda något undantag i fråga om otillräckligheten af deras kompetens.
På mitt bord ligger en redogörelse beträffande en mängd extra åkla¬
gare i landet, hvaraf framgår, att de flesta äro ungefär likställda i
fråga om yttre kompetensvillkor såsom åklagare, ehuru väl många
kunna vara goda polismän.
Men nu spörja reservanterna, och den frågan tyckes också ut¬
skottet göra: »Huru skall man kunna reda sig utan dessa polisupp¬
syningsman, så otillräcklig som polisbevakningen på landet ändå är?»
Jag vill härå svara: Man skall inte alls reda sig utan dem, utan
Konungens befallningshafvande må gerna förordna så många polismän
som bedröfligt är och kalla dem med de namn, som passa dem bäst.
Till äfventyr kan det äfven anses öfverensstämmande med lag och
god ordning, att åtskilliga af dessa, landtpoliser erhålla eu inskränk¬
tare åtalsrätt i ordningsmål, för mindre förseelser och i allmänhet i
mål, där häktning' ej behöfver ifrågakomma. Men hvad däremot
dessa polisuppsyningsman icke bör tillerkännas, det är den allmänna
häktningsrätt, som enligt lag ensamt tillkommer de ordinarie åkla¬
garna. I de gröfre brottmål, där häktning förekommer, är det all¬
deles obehöfligt att öfverlämna vare sig häktningsbeslutet eller åtalets
utförande till andra än de ordinarie åklagarna.
Det enda förnuftiga skal, som jag hört åberopas för bibehållandet
af den extra landtpolisens häktningsrätt, är det, att vi här i landet
icke äga det mellanting af frihet och häktning, som i utlandet går
under namnet anhållande. Behofvet af skyndsamhet i en brottslings
gripande skulle sålunda påkalla häktning af första bästa polismyn¬
dighet. Efter hvad jag kan förstå, synes dock detta skål bero på
ännu en missuppfattning af häktningsbestämmelserna. Som jag läser
19 paragrafen i strafflagens promulgationslag, så står det i dess like
moment, att om någon, utan att formerna för häktning iakttagits,
blifvit gripen för brott, då skall den, som honom gripit, utan dröjs¬
mål anmäla förhållandet hos Konungens befallningshafvande eller
kronofogde eller länsman, som pröfvar, om den gripne skall i häkte
sättas eller genast lösgitvas. Penna bestämmelse, som naturligen
gäller polismän lika väl som andra människor, tyckes ju förutsätta
en rätt att gripa brottsling, d. v. s. beröfva honom friheten under så
lång tid, som behöfs för att erhålla ett behörigt häktningsbeslut.
Ja, bär ha vi just vägen, den af lagen anvisade gränsen för de
administrativa myndigheternas befogenhet vid sidan af de allmänna
Onsdagen den 8 mars.
Nr 11. 26
Ifrågasatt åklagarna. Polisuppsyningsmannen bör hafva sin instruktion rättad
ändring af härefter. lian bör vara de ordinarie polismyndigheternas biträde
bestämmelser ^ör ordningens upprätthållande och brotts hedrande, men intet vidare.
om häktning Med begagnande af denna väg, som lagen själf anvisat, fyllas
m. m. också väsentligen de önskemål, om hvilka lagutskottets majoritet
(Forts.) förenat sig, såvida därjämte domstolen får snabbare underrättelse om
företagen häktning, samt den lagliga tiden mellan häktningen och
första ransakningen förkortas. Däremot anser jag lika med lagut¬
skottets ordförande, att Konungens befallningshafvande inte bör i
administrativ väg pröfva en häktningsåtgärd, som af behörig häkt-
ningsmyndighet vidtagits.
I sist berörda afseende!! har Kungi. Maj:t redan uppmanats att
vidtaga åtgärder dels genom justitieombudsmannens skrifvelse 1902
och dels genom Riksdagens skrifvelse 1904. Att Kung]. Maj:t icke
desto mindre uraktlåtit att under hela denna tid göra något, åt saken,
bör väl snarare vara ett skäl för en förnyad skrifvelse, åtminstone
af den innebörd utskottet föreslagit, än det kan anses såsom ett skäl
emot en dylik skrifvelse, på sätt reservanterna synas förmena.
Med stiid af hvad jag sålunda anfört vågar jag slutligen till¬
bakavisa reservanternas påstående, att mitt förslag icke läte sig
genomföras med bibehållande af principerna för vårt åklagareväsendes
nuvarande organisation. Tvärtom vill jag påstå, att min motion afse!-
häfdandet af principer, som af vår lag erkännas, men som genom
praxis blifvit satta ur verket.
Med den förhoppning att statsmakterna ville ägna nödigt beak¬
tande åt den af mig särskild! berörda frågan vid företagande af den
utredning, som lagutskottet förordat, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till lagutskottets förslag.
Friherre Beck-Friis, Lave: Herr talman, mina herrar! Af
utskottets utlåtande med därtill hörande reservation torde framgå,
att man inom utskottet är enig om, att det icke är så väl stäildt,
som det skulle vara med häktningsinstitutets handhafvande af annan
myndighet än domstol. Det är mycket stor skillnad på den häktades
ställning före och efter det han blifvit förd inför domstol. Efter
denna senare tidpunkt är han skyddad på mångahanda sätt. För
det första åtnjuter han ju offentlighetens utmärkta skydd, och där¬
jämte är han berättigad att i svåra fall använda rättegångsbiträde
på allmän bekostnad. Han kan vidare klaga öfver häktningen och
öfver onödigt uppskof, och när dom slutligen fallit, skall domstolen
genast skicka bevis om utslagets innehåll, för att han, till och med
innan utslaget kommit till fängelset, skall kunna börja aftjäna sitt
straff. Vidare finnes det bestämmelser om, att utslaget inom vissa
dagar skall sändas för verkställighet. Dessutom förekommer den
häktade i fångförteckningarna, och i dessa upptages noggrann! hvarje
åtgärd och hvarje beslut. Dessa förteckningar granskas af justitie¬
kansler^ justitieombudsmannen och i hofrätten af fiskalerna, alltså
tre olika myndigheter, och ofta upptäckas vid denna granskning
oegentligheter begångna mot häktade.
Som utskottet visat, finnas däremot sä godt som inga bestäm-
27
Nr 11.
Onsdagen den 8 mars.
ruelser, som skydda den anhållnes rätt, förrän han kommit inför
domstolen. Det finnes egentligen endast ett stadgande härutinnan —
utom det allmänna, att allt skall ske utan dröjsmål — och det är i
1810 års författning, där det talas om den tid, inom hvilken häktad
skall föras inför domstol.
Nu anse reservanterna, att det icke är möjligt att genom sär¬
skild lagstiftning göra ändring i detta afseende. Majoriteten inom
lagutskottet, liksom minoriteten inom utskottet i fjol, då en liknande
sak förelåg, har kommit till den uppfattningen, att eu sådan ändring
kan ske, och för egen del tror jag detsamma, särskild! då jag tänker
på, att de flesta af de bestämmelser, som omgärda den häktade,
sedan han kommit inför domstolen, hafva tillkommit efter hand genom
särskild lagstiftning. I hvad riktning dessa bestämmelser böra gå,
ser man af Kungl. Maj:ts proposition til! 1886 års riksdag, då Kung!.
Maj:t framlade ett lagförslag grundadt på lagberedningens utlåtande.
Där förekommer i § 7, att »Konungens befallningshafvande, all¬
män åklagare samt i stad polismästare eller annan med honom lik¬
ställd myndighet eller, där sådan ej finnes, magistrat äga meddela
förordnande om häktning eller reseförbud.»
I § 9 stadgas: »År någon gripen efter § 8 eller eljes utan
sådant förordnande som i § 7 sägs, åligger den, som honom gripit,
att utan dröjsmål anmäla förhållandet hos någon af de i § 7 nämnda
myndigheter, hvilken därefter har att, så snart ske kan, förordna om
hans häktande eller lösgifvande. Inom 24 timmar efter det sådan
anmälan skett, skall förhör med den gripne anställas, så vida ej be¬
slut om hans lösgifvande blifvit inom samma tid meddeladt.»
Vidare stadgas i § 10: »Då någon häktas eller reseförbud någon
meddelas, skall skriftligt besked därom, så snart ske kan, honom
lämnas. I beskedet skall utsättas det brott, som föranledt åtgärden.»
I § 14 stadgas: »Sedan häktad ankommit till ransaknings-
käktet, göre häktets föreståndare genast anmälan därom, i det fall
att rannsakningen skall hållas vid rådstufvurätt eller polisdomstol,
hos polismästare eller annan med honom likställd myndighet eller,
där sådan ej finnes, hos magistrat, men i annat fall hos Konungens
befallningshafvande.»
Slutligen stadgas i § 15: »Finnes den häktades kvarhållande
uppenbarligen sakna stöd af lag, skall Konungens befallningshaf¬
vande eller polismyndighet, hvarom i § 14 sägs, förordna om den
häktades försättande på fri fot.»
Detta sista stadgande var en nyhet, som år 1886 föreslogs, men
som ännu icka blifvit lag.
1 § 18 stadgas dessutom, att rannsakning med häktad person
skall börja å landet inom tio dagar och i stad inom tre dagar efter
det hos rätten eller domaren blifvit anmäldt, att målet hänskjutits till
domstol etc.
Detta är således stadganden om åtgärders vidtagande inom be¬
stämd kort tid och om kontrollerande myndigheter, och hvarför skulle
icke den häktade till och med kunna få klaga inför sådan myndighet?
För min del är jag öfvertygad om, att om sådana bestämmelser
infördes, skulle de säkerligen hälsas välkomna just af de myndig-
Ifrågasatt
ändring af
gällande
bestämmelser
om häktning
in. m.
(Forts.)
Nr 11.
28
Ifrågasatt
ändring af
gällande
bestämmelser
om häktning
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 8 mars.
heter, som hafva det för visso föga afundsvärda uppdraget att verk¬
ställa häktning.
Jag yrkar bifall till utskottes hemställan.
Herr af Ekenstam: Herr talman, mina herrar! Granskar man
innebörden af de motioner, som här äro framlagda, skall man lätt
finna, att den motion, som kommer från Andra kammaren, söker att
särskild! vända sig emot häktningsinstitutets handhafvande i vårt
land, under det att den, som är väckt här i kammaren, vänder sig mot
behörigheten hos en del af de funktionärer, som tillagts häktningsrätt.
Ser man då först på hur egentligen häktningsinstitutet här i
landet varit handhafdt, tror jag väl knappt, att meningen rundt lan¬
det är mer än eu, och det är, att det i allmänhet varit handhafdt
med försiktighet och insikt. Att naturligtvis vid något eller kanske
några tillfällen, ett motsatt omdöme kan vara fälldt, visar väl egent¬
ligen intet annat, än att öfver hufvud taget allt mänskligt är be¬
häftad! med fel, och ingen lag lär väl ännu vara skrifven, eller kan
skrifvas, som är af den beskaffenhet, att man icke kan tänka sig
missbruk häraf.
Emellertid hafva nu motionärerna sökt genom ett slags statistik
angifva grunder för att det verkligen skulle vara ganska illa be-
ställdt med detta institut, i ty att, såsom de säga på sid. 9, »härads¬
rätterna vid första rannsakningen lösgifvit 266 häktade personer år
1896, 246 ar 1897 och 307 är 1898.»
Dessa lösryckta siffror, det må jag emellertid försäkra, betyda
bra litet. För det första få vi då tänka på, att de skola delas ut på
alla de 121 domsagor, som finnas i landet, och för det andra, att då
det är efter första rannsakningen, som detta lössläppande skett, de
omständigheter, som utgöra förutsättning för häktningen, kanske ej
vidare förefinnas, att således efter den rannsakningen icke vidare
kan befaras, att bevisningen skall undanröjas, eller att den ankla¬
gade skall afvika. Jag vågar således påstå, att man i allmänhet
godt kan säga, att häktningsinstitutet icke missbrukas. Men äfven
om man nu skulle upptäcka eu eller annan svaghet hos detsamma,
huru skall man väl egentligen kunna tänka sig att i dessa tider, då
man har i tankarna att snart nog få en ny straffprocess, detta insti¬
tut lämpligen kan utbrytas och blifva föremål för särskild lagstift¬
ning? Det synes mig utgöra något, som mycket lätt kan leda till
förhållanden, som man icke har beräknat och säkerligen icke heller
önskar. Låtom oss få det samtidigt med att vi få den nya straff-
processen! Då tror jag ock, att det kommer in på sin rätta plats.
Efter detta skulle jag vilja vända mig något till den andra
motionen, som talar om, att öfver hufvud taget på många båll det
finnes funktionärer, som icke lagligen borde fä befatta sig med häkt¬
ning. I det fallet vill jag icke tvista med den ärade motionären.
Han bar sin åsikt, och jag har min, nämligen att utan allt tvifvel
Konungens befallningshafvande har skyldighet att tillse, att på orter,
som öfver hufvud taget icke kunna bevakas och öfverblickas af läns¬
männen, sådana funktionärer finnas, som kunna träda i länsmännens
ställe. Om, såsom motionären önskar, det skall här i landet blifva
29
Nr 11.
Onsdagen den 8 mars.
en ny anordning för polisväsendet på landsbygden, där ock nya be¬
stämmelser för åklagare och häktningsmyndigheter skulle inrymmas,
kan jag omtala för honom, att den saken ligger under arbete. Den
ligger under mycket kraftigt arbete, så att den snart nog har tagit
den fullständiga form, att förslag därom kan framläggas för Riks-
gen. Jag hoppas, att det icke skall dröja längre än kanske till
nästa års riksdag, innan fögderiförvaltningskommitténs arbete fort¬
skridit så långt, att det kan komma till Riksdagen. På grund af de
direktiv, som äro af Kungl. Maj:t gifna, bar denua kommitté fått i
uppdrag att taga i fullständig ompröfning, huru polisväsendet på
landsbygden skall omläggas, och därmed följer naturligtvis oafvisligt
att taga hänsyn till, icke blott hvilken kompetens dessa särskilda
personer skola äga, utan ock hvilken befogenhet de skola hafva.
