RIKSDAGENS PROTOKOLL
1911. Andra kammaren. Nr 56.
Tisdagen den 23 maj.
Kl. 11 f. in.
Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde af herr vice
talmannen.
§ 1.
Justerades de vid kammarens sammanträde den 17 innevarande
maj förda protokollen.
§ 2.
Ordet lämnades härefter på begäran till
Svar ä inter¬
pellation.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Hamilton,
som yttrade: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr
Lindberg till mig riktat en interpellation, så lydande: »Har herr
statsrådet sin uppmärksamhet riktad på de hygieniska och sociala
faror för vårt land, som kunna uppstå till följd af den import af
utländska arbetare, som för närvarande försiggår i vissa landsdelar,
och i så fall, ämnar herr statsrådet vidtaga några åtgärder för att
möta dessa faror?»
Med anledning af denna interpellation skall jag be att få anföra
följande:
Rätt länge hafva i Tyskland och Danmark utländska säsong¬
arbetare, företrädesvis från Polen och Galizien, i stor omfattning
anlitats vid jordbruksarbetet. Sedan några år tillbaka användas,
som bekant, dylika arbetare äfven i vissa trakter af södra Sverige,
särskildt vid betodlingen.
Då denna tillströmning af utländska arbetare med år 1907 antog
större omfattning, verkställdes genom kommer skoll egii afdelning för
arbetsstatistik en utredning rörande deras arbets- och lefnadsvillkor
samt vissa andra med deras vistelse här i landet förknippade om¬
ständigheter. Denna utredning är, som kammaren kanske känner,
utgifven på trycket.
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 56.
1
Nr 56. 2
Svar ä inter¬
pellation.
(Forts.)
Tisdagen den 23 maj.
Enligt hvad jag i kommerskollegium inhämtat har ifrågavarande
immigration under de senaste åren ej nämnvärdt ökats. Antalet
gall7,ier och polacker, som användts i det svenska jordbruket, har
nämligen på senare tider hållit sig vid ungefär samma siffra som
år 1907 eller cirka 1,700 per år. Den öfvervägande delen har
utgjorts af galiziska kvinnor. I regeln synas samma arbetare år
efter år återkomma till samma arbetsplatser. I allmänhet skildras
de såsom arbetsamma, stillsamma och i sina lefnadsvanor jämfö¬
relsevis snygga. Enstaka undantagsfall i såväl det ena som det
andra hänseendet hafva dock förekommit.
Emellertid måste man, såsom den ärade interpellanten erinrat,
ha uppmärksamheten fäst på att dessa arbetare komma från länder
med mindre goda hygieniska förhållanden än våra.
Såsom medicinalstyrelsen i afgifven promemoria framhåller,
förekomma i länder, där vaccinationstvång ej är ordentligt genom-
fördt, ej så sällan mer eller mindre svårartade smittkoppepidemier.
Det ligger därför alltid en viss fara i att immigranter från dylika
länder kunna hit medföra koppsmitta. Fall af smittkoppor hafva
också några gånger förekommit bland galizierna i Skåne, men har
faran genom myndigheternas vaksamhet afvärjts. I förbigående ber
jag att i detta sammanhang få meddela dels att det senast i pressen
omtalade fallet icke synes hafva varit annat än s. k. vattkoppor,
dels ock att »svarta koppor», hvarom interpellanten talat, enligt
hvad medicinalstyrelsen meddelat, icke är någon särskild sjukdom
utan endast en form af vanliga smittkoppor, som ej är mer smittsam
än andra koppor.
Äfven andra smittosamma sjukdomar kunna naturligtvis tänkas
införas genom galizierna, hvilka icke alltid äro så snygga af sig.
Medicinalstyrelsen har också från början följt dessa förhållanden
med mycken uppmärksamhet och äfven hos ortsmyndigheterna in¬
skärpt nödvändigheten af vaksamhet. Sedan år 1909 äro de inkom¬
mande arbetarne underkastade läkarbesiktning i de hamnstäder, dit
de först pläga anlända. Medicinalstyrelsen anser några andra för¬
siktighetsmått ej för närvarande af nöden, dock att äfven läkarne
vid arbetsplatserna, fortfarande som hittills, böra följa arbetarne
med uppmärksamhet, särskilt under de första dagarna efter deras
ankomst.
Såsom interpellanten antyder, finnas emellertid andra förhållan¬
den än de sanitära, som påkalla statsmakternas uppmärksamhet
i fråga om denna invandring. Därvid måste man dock, såsom Riks¬
dagen i sin skrifvelse den 20 mars 1.907, om framläggande af förslag
till en invandringslag, uttryckligen framhållit, iakttaga den största
varsamhet, så att icke den internationella samfärdseln hindras eller
försvåras. Såsom bevis på den rådande rättsuppfattningen i detta
afseende vill jag nämna, att i de internationella reglerna i fråga om
främlingars mottagande och utvisande, som år 1892 föreslagits af
Institutet för internationell rätt uttryckligen uttalas, att skydd för
3 Sr 66.
Tisdagen den 23 maj.
det nationella arbetet icke i och för sig är tillräckligt motiv för Svar å inter
invandringsförbud och då i Frankrike under senare åren tid efter pellation.
annan förslag framkommit i representationen om ytterligare åtgärder (Forts.)
mot konkurrensen från utländska arbetare, hafva dessa förslag fallit
hufvudsakligen med hänsyn till deras för den internationella sam¬
färdseln hinderliga bestämmelser.
Inom civildepartementet har närmast med anledning af Riks¬
dagens nyss omnämnda skrifvelse nyligen utarbetats ett förslag till
lag rörande tillsyn å utlänningar i riket. I detta lagförslag har man
sökt förena de rådande internationella rättskutymerna i ämnet med
det berättigade intresset att förekomma skador af invandring. Den
senare synpunkten tillgodoses hufvudsakligen genom bestämmelser
om allmän anmälningsskyldighet samt regler om afvisande och ut¬
visning i vissa närmare angifna fall, men därjämte innehåller för¬
slaget också, föreskrifter om skyldighet för arbetsgivare, som låta
anskaffa utländska arbetare, hvilka sedan utvisas, att ersätta stats¬
verket därigenom vållade kostnader. Lagförslaget, som för närva¬
rande undergår granskning af lagrådet, kommer antagligen att kunna
föreläggas nästa Riksdag.
