RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1911. Ändra kammaren. Nr 58.
Fredagen den 26 maj.
KL 11 f. m.
§ I-
Justerades de vid kammarens sammanträde den 20 inne¬
varande maj förda protokoll.
§ 2.
Häruppå föredrogs bevillningsutskottets memorial, nr 40, i
anledning af kammarens skiljaktiga beslut rörande bevillningsut¬
skottets betänkande, nr 32, i anledning af väckta motioner om
ändringar i gällande förordning angående försäljning af brännvin.
Punkten l:o).
Lades till handlingarna.
Punkten 2:o).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Utskottets slutliga hemställan.
Bifölls.
§ 3.
A föredragningslistan fanns härefter upptaget konstitutions-Ang. fuiibor-
utskottets memorial, nr 30, angående fullbordad granskning af dart gransk-
de i statsrådet förda protokoll, angående granskning af åtskilliga afstats-
protokoll öfver kommandomål för flottan samt angående en an- °m "
märkningsanledning af statsutskottet.
Uti punkten A) tillkännagaf utskottet, att vid den gransk¬
ning af de i statsrådet förda protokoll, som utskottet i öfverens¬
stämmelse med grundlagens föreskrift verkställt, utskottet hvarken
funnit skäl att emot någon statsrådets ledamot tillämpa § 106
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 58.
1
Nr 58. 2
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
regeringsformen eller ansett anledning förekomma att framställa
någon anmärkning på grund af § 107 samma grundlag.
Efter föredragning af punkten begärdes ordet af
Herr vice talmannen af Callerholm, som yttrade: Herr
talman! Jag skall tillåta mig att för en kort stund taga kam¬
marens uppmärksamhet i anspråk för att yttra mig något an¬
gående den reservation, som finnes fogad vid utskottets betän¬
kande i denna punkt angående öfverskridandet af anslaget till
arméns byggnader m. m.
Såsom af anmärkningens formulering redan synes, innefattar
densamma icke en anmärkning mot någon viss af statsrådets
ledamöter, utan eu anmälan af ett visst förhållande, som ägt rum,
en anmälan, åsyftande att råda bot på ett visst system, som in¬
trängt i statsförvaltningen på denna punkt. Såsom framgår af
de i reservationen åberopade handlingar, har anslaget till arméns
byggnader m. in. år efter år öfverskridits med betydande belopp,
ända till dess bristen uppgått till inemot eu half miljon kronor,
då densamma blifvit för statsrådet anmäld och därefter proposi¬
tion aflåten till innevarande Riksdag, som hade att anslå medel
till detta ändamål. En bidragande orsak till denna åtgärd att
proposition blifvit framlagd om bristens täckande torde otvifvel¬
aktigt vara, att fjorårets statsrevisorer uppmärksammade förhål¬
landet rörande det betydliga öfverskridandet af detta anslag och
gjorde anmälan därom. Denna anmärkning har, som bekant,
öfverlämnats till statsutskottet, som i sitt först afgifna uttalande
om revisorernas utlåtande förklarade, att utskottet senare under
riksdagens lopp skulle inkomma med yttrande härom. Detta
yttrande föreligger nu på Riksdagens bord, och statsutskottet har,
som naturligt är, hemställt, att vid det förhållandet, att Riksda¬
gen fattat beslut om bristens täckande, någon särskild åtgärd icke
torde påkallas med anledning af revisorernas anmärkning, men
på samma gång har utskottet bestämdt uttalat, att det är af syn¬
nerlig vikt, att reservationsanslag och andra fasta anslag icke
öfverskridas samt att, om de undantagsvis skulle öfverskridas,
berättelse därom ofördröjligen må delgifvas Riksdagen.
Det kunde ju synas i det läge, som frågan sålunda kommit,
som om reservanterna icke haft så stor anledning att ytterligare
fästa uppmärksamheten på den föreliggande frågan. Men saken
har dock äfven en annan sida. Den hufvudsakliga orsaken till
bristens uppkomst är otvifvelaktigt den, att Kungl. Maj:t år efter
år af rädsla att anstränga Riksdagens budget för mycket faktiskt
begärt anslag till föreliggande ändamål, hvilka varit mindre än
behofvet verkligen kraft. Och detta är ju, om icke alltid försvar¬
ligt, så åtminstone förklarligt, synnerligast i tider af brydsamma
ekonomiska omständigheter. Men härtill kommer också en annan
3 Nr 58.
Fredagen den 26 maj, f. m.
sak, nämligen att en verksamt bidragande orsak till detta anslags
öfverskridande har varit, att Kung!. Maj:t gång efter annan har
att utgå från detta anslag anvisat medel för sådana behof, som
uppenbarligen icke varit af den beskaffenhet, att de bort täckas
af det förevarande anslaget, och detta till ofta nog högst bety¬
dande^ belopp och äfven under tid, då Riksdagen varit samlad
och Kungi. Maj:t sålunda haft tillfälle att underställa dessa an-
slagsbehof Riksdagens beaktande och omedelbara pröfning. Det
har nu heller icke saknats tendenser därtill, att äfven under fjor¬
året, sedan bristen blifvit konstaterad och begäran om dess täc¬
kande blifvit framställd, Kungi. Maj:t fattat beslut, som häntydt
på, att man fortfarande ämnade att till detta anslag hänvisa ut¬
gifter, som icke rätteligen hörde dit. Detta förhållande har synts
reservanterna synnerligen betänkligt. Det är ju alldeles gifvet,
att därigenom måste den makt, öfverstatsregleringen, som Riks¬
dagen bör ha,, otvifvelaktigt minskas, och den öfverblick öfver
anslagets ställning, som Riksdagen ovillkorligen bör äga, i väsent¬
lig mån skymmas.
Detta är den väsentliga orsaken till, att reservanterna ansett
det nödvändigt att komma med denna anmälan, på det att sådana
förhållanden må för framtiden undvikas. Det är ju alldeles gif¬
vet, att, om, som arméförvaltningen i sin skrifvelse säger, ansla¬
get genom det nu beviljade beloppet till bristens täckande kom¬
mer i sin normala ställning och kan täcka afgifter, som äro af-
sedda att därmed täckas, förhållandet måste blifva ett annat, om
Kung! Maj: t allt förfarande tillåter, att utgifter få tagas af detta
anslag, hvilka icke rätteligen höra dit.
I förhoppning, att den åtgärd, som reservanterna sålunda nu
vidtagit, må kunna leda till framtida rättelse i detta hänseende,
har jag, herr talman, intet vidare att anföra.
Vidare anfördes ej. Punkten lades till handlingarna.
Pimsten B).
På därom framställd begäran hade till konstitutionsutskottet
öfverlämnats styrkta utdrag af samtliga de inför Kungl. Maj:t
under nästlidet år förda protokoll öfver kommandomål för flottan,
i hvad samma protokoll anginge flottans öfningar till sjöss.
Vidare hade båda kamrarna den 3 maj 1911 till konstitu¬
tionsutskottet i vederbörlig ordning hänvisat statsutskottets me¬
morial, nr 59, innefattande anmälan, att det vore anledning till
anmärkning mot förutvarande statsrådet och chefen för sjöförsvars¬
departementet, konteramiralen m. m. grefve Carl August Ehrensvärd,
hvarom remiss begärdes till konstitutionsutskottet, inför hvilket
anledningen skulle uppgifvas.
I skrifvelse till konstitutionsutskottet hade statsutskottet seder¬
mera meddelat, att den af utskottet sålunda gjorda anmärkning
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. tji.
(Forts.)
Nr 58. 4
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. fulibor- grundade sig därå, att Riksdagens år 1910 församlade revisorer
död gransk- j gjn berättelse öfver statsverkets jämte därtill hörande fonders
“rådsp/olokol- tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909 omförmält, att
len m. m. reservationsanslaget till flottans öfningar blifvit sistnämnda år
(Forts.) öfverskridet.
I anledning af innehållet i statsutskottets berörda skrifvelse
och vid densamma fogade handlingar hade konstitutionsutskottet
därefter infordrat utdrag af samtliga de inför Kung! Maj:t under
åren 1906, 1907, 1908 och 1909 förda protokoll öfver kommando¬
mål för flottan, i hvad de anginge flottans öfningar till sjöss.
Under punkten B gjorde konstitutionsutskottet nu följande
tillkännagifvande:
På grund af den undersökning, utskottet gjort i fråga om det
till utskottet från statsutskottet hänskjutna ärende, finner utskottet
den af statsutskottet anmälda anmärkning icke kunna till någon
åtgärd föranleda.
Då ej heller de af utskottet infordrade protokoll öfver kom¬
mandomål för flottan under åren 1906—1910, i hvad de afse
flottans öfningar till sjöss, gifvit anledning till någon erinran,
har utskottet hvarken funnit skäl att emot Konungens rådgifvare
i kommandomål för flottan tillämpa § 106 regeringsformen eller
ansett anledning förekomma att framställa någon anmärkning på
grund af § 107 samma grundlag.
Vid punkten funnos i fråga om öfverskridandet af reserva¬
tionsanslaget till flottans öfningar fogade reservationer af:
herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman, von Geijer och Kjellén:
herr Uppström;
herr Ber ger; samt
herrar vice talmannen af Callerholm, friherre Bonde, Nilsson
i Malmö, Eriksson i Valista, Berg i Göteborg, von Schéele och
Edén, hvilka sistnämnda med anledning af det under år 1909 skedda
öfverskridandet af reservationsanslaget till flottans öfningar inom
utskottet yrkat, att utskottet bort mot förutvarande statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet, konteramiralen grefve
C. A. Ehrensvärd göra anmärkning enligt § 107 regerings¬
formen.
Sedan utskottets i punkten gjorda tillkännagifvande före¬
dragits, yttrade:
Herr Edén: Herr talman, mina herrar! Konstitutionsut¬
skottets betänkande i denna punkt samlar sig om en enda stor
fråga, nämligen frågan angående öfverskridandet af reservations¬
anslaget till flottans öfningar för året 1909 och allt hvad därmed
sammanhänger. Det är riksbekant, hur denna sak väckt en oer¬
hörd uppmärksamhet öfver hela landet. Det är också riksbekant,
att öfverskridandet stigit till kolossala belopp och skett under i
5 Nr 58.
Fredagen den 26 maj, f. m.
åtskilliga afseende!! egendomliga omständigheter, och till ytter¬
mera visso har slutligen uppmärksamheten blifvit fäst på denna sak
genom en alldeles extraordinär åtgärd, i det att statsutskottet därom
gjort anmälan till konstitutionsutskottet, eu åtgärd, som, såvidt jag
minnes, icke varit använd på 60 år.
Innan jag närmare går in på frågan, ber jag emellertid att
få fästa uppmärksamheten på, att den i konstitutionsutskottets
betänkande dock icke föreligger alldeles ensam. Utom statsut¬
skottets anmälan angående öfverskridandet för år 1909 och utom
den reservation, som med anledning af konstitutionsutskottets af¬
visande af nämnda anmälan är afgifven i denna del, har också
reservationsvis framförts en anmärkning med anledning af för¬
valtningen af samma anslag för år 1910, och de två anmärk¬
ningarna böra^ ses i sitt sammanhang. Jag skall tillåta mig att i
det följande så göra, ehuru hufvudvikten gifvetvis ligger på den
första.
På grund af de egendomliga former, som omgärda det svenska
konstitutionella ansvaret, har jag icke någon anledning att nu gå
djupare in på sakens realitet. Det har ju nämligen blifvit häfd,
att, när en anmärkning icke har vunnit gillande af konstitutions¬
utskottets majoritet, vederbörande statsråd anser sig icke böra del¬
taga i diskussionen om densamma, om den framföres som reser¬
vation, och följaktligen står nu vid den debatt, som kan komma
att utspinna sig om det konstitutionella ansvaret i denna fråga,
ministerbänken tom. Under sådana förhållanden är det icke loc¬
kande att fördjupa sig i vederbörande statsråds ställning till saken.
Men härtill kommer, att ett blidt — eller oblidt — öde, hvilketdera
man nu må kalla det, i dag fogat det så, att den här gången
regeringens medlemmar förmodligen i alla händelser icke lära
undgå att komma i kontakt med kammarens uppfattning af saken,
ty nu står omedelbart efter konstitutionsutskottets dechargebetän¬
kande på kammarens föredragningslista statsutskottets betänkande
angående bristens täckande. Och jag föreställer mig, att man
icke skall underlåta att vid det betänkandets behandling också
komma till tals med regeringen angående det, som ledt till bris¬
tens uppkomst. Så, som frågan nu ligger, har jag att i detta
sammanhang hufvudsakligen ägna mig åt en särskild sida, och
det är det sätt, hvarpå konstitutionsutskottet för sin del i denna
sak har skött sitt kall, det sätt, hvarpå det granskat vederbörande
statsråds ämbetsförvaltning, det slut, hvartill utskottet kommit,
och hvad detta slut kan anses innebära icke bara för nu föreva¬
rande fall, utan i allmänhet för det svenska statsrådets ansvarighet.
Hvad är det då, som är kärnan i denna så ofantligt omde¬
batterade sak? Jo, kärnan är helt enkelt, att ett öfverskridande
af anslaget till flottans öfningar föreligger, och att detta öfver¬
skridande uppgår till kolossala belopp. Vi hafva i reservationen
till utskottets betänkande anmärkt, att det är svårt att fixera på
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
Nr 58. 6
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
kronan och öret, hvilka dessa belopp äro, svårt på grund af bok¬
föringens stora bristfälligheter och den långsamhet, hvarmed siff¬
rorna blifva verificerade af marinens räkenskapsförande myndig¬
heter. Men vi hafva också konstaterat, att huru än siffrorna va¬
riera i de olika beräkningarna, så står själfva faktum kvar, och
detta faktum är alldeles tillräckligt uppseendeväckande, med
hvilka siffror man än opererar. Vid 1910 års ingång har bristen
af marinförvaltningen i dess första utlåtande beräknats till
1,340,000 kronor i rundt tal, och den lägsta siffra, som någon
kommit till, den siffra, som herr Tenow i sin utredning på grund
af åtskilliga omföringar från denna anslagsrubrik till andra kun¬
nat stanna vid och som Kungl. Maj:t sedermera accepterat —
denna lägsta möjliga siffra når dock upp till 952,000 kronor. En
brist föreligger således, och den rör sig med summor, hvartill vi,
mig veterligen, icke haft något motstycke i föregående anslags-
öfverskridanden. Men vi hafva i reservationen vidare konstaterat,
att en mycket stor del af denna brist tillkommit just under året
1909; — något mindre än hälften leder sitt upphof från detta år.
Siffrorna variera mellan 645,000 kronor enligt marinförvaltningens
nyssnämnda beräkning och 427,000 kronor enligt herr Tenow —
alltså i båda fallen ej mycket under hälften. Och till sist hafva
vi i reservationen framhållit, att utom detta föreligger från året
1909 det speciella faktum, att för det året ett fullt medvetet öf¬
verskridande har skett. För det året har man på statsrådets före¬
dragning och efter statsrådets order gått att medvetet öka den
redan förefintliga bristen. Statsrådet bär nämligen först fastställt
en öfningsplan, som med 69,000 kronor öfverskridcr hvad mari¬
nens militära myndigheter såväl som han själf ansågo förefinnas
tillgängligt af detta anslag, och vidare att efter detta har statsrådet
längre fram därjämte gifvit order om ytterligare extra, öfningar
för' 1909, som beräknas hafva kostat ungefär 31,000 kronor.
D. v. s., sammanlagdt har en summa af i rundt tal 100,000 kro¬
nor af ifrågavarande statsråd blifvit utanordnad till flottans öf¬
ningar år 1909, ehuru han visste, att dessa medel icke funnos
till förfogande.
Det är dessa tre fakta, som för reservanterna äro hufvud-
saken. De äro, såsom vi genast i början af vår reservation an¬
gifva, i och för sig enligt vår mening tillräckliga för att föran¬
leda ansvarighet för statsrådet. Och vi hafva funnit, att denna
ansvarighet bör ske i form af en anmärkning enligt § 107 i re¬
geringsformen.
Huru har nu konstitutionsutskottets majoritet ställt sig till
detta yrkande om anmärkning? Utskottet har, väl att märka,
icke förnekat, att brist förefinnes, och det var ju i själfva verket
ej heller möjligt att förneka. Utskottet har visserligen behandlat
endast året 1909, isoleradt både från föregående och efterföljande
år, egendomligt nog, må man väl säga, i en sak sådan som denna.
Fredagen den 26 maj, f. m.
7 Nr 58.
Men i alla fall har utskottet medgifvit — låt vara att det sker Ang. fuiibor-
indirekt — att ett stort öfverskridande skett under 1909. Det^“d
anför nämligen — med ännu en ny siffra, en ytterligare variant ^ådsprotokol-
till de förut nämnda — att detta års anslag för flottans öfningar len m. m.
blifvit belastadt med 2,209,000 kronor, och huru man än beräk- (Forts.)
nar tillgången för året, vare sig man beräknar den till 1,800,000
eller till 1,569,000 kronor, så uppstår äfven med denna utgifts-
siffra en väldig brist, i förra fallet på 469,000 kronor och i se¬
nare fallet på 700,000 kronor, för detta enda år. Utskottet har,
som sagd!, icke direkt uttalat detta, men indirekt ligger det i de af
utskottet själft anförda siffrorna. Utskottet lämnar emellertid helt
hastigt detta faktum och går öfver till att söka visa, att denna
brist icke kan föranleda konstitutionellt ansvar. Det är denna
bevisning, som utskottet söker förebringa på den egendomliga
väg, som under dessa senaste dagar väckt en så stor uppmärk¬
samhet : utskottet söker från två olika utgångspunkter ådagalägga,
att någon ansvarighet icke kan göras gällande.
Den första af dessa utgångspunkter innebär en bokstafstill-
lämpning af hvarje anslags ställning i riksstaten för vederbörande
år. Om ett anslag, säger utskottet, är uppfördt för ett visst år,
så måste det utgå helt och hållet under detta år, och med afse¬
ende på reservationsanslag råder i den vägen ingen annan skill¬
nad från öfriga anslag än den, att om en behållning skulle upp¬
stå från föregående år, också den kan användas. Skulle däremot
brist uppstå, så behöfver den icke tagas i beräkning. Hela be¬
loppet, som är uppfördt i riksstaten, är tillgängligt, således i detta
fall 1,800,000 kronor. Den andra utgångspunkten är den berömda,
eller låt mig hellre säga beryktade, »fondteorien». Den innebär,
att reservationsanslag behandlas som fonder, uti hvilka anslag för
året ingå från riksstaten, men som disponeras oberoende af an¬
slagets begränsning för hvarje år, så att man äfven kan öfver¬
skrida ett års anslag och i förväg taga i anspråk, hvad som kom¬
mer att anslås för följande år. Ur båda dessa synpunkter är det,
som utskottet friat statsrådet.
Jag skall icke alltför mycket fördjupa mig i någon kritik
af dessa ståndpunkter, men tillåter mig några kortfattade anmärk¬
ningar. Först då den, att hela detta förfaringssätt med en dubbel
bevisföring förefaller synnerligen underligt, allra mest af ett ut¬
skott med konstitutionsutskottets ställning. Detta utskott har att
speciellt vaka öfver grundlagarnas efterlefnad. Utskottet har att
vid tillämpningen af det konstitutionella ansvaret för hvarje fall
intaga en bestämd ståndpunkt, nämligen den, som följer af dess
tolkning, hvad grundlagen i detta fall bjuder och ålägger. Nu
har utskottet i stället intagit en dubbel ståndpunkt, och den ena
leden i dess bevisföring står i direkt och erkänd strid med den
andra. Hvad som är den verkligen rätta grundlagstolkningen —
det anger utskottet icke. Jag tror icke, att det är på sådant sätt
Nr 58. 8
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len in. m.
(Forts.)
som konstitutionsutskottet förut plägat förfara. För min del kän¬
ner jag icke något exempel på att detta utskott i en allvarsam
fråga sådan som denna funnit sig tillfreds med att uppställa två
olika teorier till påseende utan att för egen del angifva, hvad
det anser vara grundlagens mening. Det är efter mitt förme¬
nande utskottets skyldighet, och dess oafvisliga skyldighet, att i
fall sådant som detta angifva just detta sista, hvad grundlagens
mening är. När utskottet icke så förfarit, synes det mig strida
mot utskottets uppgift. Skulle ett sådant förfarande fortsättas,
så torde det väl endast kunna leda till undergräfvande af kon¬
stitutionsutskottets egen auktoritet.
Men vidare hafva vi i reservationen påvisat, att ej heller
någondera af de två utgångspunkter, som utskottet här har fram¬
lagt till påseende, faktiskt eller praktiskt är i det svenska konsti¬
tutionella lifvet antagen. Den ståndpunkten är icke antagen, att
hvarje reservationsanslag ovillkorligen står ograveradt af en brist
från föregående år. Det har tvärtom alltid praktiserats så af alla
myndigheter, att en brist, som uppstått, afdragits från årets till¬
gång, och allra tydligast har denna praxis vunnit hemul för just
det anslag, som frågan nu gäller, ty i marinförvaltningens instruk¬
tion är det uttryckligen angifvet såsom detta ämbetsverks upp¬
gift att på ett bestämdt datum inkomma med uppgift an¬
gående tillgängliga medel för flottans öfningar för det året. Att
här ej syftas endast på tillägg af uppkomna besparingar, utan
också på afdrag af uppkommen brist, synes uppenbart och be¬
styrkes af praxis år efter år. Den teori, att under inga förhål¬
landen uppkommen brist drabbar ett följande års anslag, den har
däremot veterligen aldrig i svensk praxis varit tillämpad, knappast
väl heller förut uttalad. Ännu betänkligare är förhållandet med
utskottets »fondteori», som upphäfver gränsen mellan de olika
årens anslag. Hela denna fondteori, såsom utskottet utvecklat
den, strider på det mest uppenbara sätt mot svensk grundlags
bokstaf och anda. Ty denna grundlag föreskrifver, att medlen
skola användas »efter den upprättade staten», och denna grund¬
lag ålägger ansvar i det fall, att »något af Riksdagen fastställdt
anslag blir öfverskridet». Men med »staten» menas alltid staten
för året, med anslag, anslag för året, och om anslaget för ett år
öfverskrides, så strider detta sålunda mot grundlagen, man må
sedan motivera det med hvilka »teorier» och hvilka nya termer
som helst. Faktiskt hafva också myndigheterna alltid handlat i
det medvetandet, att ett anslag icke får öfverskridas. Det har
visserligen inträffat, att öfverskridande kunnat ske, men då har
man sökt att föra öfver bristen till följande år och täcka den af
detta års anslag, och man har, väl att observera, varit fullt med¬
veten om att Riksdagen kan, om den därtill finner anledning, ut¬
kräfva ansvar för ett dylikt öfverskridande. Man har aldrig förut
sökt försvara sig med en teori i stil med denna fondteori. Det
Fredagen den 26 maj, f. m.
9 Nr 58.
är visserligen sant, att Riksdagen har kunnat låta vid ett öfver¬
skridande bero, när den ansett, att öfverskridandet antingen varit
relativt oskyldigt eller i hvarje fall skett oförvållad! Men Riks¬
dagen har också vid andra tillfällen gripit in, när omständighe¬
terna därtill föranledt. Jag vill endast erinra om de exempel,
som äro anförda i reservationen, nämligen från år 1892 och un¬
der senare år från 1904 och 1905. År 1892 anmälde konstitu¬
tionsutskottets majoritet ett öfverskridande på just det nu ifråga¬
varande anslaget, fullkomligt oberoende af någon fondteori. Åren
1904 och 1905 samlade sig reservanter från denna kammare
om en liknande anmälan, ehuru de icke fingo utskottets majori¬
tet med sig.
Således, huru man än ser dessa utskottets två teorier, så kan
man icke komma till annan uppfattning än den, att de hvar för
sig i sin — jag nödgas säga det — hårdragna ensidighet sakna
stöd i svensk konstitutionell praxis, liksom de ej heller låta på
det sättet, som utskottet utfört dem, förena sig med svenska grund¬
lagens bokstaf.
Det kan måhända också vara skäl att se en smula på konse¬
kvenserna utaf vare sig den ena eller den andra af utskottets teorier.
Om det nu skulle vara så, att konstitutionsutskottet verk¬
ligen själft hölle på sin teori nr 1, enligt hvilken på anslaget för
flottans öfningar år 1909 skulle hafva varit att disponera 1,800,000
kronor, då hade i hvarje fall anledning till anmärkning förelegat.
Ty med den teorien följer, enligt utskottets eget medgifvande, att,
så snart en brist har uppstått, så skall den anmälas för Riksda¬
gen, så att Riksdagen sättes i tillfälle att granska de omständig¬
heter, under hvilka bristen tillkommit, och att bevilja ett tilläggs¬
anslag, om så behöfves. Detta har icke skett i fråga om anslaget
till flottans öfningar. Och redan den omständigheten borde i så
fall, om man skulle ställa sig på denna utgångspunkt, gifva skäl
till anmärkning. Utskottet anför visserligen till ursäkt, att sådan
anmälan icke kan ske, förrän vederbörligt bokslut föreligger, och
det uttalar, att i detta fall något bokslut icke förelegat förrän i
maj månad 1910. Men hvad utskottet i detta fall syftar på har
jag för min del icke lyckats att få reda på. Ett faktum är, att
i hvarje fall en brist för 1907 — observera för 1907 — var an¬
mäld af marinförvaltningen redan i början af år 1908. Under
den långa tid, som därefter förflutit, hade väl åtgärder bort vid¬
tagas för att utreda den bristens storlek och laga, att den bristen
blef betäckt långt innan bokslutet i maj 1910 kunde föreligga.
På samma sätt med den brist för 1908, hvilken anmäldes i febr.
1909 — ej heller för dess fixering vidtogos några åtgärder.
I själfva verket har man också i det yttrande, som å utskot¬
tets vägnar häromdagen afgafs i Första kammaren, af dess ärade
ordförande, ett mer än belysande exempel, hvartill en teori af denna
art kan leda. Den ärade ordföranden nämnde i sitt anförande i
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
Nr 58. 10
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
Första kammaren, att, om verkligen statsrådet Ehrensvärd hade
kunnat täcka eller hade täckt en brist från föregående år, låt oss
nu säga för år 1908, med anslag för år 1909, då skulle han
hafva stått till ansvar, men, tilläde han, nu skedde det icke så;
nu blef det ett stort öfverskridande äfven 1909, därför kom icke
bristen för 1908 att täckas, och därför blef grefve Ehrensvärd
fri från ansvar. Det vill säga: ju värre dess bättre. Det vill
säga: är det en brist blott i anslaget för 1908 och den täckes
med anslaget för 1909, då begår man ett grundlagsbrott, men är
det först en brist för 1908, och uppstår sedan en stor ny brist
för 1909, då såverar man sig. Kan det verkligen vara öfverens¬
stämmande med det svenska konstitutionsutskottets uppgift att
tolka grundlagen, att på allvar framkasta en dylik tankegång?
Hvad fondteorien beträffar skall jag på dess konsekvenser
icke spilla många ord. Jag har redan anmärkt, att med den teo¬
rin kan man faktiskt fullkomligt trolla bort allt hvad svenska
grundlagen stadgar om, att ett anslag icke får öfverskridas. Och
jag tillägger endast det, att hela denna nu så beryktade och på
så många sätt stötta och blötta fondteori är ingenting annat än
ett tomt ord, ett ord, lanceradt af den man, som fått i uppgift
att utreda anslagets ställning, alltså en teori, som aldrig har haft
någon hemul i den svenska riksdagens och den svenska regeringens
handlingar. Dess innebörd sväfva!’ följaktligen helt och hållet i
det blå och finnes i grunden endast — i vederbörande konstruk¬
törs egen uppfattning. Med sådana »teorier», som man kastar
in i en anbefalld utredning, löser man icke våra konstitutionella
frågor, mina herrar!
Jag vänder mig bort från båda dessa konstitutionsutskottets
teorier, som endast verka till förvillande af de enkla fakta, och
återvänder till dessa fakta, som sannerligen icke äro så inkrång¬
lade, att man behöfver på något vis låta sitt omdöme gå vilse.
Dessa fakta angaf jag genast i början. Myndigheterna, och äfven
sjöministern själf, utgingo vid bestämmandet af öfningarna för
1909 från den uppfattningen, att 1,569,000 kronor voro dispo¬
nibla. De disponerade själfva medvetet, afsiktligt, ett belopp,
som först med 69,000 kr. och sedan med ytterligare 31,000 kronor,
d. v. s. sammanlagdt med 100,000 kronor, öfversteg hvad de
själfva hade beräknat. Det är det ena. Och det andra: att ut¬
öfver detta öfverskridande, som låg i själfva de beräknade öfnin¬
garna, kom ytterligare det öfverskridande, som skedde därigenom,
att öfningarna kostade flera hundra tusen kronor mer än hvad
som beräknats ■— man må nu sedan uppskatta dessa kostnader
med den ena eller den andra af de förut anförda siffrorna. Jag
frågar: kan detta af Riksdagen lämnas oanmärkt? Kan man
verkligen säga, att här icke föreligger ett fall, då enligt grund¬
lagens ord »ett af Riksdagen fastställdt anslag blifvit öfverskri-
det»? Finnes icke det fallet här, så vet jag icke, huru man öfver
Fredagen den 26 maj, f. m.
11 Nr 58.
hufvud taget skall konstatera ett öfverskridande, för att det skall Ana- fuiibor-
anses vara styrkt.
Ännu återstår emellertid att granska en viktig del af kon - ^ådsp/otokoi-
stitutionsutskottets resonemang. Det är den delen, i hvilken ut- len m. m.
skottet behandlar hvad jag nyss kallat det andra faktum i öf- (Forts.)
verskridandet — kostnadernas faktiska stegring för året 1909
långt utöfver hvarje »tillgängligt» belopp. Konstitutionsutskottet
söker att i en hastig vändning komma ifrån detta genom att
uteslutande hålla sig till de af myndigheterna beräknande utgif¬
terna. Utskottet anser, att det icke kan läggas föredraganden
»till last», såsom utskottet uttrycker sig, att anslaget blifvit öfver-
skridet, därför att beräkningarna hållit sig inom det utaf utskot¬
tet såsom disponibelt angifna beloppet, 1,800,000 kronor. När så
förhåller sig, är den föredragande fri, och något ansvar kan ej
göras _ gällande.
Är nu detta riktigt?
Det är ju gifvet, att i fråga om beräkningars giltighet och
förmåga att slå in man får lof att bedöma en myndighet och
en föredragande med en viss hänsyn. Det finnes förhållanden,
under hvilka beräkningarna måste slå fel, huru omsorgsfullt upp¬
gjorda de än äro, och omständigheter kunna komma till, hvilka
trotsa hvarje mänsklig beräkning och därför kunna — utan ve-
derbörandes förvållande •— leda till ett öfverskridande. Man får
betrakta sådana ting med en viss välvillig uppskattning af de svå¬
righeter, som vederbörande kan hafva att öfvervinna i sina be¬
räkningar. Men med all välvilja i den riktningen existerar dock
en gräns, utöfver hvilken välviljan icke bör få gå. Och det sy¬
nes mig verkligen, att den gränsen här är utaf konstitutionsut¬
skottet öfverskriden.
Utskottet har icke visat, att öfverskridandet beror på sådana
opåräknade omständigheter, som kunna rimligen förklara det¬
samma. Hvad utskottet förmäler om vissa ökningar, som skulle
hafva uppstått på grund af »oförmodadt fyllande af förefintliga
vakanser» eller stegrade kostnader »för skolor in. m»., det kan,
äfven om man skulle godtaga, att stegringarna i dessa delar icke
bort kunna mer eller mindre förutses, alldeles icke vara tillräck¬
ligt att förklara en så oerhörd brist som den, hvilken här före¬
ligger. Och vidare: när man ser en sådan brist uppkomma, då
bör man väl fråga sig, om icke det hade funnits något skäl till
en särskild varsamhet, som hade kunnat förebygga en sådan
olycka. Det har utskottet aldrig frågat sig, men mig synes, att
det verkligen borde hafva tagit upp den frågan. Det förhåller
sig nämligen så, att öfverskridandet år 1909 alldeles icke kom
såsom någon blixt från klar himmel, till fullständig öfverrask¬
ning för marinmyndigheterna. Liknande företeelser hade yppat
sig för de två föregående åren. År 1908, i början af året, an¬
mälde marinförvaltningen, att de tillgängliga medlen väsentligen
Nr 58. 12
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
understego det årets anslag, på grund af brist från 1907. Och
år 1909 anmälde marinförvaltningen likaledes, att samma förhål¬
lande förelåg: en brist hade uppstått för 1908, som okat den
gamla bristen, och som ytterligare sänkte, proportionsvis, det till¬
gängliga medelsbeloppet för 1909. Det är visserligen icke så, att
hela bristen för åren 1907 och 1908 i början af år 1909 var
klarlagd. Men så mycket hade redan kommit fram, i fråga om
dessa båda års brister, först 1908 och sedan 1909, att den före¬
dragande år 1909 ovillkorligen borde hafva varit varnad, ovill¬
korligen borde ha uppmärksammat, att beräkningarna under dessa
senaste år visat sig osäkra och otillfredsställande. Och denne
föredragande var såväl i början af år 1908, när bristen för 1907
anmäldes, som i början af 1909 samme man, statsrådet grefve
Ehrensvärd. Då förefaller det verkligen, som om man hade all¬
deles särskild rätt att fordra, att den man, som af erfarenheten
erhållit sådana varningar, på allvar skulle gått till en granskning
af de honom nu 1909 förelagda beräkningarna. Kommer den
mannen ut för en sådan malör, att år 1909 öfverskridandet blir
större än någonsin förut, blir fullkomligt orimligt stort, då skall
det verkligen fordras en egendomlig uppfattning utaf hvad en
föredragande minister har till uppgift, om man säger, att detta
»icke kan läggas honom till last». På ett sådant sätt att »bereda
och föredraga», ett departements viktigaste ärenden faller ovill¬
korligen äfven ett personligt ansvar, såvidt öfver hufvud taget
något ansvar skall finnas.