Under sådana förhållanden och då dessutom redan år 1904
skrifvelse afgått till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl. Maj:t måtte
tillse, om möjligen tiden för företagande af rannsakning kan påskyn¬
das, så bär åtminstone jag icke ansett mig kunna vara med om det
slut, hvartill utskottet kommit, utan har reserverat mig, icke minst
därför att jag är fullkomligt öfvertygad om, att eu skrifvelse, sådan
som här afses, har absolut ingen effekt, just därför att det, som
där åsyftas, redan är under utarbetning och snart löst.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr Gfezelius: Herr talman, mina herrar! I den föreliggande
frågan är det anmärkningsvärd!, att premisserna till såväl utskottets
som reservanternas kläm i stort sedt sammanfalla. Det är icke nå¬
gon, som hittills ens satt i fråga riktigheten af hvad som utgör själfva
grunden för utskottets förslag, eller att det föreligger vissa missför¬
hållanden i afseende på de nuvarande formerna för häktningsinstitu-
tets handhafvande. Det är erkändt åt reservanterna vid årets ut¬
skottsbetänkande och det erkändes af fjolårets lagutskott, som på
andra grunder afstyrkte någon skrifvelse i anledning af då väckta
motioner i ämnet. Och det är icke gärna möjligt annat än att så skall
vara förhållandet för den, som satt sig något in i hithörande ämne.
Att medborgarens personliga frihet måste omgärdas af rättsligt
skydd i särskilda former, är en så själfklar sak för hvilket rätts¬
samhälle som helst, att det ter sig som en fullkomligt oförklarlig sak,
om det saknas. Vår grundlag, vår regeringsform, har icke heller
försummat att äfven beröra en sådan kardinalsats. Sedermera har
dock emellertid, under det att rättsförhållandena utvecklats med en
så oerhörd fart som under de hundra år som gått sedan dess till¬
komst, lagstiftningen på områden, som beröra föreliggande ämne,
icke hunnit följa med så i fråga om såväl processlagstiftningen som
strafflagstiftningen. Detta förhållande kan man konstatera med hän¬
visning endast till ett par omständigheter. I § 19 promulgations-
lagen till strafflagen, som handlar om häktningsinstitutet, heter det i
punkten 15: »Inom hvad tid häktad person skal! inställas vid den
rätt, som har att rannsaka om brottet, hvarför häktningen skett,
därom lände till efterrättelse hvad särskilt stadgadt är.» I denna
bestämmelse hänvisas således till en särskild författning. I allmänna
Ifrågasatt
ändring af
gällande
bestämmelser
om häktning
m. m.
(Forts.)
Jir 11.
30
Onsdagen den 8 mars.
Ifrågasatt lagen finns ingenting därom. Den enda författningen på detta om-
änd.tttndf r^e ku"SL förordningen den 10 april 1810, och den förordningen
bestämmelser^111' eatla8f om, inom hvilken tid rannsakning med häktad person
om häktning skall äga rum vid domstol. Denna tid är beroende alldeles uttryck-
m. m. ligen i fråga om landsbygden, på hvilken dag, domaren får känne-
(Forts.) dom om häktningen. Men någon bestämmelse om, när denna un¬
derrättelse skall ske, finnes icke. När därför, såsom Riksdagen kan
konstatera, dess justitieombudsman icke så sällan sysselsätter sig med
fall, då längre dröjsmål ägt rum med en sådan underrättelses afgif¬
vande, har justitieombudsmannen icke haft att åberopa positiv lag
i ämnet Han får lof att nöja sig med den fordran, att underrättelse
skall göras inom skälig tid, och att icke oskäligt dröjsmål kan konsta¬
teras. Detta är tillräckligt enligt mitt förmenande för att förklara
enigheten mellan utskottet och reservanterna på detta område. Hvad
vållar då skillnaden? Om jag skall upptaga till bemötande de två
reservanter, som hittills yttrat sig, måste jag tyvärr gä på skilda
linjer, ty de hafva gått vidt isär. Utskottet har behandlat motionerna
med en begränsning och en moderation i motiveringen, sorn jag vå¬
gade hoppas skulle vinna erkännande. Den ene af reservanterna
har också vändt sin kritik emot motionerna, särskilt den i Andra
kammaren väckta. Jag ber därför att få påpeka, att det är utskot¬
tets förslag, till hvilket här yrkats bifall, och icke till någon af de
motioner, som föranledt utskottets utlåtande.
Nu vill jag be att i fråga om utskottets betänkande få konsta¬
tera slå fast, att med dess förslag icke afses att ändra bestämmelserna
angående villkoren för häktning, förutsättningen för häktningsinstitu-
tets tillämpande. Det framgår med så fullständig tydlighet af kläm¬
men, att misstag därom icke kan uppstå. Det är endast fråga om
tillämpningen af häktningsinstitutet utom domstol. Att det föreligger
en särskild anledning att upptaga denna fråga i den vidd, som ut¬
skottet här föreslagit, vägar jag påstå, att man kan göra gällande
med all rätt, särskild! på grund af den utredning, om hvilken den
siste ärade talaren nämnde eller af frågan om omorganisation af
fögderiförvaltningen. Det lärer väl nämligen vara uppenbart, att,
såsom utskottet har anmärkt, kommittén saknar anledning att vid
uppgörande af sitt organisationsförslag i vidare mån, än som af dess
uppdrag betingas, beakta nu afsedda spörsmål, hvilka vid de tidigare
afgulna förslagen till sådan omorganisation ej hafva tagits i betrak¬
tande. För närvarande är handhafvande! af häktningsrätten ju i stort
sedt lämnadt till fögderiförvaltningens tjänstemän. Denna deras
funktion är den kanske viktigaste. För att icke behöfva tvista kan
jag ju inskränka mig till att säga ofantligt viktig. Det är icke endast teo¬
retiskt, det är praktiskt taget en ofantligt viktig sak, på hvad sätt dessa
tjänstemän fullgöra sin rätt och plikt, sin rätt gentemot enskilda och
sin plikt gentemot samhället, att handhafva häktningsinstitutet. När det
nu är fråga om omorganisation af denna tjänstemannakår och eu
omorganisation, vid hvilken det i uppdraget har särskild! ifrågasatts,
att eu af de två tjänstegrader, som ägt handhafva häktningen, skulle
kunna indragas och dess funktioner öfverflyttas på den andra,
förefaller det mig alldeles otänkbart, att icke vid ett sådant tillfälle
Onsdagen den 8 mars.
31
Jir 11.
det bör särskild! lämnas ett direktiv åt denna utredning, då man anser
sig konstaterat behofvet af en förbättring på ifrågavarande område i af¬
seende å tryggheten i det sätt, på hvilket funktionen fullgöres.
Det blir gjordt ändå, säger den siste talaren, och åberopar sig
på ett uppdrag af Kung], Maj:t. Ja, Kuugl. Maj:t har lämnat fögderi¬
förvaltningskommittén, för att använda den gängse beteckningen, upp¬
drag i ett kungl. bref af den 18 juni 1909, och där har Kungl. Maj:t
öfverläinnat åt kommittén »att afgifva yttrande och förslag rörande
omorganisation af fögderiförvaltningen och därvid särskilt under¬
söka, huruvida kronofogdetjänsterna böra indragas och kronofogdarnes
tjänsteåligganden öfverflyttas på länsmän». Därutöfver erhöll kom¬
mittén i uppdrag att yttra sig om de medelst förordnande tills vidare
tillsatta kronofogdars, häradsskrifvares och länsmäns ställning. Något
annat uppdrag bär kommittén, såvidt det varit mig möjligt att utröna,
och jag har forskat på närmaste håll, som stått mig tillbuds, icke
bekommit. Skulle därutöfver något uppdrag hafva gifvits kommittén,
är detta för Riksdagen okänd!.
Den bevisning, som samme talare presterade för att dessa för¬
hållanden och spörsmål, som utskottet velat hafva beaktade, skulle
vinna behörigt afseende i kommitténs utlåtande, var, att kommittén
hade i uppdrag att verkställa eu utredning rörande polisväsendets
på landsbygden omreglering, och däraf följde själffallet, att polisfunk¬
tionärernas kompetens och befogenhet måste bestämmas. Men icke
är det gärna tänkbart, att frågan om häktningsinstitutets handhaf¬
vande kan lösas enbart på den vägen. År det kommitterades mening,
att häktningsinstitutets ordnande skall göras beroende uteslutande på
polisväsendets på landsbygden ordnande, då tror jag, att det är ytter¬
ligare ett skäl för Riksdagen att göra ännu ett uttalande i frågan.
Om nu Riksdagen följer reservanterna i det föreliggande förslaget och
afslår utskottets förslag, hvad blir dä följden? Såvidt man vill läsa
i handlingarna och taga hänsyn till hvad där står, och såvidt fögderi-
förvaltningskommittén tagel- hänsyn till hvad från Riksdagens sida
yttrats, måste gifvetvis följden blifva, att riksdagens Första kammare
icke anses hafva några fordringar i det afseende utskottet framhållit,
utan såsom reservanterna här hafva sagt, åtnöjes med förhållandena,
intill dess eu fullständig omändring af vår straffprocess kan komma
till stånd. Fattas beslutet på de grunder, som reservanterna och
dessas första taleman här hafva angifvit, då är direktivet sorgligt
klart, ty reservanternas motivering för utslag på framställningen är,
att det icke finnes mer än eu enda utväg för åstadkommande af större
trygghet för häktningsinstitutets riktiga handhafvande utan afvaktan
på en omfattande reform af vårt processväsende, nämligen »att åtgär¬
der vidtagas för åstadkommande af en häktningsåtgärds underställande
under domstols pröfning hastigare än som för närvarande i allmän¬
het sker». Det är allt som fordras, af den enkla anledningen, att
det är allt som är möjligt. Ja, mina herrar, det har icke varit mig
möjligt, med den uppfattning jag har om betydelsen af häktnings¬
institutets handhafvande både för enskilda och för rättssamhället, att
följa en sådan mening. Det ligger för mig eu alltför stor vikt vid,
att häktningsinstitutets handhafvande lämnar så litet rum som möjligt
Ifrågasatt
ändring af
gällande
bestämmelser
om häktning
m. m.
(Forts.)
Nr 11.
32
Onsdagen den 8 mars.
Ifrågasatt för befogade anmärkningar. Anmärkningar får man nog höra fram-
ändringaf Pallas äfven utan fog, men när Riksdagens lagutskott och dess reser-
bestämmelservanter äro eniga om, att det tinnes fog för vissa anmärkningar, då
om häktning kan det icke med min uppfattning försvaras att lämna dessa anmärk-
m. m. ningar utan afseende på så fattiga skäl.
(Forts.) Jag ber att därför få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Bergendahl: Herr talman, mina herrar! Den föregående
talaren trodde sig kunna konstatera, att det skulle finnas en viss
öfverensstämmelse mellan utskottets och reservanternas åskådning
uti ifrågavarande ämne. Ja, det är nog riktigt, att man öfverens-
stämrner däri, att det på detta område icke är allt väl beställd!,
hvithet Riksdagen ock förut har uttalat, men det råder icke någon
öfverensstämmelse om de vägar man skall gå för att få det brist¬
fälliga af hjälpt, mellan de vägar, som utskottets majoritet har antydt,
och "reservanternas, hvilka ock vilja kraftigare fastslå, att de grun¬
der, hvarpå vårt nuvarande häktningsinstitut h vi lar, äro riktiga.
Det är i ganska ringa mån, som utskottet anser sig kunna till¬
mötesgå de båda motionerna. Beträffande motionen i Andra kam¬
maren, sk yrkas ju där en omläggning af hela åklagareväsendet.
Härpå svarar utskottet, att det får ske i sammanhang med utar¬
betande af en ny rättegångsordning i den mån ändringar icke sam¬
manhänga med eu omorganisation af fögderiförvaltningen och polis¬
väsendet på landsbygden.
Beträffande den motion, som här i kammaren är väckt och
hvilken går ut på att häktningsrätten icke skall läggas i händerna
på andra än de’ ämbets- och tjänstemän, som i lagen äro särskild!
omnämnda, så har utskottet i' sin kläm icke direkt upptagit detta
yrkande. Utskottet har endast gjort det mera platoniska uttalandet
om åtgärder för en tryggare tillämpning af häktningsinstitutet. Detta
är hela resultatet af motionärernas framställning. Men detta är eu
begäran, som förut från Riksdagen har framställts. Den ärade motio¬
nären här i kammaren har ju med sina anmärkningar riktat spetsen
emot det förtärande, som Konungens befallningshafvande tillämpat,
nämligen att utse polismän med häktningsrätt. Konungens befall¬
ningshafvande har sannolikt hemtat stöd härför i landshöfdinge-
institutiouen, men kanske också per analogiam i bestämmelserna i pro-
mulgationslagen till strafflagen, .lag medger, att Konungens betäll-
ningshafvandes rätt att delegera en sådan befogenhet som häktnings¬
rätten kan vara tvifvelaktig, men frågan härom är föremål för veder-
börandes uppmärksamhet. I promulgationslagen finner man, att
häktningsrätt skall tillkomma äfven polisämbetsman, där sådan för
viss dag eller ort särskilt förordnad finnes. Det är till äfventyr
med stöd häraf, som åtminstone en del af förordnandena med bälit-
ningsrätt utfärdats. Löneregleringskommittén har särskild! fäst sin
uppmärksamhet vid dessa förordnanden och nämnt, att år 1905 voro
extra polismän till ett antal af 485 förordnade, och af dessa 485
voro 78 försedda med häktningsrätt. Löneregleringskommittén uttalade,
att sådana förordnanden vore af bebofvet påkallade. Men kommittén
ansåg, att därutinnan eu större enhetlighet skulle tillämpas, att de
33
Nr 11.
Onsdagen den 8 mars.
principer, enligt hvilka dessa förordnanden gåfvos, skulle vara öfver¬
ensstämmande. Ock herr statsrådet och chefen för civildepartementet
yttrade sig den 21 februari 1908 i denna sak. Han nämnde, »att i
öfverensstämmelse med hvad som plägat ske, då Kung!. Magt bevil¬
jade köpingsrättigketer för någon ort, Kung!. Maj:ts föreskrift syntes
böra inhämtas för det fall, att eljest på landet behof uppstode att åt
-annan än ordinarie åklagare inrymma häktnings- och ätalsrätt.»