Vidare anförde
Herr Lindberg: Herr vice talman, mina herrar! Jag skall
be att till herr statsrådet och chefen för civildepartementet få fram¬
föra mitt vördsamma tack för hans benägenhet att svara på min
interpellation. Det svar, jag erhöll, var ju delvis till sitt innehåll
för mig förut kändt, då det, utgjorde en de! af den utredning, som
på initiativ af regeringen företogs af kommerskollegium 1907. Jag
har vid ett par föregående tillfällen tagit mig friheten besvära Riks¬
dagen just med denna fråga om de utländska arbetarnes förekomst
här i landet, och Andra kammaren har ett par gånger bifallit det
förslag, jag gjort. Det har emellertid fallit i Första kammaren, där
man tycks ha den åsikten, att denna import och förekomst af ut¬
ländska arbetare skulle vara någonting för landet behöfligt och nyt¬
tigt. Ja, det har ju rent af ifrågasatts, om det icke vore nödvän¬
digt för höjandet af rasens intelligens i allmänhet här i landet,
denna beblandning med främmande arbetare och främmande element!
Emellertid är det ju så, som herr civilministern i sitt svar om¬
nämnde, att de medicinska myndigheterna ha vid åtskilliga tillfällen
uttalat betänkligheter för de faror, som kunna bli en följd af denna
import af utländska arbetare, hvilka, såsom statsrådet mycket riktigt
anmärkte, i de flesta fall komma från trakter och länder, där de
hygieniska förhållandena och den hygieniska tillsynen icke äro sådana
som hos oss och icke äro sådana, som de borde vara. Provinsiallä¬
karen i Malmöhus län, doktor Hörman, skref redan 1907 och utta¬
lade sina betänkligheter i det fallet samt förordade dessa undersök-
ningar Hels vid de orter, där ilandstigningarna i regeln försiggå, och
Nr 56. 4
Tisdagen den 23 maj.
Svar å inter- dels på de platser, där dessa arbetare vistas och utföra sitt arbete.
pellation. Till mjn glädje hör jag af herr statsrådet, att dessa undersökningar
(Förts.) gedan 19(j9 är0 igångsatta, hvilket jag icke visste förut, Med hvil¬
ken effektivitet dessa undersökningar vidtagits, vet man ju icke, men
det är ju i alla fall glädjande, att någonting åtgjorts i den saken.
Jag ber herrarne söka förstå de bekymmer, som uppstått hos
en del af den skånska befolkningen i anledning af dessa af mig på¬
talade förhållanden. Dessa bekymmer bli naturligtvis icke mindre,
därför att man vid flera olika tillfällen i år haft tillfälle att läsa i
tidningarna den ena notisen efter den andra om förekommande sjuk¬
domsfall, som kunna anses vara en följd af denna invasion. Så
lästes t. ex. i början af april månad en notis i landets flesta tid¬
ningar, att svenska konsuln i Köpenhamn hade inberättat till kom-
merskollegium, att professorn vid veterinärinstitutet i Köpenhamn,
E. Bang tillställt danska landtbruksministeriet en skrifvelse, hvari
han framställde farhågor för att mul- och klöfsjuka skulle ha in¬
förts i landet genom galizierna. Professor Bang ansåg, att landtbru-
karnes uppmärksamhet borde fästas därpå, och han tillrådde dem
att undersöka, huruvida dessa galizier varit i beröring med smittade
djur, undersöka deras kläder, etc. Kommerskollegium har sålunda
fått sin uppmärksamhet riktad på förhållandena sådana de utveck¬
lat sig i Danmark, men jag har mig icke bekant, om på grund af
dessa påpekningar någonting åtgjorts.
Icke så långt därefter uppdök i tidningarna en notis om, att det
skulle varit ett fall af svarta koppor, hvilket ju efter hvad herr ci¬
vilministern upplyst är ungefär detsamma som smittkoppor, i Häl-
singborgstrakten bland dämmande galizier, och att en svensk kvinna,
som varit intagen på sjukhuset där, skulle ha blifvit smittad af denna
farliga sjukdom. Det kan ju hända — och det vore ju så mycket
bättre — att dessa fall af smittkoppor kunna reduceras till att vara
vanliga vattukoppor, men det är dock så, att räddhågan där nere för
smittkoppor är mycket stor. För icke länge sedan utbröt i Välinge
socken på Stureholms gård en smittkoppsepidemi bland galizierna.
Denna epidemi kostade den lilla landskommunen en summa af, om
jag icke missminner mig, 1,400 kronor för vidtagande af sanitära
åtgärder för att förhindra denna smittas spridande. Det är således
ganska förståeligt, att man bland befolkningen är rädd för dessa
smittosamma sjukdomar, och att man väntar att åtgärder må vidta¬
gas för hindrande af sådana sjukdomars spridande.
Tidningarna ha också underrättat om, att det på en plats i Tysk¬
land, som jag omnämnt i motiveringen till min interpellation, hade
utbrutit en farlig smittkoppsepidemi, och att orsaken var densamma
där såsom här, nämligen förekomsten af utländska arbetare. I detta
fall var det visst polska eller ryska arbetare, men det kan ju göra
detsamma. Det var i alla fall folk, som kommo från orter, där de
sanitära förhållandena äro mindre tillfredsställande. Då denna notis
gick genom tidningspressen, ökades bekymren i så hög grad, att jag
Nr 50.
Tisdagen den 23 maj. 5
fann mig föranlåten att ännu en gång besvära Riksdagen med denna
frågas framförande och nu i form af en interpellation till regerin¬
gen väl vetande att en motion i denna fråga icke skulle leda till
det ringaste resultat. Dels visste jag ju nämligen hurudan stämnin¬
gen var, och dels känner jag till det folk, som sitter i medkamma-
ren och vet, att det har en helt annan synpunkt på denna fråga än
hvad jag och flertalet af denna kammares ledamöter hafva.