Man önskar kanhända bekräftelser på de omdömen jag här
uttalat om försummelserna i fråga om granskning af beräknin¬
garna. Jag skall be att få gifva två, som stå så fjärran som
möjligt från partiskhet mot marinens militära myndigheter. Den
ena bekräftelsen härleder sig från herr Tenow, som uti sin ut¬
redning på grund af de iakttagelser han gjort om de militära
myndigheternas sätt att göra kostnadsberäkningar, uttalat sig med
icke ringa skärpa om dessa myndigheters sangviniska uppfattning
af konstnadernas ställning till anslagen och som sammanfattar sitt
omdöme om deras beräkningar så, att ett dylikt förfarande »icke
kan under några omständigheter försvaras». Det yttrandet är
icke direkt fälldt om statsrådet, det' är fälldt om de marina myn¬
digheterna, men i spetsen för dem såsom deras chef och ansva¬
rige ledare inför Riksdagen står statsrådet, och honom i främsta
rummet drabbar därför omdömet. Det andra omdömet — min¬
dre skarpt i formen af naturliga anledningar, men icke desto
mindre af ett visst intresse — är fälldt af ingen mindre än hans
excellensen herr statsminister Lindman. Statsministern har själf
i det yttrande, han till statsrådsprotokollet afgaf, när det nu snart
till behandling föreliggande förslaget om ersättning af bristen
föredrogs, gjort den anmärkningen, att marinens kostnadsberäk¬
ningar »icke varit grundade på tillräckligt fasta förutsättnin-
Fredagen den 26 maj, f. m.
13 Nr 58.
gar». Yttrandet är, som sagdt, mildt i formen, och jag begär
och väntar naturligtvis icke någon större skärpa från det hållet;
men det synes mig vara belysande i hvarje fall.
Så mycket är visst, att vill man icke totalt uppgifva all möj¬
lighet att utkräfva ett konstitutionellt ansvar på grund af öfver-
skridna anslag, då nödgas man ovillkorligen fordra af ett före¬
dragande statsråd, att han också skall stå till ansvar för, att de
af honom stadfästade beräkningarna visa sig någorlunda tillfreds¬
ställande. Och någorlunda tillfredsställande äro de icke, när de
öfverskridas med mellan 30 och 40 procent och när detta öfver¬
skridande sker efter att vederbörande statsråd år från år har ge¬
nom liknande öfverskridanden blifvit varnad för en sådan
eventualitet.
Det är dessa tvänne omständigheter, först det medvetna
öfverskridandet vid beräkningarna för 1909, och sedan det all¬
deles kolossala faktiska öfverskridandet utöfver de gjorda beräk¬
ningarna, det är dessa tvenne omständigheter, som tillsammans
konstituera det konstitutionella läget i fråga om anslaget till flot¬
tans öfningar för år 1909. Här är sannerligen icke fråga om
hvad konstitutionsutskottets ordförande i förrgår yttrade i Första
kammaren, nämligen att fälla en person på sådant sätt som
skedde »i urgamla tider», därför att denna person »objektivt sedt
begått en förseelse, äfven om den förseelsen ej kunde tillräknas
honom såsom verklig skuld». Här föreligger icke blott en »objek¬
tiv förseelse», som i och för sig är allvarsam nog, utan bär är
därjämte just fråga om hvad som kan tillräknas vederbörande
såsom »verklig skuld». Och det är den andel, som han, just
han, har i det faktum, att icke bättre anstalter blifvit vidtagna
för att hålla anslaget inom den af Riksdagen gjorda begränsnin¬
gen. Man kommer icke heller ifrån detta med att säga, hvad samme
talare ytterligare anförde i Första kammaren, nämligen att svensk
grundlag för ansvars utkräfvande förutsätter, att den anmärkta
felaktigheten inneburit »ett obehörigt utöfvande af vederbörandes
ämbete». Den svenska regeringsformen har i § 107 några ord
om nit, skicklighet och drift, som visa något helt annat. De äro
tågna så allmänt, uppenbarligen just för att gifva tillfälle att
ingripa mot ett statsråd, äfven när icke någon direkt »obehörig¬
het» i ämbetsförvaltningen har förekommit. Och skulle man
verkligen kunna förneka, att de orden — brist på »nit, skick¬
lighet och drift» — verkligen äro tillämpliga i detta fall, oänd¬
ligt mycket mer tillämpliga, än de bruka vara, när anmärkningar
framställas för »obehörighet» i ämbetsutöfning i en eller annan
detalj? Skulle man kunna förneka, att de orden innesluta icke
blott positiva förgripelser på hvad som är konstitutionell ord¬
ning eller laga rätt här i landet, utan också inbegripa hvad jag
vill kalla underlåtenhetssynder, försumlighet, i strängare eller
mildare bemärkelse? Det är detta, som måste sägas ha förekom-
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
Sr 58. 14
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. in.
(Forts.)
mit i det fall, som här behandlas, och det är därför som, enligt
reservanternas mening, ansvarighet måste göras gällande mot ve¬
derbörande statsråd.
Till hvad jag nu här tämligen utförligt anfört om den kon¬
stitutionella ställningen i fråga om anslaget för 1909 skall jag
lägga endast ett par korta ord om samma anslags förvaltning år
1910. För det året föreligger icke, såvidt man åtminstone hit¬
tills känner, något öfverskridande af anslaget och torde icke hel¬
ler komma att föreligga. Men det är att märka, att medan den
nu afgångne sjöministern innehade sin post, så var man verk¬
ligen, efter allt att döma, på mycket god väg att åstadkomma
ett öfverskridande äfven för detta år. Den 9 mars 1910 stad¬
fäste nämligen grefve Ehrensvärd en öfningsplan för flottan un¬
der år 1910, ocli han stadfäste denna öfningsplan utan att ha
afvaktat marinförvaltningens uppgift om livilka medel, som vore
för året tillgängliga samt utan att veterligen på något sätt ha
sökt göra några som helst andra beräkningar öfver dessa tillgäng¬
liga medel. Han stadfäste vidare öfningsplan en så, att den upp¬
tog på papperet en beräknad kostnad af 1,762,000 kronor, om
man nämligen inräknar hvad som för 1909 var veterligen för-
brukadt, utan att man då hade haft penningar att betala med, och
som således måste betäckas 1910; d. v. s., han fastställde utan
inhämtad kännedom om de tillgängliga medlen eu öfningsplan,
som med icke mer än 38,000 kronor understeg det anslag, hvil-
ket var uppfördt i årets stat. Det lär icke finnas något tvifvel
om, att en sådan marginal som dessa 38,000 kronor, en margi¬
nal för fel i beräkningarna och för oförutsedda utgifter af alla
slag, är alldeles för liten, och att den helt enkelt predestinerar
till att ett öfverskridande måst äga rum, om planen hade blifvit
utförd. Nu blef den icke utförd, men hvarför? Jo, därför att
såsom ett slags räddning därifrån kom det dunderslag, som låg
i marinförvaltningens underdåniga skrifvelse den 30 mars 1910,
denna skrifvelse, som först till hela dess vidd blottade bristen
inom flottöfningsanslaget. Nu måste man börja inskränkningar,
och det är kändt och erkändt, att redan den då varande sjömi¬
nistern verkligen gjorde början till dessa inskränkningar, en efter
annan, ehuruväl man också finner, att den verkliga nya, defini¬
tivt begränsade planen stadfästes först efter hans afgång, på hans
efterträdares föredragning. Men det har synts reservanterna, att
hvad som skedde, när man den 9 mars fastställde denna stora
öfningsplan, likväl ovillkorligen påkallade en anmälan, påkallade
den ur den synpunkten, att en sådan plan icke borde få fast¬
ställas utan någon som helst öfversikt öfver de tillgängliga med¬
len, och påkallade den icke mindre ur militär synpunkt, därför
att just på den grund, att man så oförsiktigt utfärdade denna
första plan, måste sedan under loppet af det första halfåret 1910
flottans öfningar genomgå en serie utaf reduktioner, som icke
Fredagen den 26 maj, f. m.
15 Nr 58.
gärna kunnat undgå att ytterst ogynnsamt inverka just på det^ff- fullbor-
militära sammanhanget och effektiviteten i dessa öfningar. Så- dad dransk-
dant borde ha kunnat förekommas med litet bättre förutseende,'rådsp/otokol-
—- genom att icke fastställa hela planen utan någon hänsyn till ien m. m.
»tillgängliga medel». Och på så sätt bidrager äfven användnin- (Forts.)
gen af 1910 års anslag att förstärka den bild, som användningen
af 1909 års anslag har gifvit.
Allt hvad jag nu har talat om, främst hvad som rör öfnings-
anslagets användning under 1909, men äfven hvad angår öfnin-
garna under 1910, allt detta har konstitutionsutskottet lämnat
utan anmälan. Hvad som på detta område passerat, det kräfver
enligt konstitutionsutskottets omdöme icke mer än ett platoniskt
uttalande, att utskottet, såsom det heter, »förväntar» af det
initiativ, som Kungl. Maj:t redan i fjol vidtagit, »att hittills va¬
rande missförhållanden å detta område för framtiden skola kunna
undvikas». Jag är något öfverraskad öfver denna af utskottet
uttalade admonition i och för sig. Jag tror, att det är Riksdagen,
som har att uttala förväntningar af denna art, och icke konsti¬
tutionsutskottet; utskottet har därvidlag påtagit sig eu roll, hvil¬
ken icke tillkommer detsamma. Men därmed må nu förhålla sig
huru som helst — hufvudsaken är dock den, att man öfver huf¬
vud taget anser sig kunna behandla, hvad som sålunda försiggått,
endast med ett dylikt platoniskt uttalande. Reservanterna ha till¬
låtit sig uttala, att om ett dylikt förfarande finge stå obestridt,
skulle detta kunna leda till ett ödesdigert uppgifvande af Riks¬
dagens i svensk grundlag stadgade rätt till kontroll öfver riks¬
styrelsen, och reservanterna stå för det omdömet.
De svenska grundlagarna stadga för det konstitutionella an¬
svaret former, som äro mycket gammalmodiga och mycket otill¬
räckliga. Ingen kan mera än jag vara öfvertygad om, att dessa
direkt stadgade former måste suppleras med helt andra sätt för
Riksdagen att komma till tals med statsråden och att på dem
inverka. Jag öfverskattar således ingalunda de gamla ansvarig¬
hetsformerna, men sådana de nu äro, äro de dock icke utan sin
betydelse och få icke utaf en representation, medveten om sin
uppgift och sin rätt i statslifvet, uppgifvas. De formerna ha i
alla händelser den fördelen, att de åtminstone i sitt syfte söka
höja sig öfver partigränserna, att de söka leda fram till omdömen
om regeringens handlingar på mera objektiva, och allmänt er¬
kända grunder. Det har också, i synnerhet inom denna kam¬
mare, under årtionden varit vanligt, att man sökt att tillämpa
sådana objektiva grunder. Här finnes i Andra kammaren en
verklig tradition att värna om Riksdagens rätt, så långt grund¬
lagarnas konstitutionella former medgifva, och för ingen del af
statsstyrelsen har den traditionen varit starkare och iakttagits med
större noggrannhet än när det gällt finanserna, grundvalen och
utgångspunkten för hela den svenska Riksdagens faktiska makt-
Nr 58. 16 Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. fullbor- ställning. Ingenstädes har man varit mera rädd för att låta re¬
dad gransk- gerjngen förgripa sig på Riksdagens befogenhet än i fråga om
"råds “rotokoi- finanserna. Jag vill i detta afseende blott erinra om den långa,
len m. m. sega, numera val afslutade strid, som förts för att begränsa re¬
ports.) geringens disposition öfver besparingarna. Äfven i fråga om re¬
servationsanslagens öfverskridande har Riksdagen, när därtill funnits
anledning, visat samma ömtålighet. Jag påminner sålunda än
en gång om den anmärkning, som år 1892 afgafs af konstitu¬
tionsutskottet, och om reservationerna inom konstitutionsutskottet
vid riksdagarna 1904 och 1905. Dessa af mig anförda föregå¬
ende fall ha sitt särskilda intresse däri, att vid samtliga dessa
tillfällen samlade sig medlemmar från olika partier för att häfda
Riksdagens rätt. Vid debatten år 1892 angående den då gjorda
anmärkningen var en af de främsta talarna för Riksdagens rätt
herr Hans Andersson i Nöbbelöf, och till reservanterna såväl
1904 som 1905 hörde herr Jansson i Djursätra.
Det är nu första gången efter år 1905, som ett öfverskri¬
dande blifvit konstateradt, och ett öfverskridande, som i omfatt¬
ning ställer långt i skuggan hvad som någonsin förut veterligen
inträffat. Men nu har konstitutionsutskottets starka högerkärna
från Första kammaren med sig förenat icke mindre än tre med¬
lemmar af Andra kammaren, och detta ehuru det fall, som nu
föreligger, är ofantligt mycket mera svårartadt ur alla synpunk¬
ter än de fall, som förelågo 1904 och 1905 och då föranledde
anmärkning af reservanterna från denna kammare. Detta ger
konstitutionsutskottets nu behandlade betänkande en om möjligt
ännu allvarligare innebörd, än hvad som ligger redan i betän¬
kandets behandling af frågan om anmärkning i och för sig. Ty
här visar sig — det måste sägas rent ut — hos män af denna
kammare, hvilka förr hållit hårdt på Riksdagens rätt, en tendens
till uppgifvande af denna rätt. Och den tendensen får sin fulla
och ödesdigra belysning, om man ser hvad som nu inträffat i
sammanhang med vissa andra tidigare händelser under den nu
slutande riksdagsperioden.
Det har i själfva verket under dessa tre senaste år gång på
gång inträffat, att de gamla traditionerna om Andra kammarens
plikt att häfda Riksdagens rättigheter fått maka åt sig. Början
gjordes under periodens första riksdag 1909, i striden om den
hastigt ryktbara § 46 riksdagsordningen, när regeringen gjorde
gällande en tolkning, som inkräktade på riksdagsutskottens häfd-
vunna arbetssätt och som utgjorde en fara för hela riksdags-
maskineriet. Då fick regeringen sitt stöd, låt vara ännu ett nå¬
got skrufvadt stöd, bland annat från män i denna kammare, som
förr noga vakat öfver Riksdagens rättigheter. Fortsättningen
kom, när samma regering det följande året, år 1910, drog fram
sin nya, öfverraskande tolkning af § 90 regeringsformen, en tolk¬
ning, som med de ordalag, hvari den framlades, tycktes komma
17 Nr 58.
Fredagen den 26 maj, f. m.
att ställa alla debatter om enskilda regeringsåtgärder fullkomligt
osäkra tycktes hota att afklippa Riksdagens rätt att diskussions-
Yis profva sadana enskilda regeringsåtgärder. Protester uteblefvo
icke tran den ena sidan af denna kammare; den andra sidan
samma sida, som accepterat den nya tolkningen af S 46 riksdags¬
ordningen, teg stilla och lät sig behaga. Det lärer icke kunna
undgå någon uppmärksam iakttagare, att hvad som i dessa dagar
skett nar konstitutionsutskottets majoritet friade grefve Ehren-
svard, stål’ i ett direkt sammanhang med dessa händelser under
mregaende ar. Samma män, som skyndade att år 1909 för¬
svara regeringens tolkning af § 46 riksdagsordningen, samma
man . ar det äfven, som nu neka att göra ansvar gällande emot
regeringen för 1909 års öfverskridande af anslaget till Pottans
oinmgar. Förut har man funnit sig i att Riksdagens arbetssätt
!n. raJjtas> np ar turen kommen till Riksdagens finansmakt, siälfva
hörnstenen för dess myndighet. Icke heller nu vill man gå med
pa att beifra hvad som dock måste kallas ett ytterst betänkligt
forgripande pa Riksdagens rätt. Det ser, om man betraktar dessa
ars händelser i sammanhang, verkligen ut, som om alla gamla
garantier skulle brista och all gammal åskådning om hvad det
åligger Riksdagen att för sin ställning i statslist häfda skulle
från den sidan af denna kammare nu få falla. Hvad omdömet
maste blifva om en sådan hållning, det skall jag icke nu här
uttala. Men det kommer att sägas sedan, och sägas snart, med mycket
större eftertryck, än hvad jag här skulle kunna göra — det kommer
att sagas af många tusen röster ute i landet under denna sommar
ba som fragan nu föreligger, har Andra kammaren icke nå-
gon möjlighet att direkt rätta hvad konstitutionsutskottets majo-
17e|t beslutat äfven om, såsom jag hoppas, kammaren anser att
utskottet förfarit oriktigt. Enligt häfdvunnen uppfattning af
inneborden af § 107 regeringsformen kan, när konstitutionsut¬
skottet^ icke gjort någon anmärkning, en sådan icke heller göras
utaf någon åt kamrarna. Men det är däremot likaledes en häfd¬
vunnen uppfattning, att åtminstone konstitutionsutskottets för¬
farande såsom sådant kan bli föremål för ett uttalande ifrån
denna kammare. Det har upprepade gånger händt, att i denna
kammare konstitutionsutskottets memorial i frågor sådana som
denna lagts till handlingarna med ogillande af utskottets för¬
faringssätt. Nar ingen annan möjlighet finnes att gifva uttryck
åt den mening, hvilken jag hoppas och tror vara den alldeles
öfvervägande i denna kammare, ber jag att få upptaga denna
form. Och jag gör det därför, att jag hoppas, att Andra kam¬
maren vill för sm del frånsåga sig hvarje andel i det, som jag
kallat uppgifvande af Riksdagens rätt, samt att kammaren vill
för kommande tider och kommande konstitutionsutskott göra tyd-
hg, att pa det sättet vill den icke hafva ansvarigheten i fråga om
of ver skridna anslag tillämpad i den svenska Riksdagen.
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 58. 9
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
Sr 58. 18
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
Fredagen den 26 maj, f. m.
Jag anhåller sålunda att få yrka, att kammaren behagade
besluta att med ogillande af konstitutionsutskottets förfaringssätt
lägga betänkandet i denna punkt till handlingarna.
I detta yttrande instämde herrar vice talmannén af Caller-
holrn friherre Bonde, Branting, friherre Palmstierna,Martin Gn-
venstedt. Forsling, Johansson i Jönköping, Wallis, Berg i btoek-
holm, Wavrinsky, Cervin, Hagberg, Kobb, Kjellberg, lassen Nils¬
son i Malmö, grefve Hamilton, Pålsson, Berg i Goteborg, Lund¬
aren i Varberg, Karlsson i Göteborg, Wijh, Gibson, Ahlfvengren,
Åkerman, Bogren, Thylander, Leander, Winberg, Palme Byström,
Johansson i Stockholm, Söderberg i Stockholm, Lindqvist, Bindley,
Åberq, Wallin, Juhlin, Tengdahl, Gustafsson i Vi, Bosson, Lager¬
blad, Jönsson i Ref vinge, Larsson i Säby, NeiglicJc, Olausson, Krön¬
ing! Berg i Munkfors, Igel, Forsling, Ericsson i Valuta, Lars¬
son i Västerås, Bengtson i Glösbo, Starbäck, Jonsson i Ha Sand¬
ström Wilson, Karlsson i Fjät, Kvarnzelius, Hagstrom,Lundström,
Carlsson i Malmberget, Norlén, Bromée i Billsta, Olsson i bee,
Moqren, Lindgren i Skog, Hedström, Ström i Transtrand Eriksson
i Grängesberg, Schotte, Hassel ginst, Borg, Svensson i JSy köping,
linne, Waldén och Böing.
Herr Thorsson: Herr talman! Då jag nyss begärde ordet,
o-iorde lag detta icke för att gifva mig in på några försök till
tolkning af konstitutionsutskottets göranden och latanden, utan
närmast för att afgifva en liten förklaring i anledning af hvad
som förekommer i statsutskottets protokoll rörande detta ärende,
hvilket protokoll är intaget i konstitutionsutskottets utlåtande. korn
bekant föras inga diskussionsprotokoll i statsutskottet, utan endast
protokoll öfver utskottets beslut. Jag skulle icke här ha tagit till orda
i denna fråga, om detta protokoll från statsutskottet atergifvit livad
som föregick beslutet. Protokollet är så affattadt, att däraf tyckes
framgå, att alla, som velat, att statsutskottet skulle inför konstitu¬
tionsutskottet anmäla förra statsrådet grefve Ehrensvärd, skulle ha
varit fullt eniga om motiven till denna anmälan. Jag vill da meddela
att lag för min del ursprungligen yrkade, att statsutskottet utan att
gorå något uttalande, vare sig i den ena eller andra riktningen skulle
i enlighet med grundlagens bud öfverlämna denna anmälan till
konstitutionsutskottet. Jag säger detta därför, att å sid. 19 i
utskottets utlåtande står att läsa, att grefve Wachtmeister yrkade
bifall till särskilda afdelningens förslag till skrifvelse till konstitu¬
tionsutskottet med af honom föreslaget tillägg. Märkvärdigt nog
återfinnes icke detta tillägg i protokollet, utan det star dar kort
och godt, att han gjort ett tillägg. Detta obefintliga tillägg från
o-refve Wachtmei sters sida var så formuleradt, att statsutskottet
därmed uttalade såsom sin mening, att utskottet icke ansåg veder¬
börande statsråd skyldigt. Jag hade innan grefve Wachtmeister
Fredagen den 26 maj, f. m.
19 Nr 58.
framställde sitt yrkande framställt det yrkandet, att, såsom jag Ang. fulibor-
nyss sade, i öfverensstämmelse med grundlagens bud, kort och dad fl™nsk-
godt en anmälan skulle göras. Att majoriteten från olika utgångs- ning af stats'
punkter sedan blifvit enig vid den slutliga voteringen angående 'tf'™
principen om anmälan är ju naturligt, då vi ansett, att grund- (ForU) '
lagens bud skulle häfdas. ^ j
Då jag ville, att. anmälan sålunda skulle göras till konstitu¬
tionsutskottet, hyste jag då den uppfattningen, att konstitutions-
utskottet icke ens skulle vilja få öfver sig ens skenet af att vilja
undandraga från ansvar den, som skulle befinnas ha öfverskridit
grundlagarna. Jag skall, såsom jag yttrade i början af mitt an¬
förande, icke gifva mig in på någon tolkning af grundlagarna,
men det intrycket har jag åtminstone fått, att när ett anslag öf-
verskridits med ett belopp, som enligt den ena beräkningen när¬
mar sig en miljon kronor och enligt en annan beräkning öfver-
stiger denna summa, måste det vara en grundlagsstridig hand¬
ling, som begåtts. Skulle den uppfattningen delas af denna kam¬
mare, som göres gällande från alla håll, där man icke vill på
något sätt beifra detta öfverskridande, nämligen den uppfattnin¬
gen, att det i detta fall ansvariga statsrådet varit vilseledt af sina
underordnade myndigheter, och om detta sedan godtoges såsom
Riksdagens mening, skulle vi råka in i ett synnerligen bekym¬
mersamt läge. Det kan väl aldrig komma att stå väl öfverens
med en klok hushållning, att Riksdagen sålunda afsäger sig rätten
att utkräfva ansvar gentemot den eller dem, som på ett sådant
sätt, som handlingarna här utvisa, hushållat med af Riksdagen
anvisade medel. Jag kan för min del icke finna, att man kan
uppsöka någon annan inför Riksdagen ansvarig än vederbörande
statsråd, ty lägges det i statsrådets hand att ha den högsta myn¬
digheten och det högsta inflytandet och äger han rätt att ingripa,
nar och hvar han behagar, så måste därmed absolut följa, att
man kan fordra, att han skall äga skyldighet att svara för de
handlingar, som förekomma inom hans förvaltningsområde. Det
kan aldrig komma att bli riktigt väl beställdt, om man skulle
gorå gällande den uppfattningen, att därför att Riksdagen vid
flera föregående tillfällen så att säga har sett genom fingrarna
med de felande, därigenom häfd skulle vara gifven för, att in¬
genting nu skulle vidtagas. Vore det på det sättet, skulle ju
strängt taget Riksdagens härvaro blifva fullständigt öfverflödig.
I ena fallet kunde statsrådet blott säga: det har jag gjort på god
tro; i andra fallet kunde han säga: mina underordnade myndigheter
ha räknat med blott hälften af de verkliga kostnaderna, och då
det är för mig personligen omöjligt att öfverblicka mink under¬
ordnade myndigheters beräkningar, är jag konstitutionellt fri från
ansvar. Hur skulle Riksdagen då kunna komma till tals med
regeringen, som har ansvaret för skötseln af landets finanser?
Hvar skulle Riksdagen utkräfva ansvar? Skulle Riksdagen ge
Nr 58. 20
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len in. m.
(Forts.)
Fredagen den 26 maj, f. m.
sig in på marinförvaltningens expedition och söka efter syndaren
där? Eller skulle Riksdagen gå till marinstaben och söka efter
syndaren där? Eller skulle Riksdagen söka honom hos chefen
för flottans öfningar? Riksdagen har ett statsråd, som är ansva¬
rigt, och af honom skall Riksdagen söka ut sin rätt. . Det blir
alltid så, att det statsråd, som förvaltar ämbetet, får i fortsätt¬
ningen bära ansvaret för de handlingar, som under hans ämbets-
ansvar utförts, man må sedan försöka genom juridiska, filosofiska
eller teologiska spekulationer gorå honom fri; inför det vanliga
sunda förnuftet blir han aldrig fri från sitt ansvar; jag instäm¬
mer i herr Edéns yrkande.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman, mina herrar! Herr
professor Edén har på sitt vanliga glänsande sätt här ådagalagt
sin lärdom och sin kunskap på statsrättslifvets område. Men
han har i sitt långa föredrag icke blott behandlat hvad frågan
för närvarande gäller, nämligen ifrågasatt anmärkning mot eu
viss departementschef, utan han har tillika försökt att gorå sak
såväl med konstitutionsutskottets majoritet som äfven med denna
kammares minoritet. För min de! får jag säga, att jag icke
rätt kan förstå, att professor Edén anser det vara lämpligt att
ovillkorligen fordra af oss, som icke tillhöra majoriteten i denna
kammare, att vi i alla fall skola hafva precis samma åsikter och
uppfattningar som majoriteten, endast därför att majoriteten sa
fordrar. Mot ett sådant anspråk kan jag icke annat än inlägga
min protest.
Professor Edén har vid pröfningen af själfva sakfrågan be¬
handlat icke blott hvad som har förekommit under år 1909, utan
han har äfven vidrört frågan i hvad den angår 1910. Jag skall
för min del iakttaga samma förfarande och ber nu att särskild!;
få framhålla vissa omständigheter, som professor Edén af lätt
begripliga skäl för sin del icke ansåg lämpligt att vidröra.
Den 30 mars 1910 inkom marinförvaltningen till Kung!.
Maj:t med approximativ beräkning af medelstillgången för årets
flottöfningar. Som denna beräkning icke godkändes af chefen
för marinstaben och inspektören för flottans öfningar till sjöss,
remitterades ärendet åter till marinförvaltningen den 17 maj 1910
för ytterligare utredning och undersökning.
Sedan denna blifvit vidtagen, inkom marinförvaltningen till
chefen för sjöförsvarsdepartementet med en den 10 januari 1911
dagtecknad skrifvelse jämte en i ämbetsverkets bokslutskontor
utarbetad promemoria, med stöd af hvilken promemoria förvalt¬
ningen sökt visa medelstillgången vid 1909 års slut.
Den brist, som vid denna tidpunkt förefanns, skulle, enligt
samma promemoria af den 10 januari 1911,
21 Xr 58.
Fredagen den 26 maj, f. m.
för år 1907 belöpa sig till kr. 198,603: 57
» » 1908 » » » » 449,189: 62
» » 1909 » » » » 645,380: 79
det blir tillhopa en summa af kr. 1,293,173: 98.
De brister, som under åren 1907—1909 enligt förutnämnda
promemoria uppstått, hafva emellertid icke kommit till synes å an¬
slagets konto i marinförvaltningens hufvudbok. Af de tabeller
under rubrik »Marinförvaltningen», som finnas införda i Riks¬
dagens revisorers berättelse rörande granskning af statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning under samma år, och hvilka
tabeller upprättats i öfverensstämmelse med ämbetsverkets huf-
vudböcker, framgår tvärtom, att å anslaget skulle vid slutet af
år 1907 funnits en reservation, uppgående till 235,837 kronor 18
öre, och vid slutet af år 1908 en reservation af 30,012 kronor
82 öre, medan för år 1909 visserligen skulle hafva uppkommit
en brist, som dock uppgått till endast 190,014 kronor 91 öre mot
den i förvaltningens åberopade promemoria uppgifna bristen för
samma år af 645,380 kronor 79 öre.
Anledningen till att kontot i hufvudboken kan utvisa be¬
hållning, oaktadt å anslaget i verkligheten förefinnes brist, för¬
klarar marinförvaltningen i sin skrifvelse den 10 sistlidna januari
vara att söka däruti, att i bokslutet endast ingå formellt affärda
utgifter, under det att en del förskottsvis bestridda utbetalningar
inflyta först i ett följande ars bokslut. Detta föranleder gifvet-
vis, att de i hufvudboken för visst år å anslaget affärda utgifterna
utgöra en sammanblandning af kostnader för olika år. Total¬
kostnaderna för räkenskapsåret finnas således fördelade på flera
års huf^Tidböcker; och att det kan dröja ganska länge, innan de
blifvit till sitt definitiva belopp affärda, bestyrkes däraf att, såsom
marinförvaltningens skrifvelse till Kung!. Maj:t den 30 mars 1910
gifver vid handen, beräkningen af de för sagda år disponibla
medel för flottans öfningar uppgjorts med ledning af, bland annat,
190/ åt s fartygslikvider, hvilka vore de sista som då vore färdiga.
Under sådana räkenskaps- och redovisningsförhållanden lärer
det vara hart när omöjligt för departementschefen att kunna hafva
fullt reda på näst föregående års kostnader; och jag betviflar,
att om professor Edén hade varit sjöminister, han hade kunnat
få bättre reda på hur räkenskaperna för hvarje år stodo.
Vidare _ skall jag i anledning af statsutskottets anmälan till
Riksdagen i anledning af öfningsanslagets öfverskridande be att
få påpeka ett uttalande, som statsutskottet enhälligt har gjort
och inryckt i sin skrifvelse till konstitutionsutskottet. Utskottet
säger:
»Då utskottet i öfverensstämmelse med riksdagsordningens
§§ 39 _ och 57 gjort anmälan till Riksdagen med anledning af
flottöfnmgsanslagets öfverskridande och till stöd för denna anmä-
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
Nr 58. 22
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m, tji.
(Forts.)
Fredagen den 26 maj, f. m.
lan anfört ofvanstående — d. v. s. hvad utskottet sagt förut
anser utskottet sig dessutom böra meddela,
att skulden för öfverskridaudet af flottöfningsanslaget ej rätt¬
visligen kan påbördas f. d. statsrådet grefve Ehrensvärd allena,
utan till en väsentlig del måste tillskrifvas
dels det föråldrade och långsamma räkenskaps- och redovis¬
ningssystem, som användes inom marinförvaltningen och dess
underlydande räkenskapskontor samt vid bokföringen inom flottan,
dels bristen på ekonomisk samverkan mellan de olika myn¬
digheter, som lyda under sjöförsvarsdepartementet, och
dels den omständigheten att flottans öfningar i regeln kostat
betydligt större summor än de i kostnadsberäkningarna upptagna.»