Alltså denna viktiga fråga om rätt för särskild! förordnade polis¬
män att verkställa häktning är föremål för öfvervägande.
Hvad nu senare delen af utskottets betänkande beträffar, så
måste jag medgifva, att den häktades ställning under den tid, som
förflyter, från det häktningsåtgärden vidtages och till dess han
inställes för rannsakning inför domstol, är för honom ganska ogynn¬
sam. Han kan icke öfverklaga häktningsbeslutet, förrän han är hos
domstolen. Emellertid är stadgadt, såsom här har framhållits, att
rannsakning i stad skall företagas inom <8 dagar och på landet inom
tre veckor efter det underrättelse om häktningen ingått.
Nu nämnde den närmast föregående talaren, att det är icke
ålagdt vederbörande allmänna åklagare att omedelbart anmäla för
domstol en sådan häktningsåtgärd Nej, det är sant. Och det är
tillika sant, att Riksdagen år 1902 fäste uppmärksamheten vid detta
förhållande. Men det, är väl alldeles obestridligt, att den åklagare,
som utan godkänd anledning underlåter att så fort ske kan göra en
sådan anmälan, gör sig skyldig till tjänsteförsummelse, för hvilken
han bär ansvar, och vi hafva sett, att justitieombudsmannen har in¬
gripit i sådana fall.
Det har i utskottet antydts, att beslut om en sådan häktnings¬
åtgärd borde underställas öfverordnad administrativ myndighet. Lag¬
utskottets ordförande framhöll, hvilka svårigheter därmed voro för¬
knippade. Jag delar den af honom sålunda uttalade meningen, ty
om underställning af häktningsbeslutet ägde rum, skulle det vara
nödvändigt, att Konungens befallningshafvande verkställde en under¬
sökning, som ofta kom me att kräfva så lång tid, att den häktade
hunne att blifva inställd inför domstol, innan Konungens befallnings¬
hafvande meddelat sitt beslut. Det är ju en mycket grannlaga upp¬
gift, som Konungens befallningshafvande icke kan fullgöra utan efter
eu mycket noggrann undersökning. Det kunde sä inträffa, att Konun¬
gens befallningshafvande finner den häktade böra försättas pa fri fot,
under det att domstolen någon tid, kanske blott några dagar där¬
efter beslutar hans häktande eller vice versa. Den judicieiia och den
administrativa myndigheten komma således i konflikt med hvar¬
andra.
Det synes vara häst att gå den väg, som Riksdagen har förut
angifvit, när en fullkomligt enahanda framställning, som den hvilken
innehålles i utskottets uttalande, gjordes. Det var år 19U4 — jag
tror, att det har förut omuämnts — och dä begärde ju Riksdagen,
»att Kungl. Maj:t måtte låta utreda och för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skynd¬
samhet beträffande för brott häktade personers inställande, för
•domstol.»
Första kammarens ‘protokoll 1911. Nr 11. 3
Ifrågasatt
ändring af
gällande
bestämmelser
om häktning
m. m.
(Forts.)
Nr 11.
34
Ifrågasatt
ändring af
gällande
bestämmelser
om häktning
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 8 mars.
En ärad talare på Skaraborgsbänken yttrade, att det funnes i
1886 års förslag en vägledning lör de bestämmelser, som här kunde
ifrågakomma. Detta förslag både, om jag ej misstager mig, fram¬
kommit i sammanhang med förslaget till ny rättegångsordning, och
därom äro reservanterna alldeles ense med lagutskottets pluralitet^
att när en sådan ny rättegångsordning blir genomförd, måste det
blifva nya bestämmelser äfven rörande häktningsinstitutet. Men dessa
bestämmelser, som den ärade talaren vidrörde, böra komma till stånd
i sammanhang därmed.
För resten tror jag, att det är rätt farligt att alltför mycket
rucka på häktningsinstitutet. Skall rättssamhället kunna gifva sina
medlemmar tillbörligt skydd, så måste också myndigheterna hafva
befogenhet att ingripa, där omständigheterna så påkalla — och
ingripa med kraft. Och det kan bestämdt icke gifvas några lag¬
bestämmelser af en så vägledande art, att icke misstag med afseende
å häktningsinstitutets tillämpning äga rum. Detta har också lag¬
stiftningen förutsett, då det är antaget en lag åt år 1886, som med¬
ger ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade.
Det händer ju ibland, att rättskänslan finner sig vara kränkt
genom en häktning af oskyldiga, men det händer också icke så
sällan, att opinionen vänder sig emot polismyndighet och åklagare,,
som icke hafva försäkrat sig om personer, mot hvilka en häktnings¬
åtgärd enligt opinionens mening borde vara vidtagen. Jag kan
exempelvis erinra om de fall, som här inträffat: mordet på Tegel¬
backen, mordet i Kungsträdgården. Det riktades då ganska skärpa
förebråelser mot polismyndigheten för att den icke i tid försäkrat
sig om de personer, som begått dessa brott. Och när det upplystes,
att lagen icke medgaf detta, riktade sig opinionen emot lagens slapp¬
het i sådant fall.
Jag tror, herr vice talman, att hvad som rimligen kan begäras
har Riksdagen redan begärt. De framställningar, som hafva kommit
från Riksdagen, böra vara därvidlag tillfyllestgörande.
Nu sade den siste talaren, att om Riksdagen skulle afslå denna
framställning, som utskottet har ifrågasatt, så skulle det se ut, som
om Riksdagen ansåge, att allt vore väl beställdt. Men det är icke
förhållandet, ty Riksdagen har uttalat sig i detta afseende. I hufvud-
sakligt afseende är, såsom här upplysts, fögderiförvaltningskommittén
sysselsatt just med denna fråga, och jag kan icke finna annat, än
att ett fullständigt ordnande af polisväsendet på landsbygden äfven
måste omfatta ett ordnande af åklagarväsendet där, så länge åklagar¬
väsendet icke är skildt från polisväsendet.
På dessa grunder ber jag, herr vice talman, att få yrka bifall
till reservanternas hemställan, d. v. s. utslag å utskottets förslag.
Herr Afzelius: Jag skall icke göra något sakligt inlägg i denna
diskussion, — där redan så mycket är sagdt, — som man egentligen
icke behöft säga, och så mycket är vederlagdt som icke någon bär
påstått! Jag skall endast göra, hvad jag ville kalla en praktisk re¬
flektion.
Onsdagen den 8 mars. 35
När man hört denna diskussion i kammaren, skulle man kunna
tro, att här gällde starka motsättningar och att olika strömnincar
stode emot hvarandra: är det så, kan det vara så? — Nej, visst
icke! Utskottets majoritet och reservanterna äro ense om, att siälfva
grunden för häktningsinstitutet i § 19 af promulgationslagen är i
hufvndsak riktig. De äro också ense om, att tillämpningen af dessa
grundsatser dock lämnar i fråga om garantier något öfrigt att önska-
den ena anser kanske att det är mer, den andra att det är mindre’
men 1 alla fall: det är något som brister.
För egen del vill jag säga, att man skall visst icke tro, att vi
här lefva i ett laglöst samhälle och att icke förhållandena i det hela
tagel, äro nöjaktiga. Men jag tror — och därutinnan ber jag att fä
instämma med den siste talaren — jag tror, att själfva häktningen
innebär ett sådant ingripande i den enskildes medborgerliga frihet
att den kan tillfoga den, som däraf träffas, en sådan skada, — den
kan aldrig, om den är obehörig, fullt ersättas — att det i ett lag-
bundet samhälle är af den allra största vikt, att denna grannlaga
sak behandlas med stor ornsikt och under verksamma garantier.
Det är af största vikt, att dessa garantier äro så starka som möjligt
uJaa hinder i vägen för den grad af handlingsfrihet, som
alltid måste finnas i afseende å utöfningen af häktningsrätten.
Som sagd t, därom tror jag alla äro eller måste vara ense. Vi¬
dare äro alla ense, och måste vara det, om att fullständig hjälp för
det man kan klaga öfver — fullständig trygghet — kunna vi vinna
endast med eu rättegångsreform. Ått försöka arbeta om häktnings-
institutet isoleradt, så att det blir fullt betryggande, är hopplöst är
en hopplös uppgift. När herr Bergendahl talade om 1886 års lag-
föislag-, vill jag fästa uppmärksamheten på, att detta icke framlades i
sammanhang med en rättegångsreform; det hade kommit upp på
grund af frågan om rättegängsreformen, men det lades fram isole¬
radt. ^ Därför gick det också som det gick.
hör min del vill jag också vara med om reservanternas svar på
»rågan: skola vi upprepa 1904 års riksdagsskrivelse? Där är redan
ett uttryckligt yrkande; hvarför skall det upprepas? Skrifvelsen har
fortfarande full aktualitet.
Men bär är fråga om att påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
»Öl, huruvida icke i sammanhang med arbetet på den allmänna omorga¬
nisationen af fögderiförvaltningen och polisväsendet på landsbygden
kunde undersökas, hvilka åtgärder därvid må kunna vidtagas för
vinnande åt större trygghet vid tillämpning utom domstol af häkt¬
ningsinstitutet. Såsom jag nämde i fjol, när jag yttrade mig i denna
ilåga: hvad vi här skulle försöka skaffa oss vore administrativ kon¬
troll, icke judiciell kontroll genom domare.
Nn säger lagutskottets ordförande: t>det är icke möjligt, det kan
icke ske; jag kan icke uppgifva något sätt härför». — Ja, med alla
de utmärkta egenskaper, som jag så högt skattar hos min ärade
vän men fantasimänniska är han nog icke! Det kan verkligen
finnas på saker, när man särskildt sysselsätter sig med ett ämne
som icke ä prima vista falla en in. Och vid bearbetandet af dessii
Nr 11.
Ifrågasatt
ändring af
gällande
bestämmelser
om häktning
m. m.
(Forts.)
Nr 11.
Ifrågasatt
ändring af
gällande
bestämmelser
om häktning
m. m.
(Forts.)
36 Onsdagen den 8 mars.
ämnen tror jag verkligen, att man kan få uppslag, som hvarken han
eller jag nu kunna anvisa.
EU annat skäl för afslag anfördes af talaren på Gottlandsbänken,
och detta var, att dessa uppslag komma ändå vår begäran förutan.
»Herrarna behöfva icke skrifva, ty vi sitta där redan och vi sköta
saken». Ja, det tror jag också, och det var verkligen skälet till, att
jag i fjol ansåg en skrifvelse icke vara behöflig. Det ötverensstäm-
mer också med hvad utskottets ordförande här säger: det behöfs icke,
det är föremål för uppmärksamhet, för utredning.
På grund af detta skäl skulle jag också i dag kunna godkänna
reservanternas ståndpunkt och rösta emot aflåtande! åt en sådan
skrifvelse; men det har tillkommit någonting, som för mig är af be¬
tydelse, och det är, att Andra kammaren i fjol beslöt en sådan skrif¬
velse. Andra kammarens representanter inom utskottet stå alla ense
om en sådan skrifvelse i år. Då frågar jag mig: när icke det finns
något oriktigt i denna skrifvelse, när där icke finns något skadligt
eller farligt, är det då skäl i att ställa kammare mot kammare än
en gång och motsätta sig denna skrifvelse? Genom en sådan releve-
ras ju endast hvad ni alla önska. Jag kan icke neka till, att det
ligger något berättigad! i hvad eu föregående talare säde, att man
ger sig sken af att motsättningen här är större mer djupgående, än
den i själfva verket är eller bör vara. Detta är ett rent praktiskt
skäl, mina herrar! Då jag i sak icke kan finna någon berättigad
motsättning, då skrivelse:! som sagdt icke innefattar någonting orik¬
tigt, någonting skadligt, kan jag för min del icke anse, att det finns
något skäl att motsätta sig densamma endast därför att den icke är
alldeles nödvändig.
Dock måste jag härvid göra den reservation, det är, att jag de¬
lar reservanternas uppfattning i det afseendet, att det icke behöfs att
begära en generell utredning eller att upprepa 1904 års skrifvelse;
den står ändå kvar. Därför skulle jag här helst velat taga bort or¬
den »om möjligt», så att beslutet skulle blifva, att Riksdagen i skrif¬
velse till Kungl. Maj:t anhölle, att Kungl. Maj:t täcktes, i samband
med det pågående arbetet på omorganisationen af fögderiförvaltnin¬
gen och polisväsendet på landsbygden, låta undersöka etc. Därige¬
nom hade man bara relevera! denna synpunkt såsom i hög grad be-
aktansvärd.
Herr Trygger: Herr Talman, mina herrar! I motsats till min
ärade vän, som sist hade ordet, ber jag att få yrka, att kammaren
mätte vidhålla det beslut, kammaren fattade förra året. Om herrarna
undersöka, hvad här föreligger, finna herrarna, att det är tre saker.
Och man kan icke få klarhet i det hela, om man icke utgår från
motionerna. Här föreligga tre saker, säger jag. Den eua, frågan är
den: åt hvem skall häktnings myndigheten anförtros? Den andra
frågan är: inom hvilken tid bör den af administrativ myndighet häktade
personen ställas inför domstol, eller rättare sagdt inom hvilken tid bör
häktningsåtgärden pröfvas af domstol? Den tredje frågan slutligen
är denna: kan den nuvarande lagen anses på tillfredsställande sätt
bestämma, i hvilka fall häktning får ske?
Onsdagen den 8 mars. 37
. Nu har utskottet visserligen sagt, att det i sistnämnda afseende
är i stort sedt bra som det är. Men det anse tydligen icke motionärerna.
Den motion, som i Andra kammaren väckts af herrar Branting, Lind¬
hagen etc., utgår tvärtom därifrån, att de nuvarande bestämmelserna
angående de fall, då man får häkta — det är för dem hufvudsaken_
äro alldeles felaktiga. Och trots att utskottet vrider sig i sin moti¬
vering — ja, jag har för mig, att det har varit enormt svårt för
utskottet att komma till rätta med denna sak, därför att utskottet
i själfva verket icke kunnat instämma med dessa motionärer, men
å andra sidan måste ju tänkas hafva någon grund för sitt yrkande —
har utskottet icke kunnat frigöra sig från motionernas motivering.