Till hvad jag nu anfört, kan måhända läggas en annan sak,
som också kommit fram i tidningspressen på senaste tiden, och det
är, att fall af en smittosam scharlakansfeberepidemi utbrutit bland
arbetande galizier på ytterligare ett gods, nämligen Ivlågerup. Tid¬
ningarna veta berätta, att hela den styrka af galiziska arbetare, som
liar haft sysselsättning på detta gods, blifvit hemskickad af sina
arbetsgivare. Dessutom meddelades i notisen, att de järnvägsvag¬
nar, hvari de transporterats, godhetsfullt desinficierats af järnvägsbo¬
laget. Det är en ganska upprörande historia detta, och det var icke
utan, att jag, då jag läste denna notis, kände mig medskyldig till
denna behandling af dessa stackars människor. Det föll mig näm¬
ligen in, att det möjligen kunde vara min interpellation, som utgjort
anledningen till, att man förfarit så strängt mot dessa utländska
arbetare. En scharlakansfeberepidemi är ju på långt när icke så far¬
lig som en smittkoppsepidemi, och det förefaller mig, som om man
med litet god vilja skulle kunnat vårda dem här i landet och åter¬
ställt dem till hälsa och krafter, utan att det skulle varit så syn¬
nerligen stor fara för smittans spridande. Nu skickar man hem dem
i stället, väl att märka på deras egen bekostnad, hvilket äfven på¬
pekats i tidningarna. Jag har, som herrarne minnas, påpekat just
dessa upprörande förhållnaden, att arbetsgifvaren undandrager sig
skyldigheter, som han enligt mitt förmenande bör äga, nämligen att
antingen vårda dem, som lian tagit i sitt arbete, vid påkommande
sjukdomsfall, eller ock ersätta dem för sjukvårds- och resekostna¬
derna, om det visar sig nödvändigt att skicka dem ur landet. Det
är minsann icke någon liten utgift, som dessa arbetare få kosta på
sig. Efter att ha varit i arbete eu helt kort tid, i de flesta fall kan¬
ske en månad eller så, skickas de ut ur landet och få på egen be¬
kostnad göra en lång resa till sin hembygd. Och det blir så myc¬
ket mer påkostande, som de, efter hvad för en tidningsman förevi¬
sade kontrakt mellan de galiziska arbetarne och deras arbetsgif vare
gifvit vid handen, icke åtnjuta högre aflöning per dag än 1: 50 för
manliga och 1: 15 för kvinnliga. Härtill komma då vissa natura¬
förmåner, i form af bostad, potatis, mjöl och dylikt, som de i de
flesta fall komma i åtnjutande af. Emellertid förstå ju herrarne,
hvad en sådan resa skall komma att kosta för detta folk.
Jag skall be att få omnämna ännu en tidningsnotis. Den inne¬
håller ett meddelande, som ju icke kan vara ägnaclt att glädja mig
och dem, som ha samma mening som jag. Af den notisen fram¬
går, att man tagit sig för att importera dessa galiziska arbetare ända
Svar å inter¬
pellation.
(Forls.)
Nr 56.
Svar å inter¬
pellation. |
(Forts.)
6 Tisdagen den 23 maj.
hit upp i Södermanland. Jag vill minnas, att jag vid ett föregående
tillfälle i denna kammare fäst uppmärksamheten på detta förhållande
och riktat en maning till herrarne, som representera de mellersta de¬
larna af landet att se upp, så att de icke inom kort en vacker dag
hade detta folk ibland sig. Hvad jag då sade har också besannat
sig, då det säges här, att chefen för aktiebolaget Separator, direktör
John Bernström, till sitt gods IJögantorp i Södermanland »på prof»,
som det heter, importerat fem galiziska flickor, som skulle syssel¬
sättas med trädgårdsarbete.
Det är emellertid, som jag också tillåtit mig påpeka, icke endast
sanitära vådor, som äro förknippade med denna galizierimport, och
öfverhufvud taget förekomsten af främmande arbetare i landet. Det
är också ganska ” stora sociala olägenheter, som sammanhänga där¬
med. Visserligen är det endast ett jämförelsevis litet antal ar¬
betare, som det här är fråga om, mellan 1,500 och 1,700, och det
är visserligen sant, som herr civilministern för en stund sedan sade,
att enligt de beräkningar, som äro gjorda, ser det icke ut, som om
dessa arbetare ökats i antal under de sista åren.
Hvad däremot den saken beträffar, som herr civilministern också
framdrog, att det i regel är samma personer, som komma tillbaka
hvarje år, så betviflar jag, att detta är fallet. Jag har varit i till¬
fälle att lägga märke till dessa människor, och det är ganska på¬
fallande, att det ständigt är nytt folk för hvarje år. Jag tillsporde
en landtbruksinspektor vid ett större gods i Skåne om saken, och
han förklarade, att det i allmänhet icke var samma personer, som
komrno år efter år. I regel komma de endast ett par år i följd,
men när de varit här några gånger och kunna förstå svenska språket
någorlunda samt genom umgänge med svenska arbetare lärt känna,
under hvilka förhållanden man i allmänhet arbetar här i landet,
bli de missnöjda och fordra att få lika mycket betaldt som de
svenska arbetarne, och då —- förklarade landtbruksinspektoren
kunde man naturligtvis icke längre ha dem, men det gjorde icke så
mycket; det kom ständigt nytt folk.
Jag tror, att det i de flesta fall är så, som han sade. Folket
byts om efter ett par års tid, därför att de utländska arbetarne bli
missnöjda med sin ställning, när de lära känna svenska förhållanden,
och den, som sett, under hvilka förhållanden de arbeta, undrar icke
på den saken.
Det är icke blott i landtbrukets tjänst och för betupptagning,
som galizierna användas. Det torde åtminstone för ledamöterna
från Skåne vara bekant, att det är en ganska stor industriell an¬
läggning i Kristianstads flin, nämligen Bromölla kaolinfabrik, som
nästan uteslutande sysselsätter utländska arbetare. Det lär också
vara utlänningar, som äga fabriken. Man kan icke undra på, att
de svenska arbetarne, bland hvilka alltsomoftast förekommer arbets¬
löshet, med oblida ögon se denna galizierimport, utan man begriper
Tisdagen den 23 maj.
7
Nr 56,
lätt, att de måste göra det, om man söker sätta sig in i deras för¬
hållanden.
En fråga, som ofta varit före under diskussionen af det före¬
liggande ämnet, har varit denna: behöfvas de utländska arbetarne
för den svenska arbetsmarknaden? Ja, säga somliga, de äro nödvändiga
åtminstone för jordbruket på grund af det säsongarbete, som före¬
kommer inom denna näring, därför att det är omöjligt att få svenska
arbetare i den utsträckning, som behöfs för jordbruksarbetet. Andra
säga, att det alls icke är nödvändigt att taga in utländska arbetare,
utan att det finnes tillräckligt med svenska arbetare: om arbets-
gifvarne blott bära sig någorlunda hyggligt åt och ge dem något
så när väl betaldt, är det icke omöjligt att få svenska arbetare.
Dessa meningar stå mot hvarandra. Jag kan icke afgöra,
hvilkendera är den rätta. Men jag kan icke neka till att jag blef
något besynnerlig till sinnes, när jag för någon tid sedan läste ett
uttalande, som gjorts af arbetsförmedlingsinspektören, doktor Huss.
En tidningsman hade i en intervju frågat honom, om han trodde,
att galizierna behöfdes här i landet. Han skulle då enligt tidningen
bland annat ha sagt så här: »Nu är det tämligen klart, att då
jordbruksarbetet är föga älskadt af den svenske arbetaren, så skall
denna osnygga gren af det» — han åsyftade betupptagningen —
»vara det så mycket mindre. Arbetet med betodlingen tillgripes
endast som sista resursen, knappast det. Häraf följer naturligtvis
brist på arbetskraft, och den bristen måste fyllas från något håll.