Beträffande frågan huruvida Kungl. Maj:t ägde rätt att för
1909 års öfningar använda hela det för samma år anslagna be¬
loppet 1,800,000 kronor, oaktadt antagas måste, att brist i före¬
gående års anslag förefanns, hyser jag den bestämda uppfattnin¬
gen att Kungl. Maj:t ägde denna rätt. Anslaget är nämligen af
Riksdagen beviljadt för att genom årliga öfningar till erforderlig
omfattning vidmakthålla flottans stridsberedskap, hvithet ändamål
skulle kunna äfventyras, därest större inskränkningar i dessa öf¬
ningar vidtoges i anledning af befarad, men icke till beloppet
konstaterad brist genom förut skedd öfverbetalning. Härmed har
jag ingalunda velat godkänna, att godtyckligt öfverskridande af
det ifrågavarande anslaget opåtaldt må äga rum. Då öfverbetal¬
ning skett och blifvit till beloppet vederbörligen styrkt, bör förhål¬
landet så skyndsamt som möjligt för Riksdagen anmälas och, där
omständigheterna därtill föranleda, konstitutionellt ansvar ut-
kräfvas.
Men här har den för öfningarna upprättade planen icke,
såvidt kunnat utrönas, afsiktligt beräknats att öfverskrida det för
året beviljade anslaget; och som den för år 1909 såväl som den
för år 1910 uppkomna bristen, hvilken först under innevarande
år blifvit till beloppet känd, icke bevisligen uppkommit genom
departementschefens vållande, utan, såsom statsutskottet enhälligt
uttalat, väsentligen berott på de förhållanden, som finnas angifna
i statsutskottets af mig här förut upplästa skrifvelse, så anserjag,
att konstitutionsutskottet haft fullt giltiga skäl för sitt i frågan
gjorda uttalande.
Herr talman! Jag skulle kunnat sluta här; men då profes¬
sor Edé.n äfven ägnat min ringa och obetydliga person en viss
uppmärksamhet, så anser jag, att jag har både rätt och plikt att
ytterligare säga några ord. Professor Eden framhöll särskildt,
att jag, såsom ledamot i konstitutionsutskottet under åren 1904 och
1905, varit med om att reservera mig mot vissa regeringshand¬
lingar, som då förelågo, och som ansagos vara af ungefärligen
samma art och beskaffenhet som de, hvilka nu föreligga. Jag
vill då nämna, att jag 1904 visserligen var med såsom reservant
Fredagen den 26 maj, f. m.
23 Nr 58.
i ett särskildt fall, bland andra Men i det fall, som jag nu sär¬
skild! åsyftar, och som handlade om ett sjöförsvarsärende för den
17 juni 1903, nr 14, och hvaraf det inhämtades, att öfverbetal-
ning å reservationsanslaget till flottans öfningar hade förekom¬
mit, så ock å reservationsanslaget till beklädnad åt kustartilleriets
manskap, å reservationsanslaget till underhåll af kustartilleriets
byggnader och materiel och å reservationsanslaget till kustartille¬
riets öfningar, hade bristerna ersatts dels af motsvarande anslag
för följande år och dels äfven af medel från de allmänna be¬
sparingarna. Reservanter inom konstitutionsutskottet i detta ärende
voro herrar Bergström, Elowson, Johnsson i Bollnäs, Nydal, Bro¬
ström och jag, men icke herr af Callerholm, hvilken antagligen
då ansåg ärendet för obetydligt.
I 1905 års utskott förekom ett ungefär likartadt fall. Där
hade utskottet funnit, att åtskilliga reservationsanslag under femte
hufvudtiteln betydligt öfverskridits, och att i fråga om två af
dessa anslag, nämligen anslaget till sjukvård för flottans personal
och anslaget till underhåll af kustartilleriets byggnader och ma¬
teriel, de uppkomna bristerna blifvit täckta af medel från de all¬
männa besparingarna. Reservanterna inom utskottet i detta fall
voro: herrar Bergström, friherre Barnekow, af Callerholm, Elow¬
son, Johnsson i Bollnäs, Nydal, Hammarskjöld, Darin, Staaff
och jag.
Nu vill jag anmärka, att jag för min del icke liar ändrat
ståndpunkt i fråga om principen i sådana fall som dessa. Jag
har alltid ansett, att så snart som ett anslag blifvit öfverskridet
och förhållandet blifvit kändt och konstateradt, detta skall an¬
märkas. Aren 1904 och 1905 förelågo bestämda fakta för att
anslag voro öfverskridna till bestämda belopp, det förelåg alltså
bestämdt kända förhållanden; här däremot, när det gäller att göra
anmärkning mot den nu ifrågavarande chefen för sjöförsvarsde¬
partementet grefve Ehrensvärd, är det att märka, att bristen icke
vant till sitt belopp känd, icke konstaterad, förrän nu i år den
10 januari genom den skrifvelse, som då ingick från marinför¬
valtningen, och genom den promemoria, som åtföljde denna skrif¬
velse, ja, egentligen först efter den Tenowska utredningen.
Jag skall dessutom, alldenstund här är fråga om en insinua¬
tion om att jag icke skulle vara för själfständig i min uppfatt-
ning, be att få nämna — det har har tegats därmed i detta sam¬
manhang, men nu skall det fram — att jag 1906 var med om
att göra anmärkning mot eu af vänsterregeringens medlemmar.
Jag ansåg nämligen, att han hade förtjänt det. Jag gjorde an¬
märkning mot honom inom utskottet, och jag försvarade anmärk¬
ningen i kammaren så godt jag kunde. Detta var 1906. 1907
var jag med i konstitutionsutskottet, lika väl som nu; och då
gjorde majoriteten inom utskottet anmärkning mot samma leda¬
mot i den Staaff ska regeringen. Jag var icke med om den an-
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. in.
(Forts.)
Nr 58. 24
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
märkningen, och jag försvarade den mannen här i Kammaren
mot alla mina partikamrater: gån I, mina herrar, och gören på
samma sätt!
Jag har, herr talman, intet vidare att tillägga.
Herr von Schéele: Herr talman, mina herrar! Då jag fattar
min ställning i konstitutionsutskottet såsom ett viktigt förtroende¬
uppdrag, anser jag mig skyldig att lämna dem, som gifvit mig
uppdraget, skäl för mitt handlingssätt. Uti en af de i utlåtandet
bifogade reservationerna förekommer ett yttrande, mot hvilket
jag först har att vända mig, nämligen det yttrandet, att man
skulle i riksrätten finna icke blott den mest sakkunniga pröfning,
utan ock »den från politisk hänsyn mest skilda». Det vore be¬
klagligt, om icke inom konstitutionsutskottet hvarje medlem hade
sakkunskap nog för att fylla sitt ansvarsfulla värf, men det vore
ännu beklagligare, om politiska hänsyn därvidlag skulle vara be¬
stämmande. Detta är en insinuation så nedsättande, att helt
säkert icke blott jag, utan hvarje annan hederlig man, vill däremot
inlägga sin bestämda gensaga. Att hunna göra svart till livitt är
något som enligt gammal föreställning gäller advokater och möj¬
ligen äfven professorer, men det innebär en svår beskyllning
om man säger någon vilja göra det. Den domareed jag till följd
af min ämbetsställning aflagt, förbinder mig dessutom att iakt¬
taga full opartiskhet, men icke lär någon sådan eller annan garanti
behöfvas mot svikande af detta Riksdagens högsta förtroende. _
Hvad för öfrigt vidkommer konstitutionsutskottets uppgift
såsom dömande myndighet, ber jag att få fästa uppmärksamhe¬
ten på, att detta utskott här är i visst afseende likställdt med eu
jury, nämligen såtillvida som konstitutionsutskottet har att utreda
saken och därefter uttala sin uppfattning om det föreliggande
ärendet. Men utskottet har icke att såsom juryn fälla eller fria,
detta gör Riksdagen, efter det att kamrarna fått utredningen ifrån
konstitutionsutskottet. Då tillhör det Riksdagen icke blott att af¬
gifva en friande eller fällande dom, utan jämväl att bestämma,
huruvida ett konstitutionsutskottets utlåtande skall läggas till
handlingarna med gillande, med ogillande eller under tystnad.
Af de erinringar, * som med anledning af detta ärende gjorts
emot oss, som af samvete och rättsuppfattning känt oss förplik¬
tade att här framställa anmärkning, är det ett par synpunkter,
som jag helt och hållet tillbakavisar, och ett par andra, som jag
vill visa den hedern att bemöta dem.
De erinringar, som jag tillbakavisar utan vidare, äro först,
att felet har blifvit rättadt eller med säkerhet kommer att blifva
rättadt och vidare att den ledamot af regeringen, mot hvilken
anmärkningen är riktad, icke längre står kvar i detta ämbete.
Men bäggedera är ju sådant, som icke hör hit, då det här endast
gäller att häfda rätten.
25 Nr 58.
Fredagen den 26 maj, f. m.
De båda synpunkter, beträffande hvilka jag icke kan nekats- fuiibor-
till, att de i sig bära så pass mycken sanning, att de förtjäna dad dorisk-
att bemötas, äro följande tvenne. Den första, att det blifvit sao-dt ni."9 affst?ts,~
och med visst fog påmindt, att samma fel, som nu är anmärkt, lenZ m
blifvit begånget under en följd af år utan att någon anmärkning (Forts)
däremot blifvit gjord, och den andra synpunkten är, att felet i V
väsentlig grad berott på underordnade och att det därför skulle
vara emot dem och icke emot departementschefen, som man borde
rikta sig.
Hvad den första af dessa invändningar beträffar, nämligen
att detta fel förekommit under eu följd af år, är det ju onekligt,
aut så är förhållandet. Men det är först nu en anmälan kommit,
till konstitutionsutskottet i den form, som vi alla veta, att den
blifvit af statsutskottet gjord. Det har därför nu blifvit eu sär¬
skild anledning för konstitutionsutskottet att yttra sig, som åt¬
minstone icke i samma grad och på samma sätt förut förelegat.
Hvad angår den senare erinran, nämligen att, såsom vi
hörde den siste ärade talaren påminna om, felet till väsentlig del
berott på underordnade myndigheter, så kan jag icke förstå, att
den omständigheten, att en sak »till väsentlig del» hvilar på nå¬
gon annan, skall fritaga den, som i någon mån har meddelaktighet
i felet, i synnerhet om denne är chef för dem, livilka närmast
gjort sig skyldiga till detsamma. Jag kan ej annat än med be¬
stämdhet hålla. på, att det inom vår värld är icke blott så, att
man ofta nog icke kan med straffet träffa alla skyldiga, och att
den som träffas, understundom kan vara jämförelsevis oskyldig,
utan äfven så, att den, som intar en ledande ställning, måste,
om han än icke har någon väsentlig skuld till ett begånget fel’
likväl taga ansvaret därför på sig, då han onekligen bär ansvar
för hela det verk, som saken gäller.
Detta . är något, som för mig, som också innehar eu chefs¬
plats, alltid stått klart och blifvit på allra sista tiden genom ett
inträffadt fall bragt till starkt medvetande. I kammarrätten blef
nämligen för någon tid sedan anmärkning framställd mot en af
mina. underordnade med hänsyn till af honom förda räkenskaper,
och jag ^ tillsammans med öfriga bisittare i domkapitlet togo an¬
svaret på oss. Både presidenten i kammarrätten och advokat-
fiskalsämbetet förklarade, att aldrig finge göras gällande en sådan
grundsats som den, att man kunde till sitt försvar åberopa sig
på, att under flera föregående år liknande fel begåtts men läm¬
nats obeifrade; utan hvarje gång, som en anmärkning skedde,
måste den betraktas fritt för sig själf och vid domen tagas hän¬
syn endast till detta fall. Och, mina herrar, sedan man resonerat
på det sättet, går man tillbaka till alla de åren, under hvilka
samma förmenta felaktighet förefunnits utan att någon anmärk¬
ning framställts, och dömer äfven där till ersättningsskyldighet,
och så utkräfves ersättningen af de ledamöter i styrelsen, med
Nr 58. 26
Fredagen den 26 maj, f. in.
Ang. fuilbor- hvilkas göda minne den klandrade åtgärden försiggått. Detta
dad gransk- exempel synes mig vara fullständigt analogt med det föreliggande
ning af sats- fallet Det hårrör från ett af Sveriges kollegiala ämbetsverk, ledt
ltnTm°m. af en framstående chef, där hvar och en har tillfälle att få när-
(Forts) mare utfördt och bestyrkt hvad jag här i allmänna drag angifvit.
Slutligen ber jag att få vädja till Eder, mina herrar, såsom
representanter för svenska folket, hur det skulle taga sig ut, om
vi här helt friade en man, som icke allenast har bli f vi t af stats¬
utskottet och eu betydande minoritet inom konstitutionsutskottet
ansedd delvis skyldig, utan jämväl genom att afgå från sitt äm¬
bete i sammanhang med denna sak erkänt åtminstone någon
meddelaktighet, ehuru visserligen de underordnade myndigheterna
härvidlag gjort sig skyldiga till ett måhända ännu mer »anmärk¬
ningsvärda förhållande, då de icke anmält det betydliga, upp¬
repade öfverskridande af flottans reservationsanslag, som skett. Hvad
skulle ett sådant friande här ha för verkan inom djupa lager af
vårt folk? Ty, hvad är det väl, som utgör den säkraste och
tryggaste grunden för folkets lif i vårt land? Såvidt jag kunnat
vid studiet af historien och folksjälen finna, så är det rättsmed¬
vetandet, som bär upp det svenska folket, ett rättsmedvetande,
som understundom har fört till sådana ytterligheter, som t. ex.
under Karl XII:s tid var fallet. Änskönt landet genom denne
rättens extreme häfdare fördes till undergångens brant, fira vi
icke dessmindre med hänförelse än i dag hans minne just på
grund af dess innebörd af äkta svenskhet. Denna obetingade
känsla för livad som är rätt skulle, fruktar jag, genom ett friande
på allvarligt sätt såras, och den skada, som däraf kunde vållas,
förefaller mig vara ojämförligt mycket större än den, som på
grund af alla ändliga förhållandens bristfällighet i visst afseende
kan följa af ett sådant förfarande som det, hvilket den första
ärade talaren föreslagit, nämligen att konstitutionsutskottets utlå¬
tande med ogillande skulle läggas till handlingarna.
Jag är nu liksom vid alla föregående tillfällen, då frågor af
denna art varit före, mest böjd för att konstitutionsutskottets me¬
morial måtte här, såsom i Första kammaren sker, behandlas i
sträng öfverensstämmelse med föreskrifterna i riksdagsordningen,
och att sålunda memorialet antingen skulle läggas till handlin¬
garna eller föranleda åtgärd enligt § 106 eller § 107. Men då
jag inser, att med den häfd, som förefinnes, ett dylikt förfarande
skulle innebära bristande kraft i rättens upprätthållande, så ber
jag, herr talman, få förena mig med den förste talaren i det af
honom gjorda yrkandet.
Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Jag har begärt
ordet närmast i anledning af hvad som anförts af den ärade
talaren från Skaraborgs län. Han yttrade sig i anledning af stats¬
utskottets uttalande, som återfinnes på sidan 4 i konstitutionsut-
Fredagen den 26 maj, f. m. 27
skottets nu föreliggande memorial. Statsutskottet säger, att »skul¬
den för öfver skridandet af flottöfningsanslaget ej rättvisligen kan
påbördas f. d. statsrådet grefve Ehrensvärd allena» — jag ber därvid¬
lag att få lägga särskild tonvikt på ordet allena — utan till en väsent¬
lig del måste tillskrifvas vissa andra omständigheter, som af den
ärade talaren anfördes.
Jag skulle då vilja fråga: Hvem bär inför Riksdagen ansvaret
för att räkenskapsväsendet är riktigt ordnadt? Vidare skulle jag
vilja fråga: Hvem bär inför Riksdagen, inför representationen
ansvaret för att brist på ekonomisk samverkan mellan de under
sjöförsvarsdepartementet lydande olika myndigheterna förefinnes?
An ytterligare skulle jag vilja fråga: Hvem är det, som inför
Riksdagen har att bära ansvaret för att de kostnadsberäkningar,
som uppgöras för flottans öfningar, i verkligheten äro ordentligt
^PP§.1orda och visa sig hålla streck? För min del måste jag såga,
att det är icke. mer än en enda, som bär detta ansvar, och det
är den konstitutionellt ansvarige föredragande departementschefen.
Han och han allena skall inför Hilcsdagen härå ansvaret.
Det har vid vissa tillfällen i medkammaren talats om divi-
sionsansvar. Men skall detta slag af ansvar föras in på det rent
konstitutionella området, da vet jag för min del icke hvart vi
komma. Ansvaret skall finnas på ett ställe, jag upprepar det, på
ett enda ställe skall det ligga och bör det ligga.
Jag anhåller vidare att med hänsyn till den föreliggande
saken och till belysning af densamma få erinra, hurusom både
arméns och marinens centrala förvaltningsmyndigheter hafva om¬
organiserats, arméförvaltningen 1907 och marinförvaltningen 1908.
Jag vill inte yttra mig om organisationernas värde i det hela,
men jag vill påpeka, att i samband med att det utfärdades in¬
struktion för arméförvaltningen 1907, vinnläde sig dåvarande
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet att på grund¬
valen af den nya instruktionen också utfärda föreskrifter rörande
den ekonomiska förvaltningen vid arméförvaltningen underlydande
myndigheter. På sjöförsvarets område har det däremot icke varit
så. Efter det att en ny instruktion för marinförvaltningen behö¬
rigen utfärdats, så blef den instruktionen ingalunda kompletterad
af några som helst föreskrifter rörande förvaltningen vid de lokala
myndigheter, som sortera under marinförvaltningen. Ansvaret
kan därför icke heller enligt mitt förmenande läggas mer än på
ett enda ställe.
Bristernas omfattning var icke känd före 1910, sade den
ärade talaren på västgötabänken. Åhjo, nog voro bristerna kända
förut. Marinförvaltningens uppgifter angående tillgängliga medel
för öfningar såväl 1908 . som 1909 lämnade fullständig kännedom
därom. Jag vill för min del alldeles icke försvara marinförvalt¬
ningens brister, men rättvisligen bör dock erkännas, att om öf-
ningarna icke dragit högre kostnader än de belopp, som marin-
Nr 58.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
Jfr 58. 28
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
förvaltningen uppgifvit vara tillgängliga, så hade icke något som
helst öfverskridande kommit att äga rum. Den saken är ofrån¬
komlig och på grund däraf ber jag, herr talman, att få förena
mig med den förste ärade talaren i hans yrkande.
Herr Thyr én: Herr talman, mina herrar! Utan att inlåta
mig på tvisten, huruvida frågan om decharge för föregående års
kommandomål ännu star öppen, tillåter jag mig framställa föl-
jande anmärkningar till den motivering, hvarpå reservanterna,
herr af Callerholm m. fl., stödt sitt yrkande inom utskottet under
punkt B nr 4. . ... ...
»Utskottet har», säga reservanterna, »såsom motiv tor sitt
beslut att icke göra anmärkning, sida vid sida framställt två
olika åskådningar, som i och för sig äro af den beskaffenhet, att
den ena icke låter förena sig med den andra.» Utskottet har,
såvidt jag kan finna, icke gjort detta. Utskottet har efter hvar-
andra diskuterat två alternativa åsikter och velat visa, att hvarken
åsikten a eller åsikten b leder till anmärkning. Det har däremot
icke användt någondera, än mindre båda på en gång såsom motiv
för sitt beslut och naturligen aldrig påstått, att åsikterna a och
b skulle kunna förenas, utan rakt tvärtom. Reservanterna för¬
klara sig emellertid (sid. 74) hvarken gilla den ena. eller den
andra af dessa två alternativa åsikter utan att, såvidt jag kan se,
fullt klart uttala sig om den tredje, som skulle vara deras egen.
För egen del komma reservanterna likväl till det bestämda
resultat, att anmärkningsgrund föreligger. Då denna skall bestå
i det öfverskridande af anslagna medel, som förorsakats af vissa
beslut utaf statsrådet grefve Ehrensvärd, måste riktigheten af
reservanternas åsikt ankomma på bestämmandet dels af det ut-
giftsbelopp, för hvilket bemälda statsråd kan göras ansvarig, dels
af de tillgångar, som han bort lägga till grund för sitt beslut.
Beträffande det förra hafva reservanterna diskuterat valet
mellan de beräknade eller de faktiskt inträdda utgifterna. I detta
afseende anföra reservanterna (sid. 75) följande: »I hvarje fall
synes det oss vara oförenligt med hvarje tillämpning af konsti¬
tutionellt ansvar i dylika frågor att fria ett statsråd endast på den
grund, att beräkningarna hållit sig inom angifna anslagssiffror.»
Denna reflexion är tvifvelsutan riktig. Men reservanterna fort¬
sätta: »Man måste också uppställa den fordran, att beräkningarna
skola visa sig någorlunda tillförlitliga, och man måste göra denna
fordran gällande gentemot den ledamot af statsrådet, som godkänt
desamma och som inför Riksdagen representerar vederbörande
förvaltningsgren.» Så allmänt uppställd, lärer denna sats icke
kunna gillas; fastmera måste det här som eljest komma an på,
huruvida vållande kan visas hafva legat beträffande statsråd till
last genom vårdslöst uppgörande eller godtagande af felaktiga
beräkningar. Ett proportionsvis stort öfverskridande kan tvifvel-
Fredagen den 26 maj, f. m.
29 Nr 58.
utan under omständigheter innebära viss förmodan om dylikt
vållande, men efter min mening icke tillräckligt bevis. Då nu
ingen närmare utredning förebragts därom, att det belopp, hvar¬
med de faktiska utgifterna öfverskridit de beräknade, till större
eller mindre del bort kunna med tillbörlig uppmärksamhet af
statsrådet förutses, finner jag intet annat visadt, än att den ut¬
giftssumma, hvarifrån man har att utgå vid bedömandet af
huruvida ämbetsfel föreligger, utgör den af statsrådet beräknade,
nämligen 1,639,330 kronor eller eventuellt 1,670,597: 73.
Beträffande tillgångarna hafva reservanterna diskuterat frågan,
huruvida man bör utgå från hela anslagsbeloppet i riksstaten, i
detta fall 1,800,000 kronor, eller från det af vederbörande myn¬
digheter såsom tillgängligt angifna belopp, 1,569,000 kronor.
Reservanterna synas för sin del böjda att omfatta den sistnämnda
åsikten. Då emellertid skyldigheten till en dtdik subtraktion
måste anses innebära, att ett statsråd, vid yppad brist från ett
föregående år på ett reservationsanslag, äger att utan vidare täcka
bristen genom besparing på det löpande årets anslag, så öfver-
ensstämmer detta icke med reservanternas egen (sid. 74) fram¬
ställda eller åtminstone antydda åsikt, att det icke är berättigadt
att »öfverföra en uppkomman brist till följande år». Får stats¬
rådet icke under det föregående året öfverföra, så får han icke
heller under det följande året subtrahera; dessa akter äro olika
sidor af samma sak, och nämnda regel måste gälla, vare sig
bristen från föregående år beror på uppsåtligt förbrukande i för¬
väg af en del utaf det följande årets anslag eller icke. Enligt
denna åsikt måste fastmera det enda rättsenliga förfaringssättet
för statsrådet, då brist från föregående år yppat sig, vara det,
att, så snart bristens storlek bestämdt konstaterats, vederbörligen
anmäla denna utan någon sammanblandning med det senare årets
anslag, hvadan statsrådet å andra sidan har att beräkna hela det
sistnämnda såsom disponibel tillgång för det senare året. Äfven
om _ det nu finge antagas, icke blott att nämnda ståndpunkt är
riktig och att därmed ämbetsfel föreligger i och med underlå¬
tenhet att genast anmäla bristen, då den bestämdt utredts, utan
äfven, att dylik underlåtenhet i föreliggande fall visats föreligga,
hafva emellertid reservanterna icke i sitt slut upptagit denna om¬
ständighet såsom grund för sitt yrkande.
På grund af det anförda måste jag finna, vid jämförelse
mellan det beräknade utgiftsbeloppet och anslagsbeloppet för
ifrågavarande år, att hvad reservanterna anfört, icke innefattar
bevis om ämbetsfel,_ begånget af statsrådet Ehrensvärd. Återstår
frågan, huruvida möjligen en blott misstanke, nämligen om vårdslöshet
vid beräkningarna, kunnat, med hänsyn därtill att de faktiska utgif¬
terna väsentligt öfverstiga anslaget, motivera anmälan efter § 107.
Jag kan emellertid icke annorlunda förstå § 107, än att dess an¬
vändning förutsätter, att utskottet finner ämbetsfel verkligen visadt;
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
Nr 68. 30
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
Fredagen den 26 maj, f. m.
helst grundlagen icke kan antagas mena, hvarken att tillräcklig
utredning skulle kunna förebringas under debatten i kamrarna,
då den icke förebragts i utskottet, icke heller att Riksdagen på
lösa misstankar bör företaga åtgärd, som i § 107 sägs. För det
fall, att en uppkommen anmärkningsfråga af en eller annan an¬
ledning icke kunnat af utskottet utredas till erforderlig visshet,
lärer därför grundlagsenlig! ingen annan positiv utväg finnas än
att yrka användande af § 106 R. F. och låta den erforderliga
utredningen ankomma på riksrätten. Men reservanterna hafva
själfva, helt visst med rätta, ansett § 106 icke tillämplig på före¬
varande fall.
Jag kommer således till det slut, att fog icke funnits för det
af reservanterna inom utskottet framställda yrkande.
Jag anser mig böra tillägga en anmärkning på grund af ett
under sistlidne onsdags déchargedebatt i Första kammaren fälldt
yttrande, hvilket i tidningsreferaten återgifvits på följande sätt:
»Det resultat, utskottet kommit till, är nästan alltför lysande.
Saken har väckt oerhörd, uppmärksamhet ute i landet, och det
kommer att frågas, om det verkligen är möjligt, att det kunnat
talas och skrifvas och kritiseras så mycket i denna sak, utan att
någon som helst grund därför förelegat. Detta kommer att
verka osannolikt» o. s. v. Häruti synes mig ligga en vädjan till
Första kammaren att låta en i denna fråga möjligen på vissa
håll befintlig s. k. folkmening inverka på uppfattningen af kon¬
stitutionsutskottets resultat. Inför detta argument måste man här
såsom alltid fråga sig, hvarpå denna folkmening grundar sig och
huru den uppstått. Det torde få anses såsom notoriskt, att ut¬
gångspunkten för densamma, såvidt den existerar, icke kan vara
någon annan än vissa uti denna kammare vid remissen af årets
statsverksproposition fällda yttranden. Jag skall icke nu inlåta
mig på det mera eller mindre berättigade i dessa yttranden med
hänsyn till det sammanhang, hvaruti de fälldes. Det torde numera
vara tämligen ostridigt, att den bakomliggande realiteten, såvidt
visats och såvidt angår denna fråga, väsentligen är att söka i det
förhållande, att förskottsvis bestridda utbetalningar influtit först i
följande års bokslut, hvarigenom de i hufvudboken för ett gifvet
år å anslaget affärda utgifterna kommit att utgöra en samman¬
blandning af kostnader för olika år, och, från andra sidan sedt,
den verkliga kostnaden för det gifna året kommit att fördelas på
flera års hufvudböcker. Men det är ett alltför väl af oss alla
kändt faktum, att somliga bland remissdebattens yttranden, exem¬
pelvis uttrycket ruttenhet i förvaltningen, på det sätt omhänder¬
tagits af en del utaf tidningspressen, att de måst bland folkets
breda lager väcka föreställningar, som ligga fjärran från nyss¬
nämnda realitet och säkerligen äfven fjärran från hvad som ur¬
sprungligen varit med yttrandena afsedt. Ett särskildt uppmärk-
sammadt fall bland många var det, då en stor hufvudstadstidning
Fredagen den 26 maj, f. m. 31
under ständiga angrepp på regeringen af denna anledning företog
sig att nämna regeringschefens namn sida vid sida med namnet
Alberti i sådant sammanhang, att artikeln å ena sidan hos den
mängd medborgare i landet, hvilkas politiska undervisning ute¬
slutande besörjes från dylikt håll, måste suggerera den föreställ¬
ning, att regeringen i sin helhet eller åtminstone regeringschefen
gjort sig skyldig till uppsåtlig! rättsstridiga handlingar af ett eller
annat allvarligt slag, men å andra sidan, förmedelst det allmänna.
och sväfvande uttryckssättet, var beräknad på att icke kunna lag¬
ligen beifras. Detta och andra dylika fall synas mig visa, att
om ruttenhet verkligen redan skulle “förekomma i vårt land, det i
alla fall icke är uti förvaltningen, som man har att söka dess
centrum. Och lika visst som jag är öfvertygad, att hvarje ledamot
af denna kammare, oafsedt partiståndpunkt, liksom för öfrigt
hvarje hederlig man i vårt land, i högsta grad ogillar dessa hittills
hos oss föga kända och för framtiden föga önskvärda politiska kamp¬
metoder, lika bestämdt anser jag äfven, att en med dylika metoder
tillskapad »folkmening» icke har bort påverka konstitutionsut¬
skottet, allra minst så, att utskottet skulle fallit undan för den¬
samma.
Herr Starbäek: Det var ett yttrande af den siste ärade
talaren, som närmast föranledde mig att begära ordet. Jag kan
icke neka till, att när han föredrog sin långa, synnerligen väl
lagda passus angående Alberti, jag kom att erinra mig ett tal,
det s. k. Eslöfs-talet, af hans excellens herr statsministern, där
jag och en kamrat i det liberala partiet helt ogenerad! nämndes
i ett för oss ganska oangenämt sammanhang med dem, som kas¬
tade bomben mot Amalthea. Det ena kan vara ungefär lika godt
som det andra.
Emellertid har jag äfven något att säga med anledning af
herr Janssons i Djursätra anförande. Det är ju alldeles tydligt,
att för dem, som varit med om den konstitutionella konflikt, af
hvilken ett kapitel nu går af stapeln, det varit af ett ganska stort
intresse att i föregående konstitutionsutskotts handlingar se efter
de fall af anmälan, som förut ägt rum. Jag har här antecknat
det fall, som herr Jansson i Djursätra nämnde och som han tyck¬
tes anse vara olämpligt eller obekvämt för mina meningsfränder
att här föra fram, nämligen anmälan mot statsrådet Fridtjuv Berg
1906 och äfven 1907. År 1906 anmäldes statsrådet Berg enligt
107 § dels med anledning däraf, att han beredt möjlighet för att
i skolrådets sammanträden alltid en folkskollärare skulle kunna
vara närvarande och med sin fackkunskap bidraga till ärendenas
utredning, dels med anledning däraf, att han förskaffat lärarne
vid mindre . folkskolor och småskolor en fastare ställning. Herr
Jansson i Djursätra tillhörde konstitutionsutskottets majoritet och
deltog i dessa anmärkningar. Däremot försvarade han statsrådet
Nr 58.
Ang. fullbor¬
dad. gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
Nr 58. 32
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
Fredagen den 26 maj, f. m.
Berg, när denne anmäldes 1907 därför att han icke velat låta eforal-
styrelserna och biskoparne i landet för andra gången höras öfver
undervisningsplanen i kristendom. I ena fallet, nämligen 1906,
visar herr Jansson sålunda, som vi se, en rörande omsorg om att
häfda Riksdagens rätt gentemot Kung!. Maj:ts administrativa
myndighet. Att herr Jansson i Djursätra åter som sagdt icke
var med på någon anmälan 1907, är väl ganska naturligt, ty^hur
man kunde förmå sig till en anmälan då, därför att statsrådet
Berg icke för andra gången låtit biskoparne yttra sig om under¬
visningsplanen i kristendom, det är för mig liksom det var för
honom alldeles obegripligt.
Emellertid skulle ju herr Jansson i Djursätra för att visa
sin själfständighet med afseende pa konstitutionella angelägenhe¬
ter också kunnat tillägga, att han år 1908 var .med om att an¬
mäla finansministern därför att Kung!. Maj‘t på hans föredrag¬
ning fattat ett beslut, hvarigenom förordnats, att Timmelheds socken
skulle benämnas Timmele. Det var ju synnerligen märkvärdigt,
att herr Jansson i Djursätra ville göra anmärkning mot herr stats¬
rådet och chefen för finansdepartementet i denna angelägenhet.
Men jag förmodar, att han ansåg anmärkningsanledningen vara
af så utomordentlig vikt för landets välstånd och för dess inbyg¬
gares välfärd af så enastående betydelse, att han omöjligen kunde
underlåta att göra detta.
Jag tillåter mig emellertid att ännu en gång till kammarens
och således äfven herr Thyréns öfvervägande framställa den frå¬
gan: äro nu dessa synpunkter, från hvilka herr Jansson i Djur¬
sätra varit med om att anmäla dels herr statsrådet Berg och dels
herr finansministern Swartz, äro de verkligen af samma allvarliga
innebörd som denna, i fråga om hvilken det icke kan förnekas,
att den gamla satsen, som heter: »Svenska folkets urgamla rätt
att sig beskatta utöfvas af Riksdagen allena», är i fara?