Utskottet har visserligen sagt, att det är tämligen bra som det är.
Men när man sedan läser den af utskottet föreslagna skrifvelseu, att
man hör »undersöka, hvilka åtgärder som må kunna vidtagas för
vinnande af större trygghet vid tillämpning utom domstol af häktnings-
iustitutet», är det alldeles otvifvelaktigt, att man kommer in på den
trågan, när häktning bör tå ske; såsom hur stark bevisningen skall
vara, för att man skall få häkta o. s. v.
Med afseende å frågan, hvilken myndighet skall anförtros häkt-
ningsbetögenhet, ligger densamma nu under behandling af en kom¬
mitté. Det är fögderiförvaltningskommittén, hvilken icke kan undgå
att komma in på, denna fråga. Vi hafva också nyss hört af en
ledamot utaf kommittén, att man inom densamma har detta fullkomligt
klart för sig.
Med afseende därefter å frågan inom hvilken tid underrättelse
om häktningen skall ske till domstol, hafva vi 1904 års skrifvelse,
där Riksdagen begär, ait sådan tid skall fastställas. För min del
tror jag dock icke, att vi äro så illa beställda, som vi hafva det för
närvarande. Ty man skall icke tro, att, därför att en viss tid icke
är bestämd, häktningsmyndighet kan låta saken anstå hur länge som
helst eller hur länge den behagar. Det finns i själfva verket en tid
gällande, och detta påpekades af eu föregående talare, nämligen
skalig tid. Med den sedvanerättsbestämmelsen, som gäller, kan man
nog se till, att remissen till domstol icke obehörigt uppskjntes; och
justitieombudsmannen här visat, att han, såsom han också i sin instruk¬
tion är ålagd att göra, kan hålla reda på dessa saker.
Hvad till sist beträffar de smärre modifikationer, som kunna
tänkas med afseende å bestämmelserna om de fall, då man får häkta,
minnas herrarna att vi, Där vi skrefvo om husrannsakan, fäste ut¬
trycklig uppmärksamhet jämväl på häktningen, sä att, när Kungl.
Maj:t pröfvar institutet husrannsakan, han icke kan undgå att också
taga npp under en viss granskning bestämmelserna om häktning.
Således, det hafva vi redan begärt. Allt hvad här är tal om är
följaktligen begärdt. Skola vi då ytterligare skrifva — och skrifva
så obestämdt, som här är ifrågasatt?
Ja, sade den sista ärade talaren, det böra vi göra. Han ville
emellertid stryka orden »om möjligt», i klämmen, och ville därmed
minska frågans omfattning; han föreslog att vi i skrifveisen skulle be,
att fögderilörvaltningskommittén finge undersöka förevarande spörsmål.
Jag kan icke underlåta att säga, att tar man och ändrar om
Nr 11.
Ifrågasatt
ändring af
gällande
bestämmelser
om häktning
m. m.
(Forts.)
Nr 11.
38
Onsdagen den 8 mars.
Ifrågasatt skrivelser! på det viset, kan man med skäl påstå, att berget födt en
ändring af råtta, och jag kan icke tänka mig, att Andra kammaren, hvars käns-
bestämmelser låghet vi enligt den ärade talarens mening borde vara så hänsynsfulla
om häktning mot, skulle bli synnerligen nöjd och glad öfver att få denna i alla
fn. m. fall rätt stora fråga krympt ihop så, att däraf i själfva verket just
(Forts.) ingenting skulle återstå.
Förresten, med afseende å Andra kammaren är min mening den,
att har Andra kammaren den uppfattningen, att här bör ske föränd¬
ring, får den besluta skrifva därom, och hafva vi den uppfattningen,
att vi skrifvit tillräckligt, böra vi icke skrifva. Det vore ändå egen¬
domligt, om vi skulle skrifva, därför att Andra kammaren anser att
det bör skrifvas, men vi hafva eu motsatt mening!
Jag hemställer om bifall till reservationen.
Herr Högberg: Den föregående ärade talaren ansåg, att före¬
varande fråga skulle ses ifrån motionerna såsom utgångspunkt. Jag
anser, att den snarare bör ses med utskottets hemställan och motive¬
ringen till densamma såsom utgångspunkt,
Efter min uppfattning är hufvudsumman af hvad utskottet anfört
följande: att om vid en blifvande undersökning det skulle befinnas,
att extra åklagarne, sådana som kallas polischefer och dylikt, i en
framtid skulle behöfva bibehållas med häktningsrätt, skola deras
häktningsåtgärder kunna underställas högre administrativ myndighets
pröfning; och vidare, att om dessas häktningsåtgärder skulle komma
att pröfvas, bör denna pröfningsrätt äfven utsträckas till häktnings¬
åtgärder, vidtagna af de lägsta ordinarie, med häktningsbefogenhet
utrustade myndigheterna.
Det är efter min mening icke mycket, men det är i alla fall till¬
räckligt mycket att därom må kunna skrifvas.
Jag tar mig friheten att erinra om, hvad lagutskottet vid 1886
års riksdag yttrade i motiven till sitt utlåtande, när frågan om änd¬
ring i afseende å häktning m. m. var före. Utskottet sade då, bland
annat: luckorna i den gällande lagstiftningen fyllas i praxis af dom¬
stolarna och de administrativa myndigheterna i allmänhet på ett sätt,
hvaröfver klagomål sällan försports, men å andra sidan är det prin¬
cipiellt oriktigt, att i så vidsträckt mån, som verkligen hittills varit
fallet, åt domstolarnas och öfriga myndigheters praxis öfverlämna
det närmare reglerandet af de i det föreliggande lagförslaget behand¬
lade förhållandena. Det var just häktningsinstitutet, som afsågs.
Utskottets principiella anmärkning anser jag allt fortfarande äga
giltighet. Det är på ett ömtåligt och grannlaga område lagstift¬
ningen här rör sig, och klagomål mot gällande lag böra, när sådana
förekomma, undanrödja^. Lagstiftningen bör efter min mening jäm¬
väl taga hänsyn till den allmänna uppfattning, som nu genomgår
tiden, hvilken är sådan, att man fordrar, att lagstiftningen skall fylla
luckor och lagen vara fullständig och uttömmande. Här finns således
uppgift för lagstiftningen.
På grund af hvad jag anfört, yrkar jag för min del bifall till
utskottets hemställan.
39
Nr 11.
Onsdagen den 8 mars.
Grefve Spens: 1 likhet med reservanterna anser jag, att det
skulle stöta på synnerligen stora praktiska svårigheter att, med bibe¬
hållande af principerna för vårt åklagareväsendes nuvarande organisa¬
tion, anordna en särskild kontroll från öfverordnads sida öfver under-
ordnads häktningsåtgärder.
I första stycket på sidan 13 i utskottsbetänkandet lämnas en an¬
tydan om, huru utskottsmajoriteten tänkt sig, att denna kontroll
öfver häktningens laglighet skulle ordnas. Det säges där, att den
utvägen kunde komma i betraktande, att den lägre häktningsmyndig-
beten ålägges att inom viss kort tid underställa sin åtgärd högre eller
ordinarie myndighets pröfning. Eu stor del af utskottets ledamöter
lär härmed hafva afsett, hvad landsbygden beträffar, att polisupp-
syningsmans och extra polismans häktningsåtgärder skulle pröfvas af
länsmännen, att länmannens häktningsåtgärder skulle pröfvas af krono¬
fogden, och att kronofogdens häktningsåtgärder skulle pröfvas af
Konungens befallningshafvande. Att länsmän och kronofogdar skulle
pröfva underordnades häktningsåtgärder torde nog icke vara lämpligt.
Om eu sådan pröfning skall ske, så synes den höra företagas af
personer med domarekompetens. Kronofogde besitter emellertid ej
alltid sådan kompetens, ty han behöfver ej hafva afiagt högre examen
än kansliexamen. Länsman saknar nästan alltid domarekompetens.
Det är väl därför ock antagligt, att dylik pröfning af häktningsåt¬
gärderna från administrativ myndighets sida, om den införes, komme
att läggas på länsstyrelserna, där domarekompetens alltid skall finnas
hos ett par tjänstemän och som vore i tillfälle att på länsfängelserna,
där de häktade i allmänhet förvaras, hålla förhör med dem. Om ett
dylikt åliggande lades på länsstyrelserna, som redan förut ha en stor
mängd maktpåliggande ärenden af beskaffenhet att kräfva omedelbar
handläggning, så är det troligt, att länsstyrelserna finge lof att om¬
organiseras, så att ansvaret för eu länsstyrelses beslut komme att
läggas på flere personer än hittills. Åtminstone i en del län skulle
nog äfven ökning af tjänstemännens antal erfordras.
En bestämmelse om pröfning af häktningsbeslutet skulle säker¬
ligen komma att fördröja rannsakningens hällande, ty det är gifvet,
att domaren icke kan utsätta rannsakningen och kalla nämnden därtill,
förrän han fått veta, att den häktade icke vid pröfningen af häkt¬
ningsåtgärden frigifvits. Eljest skulle onödiga kostnader för nämn¬
dens, målsägandes och vittnens resor kunna uppstå.
Underordnades häktningsåtgärd bör således, hvad landsbygden
beträffar, enligt min åsikt, icke pröfvas af öfverordnad administrativ
myndighet, åtminstone icke med nuvarande organisation af våra
häktningsmyndigheter.
Jag är ense med reservanterna därom, att den enda utväg att
kontrollera häktningsåtgärder, som för närvarande synes vara möjlig,
är, att åtgärder vidtagas för åstadkommande af häktningens under¬
ställande under domstols pröfning hastigare, än hvad som för närva¬
rande i allmänhet sker. För min dei tror jag, att mycket i den
vägen skulle vinnas, om bestämmelse utfärdades, att domare, då
han af till honom inkommet häktningsprotokoll funne, att häktningen
vore olaglig eller grundad på synnerligen svaga skäl, skulle hafva
Ifrågasatt
ändring af
gällande
bestämmelser
om häktning
m. m.
(Forts.)
Sr 11.
40
Onsdagen den 8 mars.
Ifrågasatt skyldighet att genast sammankalla domstolen för rannsaknings hal-
ändring af |ancje så fort som möjligt. Då emellertid Riksdagen, såsom reservan-
bestämmdserterna framhållit, redan förut i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhållit
om häktning om bestämmelser för att åstadkomma större skyndsamhet i fråga om
m. m. häktade personers inställande för domstol, så synes ny skrifvelse
(Forts.) härom ej nu böra ifrågakomma.
Jag' hemställer därför om bifall till reservationen.
Herr Gezelius: Den siste talaren bygger sitt resonemang på
samma uppfattning som reservanterna ha angående eventuella åtgär¬
der för vinnande af ökad trygghet genom kontroll af öfverordnade
på de underordnade. Det är emellertid icke alls nödvändigt, att man
ställer tipp det krafvel, att en allmänt genomförd kontroll från öfver-
ordnades sida öfver underordnades åtgärder på detta område kommer
till stånd. Skulle eu sådan kontroll visa sig vara med hänsyn^ till
praktiska svårigheter omöjlig att genomföra, vore åtminstone något
vunnet, genom att det, som för närvarande gifvetvis är minst till¬
fredsställande, ändrades, eller att det blefve likformighet och ökad
trygghet i afseende på den häktningsrätt, som nu utöfvas af lägre
polistjänstemän eller extra ordinarie polismän. Jag ber, att i detta
afseende få hänvisa till utskottets motivering, hvari yttras: »Skulle
det, såsom lär kunna antagas, befinnas nödigt eller lämpligt att i
viss omfattning bibehålla äfven vissa lägre eller extra ordinarie polis¬
män vid rätten att sjelfständigt verkställa häktning, lär såsom en
utväg för vinnande af sådan trygghet böra etter mönster åt vissa
främmande länders lagstiftning kunna komma i betraktande den ut¬
vägen, att den lägre myndigheten ålägges att inom viss kort tid un¬
derställa sin åtgärd högre eller ordinarie myndighets pröfning.» _
Ja, äfven om man skulle få inskränka sig därtill, att häktnings¬
rätt endast i viss form och viss omfattning lämnas polismän af lägre
grad, sä har man dock vunnit något. Det är icke alls detsamma soin
att ifrågasätta särskild kontroll "i alla förekommande fall. Skulle
det vara så, att det befunnes nödvändigt för erhållande af eu till¬
fredsställande anordning på ifrågavarande område att belasta läns¬
styrelserna med ökadt arbete, sä hoppas jag, att icke den omstän¬
digheten kommer att betaga kammaren en eventuell lust att till¬
godose det långt viktigare intresset att ordna häktniDgsinstitujet.
Det har här sagts eller åtminstone framskymtat med nödig tyd¬
lighet hos en talare, att samhällsordningen kräfver en häktningsrätt
i mycket vidsträckt omfattning, och därunder ligger förvisso, att ett
bifall till utskottets förslag skulle innebära en tendens till eller ut¬
göra ett uttryck för, att. man icke vill gifva samhället en tillfreds¬
ställande häktningsrätt. Tvärtom, enligt min uppfattning! Enligt mitt
förmenande får man också fram det i utskottsbetänkandet. Det före¬
faller mig själfklart, att icke tillgodoses samhälls- eller rättsordningen
genom att samhällets häktningsrätt utöfvas af mindre kompetenta
funktionärer utan kontroll. Jag menar icke, att jag vill döma det nu¬
varande systemet med dessa ord, men jag ville därmed säga, att
samhället blir starkare i samma mån, som medlemmarne få mindre
fog för anmärkningar mot det sätt, hvarpå samhället ufötvar sin makt
41
Sr 11.
Onsdagen den 8 mars.
öfver den enskilde, allra helst på det synnerligen grannlaga område,
som berör häktning af personer.