Förr lyckades man nog i ganska stor utsträckning tillgodose behofvet
från Småland — smålänningarna ha ju varit vana vid att nöja sig med
mindre än andra människor — men det är slut äfven med den
tiden, och man har måst tillgripa importen.»
Ja, det är sant, att det var en tid, när betodlingen eller det
arbete, som därmed var förenadt, hufvudsakligen sysselsatte små¬
ländska arbetare. Flickor från de småländska bygderna kommo till
Skåne vid tiden för betupptagningen och hade arbete där till fram-
emot vintern, då det var slut. Men dessa arbeterskor ha till stor
del försvunnit från de skånska betfälten och blifvit ersatta med
galizier. Orsaken är, säger man, att smålänningarna icke vilja sysselsätta
sig med detta osnygga arbete. Jag har emellertid en motsatt åsikt;
jag tror icke, att det är arbetet i och för sig, som afskräckt dem,
utan jag tror, att de gärna skulle fortsatt därmed. Jag vet mycket
väl, att de ansågo arbetet på betfälten gifva dem ett godt tillfälle
att hjälpa sina fattiga föräldrar, att lindra penningbekymren, ilen
jag vet också, att dessa småländska »betfhckor» rönte en sådan be¬
handling från de skånska arbetsgifvarnes sida, att man sannerligen
inte undrar på, om de tröttna vid detta arbete och de snuskiga för¬
hållanden, under hvilka de nödgas lefva. De bostäder, som ställdes
till deras förfogande, voro under all kritik. Man måste tänka på, att
dessa människor komma våta från ett snuskigt arbete om kvällarna
under de ruskiga och regniga höstdagarna, och att de då komma in
Svar ä inter¬
pellation.
(Forts.)
Jfr 56, 8
Tisdagen den 23 maj.
Svar ä inter¬
pellation.
(Forts.)
i bostäder, där det kanske icke finnes någon eldstad eller i bästa
fall en fullständigt otillräcklig sådan och att de sålunda icke kunna
torka sina våta kläder och bli något så när återställda och hämta
nya krafter till nästa dags arbete. De måste taga på sig sina våta
kläder för att i tidiga morgonstunden börja en ny dags arbete på
samma sätt som den föregående dagen. Och så har det fortsatt, så
länge arbetet varat. Och jag tror ej, att jag säger för mycket, om
jag påstår, att enl'stor del af dessa arbetare våga både hälsa och
lif i sitt arbete. På så sätt ha de blifvit trötta vid att längre
sysselsätta sig på de svenska betfälten, och så gick det till att man
började ersätta de småländska betplockarna med galizisiska arbetare —•
om jag ej misstager mig, så var det dåvarande landshöfdingen i
Malmöhus län, Tornérhjelm, som visade de skånska arbetsgifvarne
på de utländska arbetskrafter, som man redan börjat använda sig
af i Tyskland och Danmark.
Bland alla uttalanden, som jag antecknat i denna fråga, minnes
jag mycket väl, hvad som yttrades af en ärad ledamot på skånebänken
för ett par år sedan, då frågan var före —■ jag syftar på grefve
Hamilton på Ovesholm. Han uttalade sina tvifvel angående behof -
ligheten af dessa utländska arbetare, och för sin del ansåg han dem
icke nödvändiga, utan menade, att man mycket väl kunde nöja sig
med svenska arbetare och att det var möjligt att få dessa i till¬
räckligt antal. För resten detta tal om det »snuskiga» arbetet, som
den svenska arbetaren icke vill sysselsätta sig med, det tror jag
icke på. Den svenska arbetaren är ej van att arbeta med glacé¬
handske på händerna, utan kan ta i med hvad som helst och han
griper gärna till hvilket arbete som helst om han blott behandlas
som en människa och får tillräckligt betaldt. Jag har sett i närheten
af den plats, där jag bor, exempel på, att ganska välsitueradt folk
åtagit sig arbete med betplockning, visst icke därför således, att nöd¬
vändigheten bjudit dem det, utan därför, att de på detta sätt kunde
förtjäna penningar, och därför ha de icke dragit sig för att befatta
sig med detta, som man kallar det, »snuskiga arbete».
Ja, det skulle kunna vara ganska mycket att säga i denna för
öfrigt ganska mycket omdebatterade fråga. Jag har velat draga fram den
återigen i den form jag gjort, därför att jag mycket väl vet, att
det icke är endast bland själfva arbetarebefolkningen där nere i
Skåne, som man är missnöjd på grund af de utländska arbetarnas
förekomst, utan missnöjet sträcker sig till ganska vida lager af
Skånes öfriga befolkning och sprider sig mer och mer i samma
grad, som denna okontrollerade invandring försiggår. Jag vågar
säga okontrollerade, ty jag tror icke, att de åtgärder, som hittills blifvit
vidtagna, äro tillfyllestgörande och tillfredsställande. Då man nu
samtidigt som denna utländska import pågår har tillfälle att snart
sagdt hvarenda dag lägga märke till den utvandring af svenska ar¬
betare, som försiggår från vårt eget land —■ om man står på kajen
i Trälleborg, så kan man den ena dagen se, huru galiziska trasbylten
Tisdagen den 23 maj.
9 Jfr 56,
komma in, och den andra dagen iakttaga, huru de utpinade svenska Svar å inter-
arbetarna begifva sig ut ur landet — då så är, säger jag, kan man veUation.
icke underlåta den reflexionen: hurudant är egentligen tillståndet (Forts.)
bär i landet, kan ingenting åtgöras för att hindra, att det fortgår
på detta sätt? Det har talats om och sagts, att det endast var så, att
motviljan mot de utländska arbetarna var dikterad af den rent socia¬
listiska uppfattningen och att det var endast de häraf frammanade
känslorna, som gjorde att man med oblida ögon såg på dessa ut¬
ländska arbetare. Nej, jag vågar försäkra, att så är icke förhållan¬
det. Jag tror, att, om det vore så, att dessa arbetare komme in i
landet fullt jämnstälda med svenska arbetare och fullt värdiga att
taga upp konkurrensen med dem på arbetsmarknaden, clå skulle de
svenska arbetarne icke med oblida ögon se detta. Men när man
vet, att dessa utländska arbetare förekomma här i landet, därför att
de arbeta billigare och användas af arbetsgifvarne för att trycka ned
lönerna, då torde alla kunna begripa, att de svenska arbetarne icke
kunna vara glada öfver dessa utlänningar.