Herr Eden: Herr talman! Min ärade kamrat i konstitutionsut¬
skottet på västgötabänken gjorde gällande, att man icke bör gorå ho¬
nom på något vis misstänkt på grund däraf, att han icke biträdt vårt
yrkande om anmärkning i detta fall. Han ville alldeles afvisa de
analogier, som jag dragit från åren 1904 och 1905. Herr Jansson
förklarade, att han då var med om anmärkning på den grund,
att, så snart ett anslags öfverskridande konstaterats, bör anmärk¬
ning ske — men så skulle icke vara förhållandet nu. Jag tillå¬
ter mig då fråga: har herr Jansson icke klart för sig, att° öfver-
skridandet af flottans anslag verkligen har konstaterats gång på
gång under dessa sista år. Herr Jansson talade, liksom utskottet
i dess utlåtande, om det bokslut, som ej blef färdigt förrän i maj
1910. Huru kan det vara möjligt, att han och utskottet så ute¬
slutande hålla sig till öfverskridandet för år 1909? Om detta ej
blifvit konstateradt förrän genom bokslutet 1910 i maj, så är det
Fredagen den 26 maj, f. m. 33 yr 5g
eu sak för sig. Men öfverskridandet för 1907 och öfverskridan- Ang. fuiibor-
det för 1908 var redan förut tydligt nog konstateradt — utan att dad 9ransk-
sjöministern gjorde något däråt och utan att herr Jansson fäster™'7? af,s\atT
sig därvid. Den ärade talaren anmärker, att det icke var möjligt icTm m
föi departementschefen att ha reda på föregående års kostnader, (Forts)
och han uttalar den älskvärda förmodan, att professor Edén, »om
han varit sjöminister icke bättre fått reda på dem». Den vänd¬
ningen föranleder mig verkligen endast till det enkla svaret, att
— om något så oerhördt inträffat, som att jag skulle blifvit’ sjö¬
minister, och till på köpet sjöminister i den Lindmanska rege¬
ringen — då skulle jag ovillkorligen ansett det alldeles tillräckligt,
att såväl marinens egna militära myndigheter som marinförvalt¬
ningen både 1908 och 1909 hade konstaterat brist för föregående
år och ansett det absolut nödvändigt att vidtaga åtgärder för att
ej dylikt skulle upprepas för året 1909. Eu professor är ju »teo¬
retiker» och en professor är »opraktisk» — men nog förefaller
det, som äfven eu sådan, och än hellre då män som grefve
Ehr ens värd och herr Jansson kunde hafva skäl nog för ett in¬
gripande i den praktiska erfarenhet, som man här haft att hålla
sig till, redan före bokslutet 1910. Således, att på det viset draga
upp någon skillnad mellan hvad som konstaterats 1904 och 1905
å ena sidan, och livad som konstaterats nu å den andra sidan
det lär väl ändå icke lyckas.
Hvad herr Jansson för öfrigt nämnde om dessa tidigare år,
till det skall jag endast anmärka, att man ingalunda vare sig för
år 1904 eller 1905 har kunnat på något sätt visa, att den dåva¬
rande departementschefen varit medveten om öfverskridandet.
Detta öfverskridande konstaterades först efteråt, och det var på
grund af detta efteråt gjorda konstaterande, som herr Jansson då
deltog i anmärkningen. Nu åter är icke blott ett öfverskridande
konstateradt efteråt, utan också, i själfva beräkningarna, ett med¬
vetet öfverskridande af de tillgängliga medlen. Men nu afvisar
herr Jansson hvarje anmärkning. År detta konsekvens?
Vare därmed nog sagdt om den saken, och låtom oss öfvergå
till det ^ utförliga anförande, som nyss upplästes af min ärade kol¬
lega från Lund. Han utgick därifrån, att reservanterna i sin re¬
servation icke hade rätt att göra den anmärkning de där gjort,
nämligen om utskottets tvenne sinsemellan oförenliga utgångs¬
punkter. Utskottet har icke, säger herr Thyrén, haft två olika
utgångspunkter, utan utskottet har endast diskuterat tvenne alter¬
nativ, men icke användt någotdera. Ja, det är just olyckan, att
det icke användt någotdera och icke heller något tredje. Det var
detta. jag anförde i mitt förra yttrande. Det synes mig åligga
konstitutionsutskottet, när det gäller eu så viktig fråga som stats¬
rådets ansvarighet, att icke endast enligt min ärade kollegas ut
tryckssätt »diskutera tvenne alternativ» och icke använda något¬
dera, utan just att stanna vid något alternativ, ett af de två eller
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 58.
3
Sr 58. 34
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
Fredagen den 26 maj, f. in.
ett tredje eller ett fjärde, hvilket det nu må blifva. Om vi i
vår reservation tillåtit oss anmärka denna egendomliga »dis¬
kussions »-metod hos konstitutionsutskottet, så lär den anmärknin¬
gen stå kvar, äfven om herr Thyrén nu konstaterat hvad vi alla
visste förut, nämligen att utskottet icke bundit sig vid någotdera
af sina två alternativ.
Herr Thyrén har sedan — om jag förstod honom rätt —
för sin del accepterat den första af utskottets tva teorier, och hen
Jansson i Djursätra tyckes också sluta sig till den. De båda
herrarne utgå således därifrån, att ett anslag alltid skall stå till
disposition med det belopp, som är i staten upptaget, i detta fall
1,800,000 kronor. Det förefaller mig då till en början, att man
skulle kunna ifrågasätta, huruvida icke dessa ärade ledamöter af
kammaren i så fall borde ansett, att man borde gjort anmärk¬
ning mot statsrådet och marinmyndigheterna, därför ^att de —
statsrådet och myndigheterna — icke ställt sig på samma ståndpunkt.
Ty statsrådet och marinmyndigheterna ha uttryckligen och bok¬
stafligen sagt ifrån, att de för år 1909 icke ansett mera än ett
belopp af 1,569,000 kronor finnas tillgängligt. Anse nu herrarne,
att detta är oriktigt, huru kan man då försumma att gorå an¬
märkning på en sådan punkt, som att vederbörande statsråd icke
velat använda de anslag, som stå till disposition, att vederbörande
statsråd således inskränkt flottans öfningar — enligt sitt förme¬
nande åtminstone — utan att det varit af beliofvet pakalladt?
Det förefaller mig, som om det också vore skäl att. se till, att
statsrådet användt de penningar, som man nu påstår ha funnits
till disposition, och icke stannat vid ett lägre belopp.
Men liufvudsaken i herr Thyréns anförande är naturligen,
att äfven han utgår därifrån, att så snart det bara visats, att ve¬
derbörande stannat inom den beräknade tillgången, så förfaller
anmärkningen. Han utgår från den gräns för beräkningarna, som
han själf, herr Jansson i Djursätra och jag tror äfven herr Tryg¬
ger i'Första kammaren hade velat ställa för departementschefen
äfven år 1909 eller 1,800,000 kronor, och så snart statsrådet stan¬
nat inom dessa 1,800,000 kronor vid beräkningarna, så är han
därmed befriad från ansvar. Jag kan icke hjälpa, att när jag
följde min ärade väns och kollegas anförande i den punkten, då
han kom in på frågan om hvad det skall vara för förhållande
mellan beräkningarna och de faktiska kostnaderna, då ljöd det i
mina öron mycket ovant för att komma från detta håll. Den
hand, som annars med sådan hårdhet och med sådan kärf kraft
brukar taga på samhällets onda, den blef nu så len, så len, som
om intet fel hade funnits att beifra. Denna hand fann sig nu
kunna dra upp den regeln, att det kommer an på huruvida det
kan visas, att vederbörande statsråd varit »vållande» till öfver¬
skridande genom ett, som jag tror orden folio, »vårdslöst uppgö¬
rande af beräkningarna» eller »vårdslöst godtagande af gjorda be-
Fredagen den 26 maj, f. m.
35 Nr 58.
Nå ordet »vårdslöst» har j för min del ännu icke Ang. fuiibor-
anvanat, och det ar ett ord, som egentligen icke heller behöfver dad 9ransk-
anvandas, när vi ha så många andra tillräckliga ord i grundla- ni"f afstats-
gen I grundlagen talas om, att man bör göra anmärkning, när 1
konstitutionsutskottet finner brist på »oväld, nit, skicklighet och ZisT
drift», och de termerna synas mig vara tillräckliga. Men å la bonne '
heure ar det nu så, att ordet »vårdslöst» är det, som här en-
dast accepteras då förefaller det mig verkligen, att man kan med
råtta saga, att det är vårdslösa beräkningar, som resultera i ett
öfverskridande pa mellan 30 och 40 %>. Äro ej de beräknin¬
garna vårdslösa, så vet jag ej, hvilka beräkningar som äro det.
Den arade talaren tilläde visserligen, att ingen utredning förefin¬
nes darom, i hvilken punkt beräkningarnas felaktighet ligo-er
och ingen utredning om, i hvilket afseende öfverskridandet hade
boit af statsrådet förutses. Men nog ställer han väl ändock, när
an följer_ den tankegången, mer än rimligt stora anspråk på
fackmannamsikter hos konstitutionsutskottets medlemmar. Ut-
skottets medlemmar äro lekmän inom sjöväsendet och att begära
att de skola _ satta sig in i och i detalj gå igenom de upp¬
gjorda berakmngarna för att konstatera, att i en punkt borde ha
raknats sa, i en annan så, i en tredje så — är det verkligen bil-
figt. Jag tillåter mig saga, att med en sådan teori om hvad
fom s7al innebaras i gjorda beräkningar, för att dessa skola
kunna kallas vårdslösa, och hvad som fordras af dem, som skola
kunna konstatera något dylikt — med en sådan teori kommer
herr Thyren att totalt tillintetgöra hvarje möjlighet att kräfva an¬
svar för alla oriktiga beräkningar. Det är väl ändå icke menin¬
gen, förmodan jag.
Skogen har herr Thyren tagit upp, hvad jag redan i mitt
form anförande citerade från herr Trygger i Första kammaren
nämligen dennes resonemang om ansvarighetens förbindande
med »obehörigt utöfvande» af ämbetet. Här finnes icke, sade
herr Thyren, bevis för ämbetsfel, och så snart så icke är fallet —
det var den tysta konklusionen — så är icke en sådan åtgärd
pakallad, som reservanterna påyrkat, en anmärkning från ut¬
skottet. Detta är, det tillåter jag mig rent ut att säga, att full-
standigt underkanna den verkliga innebörden af regeringsformens
§ 107. Om det ar någonting, om hvilket man varit ense vid
tolkningen af den omstridda § 107, så är det väl det, att den pa-
lagrafen icke vant afsedd att användas endast för beifrandet af
ämbetsfel i vanlig mening. Sådana ämbetsfel täcktes egentligen
tillräckligt af § 106 § 10/ åter var afsedd för beifrande af, hvad
den också i sm ordalydelse fäster sig vid, sådant som kunde an-
ses vara brist på »oväld, nit, skicklighet och drift», utan att be¬
höfva innebära ett rent lagstridigt ämbetsfel. Och så har den
ianvandts, lat vara att man i praxis på grund af en mängd
förhållanden, som vi här icke torde böra inlåta oss på, kommit
Nr 58. 36
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
ls Jen m. m.
(Forts.)
Fredagen den 26 maj, f- m.
att starkt fästa sig vid en mängd detaljer i styrelsen och äfven
gärna anmärka, om något direkt ambetsfel af mindre farlig in¬
nebörd blifvit begånget. Det är alldeles icke riktigt att.detkrat
ves någon ren lagstridighet för ingripande enligt § 107, det har
iCke ffidf SgltfL ärade talaren «r sin del, att om i
förevarande fall någon åtgärd skulle vidtagits, sa bolde man en
ligt hans mening hafva förfarit efter § 106, e] efter § 10
alltså yrkat åtal inför riksrätt. Mot den anmärkningen skulle
lag endast vilja erinra om, att i riksdagsordningens § 39 mom.
2,^ som handlar om statsutskottets skyldighet att gorå anmälan i
fall af denna art när ett anslag blifvit öfverskridet,. dar slar ut
trycklmen att ärendet skall hänvisas till konstitutionsutskottet,
»hvarefter förfares enligt 106 och 107 §§ i regeringsformen*
Den enkla hänvisningen torde vara tillräcklig att adalagga, att
man har rätt att använda § 107. ari
Herr Thyrén slutade, med vanlig taktisk skicklighet, sitt ar
förande med} att ställa hvad här nu behandlas i eu viss relief
mot ett uttryck, som förekommit i tidningspressen under diskus¬
sionen om det öfverskridna flottanslaget. Han ironiserade öfver
den »folkmening», som man hänvisat till under debatten_i Forsta
kammaren och lian anmärkte, att om denna folkmenmg vore
stödd på sådana grunder som en sammanställning emellan stats-
Ste llndman°och Alberti, « vore det * mycket st°™eW
att icke till den taga någon hänsyn. Jag; skall tillåta mig att
till alla delar och till punkt och pricka instämma i det sista o
dömet- vore verkligen den folkmening, som nu står hapnande
inför grefve Ehrensvärds frikännande genom konstitutionsutskot
tets majoritet, bestämd af den tron, att statsmmister hmdman ar
likvärdm med Alberti, då vore den inte mycket vard. Men ]ag
tillåter mig också att tillägga, att denna folkmenmg, som har fast
så mycken uppmärksamhet vid det öfverskridna flottanslaget,
den har sannerligen icke låtit leda sig af några sådana forflugna
sammanställningar, som herr Thyrén konstaterade ifrån en tid¬
ningsartikel. Den folkmeningen har blifvit upprord
faktum, att här ett anslag bhfvit öfverskndet med ett sa stort
belopp att maken därtill icke i mannaminne forsports blifvit upp
rördPPöfver det faktum, att öfverskridandet kunnat ske ar efter
år, utan att rättelse vunnits, och icke minst bhfvit upprord d
öfver att man nu söker släta öfver, att man soker bortförklara,
att man söker finna uteslutande förmildrande omständigheter för
detta öfverskridande, ehuru man förut för mycket, mycket mindre
saker gripit till Riksdagens konstitutionella anmarknmgsvapem
Det är detta som ligger i folkmenmgen i denna fraöa och her
Thyrén kali, om han verkligen vill värdesätta denna folkmenmg,
tryggt lämna de af honom med sådan skicklighet använda sam-
Fredagen den 26 maj, f. m.
37 Nr 58.
manställningarna i en hasteligen nedskrifven tidningsartikel åt äng. fuiibor-
sitt värde. död gransk-
Jag tror, att kammaren i denna sida af saken i hvad gäller ”/ådsmvtokol
folkmeningens ställning till de bedröfliga händelserna inom hot- ten m. m.~
tans förvaltning har skal att något mera lyssna till de ord, som (Forts.)
nyss förut uttalats af en annan talare — den ende medlem af
minoriteten i denna kammare, som inom konstitutionsutskottet
följt oss reservanter, herr biskop von Schéele. Han lade sitt an¬
förande med mycken betänksamhet och varsamhet — men han
hade dock åtskilligt att säga om hvad det skulle innebära för
folkets rättskänsla, om folket skulle få se att ett fall som detta utan
vidare får passera, utan att den folkvalda kammaren grundlags¬
enlig! söker beifra de begångna felen. Jag tror icke, att den ta¬
larens uppfattning utaf hvad folkets rättskänsla kräfver kan sägas
innebära en villighet att falla undan för ett sådant slags folkme¬
ning, öfver hvilken herr Thyrén ironiserade. Men hvad biskop
von Schéele i denna punkt yttrat, det är ett sundt uttryck för
hvad en rättänkande man i detta fall känner.
Till slut ännu ett par ord. Hvad som kanhända allra mest
har förvånat mig i det omsorgsfullt nedskrifna anförande, hvar¬
med min ärade vän och kollega från Lund i dag tagit till orda,
det är, såsom jag redan antydt, den oväntade motsats, jag funnit
mellan hans åskådning af denna konstitutionella fråga och hans
åskådning i andra samhällsfrågor, sådan den gång på gång kom¬
mit till uttryck. Herr Thyrén, som med så konstrika argument
sökt att nu tillintetgöra grunderna för reservanternas yrkande på
en beskedlig anmärkning enligt § 107 R.F., har därmed visat
sig intaga en helt annan ställning till det konstitutionella ansva¬
ret än vi varit vana att finna, när det gällt ansvar för andra,
privata förseelser. Vid andra tillfällen har herr Thyrén i en följd
af intressanta anföranden gjort gällande teorier, som med utom¬
ordentlig styrka häfdat nödvändigheten af att afskräcka från brott,
ibland genom stränga straff, nu senast i tisdags till och med, nå¬
gonting som jag aldrig förut hört rättslärare göra gällande,
afskräcka från brott genom häktning. Så stränga voro hans
principer, när det gällde enskilda förseelser. Hvarför totalt om¬
skapa den hårda handen, då det nu gäller eu politisk förseelse,
ty om politisk förseelse är här verkligen tal? Den man, som gjort
den allbekanta utredningen om flottans öfverskridna anslag, har
en gång i en polemik fällt det yttrandet, att när man gör stor¬
städning är det icke värdt att draga på glacéhandskar. Det ytt¬
randet borde, förfaller det mig, hafva särskildt slagit an på herr
Thyrén. Och jag för min del skulle funnit det bra mycket na¬
turligare, om herr Thyrén vid detta tillfälle icke hade dragit på
några glacéhandskar, utan hellre uppträdt i sina gamla bekanta
boxhandskar.
Nr 58. 38
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
Herr Almqvist: Då jag inom utskottet tillhörde den ma¬
joritet, som afgjorde utskottets beslut, har jag ansett det vara
min skyldighet att här angifva skälen för detta votum.
Det har från intet håll kunnat med fog påstås, att grefve
Ehrensvärd vid flottanslagens fastställande gått öfver hvad Riks¬
dagen ett visst år anslagit. Däremot har med styrka lagts honom
till last, att han fastställt en flottöfningsplan, som med cirka 70,000
kronor öfversteg, hvad som enligt myndigheternas beräkning stod
till sjöministerns förfogande. Detta förfarande måste anses vara
oklokt och ur många synpunkter förkastligt, men torde knappast
vara åtalbart, så länge sjöministern höll sig inom ramen för det
utaf Riksdagen anvisade anslaget. Men, invänder man då, om
denna åtgärd icke kan bli föremål för åtal, kan det ju visas,
att grefve Ehrensvärd öfverskridit reservationsanslaget. Ja, detta
kan ju ej bestridas.
Hvad som emellertid förmått mig att anse, att detta fel icke
är af den beskaffenhet, att det bör göras till föremål för anmä¬
lan, är tre omständigheter. Först och främst har han detta fel
gemensamt med flera föregående ministrar, som icke blifvit af
Riksdagen ställda till ansvar. Vidare har den omständigheten
varit för mig af stor betydelse, att såväl Riksdagen som dess
revisorer haft kännedom om dessa förhållanden utan att på verk¬
samt sätt ingripa. Den tredje på mig inverkande omständigheten
har slutligen varit den, att flottans bokföringssystem och förhål¬
landena i öfrigt inom marinförvaltningen omöjliggjort för en
sjöminister att i rätt tid kunna öfverskåda räkenskapsväsendet och
i följd däraf vidtaga åtgärder, hvarigenom han kunnat förebygga
reservationsanslagets öfverskridande.
Möjligen hade här varit nödvändigt att statuera ett exempel
och af eu minister utkräfva ansvar för hvad äfven andra gjort
sig skyldiga till, om det här gällt att framtvinga en ändring af
förhållandena inom marinen, hvilkas oefterrättlighet på ett så
klart sätt blifvit framlagd genom den Tenowska utredningen.
Men, såsom allmänt kändt är, ha förarbetena för dessa förändrin¬
gar redan blifvit igångsatta och skola med säkerhet komma att
medföra en betydlig förändring af dessa förhållanden, hvarigenom
missförhållandena inom marinens räkenskapsväsen med säkerhet
kunna antagas komma att blifva undanröjda.
Dessa äro i korthet de skäl, som förmått mig att intaga min
ståndpunkt i detta ärende.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman, mina herrar! Herr
Starbäck framdrog det förhållandet, att jag, när jag 1908 var
medlem af konstitutionsutskottet, då var med om framställandet
af en anmärkning mot finansministern särskildt på grund af
en af denne vidtagen ändring i ortnamn. Han ansåg natur-
Fredagen den 26 maj, f. m.
39 Nr 58.
ligtvis denna fråga vara en bagatellfråga, som icke hade någon be- Ang. fuiibor-
tydelse. dad aransk-
Ja, det kan ju vara så, att meningarna om den saken kunna rådsprotolwi-
vara olika. En af herr Starbäcks bästa och mest värderade vän- un m. m.
ner, ja, han är min vän också, herr Daniel Persson i Tallberg, (Forts,
fann likväl denna fråga vara så viktig, att han ansåg, att hade han
kunnat få tillämpa § 106, hade han funnit den lämpligare. Så
kunna meningarna vara delade. Men för en stor ande bli na¬
turligtvis sådana där saker små och obetydliga.
Herr Edén anmärkte, att öfverskridandet beträffande sjöför¬
svaret 1907 och 1908 nog var kändt långt förut, så att det icke
var först i år det blef definitivt kändt. Jag har aldrig bestridt,
att det icke fanns anledning att förmoda, att brist förelåg, utan
hvad jag påstått är, att denna blef först definitivt känd genom
den promemoria, som medföljde marinförvaltningens skrifvelse till
Kungl. Maj:t den 10 januari i år. Denna uppgift har jag icke
hämtat ur fantasien, utan den har jag tagit ur statsutskottets pro¬
memoria, och jag antar, att professor Edén anser statsutskottet
för ett vederhäftigt utskott.
Herr Magnusson i Tumhult: Meningarna ha ju varit delade
om hvad konstitutionsutskottet borde göra i anledning af stats¬
utskottets anmälan om det öfverskridna flottanslaget. Såsom af
utskottsbetänkandet framgår, hafva de rättslärda tvistat om, huru
grundlagen bör tolkas beträffande det föreliggande fallet, och
huru mycket svårare måste det då ej vara för en lekman att
kunna bilda sig ett omdöme. Enligt min mening måste hela
denna fråga fattas såsom en rättsfråga och såsom en lämplighets-
fråga. Om statsrådet haft rätt att betäcka 1908 års brist med
1909 års anslag, bör han också haft rätt, enligt mitt förmenande,
att fördela denna brist på både 1909 och 1910 års anslag. Om
han återigen handlat efter den uppfattningen att icke taga hän¬
syn till den befintliga bristen, utan föreskrifvit öfningar, som
enligt beräkningar skulle kosta fullt så mycket som hela årsan-
slaget, så undrar jag hvad Riksdagen skulle ha sagt, helst som
statsrådet samtidigt omöjligen kunde begära bristens täckande,
eftersom ingen visste, att bristen fanns.
Mera resonlig är den uppfattning, att ett öfverskridande fak¬
tiskt ägt rum och att därför bör anmärkning göras. Ja, den
teorien är klar, och om flottans räkenskaper varit förda på ett
sådant sätt, att vederbörande ägt tillförlitlig kännedom om hvilket
belopp, som funnits för ifrågavarande öfningar, men ändå med
af sikt öfverskridit det, hade jag kunnat vara med om en anmälan,
men nu har ju marinförvaltningens räkenskapsväsende varit ord-
nadt på ett sådant sätt, att det varit omöjligt att få en öfverblick
af den verkliga ställningen, hvilket bland mycket annat synes
däraf, att marinförvaltningen den 30 mars 1910 uppgjort sina
40
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsprotokol¬
len m. m.
(Forts.)
beräkningar med ledning af 1907 års fartygslikvider, hvilka voro
de sista, som då voro färdiga. Då härtill kommer att reserva¬
tionsanslaget på denna hufvudtitel och på de flesta andra också
med Riksdagens vetskap fått opåtaldt öfverskridas under en lång
följd af år, då synes det icke vara rättvist att göra en person
ansvarig för ett system, äfven om detta kan betecknas som en
slentrian, uti hvilken dock äfven Riksdagen varit medansvarig.
Den andra frågan är, om det varit nödvändigt att göra an¬
mälan. Och härvid ser jag saken så, att om regeringen ej velat
göra rättelse i det påtalade systemet, så skulle jag varit bland de
första att göra anmälan. Ja, om det vore erforderligt för att få
ett felaktigt system ändradt, skulle jag vilja göra anmälan i långt
mindre viktiga frågor än denna, men i detta fall har regeringen,
så snart det blef konstateradt, att öfverskridande ägt rum, gripit
verket an för att ordna förhållandena så, att ett återupprepande
af ifrågavarande missförhållanden ej måtte äga rum.
På dessa skäl är det, som jag efter samvetsgrann och så
omsorgsfull pröfning, som det varit mig möjligt, kommit till den
uppfattningen, att en anmälan i förevarande fall hvarken vore
rättvis eller nödvändig.
Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Jag är fullt; ense
med herr Janssson i i Djursätra om att den anmärkning, som år
1908 gjordes mot herr statsrådet och chefen för finansdeparte¬
mentet, var en ganska viktig och betydelsefull anmärkning, och
det motiverade jag den gången därmed, att det kunde hafva
inflytande på fångeshandlingar och lagfarter för folket i byg¬
derna, om man godtyckligt ändrade namnen. Det gällde då
Timmelhed och Timmele.
Jag stod sålunda då på samma sida som herr Jansson i
Djursätra, och eftersom han nämnde mitt namn, begärde jag
ordet. Jag får då säga, att jag endast beklagar, att herr Jansson
i Djursätra icke denna gång står på samma ståndpunkt som han
då gjorde. Det tyckes mig, att om han betraktade den anmärk¬
ningen såsom viktig, hvilket den i själfva verket var, så borde
han betrakta den anmärkning, som nu föreligger, såsom ännu
viktigare. Jag kan då icke förstå, hvad som inträffat, eftersom
herr Jansson i Djursätra nu intar eu annan ståndpunkt.
Jag har endast velat säga detta, och har icke något annat
yrkande än förut, nämligen att memorialet måtte med ogillande
läggas till handlingarna.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Jag skall be att
få för herr Daniel Persson förklara, att jag tycker nog, att han
med någon eftertanke skulle kunna finna, att han icke kan rann¬
saka hjärtan och njurar. En uppfattning, som jag efter moget
öfvervägande anser riktig, den är min egen egendom och öfver
Fredagen den 26 maj, f. m.
41 Jfr 58.
tygelse, äfven om en god vän och granne i kammaren anser, att Ang. fuiibor-
det vore bra, om jag hade en annan. dad gransk¬
ning af stats-
rådsprolokol-
Uiveriaggnmgen var härmed afslutad. I öfverensstämmelse len in. m.
med de yrkanden, som därunder framkommit, gaf herr talman- (Forts.)
nen propositioner dels på punktens läggande till handlingarna och
dels på punktens läggande med ogillande till handlingarna; och
förklarade herr talmannen sig anse den förstnämnda propositio¬
nen vara med öfvervägande ja godkänd. Som emellertid vote¬
ring begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så ly¬
dande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren lägger punkten B i konstitu¬
tionsutskottets förevarande memorial nr 30 till handlingarna, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren lagt punkten med ogillande till
handlingarna.
Voteringen utvisade 72 ja, men 116 nej, och hade kammaren
alltså lagt punkten med ogillande till handlingarna.
§ 4.
Vidare företogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr ^n9- täckande
105, i anledning af Kung! Maj:ts proposition angående täckande a( öfva'beial~
af öfverbetalning å reservationsanslaget till flottans öfningar. "vationsa^T-
I en den 28 nästlidne april till Riksdagen aflåten, till stats- g et till flottans
utskottets förberedande behandling öfverlämnad proposition nr 223 öfningar.
hade Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva att för täckande
af uppkommen öfverbetalning å reservationsanslaget till flottans
öfningar finge till anslaget öfverföras dels 452,000 kronor af de
reservationer, som uppstått å anslaget till beklädnad åt sjömans-
och skeppsgossekårerna, dels ock 100,000 kronor af femte huf-
vudtitelns allmänna besparingar.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte medgifva att för
täckande af uppkommen öfverbetalning å reservationsanslaget till
flottans öfningar finge till anslaget öfverföras dels 452,000 kro¬
nor af de reservationer, som uppstått å anslaget till beklädnad åt
sjömans- och skeppsgossekårerna, dels ock 100,000 kronor af
femte hufvudtitelns allmänna besparingar.
Nr 58. 42
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande
af öfverbetal-
ning å reser-
vationsansla
gettill flottans
öfningar.
(Forts.)
Reservationer voro emellertid afgifna:
af herrar J. T. Larsson, Olsson i Fläsbro, StarbäcJc, Ekman
i Mogård och Nilson i Örebro, hvilka föreslagit, att Riksdagen
skulle medgifva, att till reservationsanslaget till flottans öfningar
finge öfverföras dels 452,000 kronor af de reservationer, som upp¬
stått å anslaget till beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekå¬
rerna, dels ock 100,000 kronor af femte hufvudtitelns allmänna
besparingar,
samt af herrar Thorsson och Rydén, som ansett, att utskottet
bort hemställa, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke
måtte af Riksdagen bifallas.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet lämnades till
Herr Rydén, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Iden
debatt, som nyss afslutades, har den konstitutionella sidan af
frågan om det öfverskridna flottanslaget utförligt belysts från
olika håll. Jag för min del får beklaga, att en fråga sådan som
denna, som för mig står såsom en synnerligen viktig statsekono-
misk på samma gång som konstitutionell fråga, kommit att på
sådant sätt uppröra de politiska lidelserna, att man med skäl
kan säga, att voteringen här skett i viss mån efter politiska lin¬
jer. Det är nämligen så, att det gäller i detta fall en ofantligt
viktig fråga, nämligen frågan om Riksdagens finansmakt, och det
är ur den synpunkten, som jag skall försöka att belysa den
fråga, som nu föreligger.
Öfverskridandet af flottans öfningsanslag har, såsom den
Tenowska utredningen utvisar, ju ägt rum från och med år 1906.
Den liberala regeringen år 1906 och dess sjöminister fastställde
en flottöfningsplan, som strängt höll sig inom ramen af tillgäng¬
liga medel. I maj månad samma år skedde emellertid regerings¬
skifte, och en ny chef för sjöförsvarsdepartementet trädde till.
En af hans första regeringshandlingar blef den att afsevärdt om¬
kasta denna af den liberala regeringen fastställda öfningsplan.
Kusteskaderns öfningar förflyttades i stor utsträckning till Norr¬
land. Det är med all säkerhet denna åtgärd att förflytta öfnm-
garna till Norrland, som såsom bland andra amiral Olsen påvisat
i den Tenowska utredningen, i främsta rummet bidragit till att
anslaget för 1906 års öfningar öfver skridits. Kolpriserna i Norr¬
land voro högre än i det öfriga Sverige och likaså priserna på
en del andra förnödenheter. Omkostnaderna för kolning från
koldepån i Norrland bidrogo ock till fördyrande.
Dessutom fastställde samma nya chef två nya expeditioner
för kusteskadern, nämligen ett besök i Göteborg på grund af att
engelska fartyg voro där — en resa följaktligen från Luleå till
Göteborg — och vidare skulle den svenska kusteskadern under
Fredagen den 26 maj, f. m, 43
sommarens lopp aflägga besök i Kiel. Dessa extra expeditioner,
som i viss män både karaktären att vara ett fullgörande af lan¬
dets representationsplikt, bidrogo naturligtvis ytterligare till det
öfverskridande, som ägde rum af 1906 års anslag.
Men man började redan år 1906 märka en tendens, som
jag skall söka pavisa i mitt anförande ocb hvilken är den egent-
liga roten och upphofvet till det onda, som vi nu diskutera. Det
är lämnad t alldeles oemotsagdt och erkändt af de sjömilitära
myndigheterna, att under dessa resor från Luleå till'Göteborg
och svenska flottans besök i Kiel forcerades farten långt utöfver
hvad som är den ekonomiska farten för pansarbåtar. Denna
fart är. 8 knop, men man gick så långt utöfver detta, att eska¬
dern gick från Saltsjöbaden till Göteborg med 12 knops fart.
Vid besöket i Kiel och äfven under återfärden från Göteborg
gick man med 10 knops fart. Kolåtgången gick därigenom i
väsentlig grad up.p, och då i dessa forcerade färder icke ingick
något egentligt öfningsmoment, vågar jag här spåra en begyn¬
nande tendens till hvad jag kommer att i mitt anförande när¬
mare belysa. ^ Jag vill såsom resultat af mina undersökningar
rörande 1906 års anslag fastslå detta. Och icke minst med hän-
syn till eu del osannfärdiga uppgifter, som högerpressen ännu
fortfar att sprida, vill jag äfven fastslå, att den liberala regerin¬
gen år 1906 icke kan göras i något hänseende ansvarig för öfver-
skridandet af. 1906 års öfningsanslag. Det var den Lindmanska
regeringens sjöminister, som begagnade tillfället att omedelbart
efter det han tillträdt sitt ämbete kasta om öfningsplanen, hvarige¬
nom han påtog sig ansvaret för det öfverskridande af 1906 års anslag
som ägt rum.
Jag skall nu öfvergå till år 1907, som dessvärre icke blifvit
när 1 den. föiegående debatten belyst, men det är enligt min upp-
fattning i alla hänseenden anmärkningsvärdt. Vid bestämmandet
af 1907 års öfningsplan hade den Lindmanska regeringen att till¬
gå eu uppgift från marinförvaltningen angående medelstillgången.