Det har sagts, och jag kan icke lämna det åsido, att det är ju
redan nu trygghet för att det. icke dröjer för länge med eu anmälan
till domstol om en verkställd häktning, fastän icke någon skrifven
lag därom finnes. I 1900 års skrifvelse från justitieombudsmannen
till Riksdagen framhöll justitieombudsmannen, att den sista för ho¬
nom tillgängliga uppgiften på det området eller för år 1898 utvisade
följande — jag skall citera. »Från hit insända fångförteck¬
ningarna har jag antecknat, att under 1898 polisundersökningarna i
Stockholm räckt 54 dagar angående två, 70 dagar angående en och
74 dagar angående två häktade personer.»
Jag åberopar siffrorna uteslutande för att påpeka, att i Stockholm,
där dock en förordning gäller, som ålägger vederbörande att oför¬
dröjligen remittera handlingarna angående häktad till domstol, har
detta kunnat inträffa, icke för att påstå att det funnits fog för, att
undersökningarna i fråga skulle hafva dragit för lång tid. Men om
en så lång undersökningstid i visst fäll är omotiverad, står den häk¬
tade för närvarande utan skydd af laga förmer för möjlighet att, få
rättelse förrän efter rannsakning vid domstol. Domstolen kan icke
förr göra något därvid, och, såvidt hittills påståtts, kan ej heller
annan myndighet göra det. Vill högre administrativ myndighet in¬
gripa, så nödgas den handla utan vederbörliga former för sitt in¬
gripande.
Herr Trygger: Endast ett par ord! Herr Gezelius nämnde några
fall, då polisundersökningarna tagit så lång» tid, att månader förgått,
innan den egentliga rannsakningen vid domstol bör jat, men han erkände
i alla fäll samtidigt, att dröjsmålet icke saknade berättigande. Med
anledning häraf vill jag nämna, att då man granskar den moderna
utländska processen behöfver man knappt öppna eu tidning för att
finna, att det kan draga ut öfver år, innan den anklagade blir före¬
mål för den egentliga domstolsförhandlingen. Det är visserligen en
undersökningsdomare, som handhafver den förberedande utredningen,
men man kan icke framlägga saken för domstolen, förrän utredningen
bragts till slut. I vårt land går det mycket fortare, än det går i
utlandet. Således är det anförda skälet icke talande.
Herr Löfgren: Endast ett par ord äfven för min del! Jag vill
blott fastslå, att af diskussionen framgår, att intet som helst vägande
skäl blifvit anfördt mot den uppfattning, som jag uttalat och sökt
motivera, nämligen att den praxis, som nu råder i fråga om häkt-
ningsrättens öfverlåtande till extra polismän, saknar grund i lagens
bestämmelser om häktning. Det är således för att begagna herr
Bergeudahls uttryck icke bär fråga om att »rucka på häktningsinsti-
tutet», utan snarare är det fråga om att rucka tillbaka häktnings-
institutet till de förutsättningar, under hvilka lagen afsåg att det
skulle tillämpas.
Det enda bestämda skäl, som jag här under diskussionen hört
anföras för dessa extra polismäns rättighet att häkta efter ett allmänt
Ifrågasatt
ändring af
gällande
bestämmelser
om häktning
m. m.
(Forts.)
Nr 11.
42
Ifrågasatt
ändring af
gällande
bestämmelser
om häktning
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 8 mars.
förordnande af Kung!. Maj:ts befallningshafvande, var hvad herr Bergen-
dahl anförde om innehållet i 12 momentet af 19 § i kung!, förord¬
ningen om strafflagens införande, där det står:
»Hvad om Konungens befallningshafvande eller borgmästare och
råd bär sagdt är, galle äfven om magistratens ordförande, så ock om
polisämbetsman, där sådan för viss stad eller ort särskild! förordnad
finnes».
Herr Bergendahl antydde, att uti sistberörda bestämmelser skulle
ligga en befogenhet för polisuppsyningsman att efter Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes förordnande verkställa häktning. Jag behöfver
för bemötande häraf endast hänvisa herr Bergendahl till det för¬
hållande, att enligt strafflagens terminologi ordet »ämbetsman» har
en särskild betydelse. Enligt 10 kap. 1 § förstås därmed i strafflagen
en tjänsteman, som har Konungens fullmakt eller innehar domare¬
ämbete. Det kan således icke blifva tal om, att uttrycket polisämbets¬
man hänsyftar på dessa extra polismän. Lika litet torde någon vilja
påstå, att de extra poliserna icke blott själfva skulle kunna häkta
utan äfven kunna utrustas med den befogenhet, som polisämbets¬
männen ha enligt 12 mom. nämligen att förordna annan att å viss
person verkställa häktning.
Nej, mina herrar, frågan om polismyndigheternas befogenhet att
verkställa häktning ligger icke under någon kommitté och torde näppe¬
ligen behöfva annan utredning än en hänvisning till lagens text.
Men förhåller det sig så, då är frågan: skall den praxis, som ut¬
vecklats emot lagen, fastslås, eller skall lagen gälla framför praxis?
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle afslå
utskottets hemställan och antaga det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet afgifua reservation.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstuingsproposition:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 14, röstar
Ja 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den vid utlåtandet afgifna reservation.
43
Nr 11.
Onsdagen den 8 mars.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 37;
Nej — 80.
Vid förnyad föredragning af Första kammarens första tillfälliga
utskotts den 4 och 7 innevarande månad bordlagda utlåtande nr 3,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
skyldighet för kronofogde att till vederbörande öfversända indrifna
afgifter till prästerskapet, biföll kammaren hvad utskottet i detta ut¬
låtande hemställt.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 3 och 4 innevarande mars Angående
bordlagda memorial nr 7, i anledning af återremisser af bevillnings- tillfälliga
utskottets betänkande nr 5, i anledning af väckta motioner om änd- ^g^nkninqs-
ringar i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af bränn- rättigheter.
vin.
Föreliggande memorial hade följande lydelse:
»Vid behandling af bevillningsutskottets betänkande nr 5, i an¬
ledning åt väckta motioner om ändringar i förordningen den 9 juni
1905 angående försäljning af brännvin, hafva kamrarna, enligt ut¬
skottet tillhandakomna protokollsutdrag, beslutit att till utskottet åter¬
remittera betänkandet.
Af hvad i kamrarna anförts synes framgå, att tvekan uppstått
om innebörden af slutorden i utskottets hemställan, »att Riksdagen i
anledning af motionerna I: 12 af herr von Mentor m. fl,, II: 13 af
hare liäf m. fl., 1: 70 af herrar Ernst Beckman och Söderbergh samt
II: 71 af herr von Schéele m. fl., ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maja låta snarast möjligt utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af förordningen den 9
juni 1905 angående försäljning af brännvin, att dels, i den mån hän¬
synen till andra berättigade intressen medgifver, den Konungens be¬
fallningshafvande enligt förordningens 16 § nu tillkommande befo¬
genhet att meddela tillstånd till brännvinsutskänkning göres mindre
omfattande, och dels, hvad angår de i sagda paragrafs 1, 2 och 4
mom. afsedda utskänkningsrättigheter, i den mån de anses fortfarande
böra ifrågakomma, vederbörande kommunala myndigheter tillförsäkras
bestämmelserätten.» Man hade nämligen befarat möjligheten af så¬
dan tolkning af orden »vederbörande kommunala myndigheter till¬
försäkras bestämmanderätten», att därmed äfven den Konungens be¬
fallningshafvande tillkommande befogenheten att mot de kommunala
myndigheterna vägra beviljande af utskänkningsrättighet skulle bort¬
falla.
Liknande uttryck har utskottet användt i motiveringen, hvarest
förekommer följande punkt: »Likaså vill det synas, att frågan om
Nr 11.
44 Onsdagen den 8 mars.
Angående vissa mera tillfälliga rättigheter och s. k. klubbrättigheter kanske
tillfälliga bäst löses genom eu noggrannare klassificering af hvad som helt bör
utskiinknings- ’n<k'agas och hvad som bör göras beroende af den kommunala be-
rättigheter. stam mundera tten.
(Forts.) Utskottet har emellertid med detta ej åsyftat annat än att för¬
orda en noggrannare klassificering af hvad som helt bör indragas och
hvad som lämpligen må bibehållas samt uttala, att beträffande så¬
dana rättigheter, som fortfarande böra ifrågakomma, respektive kom¬
muner, ur principiell synpunkt sedt, synas böra tillerkännas ökadt
inflytande, så att rättigheterna icke må beviljas mot afstyrkande, i
stad af stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, af allmän råd¬
stuga samt å landet af kommunalstämma.
Med anledning häraf och under åberopande i öfrig! af den ut¬
redning och motivering, som återfinnas i utskottets ofvanberörda be¬
tänkande nr 5, får utskottet hemställa, att Riksdagen, i anledning
af motionerna I: 12 af herr von Mentzer m. fl, II: 13 af herr
Räf m. fl., I: 70 af herrar Ernst Beckman och Söderbergh samt II:
71 af herr von Schéele m. fl., ville i skrifvelse till Kuugl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kuugl. Maj:t låta snarast möjligt utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin, att dels, i den
män hänsynen till andra berättigade intressen medgifver, den Konun¬
gens befallningshafvande enligt förordningens 16 § nu tillkommande
befogenhet att meddela tillstånd till brännvinsutskänkning göres mindre
omfattande, och dels, hvad angår de i sagda paragrafs 1, 2 och 4
mom. afsedda utskänkningsrättigheter, i den mån de anses fortfarande
böra ifrågakomma, vederbörande kommunala myndigheter alltid må
höras och mot dessas afstyrkande tillstånd till dylika rättigheter icke
meddelas. >
Grefve von Rosen, Gustaf: Utskottets hemställan att borttaga
Kungl. Maj:ts befallningsbafvandes hittills gällande rätt att med af¬
seende på lokala omständigheter och särskilda förhållanden pröfva,
huruvida de uti 16 § omförmälda särskilda rättigheterna för rätt till
utskänkning i klubbar, åt resande på passagerarefartyg och vid
brunnar och badorter må beviljas, anser jag vara oriktig och komma
att medföra en mängd olägenheter och förvecklingar, förutom det att
ett sådant beslut af Riksdagen skulle medföra en inskränkning uti
individens fria bestämmanderätt, som är mig motbjudande. Det står
här uti utskottets hemställan, att Riksdagen »ville uti skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta snarast möjligt
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af
förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin, att
dels, i den mån hänsynen till andra berättigade intressen medgifver,
den Konungens befallningshafvande enligt förordningens 16 § nu till¬
kommande befogenhet att meddela tillstånd till brännvinsutskänkning
göres mindre omfattande, och dels, hvad angår de i sagda paragrafs
1, 2 och 4 mom. afsedda utskänkningsrättigheter, i den mån de anses
fortfarande böra ifrågakomma, vederbörande kommunala myndigheter
tillförsäkras bestämmanderätten.»
45
Nr 11.
Onsdagen den 8 mars.
Det ser följaktligen ut, som om man anser, att det finnes hän- Angående
syn till andra berättigade intressen och att det kan vara fråga om, tillfälliga
huruvida ifrågavarande utskänkningsrättigheter böra få gälla, men Jskänknings-
utskottet slutar med att säga, att mot de kommunala myndigheternas rättigheter,
afstyrkande får Konungens befallningshafvande icke meddela till- (Forts.)
stånd till dylika rättigheter. År det meningen, att hänsyn till andras
berättigade intressen icke skall vara ett tomt ord, skall man väl icke
fatta ett beslut, hvarigenom dessa alldeles eluderas. Det förefaller
mig, som om utskottet egentligen gått längre, än hvad motionärerna
hafva från början tänkt sig. I motiveringen till sin motion säger herr
Söderbergh med afseende på utskänkningen vid brunns- och bad¬
orter, att ett af motiven, hvarför denna skall uppbäfvas, är, att det
uppkommit en mängd inrättningar af denna art i Sverige, som icke
hafva utsikt att ekonomiskt bära sig, för så vidt icke vederbörande
på dessa platser fä tillfälliga utskänkningsrättigheter. Det förefaller
sålunda, som om man icke skulle hafva någonting emot, att gamla
badorter, såsom till exempel Ronneby, Loka och Porla, skulle kunna
få bibehålla denna rätt. Och nog vore det väl mycket besynnerligt,
att, om pluraliteten af vederbörande kommuns representation, antingen
stadsfullmäktige eller kommunalnämnden på landet, skulle bestå
af absolutister, Konungens befallningshafvande icke skulle kunna
meddela ett dylikt tillstånd vid dessa stora, talrikt besökta badorter.
Beträffande klubbar omförmäles, att egentliga orsaken, hvarför
rättigheten för dem skulle uppbäfvas, skulle bestå däri, att det är
svårt eller omöjligt för polismyndigheterna att kunna utöfva någon
kontroll öfver (lera, särskild! med hänsyn därtill att det är unga
män, hvilka skulle kunna förföras till dryckenskap. Detta torde
enligt min uppfattning vara fullkomligt ogrundade farhågor. Dylika
klubbar äro ju sammanslutningar af personer i samma samhällsställ¬
ning och yrken och med samma intressen. För att åstadkomma
billigare lefnadsförhållanden, än de kunna få hvar och eu för sig,
sluta de sig tillsammans i en klubb, och jag tror, att herrar motio¬
närer kunna vara fullkomligt lugna för, att dessa klubbar själfva
hålla fullkomlig kontroll. Af samma anledning, som gör, att man i
sitt hem icke vill hafva superi och andra oordningar, hålla nog veder¬
börande styrelser i dessa kiubbar och föreningar styr på sina med¬
lemmar, och om en medlem någon gång skulle förgå sig, är jag all¬
deles öfvertygad, att en sådan medlem icke vidare kommer att störa
friden.
I sitt förra utlåtande nummer 5 säger bevillningsutskottet, att
viss hänsyn måste tagas till de ganska olika förhållanden, som kunna
tänkas föreligga, och med afseende på rättigheten att få tillfällig
utskänkning på passagerarefartyg, säger utskottet: »Så synes t. ex.
påtagligt, att på de förbindelseleder, där trafiken uppehälles af dels
svenska och dels utländska fartyg, de svenska fartygen skulle i kon-
kurrensafseende råka i ett ofördelaktigt läge, om spirituosautskänk-
ning å dessa förbjödes, under det den fortfarande ägde rum å de
utländska fartygen.» Därjämte förklarar utskottet, att frågan om
s. k. klubbrättigheter bäst löses genom en klassificering af hvad som
bör indragas eller icke.