Jag har själf, sedan jag framställde min interpellation, fått mot¬
taga ett uttalande från just dessa arbetare vid det kaolinbruk i
Kristianstads län, som jag förut talat om, och jag skall be, herr
talman, att få besvära med att i Riksdagens protokoll få införd
denna, resolution, som jag för min del anser tillräckligt tolka den
stämning och de känslor, som göra sig gällande hos de svenska ar¬
betarne i fråga om dessa förhållanden. Resolutionen är af följande
innehåll: »Arbetare å Bromölla, samlade till möte för behandling
af frågan om importen af utländsk arbetskraft, få härmed till veder¬
börande myndigheters beaktande anföra följande. — Vid den ar¬
betsplats, där vi ha anställning (Ivö kaolin- och chamottefabrik), in-
förskrifvas årligen cirka 180 galiziska arbetare. De vådor, denna
import i hygieniskt afseende innebär, torde vara allmänt bekanta;
den skattebörda vi i kommunalt hänseende få bära skulle afsevärdt
underlättas, om dessa 180 utländska och från skatt befriade arbetare
ersattes med svensk arbetskraft, hvilken senare fordran är så mycket
mer billig, som på denna ort någon brist på svensk arbetskraft
långt ifrån förefinnes. Vi svenska arbetare hemställa därför, att
lika verksamt skydd, som man varit så angelägen att åstadkomma
för att skydda inhemsk industri mot utländsk konkurrens, jämväl
med det snaraste måtte åvägabringas till skydd för den svenska
arbetskraft, som nu alltmer ser sin existens hotad af den i ute¬
slutande profitsyfte pågående galizierimporten, och uttala vi hoppet
om, att, då denna fråga nu i anledning af framställd interpellation
förekommer i Riksdagen, jämväl dessa af fattiga svenska arbetare
framhållna synpunkter må beaktas. Bromölla den 8 maj 1911. Å
mötets vägnar: Alfred Kronkvist, Nils Svensson, Oskar Nilsson.»
Detta är, tycker jag, ett uttryck för den stämning, som är rå¬
dande bland stora lager af de svenska arbetarne angående denna
Nr 56. 10
Svar å intet•
pellation.
(Forts.)
Tisdagen den 23 maj.
sak, och jag har därför icke kunnat underlåta att här återgifva
detta uttalande.
Härpå erhölls ordet af
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet. Petersson,
hvilken anförde: Herr talman, mina herrar! I en med Andra kam¬
marens tillstånd till mig riktad interpellation hafva framställts föl¬
jande frågor:
Har regeringen ägnat någon uppmärksamhet och något intresse
åt spörsmålet om beredande af möjlighet att utöfva politisk rösträtt
åt vissa grupper af medborgare, Indika af sin verksamhet äro hindrade
att personligen afkunna sin röstsedel'? Om så är, hvad är anled¬
ningen till att proposition i denna angelägna sak ej kunnat fram¬
läggas innan periodens utgång? Ha några särskilda svårigheter för
frågans lösning framträdt och i sådant fall hvilka?
Interpellanten har erinrat om Riksdagens skrifvelse till Kungl.
Maj:t den 22 maj 1908, i hvilken anhölls, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utreda, huruvida och under hvilka villkor undantag må kunna
göras från den i 24 § riksdagsordningen gifna bestämmelsen, att
rösträtt ej må utöfvas af annan valberättigad än den, som vid val¬
tillfälle personligen inställer sig, samt för Riksdagen framlägga de
förslag, hvartill denna utredning kunde gifva anledning.
Den fråga, som genom denna skrifvelse hänskjutits till Kungl.
Maj:t, har äfven före år 1908 vid några tillfällen utgjort föremål
för Riksdagens pröfning.
Den väcktes först genom en vid 1902 års riksdag inom Andra
kammaren afgifven motion, i hvilken framlades förslag dels till
ändrad lydelse af § 24 riksdagsordningen, dels till lag angående
hvad iakttagas bör, när röstberättigad, hindrad att personligen inställa
sig vid riksdagsmannaval, ändock vill sin rösträtt utöfva. Motionen
afstyrktes af konstitutionsutskottet, hvars utlåtande godkändes af båda
kamrama.
Vid 1903 års riksdag väcktes en liknande motion. Äfven denna
afstyrktes af konstitutionsutskottet, men häremot afgåfvo utskotts-
ledamöter från Andra kammaren reservation med yrkande om eu
skrifvelse till Kungl. Maj:t af hufvudsakligen det innehåll, som seder¬
mera den år 1908 aflåtna, nyss omförmälda riksdagsskrifvelsen er¬
höll. Båda kamrarna biföllo emellertid hvad utskottet hemställt.
Samma motion framlades ånyo vid 1906 års riksdag och blef
jämväl då af konstitutionsutskottet afstyrkt. Denna hemställan bi¬
träddes af Första kammaren, men Andra kammaren antog en vid
utskottets utlåtande fogad reservation, hvari föreslogs skrifvelse till
Kungl. Maj:t i motionens syfte.
Slutligen enades kamrarna vid 1908 års riksdag, i öfverens-
11 Nr 56.
Tisdagen den 23 maj.
stämmelse med konstitutionsutskottets förslag, om förut berörda skrif¬
velse till Kungl. Maj:t.
Såsom interpellanten äfven omförmält, har från Sveriges fartygs-
befälsförening till Kungl. Maj:t inkommit en skrifvelse, hvari gifvits
uttryck åt föreningens anslutning till Riksdagens framställning samt
uttalats förhoppning, att ett förslag i ämnet skulle komma att före¬
läggas innevarande års Riksdag. Ett liknande uttalande har i gemen¬
sam skrifvelse till Kungl. Maj:t gjorts af representanter för sjökap-
tenssocieteten i Stockholm, ångfartygsbefälhafvaresällskapet samt sjö-
mannaföreningen i Stockholm.
Al de i föreliggande ärende framställda förslagen hafva några
varit mera omfattande, andra mera begränsade. Vissa förslag hafva
nämligen gått ut på att öfver hufvud taget hvarje röstägande, som
genom något giltigt förfall är hindrad att tillstädeskomma vid riks¬
dagsmannaval, skall vara berättigad att utöfva sin rösträtt genom
insändande af valsedel. Från andra håll åter har yrkats, att be¬
fogenhet till rösträtts utöfvande på sådant sätt skall tillerkännas en¬
dast personer, som på grund af sitt yrke eller sin verksamhet i all¬
mänhet icke hafva möjlighet att infinna sig vid val tillfällen.
Riksdagens skrifvelse synes afse en lagstiftning af den först an-
gifna, större omfattningen. Efter att hafva framhållit att på vissa
orter i vårt land hela grupper af röstberättigade medborgare, t. ex.
sjömän och storsjöfiskare, på grund af sitt yrke nästan fullständigt
vore uteslutna från möjligheten att deltaga i ett till viss dag utsatt
riksdagsmannaval samt att äfven inom andra verksamhetsområden,
t. ex. bland järnvägstjänstemän, ett stort antal valmän utöfver hela
landet i regel vore förhindrade att personligen inställa sig vid val¬
tillfällen, liar nämligen Riksdagen uttalat den mening, att jämte
dessa medborgare äfven andra, som hade verkligt förfall, ägde rätt¬
mätiga anspråk på att tillfälle till rösträttens utöfvande bereddes dem.