Denna uppgafs af marinförvaltningen till 1,024,997 kronor 99
öre, medan de militära myndigheterna å sin sida häfdade, att
man kunde sätta anslaget i rundt tal till detsamma som statsan¬
slaget eller 1,200,000 kronor. Öfningsplanen fastställdes det året
— såsom herr Tenow påpekat i sin utredning, men som alldeles
förbigåtts under debatten angående denna sak — i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de militära myndigheternas förslag till
en beräknad kostnad af 1,262,010 kronor, d. v. s. här fastställdes
en plan, som öfverskred icke blott de beräkningar om tillgäng¬
liga medel, som de militära myndigheterna gjort, utan äfven med
62,000 kronor själfva statsanslaget. Här möter oss för första
gången, såvidt jag vet och åtminstone under den tid den Tenow-
ska utredningen omfattar, en sjöminister, som med klara papper
för ögonen med berådt mod fastställer en öfningsplan som öf-
Nr 58.
Ang. täckande
af öfverbetal-
ning å reser¬
vationsansla¬
get till flottans
öfningar.
(Forts.)
Nr 58. 44 Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande verstiger icke blott de tillgängliga medlen utan äfven statsansla-
af öfverbetal-Det bör konstateras. Detta första steg på den sorgliga väg
ning å reser- yi ge(ian sett fortsättas af hans efterträdare synes år 1907 först
qettiuflnttans ha vållat en del betänkligheter. På sätt herr Tenow på sid.103
öfningar. —104 i sin utredning relaterar, föregås detta grundlagsbrott al
(Forts.) åtskilliga förslag till kostnadernas nedbringande. De militära
myndigheterna i allmänhet ryggade för att fastställa en öfnings-
plan, som kräfde större kostnader än statsanslagets belopp. Man
hade tydligtvis då ännu icke inom sjömilitära kretsar hunnit att
anamma den nya regeringsmaxim, som då ännu icke blifvit så
skarpt uttalad som senare, nämligen att man först bör se efter
hvad som är nyttigt och sedan om detta nyttiga möjligen är lag¬
ligt. I afgörandets ögonblick ryggade dock icke sjöministern,
amiral Wilhelm Dyrssen, tillbaka för att fastställa en öfnings-
plan, som öfverskred såväl medel stillgången som statsanslaget.
Därmed var ett kvalificerad!, dubbelt grundlagsbrott begånget, hvil-
ket emellertid icke på sin tid blef af Riksdagen uppmärksammadt.
Om 1908 års öfningsplan skall jag icke yttra mig. Den
företer intet annat anmärkningsvärdt än att öfverskridande! ytter¬
ligare ökades och bristen sålunda blef större än hvad den förut
varit.
Men jag kommer så öfver till år 1909, hvars brist det nu
är fråga om att täcka på sätt Kungl. Maj:t föreslagit. Medelstill¬
gången beräknades då af de militära myndigheterna till 1,569,598
kr. 62 öre. Såsom förut upprepade gånger under debatten med¬
delats, beslutade de militära myndigheterna då en öfningsplan,
som belastade öfningsanslaget med 1,639,330 kr. och sålunda med
i rundt tal 70,000 kronor öfversteg medelstillgången.
De betänkligheter, som myndigheterna 1907 till en början
hyste — enligt hvad som synes framgå af den Tenowska utred¬
ningen — voro borta, när grefve Ehrensvärd skulle fastställa
denna plan. Men härtill kommer ett nytt moment, som ej hel¬
ler blifvit i den konstitutionella debatten framhållet och som her¬
rarna kunna finna i den Tenowska utredningen. Myndigheterna
anförde nämligen, innan denna öfningsplan fastställdes, att under
1908 öfningsanslaget blifvit alltför hårdt belastad!, nämligen med
kostnaderna för ett par extra expeditioner, men de ansågo, att
kostnaderna för dessa 1908 års extra expeditioner, genom att under
1909 i någon mån anlita 1910 års anslag, skulle fördelas på sist¬
nämnda båda år. Man förutsätter sålunda, när man fastställer
1909 års öfningsplan, att man skall taga pengar för fullföljandet
af densamma af 1910 års anslag, som ännu icke är af Riksdagen
beviljadt. Det är för mig något alldeles ofattbart, huru de mili¬
tära myndigheterna drista ifrågasätta fastställandet af en öfnings¬
plan, som uppenbarligen ieke kan täckas af årets anslag, utan
för hvars fullföljande man enligt hvad man direkt angifver måste
anlita ett följande års ännu iclce af Riksdagen beviljade anslag.
Fredagen den 26 maj, f. m.
45 Nr 58.
Detta står för mig såsom något alldeles oerhördt, och jag un -Ang. täckande
drar, hvart det skall taga vägen med Riksdagens finansmakt och a( 0/yerbetal-
Riksdagens rätt att beskatta det svenska folket, om regeringen ^ationsanslä-
skall ha rättighet att träffa dispositioner, för hvilka kostnaderna get till flottans
skola utgå af ännu icke beviljade medel. öfningar.
Herr Tenow själf, som ju vid flera tillfällen särskildt af herr (Forts.)
statsministern blifvit åberopad såsom auktoritet, yttrar också här¬
om, att »försiktigheten borde ha bjudit att för oförutsedda utgif¬
ter reservera ett betydande belopp» och på sid. 332 i sin utred¬
ning uttalar han, att ett sådant sätt att kalkylera »kan icke under
några omständigheter försvaras». Jag anser mig också böra till-
lägga, att den verkliga kostnaden för 1909 års öfningar enligt
den Tenowska utredningen uppgick till 2,269,364 kr. 68 öre.
Jag har med denna historik angående ifrågavarande brists
uppkomst velat visa, att bristen från allra första början, 1906,
tiilkom därigenom, att öfningsplanen omkastades på ett sätt, som
fördyrade densamma, att man 1907 gick vidare genom att i strid
mot grundlagen fastställa eu öfningsplan, som öfverskred icke
blott de tillgängliga medlen utan äfven årsanslaget, att man 1908
ytterligare ökade denna brist och att man 1909 öppet uttalade,
att man skulle kunna fullfölja planen endast genom att taga af
1910 års ännu icke beviljade årsanslag.
Jag har här upprepade gånger åberopat den Tenowska ut
redningen, och jag har funnit särskild anledning härtill i de ord
hans excellens herr statsministern uttalat till statsrådsprotokollet:
»När jag nu går att yttra några ord med anledning af denna ut¬
redning, ber jag till en början att få gifva uttryck åt det lifli-
gaste erkännande af skickligheten och arbetsförmågan hos den
man, som på mindre än tre månader lyckats fullt blifva herre
öfver det synnerligen omfattande material, som måst läggas till
grund för utredningen, och åt den reda och klarhet, hvarmed
han framlagt resultatet af sitt arbete.» Det är något i våra riks-
dagsannaler alldeles okänd!, att en ämbetsman i sådana ordalag
blir omnämnd af en regeringschef, som på detta sätt ikläder sig
ett slags proprieborgen för hans utredning. Detta gör, att denna
utredning också måste ägnas den största uppmärksamhet. Den
Tenowska utredningen har ju gifvit anledning till en vidlyftig
pressfejd och lifliga diskussioner både enskildt och offentligt. Ä
ena sidan har man höjt den Tenowska utredningen till skyarna, me¬
dan man å andra sidan velat misstänkliggöra densamma. Det synes
mig, som om man för att göra rättvisa åt den Tenowska utred¬
ningen åtminstone bör till protokollet anteckna och till Riks¬
dagens och allmänhetens uppmärksammande understryka åtskil¬
liga af de göda uppslag, som finnas i denna utredning. Först
och främst vill jag på denna den goda sidan af utredningen föra
herr Tenows starka betonande af den äfven af hans excellens
herr statsministern understrukna nödvändigheten af en enhetlig
Nr 58. 46
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande ekonomisk öfverstyrelse öfver flottan. Men jag vill för min del
af öfverbetal- tillägga, att det synes mig alldeles uppenbart, att hvad som bri-
nvationsansia-ster i den ekonomiska ledningen hufvudsakligen hvilar därpå, att
get till flottans militärerna ha ett så oerhördt starkt inflytande i denna ekono-
öfningar. miska ledning, i marinförvaltningen. Jag tar för gifvet, att herr
(Forts.) Tenow, äfven om han icke därom yttrat sig, står på deras sida,
som anse, att när man skall gå till en reform af denna öfver¬
styrelse för flottans ekonomiska ledning, man måste i främsta
rummet se till att få in civilt, förvaltningsdugligt folk, som kan
taga ledningen. Det är det marinförvaltningen behöfver, men
den behöfver icke ett hälft dussin amiraler och kommendörer —
sådana har den alldeles tillräckligt af.
Jag vill som en ytterligare post på denna utredningens goda
sida uppföra herr Tenows dj ärfva och från ämbetsmannahåll all¬
deles ovanligt karfva angrepp på byråkratin. Det är mycket an¬
märknings värdt, att så skarpa uttalanden mot byråkrati och »by¬
råkratisk nihilism» blifvit fällda i en utredning, som hans excel¬
lens herr statsministern omnämner i så prisande ordalag. Jag
vill därför uttala den bestämda förhoppningen, att man med af¬
seende på det arbete emot byråkratien, som måste förestå, i det
Tenowska uttalandet här kan se ett begynnande uppslag från
ämbetsmannahåll till att ämbetsverken själfva önska reformera
sig, så att den byråkratiska nihilism inom statsförvaltningen, som
herr Tenow talar om, måtte försvinna.
Jag vill på samma sida äfven föra ett annat uppslag af herr
Tenow, nämligen att han ifrågasätter grundlagsenligheten af att
dessa frågor om öfningsplanens fastställande föredragas i kom-
mandoväg. Han ifrågasätter, att de böra föredragas i konseljen,
så att hela regeringen bär ansvaret. Jag anser, att det finnes
goda skäl för en sådan uppfattning, och ett sådant uppslag bör
enligt min uppfattning tillvaratagas.
Det förekom vidare i herr Tenows utredning ett annat värde¬
fullt uppslag, nämligen indirekt åtminstone, ett förslag om att
det på ett eller annat sätt skulle komma till stånd en utredning,
angående Kungl. Maj:ts rätt att göra förskott. Det är en stor
budget vid sidan af statsbudgeten, denna Kungl. Maj:ts förskotts-
budget, som verkligen förtjänar all uppmärksamhet, och jag vå¬
gar för min del antaga, att i herr statsministerns uttalande äfven
ingår ett löfte om att här skall igångsättas nödiga och nyttiga
reformer.
Jag har således för min del icke velat ensidigt klandra eller
ensidigt förkasta den utredning, som herr Tenow gjort och som
enligt min uppfattning innebär många värdefulla uppslag. Men
å andra sidan anser jag såsom min plikt med hänsyn till det
anförande, som hans excellens herr statsministern har hållit, att
gifva uttryck åt en hel del invändningar mot samma utredning.
Då måste jag framför allt inlägga en bestämd protest emot hela
Fredagen den 26 maj, f. m. 47
hans teori om reservationsanslagens natur af löpande fonder. Jag
är alldeles öfvertygad, att man i detta ögonblick icke skulle kunna
uppdrifva en enda röst inom statsutskottet för en sådan teori, som
egentligen innebär ett fullkomligt uppridande af grundvalen för
Riksdagens finansmakt. Jag erinrar mig det tillfälle, då herr
Tenow i statsutskottet höll sitt föredrag, innan hans utredning
var publicerad, och da han kom med denna teori om reserva-
tionsanslagens natur. Den väckte då ren sensation, det vågar
jag säga. Oafsedt hvilka partier de olika medlemmarna tillhörde,
var detta en teori angående reservationsanslagen, som vi stodo
så främmande ^ för, att den nästan verkade chockerande. Mig
föreföll det, då jag med stor uppmärksamhet hörde hans an¬
förande på denna punkt, som om han advocerade och som om
han icke kunde komma med verkligt faktiska grunder för sin
framställning.
På samma sida som jag för denna teori om reservationsan¬
slagens natur af löpande fonder, måste jag också föra den enligt
min uppfattning tydligt _ framträdande bristen på objektivitet, som
möter oss här och där i herr Tenows utredning. Man behöfver
blott uppmärksamma skillnaden i den ton, som den Tenowska
utredningen antager, när den talar om de militära förseelserna
och det militära ansvaret å ena sidan, och när herr Tenow —
om jag nu skall använda ett vulgärt uttryck — klämmer till med
stora klubban i nästan hvarje punkt, där han talar om marin¬
förvaltningen. Då jag för min del sätter stort värde på den
ämbetsman, som det här är fråga om, på grund af hans synner¬
liga skicklighet på åtskilliga områden, har det varit med verklig
ledsnad, som jag i dessa punkter trott mig icke kunna spåra nå¬
gon verklig objektivitet.
Hvad som emellertid framför allt gör, att jag har måst ställa
mig skeptisk mot herr Tenows utredning, är hans uppgifter i
själfva kardinalpunkten, där han talar om hvad som är anled¬
ningen till anslagets öfverskridande. Där framför herr Tenow den
åsikten,. att hufvudanledningen till detta skulle vara den starka
rekrytering, som under arbetslöshetstiden och krisperioden 1907
1909 ägde rum. _ Jag måste uppehålla mig vid detta, emedan
enligt min uppfattning till stor del både det försvar, som ägnats
regeringen, och äfven till stor del värdet af den sakliga innebör¬
den utaf den. Tenowska utredningen faller eller står med hans
uppgifters riktighet i denna punkt. Han anser nu, att anslaget
kommit att öfverskridas med anledning af den starka rekrytering
som ägt rum.
Jag har för att bilda mig en uppfattning om detta, som jag
1 första ögonblicket också var villig att taga för godt, skaffat mig
uppgifter angående dessa saker, och jag skall be att, utan att
vilja trötta, få nämna några siffror till belysning, så att her-
rarne kunna få se, hur härmed förhåller sig. Jag har införskaf-
Nr 58.
Ang. täckande
af öfverbetal-
ning d reser¬
vationsansla¬
get till flottans
öfning ar.
(Forts.)
Nr 58. 48
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande fat uppgifter angående antalet stamanställd personal vid flottan
af öfverbetal- enijgt aflöningsrullorna den 1 januari, den 1 april, den 1 juli och
ning å reser- ^ 1 oktober under åren 1907—1909.
gettiu flottans 1907 den 1 januari fanns det 2,801 stamanställda vid^flot-
öfning ar.
(Forts.)
tan- samma dag 1909 funnos 3,269. Den 1 april funnos 1907
2,903 och 1909 3,441. Den 1 juli åren 1907 och 1909 voro
siffrorna respektive 2,861 och 3,448, och den 1 oktober 2,702
och 3,489. . T ,
Jag har utfört dessa siffror på litet tydligare sätt. Jag nar
icke haft tillgång till så detaljerade uppgifter, att jag kunnat
räkna ut precisa medelsiffrorna för hela året, men om jag tager
de medeltal, som fås af ofvannämnda siffror, blir det i hvarje
fall ganska tillfredsställande jämförelsepunkter. Medelantalet stam-
anställda för 1907 var 2,817, för 1909 3,412. Nu har herr Tenow,
såvidt jag kan se, vid uppgörandet af sina teorier alldeles förbi
sett, att statsanslaget år 1907 var 1,200,000 kronor, men att det
år 1909 var 1,800,000 kronor. Fördelar jag statsanslaget 1J07
på de stamanställda, blir det cirka 426 kronor på hvarje stam
anställd, men för år 1909 blir det 527 kronor, d. v. s. 100 kro¬
nor mera på hvarje stamanställd. Använder jag den tabell, som
herr Tenow själf framställt, angående antalet öfningsdagar, hvil¬
ken står på sidan 227 i hans betänkande, ställa sig siffrorna, om
jag fördelar anslaget på öfningsdagarna, så att medelsiffran för
1907 blir 2,61 kronor, men för år 1909 3,05 kronor. Det synes
mig alldeles uppenbart, att den Tenowska teorien om att rekry¬
teringen skulle vara den verkliga anledningen till att anslaget
blifvit öfverskridet, är oriktig, då man tager i betraktande, att an¬
slaget höjts från 1,200,000 kronor till 1,800,000 kronor. Såsom
herrarne 'finna själf va, är det per öfningsdag (efter herr Tenows
egen tabell) 2,61 kronor 1907 och 3,05 kronor 1909. __ Dessa siff¬
ror visa nog, att man har haft ett så rikligt anslag år 1909, att
det fullkomligt har uppvägt den stegring i lefnadskostnader
och priser, som ägt rum mellan 1907 och 1909. Jag skall se¬
nare i mitt anförande visa, att det med all säkerhet är en an¬
nan, af herr Tenow förbisedd anledning till att öfverskridandet
har’ ägt rum, och jag skall strax komma till denna sak. Jag
skall nu efter denna min lilla vidräkning med den Tenowska
utredningen be att få öfvergå till hvad jag anser vara orsaken
till anslagets öfverskridande, och jag vågar saga, att jag icke
har kommit till min ståndpunkt på grund af min partiställning,
utan på grund af att jag varit tvingad att försöka sätta mig in
i saken dels såsom statsrevisor och dels såsom enskild utskotts-
ledamot.
Min uppfattning är, att anledningen till öfverskridandet af
flottanslaget hvilar på ett system, som inkommit med eu man i
ledningen af svenska flottan. Jag skall nämna några små episo¬
der, som bevisar detta. Jag skall först och främst peka på att
Fredagen den 26 maj, f. m.
49 Nr 58.
sa snart som amiral Wilhelm Dyrssen ingått i den Lindmanska Ån9- lekande
regeringen, kastade han om den liberala regeringens öfningsplan af öfverbetal~
och därmed skapades öfverskridande af öfningsanslaget När han nin? å rese,r~
1907 skulle fastställa öfningsplanen för flottan, öfferskred
• konstitutionellt mycket värre än grefve Ehrensvärd gjort — öfningar.
icke blott medelstillgångarna utan äfven det fastställda årsanslaget. (Forts.)
Jag skall nämna några andra episoder. Det är åberopadt af herr
lenow på ett ställe, att det var ett tillfälle 1906, då marinför-
yaltnmgen och flottans stabschef uppgjorde ett förslag till för¬
ändring af gällande bestämmelser i fråga om ut- och afrustnings-
kostnadernas fördelning mellan underhålls- och öfningsanslagen
Herr Tenow yttrar i sin utredning, att »i detta ärende, sonT in¬
kom till sjöförsvarsdepartementet den 12 mars 1906, intet annat
finnes atgjordt än att en blyertsanteckning anbragts å akten så
lydande: »Skall hvila». Eftersom ärendet inkom den 12 mars
1906 i sjöförsvarsdepartementet, tog sig högerpressen anledning
att under en lång tid göra de mest våldsamma anfall emot förre
statsrådet Sidner, som om denne varit ansvarig i saken. Enligt
de uppgifter, som marinöfverkommissarien Dahlin har lämnat in¬
för konstitutionsutskottet och inför allmänheten i sin nyligen pu-
skrift har denna fråga legat utöfver regeringsskiftet
lJOb, och den blyertsanteckning, som finnes, skall hafva tillkom-
samme man> som jag nyss nämnde, förre statsrådet
Wilhelm Dyrssem åtgöranden i saken.
Jag skall nämna ett par andra episoder, som äro belysande
för samma sak.
När år 1908 inspektören för flottans öfningar till sjöss den
9 september slutat sin inspektion af kusteskadern, gick han om¬
bord på jagaren Magne, som skulle föra honom till Saltsjöbaden.
Han gaf då, enligt hvad protekollen utvisa, order till fartygsbe-
falhafvaren, kapten Gelsing: »fart af 25 knop». Det är att
märka, att inspektionen då var af slutad. När Magne passerade
JL)aiarö, skedde detta med sådan fart, att bland annat en båt-
brygga med en stenkista af dimensionerna 5,5X4X3 meter af svall¬
vågorna kastades 6 meter från sin plats invid stenmuren ut på
ett vattendjup af 6 meter. Kronan fick för denna vilda fram¬
fart betala brygg- och båtägare skadeersättning med 750 kronor
Statsrevisorerna ha två gånger — 1909 och 1910 — gjort an¬
märkning på saken men ännu utan resultat. Inspektören, som
TTr-77S1? ^altsjöbadsresa gal order om 25 knops fart, var amiralen
Wilhelm Dyrssen.
Ett annat exempel!
Den svenska flottan har enligt uppgift 146 torpedtuber. En¬
ligt en under en debatt vid fjolårets Riksdag lämnad uppgift hade
engelska flottan 1909 ungefär 10-dubbla antalet eller 1 470 En¬
gelska flottans öfningar till sjöss äro helt naturligt af oerhördt
mycket större omfattning än den svenska flottans. Icke desto
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 58. 4
Nr 58. 50
Fredagen den 26 maj,
f. m.
Ang. täckande
af efterbetal¬
ning å reser¬
vationsansla¬
get till flottans
öfningar.
(Forts.) 100,000
mindre förbrukades under 1909 års öfningar torpeder i den bila
svenska flottan till samma värde som i den stora engelska. Un¬
der svenska flottans öfningar 1909 sprängdes en torped och dränk¬
tes ett 10-tal Då hvarje torped i anskaffning kostar cirka 10,000
kronor är det sålunda här frågan om en årsförbrukning af
iuu uuu kronor. Ett ögonvittne till hur det tillgick då en af
flottans torpeder dränktes 1909, har därom för mig lämnat en
skildring som — därest den är riktig, hvilket ]ag har alla skal
att antaga — visar på ett slarf och en liknöjdhet om en dyrbar
materiel hos den ansvarige officeren, hvilket jag kanhända far
tillfälle att en annan gång närmare belysa. Pa grund ai den
generade tystnad, hvarmed flottans män i fjol, da man i. stats¬
utskottet ville ha en ordentlig utredning om torpedforbruknmgen,
omgåfvo detta ämne, har man all anledning att draga vissa be¬
stämda slutsatser om anledningarna till detta orimliga slöseri med
materielen. Efterräkningarna fick svenska folket bara i form
bland annat af ett anslag om 481,200 kronor för uppbringande
af torpedreserven från förutvarande 10 procent till 25 procent. In¬
spektören för flottans öfningar år 1909 var forre statsrådet Wil¬
helm Dyrssen.
Ja^ vill erinra herrarne om en annan sak. Har stål upp¬
repade &gånger i tidningarna omtaladt, att det ena efter det andra
af flottans fartyg kör på grund, gör hafveri o. s. v. 1 verklig¬
heten, mina herrar, förhåller det sig enligt de uppgifter om dessa
förhållanden, som lämnats mig — förhållanden, soin jag hoppas,
att jag ifall jag som statsrevisor får fullfölja saken, nästa ar
skall vara i tillfälle att bringa inför kammarens kännedom — pa
det sättet, att dessa hafverier utaf flottans fartyg äga rum i en
ofantligt mycket större utsträckning än någonsin kommer till
pressens kännedom. Jag skall icke nu blotta något vidare härom
men jag har framdragit denna sak nu, därför att den ar ett led
uti samma system.
Jag skall nämna ett annat exempel, hämtadt tran den le-
nowska utredningen. När Fylgia år 1907-1908 var ute pa sm
stora expedition till Amerika, gick Fylgia öfver Atlanten med
12 knops fart. Den ekonomiska farten för Fylgia är 9 knop.
Genom användande af den högre farten och däraf följande star¬
kare kolförbrukning och hvad som i öfrigt sammanhänger me
denna lyxexpedition öfverskreds den beräknade kostnaden for
Fylgias expedition — den var beräknad till 172,000 kronor
så att den uppgick till 298,000 kronor, d. v. s. ett öfverskridande
med 126,000 kronor.
Jag skall nämna ett par andra uppgifter, som peka i samma
riktning som de jag nyss tillåtit mig framdraga. Det ar angå¬
ende kolförbrukningen. Denna starkt uppdnfna fart, som^ alltid
amiral Dyrssen och den svenska flottan rör sig med ute pa sina
öfningar, åstadkommer en alldeles kolossal stegring i förbruknm-
Fredagen den 26 maj, f. m.
51 Nr 58.
gen af kol, olja och talg och jag skall be att få nämna några Ang. täckande
siffror, som herrarne nog skola finna belysande. År 1906 gick0^ öfverbetal-
förbrukningen af dessa artiklar till 589,623: 62 kronor år 1907 ning “ reser-
tili 570,8Ö4: 89 kronor. Så kommer herr Dyrssen till ledningen lamfloUans
af flottan År 1908 uppgick alltså kolförbrukningen till 617,731: 99 öfningar.
kronor och år 1909 till 899,713: 34 kronor, alltså en stegring på (Forts.)
öfver 300,000 kronor bara på denna enda post.
„ skall nämna eu annan artikel, som också har afseende
pa flottans öfningar, nämligen artilleriammunitionen. År 1906
förbrukades sålunda under flottans öfningar ammunition för
219,460: 44 kronor. 1907 gick denna summa till 275 822- 13
kronor,_ 1908 till 242,740: 78 och 1909 till 679,284: 95. Därtill
korn sistnämnda år för 8,000 kronor röksvagt krut. Det blir
alltså en stegring i denna post af 459,824: Öl kronor, och uti
endast dessa båda poster, artilleriammunition och kolförbrukning
eu stegring på en summa af omkring 700,000 kronor. Detta har
icke herr Tenow i sin utredning närmare ingått på, men där
ligger enligt mm uppfattning en af de verkliga anledningarna
till öfverskndandet af anslagen.
. Jag har icke här yelat f8ysöka att företräda de konstitu¬
tionella synpunkterna, utan, om jag så får säga, mera statsut-
skottssynpunkterna, men det synes mig uppenbart enligt här af
mig lämnade upplysningar, att det har kommit in i svenska Hot-
tan under senare år eu anda af öfverdåd och vrånghet, som är
deri verkliga anledningen till att öfverskridandet har skett. Ja o-
vill vara så rättvis, som jag kan, och icke vill jag göra grefve
Mtrensvärd - formellt och grundlagsenligt är han ju ansvario —
personligen direkt ansvarig för sjrstemet. Det jag anser man
måste lägga honom till last är, att han varit för svag och indo-
ent för att bryta systemet. Jag tror också, att den nuvarande
chefen _ för sjöförsvarsdepartementet såsom chef för kommando¬
expeditionen i högre grad borde bära det moraliska ansvaret för
detta system, än den man, som vi i dag ha voterat om. Men
ytterst hvilar ansvaret på en tredje man, som jag många gånger
nämnt. Jag vill icke i mitt anförande ifrågasätta, att det system
som jag i dag. här talat om, och som går ut på brist på spar¬
samhet och brist på varsamhet, som anstränger flottans materiel
till det yttersta, som icke frågar efter, om eu man kör med eko-
nortnsk fart, utan pressar materielet till de yttersta prestationer,
skulle bottna i trots för grundlagen, jag vill snarare tro, att de
som bara ansvaret för detta, icke ha känsla och intresse för de
statsekonomiska synpunkter, som vi i Riksdagen ha. Jag åter¬
kommer sålunda till det jag nyss framhöll, att jag tror, att det
skulle vara synnerligen lyckligt, om det blefve en civil ekono¬
misk ledning vid flottan, och om den Tenowska utredningen så¬
lunda bland andra uppslag äfven kunde tillföra oss detta.
Efter denna utredning angående hvad jag tror vara anled-
Nr 58. 52
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande ningen till öfver skridandet af öfningsanslaget, och. jag bär försökt
af öfverbetal- att anväuda alla de tillfällen jag haft i revisionen och inom stats-
ning å resen- utgkottet att sfttta mig in i denna fråga, skall jag öfvergå till det
gettiiiftottans förslag att täcka bristen, som finnes i Kungl. Maj :ts nu förelig-
öfningar. gande proposition. Man har redan genom en bokformgsåtgard
(Forts.) utplånat 290,000 kronor af bristen. Jag anser mig icke ha nå¬
gon anledning att här ingå på eu pröfning, huruvida detta ar
riktigt eller icke. Det tillkommer ju nästa års konstitutionsut¬
skott att pröfva, huruvida denna regeringsåtgärd är i och för sig
riktig eller icke. Jag vill dock uttala min förvåning öfver, att
i detta fall det ämbetsverk, som har den ekonomiska förvaltnin¬
gen om hand, icke har blifvit tiilfrågadt. Och för mm person¬
liga del ifrågasätter jag åtminstone, huruvida verkligen ett af de
anslag, som öfverförts, rättvisligen kan öfverföras. Det har af
öfverkommissarien Dahlin i hans publikation mycket starkt här¬
dats den uppfattningen, att det skulle vara flera anslag som af
marinförvaltningen icke ansetts lämpliga att öfverföra. Jag skall
icke gå in härpå. Jag tror dock, att det är ett ganska ovanligt
sätt att handla så, att man går att fatta beslut i en sådan fråga
utan att höra vederbörande ämbetsverk om saken. .
Jag skall emellertid öfvergå till det förslag Kungl. Maj.t
framlagt om sättet att få bristen utplånad. Inom parentes sagdt
kan man ifrågasätta, huruvida icke det anslag af 1,800,000 kro-
nor, som nu utgår, är väl rikligt, när man nu skall inbespaia
af detsamma 200,000 kronor om året. Det är en sak, som nästa
Riksdag med all sannolikhet får anledning att pröfva. Jag vill
nu ej heller säga — jag tycker det finns någonting i den liberala
reservationen, som ger ett litet stöd åt den uppfattningen att
det skulle i och för sig vara ur statsbokföringssynpunkt oriktigt
att öfverföra ett anslag af 277,000 kronor till bevärmgsanslaget,
då på detta förslagsanslag föreligger en brist på 1 72 million kro¬
nor. Det kommer med all säkerhet att mot en uppfattning om
oriktigheten däraf göras den invändningen, som jag icke kan till¬
bakavisa, att principiellt och bokföringstekniskt sedt det icke
finnes något hinder för en sådan åtgärd, därför att alla bespa-
ringar på reservationsanslag, alla reservationer, öfverföras till en
gemensam kassafond. Och denna fond är gemensam för icke blott
eu hufvudtitel, utan för alla hufvudtitlar, och följaktligen, om det
uppstår en brist på förslagsanslaget i en hufvudtitel, finnes icke
något formellt hinder för att ur kassafonden, som rör alla hui-
vudtitlar, ta ett anslag. Följaktligen menar jag då, att rent bok¬
föringstekniskt sedt kan jag icke kassera en sådan åtgärd. Men
hvad man däremot med stor bestämdhet kan ifrågasätta, det är,
om det är välbetänkt att på detta sätt, när man vet, att på femte
hufvudtiteln, åtminstone enligt uppgift, som lämnats i statsut¬
skottet, skulle föreligga en samlad brist på hela hufvudtiteln åt
ungefär 2 millioner kronor, använda en sådan åtgärd att söka
53 Nr 58.
Fredagen den 26 maj, f. m.
komma ifrån saken, som är föreslagen, att man bara genom en Ang. täckande
ren bokföringsåtgärd, en bokföringsfint, om jag så får säga, ut- af öfverb«tai-
plånar denna brist. Min uppfattning har nu varit den, att ifall ninF- å reT~
detta Kung! Maj:ts förslag bifalles, kommer denna brist på flot- get till tMtans
tans hufvudtitel åt t hänga efter långt utöfver den tidpunkt, då öfningar.
den nuvarande regeringen afgått. Det är således en mycket all- (Forts.)
varsam sak, det här är fråga om. Det skulle vara att med all
säkerhet för längre tid belasta femte hufvudtitelns anslag med
en permanent brist, och ur den synpunkten har jag icke velat
vara med om att bifalla Kungl. Maj:ts förslag. Jag har den
personliga uppfattningen, att det härvidlag hade varit för Kungl.
Maj:t och regeringen ärligt och hedersamt, om regeringen gått
in till Riksdagen och sagt som sanningen är: »Här föreligger en
brist», — låt oss säga på 552,000 kronor, eller någon annan sum¬
ma, som kan befinnas riktig — »denna brist ha vi icke pengar till
pa hufvudtiteln. Det är ett fel af oss. Vi be nu att få pengar.»
Och så hade saken varit klar. Regeringen hade fått ovett och
fått pengarna, nu får den bara ovett, men får icke pengarna.
Och samma brist kommer fortfarande att föreligga och kommer
att hänga efter på hufvudtiteln.
dill slut, herr talman, skall jag be att få uttala mitt synner¬
liga beklagande af en sak, som sammanhänger härmed, och jag
tycker, att, oafsedt hvilken partiståndpunkt man intar, man skulle
kunna vara öfverens härom, att det är ett föga uppbyggligt skå¬
despel, som vi fått bevittna under de senare tiderna, när fram¬
stående ämbetsmän och ämbetsverk, genom att Kungl. Maj:t an¬
vänder en utaf dem till ett arbete, komma i lufven på hvarandra
på detta sätt, att de kasta skymfliga tillmälen mot hvarandra,
så att å ena sidan betecknar man en officiell utredning såsom en
»militaristisk pamflett», å andra sidan kastar den andra parten fram
insiunationer mot hela vänstern, att Herodes och Pilatus, d. v. s.
byråkratien och vänstern, blifvit vänner. (Till på köpet fann jag
till min häpnad häromdagen nere i riksgäldskontoret, att herr
Tenows »efförskrift», tryckts på statens bekostnad). Till slut kom¬
mer .så herr Dahlin och betecknar herr Tenow som »humbug».