Nr 11.
46
Onsdagen den 8 mars.
Angående
tillfälliga
brännvins-
utskänhiings
rättigheter.
(Forts.)
Detta tycker jag vara ett förståndigt tal, men bevillningsutskottet
har öfvergifvit denna ståndpunkt. Jag finner det högst besynnerligt
för att icke säga löjligt, att vederbörande kommun skall bestämma, huru¬
vida utskänkning tar äga rum på ett passagerarefartyg eller icke.
Det är väl icke kommunen, som är ute och reser, utan det är andra
människor, som resa. Och det skall vara den kommun, där rederiet
har sitt säte? Om rederiet för eu båt, som går på traden mellan
Umeå och Haparanda, har sitt säte till exempel i Gäfle, och majori¬
teten af den kommunala myndigheten därstädes har absolutistiska
åsikter i nykterhetsfrågan, skall då icke Konungens befallningshaf¬
vande hafva rättighet att tillåta utskänkning ombord på det fartyget?
Det är ju förhållanden, som blifva löjliga, och jag kan icke tänka
mig, att det kan på något sätt främja nykterheten, i stort sedf, att
hafva sådana bestämmelser.
Då det således synes mig vara riktigt att, såsom utskottet i
motiveringen yttrat, gifva sitt erkännande åt och taga hänsyn till
vissa omständigheter och vissa berättigade intressen, men utskottet
icke i sin slutliga hemställan gjort detta, anhåller jag, herr talman,
om afslag på utskottets hemställan.
Friherre T rölle: Jag ber att få yrka bifall till bevillnings¬
utskottets hemställan.
Om jag icke i detalj bemöter grefve von Rosen, beror detta på,
att bevillningsutskottets betänkande är frukten af en kompromiss
inom utskottet, hvarvid, för att enhet skulle uppnås, eftergifter på
alla håll måst göras. Omkring detta, kompromissförslag ha, såsom
herrarna se, utskottets ledamöter i sak ställt sig alldeles eniga, och
äfvenledes torde utskottet kunnat sluta sig till, att kammaren med
tämligen stor enighet skulle omfatta detta förslag, enär vid åter-
remissen till utskottet, ingen erinran gjorts i den riktning grefve
von Rosen antydt. Hvad nu beträffar själfva saken, är det ju ingen¬
ting annat än att vi genom denna kompromiss gifvit efterkännande åt
den opinionen, att här ifrågavarande spriträttigheter med alla sina
konsekvenser skola förläggas i de kommunala myndigheternas hän¬
der. De fästa spriträttigheterna hafva kommunerna redan hand om,
och man bar nu dragit ut konsekvensen häraf genom att äfven på
de tillfälliga rättigheterna tillämpa, hvad som gäller beträffande de
ständiga. Detta är i sak allt hvad som skett.
Hvad beträffar klubbar, som grefve Rosen talade om, har ut¬
skottet icke sagt, att icke sådana höra finnas och vara berättigade,
utan utskottet har begärt eu klassificering af dem för att afgöra
hvad som lämpligen må bibehållas. Jag vill icke inlåta mig på något
vidare bemötande utan ber att helt enkelt få yrka bifall till bevill¬
ningsutskottets hemställan.
Herr Hallberg: De motioner, som här föreligga, utgöra en
konsekvent följd af sträfvandena att till de lokala, kommunala myn¬
digheterna förlägga afgörandet af frågan, huruvida öfver hufvud taget
spritutskänkning i kommunerna må äga ruin. Med afseende ä de
mera permanenta eller de så kallade periodiska spriträttigheterna kan
17
Nr 11.
-Onsdagen den 8 mars.
man säga, att lokalt veto redan blifvit infördt, och bär gäller, huru- Angående
vida samma princip skall tillämpas äfven på de tillfälliga rättigheterna, tillfälliga
Att emellertid i deri nu gällande lagstiftningen en viss skillnad gjortsiSZw
mellan ständiga och tillfälliga rättigheter torde vara förklarligt där- rättigheter.
igenom, att de senare genom sin art och omfattning, genom sin be- (Forts.)
glansning till tid, ort och publik, i och för sig innebära vissa garan¬
tier mot missbruk, och härtill kommer beträffande sådana rättigheter,
som afses i fjärde mom. af 16 §, att de förhållanden, som betinga
en spritutskäukningsrättighet, ofta träda fram så oförmodadt, att det
icke medhinnes att inhämta de kommunala myndigheternas yttranden.
Jag kan beakta den konsekventa ståndpunkt, som i motionerna
gör sig gällande. Men däremot måste jag medgifva, att mitt lilla
förstånd icke räcker till för att fatta den ståndpunkt, som varit af¬
görande i den eller de motioner, som påyrkat spriträttigheternas bi¬
behållande vid hälsobrunnar, men deras borttagande beträffande andra
tillfällen och ställen, som i 16 § afses. Det synes ju eljest höra till
det elementära i dietetiken, att på brunnsorter spritbruk skall vara
bannlyst. Enligt samma motionärer skulle det vara omöjligt att an¬
ordna spritutskänkning å passagerarefartyg, t. ex. ä dem, som löpa
mellan skånska kusten och utlandet, och bvilka i mycket stor om¬
fattning användas af utländingar. Det skulle icke heller låta sig
göra att anordna spritutskänkning vid festliga tillfällen, såsom t. ex.
ett bröllop, som hålles på ett värdshus, där spriträttighet icke finnes.
Hvad våra klubbar beträffar, kan det va! vara tu tal om, hvilketdera
som är att föredraga, att låta spritförtäring äga rum ute på värds¬
husen eller i slutna sällskap, där det dock måste förutsättas, att viss
kontroll på sällskapets medlemmar äger rum. Det kan ju häremot
invändas, att det går för sig att fira fester och resa på ångbåt o. s. v.
utan att förtära sprit, och detta är naturligtvis sant. Men det synes
mig, att de, som så resonera, icke rätt besinna, att inbiten smak
och gamla sedvänjor måste ändras på utvecklingens väg och icke
låta sig borttagas genom ett penndrag i lagstiftningsväg, utan att man
äfventyrar slitningar eller bakslag. För att exemplifiera hvad jag
menar, vill jag antaga, att t. ex. på en fest, ett bröllop, det säker¬
ligen kommer att förfäras så, att eu gäst anses bjuda hela sällskapet
på spritdrycker, ett förfarande, som näppeligen kan förekommas.
Utskottet bär emellertid ställt sig afvisande gent emot de mera
ingripande lagstiftningsåtgärder, som jag nu vidrört, och framställt
spörsmålet så, att det egentligen gäller att inskränka Kuugl. Maj:ts
befällningshafvandes befogenhet att bevilja tillfälliga utskänknings-
rättigheter. Gör man nu denna fråga till en honnörs- eller makt¬
fråga, är jag viss om, att vederbörande länsstyrelser ytterst gärna
skola vilja lämna den makten ifrån sig. Jag 'vägar vädja till bär
närvarande landshöfdingar, huruvida de icke städse funnit dessa
ärenden vara synnerligen obehagliga bestyr. Denna synpunkt får
emellertid _ icke äga afgörande betydelse, utan här gäller det att se
till, huruvida deu nya anordningen är ägnad att gagna nykterheten,
och då frågar man sig, huruvida det kan påvisas, att Kung!. Maj:ts
befallningshafvande hittills missbrukat sin befogenhet, så att häraf
kommit ofärd åstad. I det län, jag tillhör, bär Kung!. Maj:ts befall-
48
Nr 11.
Onsdagen den 8 mars.
Angående ningshafvande i dessa ärenden, såvidt jag minnes, städse där möjligt
tillfälliga vant inhämtat de kommunala myndigheternas yttranden, och jag kan
brännvins- icke erinra mjg något tillfälle, dä Kung!. Maj:ts befallningshafvande
Urättigheter beviljat en rättighet, som de kommunala myndigheterna afstyrka men
(Forts.) .väl motsatsen, att Kung]. Maj:ts befallningshafvande afslagit en rättig¬
het, som de kommunala myndigheterna tillstyrkt. Det kan ju möj¬
ligen konstateras, att en tillfällig rättighet missbrukats eller vållat
olägenheter. Jag kan verkligen icke minnas, att så skett, men det
kan ju vara möjligt. Emellertid lär man icke kunna skapa garantier
mot dylika missbruk eller olägenheter genom att förlägga åtgörandet
i de kommunala myndigheternas händer. Huruvida rättigheterna
komma att missbrukas eller icke, låter sig förvisso icke på förhand
med absolut visshet bestämma. Däremot förefaller det mig, som om
olägenheter skulle kunna uppstå genom den föreslagna ändringen så
tillvida, som vissa ojämnheter komma att göra sig gällande vid rättig¬
heternas beviljande, så att man i dag säger ja och i morgon nej, allt
beroende på individualiteten och åskådningssättet hos dem, som vid
tillfället representera den kommunala myndigheten. Jag skulle kunna
framdraga mänga exempel härpå, och man må icke alldeles under¬
skatta denna sak. Man tanke sig t. ex. en sommarrestaurang, där
spriträttigheter ett år finnas. Man anordnar sig på förhand med tanke
på, att äfven dylika rättigheter skola finnas det följande året. Men
när det kommer till kritan, säga de kommunala myndigheterna nej,
och hvad detta betyder för dem, som äga restaurangen, och veder¬
börande restauratör, kan man lätt tänka sig.
Det förefaller mig, att man, så länge detta, om jag sä får säga,
elände finnes kvar, bör bragas med det på förståndigaste sätt, och
jag är ingalunda öfvertygad om, att ett bättre tillstånd genom ifråga¬
varande lagändring kommer att vinnas. I hvarje fall förefaller mig
denna sak vara ganska liten, och jag tror att man icke af densamma
kan vänta stora verkningar. I frågans nuvarande läge finner jag
icke anledning till något särskilt uttalande. Utskottet har endast
föreslagit en skrifvelse, och, som det gemenligen säges, gör ju icke
en skrifvelse någon skada, såvida man icke med onödigt skrifvande
verkligen gör skada.
Herr Stendahl: Det torde väl icke kunna förnekas, att den nu
gällande brännvinslagstiftningen är ett lappverk, som det, icke är mycket
reson uti. Den hänger icke ihop, och det är farligt att sätta nya
lappar på denna trasiga klädnad. Mycket bättre vore, om man pa
ett praktiskt-ekonomiskt sätt försökte utreda denna fråga och åstad¬
komma ändring i det nu bestående, men detta torde icke kunna ske
på den väg motionärerna här föreslagit.
Jag medgifver gärna, att det är mycket beklagligt, att för kort
tid sedan eu lagändring gjorts, hvarigenom klubbrättigheterna införts.
Det mest beklagliga i dessa rättigheter är, enligt min mening, att
de komma de förmögnare, de s. k »båttre* i samhället till godo.
Det anses lämpligt att ha klubbrättigheter för fint folk. Detta gör
en olikhet inför lagen, h vi i ket jag anser vara mycket förkastligt.
Vidare medföra dessa rättigheter en olägenhet, som kanske är större
49
Nr 11.
Onsdagen den 8 mars.
än alla andra, och det är, att de äro undandragna de ordningsstad- Angående
ganden, som gälla för restauranger. Jag tror icke, att det är så
väl beställd! därigenom, att föreningsmedlemmar, unga män, få kom-^skänkninas-
ma tillsammans i klubbar och supa för billigt pris utan offentlig rättigheter.
kontroll, som däremot alltid finnes på offentliga ställen. Härpå hafva (Forts.)
vi sorgliga exempel från storstrejken. Då förbjöds spritförsäljning
på alla restauranger, men klubbarna fortsatte härmed. Att det lig¬
ger något förstånd i detta tillvägagångssätt bar jag svårt att begripa.
Jag skulle gärna önska, att klubbrättigheterna indroges och att för¬
slag härom väcktes helst genom en kung], proposition eller i annat
fäll genom enskild motion, och att vi återginge till det, som lagligen
gällde, innan klubbrättigheterna kommo till.
Detta oaktadt kan jag icke gå med på bevillningsutskottets nu
ifrågavarande förslag af det skälet, att jag anser, att det ligger stor
fara uti att utvidga det kommunala vetot utöfver hvad det redan är.
Kung!. Maj:ts befallningshafvande hafva handhaft dessa rättig¬
heter på ett sätt, som — om man undantager frågan om klubbar,
beträffande hvilka Kung], Maj:ts befallningshafvande dock endast
hafva att tillämpa befintliga lagstadganden -—- måste anses mycket
tillfredsställande.
Kung]. Maj:ts befallningshafvande hafva gjort sig förtjänta af
tacksamhet genom att tillgodose ett verkligt allmänt intresse och,
såsom föregående talare yttrade, handhafva sitt svåra värf trots att
detta vant förenadt med stora obehag. Att då komma och säga, att
bär föreligger skäl att taga ifrån Kungl. Maj:ts befallningshafvande
rättigheten och skyldigheten att besluta i dessa ärenden och öfver-
lämna det i hufvudsak till kommunen, som bör tillerkännas veto¬
rätt, anser jag vara ytterst oklokt. För Girigt kan jag icke inse,
att, om. Kungl. Maj:ts befallningshafvande t, ex. å eu badort beviljar
en tillfällig rättighet att utskänka spritdrycker till badgästerna, detta
bar något med de kommunala angelägenheterna att göra.
Det kan blifva en kommunal angelägenhet, om kommunen bi¬
drager till uppförande åt de byggnader, som erfordras för att orten
skall kunna bibehållas som badort. Vi skola tänka på att, såsom en
föregående talare sade, ofta stora kapital äro bundna vid sådana in¬
rättningar. Det uppföras badhotell på flera hundra tusentals kronor
och uppsättningen till dessa gå ofta på flera tiotusentals kronor. Fn
sådan verksamhet skulle, om utskottets förslag bifalles, kunna blifva
beroende på, att det inom kommunen agiterades fram ett beslut, som
lade sitt veto mot en tillfällig utskänkningsrättighets fortgång.
Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.
He.rr Ljungberg: Eu ärad ledamot af bevillningsutskottet, fri¬
herre Trolle, bär nyss framhållit den synpunk, som varit bestäm¬
mande för det beslut, hvartill utskottet kommit, nämligen att söka
åstadkomma enighet i föreliggande spörsmål. Man ville å ena sidan,
såsom också ett par motionärer gjort gällande, helt och hållet slopa
alla tillfälliga rättigheter, undantagandes dem, som kunde upplåtas
vid hälsobrunn, badort eller annan kurort, och å andra sidan ville
man bibehålla dem såsom hittills eller i närmelsevis samma utsträck-
Första hammarens protokoll 1911. Nr 11,
4
Nr 11.
50
Angående
tillfälliga
bränn vins-
utskänknings-
rättigheter.
(Forts.)
Onsdagen den 8 mars.
ning. Utskottet hade väl kommit att dela sig med nästan lika många
ledamöter på hvardera sidan, och därför blef det i kompromissens
tecken uppgjort, att man skulle söka samlas om ett skrifvelseförslag.
Först i detta läge af frågans behandling kom jag att deltaga däri.
För mig ha" icke så mycket berörda synpunkt varit bestäm¬
mande som fastmera de rent principiella synpunkter, man bör anlägga
på detta spörsmål. Vår brännvinsförsäljaingsförordning har i stort
sedt infört kommunalt veto, nämligen så snart det gäller allmänna eller
för längre tid bestående rättigheter, men detta veto bär icke fullstän¬
digt genomförts, i det att de tillfälliga rättigheterna gjorts beroende
uteslutande af administrativa myndigheters beslut. Nu har det på¬
pekats, såväl här i kammaren som i utskottet, att detta i stort sedt
icke kommit någon skada åstad. Vederbörande Kungl. Maj:ts be¬
fallningshafvande hafva på ett synnerligen tillfredställande sätt hand¬
haft befogenheten att bevilja dessa rättigheter. Det kan dock icke
förnekas, att denna befogenhet är synnerligen vidsträckt. Det gäller
i dag endast att fatta ställning till brämmnsförsäljniugsförordningeu,
och det gäller således icke att nu taga position till frågan, huru vid¬
lyftig befogenheten bör vara, när det galler att bevilja tillstånd till
iskänkning af vin och maltdrycker. Man kan näppeligen finna det
underligt, att mången blir upprörd, om i ett samhälle, där de kom¬
munala myndigheterna bestrida, att brännvinsutskänkning må före¬
komma, tillstånd till dylik iskänkning t. ex. vid auktionstilltalle
ändock af Konungens befallnioghafvande meddelas. Och helt visst
finnes det klubbar och föreningar af den beskaffenhet, att de öfver
hufvud taget icke böra ifrågakomma till erhållande af utskänk-
ningsrätt.
Utskottet har nu med sitt förslag i första delen afsett att få till
stånd eu begränsning. Så kunde det, t. ex. hvad klubbarne angår,
uppställas vissa förutsättningar för att dylika föreningar skulle kunna
ifrågakomma till erhållande af utskänkningsrättigbet. Vidare bär ut¬
skottet ansett, att rätten att bevilja brännvinsutskänkning vid auk-
tionstil!fallen helt och hållet skulle kunna bortfalla. Hvad beträffar
passagerarefarlyg är det icke så, som den förste ärade talaren sade,
att utskottet vill öfverlämna åtgörande!', huruvida å sådana bör före¬
komma sprituiskänkning, till "de kommunala myndigheterna. Nej,
utskottet har tvärt om med afseende å passagerarefartyg i sin moti¬
vering framhållit, att man icke lärer kunna komma därhän att genom
kommunalt veto stadga förbud mot utskänkning. Utskottet åberopar
såsom exempel sådana fartyg, som uppehålla förbindelse med utlan¬
det, men menar äfven, att spritutskänkning bör finnas å sådana fartyg,
som uppehålla förbindelsen mellan mera aflägset från hvarandra liggande
platser inom landet. En annan sak är, att spritutskänkning icke bör
förekomma å sådana ångbåtar, som endast göra en eller annan
timmes resa eller uppehålla trafiken mellan närliggande platser
i skärgård. Utskottet har i sista delen uttryckligen undantagit
rättigheterna å passagerarefartyg från dem, angående Indika de kom¬
munala myndigheternas tillstyrkan skulle fordras för bifall.
Såsom kammaren behagade erinra sig, har jag mycket kraftigt
uppträdt mot det lokala vetot under sådana förmer, som en stor del
51
Onsdagen den 8 mars.
Nr 11.
af våra nykterhetsvänner önska gifva detsamma, d. v. s. att öfver-
lämna afgörandet åt den stora folkomröstningens ovissa och ofta
ovisa rådslag. Lika kraftigt som jag motsatt mig' ett dylikt förhål¬
lande, lika principiellt riktigt och ur praktisk politisk synpunkt klokt
förefaller det mig vara, att denna kammare fattar en ‘bestämd posi¬
tion till dessa ständigt återkommande vetofrågor och icke blott så¬
som hittills ställer sig enbart afvisande mot alla förslag, som i ämnet
framkomma, utan, om verkligt goda skäl förefinnas för ett visst förslag
till båttre ordnande åt de ifrågavarande förhållandena, kammaren också
må biträda samma förslag. Det innuebär sannolikt icke någon fara med
hänsyn till framtiden, om man till de kommunala myndigheterna,
hvilka hafva sig anförtrott att besluta i långt viktigare angelägen¬
heter, äfven öfverlämnar att hafva ett afgörande ord med! laget,
när det gäller utskänkning af brännvin i respektive kommuner.
Jag yrkar bifall till det af ett enigt bevillningsutskott afgifna
betänkandet.
Angående
tillfälliga
brännvins-
utskänknings-
rättigheter.
(Forts.)
Herr von Mentzer: Först känner jag mig manad att uttala ett
tack till utskottet för att det enhälligt stannat i ett beslut, som är så
tillmötesgående,^ som det är, mot de framställda motionerna. Jag
skulle sedan hafva att yttra, några ord med anledning af de anmärk¬
ningar, som gjorts mot utskottets utlåtande, och då jag nu vill fatta
mig så kort som möjligt, skall jag icke falla för frestelsen att gifva
mig in på eu vidlyftig vederläggning af åtskilliga här gjorda fram¬
ställningar, något som, från min synpunkt sedt, icke vore så syn¬
nerligen svårt.
Af herr Hallbergs anförande kunde man möjligen hafva fått en
missuppfattning, som jag dock icke tror han åsyftade, nämligen att
bestämmanderätten i föreliggande fall skulle tagas från Konungens
befallningshafvande. Det har han, antager jag, icke menat, ty Konun¬
gens befallningshafvande skulle ju hafva kvar bestämmanderätten, så
snart en kommun bifallit ansökning i detta fall. Det är endast när
en kommun afslagit eu sådan, som ärendet icke anses behöfva gå
till Konungens befallningshafvande. Man har härvid godkänt den
mycket riktiga grundsatsen, att kommunen, som i första hand bär
känning af olägenheterna af brännvinsförsäljningen, också skall kunna
såga nej och icke behöfva utsättas för att, när den med uppoffringar
sökt^ hålla sig fri från dessa obehag och svårigheter, ändå kunna
påtvingas det, som den sökt värja sig för. Jag är särdeles tacksam
för det erkännande, herr Hallberg gaf, att Konungens befallnings¬
hafvande i det län, han tillhör, såvidt det var för honom kändt, hade
handlat enligt regeln att aldrig bevilja någon rättighet, som varit af¬
styra af vederbörande kommun. Ett sådant erkännande bestyrker
riktigheten af påståendet, att nu ifrågasatta förändring icke är farlig.
Denna bestämmelse riktar sig icke mot Konungens befallningshaf¬
vande. Saken är ju sålunda, på detta sätt sedd, såsom herr Hall¬
berg uttryckte sig, liten.
Herr Stendahls första anmärkning mot utskottet var, att gällande
författning i det hänseende, som här är i fråga, icke hänger ihop.
Det är just det motionärerna säga: Den hänger inte ihop, och det
Nr 11.
52
Angående
tillfälliga
brännvins-
utskänknings
rättigheter.
(Forts.)
Onsdagen den 8 mars.
är konsekvens vi bär vilja kalva genomförd. Om det är fråga an¬
gående en ständig rättighet, är vetorätten lämnad till kommunen, och
det tycktes då, att det skulle falla alldeles af sig själft, att frågor
rörande mindre rättigheter också böra komma under samma vetorätt.
Af herr Ljungbergs framställning skulle man möjligen kunna få
det intrycket, att hvad vi här hafva att välja mellan vore att antin¬
gen bestämma oss för den föreslagna skrifvelsen eller också bifalla
det yrkande, som föreligger i herrar Beckmans med fleres motioner,
som utmynna i yrkande på omedelbart upphörande af ifrågavarande
rättigheter, men herr Ljungberg har själ! erinrat om, att det visser¬
ligen icke är endast dessa tvenne alternativ vi hafva att välja mellan;
man kan äfven gä en annan väg, och för att undvika det böra vi
taga bevillningsutskottets enhälligt förordade förslag, såsom det här
föreligger. Att, om sa ej sker, ett återfallande i de gamla ledsamma
striderna här vore att vänta, bär herr Ljungberg också berört; d. v. s.,
ett utslag bär i kammaren, som mötte Andra kammarens godkännande
af utskottets framställning, föranleder att frågan blefve lämnad öppen,
och då återkomme de gamla anspråken på, att beviljande af utskänk-
ningsrättigket skulle göras beroende af referendum, hvilket jag från
åtskilliga synpunkter tror vara icke vidare önskvärdt.
Det är, såsom sagdt, icke mycket som här begäres, det är endast
ett godkännande af, att den grundsats, som gäller i fråga om stän¬
diga rättigheter, äfven måtte blifva Överflyttad till de tillfälliga.
Det vill jag äfven säga, att jag mer än eu gång haft den upp¬
giften att föra eu viss talan, då anmärkningar framställts mot denna
kammare och emot högern. Att det varit smärtsamt för mig att höra
hvad därvid uttalats, kunna herrarna nog förstå. Men skulle nu be¬
slut fattas om utslag, och icke ens detta bila medgifvande lämnas,
när det kommer såsom förslag från ett enigt bevillningsutskott, då
förlorar jag mycket af rätten till den talan, som jag trott mig kunna
framföra vid sådana tillfällen.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
betänkande.
Grefve von Rosen, Gustaf: Jag skall icke länge uppehålla
kammaren, men jag finner mig föranlåten yttra några ord i anled¬
ning af hvad föregående talare här sagt.
Jag har blifvit upplyst af tvänne ledamöter i bevillningsutskottet,
att ett ledande motiv lör utskottet varit att försöka åstadkomma enig¬
het, och slutet har uppnåtts genom en kompromiss. Man har då skäl
att betrakta hvad den ena eller andra vunnit på denna kompromiss.
Det eniga utskottet, ett uttryck, som upprepats af hvarje talare, har
fått ett varmt tack af motionärerna för detta utlåtande. För min del
tycker jag icke det är mycket med enigheten, om man uteslutande
gatt den ena parten till mötes. Jag har i mitt torra anförande på¬
pekat motsägelsen mellan hvad utskottet sagt i sin förra motivering,
till utlåtandet nr 5, samt äfven här i början af föreliggande utlåtande,
och det slut, hvartill utskottet sedan kommit. Herr Ljungberg fram¬
höll, att utskottet just fäst afseende på omständigheterna i vissa fall,
där det fortfarande vore nödvändigt att bibehålla sådana utskänk-
53
Nr 11.
Onsdagen den 8 mars.
ningsrättigheter, som här äro i fråga, nämligen för passagerarefartyg Angående
in. fi. fall. Detta gör utskottet visserligen i sitt förra utlåtande n:r 5, tillfälliga
men bär kan jag icke finna något sådant yttrande, annat än i hvad utskänlmings-
jag redan citerat; och hvad tjänar för öfrigt motiveringen till, när rättigheter.
slutet ändå blir det, att om blott kommunen afstyrka Konungens be- (Forts.)
fallningshafvande icke får medgifva en sådan rättighet?
Det har påpekats af en föregående talare, att Konungens befall¬
ningshafvande vid många tillfällen måste handla tämligen skyndsamt,
och det ligger i öppen dag att, då tillfälligtvis festliga tillställningar
anordnas i en kommun, Konungens befallningshafvande eller, i fråga
om Stockholms stad, Ofverståthållareämbetet icke kan hinna samman¬
kalla vederbörande eller stadsfullmäktige för att yttra sig därom.
Herr Stendahl framhöll, att han både motvilja mot beviljande af
rättigheter till klubbar, särskild! med afseende därpå, att dessa i all¬
mänhet bestå af uteslutande förmögna män. Däremot vill jag inlägga
en gensaga; här i staden finnas nog åtskilliga sådana sammanslut¬
ningar, där förmögenheten hos individerna icke är synnerligen stor.
1 en klubb, sådan som t. ex. kontoristernas, tror jag icke, att fler¬
talet medlemmar kan anses vara synnerligen förmöget folk. Likaså
förhåller det sig med den förening af extra tjänstemän, som bildats.
Det påpekades, att från polismyndighetens sida kontroll å dessa klub¬
bar vore behöflig!, mest därför att de bestode af unga män, som där
skulle kunna falla offer för frestelsen. Men inom dylika samman¬
slutningar finnas i allmänhet både äldre och yngre personer, och det
är ju så, att om de yngre förgå sig, hålla de äldre tummen på ögat
på dem. Äfven finnas bär sammanslutningar, som begagna sig af
sådana rättigheter allenast en gång i månaden eller i kvartalet, t. ex.