Såsom nyss antyddes, har emellertid — jämväl bland dem, som
förordat eu lagändring i förevarande syfte — uppfattningen, att man
bör gå så långt som Riksdagen föreslagit, icke varit obestridd. Det
må erinras om, att de reservanter inom 1908 års konstitutionsutskott,
hvilka först föreslogo en skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t, enligt
hvad under förhandlingarna i Andra kammaren uttryckligt tillkänna-
gafs, åsyftade, att undantag från anspråket på personlig inställelse
skulle göras endast för vissa grupper af röstberättigade, särskild t sjö¬
män, fiskare, den vid kommunikationerna anställda personal och
dem, som befunne sig i militär tjänstgöring. Äfven 1906 års konstitu¬
tionsutskott, som visserligen på särskilda grunder afstyrkte det då
framlagda förslaget, men dock förklarade sig finna en förändring i
angifna riktning kunna vara önskvärd ur billighetssynpunkt, gjorde
detta uttalande endast med hänsyn till sådana klasser af valberät-
tigade, hvilka genom sitt yrke eller sin tjänst i regel vore förhindrade
att iakttaga personlig inställelse vid riksdagsmannaval. De mycket
knapphändiga yttrandena i frågan lämna icke någon närmare upp-
Svar å inter¬
pellation.
(Forts.)
Nr 5<i. lä
Svar ä inter¬
pellation.
(Forts.)
Tisdagen den 23 maj.
lysning om anledningen till att 1908 års Riksdag, enligt hvad det
vill synas, funnit öfvervägande skäl tala för mera vidtgående be¬
stämmelser.
De af interpellanten framställda spörsmål hafva också en mera
begränsad omfattning, i det de ju afse endast frågan om beredande
af möjlighet att utöfva politisk rösträtt åt vissa grupper af med¬
borgare, hvilka af sin verksamhet äro hindrade att personligen af-
lämna sina röstsedlar.
Innan jag öfvergår till besvarande af dessa spörsmål, torde jag
böra lämna en kort redogörelse för de i utländsk rätt förefintliga
bestämmelserna i förevarande ämne.
Stadganden om mera allmän befogenhet för röstberättigad, som
ej kan personligen infinna sig vid valtillfälle, att rösta genom in¬
sändande af valsedel finnas, såvidt jag vet, blott i Norge. För in¬
rikes varande röstberättigade har sådan befogenhet varit stadgad allt¬
ifrån år 1814. 1 fråga om utomlands varande infördes den däremot
först år 1896. Nu gällande bestämmelser i ämnet finnas dels i
grundlagen § 60, dels beträffande inrikes varande i vallagen den
29 mars 1906 och i afseende å utrikes varande i en särskild lag a!
den 2 juni 1906, båda dessa lagar med däri den 1 maj 1909 vid¬
tagna förändringar.
Grundlagens stadgande innehåller följande:
»De inom riket varande röstberättigade, som icke kunna iakttaga
inställelse på grund af sjukdom, militärtjänst eller annat laga föi
fall, kunna skriftligen sända sina röstsedlar till dem, som leda a al¬
tingen, innan dessa afslutats.
I hvilken omfattning och under hvilka former det kan tillatas
röstberättigade, som uppehålla sig utanför riket, att skriftligen sända
sina valsedlar till dem, som leda valtingen, bestämmes genom lag.»
Villkoren för att inrikes varande personer få utöfva rösträtt
skriftligen angifvas närmare i vallagens § 24, där det stadgas, att
laga förfall hafva: _ .
a) de röstberättigade, som icke kunna inställa sig pa valtmget
på grund af naturhinder, sjukdom, ålderdomssvaghet, kroppsfel,
hafvandeskap, nedkomst, digifning eller nödig tillsyn med små barn
eller andra hjälplösa personer; _
b) de röstberättigade, som icke kunna inställa sig på valtmget
på grund af militärtjänst eller andra viktiga plikter, som ej kunna
uppskjutas, eller på grund af förrättningar, hvilkas åsidosättande skulle
medföra väsentlig förlust för den röstberättigade.
Röstberättigade, som äro utanför rikets gränser när valet hålles,
kunna enligt § 1 i lagen om dylika personers rösträtt skriftligen in¬
sända sina röstsedlar till valledningen, om de hafva laga förfall jäm¬
likt den nyss återgifna § 24 i vallagen.
Båda lagarna innehålla utförliga bestämmelser om sättet för ai-
gifvande af röst genom valsedels insändande. Att här redogöra föi
desamma skulle föra för långt.
Tisdagen den 23 maj. 13
Äfven bestämmelser i syfte att för särskilda befolkningsgrupper
gorå undantag från regeln om personlig inställelse vid utöfvande af
politisk rösträtt äro mycket sällsynta. Jag har mig åtminstone icke
bekant, att sådana förekomma annat än i vissa af Amerikas Förenta
stater samt i Schweiz, hvarjemte i Danmark utfärdande af dylika stad-
ganden torde vara omedelbart förestående.
Det i de amerikanska staterna stadgade undantaget lär allenast
gå ut på att röstberättigad, som i krigstid gör militärtjänst, kan
under edlig bekräftelse öfversända sin röstsedel i slutet konvolut till
annan röstberättigad, tillhörande samma kommun, hvarefter denne
har att öfverlämna röstsedeln oöppnad till valstyrelsen.
I Schweiz skall enligt en lag af den 19 juli 1872 med föränd¬
ring af den 20 december 1888 tillfälle att deltaga i edsförbundets
val och omröstningar beredas röstberättigade, som vid sådana till¬
fällen befinna sig i militärtjänst, äfvensom tjänstemän och andra
personer anställda vid post-, telegraf- och tullförvaltningen, järnvägar
och ångfartyg, kantonala anstalter och poliskåren. Närmare bestäm¬
melser få meddelas af kantonala myndigheter.
Hvad' Danmark beträffar, har ett förslag till lag om tillfälle
för sjöfolk att deltaga i folketingsval och val af elektorer till lands¬
tinget i dessa dagar antagits af riksdagen, men lag i ämnet torde
ännu icke vara utfärdad. Förslaget innebär, att sjömän som genom
sin verksamhet såsom sådana äro förhindrade att personligen komma
tillstädes och afgifva röst i den valkrets, där vederbörande är valbe¬
rättigad, må rösta genom att till valstyrelsen insända röstsedel enligt
detaljerade, i förslaget angifna regler.