.År det icke så., mina herrar, att man måste anse, hvilket
parti, som än är vid makten, att det är af stor vikt och bety¬
delse, att man håller statsförvaltningen utanför de politiska stri¬
derna? Det kommer att verka demoraliserande på statsförvalt- ,
ningen, om den skall dragas in i dessa strider, och jag är säker
på, att herr statsministern skall inom sitt eget parti och i äm¬
betsmannavärlden ganska långt in finna ett mycket bestämdt be¬
klagande af, att på detta sätt ämbetsmän och ämbetsverk bli in¬
dragna i politiska partistrider. Af sådant kan statsförvaltningen
taga obotlig skada, och jag har för min del velat inlägga en
skarp gensaga emot sådana tendenser.
Då jag således, herr talman, icke kan finna, att Kungl. Maj:ts
Jir 58. 54
Ang. täckande
af öfverbetal-
ning å reser¬
vationsansla¬
get till flottans
öfningar.
(Forts.)
Fredagen den 26 maj, f. m.
förslag till täckande af denna brist är riktigt och välbetänkt och
i hvarje fall icke reglerar på annat sätt, än att bristen i hufvud¬
sak kommer att kvarstå, har jag inom statsutskottet gjort mig
till tolk för den uppfattningen, att Kungl. Maj:ts proposition bör
af slås. Jag tillåter mig därför yrka af slag å utskottets hem¬
ställan och Kungl. Maj:ts proposition.
Häruti instämde herr Branting.
Vidare anförde:
Herr Nilson i Örebro: Herr talman, mina herrar! Jag
skall söka fatta mig väsentligen kortare efter det uttömmande
anförande, som den föregående ärade talaren haft. Det kan
emellertid icke hjälpas, att jag i mitt anförande kommer att
vidröra en del synpunkter, som af honom redan äro framhållna,
men dock måhända se dem från en annan synvinkel.
Man har på visst håll velat göra gällande, att den öfverbe-
talning på reservationsanslaget till flottans öfningar, om hvilket
nu debatten rör sig, icke vore någon verklig brist i budgettek-
niskt hänseende utan endast eu bokföringsfråga. Den illusionen
bör väl emellertid nu vara fullkomligt borta. Regeringens metod
att reglera bristen på öfningsanslaget innebär enligt min mening
ingen som helst statsfinansiell reglering af eu förefintlig brist
under femte hufvudtiteln, utan den inskränker sig till vidta¬
gande af vissa bokföringsåtgärder samt till eu begränsning af och
inskränkning i flottans öfningar.
Hvad nu bokföringsåtgärderna vidkommer, vill jag för mm
del ingalunda bestrida, att Kungl. Maj:t kan vara i sin rätt, om
Kungl. Maj:t finner vissa utgifter oriktigt belasta ett visst anslag,
att Kungl. Maj:t då lägger dem på det anslag, dit dessa utgifter
höra. Det har jag, som sagdt, ingalunda velat bestrida, och det
tror jag icke heller, att man med sakskäl skall kunna få fram den me¬
ningen ur den reservation, som vi från liberalt håll ha fogat till statsut¬
skottets föreliggande utlåtande. Men jag vill såsom allmänt omdöme
om dessa bokföringsåtgärder säga, att de kunna belysas med en liten
historia, som jag hört berättas, hvilken historia, då jag hörde den be¬
rättas, jag verkligen trodde vara gjord, men hvilken jag numera börjat
tvifla på, om den är gjord. Det berättades, att det var ett centralt äm¬
betsverk, som fick ett kungligt bref på en viss utgift, och utgiften
skulle bestridas af allmänna besparingar. När den tjänsteman,
som skulle handlägga detta kungliga bref, skulle vidtaga på grund
däraf följande åtgärder, så sade han: »Ja, men det finns ju in¬
genting på de allmänna besparingarna. Huru skall jag då bete
mig?» Då svarade den tjänsteman, till hvilken han vände sig:
»Den saken är mycket enkel. Man lägger bara upp ett nytt
konto och kallar det 'brist på allmänna besparingar’, och så är
saken klar.» Ja, den af Kungl. Maj:t vidtagna bokföringsåtgärden
Fredagen den 26 maj, f. m.
55 Nr 58.
har mycket nära frändskap med den teori, som där gjorde sig Ang. täckande
gällande. af öfverbelal-
Ty huru vill Kung! Maj:t nu reglera saken? Jo, Kungl. ^aiionsansTJ-
Maj:t anbefaller en omföring från anslaget till sjöbeväringens get till flottans
vapenöfningar och till reservationsanslaget för flottans öfningar öfningar.
med ett belopp af 218,500 kronor i rund siffra. Men det anslag, (Forts.)
från hvilket denna omföring sker, lärer i detta nu förete en brist
på 1 '/s million kronor. Statsfinansiellt sedt blir resultatet ju då
ingenting annat, än att den bristen ökas med dessa 218,500
kronor. Bristen försvinner icke, utan är kvar lika stor som förut.
Stödet för denna bokföringsåtgärd, som — jag understryker det
— också tvifvelsutan nästa års konstitutionsutskott icke lärer
underlåta att pröfva, finnes ju i herr Tenows utredning, och den
är i väsentlig mån byggd på en retroaktiv tillämpning af det
kungliga brefvet af den 4 december 1908. Det är med en viss
förvåning man frågar, hvarför man icke låtit den retroaktiva
verkan af detta kungliga bref sträcka sig längre än till 1906.
Man hade ju då kanhända kunnat påvisa, huru stor del af be¬
lastningen i reservationsanslaget det är, som ligger bakom år
1906. Vidare har det öfverförts dels från vissa nybyggnadstitlar,
på hvilka det i allmänhet förut varit brist, och dels från nyupp¬
lagda bristtitlar ett belopp af inalles 52,981 kronor 20 öre. Tit¬
larna finnas angifna å sid. 11 i statsutskottets föreliggande be¬
tänkande, d. v. s. den del af betänkandet, där den af herr Larsson
med flera afgifna reservationen återfinnes. Men icke minskar
man bristen på femte hufvudtiteln med några 52,981 kronor och
20 öre genom den bokföringsåtgärden.
Kungl. Maj:t har vidare beräknat, att 400,000 kronor inbe¬
sparats och komma att inbesparas genom indragningar och in
skränkningar i flottans öfningar såväl förlidet år som innevarande
år. Om den saken vill jag för min del säga, att den synes ägnad
att ingifva allvarliga betänkligheter. Om det verkligen för flottans
öfningar kräfves ett belopp af 1,800,000 kronor, då behöfver
naturligtvis det beloppet utgå. Men är det så, att öfningarna
kunna rätt och tillbörligt tillgodoses med 1,600,000 kronor, ja, då
har under de senaste åren anslaget faktiskt beräknats, för högt,
och vi ha redan af den föregående ärade talaren hört alldeles
bestämdt förklaras, att man nog har att emotse framställning om,
att anslaget skall komma att nedsättas. Är det nu åter så, att
det för flottans öfningars rationella bedrifvande verkligen kräfves
1,800,000 krön or, då blir det enligt min mening allenast flottans
stridsduglighet, som blir nedsatt. Någon tredje möjlighet kan,
såvidt jag förstår, icke gifvas.
Nu begär Kungl. Maj:t Riksdagens medverkan till omföring
till öfningsanslaget dels af 452,000 kronor från beklädnadsanslaget
och dels af 100,000 kronor från de allmänna besparingarna under
femte hufvudtiteln. För den första åtgärdens vidtagande har väg
Sr 58. 56
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande banats genom en riksdagsskrivelse i anledning af en af statsrevi-
af öfverbetal- sorerna gjord hemställan. Nu är emellertid att märka, att be-
”vationsansla- klädnadsförråden i Karlskrona och Stockholm, hvilka bokförings-
get till flottans tekniskt äro förlagsgifvare åt beklädnadsanslaget, enligt statsrevi-
öfningar. sorernas berättelse äro belastade med en brist af 438,468 kronor.
(Forts.) Ensamt med hänsyn till denna förefintliga brist, å beklädnads-
förrådets konto synes mig den åtgärd, som föreslås, här vara
mindre lämplig. Men för min personliga del har jag en alldeles
bestämd principiell erinran att göra mot en sådan anordning, som
nu föreslås, och det är med hänsyn till, att besparingar, som
uppkomma på ett anslag af reservationsanslags natur, skola kunna
på det sättet användas. Den principiella anmärkningen har jag
enskildt framställt till en af statsrevisorerna, men jag lät mina
betänkligheter falla och det på den grund, att marinförvaltningen
framhöll, att med anledning af revisorernas anmärkning hade
det föreslagits, att användningen af besparingarna dock skulle
komma beklädnadsförrådet till godo. Syftet med ett anslag, som
gifves reservationsanslags natur, är bland annat att åvägabringa
en sparsam och hiob hushållning med anvisade medel. Om nu den
myndighet, som i sista hand disponerar anslaget, vet, att de be¬
sparingar, som ett år kunna göras, i allt fall kommer följande
år anslaget till godo, så är det uppenbart, att i den omständig¬
heten ligger en sporre för vederbörande att söka vidtaga så stora
besparingar som möjligt. Men om vederbörande få klart för sig,
att det är så, att om man genom klokhet och omtänksamhet får
en besparing å det anslag, som ställes till hans disposition, så
komma de sedermera helt enkelt och taga bort besparingen, då
kan vederbörande resonera som så: Ja, är det på det viset,
då skola vi använda anslaget i så stor utsträckning som möjligt,
ty hur det är, så behöfva vi pengarna. Med det system, som nu
tillämpas, synes det alltså, som om man i visst hänseende skulle
motverka ett af ändamålen med reservationsanslagen, och det
' finner jag för min del ur ren förvaltningssynpunkt vara mycket
betänkligt, hvilket gör att jag för min del allra helst skulle velat
ansluta mig till den ståndpunkt, som herrar Thorsson och Rydén
intagit. Det har jag dock icke kunnat, och det på grund af den
allmänt hållna affattning, som Riksdagen gifvit den skrifvelse,
Riksdagen tidigare i år aflåtit till Kung!. Maj:t just angående det
anslag, hvarom här är fråga.
Emellertid, bristerna å anslaget under femte hufvudtiteln stå
på det här sättet allt fortfarande kvar, och det förefaller mig,
som borde det för Kungl. Maj:t varit en bjudande plikt att under¬
söka, huru anslagen under femte hufvudtiteln i dess helhet stå
med afseende å brister och öfverskott. I så fall lärer icke Kungl.
Ma:t kunnat undgå att konstatera, att synnerligen stora brister
förefinnas under hufvudtiteln. Jag har tillåtit mig göra ett öfver¬
slag rörande den saken, och därvid har jag konstaterat följande
Fredagen den 26 maj, f. m.
57 Nr 58.
brister på en del anslag. Jag tar då först reservationsanslaget Ang. täckande
till flottans öfningar, där bristen utgör 1,251,837:01 kronor. Yi-Ö( ö/verbetai-
af beklädnad och sängservis för kustartilleriets värnpliktige enligt
kungligt bref af ar 1905 149,100 kronor och några mindre öfver-
skridanden, som tillsammans gå till 27,665:64 kronor. Detta
blir tillsammans ett öfverskridande af omkring 3,194,000 kronor.
Mot detta svara följande besparingar, nämligen å beklädnadsanslaget
556,014: 60 kronor och de allmänna besparingarna 297,000 kronor,
hvilket tillsammans gör 853,014:60 kronor. Om man nu drar
dessa besparingar från de brister, som förefinnas, kommer man
till en totalbrist af 2,300,000 kronor i afrundad summa, och därtill
kommer möjligen förefintliga brister å en del nybyggnadsanslag
och måhända äfven andra anslag.
Den ärade talare, som hade ordet närmast före mig, gick in
på den utredning, som förebragts af statskommissarien Tenow
angående orsaken till, att öfningarna ha dragit så väsentligt ökade
kostnader mot hvad som beräknats. Han redogjorde därvid ut¬
förligt för förhållandet mellan vakanssiffran och den ökade rekry¬
teringens inverkan på öfningsanslaget. Jag skall tillåta mig att
i det hänseendet i viss mån endast komplettera hans yttrande
Vakanserna voro i början af juli 1906 398. Dessa vakanser
ökades från 1906 till 1907 med 462 eller till 860 och från 1906
till 1908 med 674 eller till 1,072. Men om man nu hufvudsak¬
ligen i vakansernas minskning skall kunna söka förklarino-en till
överskridandet 1909, då frågar jag: hur skall det vara möjligt
att af samma vakansers ökning — d. v. s. ett rent motsatt för¬
hållande år 1907 och 1908 kunna förklara öfverbetalningarna
dessa år? Stegringen i kostnaderna per man och dag utgjorde
1908 32 /o. i jämförelse med 1906, med en ökning af vakanserna
från 398 till 1,0/2. Alltså, för de åren ha vakansernas ökning
och minskningen i rekrytering förorsakat en stegring i öfningskost-
naderna med 32 %/ Ökningen i kostnaderna år 1909 utgjorde 54
/o i jämförelse med 1906, men den manskapsstvrka som öfvades
1909 utgjorde i juli allenast 289 man mer än i906.
Nej, vakanserna och rekryteringen kunna helt enkelt icke
förklara anledningen till dessa mycket stegrade öfningskostnader
år 1909. En jämförelse mellan öfningskostnaden för en man åren
1906 och 1909 ger vid handen en summa af 428 kronor 1906
och 660 kronor 1909.
Man har nog att söka andra orsaker, och de gifvas nog
också. Jag anser, att de äro påvisade i viss mån redan af den
föregående ärade talaren. Jag skall därför endast tillåta mig att
i ett enda afseende lämna en kompletterande upplysning till de
dåre utgör bristen å förslagsanslaget till s
öfning och beklädnad 1,500,000 kronor,
170,000 kronor, å anslaget för uppförande af åtskilliga nybygg- öfningar.
nåder vid Brännudden 95,429 kronor, a anslaget till anskaffning (Forts.)
. I-
i
ns
Nr 58. 58
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande
af öfverbetal-
ning å reser¬
vationsansla¬
get till flottans
öfningar.
(Forts )
siffror, som af honom lämnats. Den skall endast röra sig om
artilleriammunitionens förbrukning, därvid jag skall göra jämfö¬
relser mellan år 1908 och år 1909.
Totalförbrukningen är af den föregående ärade talaren an-
gifven, och jag skall endast för kammaren meddela, hur denna
artilleriammunitions förbrukning ställer sig per man och öfnings-
dag. Artilleriammunitionens förbrukning utgjorde år 1908 per
man och öfningsdag 81 öre, men år 1909 utgjorde den 1:72
kronor d. v. s. en stegring med öfver 110 % och då är det per
man och öfningsdag. Tvifvelsutan har man där att söka en af
de allra väsentligaste och största anledningarna till det öfverskri¬
dande, som har skett. Den saken hänger säkerligen tillsammans
med fastställandet af det nya skjutöfningsprogrammet, som första
gången tillämpades år 1909.
Nå, då detta nu är konstateradt — och jag dessutom tror,
att ingen kan förneka, att hvad som är föreslaget här icke åstad¬
kommer någon som helst minskning af den under femte hufvud-
titeln förekommande bristen —- hvad kan då vara anledningen
till, att Kungl. Maj:t icke föreslagit Riksdagen åtgärder, som i
verkligheten skulle täcka bristen? Svaret torde man hafva att
finna i den svartmålning af den statsfinansiella ställningen, som
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet upprepade
gånger låtit komma till Andra kammarens kännedom. Det finnes
inga pengar. Regeringen vill icke uttaga ytterligare medel genom
ökade skatter, och därför skola flottans öfningar bedrifvas medelst
förskottsmedel, som kommande Riksdagar få klarera. Men den
statsfinansiella principen bör denna kammare säga ifrånatt den
icke kan godkänna. Det är därför, herr talman, jag tillåter mig
anhålla, att kammaren måtte bifalla den af herr Larsson med
flera afgifna, vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Ekman i Mogård instämde häruti.
Herr Rydén: Herr talman! Jag gjorde mig i mitt förra
anförande skyldig till en felaktig uppgift angående bekostnaden
af tryckningen af herr Tenows efterskrift, hvilken uppgift jag
ber att få rätta. Den uppgiften var icke riktig, och felet grun¬
dade sig från min sida på en ofrivillig missuppfattning.
Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet ^v o n
Krusenstierna: Herr talman, mina herrar! Den föregående
ärade talaren har strukit under ett uttalande i reservationen, som
går därpå ut, att den inskränkning i flottans öfningar, som blifvit
gjord i fjol och i år, skulle vara i hög grad beklaglig såsom
minskande öfningarnas effektivitet och därmed inverkande på
flottans stridsduglighet. Jag ber med anledning af det som så¬
lunda blifvit uttaladt att få meddela en del upplysningar i
dessa hänseenden.
59 Nr 58.
Fredagen den 26 maj, f. m.
Hvad först beträffar beväringens öfningar, bär 1910 års kust-drif;, täckande
flottas öfningar blifvit afkortade med omkring 6 veckor menaf öfverbetal-
ersättning har beredts de värnpliktige för denna afkortning af "aLnsanZ'-
tjänstgö ringstiden ombord på det sätt, att särskilda öfningar för get till flottans
dem hafva anordnats på pansarbåtar, som sammandragits till öfningar.
Stockholms och Karlskronas beväringsafdelningar. Äfven under (Forts.)
år 1911 är det föreslaget att göra en afkortning i kustflottans
öfningar med omkring en månad. Men i år har man dock från
början kunnat planlägga öfningarna med hänsyn därtill och har
sålunda kunnat draga försorg om att de värnpliktige komma att
kvarstå ombord på pansarbåtarna under lika lång tid som under
vanliga förhållanden.
Hvad beträffar de för de värnpliktige ombord anordnade
skolorna, har ingen inskränkning behöft göras.
Vidkommande åter stampersonalens öfningar hafva de natur¬
ligtvis rönt inverkan af de gjorda afkortningarna i kustflottans
ofri .rigar. Vidare har den för stampersonalen så viktiga långresan
inställts under vintern 1910—1911. Och slutligen har antalet
rustade torpedfartyg måst inskränkas.
Såsom en ersättning för sistnämnda åtgärd kan man i viss
mån betrakta en anordning, som i vintras första gången tagits i
bruk, nämligen anordnandet på de båda stationerna af s. k. tor¬
pedberedskaper, vid hvilka på stationerna disponibelt manskap,
som är afsedt för tjänstgöring på torpedbåtarna, dragits tillsam¬
mans under samma befälhafvare. Detta har gjorts för att man¬
skapet äfven under den kallare årstiden måtte få öfning med
materielens handterande. Det i vintras gjorda försöket har enligt
inkomna rapporter utfallit till belåtenhet. Det är min förhopp¬
ning, att liknande anordningar snart må kunna träffas, kanske
redan i höst, för undervattensbåtarnas bemanning. Undervattens¬
båtarnas öfningar hafva i fjol liksom i år icke behöft i nämnvärd
grad inskränkas, och under fjolåret ägnades under kustflottans
krigsöfningar uppmärksamheten hufvudsakligen åt studiet af un¬
dervattensbåtarnas användning för försvaret af våra kuster.
I öfrigt har inom andra områden, där det varit möjligt
inskränkningar och besparingar bringats till stånd, i den mån sig
lämpligen göra låtit. Det torde vara klart, att sådana inskränk¬
ningar som de nu nämnda icke kunnat vidtagas utan att öfnin-
garnas effektivitet blifvit i viss mån lidande. Men det finnes
vissa omständigheter med afseende på stampersonalens tjänste-
förhållanden, som verka därhän, att en dylik tillfällig reduktion
af öfningarna icke kan anses vara af en alltför stor betydelse.
Om man först tager i betraktande befäls- och underbefälsperso¬
nalen, hvilken ju utgöres af personer, som i regel afse att ägna
sin lifsgärning åt \ ap Hets tjänst, sa är det tydligt, att dessa kårers
genomsnittsduglighet icke kunnat i nämnvärd grad påverkas af
dessa båda årens inskränkningar.
Nr 58. 60
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande
af öfverbetal-
ning å reser¬
vationsansla¬
get till flottans
öfning ar.
(Forts.)
Hvad beträffar manskapet, så har detta en första tjänstgörings¬
tid af från 3 år 6 månader upptill 6 år. Att manskapet under dessa
två åren fått någon minskning i öfningarna kan väl, när de hafva
så lång tjänstgöringstid, icke anses hafva varit alltför ödesdigert.
Jag vill i detta sammanhang påpeka, att under åren 1908
och 1909 anordnades öfningar till en utsträckning, som var större,
än medelstillgången i själfva verket medgaf. Det ligger väl då
något rimligt däri, att man låter ett dylikt plus i utbildningen få
efterföljas af ett minus. Såsom jag redan i statsverkspropositionen
framhållit, är det uteslutande den öfvergående naturen. hos dessa
inskränkningar, som kunnat möjliggöra desamma, och jag ber att
ytterligare få betona denna synpunkt, emedan den föregående
ärade talaren uttalade den uppfattningen, att dessa inskränkningar
skulle tyda på att en varaktig reduktion i flottans öfningar skulle
kunna äga rum. Jag håller före att ett sådant betraktelsesätt icke
kan hafva fog för sig, ty det vore detsamma, som om man af
brist på proviant hade måst sätta en fartygsbesättning på för¬
knappning och sedan, när man efter någon tid kommit till en
hamn, där proviant kunde skaffas, sade till dem: ja, jag ser att
ni äro vid lif ännu; då kunna vi gärna fortsätta med förknapp-
ningen.
Det är ju helt naturligt, att, när man har kommit därhän,
att en öfverbetalning på ett anslag blifvit gjord, man söker att
genom besparingar i främsta rummet just på det anslaget taga
igen det förlorade. Jag anser därför de gjorda inskränkningarna
vara ett skyldigt tillmötesgående af berättigade kraf på sparsamhet
med statens medel.
Nu hafva reservanterna mot statsutskottets betänkande fram¬
hållit, att jämväl stora öfverbetalningar finnas på andra anslag
under femte hufvudtiteln och att det därför bort framstå såsom
en bjudande nödvändighet för regeringen att underställa Riks¬
dagens pröfning en fullständig utredning i saken och ett därpå
grundadt förslag till åtgärder i syfte att åstadkomma jämvikt
i fråga om de särskilda anslagen under hufvudtiteln i dess
helhet. I detta afseende ber jag att få påpeka följande om¬
ständigheter.
Såsom framgår af den utaf statskommissarien Tenow verk¬
ställda utredningen, har under en följd af år bokföringen af de
utgifter, som förorsakats af flottans öfningar, varit försenad.
Häraf har blifvit en följd, att exempelvis under år 1909. i stor
utsträckning bokförts utgifter för år 1908 och äfven för tidigare
år. Bokföringen har alltså legat efter högst betydligt, och de icke
bokförda utgifterna hafva redovisats såsom förskott.. Så länge
detta i och för sig mycket olämpliga förhållande fortgick ostördt,
så kunde ju ingen egentlig olägenhet uppstå af detsamma. Men
när det nu gäller att komma öfver till en ny ordning, som möj¬
liggör, att hvarje års utgifter bokföras under det år da utgifterna
Fredagen den 26 maj, f. m.
61 Nr 58.
blifvit gjorda, blifver däraf helt naturligt följden, att under öfver-
gångsåret måste bokföras utgifter för mer än ett år.
Reservanterna hafva påpekat — och detsamma omnämnde
äfven herr Nilson i Örebro — att anslaget till sjöbeväringens
vapenöfningar samt beklädnad och ersättning därför skulle labo¬
rera med en öfverbetalning af omkring 1 V* million kronor.
Denna skuld — om nu beloppet är riktigt, livilket är en sak, som
jag icke kan kontrollera — låter sig emellertid väl förklaras af
de omständigheter, jag nyss anförde rörande den försenade bok¬
föringen. Då emellertid detta anslag har förslagsanslags karaktär,
kommer vid öfvergången till den nya bokföringen, öfverbetalnin-
gen eller skulden, om man så vill kalla den, att täckas utan
någon särskild åtgärd på det sätt, som för dylika anslag i all¬
mänhet finnes föreskrifvet. I hvad mån detta kan komma att
inverka på årsbudgeten i sin helhet måste gifvetvis blifva beroende
dels på utgifterna å samtliga förslagsanslag å alla hufvudtitlarna
och dels på förhållandena å rikshufvudbokens inkomstsida.
Jag skall anhålla att få säga ett par ord med anledning af
hvad herr Rydén anförde. Herr Rydén talade om den af stats-
kommissarien Tenow verkställda utredningen och påpekade därvid,
att han ansåg, att den ökade rekryteringen under åren 1908 och
1909 icke hade så stor del i öfverskridandet, som den Tenowska
utredningen gaf vid handen. Jag skulle endast vilja i detta afse¬
ende framhålla, att den ökade rekryteringen gifvetvis måste hafva
kraft flera fartyg för öfningarna. Dessutom utsträcktes just vid
denna tid öfningsexpeditionernas längd på grund af beväringens
utsträckta tjänstgöringstid.
Herr Rydén omnämnde vidare den stegrade kolförbrukning
och den ökade ammunitionskostnad, som förekommit under åren
1908 och 1909, särskildt under det senare året. Jag får med af¬
seende å kolförbrukningen hänvisa till hvad jag nyss sade, näm¬
ligen att expeditionerna detta år ökats såväl i antal som tidslängd.
Däraf kommer gifvetvis till stor del den ökade kolförbrukningen.
Den ökade ammunitionskostnaden sammanhänger ju med antalet
man som öfvas.
Herr Rydén riktade en del anmärkningar mot en namn-
gifven flottans officer och ville göra gällande, att han skulle vara
vållande till en del af den ökade kostnaden för öfningarna.
Hvad då först beträffar den anförda omkastningen af öfnings-
planen år 1906, är det mig icke bekant, att det utfärdades någon
ändrad instruktion för kustflottans befälhafvare efter det amiral
Dyrssen tillträdde sitt statsrådsämbete. I regel torde instruktionen
för högsta befälhafvare!! icke utfärdas förrän omkring 1 juni, och
jag känner som sagdt icke till, om det skedde någon återkallelse
åf förut gifna order eller icke. Skedde det icke någon återkal¬
lelse, så visar det väl, att någon annan plan med afseende å
platsen för öfningarnas utförande icke förut varit fastställd.
Ang. täckande
af öfverbetal¬
ning å reser¬
vationsansla¬
get till flottans
öfning ar.
(Forts.)
Nr 58. 62
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande Hvad beträffar det förhållandet, att år 1907 skulle hafva utfär-
af öfverbefäl-fats or(jerj som skulle afsiktligt hafva föranledt öfverskridande af
lauonsanlla- anslaget i fråga, vill jag påpeka hvad herr Tenow i detta afseende
get till flottans anfört, nämligen att nämnda år vid öfningsplanens fastställande
öfningar. en del inskränkningar vidtogos i de af myndigheterna föreslagna
(Forts.) öfningarna. Huruvida dessa inskränkningar kunna anses hafva
motsvarat det belopp, hvarmed årsanslaget af myndigheterna
ifrågasatts att öfverskridas, är icke så lätt att beräkna. Under
alla förhållanden har icke statskommissarien Tenow gjort någon
definitiv beräkning i det hänseendet.
Herr Nilson i Örebro anmärkte, att beklädnädsförråden skulle
hafva eu stor skuld. Ja, det är riktigt, att det af marinförvalt¬
ningens skrifvelse i ärendet framgår, att så är förhållandet. Men
jag har låtit undersöka dessa förråds ställning, och det har då
framgått, att om man beräknar deras tillgångar i form af dels
tillverkade beklädnadspersedlar och dels materialier för tillverk¬
ning af sådana persedlar äfvensom hvad de hafva att fordra för
till manskap utlevererade, men ännu icke betalda beklädnadsper-
persedlar, så visar det sig, att de utöfver skulderna hafva till¬
gångar, som uppgå till omkring 1 million kronor. Detta är an¬
ledningen till att jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet
kunde beteckna förrådens ställning vara sådan, att någon för¬
stärkning af deras ekonomiska ställning icke kunde anses vara
behöflig.
De omständigheter, som föranledt framläggandet af den nu
under behandling varande kungliga propositionen, synas mig vara
af den beskaffenhet, att de böra mana till stor eftertänksamhet
och omtanke för framtiden. Och jag tror mig uttala mångas
mening, då jag påstår, att de komma att medföra en uppryck¬
ning i så måtto, att mera uppmärksamhet och omsorg komma
att ägnas åt de ekonomiska förhållandena och den ekonomiska
förvaltningen. Om denna min förmodan är riktig, då har för¬
visso det nu skedda öfverskridandet af flottans öfningsanslag icke
uteslutande skuggsidor. Men för att en dylik väckelse skall kunna
blifva fruktbringande för framtiden fordras mycket och energiskt
arbete. Detta arbete är redan sedan i det närmaste ett år i full
gång. Riksdagen har helt nyligen genom att biträda Kungl.
Maj:ts förslag om omföring af vissa medelsanvisningar mellan de
olika anslagen på femte hufvudtiteln understödt de inledande
åtgärderna, och jag är alldeles förvissad om, att Riksdagen kom¬
mer att i framtiden kraftigt stödja detta för flottan så viktiga
reformarbete.
För min del kan jag endast utlofva en sak, och detta vågar
jag uttala trots herr Rydéns om misstroende mot mig vittnande
inlägg, nämligen att från min sida kommer icke den goda
viljan att saknas.
63 Nr 58.
Fredagen den 26 maj, f. m.
Herr Starbäck: Herr talman, mina herrar! Utan tvifvel AnQ- täckande
skalle herr sjöministern kunna fordra någon tacksägelse fråna( öfverbetai-
vår sida för det löfte han har gifvit, och för hans goda vilja ^ationsansta-
torde det också vara berättigadt att uttala ett sådant tack. get till flottans
Man må ju också hysa en uppriktig förhoppning, att den öfningar.
uppryckning, som han talar omi och hvilken daterar sig från (Forts.)
något öfver ett år tillbaka, skall blifva så gammal, att den kom¬
mer att visa sina verkningar. Man måste emellertid på det lif-
ligaste beklaga, att en sådan händelse som den, vi för närvarande
debattera, har varit nödvändig för att inaugurera eu sådan upp¬
ryckning inom den femte hufvudtiteln, inom flottan.
Då det fredagen den 24 sistlidne mars här debatterades om
åtgärder för att åstadkomma en minskning af utgifterna för landt-
och sjöförsvaret, tillät jag mig att framhålla, att enligt hvad som
uppgifvits, skulle under flottans öfningar åren 1909 och 1910
delvis inskränkningar hafva gjorts och så stränga bestämmelser
utfärdats i besparingssyfte, att under kustflottans öfningar icke
ett enda skarpt skott fick lossas. Hans excellens herr statsministern
bemötte detta genom att omnämna, att han en dag på hösten
hade tillfälle att resa ut och se öfningarna på Horsfjärden och
att där då skötos många skarpa skott. Jag uttalade då också den
förhoppningen, att man uti den nu föreliggande propositionen
skulle hafva fått en klar och pålitlig utredning angående för¬
hållandena med afseende på flottans öfningar och de besparingar,
som med afseende på dessa vidtagits år 1910 och skulle komma
att vidtagas år 1911. En sådan utredning föreligger emellertid icke.
Däremot hafva vi nu af herr statsrådet och chefen för sjöför¬
svarsdepartementet fått några uppgifter. De äro emellertid af
ganska otillfredsställande beskaffenhet. Jag skall tillåta mig att,
hvad vidkommer flottans öfningar sommaren 1910, söka att något
komplettera desamma.
Genom generalorder af den 9 mars nr 151 beordrades
för flottans öfningar följande afdelningar och fartygsförband:
kusteskader, omfattande skjut-, signal- och eldareskola, torped-
skoleafdelning, undervattensbåtsafdelning, två skeppsgosseafdel-
ningar, sjökrigsskoleafdelning och minafdelning.
Samtliga dessa hafva ansetts vara absolut nödvändiga för
att stampersonalen måtte erhålla de kurser och den utbildning,
som i olika reglementen stadgas såsom nödvändiga för att de
skola kunna uppflyttas i högre tjänstbarhetsklass eller högre löne¬
grad i allmänhet.
Vidare beordrades enligt samma generalorder, att kusteska¬
dern och de olika skolafdelningarna skulle sedermera förenas till
en kustflotta. I denna skulle de flesta af skolorna tillhörande fart}^g
och en del andra ingå för tillämpningsöfning och verkliga strids-
mässiga öfningar.