Läkaresällskapet, Schacksällskapet och åtskilliga musiksällskap. Inom
stadsfullmäktige är en särskild kommitté tillsatt, som pröfvar huru¬
vida den sammanslutning, som är i fråga, förtjänar att erhålla en dylik
rättighet. Lägger man nu bort det veto, som Konungens befallnings¬
hafvande eller Ofverståthållareämbetet i Stockholm i sådaua fall har,
tror jag, med den kännedom jag har om nykterhetsvännernas bri¬
stande häusyn till olika tänkande, att det finnes föga förhoppning om
utskänkningsrättigheters beviljande utom vid vissa speciella tillfällen,
då en vägran vore allt för mycket i ögonen fallande.
Såvidt jag kan förstå, slår klämmen ihjäl hvad utskottet yttrar
i premisserna, och då jag anser, att ett bifall till utskottets förslag
skulle innebära fara för alltför stora inskränkningar i individernas
personliga förhållanden utan motsvarande nytta för det allmänna, ber
jag att fortfarande få yrka utslag å utskottets hemställan.
Herr Ljungberg: Grefve von Rosen yttrade, afl vissa af de
skäl, som jag anfört till försvar för utskottets ståndpunkt i frågan,
funnes i betänkandet nr 5 men icke här i memorialet ur 7, Jag ber
då att få fästa uppmärksamheten på att båda dessa handlingar äro
ett sammanhängande helt och att utskottet yttrat i memorialet nr 7:
»med anledning häraf och under åberopande i öfrigt af den utredning
och motivering, som återfinnas i utskottets ofvanberörda betänkande
nr 5, får utskottet hemställa» o. s. v. Och i öfrigt kan jag icke
Nr 11.
54
Angående
tillfälliga
brännvins-
utskänknings
rättigheter.
Om förhind
rande af avel
vid handel
med hästar
m. m.
Onsdagen den 8 mars.
finna, att hvad grefve von Rosen i sitt sista anförande yttrade för¬
tjänar annat bemötande än ett påpekande däraf, att vid afförande!
af det föreliggande spörsmålet man icke bör för mycket taga hänsyn
till jfde enskilda individernas trefnad eller fasthålla vid ett fullstän¬
digt’' bibehållande af de förhållanden, hvarunder s. k. klubbar och
föreningar i utskänkningsafseende hittills existerat, utan torde
man böra se frågan något större. Och jag tror för min del, att de
olägenheter, som af en och annan befaras såsom följd af bifall till
utskottets förslag, måste anses föga afsevärda i förhållande till nyttan
utaf genomförandet af den princip, som i hvarje fall redan funnit
sitt uttryck i vår nu gällande brännvinsförsäljningsförordning. Jag
ber att fortfarande få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Ericsson, Aaby. Utan någon vidare entusiasm för det
förslag, hvartill utskottet kommit, anser jag mig dock, för att hono¬
rera Första kammarhalfvans inom bevillningsutskottet förbindelser,
för min del böra rösta för utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i nu föredragna memorial hemställt samt vidare på utslag
därå, och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs ånyo lagutskottets den 3 och 4 innevarande månad
bordlagda utlåtande nr 13, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kung!. Maj:t angående lagstiftning till förhindrande af svek vid
handel med hästar m. m.
Uti en inom Andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 98, hade herrar Z Åslund och C. J. Öberg hemställt, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utreda, hvilka lagstiftningsåtgärder borde vidtagas
i syfte att förhindra svek vid handel med hästar samt handel med
öfveråriga, till användning i körsior värdelösa hästkreatur, äfvensom
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde för¬
anleda.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopade grunder
hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Herr Rogberg: Den fråga, som föreligger, är obetydlig nog,
men jag anhåller ändock att fä yttra några ord.
Motionärerna hafva hemställt om en skrifvelse till Kung!. Maj:t
dels till förhindrande af svek vid hästhandel och dels till motver¬
kande af djurplågeri vid dylik handel. Utskottet har atstyrkt motio¬
nen i bägge afseendena. Så vidt det gäller utskottets afstyrkande i
55
Nr 11.
Onsdagen den 8 mars.
sista punkten, har jag ingenting att säga; men jag tycker, att ut¬
skottet nästan något för snäft behandlat motionen i den första delen,
d. v. s. i hvad den afser svek vid hästhandel. Utskottet säger:
»Möjligen skulle en sådan särskild lagstiftning, som den af kom-
mitterade sålunda åsyftade, i ett eller annat hänseende kunna vara
till nytta för rådande åt bot för vissa af de af motionärerna berörda
missförhållanden», men undersökningen om lagstiftningen har utskot¬
tet underlåtit. Jag är förvissad att, om utskottet gjort undersökning,
utskottet skulle ha funnit, att svårigheterna icke varit omöjliga att
öfverkomma. Utskottet har erinrat, att den förut gällande frestetiden
vid hästköp nu afskaffats. Det låg då nära till hands för utskottet
att framställa den frågan: hvilket är bättre, en frestetid af 3 dygn,
före utgången af Indika en köpare utan vidare kan återställa en köpt
bäst, eller den nu gällande rätten, enligt hvilken en köpare först
efter rättegång kan få köpet häfdt, om hästen är behäftad1 med fel?
Vidare kunde utskottet med stöd af de antydningar, som motio¬
närerna gjort, satt i fråga, huruvida det tyska rättssystemet kunde
lämpa sig för vårt land. Detta utmärkes däraf att, vid försäljning
af vissa djur, däribland häst, säljaren har skyldighet att svara för¬
vissa hufvudfel, som upptäckas före utgången af en viss frist men
ej för andra. Men detta har utskottet låtit gå sig förbi. Nu är det
taktiskt, att orättfärdighet i fråga om hästhandel nästan har blifvit
ett ordspråk, och nog bör något kunna göras till förhindrande eller
åtminstone förminskande af svek vid dylik handel.
Jag får därför hemställa, att kammaren med afslag på utskottets
hemställan måtte i anledning af motionen besluta, att Riksdagen i
skrifvelse till Konungen ville anhålla, det täcktes Kung!. Maj:t låta
utreda, hvilka lagstiftningsåtgärder böra vidtagas i syfte att förhindra
svek vid handel med hästar.
Herr Håkanson: Herr talman, mina herrar! Jag hade verk¬
ligen hoppats att icke blifva uppkallad i den här frågan. Utskottet
bär ju varit enigt, och vi hafva behandlat motionen så godt sig göra
låtit. Tyvärr måste jag erkänna, att jag för min del aldrig vare sig
sålt eller köpt hästar. Jag har förty icke heller blifvit lurad vid nå¬
gon hästhandel, och jag sitter därför kanske icke inne med tillräcklig
sakkunskap på det här området.
Jag har icke kunnat finna, att motionärerna anvisat något annat
sätt för lösning åt den af dem väckta frågan, än att eu föreskrift
kunde meddelas därom, att å årsgamla hästar skulle anbringas ett
outplånligt, lätt iakttagbart märke, som angåfve hästens ålder. För-
siktigtvis. hafva motionärerna, som ju äro synnerligen djurskydds-
vänliga, icke angifvit, huru detta skulle låta sig göra utan djurplågeri.
Jag- får verkligen säga att, när man vid framläggande af en
motion icke vårdat sig om att komma fram med bättre och mer ut¬
vecklade skäl än som här förebragts, anledning icke finnes att klaga
öfver att motionen blifvit för snäft utvisad af utskottet. För min del
tycker jag att motionen blifvit alldeles tillräckligt grundligt behand¬
lad Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Om förhind¬
rande af svek
vid handel
med hästar
m. m.
(Forts.)
Nr 11.
56
Onsdagen den 8 mars.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande utlåtande yrkats, dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Högberg, att
med afslag å utskottets hemställan Riksdagen i anledning af före¬
varande motion måtte i skrifvelse till Kungl. Magt anhålla, att Kungl.
Magt täcktes låta utreda hvilka lagstiftningsåtgärder borde vidtagas
i syfte att förhindra svek vid handel med hästar.
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan,
hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts under
dagen aflämnade nådiga proposition till Riksdagen angående stats¬
bidrag till Trollhättans kommun såsom ersättning för mistning af
beskattningsföremål på grund af statens öfvertagande af Trollhätte
kanalbolags egendom och verksamhet.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts denna
dag aflämnade nådiga proposition till Riksdagen angående årligt
understöd åt förra poststationsföreståndaren Aurora Mathilda Magda¬
lena Wallberg.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts under
sammanträdet aflämnade nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående befrielse för lokomotivföraren G. B. Carlsson
Frank att gällda visst honom till utgifvande ådömdt skadestånds-
belopp; och
2:o) angående ålderstiliägg åt vaktmästaren vid arkivdepån i
Visby C. J. Hallgren.
Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts
under dagen aflämnade nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag angående ändrad lydelse af § 8 i förordningen om kyrko¬
stämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts under
sammanträdet:aflämnade nådiga proposition till Riksdagen angående
ändring i villkoret för den förra första lärarinnan vid läroanstalten i
Bollnäs för öfveråriga döfstumma Ester Braaten beviljade pension.
57
Nr 11.
Onsdagen den 8 mars.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 43 § i för¬
ordningen om kommunalstyrelse på landet;
nr 9, i anledning af vackt motion om skrifvelse till Kung!. Maj:t
angående ändrade bestämmelser rörande den kommunala beskatt¬
ningen af boställen; och
nr 10, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 17 g i
förordningen om kommunalstyrelse på landet;
statsutskottets utlåtauden:
nr 16, i anledning af Kung!. Maj:ts i punkt 85 under åttonde
hufvudtitein af statsverkspropositionen gjorda framställning angående
anslag till nybyggnad för botaniska institutionen vid universitetet i
Lund; och
nr 17, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående lönetursberäkning för tre lärarinnor vid högre lärarinne¬
seminariet;
bankoutskottets utlåtanden :
. m’ X!’ * a“ledn.inS at' fullmäktiges i riksgäldskontoret framställ¬
ning’ angående ändring af bestämmelserna rörande egenhändiga under¬
skrifter å riksgäldskontorets obligationer; och
nr 12, i anledning af väckta motioner om pension åt filosofie
doktorn Henrik Ragnar Törnebladb;
lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning åt väckt motion om ändring i lagen den 18
oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande
i vissa fall tran ansvar för inteckningar i stamhemmanet;
nr 16, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 § i
lagen om inteckning i fartyg; och
nr 17, i anledning åt väckt motion om skrifvelse till Kung!
Maj:t angående revision af sjölagen;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande åt vissa områden från förra öfverstebostället Kastellegården
nr 1 med underlydande i Göteborgs och Bohus län, jämte en i
ämnet väckt motion;
nr 24, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående statsbidrag till vinterväghållet på landet m. m.;
. m' 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rätt att afgittsfritt bryta stubbar för tjärbränning å
kronomark inom Västerbottens och Norrbottens län;
Första kammarens protokoll 1911. Nr 11. 5
Nr 11.
58
Onsdagen den 8 mars.
nr 26, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungi.
Maj:t angående statens öfvertagande af väghållningsdistrikten åliggande
skyldighet att bygga och underhålla allmän färja på landet m. na.;
nr 27, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung].
Maj:t angående ändrad lydelse af 4 och 42 §§ i lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet;
nr 28, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 103 §
i gällande stadga om skiftesverket i riket m. m.;
nr 29, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Magt angående åtgärder i syfte att landets kalmarker må göras
fruktbärande; och
nr 30, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder i syfte att förekomma skadegörelse å ung¬
skog genom toppskottens utskärande m. m.; äfvensom
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående publicerande af en fortlöpande
öfversikt af den ekonomiska situationen.
Justerades åtta protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kam¬
maren åtskildes kl. 3,36 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Fredagen den 10 mars.
59
Nr 11.
Fredagen den 10 mars
Kammaren sammanträdde k!. 3 e. m.
Justerades protokollet för den 3 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkande nr 8, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 13 § 2 mom. i förordningen den 11 oktober
1907 angående tillverkning af brännvin; äfvensom
jordbruksutskottets utlåtande nr 22, i anledning af Kung]. Maj:ts
proposition angående försäljning af vissa delar af förra löjtnants-
bostället Brink nr 1 i Södermanlands län.
Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riks¬
dagens skrifvelse, nr 27, till Konungen, med begäran om utredning
angående lämpliga kontrollbestämmelser rörande skogsafverknings-
afhandlingars beläggande med stämpel.
Upplästes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till Riks¬
dagens skrivelser till Konungen:
nr 28, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
ändring af § 42 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd den 21 mars 1862 äfvensom af § 44 i förordningen om kyrko¬
stämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863; och
nr 29, i anledning af väckta motioner angående skrivelser till
Konungen i fråga om ändring af 77 § i förordningen om kommunal¬
styrelse på landet samt af 78 § i förordningen om kommunal¬
styrelse i stad.
Vid föredragning af ett från Andra kammaren ankommet proto¬
kollsutdrag, nr 178, med delgifning af nämnda kammares beslut öf¬
ver dess femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 4, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kung!. Maj:t i fråga om kontroll ä handeln
med fondpapper, beslöt Första kammaren hänvisa detta ärende till
sitt tillfälliga utskott nr 1.
Nr 11.
60 Fredagen den 10 mars.
Upplästes följande två ingifna läkarintyg:
Kyrkoherden R. Markgren är på grund af akut strup- och luft¬
rörskatarr urståndsatt att deltaga i rikdagsarbetet under närmaste
dagarna.
Stockholm den 9 mars 1911.
W. Stridsberg.
Medic. doktor.
Att Riksdagsman herr Ernst Blomberg på grund af sjukdom
(influensa) tills vidare är förhindrad att deltaga i Riksdagsarbetet
intygar
Stockholm den 9 mars 1911
Abram Nilsson.
Leg. läk.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran föl¬
jande den 8 innevarande mars bordlagda ärenden, nämligen konstitu-
tionsutskottets utlåtanden nr 8—10, statsutskottets utlåtanden nr löoch 17,
bankoutskottets memorial och utlåtanden nr 8, 9, 11 och 12, lag¬
utskottets utlåtanden nr 15—17, jordbruksutskottets utlåtanden 23—30
äfvensom Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr
2 och 5.
Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredrag¬
ningslistan till morgondagens sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 3,16 e. m.
In fidem
A. v. Krusensfjerna.
Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1911.