För det engelska underhuset lära några gånger genom enskildt
initiativ hafva framlagts förslag att gifva sjömän tillfälle att utöfva
rösträtt, utan att dock dessa förslag ledt till något resultat.
Fn viss lättnad vid utöfvande af rösträtt beredes i Finland på
annat sätt enligt bestämmelser i vallagen den 20 juli 1906. Valman
får nämligen rösta inom annat omröstningsområde än det, i hvars
vallängd han är upptagen, såframt han ingifver för sådant ändamål
utfärdadt utdrag ur sagda vallängd. Då valrätt sålunda utöfvas af
valman från annan valkrets, skall namnet å denna valkrets anbringas
å yttre sidan af valsedeln, innan denna nedlägges i valurnan. Dy¬
lika valsedlar skola sedermera vid rösträkningen afskiljas från de
öfriga och öfversändas till centralvalnämnden i den röstberättigades
valkrets.
Äfven i Schweiz får röstberättigad utöfva sin rösträtt på den
plats där han vistas, jämväl om vistelsen är tillfällig.
Till stöd för de i vårt land framkomna förslagen i förberörda
syfte har särskild! den norska lagstiftningens exempel plägat åbe¬
ropas. Belåtenheten med denna lagstiftning är dock i dess hemland
ingalunda oblandad. I stortinget hafva gång efter annan uttalats
klagomål öfver de missförhållanden densamma föranledt och önsk¬
ningar om däraf påkallade lagändringar. Äfven borttagande af ifråga-
Kr 56.
Svar ä inter¬
pellation.
(Forts.)
Jfr &6, 14
Tisdagen den 28 maj.
Svar å intet-■ varande rätt har varit föreslaget. Sålunda hade 1908 års stortings
pollution, konstitutionskommitté att afgifva yttrande öfver väckt motion, att
(Forts.) antingen första stycket af grundlagens § 00 skulle upphäfvas och
alltså inom landet varande röstberättigades rätt att rösta genom val¬
sedlars insändande upphöra eller ock hela nämnda paragraf och där¬
med samma rätt för såväl inom som utom landet varande skulle
upphäfvas.
Kommittén fann erfarenheten tyda på att reglerna för afgifvande
af röst vid förfall borde skärpas. Att det förekomme missbruk i
detta hänseende vore icke obekant. Och del. maste val menar
kommittén — betecknas såsom mindre tilltalande, när vissa parti-
agenter infunne sig på sjukhus och andra anstalter liksom hos gamla
och afsigkomna personer för att så att säga tilltvinga sig röstsedlar,
vare sig de röstberättigade vore vid full andlig vigör eller icke och
utan hänsyn till om de själfva uttalat någon önskan om att afgifva
röst eller icke. Att ändra eller upphäfva § 60 i grundlagen ansåg
dock kommittén sig icke kunna tillstyrka. Det vore den allmänna
lagstiftningens uppgift att afhjälpa de olägenheter, som i fråga om
såväl utomlands som inrikes varande vore förenade med utöfningen
af frånvarandes rösträtt. Blott om det visade sig, att man icke på
denna väg förmådde skydda de röstandes frihet och valens enhet,
borde det blifva tal om att förändra grundlagen.
I eu till 1909 års storting aflåten kungl. proposition föreslogos
därefter vissa förändringar i bestämmelserna i ämnet, i syfte särskilda
enligt hvad i propositionen framhölls, att inskränka det öfverhand¬
tagande bruket af förfallsanmälningar och samtidigt förebygga miss¬
förhållanden af den art, som dylika anmälningar enligt vunnen er¬
farenhet dittills gifvit anledning till. Berörda förändringar ingingo
bland dem, som, efter hvad jag förut nämnt, den 1 maj 1909 vid-
togos i 1906 års lagar angående rösträtts utöfvande.
1 det, såvidt jag vet, enda land, där det i stor utsträckning
tillåtits röstberättigade att vid hinder för personlig inställelse utöfva
politisk rösträtt genom valsedlars insändande, åro sålunda erfaren¬
heterna från denna lagstiftnings tillämpning långt ifrån odeladt gynn¬
samma. Obestridligen är detta förhållande förtjänt af det största
beaktande, då nu ifrågasattes att i vårt land införa eu liknande lag¬
stiftning, och detta så mycket mer som synnerlig försiktighet tydligen
bör iakttagas, när det gäller att medgifva undantag — och särskildt
ett mera omfattande sådant — från den viktiga grundsatsen, att den,
som vill utöfva politisk valrätt, skall ej blott själf afgifva sin röst
utan äfven personligen infinna sig vid valtillfället.
De antydda betänkligheterna förlora gifvetvis i betydelse, i den
män den föreslagna lagstiftningens omfattning inskränkes och rätt
att rösta genom valsedlars insändande beredes endast särskilda efter
yrke eller verksamhet bestämda klasser af röstberättigade. Vid upp¬
dragande af en sådan begränsning möta emellertid nya svårigheter.
Inom många och olika lefnadsställningar kunna föreligga förhållanden,
Tisdagen den 23 maj. IB Kr 56.
på grund af hvilka billigheten kan synas fordra, att berörda undantag Svar d inter-
erhölle tillämpning, och det är därför svårt att på eu gång i skälig Portion.
utsträckning tillgodose dylika hänsyn samt gifva begränsningen önsk- (F°rts-)
värd effektivitet.
För det åsyftade ändamålets vinnande erfordras, förutom ändring
i riksdagsordningen, jämväl en särskild lag med angifvande af ord¬
ningen för rösträtts utöfvande genom insändande af valsedel. Det
ar af stor vikt att erhålla tillförlitlig kontroll därå, att valsedel, som
inkommer till valförrättare, härleder sig från den uppgifne röstbe¬
rättigade samt att denne utan obehörigt tryck fullgjort hvad å honom
ankommit för valsedelns ifyllande och insändande. Att utarbeta
både betryggande och enkla bestämmelser i dessa afseenden utgör
äfvenledes en svårlöst lagstiftningsuppgift, och de behöfliga stadgan-
dena torde blifva ganska vidlyftiga, eu uppfattning, som vunnit be¬
kräftelse genom det nyss omnämnda danska lagförslaget.
Hvad jag nu yttrat innebär ingalunda, att jag skulle ställa mig
afvisande i fråga om den i Riksdagens berörda skrifvelse gjorda fram¬
ställningen.^ Redan da jag inför Kungl. Maj:t föredrog det sedermera
för 1907 års Riksdag framlagda förslaget till ändrade bestämmelser
om den politska rösträtten framhöll jag, att syftet att de, som af
sitt yrke eller sin tjänst äro hindrade att personligen deltaga i riks¬
dagsmannaval, skola äga möjlighet att till valförrättaren insända sina
valsedlar är högst beaktansvärdt, hvarvid jag dock tillika erinrade
om> !ltt detta spörsmål är i sig själf ganska inveckladt, och att den
åsyftade anordningen icke bör genomföras, med mindre det kan
antagas, att densamma ej kommer att menligt inverka på valens
säkerhet.