Därjämte skulle enligt samma generalorder en kanonbåt och
Nr 58. 64
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande en torpedbåt utgå på expedition för viktiga arbeten med farleders
af öfverbetal- rekognoscering.
vationsansia- Följande reduktioner vidtogos genom generalordern nr 359
get till flottans af den 11 maj samt nr 377 af den 19 maj. Från kusteskadern
öfningar. indrogos en torpedkryssare och två torpedbåtar; från torped-
(Forts.) skoleafdelningen en torpedkryssare och fem torpedbåtar samt från
kustflottan en torpedkryssare, ett minfartyg, ett lasarettsfartyg
och fyra jagare. Vidare indrogs torpedbåten för farledsrekogno-
sceringarna.
Genom generalordern nr 377 af den 19 maj bestämdes minsk¬
ning i expeditionernas längd: för sjökrigsskole- och skeppsgosse-
afdelningarna med en månad samt för kustflottan med nära två
månader. Här är nu att märka, att de sex pansarbåtar, som del-
togo i kustflottans öfningar, fingo en och en half månads längre
tids öfningar än de andra till kustflottan kommenderade. De
voro delade i två s. k. beväringsafdelningar. Jag kommer till
det senare.
Genom generalordern nr 361 och 362 af den 12 maj
indrogos och inskränktes skjutningar, som anbefallas i flottans
skjutinstruktion, nämligen instruktionsöfningar, skjutningar för
befälskurs och med kanon för reservofficersaspiranter samt strids-
skjutning, äfvensom i skolskjutning med tubkanon för såväl
kusteskader som skeppsgosseafdelning.
Huruvida det meddelats några bestämmelser i instruktionerna
för högsta befälhafvaren och afdelningscheferna för nämnda be¬
väringsafdelningar vet jag icke bestämdt. Men det torde vara
klart, att vissa restriktiva bestämmelser där införts. Ty under
kustflottan förekommo ingen skolskjutning med kanon, ingen för¬
beredande stridsskjutning med kanon eller torped, ingen strids-
skjutning med kanon eller torped, ingen torpedsprängning, inga
öfningar med maskinfolket i form af uthållighetsfart eller fart-
prof, eller med andra ord, under kustflottan lossades ej ett enda
skarpt skott, vare sig med kanon eller karbin, ej heller något
stridsmässigt torpedskott.
Hvad de båda beväringsafdelningarna angår, som under dessa
öfningar bestodo af sex pansarbåtar, och hvilkas öfningar pågingo
en och en half månad längre än de öfriga, så är det ju alldeles
tydligt, att det nog hade sett underligt ut, om beväringen hem-
förlofvats en och en half månad tidigare, än beväringen enligt
den af Riksdagen, förmodar jag, bestämda beväringstiden skulle
hemförlofvas. Beväringarna skola öfvas 300 dagar. Men nu
skulle hela besättningen på pansarbåtarna hemförlofvas en och
en half månad tidigare. Hvad skulle det hafva gjort för intryck
i landet, mina herrar, om man funnit, att vi kunna spara in öf-
ningarna för sjöbeväringarna under eu och en half månad. Nå,
därför skulle de, såsom sjöministerns ord folio sig, stanna kvar
ombord så länge som möjligt. Men hvilka öfningar var det, som
65 Nr 58.
Fredagen den 26 maj, f. m.
där höllos ? Det lossades under dessa beväringsöfningar intet Ang. täckande
skarpt kanonskott. Fartygen voro mest stillaliggande, och under af
dessa 45 dagar hade hvarje fartyg order att gå högst 100 timmar nint? d res1eT'
»med mest ekonomiska fart». Däremot sköt man något med kar - getmiflottans
bind och tubkanoner under dessa beväringsöfningar. Jag för- öfningar.
modar, att det var dessa skarpa skott, som hans excellens herr (Forts.)
statsministern hörde, och som för honom voro tillfredsställande
för att förklara, att 200,000 kronors-besparingen icke kunde men¬
ligt inverka på flottans öfningar.
Det är utan tvifvel utaf ett synnerligen stort intresse att få
reda på dessa förhållanden, och man måste väl ändå fråga sig,
huru kan det vara möjligt, att sådant får äga rum uti dessa tider,
då alla tala om sin försvarsifver, alla tillhörande regeringen och
alla tillhörande den majoritet inom Riksdagens kamrar, på hvilken
regeringen stöder sig. Hade det icke varit riktigt, att man tagit
reda på detta? Man borde hafva fått utredning om det från
regeringen. Men då denna utredning icke kom från regeringen,
så hade det varit statsutskottets skyldighet att infordra klart och
bestämdt besked om, huru det förhöll sig med dessa reduktioner
i fråga om öfningarna. Och man skall icke säga, att detta är
endast af öfvergående art. Ty herr sjöministern vet lika väl som
j&g, att de. värnpliktiges öfningar i fredstid ske i en följd, och
att de icke inkallas till repetitionsöfningar. De värnpliktige, som
varit ute på dessa öfningar, få därför icke tillfälle att återvinna
den stridsduglighet, som de genom dessa reduktioner gått miste om.
Det förefaller mig verkligen, som om man inför dessa för¬
hållanden skulle kunna säga sig, att det hos vissa kategorier icke
är så helt med den lifliga försvarsviljan, som de vilja låta på¬
skina. Nej, det gäller någonting helt annat, någonting som kom¬
mit mig att tänka på den gamla satsen: fiat justi tia, pereat mun-
dus, och som jag skulle vilja i något fri öfversättning återgifva
så: måtte vi. blott få hafva kvar den Lindmanska regeringen,
sedan är det icke så noga med om försvaret går tillbaka för ett
eller annat år. Men för oss andra, som granskat detta från en
mindre Lindra^entusiastisk synpunkt, står det ostridigt kvar,
att utredning icke finnes, huruvida besparing med afseende å
flottans öfningar kan. äga rum, eller ej. Och det är ett så eklatant
exempel, som någontig kan vara, på att just den utredning, som
vi vilja hafva angående möjligheten att spara på detta område,
är den utredning, som vi behöfva.
Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till det af herr
Nilson i Örebro framställda yrkandet.
Herr S.taaff: Herr talman, mina herrar! Som kammaren
möjligen erinrar sig, hade jag vid årets remissdebatt åtskilligt att
säga uti detta ämne, som äfven nu föreligger. Men jag skall
denna gång icke blifva så utförlig, som jag då blef, dels därför
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 58. 5
Nr 58. 66 Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande att det är den skillnaden, att jag då var mycket uthvilad och nu
af öfverbetal- är) till följd af de många tämligen skarpa stridsöfningarna, något
ning å reser- uttrötta(j, och dels äfven därför att i denna sak så mycket,
qetm Zuans som jag för min del fullständigt godkänner,. redan är sagdt af
öfningar. mer än en af de föregående talarna, att jag icke alltför mycket
(Forts.) behof ver uppehålla mig vid detaljer.
Angående hvad jag yttrade i remissdebatten vill jag blott
säga, att om riktigheten däraf har jag blifvit af hvad som sedan
förekommit allt mer förvissad, och icke minst har min förviss¬
ning blifvit stärkt, sedan jag funnit, att mina skäl icke kunnat
rubbas ens af de utläggningar, som förebragts af sådana stor¬
män på dialektikens område som herr Trygger i Första och herr
Thyrén i Andra kammaren.
Jag skall med afseende å det, som jag vid Riksdagens bör¬
jan sade, emellertid begagna tillfället att gorå en enda rättelse.
Men jag skall tillika visa, att, när jag då råkade lämna en orik¬
tig uppgift och därpå stödde ett oriktigt resonemang, skulden
därtill absolut icke kan tillskrifvas mig. Och jag skall visa, hvem
den måste tillskrifvas.
Jag yttrade under remissdebatten, bland annat, att förra
våren från marinstaben framkommit åtskilliga uppgifter till tid¬
ningarna, syftande däråt att den upptäckta bristen icke alls vore
så farlig, som det såg ut, därför att en stor del utaf de öfningar,
som beräknades att äga rum på 1910 års anslag, i själfva verket
redan voro undangjorda. Det återstode endast öfningar för un¬
gefär 900,000 kronor, sades det
Jag framdrog den saken i remissdebatten, och jag framhöll,
att det var tydligt, att uppgiften vore oriktig, eftersom statsrå¬
det och chefen för sjöförsvarsdepartementet grefve Ehrensvärd
själf inför kammaren uppgifvit, att en öfningsplan för 1,600,000
kronor var uppgjord. Jag utgick således därifrån, att den var
uppgjord samma år. Och i så fall måste ju den från marin¬
staben lämnade uppgiften hafva varit oriktig och vilseledande.
Nu har den officer inom marinstaben, hvarom det är fråga, vid
ett besök hos mig meddelat, att öfningsplanen om 1,600,000 kronor
i själfva verket varit uppgjord icke på våren 1910, utan redan på
hösten 1909, omfattande således hvad man inom marinen har
behagat att kalla för öfningsåret i stället för kalenderåret, som
Riksdagen vid upprättande af statsregleringen har att göra med.
Detta meddelande ägde, efter hvad jag öfvertygat mig om, sm
fulla riktighet.
Men det är verkligen icke mitt fel, att jag kommit att lämna
denna uppgift. Jag skall be att få uppläsa för kammaren det
stycke utaf statsrådet Ehrensvärds förklaring, på hvilket jag där¬
vid stödde mig. Uttalandet i fråga lydde sålunda:
»Nu anmälde, som sagdt, marinförvaltningen förra året, att
det fattades så och så mycket i öfningsanslaget. Detta tog man
Fredagen den 26 maj, f. m. 67 Nr 58.
i betraktande vid uppgörande af förra årets öfningsplan. I år Ang. täckande
kom icke in någon anmälan från marinförvaltningen. Den hade af °fverbetai-
icke fått redogörelser från stationerna. Deras räkenskaper voro ninf å reT~
nämligen icke klara på grund af bristande arbetskraft på stationZtmimfans
nernas rakenskapskontor. Myndigheterna hade icke skäl att miss- öfningar.
tänka, det anslaget skulle vara mera öfverskridet under år 1909 (Forts.)
än föregående år, utan trodde, att de beräkningar, som legat till
grund för uppgörandet af öfningsplanen, skulle hållit streck. Så
uppgjordes en öfningsplan för i år, slutande på 1,600,000 kronor».
Det är således tydligt, att det är just statsrådet, som genom detta
sitt yttrande som ju ej kan uppfattas på mer än ett sätt —
framkallat uppfattningen, att öfningsplanen uppgjorts på våren
1910. Då jag uppläste detta yttrande för den ifrågvarande ma¬
rinofficeren, erkände han också detta fullkomligt. Man kan verk-
ligen fråga, hur det är möjligt, att statsrådet Ehrensvärd kunnat
lia sa litet reda på sig som detta yttrande visar. Detta om detta.
. .mitt anförande vid remissen af statsverkspro-
positionen var hållet, lät herr statsministern, som icke yttrat sig
under debatten, intervjua sig i en tidning. Först yttrade lian
sig därvid om den åtgärd, som blifvit tidigare vidtagen med af-
seende på ett nytt redovisningsväsende för marinen; vidare ytt¬
rade han: »den andra åtgärden, som erfordrades, var att under¬
söka, hvem eller hvilka som vållat öfverskridandet. Äfven i
detta afseende anbefalldes genast utredning. Till eu början af-
gåfvo. chefen för marinstaben och inspektören af flottans öfnin¬
gar till sjöss yttranden i frågan och nu för några dagar sedan
har marinförvaltningen inkommit med sitt utlåtande. Nu sedan
dessa myndigheter yttrat sig, återstår det att få ett opartiskt be¬
dömande af frågan. För att erhålla ett sådant har en sakkunnig,
helt och hållet utom marinen stående person, redan vidtalats’
statskommissarie!! Chr. Tenow, eu af de sakkunnige, som redan
studerat sig in i saken, och det är regeringens fasta föresats att
ga till botten med densamma. Myndigheterna måste lära sig att
det icke går för sig att på detta sätt öfverskrida anslag af ifrå-
gavamnde art.» . Jag har tillåtit mig att förut i tryck anmärka,
att herr statsministerns påstående om det uppdrag, som vore gif-
vet åt chefen för marinstaben och inspektören af flottans öfnin¬
gar till sjöss nog _ icke var fullt riktigt, ty i instruktionen för
dessa myndigheter i fråga om det uppdrag, de då fingo, heter det
att de borde afgifva gemensamt förslag till dels ändringar af re¬
dan beslutade eller föreslagna fartygsexpeditioner, dels åtgärder i
ofngt, . som ansågos böra vidtagas med hänsyn till den påvisade
approximativa bristen i anslaget till flottans öfningar. Det var
således, såvidt jag kan förstå, då icke fråga om att undersöka
hvem eller hvilka, som vållat öfverskridandet, utan det första
uppslaget i den riktningen gafs genom det uppdrag, som lämna¬
des herr statskommissarien Tenow. Jag fäster mig särskildt vid,
Nr 58. 68 Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande att herr statsministern uttryckte sig så, att det här gällde att få
af öfverbetal- »opartiskt» bedömande af frågan. Jag finner detta mycket
ning å resen- riktio.t Opartiskhet är naturligtvis hvad man i främsta rummet
getm“tans herde fordra af den undersökning, som herr Tenow skulle an-
öfningar. ställa och det utlåtande han skulle afgifva. .
(Forts.) I det afseendet ha emellertid åtskilliga invändningar bhfvit
gjorda, och, som det tyckes mig, ha dessa invändningar haft iog
för sig i mer än ett hänseende. Jämväl i dag ha vi af den förste
talaren hört dessa invändningar klart framställas. Jag för mm del
skall nu icke ingå på några detaljer; jag ber blott att få påpeka,
att i själfva hufvudsaken synes det mig, som om den Tenowska
utredningens resultat brister i fråga om ett opartiskt bedömande,
och det är just beträffande det förhållande, i hvilket han ställer
de fel som han tillvitar marinförvaltningen, och de fel, som han
tillvitar de militära myndigheterna, till hvarandra. Det har blifvh
påpekadt, att ordalagen, då han talar om den ena och den andra
af dessa två, äro ganska olika; väsentligen skarpare i fråga om
marinförvaltningen och mildare i fråga om de militära myndig¬
heterna. Men själfva kärnpunkten ligger dock j för mig på ett
annat håll. Redan af herr Tenows först afgifna stora officiella
betänkande syntes det framgå, att han menade, att om marm-
förvaltningen ''både tagit tillräckligt grundliga initiativ, omformat
sitt räkenskapsväsende o. s. v., då hade det varit mycket stark
anledning att antaga, att icke något öfverskridande alls borde ha
förekommit. Uti den polemiska skrift, som han sedan utgifvit
mot eu ämbetsman inom marinförvaltningen, säges det från herr
Tenows sida alldeles uttryckligen, att om bokföringen hade vant
å jour med verkliga ställningen, hade öfverbetalning aldrig be-
höft ifrågakomma. Nu är det för det första klart-, att detta omöj¬
ligen kan afse något sådant, som att, därest marinförvaltningens
uppgifter vid årets början hade varit exakta i stället för approxi¬
mativa, intet öfverskridande behof t ifrågakomma, ty det är pa
uppenbart, att öfverskridandet lika väl kunde lm ägt rum, om
uppgifterna varit exakta som om de varit approximativa. Nej,
hvad herr statskommissarien Tenow afser är, att i fall bokförm-
o-en varit sådan, att man tid efter annan, månad efter månaa,
kunnat se hvad som åtgått af öfningsanslaget, hade därigenom
skapats en möjlighet att säga stopp, när man fann, att öfnmgs-
anslaget höll på att bli slut. Det påståendet kan ju ha en viss
sanning, men jag vågar säga, att härutaf kan man dock icke
sluta, att det är marinförvaltningen, som har hufvudskulden, och
icke de militära myndigheterna. Hufvudskulden måste ligga hos
de myndigheter, som så lättvindigt uppgjort själfva beräknin¬
garna att de visat sig allt utom hållbara. Om man nu kan saga,
att äfven om de hade upprättat sina beräkningar så illa, kunde
det ha gått bra i alla fall, därest marinförvaltnmgens räkenska¬
per varit sådana, att det måste sagts stopp, såvida ej det allra
69 Nr 58.
Fredagen den 26 maj, f. ro.
skarpaste uppsåt att öfverskrida anslaget varit till finnandes, ja, då äng. täckande
kan man väl icke däraf draga den slutsatsen, att hufvudskulden ligger af öfverbetai-
hos marinförvaltningen. Alldeles frånsedt hvad som förekommit '"7 å res7'
beträffande det uppsåtliga öfverskridande! år 1909, är det icke ^etäii flottans
något som talar för att de militära myndigheterna så alldeles gif- öfningar.
vet skulle ha ställt sig till någon efterrättelse ett sådant stopp (Forts.)
till följd af bokföringen. Det finns ett gammalt ordstäf — jag
vet icke, om det är hämtadt ur en dikt eller hvarifrån det här¬
rör sig ■ som lyder: »När oskulden sofvel’ små änglar gå vakt.»
Det är så, som herr Tenow tyckes vilja ha det inrättadt: när
oskulden, d._v. s. de militära myndigheterna, sofvel’ år efter år,
da skall marinförvaltningens civila afdelning, d. v. s. här marin-
öfverkommissarien Dahlin och amiralitetsrådet Wolff, hålla vakt
som ^änglar rundt omkring dem. Jag tror för min del icke, att
en sådan uppfattning af de respektive myndigheternas skyldig¬
heter är riktig.
När vi nu tala om detta räkenskapsväsende och de kraftiga
beskyllningar, som - statskommissarien Tenow riktat mot marinför¬
valtningen för bristande initiativ till omdanande af räkenskaps-
föringen på ett modernare sätt, så vill jag visst icke göra mig
till något slags riddare för marinförvaltningen, ty jag tror nog,
att marinförvaltningen i åtskilliga afseenden torde ha felat. Men
jag undrar, om marinförvaltningen i sådant fall är den enda felaktiga.
Det finnes ett ämbetsverk som heter statskontoret. Detta
ämbetsverk har en instruktion, som bland annat innehåller föl¬
jande. »Statskontoret har till åliggande: — — — att i enlighet
med det formulär, som af Kungl. Maj:t är eller varder fastställdt,
upprätta rikshufvudbok, utvisande statsverkets samtliga tillgångar,
inkomster och utgifter, samt därjämte granska och efter samråd
med vederbörande ämbetsverk föreslå formulär för de räkenska¬
per, hvilka för rikshufvudboken skola ligga till grund.» Det vill
nästan synas, som om, ifall marinförvaltningen skall kallas för
en ekonomisk öfverstyrelse för flottan under Kungl. Maj:t, stats¬
kontoret på grund af detta stadgande skulle kunna kallas för en
räkenskapsöfverstyrelse för de öfriga ämbetsverken. Och hvilken
inom. statskontoret är det, som skulle i främsta rummet ha till
skyldighet att iakttaga en sådan bestämmelse? Jo, utan tvifvel
den ämbetsman, som förestar riksbokslutsbyrån, och hvem är det?
Jo, herr statskommissarien Tenow!
Det är ju för öfrigt att märka, att allting, som i den Te-
nowslca utredningen säges om marinförvaltningen, i själfva ver¬
ket indirekt kan tillämpas äfven på Kungl. Maj:t. Ty om ma-
rinförvaltningen är den ekonomiska öfverstyrelsen för marinen
under Kungl, Maj:t, är det också klart, att Kungl. Maj:t likaväl
som marinförvaltningen borde ha haft all anledning att ingripa,
isynnerhet då det gång på gång visade sig så varnande tecken,
som här var fallet.
Nr 58. 70 Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande Nu har herr sjöministern förklarat, att det skall bli mycket
af öfvcrbetal- ^ra hädanefter och att hvad som sålunda skett icke är utan sin
ning å reser- & ifa]1 det åstadkommer denna goda verkan. Ja, det vore
getmnöuans ju naturligtvis godt och val, om man det kunde tro, ehuru man
öfningar. måste såga, att vi fått betala ganska mycket, för att denna goda
(Forts.) verkan skall kunna åstadkommas. För min del har jag emeller¬
tid icke någon rätt tilltro till dessa försäkringar, som nu ut¬
talas, och kan icke få någon sådan tilltro förrän det är fullstän¬
digt klareradt, att man ifrån ledande marint håll erkänner, hvilka
som med afseende å öfverskridande! ha haft den största andelen
i skulden, nämligen förre chefen för sjöförsvarsdepartementet,
förre chefen för kommandoexpeditionen, (d. v. s. nuvarande che¬
fen för sjöförsvarsdepartementet) inspektören för flottans öfningar
och chefen för marinstaben. Först då ett sådant erkännande i
klar och bestämd form gifves tror jag, att man skulle kunna
börja tänka på att hysa någon tilltro till sådana försäkringar,
som här afgifvits.
Det är ju alldeles tydligt, att med den uppfattning, som jag
här ådagalagt, jag icke kan annat än ansluta mig till de talaie,
som undra öfver den högst ovanliga åtgärd, som hans excellens
herr statsministern företagit sig, da han i statsrådsprotokollet låtit
anteckna sin djupa beundran och hyllning för herr statskom-
missarien Tenow. Jag bär för min del aldrig sett något liknande,
och jag hade nästan aldrig föreställt mig, att ett uttalande af det
slaget skulle ifrågakomma annat än möjligen om någon stor
svensk upptäckare, världsomseglare eller dylikt. Men _ att en
ämbetsman som erhåller uppdrag att anställa en utredning där¬
för att han gör denna utredning på ett sätt, som regeringschefen
tycker om, skall erhålla ett sådant loford det har jag svårt
att sätta mig in i. Emellertid vill jag sanningen likmätigt er¬
känna, att herr statsministern i dessa loford icke upptager äfven
det, att herr statskommissarien Tenow skulle ha visat fullkomlig
opartiskhet, ehuruväl, såsom jag nyss anmärkte, herr statsmini¬
stern framställde detta såsom den första fordran vid detta upp¬
drags fullgörande. Måhända borde dock herr statsministern, just
till följd af att han kanske kände sig icke kunna, åtminstone
icke utan att göra statsrådsprotokollet någon smula löjligt och
det böra ju icke statsrådsprotokoll bli — afgifva ett sådant er¬
kännande, ha fält eu anledning att icke inlåta sig på något pri¬
sande alls.
Om man, herr talman, ser på hela denna sak sådan den
hittills tilldragit sig och på de olika skedena af densamma -
och jag förmodar, att den icke är slut ännu, utan att åtskilligt
kan komma att återstå — då tror jag, att man i denna, fråga,
såsom vi redan gjort i så mången annan vid denna riksdag,
måste säga sig, att det dock är orimligt, att en Riksdag med den
sammansättning, som denna har, skall sitta och behandla den
71 Nr 58.
Fredagen den 26 maj, f. m.
ena viktiga frågan efter den andra. Jag skall icke rikta mig mot Ang. täckande
en talare, som i en föregående debatt uppträdde och talade om folk- af “fverbetai-
meningen och dess värde; jag skall endast tillåta mig att till re-"T å reT'
germgen ställa en fråga, huruvida den verkligen alltjämt tycker, gerna flottan*
att det är riktigt, att, när man genomdrifvit en rösträttsreform öfningar.
på grund af att man anser, att folkviljan borde få ett annat och (Forte.)
bättre uttryck, fördröja denna reforms verkställighet. Jag tror,
och det har jag sagt förut, att de nya valmännen böra anses ha
rätt, moralisk rätt att genom val till båda kamrarna samtidigt få
visa sin vilja. Därtill kommer, att, till följd af hvad som exem¬
pelvis i denna angelägenhet tilldragit sig, jag känner mig allt mer
och mer förvissad om, att en sådan åtgärd är den enda, hvar¬
igenom grundlags helgd och Riksdagens rätt återigen kan komma
att upprätthållas — af den Riksdag, vi nu ha, kunna vi tydligen
icke vänta ett sådant upprätthållande.
Med herr Staaff förenade sig herr Röing.
Hans excellens herr statsminister Lindman: Herr talman,
mina herrar! Jag ber först att få betona, att jag i mitt anförande
kommer att uteslutande hålla mig till saken, nämligen till det
statsutskottets utlåtande, som här föreligger. Särskild! ber jag
därvid att få göra några inlägg och några erinringar med anled¬
ning af de uttalanden, som blifvit gjorda i den liberala reservationen,
d. v. s. i den af herr Jacob Larsson m. fl. här afgifna reserva¬
tionen.
Reservanterna förmena, att genom den af Kung! Maj:t an¬
befallda omföringen af 277,922 kronor 70 öre skulle en motsva¬
rande del af öfverbetalningen å flottöfningsanslaget ingalunda
ha blifvit i verkligheten täckt. Jag vill gentemot detta sätt att
argumentera erinra om, att nyssnämnda summa icke utgör och
aldrig utgjort någon brist på flottöfningsanslget, utan om den
åstadkommer någon brist, gäller det andra anslag. Min upp¬
fattning är ju, att hvarje konto måste bära sina utgifter och er¬
hålla sina inkomster. Det får taga sin brist och erhålla sitt öf¬
verskott. Om sålunda Kung! Maj it finner, att vissa belopp blif¬
vit förda på oriktigt konto, dit de icke höra, så s}mes det mig,
som om det knappast skulle kunna göras någon invändning emot
det berättigade och riktiga i att Kungl. Maj:t anbefaller belop¬
pens återförande till de särskilda konti, hvartill de höra Om
man gjorde sig skyldig till motsatt förfarande, skulle man verk¬
ligen, synes det mig, kunna förtjäna klander från Riksdagens sida, ty
därigenom skulle man ju kunna undandölja en eventuell brist på ett
anslag på ett annat anslags konto, dit den i själfva verket icke hör.
I detta sammanhang vill jag också gentemot herr Nilson
säga, att likaväl soin jag anser, att, om en utgift förekommit på
ett anslag, dit den icke hör, detta skall rättas, så anser jag, att
om på grund af misstolkning af ett kungl. bref ett konto har
Nr 58. 72
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande blifvit belastad med utgifter, som icke böra dit, är det väl icke
af öfverbetal- någ0t underligt eller oriktigt i att rättelse vidtages därutinnan.
Zationsansia- När JaS läste den liberala reservationen, fick jag det intryc-
get till flottans ket, att reservanterna icke lia riktigt klart för sig, huru det förhål-
öfningar. ler sig med förslagsanslag, och att de icke ha klart för sig, huru man
(Forts.) skall förfara, om det uppkommer, hvad de kalla för brist å ett dylikt
anslag. Efter min uppfattning skulle man egentligen icke kunna
tala om brist å ett förslagsanslag. Man kan visserligen tala om,
att det uppkommit brist i det belopp, som Kung!. Maj:t före¬
slagit Riksdagen och Riksdagen i riksstaten beräknat ett förslags¬
anslag till, men någon brist i vanlig mening kan där icke gärna
ifrågakomma. Jag skall emellertid icke fästa mig vid denna lilla
skillnad i uttrycken — hvilken jag dock anser vara betecknande,
tv jag har däraf tyckt mig finna, att reservanterna icke ha rik¬
tigt' klart för sig,' huru det skall förfaras med bristen i dylika
fall — utan jag kan ju följa reservanternas terminologi och kalla
det för brist, om man så vill, nämligen eu brist i det belopp,
som blifvit beräknadt. Om det är sant, hvad reservanterna säga,
att de »erfarit», men som regeringen icke fått någon kännedom
om, nämligen att beväringsanslaget laborerar med en brist på en
och en half miljon kronor, så behofves enligt gällande statsreg-
leringsbestämmelser icke något anslag för att täcka en sådan
brist. Den brist, som uppstår å ett förslagsanslag, täckes så att
säga af sig själf vid uppgörande af rikshufvudbokens bokslut.
Den täcker sig genom öfverskott å andra förslagsanslag och
genom öfverskott å inkomsttitlarna. Det är ju nämligen så, att
öfverskott och brister å förslagsanslagen gå in i kassafonden,
och dit gå äfven öfverskott å inkomsttitlarna. Där sker inom
denna kassafond för hvarje år en utjämning, ett slags clearing,
om jag så får säga, af dessa olika slag af brister och öfverskott.
Resultatet af denna utjämning för året blir, att kassafondens till¬
gångar antingen visa en ökning eller en minskning. Men det
är icke nog med den utjämning, som sålunda sker för hvarje
år, utan det sker äfven en utjämning under en följd af år, på
det sätt nämligen, som Kungl. Maj:t i sammanhang med den
nya riksstatens uppgörande har föreslagit Riksdagen, att man
skulle gå till väga. Om det sålunda under ett år visar sig, att
kassafondens tillgångar lia stigit, och det nästa år kanske visar
sig, att de minskats, för att återigen det tredje året kanske på
nytt ökas o. s. v., så sker därigenom en utjämning år ifrån år.
Endast om den eventualiteten inträffar, att kassafondens tillgån¬
gar under en följd af år kontinuerligt sjunkit nedåt eller stigit
uppåt, först då blir det ju egentligen fråga om att vidtaga åt¬
gärder, i det förra fallet genom uttagande af nya skatter och i
senare fallet genom minskning af en redan befintlig beskattning,
för att kunna hålla kassafonden vid det belopp, som man anser
vara lämpligt. Att denna af mig nu uttalade uppfattning om
Fredagen den 26 maj, f. m.
73 Nr 58.
förslagsanslagen delas af Riksdagen, därpå har jag ett ganska Ang. täckande
nytt exempel. Kung! Maj:t har nämligen vid innevarande årsa( öfverbetal-
riksdag föreslagit, att en nedsättning skulle göras i öfuiugstiden 'Ztionsansla-
för de icke vapenföra värnpliktige. I sammanhang med afgifvande get till flottans
af detta förslag framlade Kungl. Maj:t i budgeten sina beräknin- öfningar.
gar öfver huru vissa anslag, såsom anslaget till de värnpliktiges (Forts.)
mathållning in. in., med anledning däraf skulle nedsättas. Genom
kamrarnas skiljaktiga beslut blef icke Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag antaget, utan förföll. Därigenom inträffade, att antalet
värnpliktsdagar, som dessa icke vapenföra skulle få utgöra, öka¬
des rätt betydligt, och detta åter borde ha haft till följd, att de om¬
nämnda anslagen likaledes ökats till åtminstone samma belopp,
hvartill de förut varit upptagna. Men statsutskottet förfor icke
på det sättet, utaii förklarade, att, eftersom det här vore fråga
om förslagsanslag, det vore onödigt att vidtaga en sådan ökning,
ty från förslagsanslaget kunde under alla förhållanden erforder¬
liga utgifter anvisas. Utskottet ansåg därför, att det icke vore
nödvändigt att öka anslaget ifråga; och Riksdagen gillade denna
utskottets uppfattning. Detta är en uppfattning af förslagsan¬
slagen, som måste anses vara fullkomligt riktig.
Nu vill jag vidare, då reservanterna säga, att de »erfarit»,
att det finnes en brist på 1 Va miljon kronor i förslagsanslaget,
erinra herrarne om, huru dessa förslagsanslag i allmänhet te sig.
Som jag nyss nämnde gå brister och öfverskott från förslagsan¬
slag på alla hufvudtitlarna in i kassafonden. De ha sålunda ett
visst sammanhang med hvarandra. Undersöker man nu, hur
dessa förslagsanslag upptagits, kommer man till ganska intres¬
santa siffror. Riksdagen skref — om jag icke minns fel var det
1905 — till Kungl. Maj:t och begärde, att Kungl. Maj:t skulle
taga upp förslagsanlagen till så höga belopp, att man kunde an¬
taga, att de skulle räcka till för kommande utgifter. Nu lät
jag häromdagen föranstalta om en utredning om, hur Kungl.
Maj:t under de sex år, jag varit statsminister, uppfyllt denna
Riksdagens önskan, och, äfven om det strängt taget icke hör hit,
skall jag dock be att härom få lämna några siffror.
Jag skall då först redogöra för de siffror, som angifva fak¬
tiska ökningar enligt de af Riksdagen i riksstaten upptagna be¬
loppen å samtliga ordinarie förslagsanslag under hufvudtitlarna,
sålunda både nya och gamla förslagsanslag. Hvarje belopp är
jämfördt med det belopp, som utgick på förslagsanslagen under
föregående år. Det visar sig då, att 1907 ökningen å förslags¬
anslagen var 7,904,000 kronor. 1908 blef ökningen 3,974,000
kronor. 1909 blef ökningen 9,387,000 kronor, 1910 4,206,000
kronor, 1911 5,053,000 kronor. För 1912 är siffran tagen ur
statsverkspropositionen, då riksstaten ännu icke är antagen, och visar
en ökning af 6,435,000 kronor. Siffrorna äro angifna i runda tal.
Detta är, som jag nämnde, den faktiska ökningen under
Nr 58. 74
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande ifrågavarande år. Men det, som kanske har ännu mera praktiskt
af öfverbetal- intresse att få erfara, är, hur ökningen ställer sig beträffande de
nvationsansla-som jag nYss benämnde gamla förslagsanslagen. Om jag tar
get till flottans hänsyn endast till dessa förslagsanslag och den del af dem, som
, öfningar. utgår efter samma bestämmelser, d. v. s. om jag bortser från
(Forts.) sådana ökningar, som uppkommit till följd däraf, att ifråga¬
varande anslag fått vidgad användning, och sålunda håller mig
till fullt jämförbara siffror i befintliga förslagsanslag, så blifva
dessa ökningar återigen följande:
1907 .................. 3,620,000 kronor,
1908 .................. 713,000 kronor,
1909 .................. 5,289,000 kronor,
1910 .................. 1,006,000 kronor,
1911 .................. 1,485,000 kronor,
1912 .................. 1,965,000 kronor.
Allt detta är i runda tal angifna. siffror.
Jag bar med dessa siffror velat visa, att det är ganska störa
belopp, som Kungl. Maj:t, när det är fråga om att för hvarje
riksdag uppgöra budgeten, har att bedöma ur synpunkten af,
huru mycket, som skall upptagas på de olika förslagsanslageu,
och mången gång är det ganska svårt att kunna beräkna dem
exakt till de belopp, som man tror skola bli de riktiga. Alldeles
speciellt bar det varit svårt att göra detta beträffande det anslag,
som det här är fråga om, nämligen anslaget till sjöbeväringens
vapenöfningar samt beklädnad och ersättningen därför, på den
grund att räkenskaperna varit förda så, att man icke af dem
kunnat direkt se, huru stora utgifterna varit under föregående år.
Jag skall endast som exempel be att få visa herrarne, bur
man beträffande just detta anslag vid olika tillfällen räknat, när
man tagit upp det i budgeten. I 1906 års riksstat var anslaget
beräknadt till 780,000 kronor. För det året uppkom en brist af
627.000 kronor. Då budgeten skulle göras upp i slutet af 1905
eller början af 1906, skulle ju naturligtvis den dåvarande rege¬
ringen söka beräkna, hur mycket den skulle anslå anslaget till.
Den skaffade sig då utredning om hur störa utgifterna från an¬
slaget i fråga varit de två sista åren, för hvilka bokslut förelåge,
och fann då, att för 1903 hade utgått 1,460,000 och för 1904
1.256.000 kronor, d. v. s. i runda tal 1 V* miljon det ena året
och 1 74 miljon kronor det andra året, men på grund af vissa
antaganden, att underårig^ värnpliktige icke skulle komma att
öfvas, ansåg regeringen sig 1906 kunna sätta anslaget till 1,150,000
kronor, d. v. s. något lägre, än hvad utgifterna varit under 1903
och 1904. Därom har jag naturligtvis ingenting alls att saga, -
men veta herrarne hvad resultatet blef? Jo, att det för det året
blef en brist på öfver 1/a miljon kronor. Sedermera bar detta
anslags höjts. Eu gång under den tid, jag varit statsmini¬
ster, ha utgifterna å anslaget uppgått till 1,705,000 kronor, och
Fredagen den 26 maj, f. m.
75 Sr 58.
då blef resultatet ett öfverskott för det året af 143,000 kronor.
Aret därpå gick det ungefär jämt ihop. Jag har med detta en¬
dast velat visa, hur svårt det är att kunna beräkna förslagsan¬
slag till något så när riktiga belopp, somliga bli för högt, andra
för lågt upptagna, men just på grund af deras natur kommer
sedermera en utjämning att ske.
Hvad nu detta beväringsanslag beträffar är det gifvet, att
uppmärksamheten kommit att särskildt riktas därpå. Vi ha ökat
anslaget och komma väl att göra det ännu mera. Det är sanno¬
likt att anslaget kan behöfva ökas af en annan anledning, näm¬
ligen den, att kostnaden för beväringens öfningar är större, än
hvad man ansåg, när anslaget beräknades. Om man nu hade
följt en annan väg för att fylla bristen i föreliggande öfnings-
anslag, som är ett reservationsanslag, nämligen om man gått den
väg, som statsrevisorerna anvisat, då hade man fått öfverföra
besparingarna å beklädnadsanslaget till kassakontot, och till följd
däraf hade man gifvetvis af Riksdagen fått begära ett anslag af
552,000 kronor för att fylla bristen på öfningsanslaget. Ja, mina
herrar, om så hade skett, är det gifvet, att riksstaten för 1912
hade blifvit försämrad med ett belopp af 552,000 kronor, och
resultatet af detta hade naturligtvis blifvit, att kassafondens till¬
gångar vid 1912 års slut varit 552,000 kronor mindre, än hvad
de annars skulle hafva blifvit. Hade jag då å andra sidan i en¬
lighet med statsrevisorernas hemställan tagit de 452,000 kronor,
som nu föreslås att öfverföras från beklädnadsanslagets besparin¬
gar, och fört dem direkt till kassafonden, hade kassafondens ställ¬
ning för 1911 förbättrats med 452,000 kronor och följaktligen
äfven för 1912 förbättrats med 452,000 kronor. I det afseendet
hade sålunda de 452,000 kronorna gjort hvarken till eller från,
ty i kassafonden 1912 hade de tagit ut hvarandra. Ett sådant
förfaringssätt hade endast medfört en längre och krokigare väg
att komma till målet än att, såsom Kung! Maj:t föreslår, direkt
öfverföra besparingarna från det ena anslaget till det andra.
Detta om de 452,000 kronorna.
Beträffande de 100,000 kronorna återigen, som fattas och
som Kungi. Maj:t föreslagit skola utgå från de allmänna bespa¬
ringarna, har jag för min del verkligen trott, att det skulle vara
för Riksdagen angenämare, att detta belopp toges ur besparingar,
öfver h vilka Kungl. Maj:t har dispositionsrätt, än att det skulle
uppföras som särskildt anslag i riksstaten och därmed minska
kassafonden, öfver hvilken Riksdagen har förfoganderätt. Jag
hade, som sagdt, trott, att det skulle vara ganska angenämt för
Riksdagen, om man förfore på det sättet. Men att man på detta
sätt fyller en brist i ett anslag med en tillgång på ett annat, är
för öfrigt ingalunda synnerligen märkvärdigt. Jag tror, att det
var herr Nilson i Örebro, som uttryckte sin förvåning häröfver
och som ansåg, att det var oegentligt att på det sättet använda
Ang. täckande
af öfverbetal-
ning å reser¬
vationsansla¬
get till flottans
öfningar.
(Forts.)
Sr 58.
76
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande besparingar. Jag vill nämna, att flera gånger ha besparingar af
af öfverbefäl- reservationsanslag för de allmänna läroverken tagits i anspråk
vafionsansTa-för statsregleringen. Det har Riksdagen varit med om, och jag
get till /lottans kan icke finna något egendomligt i att förfara på det sättet, när
öfningar. öfverskottet icke erfordras på det anslag, där det uppkommit.
(Forts.) För resten vill jag i detta sammanhang i anledning af herr Nil¬
sons yttrande nämna, att det var statsrevisorerna, som föreslogo,
att denna besparing på beklädnadsanslaget skulle användas. Be¬
sparingarna på beklädnadsanslaget och de allmänna besparin¬
garna ha till stor del uppkommit till följd af att det funnits vakan¬
ser. Den uppkomna bristen på öfningsanslaget har till stor del
uppkommit till följd af att vakanserna blifvit fyllda. För mig
är det mycket naturligt, att man fyller sålunda uppkomna brister
med öfverskott från andra anslag.
Hvad reservanterna slutligen säga om de 400,000 kronorna,
som skulle tagas med 200,000 kronor hvartdera året för att fylla
denna brist ifrån öfningsanslaget, vill jag erkänna, att det gif-
vetvis är en riktig princip, att man låter hvarje anslag sköta om
utgifterna för det år, anslaget afser, d. v. s. att öfniugarna för
hvarje år skola af passas så, att de ungefär svara mot årsanslagets
storlek. Men å andra sidan lärer det väl icke kunna göras sär¬
skild! stor anmärkning mot, att, när omständigheterna så ^ fogat,
större belopp användts under ett par år, då man måste utgå från,
att öfningarna blifvit bättre gjorda under de åren, och alltså det
manskap som öfvats — här är endast fråga om befäl, underbe¬
fäl och stammanskap — fått bättre öfning under de åren. Att man
då under ett par följande år vidtager minskningar i detta an¬
slag, däraf kan man icke taga sig befogad anledning påstå, att
det visat sig, att anslaget är för stort och behöfver nedsättas.
Det är ju gifvet att det resonemanget icke kan föras, när det
gäller långa tidsperioder och mycket stora skiljaktigheter; men
för ett par år och med det belopp, som här är fråga om, låter
ett sådant resonemang alltid försvara sig.
När jag talar om detta, ber jag att få erinra om ett ord,
som herr Starbäck nyss nämnde, nämligen om skarpskjutningarna
1910. Herr Starbäck talade icke nu ut den tanke riktigt, som
herr Starbäck hade under den s. k. marsdebatten. Herr Starbäck
läste då upp ett tidningsurklipp och fogade därtill en reflexion.
Den reflexionen kom icke med nu, men jag tror, att jag erinrar
mig den ganska noga. Den gick ut på, att herr Starbäck af
tidningsnotisens innehåll slöt sig till, att denna regering, som är
så ordentlig och så noggrann — tror jag det var —■ ställt till
det så, att under det året icke lossats ett enda skarpt skott.
Jag tror, att det skall stå så i protokollet — det går an att se
efter. Det var mot detta yttrande, som jag då reagerade genom
att omnämna, att jag bevistat öfningarna vid flottan den hösten
och att då skjutits många skarpa skott. Jag ansåg, att herr
Fredagen den 26 maj, f. m.
77 Nr 58.
gtarbäck icke hade rätt att draga ut den konsekvensen ur tid-
ningsurklippet, som herr Starbäck uppläste. Det var mot inne¬
börden i det yttrandet, jag vände mig.
Ett ord till om skjutningarna! Då det af en annan talare
här anförts, att det är de mycket omfattande skjutningarna, som
förorsakat öfverskridandet — och det lägger man amiral Dyrssen
till last ■— så vill jag påpeka för herrarne, att det var en af det
liberala partiets märkesmän, herr David Bergström, som år 1907
gjorde anmärkning på att man ett par föregående år funnit, att
det vär mycket illa ställdt både med skjutningarnas resultat och
med det sätt, hvarpå skjutöfningarna bedrefvos. Den dåvarande
sjöministern förklarade då, att detta var en sak, på hvilken man
hade uppmärksamheten fästad. Och man får ju icke undra på,
att, då han sedan hade tillfälle därtill, han vidtog den rättelse,
som blifvit honom anbefalld från ett så utomordentligt håll.
Jag skall icke nu tala om, hvad reservanterna här säga om
att Kungl. Maj:t hade bort tala om arten af de inskränkningar,
genom hvilka de väntade besparingarna beräknats skola vinnas.
Det har sjöministern redan gjort. Men det är glädjande i alla
fall, synes det mig, att erfara, att just de reservanterna hafva just
detta bekymmer. Komma vi därhän, hvilket är ganska sanno¬
likt, att man måste öka öfningsanslaget — herrarne veta, att det
för ett par år sedan var beräknadt, att anslaget borde vara
2,100,000 kronor och icke 1,800,000 kronor, såsom det nu är;
och jag kan ju erkänna, att det är en försummelse, att detta
icke blifvit iakttaget sedan, då man såg, att vakanserna fylldes
upp så mycket — då är det enbart glädjande, att man från det
hållet kan påräkna ett stöd för en sådan åtgärd en annan gång.
Reservanterna hafva förklarat, att de hafva grundad anled¬
ning antaga, att en undersökning af ställningen å ifrågavarande
hufvudtitel i dess helhet lärer komma att gifva till resultat, att
mot de tillgångar, som representeras af förut nämnda reservatio¬
ner å beklädnadsanslaget och hufvudtitelns allmänna besparingar,
stå öfverbetalningar och brister till högst betydande belopp å ett
flertal anslag och herr Nilson har angifvit siffrorna ganska noga.
Ja, det kan nog vara möjligt, att det förhåller sig så, som reser¬
vanterna säga, nämligen att det är sådana öfverbetalningar äfven
på andra anslag, men att man därför icke skall rätta till det an¬
slag, som man nu kan rätta till, det kan jag för min del icke
förstå. Genom den utredning, som redan är gjord, har man
möjlighet att nu få öfningsanslaget regleradt. Går det lättare, mina
herrar, att nästa år reda ut de brister, som reservanterna tala om,
därest öfningsanslaget kvarstår oregleradt? Det är, synes det mig,
väl bara eu fördel att hafva det undangjordt. Hvad som i det
fallet är gjordt, det är gjordt.
Den utredning i nämnda afseende, som reservanterna tala
om, den pågår, och den pågår med fart och energi, för att få
Ang. täckande
af öfverbetal-
ning å reser¬
vationsansla¬
get till flottans
öfningar.
(Forts.)
Nr 58. 78
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande klarhet i samtliga dessa förhållanden. Jag kan emellertid nämna
af öfverbetal- ^ att jag ganska säkert hoppas, att man, då det nya räken-
"vaUonsaiisfä- skapssystemet, som träder i tillämpning den 1 januari 1912, verk-
gettiii flottans ligen kommer att göra sig gällande, ett stycke in på 1912 års
öfning ar. riksdag skall kunna lämna en bättre upplysning om dessa förhål-
(Forts.) landen, än hvad nu är möjligt. Utan att gorå en noggrann ut¬
redning, går det emellertid icke för sig att med tillförlitlighet yttra
sig om denna sak, ty dessa brister och öfverskott äro icke kända,
d. v. s. de äro icke kända på ett sådant sätt, att man kan säga,
huru stora de hvar för sig äro. Man måste alltså få en utred¬
ning därom.
Nu säga reservanterna, att det hade bort vara »en bju¬
dande nödvändighet för Kungl. Maj:t att underställa Riksdagens
pröfning fullständig utredning och därå grundadt förslag till åt¬
gärder i syfte att åstadkomma jämvikt i fråga om de särskilda
anslagen under hufvudtiteln i dess helhet». Ja, mina herrar, det
är mycket lätt att skrifva detta på fyra rader i reservationen,
men det är sannerligen icke lika lätt att göra det. Efter min
uppfattning är det fullkomligt omöjligt att för närvarande göra
det. När man från och med den 1‘ januari 1912 börjar med det
nya räkenskapssystemet, får man redovisning för de olika ansla¬
gen månad efter månad. Därmed får man klarhet för den tid,
som ligger efter den 1 januari 1912. Klarhet för den tid, som
som ligger före samma dag, d. v. s. före 1911 års slut, det får
man icke förr, än räkenskaperna blifvit afslutade, och detta icke
blott hvad 1911 års räkenskaper angår, utan äfven hvad angår
de räkenskaper, som ännu icke inkommit och afslutats för 1909
och 1910. När detta blir färdigt, då kommer hela denna utred¬
ning alldeles af sig själ!
Jag vill begagna tillfället att nämna ett ord om de reformer,
som i denna sak redan hafva blifvit inledda, och som hafva på¬
gått sedan ett år tillbaka, såväl verkliga reformer som undersök¬
ningar. Dit räknar jag i första rummet själfva redovisningssyste¬
mets förenkling. Jag har delvis talat om detta nyss, då jag om¬
nämnde den åskådlighet, som genom månadsredovisningarna kommer
att vinnas. Jag kan äfven åberopa hvad jag sade i mitt yttrande
till statsrådsprotokollet om lämpligheten af att taga i öfvervägande,
om icke utgifterna för beväringen kunde upptagas med en viss
dagkostnad och föras på beväringsanslaget, hvarmed vunnes den
förenklingen, att man bara hade ett anslag att göra med i stället
för två.
Med anledning af hvad herr Staaff nyss yttrade om att stats¬
kontoret borde vara den myndighet, som hade att se till, huru
räkenskapsväsendet vore ordnadt, vill jag nämna, att sedan åtskil¬
liga år tillbaka just en ämbetsman i statskontoret, nämligen stats-
kommissarien Tenow, har i uppdrag att genomgå räkenskaperna
för olika ämbetsverk samt söka åstadkomma förenklingar i de-
79 Nr 58.
Fredagen den 26 maj, f. m.
samma. Jag vet, att detta redan är gjordt med afseende å läns¬
styrelserna. Jag skulle nästan tro, att det är gjordt hvad domän¬
styrelsen angår, och jag tror, att det just var igångsatt beträffande
marinförvaltningen, när ifrågavarande förhållande upptäcktes. Men
vederbörande kan ju gifvetvis icke taga hand om alla ämbetsverks
räkenskaper på en gång. Det får försiggå undan för undan.
Till de öfriga ifrågasatta reformerna hör frågan om revisio¬
nens ordnande till snabbhet, sakkunskap, oberoende och effekti¬
vitet^ Dit hör äfven att få en revision ställd under ledning af
ett af de civila ämbetsverken. Det ämbetsverk, som genom arten
af sin verksamhet härför vore mest lämpadt, är kammarrätten.
Detta ämbetsverk skulle hafva sina underafdelningar på flottans
stationer,, stående under ledning af dels en sakkunnig revisor,
kunnig i revision och bokföring, och dels af t. ex. f. d. marin-
intendenter, som voro kunniga i de förhållanden, som skola revi¬
deras. Genomförandet af en sådan anordning måste betraktas
såsom en angelägenhet af ganska stor vikt.
Slutligen vill jag omnämna frågan om organisationens om-
1 äggning för att få större enhetlighet och därmed äfven bättre
ekonomiskt resultat, Därmed skulle man kunna få eu bättre
ledning af hela ekonomien och undvika slitningar mellan de olika
myndigheterna. . Utredningarna härom, mina herrar, hafva pågått
sedan ett år tillbaka och pågå fortfarande; och är det Kung!.
Maj:ts mening, att de skola fortsättas, så att man verkligen kan
bringa reda i dessa förhållanden. Man är alltså icke berättigad
att draga Kungl. Maj:ts goda vilja i denna sak i tvifvelsmål.
Då regeringen genom marinförvaltningens skrifvelse i mars
förra året erhöll kännedom om att ett öfverskridande hade skett,
anordnades genast en. undersökning och uppdrogs då åt statskom-
missarien Tenow att jämte ett par sakkunnige söka utreda, huru
man skulle kunna förebygga dylikt för framtiden. Äfven vidta¬
lades, han då under hand att utreda, huru öfverbetalningarna kom¬
mit. till.. Men. innan denna senare utredning företogs, ville Kungl.
Maj:t gifvetvis inhämta yttrande öfver förhållandet från myndig¬
heter, som närmast hade med saken att göra, d. v. s. de militära
myndigheterna, chefen för marinstaben och inspektören öfver
flottans öfningar till sjöss, samt marinförvaltningen. De af dessa
myndigheter afgifna redogörelserna visa också, att de fattat sitt
uppdrag på det sättet. Äfven om jag i en intervju uttalat mig
något otydligt, så har det dock kommit eu sådan utredning ifrån
nämnda myndigheter.
Ja, jag har icke mycket att tillägga till detta. Jag hörde
här med förvåning sägas af herr Staaff, att en statsminister icke
har rätt att uttala sig om, huruvida en ämbetsman gör sin sak
bra eller illa. Jag har aldrig fått den uppfattningen, att en stats¬
minister är en så hög person, att han icke vore berättigad att
göra några uttalanden i den vägen. För min del har jag en all-
Ang. täckande
af öfverbetal-
ning å reser-
vationsansla-
gettill flottans
öfningar.
(Forts.)
Nr. 58. 80
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang■ täckande deles motsatt uppfattning och anser sålunda, att finner en stats--
af öfverbetalajnjster en sak dålig, så har han skyldighet att klandra den;
ZfonsaTJa- och är den enligt hans uppfattning god och bra, har han rättig-
get till flottans het ätt saga det också. _ _
öfningar. Jag har, herr talman, intet vidare att tillägga.
(Forts.)
Herr Nilson i Örebro: Herr talman, mina herrar! I an¬
ledning af det anförande, som herr sjöministern nyss hade, och
i hvilket han uttalade sig därom att beklädnadsförråden hade till¬
gångar utöfver skulderna, och att det icke alls var några som
helst olägenheter med afseende å dem, skulle jag vilja, fråga:
hvilka är det, som skola betala de skulderna? Såvidt jag kan
förstå, kunna medlen härtill icke utgå från annat håll än från
de anslag, hvarmed beklädnaden ytterst skall gäldas, alltså från
»beklädnadsanslaget».
Herr statsrådet anförde vidare gentemot herr Rydén,, att en
anledning till de ökade kostnaderna för kol och ammunition vore
att finna i det ökade antalet expeditioner och i större manskaps-
styrka. Det må vara alldeles riktigt med afseende å totalsum¬
man; men då man, såsom jag, utgått från antalet öfningsdagar
ombord och kommit till ett visst resultat, så ställer sig saken helt
annorlunda. Det förekom mig också, som om herr sjöministern
skulle vara fullt ense med mig därom, att man utgick ifrån, all¬
deles riktiga grundprinciper då man utgick från antalet öfnings¬
dagar ombord, och det var det jag i mitt anförande gjorde. Jag
kom då till det resultatet, att kostnaden per man och dag för ar¬
tilleriammunition 1908 utgjorde 81 öre, under det att den 1909
utgjorde 1 krona 72 öre. Jag kan nu komplettera detta därmed,
att samma kostnad år 1906 utgjorde 72 öre, sålunda en skillnad
per man och dag mellan 1906 och 1909 af praktiskt sedt 1 krona.
Hvad herr statsministerns nu hållna anförande angår, så vill
jag endast förklara, att reservanterna ingalunda hafva varit okun¬
niga om huru det förhåller sig med dessa förslagsanslags natur.
Men det var ingen hufvudsak för oss, utan den hufvudsak,. som
vi ville betona och hafva fram, det var hufvudtitelns ställning i
dess helhet; och jag vill endast understryka ett förhållande, hvar¬
om vi för resten också erinrades af herr statsministern, nämligen
det sakförhållandet, att det för Riksdagen ingalunda är likgiltigt,
med hvilka belopp förslagsanslagen uppföras. I det fallet bär ju
Riksdagen redan tidigare gjort ett uttalande. _
Jag finner således i hvad som förekommit ingen anledning
att frånträda det yrkande, som jag gjort, utan ber, herr talman,
att få vidhålla detsamma.
Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Hans excel¬
lens herr statsministern sökte gorå gällande, att förslagsanslag
strängt taget icke kunde öfverskridas och att det därför icke vore
Fredagen den 26 maj, f. m.
81 Nr 58.
så noga om man som Kung! Maj:t föreskrifvit gjorde denna Ang. täckande
öfver!ormg af (i rundt tal) 277,000 kronor, då ju den hufvudsak- af öfverbefäl-
hgaste delen af beloppet komme att öfverföras till ett förslag-ning " reser'
anslag Herr statsministern sökte stöd för sitt resonemang i dlnSZl
omständigheten att statsutskottet i fråga om de förslagsanslag, Ä«T
som utgå till de värnpliktiges aflöning och inskrifning, bespis- (Forts.)
ning med mera, skrifvit, att dessa anslag icke behöfde höjas i an¬
ledning af öfningstidens bibehållande utöfver den tid Kund.
Maj:t föreslagit för trängkårens värnpliktige. Jag vill då er¬
inra om, att vid den förberedande behandlingen af detta ärende
icke denna omständighet var ensam afgörande, utan på beslutet
inverkade äfven ett annat förhållande, nämligen det, att Kund.
Maj:t räknat såväl dessa förslags — som en del reservationsan¬
slag — afsevärdt högt på den grund, att Kungl. Maj:t under flera
ar raknat med ett större antal värnpliktige än som faktiskt in¬
ställt sig till tjänstgöring. På den grund ansåg statsutskottet, att
Kung!. Maj ds anslagsberäkningar kunde stå sig äfven om Riks¬
dagen icke för 1912 ökade anslaget.
När herr statsministern anser, åt t om eu afsevärd del af
dessa 277,000 kronor fördes till de värnpliktiges vapenöfnings-
anslag och detta anslag sedan icke skulle stå sig, ingen olycka
vore skedd emedan man kunde taga ur kassaförlagsfonden, så
kan det väl icke heller vara någon fara, om Kungl. Maj:t lånar
ur kassaförlagsfonden, till dess eu fullständig utredning angående
femte hufvudtitelns räkenskaper föreligger. Ty när statskom-
missarien Tenow visat, att man från ett förslagsanslag öfverfört
öfver 200,000 kronor till ett reservationsanslag, så är det så myc¬
ket större anledning antaga, att de militära myndigheterna påfört
torslagsanslagen utgifter, som borde drabba reservationsanslag, och
da är det sannerligen skäl att vänta med att gorå några kvitt-
. rungar anslagen emellan, till dess man får se, hur det hänger
ihop med hela denna omföring från det ena anslaget till det an-
dra Jag har eu gång på skämt hört sägas, att anslagen under
femte ^ hufvudtiteln slår vederbörande i ett såll och skakar om
det sa att litet kommer hit och litet dit. Nu tror jag icke, att
detta påstående ar bokstafligt sant, utan man får väl följa in-
struktionen någorlunda; men när från ett förslagsanslag öfverförts
.]. reservationsanslag öfver 200,000 kronor, så kan man ju
ifrågasätta, huruvida icke vederbörande myndigheter i många fall öf-
Verföi a från reservationsanslagen till förslagsanslagen, hvilka se-
nare. enligt herr statsministerns utsago aldrig hinna öfvershridas
.förrän det blir brist i Icassaförlagsfonden.
Allting måste emellertid grunda sig på en viss beräkning
°r' su . förslagsanslagen; så länge Riksdagen är gifmild’
1.a ar S1S • Maj:t rikliga medel både på reservations- och
orslagsanslag; da öfverskotten från förslagsanslagen gå till kassa-
förlagsfonden, är ej att undra öfver, om denna fond kan räkna
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 58. c
Nr 58. 82
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande störa tillgångar under tider, då Riksdagen utan nämnvärd prof¬
an öfverbetal- ning beviljat livad Kungl. Maj:t begärt, och det är därför nödvän-
ning å reser- ^ t att äfyen för slagsanslagen s användning göres till ingående
aetmZttwäspröfning af Riksdagen, ty först när det blir brist i kassaförlags-
öfningar. fonden, bär egentligen Kungl. Maj:t anledning räkna om förslags-
(Forts.) anslagen. . , , , . , .. ,
Jag har därför trott, att den ekonomiska hushållningen bast
tillgodoses därigenom, att man icke nu bifaller den kungl. propo¬
sitionen utan afslår den för att gifva de utredande myndigheterna
— hvilka ju ha herr statsministerns mycket lofprisande intyg på
att de göra sitt arbete grundligt och väl — tillfälle att också till
punkt och pricka slutföra sitt arbete. När det är utredt, kan
kvittningen uppgöras mellan de olika anslagen.
Jag ber därför att få yrka bifall till den af mig och herr
Rydén vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Persson i Stallerhult: Jag skall visst icke upptaga
kammarens tid länge, utan endast be att få yttra några få ord.
Såsom synes är det någon skillnad mellan reservanternas
kläm och statsutskottets. Jag skall be att få säga det och jag-
tror inte, att jag säger för mycket, att för den händelse statsut¬
skottet fått reda på hurudant yrkande reservanterna ämnade fram¬
ställa, skulle det nog kunnat gå för sig att få eu sammanjämk-
ning, ty i hufvudsak lär det väl ändå icke vara någon skillnad.
Men’reservationen lästes icke upp i utskottet, utan blott ett litet
koncept till motivering, och därpå beslöts bifall till Kungl. Mayts
Den skillnad i klämmen, som sedan kom till, är ju obetydlig
och inverkar ingenting, hvarför jag för min del skall be att få
yrka bifall till utskottets hemställan men med den formulering
af klämmen, som är af gifven i reservationen.
Motiven däremot äro sådana, att om de lästs upp i utskot¬
tet, hade de knappast kunnat godkännas. Tv jag för mm del
vill icke vara med om att uttala klander mot Kungl. Maj:t, om
Kungl. Maj:t kan uppgöra öfningsanslag, så att det blir några
tusen kronor i besparingar på de summor, som Riksdagen läm¬
nar för ett afsedt ändamål. Nu ha reservanterna uttalat ett
klander mot Kungl. Maj:t, för att Kungl. Maj:t gjort sådana be¬
räkningar, att icke hvarenda styfver gått åt. Det klander mot
Kuno-l. Maj:t, som vi förut fått bevittna under denna Riksdag,
har ju gått ut på, att anslagna medel icke räckt till, utan att det
gått åt mera, men nu riktar man ett likadant klander mot Kungl.
Maj:t, därför att de anslagna medlen icke gått åt. Sålunda fin¬
nes det ingen möjlighet för Kungl. Maj:t att vara alla till lags.
_ Lika litet har jag för min del kunnat vara med om att pla¬
nen för flottans öfningar till sjöss skulle underställas Riksdagens
pröfning. Jag tror nog, att det skulle ha en viss nytta med sig,
Fredagen den 26 maj, f. m.
83 >r 58,
ty på det sättet kunde ju vederbörande departementschef komma Ang. täckande
ifrån ansvaret, men å andra sidan undrar jag, hur det skulle a( °fvcrhetal-
taga sig ut, om Riksdagen hade denna granskning om händer. vTtionsansla-
Jag tror, att det blefve klent beställdt med den granskningen, get till flottans
Nu har det emellertid yttrats, senast i dag och flera gånger öfningar.
förut, att denna Riksdag icke borde befatta sig med att besluta (Forts.)
i så viktiga frågor som den nu förevarande, emedan Riksdagen
icke vore vald enligt de nya bestämmelserna. Men jag för min
del kan icke se annat, än att hvar och en af oss har både rätt
och plikt att handla efter sin egen öfvertygelse i hvarje fråga,
trots att riksdagsordningen förändrats och det blifvit nya grunder
för valen, som skola äga rum nu till hösten. Så länge denna
Riksdag varar, har man rätt både att uttala sig och att fatta be¬
slut i hvarje fråga, den må sedan vara mer eller mindre viktig.
Den saken har ingenting att göra med att det blir andra grunder,
som komma att tillämpas vid valen i höst; ett faktum för hvilket
vi måste böja oss. — Det har också sagts, att med Andra kam¬
maren blir det väl ställdt efter de nya valen i höst, ty då kom¬
mer den att bli sådan folkmeningen vill ha den. Det blir där¬
emot icke fallet med Första kammaren, och därför bör det för¬
ordnas om nya val till densamma i höst. Öfvergångsstadgandena
äro ju så klara, att man icke kan påstå, att eu enda ledamot
innehar sitt mandat annat än med stöd af rikets grundlagar, och
det till och med enligt den lydelse, som de fått genom de nya
valbestämmelserna. Och den omständigheten att det blir nya val,
till Andra kammaren, inverkar väl icke på Första kammarens
sammansättning.
Nu är vidare att märka, såvidt jag kan läsa, att grundlagen
i detta afseende tydligt och klart säger, att det är Konungen en¬
sam, som förordnar om nya val och icke regeringen. Det heter
i § 3: »Riksdagsmännen utses till båda kamrarna genom val för
viss tid; dock äger Konungen, innan den tid tilländagått, att för¬
ordna om nya val i hela riket till båda kamrarna eller den ena
af dem.»
Allraminst hade jag trott, att herr Staaff skulle kunna fram¬
ställa den önskan, att vederbörande regering skulle tillstyrka Ko¬
nungen att förordna om nya val till Första kammaren. Vi veta
hur det gick 1906. Den dåvarande regeringen hemställde hos
Konungen att upplösa Andra kammaren, som handlat alldeles i
öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts beslut, men Konungen ville
icke, efter hvad jag tror mig känna till, foga sig i det rådet.
Jag tillhörde då också dem, som röstade för och önskade, att de
nya valbestämmelserna skulle bli i öfverensstämmelse med det
af Kungl. Maj:t då framlagda förslaget, och Andra kammaren
biföll ju också detta förslag, hvilket däremot Första kammaren
icke gjorde. Kanske var det detta, som bidrog till, att Konungen
icke förordnade om nya val af en kammare, som handlat i enlig-
Nr 58. 84
Fredagen den 26 maj, f. m.
Ang. täckande het med Kung!. Maj:ts önskan. Om det nu skulle tillstyrkas
af öfverbeial- Konungen att upplösa Första kammaren, blir saken, såvidt jag
vationsansla- förstår, alldeles densamma. Nu har Första kammaren i hufvud-
get till flottans sak godkänt hvad Kung! Maj:t framlagt, och då kan Konungen
öfningar. också svara på samma sätt och följderna blifva som 1906, hvil-
(Forts.) ket ej är att önska.
Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr talman¬
nen propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan 2:o) bi¬
fall till herr J. T. Larssons m. fl. vid utlåtandet afgifna reserva¬
tion, 3:o) bifall till det af herr Persson i Stallerhullt under öfver-
läggningen framställda yrkandet och 4:o) afslag å såväl utskottets
hemställan som Kungi. Maj:ts framställning i ämnet; och fattade
kammaren beslut i enlighet med den under 2:o) upptagna propo¬
sitionen.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 5,13 e. m. för
att åter sammankomma, kl. 7 e. ra., då detta sammanträde enligt
utfärdadt anslag komme att fortsättas.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm, A.-B. Fahlcrantz’ Boktryckeri, 1911'