Genom hvad jag anfört torde emellertid vara tillräckligt påvisadt,
att hvad för Girigt frågans tidigare behandling i riksdagen tydligt
nog gifver vid handen — förevarande lagstiftningsuppgift är ganska
omfattande och synnerligen svår. Den kräfver därför mycket arbete
och noggrant öfvervägande, innan förslag i ämnet kunna föreläggas
Riksdagen. Hittills har det icke varit möjligt att föra berörda upp¬
gift till slut, så mycket mindre som tillgängliga arbetskrafter varit
strängt upptagna af andra ärenden, hvilka ansetts äga företräde.
Arbetet för frågans lösning skall emellertid fullföljas med den skynd¬
samhet förhållandena medgifva.
Härefter yttrade:
Herr Martin: Herr vice talman, mina herrar! Jag skall be
att, till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet få fram¬
föra mitt vördsamma tack för det svar han lämnat på det af mig
framställda spörsmålet. Af detta svar framgår, att herr statsrådet
fortfarande hyser intresse för frågan och ämnar ägna den all den
uppmärksamhet, som saken onekligen förtjänar. Herr statsrådet
nämner, att andra viktiga ärenden ha varit föremål för behandling
Nr 56. 16
Tisdagen den 23 maj.
(Forts.)
Svar å intet- inom departementet, hvithet gjort, att denna fråga skjutits^ åt sidan.
petition.-, jag måste dock beklaga, att frågan ansetts vara af så ringa vikt,
att den fått en sådan undanskjuten plats inom departementet och
på herr justitieministerns arbetsordning. Herr justitieministern
framhöll, att frågan är synnerligen komplicerad och därför tarfvar
en grundlig och noggrann utredning. Herr justitieministern åbe¬
ropar äfven de erfarenheter, som gjort sig gällande i an dia länder,
särskild! i Norge, erfarenheter, som icke skulle tala till förmån för
de lagförslag, som där varit före. Jag anser dock, att vid bedöman¬
det af en sådan fråga de olägenheter, som varit förknippade med
den norska lagstiftningen, i detta fall icke bort vara afskräckande,
utan tycker snarare, att de fördelar, som stå att vinna genom att
lägga en sådan lagstiftning som den norska till grund för den ut¬
redning, som behof ver verkställas inom departementet, bort leda till,
att ett förslag hastigare kommit fram.
Att frågan är synnerligen viktig för stora folkgrupper i vårt
land, framgår, såsom ju herr justitieministern mycket riktigt an¬
förde, af de skrivelser, som inkommit från Sveriges fartygsbe-
fälsförening, ångfartygsbefälhafvareföreningen, sjökaptenssocieteten
och sjömannaföreningen. Jag anser, att som en konsekvens af det
nu genomförda valsättet borde ha följt, att ett lagförslag i detta
syfte kommit fram, så att icke de stora folkgrupper, som nu verk¬
ligen äro beröfvade rösträtt, fortfarande få stå utanför. Det är icke
mindre än 28,000 svenska medborgare, som äro anställda i sjöfarts¬
näringens tjänst dels inom landet och dels i utrikes sjöfart. En
hel del af dessa faller gifvetvis för åldersstrecket, men det återstår
dock ett mycket stort antal, som på grund af sitt yrke beröfvats
den förnämsta medborgarrätten, rätten att deltaga i riksdagsmanna¬
val . „
Jag ber därför att få uttala den förhoppningen, att denna traga
snarast möjligt måtte föreläggas Riksdagen till behandling, och det
är endast att beklaga, att det oaktadt minst 6 år ovillkorligen måste
förflyta, innan denna fråga, äfven om den skulle lösas snart, skall
få några praktiska verkningar. Ty det är nästan otänkbart, att,
äfven om den skulle lösas inom den närmaste framtiden, någon
praktisk verkan af reformen kan göra sig gällande, förrän tidigast
vid 1917 års val, om icke dessförinnan någon riksdagsupplösning
kommit till stånd. Jag beklagar än en gång, att denna fråga icke
hunnit lösas under loppet af de tre år, som förflutit sedan Riks¬
dagens skrifvelse afläts.
Herr Lindlev: Herr talman! Jag skall också be att få lifligt
understryka, hvad den föregående ärade talaren sagt om en snar
lösning af rösträttsfrågan för sjöfolkets vidkommande. Det är ett
faktum, att sjöfolket under långa tider utgjort en mycket efter-
blifven kategori. Jag har i olika motioner påpekat, hurusom arbetar¬
klassen under tidernas lopp fått ständigt ökade sociala och med-
Tisdagen den 23 maj.
17 Sr 5G.
borgerliga rättigheter, under det att sjömännen i mångt och mycket Svar å inter¬
im står i sämre ställning än till och med under medeltiden, då de vexation.
voro relativt fria i jämförelse med förhållandena i närvarande stund. <'Forts’->
Men det är icke allenast i rent politiskt och medborgerligt hän¬
seende, som sjöfolket är en efterblifven och vanlottad klass, utan
äfven i socialt hänseende. Jag vill påpeka, att det nu är 10 år
sedan industriarbetarne i landet fingo sin olycksfallsförsäkringsfråga
löst, men sjöfolket är fortfarande i afsaknad af den förmånen, som
kommit alla andra arbetare till del.
Det synes mig också att vore det något fack, för hvilket man
borde hysa medkänsla, så skulle det väl vara sjöfolket, när man
betänker den ofantligt stora procenten olycksfall med dödlig utgång,
som inträffar på sjöfartens område.
Jag vill peka på en annan sak. En fråga af Plimsoll-lagstift-
ningens oerhörda betydelse har här i landet icke vunnit något be¬
aktande. Det är ju 30 å 40 år sedan man i England började lag¬
stifta om åtgärder till sjöfolkets säkerhet, men här i vårt land är
det blott 4 å 5 år sedan, vi togo initiativet till lösningen af denna
fråga, som ju för öfrigt ännu icke är löst, ehuru vi fått fram ett
förslag, som antagligen kommer på Riksdagens bord nästa år.
Om man nu frågar sig, hvaraf detta kommer, så måste man
säga, att det nog icke är slumpens verk, som gjort detta och bi¬
dragit till att kvarhålla sjöfolket i den efterblifna ställning, som det
nu intager, utan det är nog så, att sjöfolket icke haft något poli¬
tiskt inflytande. Det är först när de fått politiskt inflytande, som
de olika politiska partierna komma att finna det förenligt med sina
intressen att göra något för sjöfolket. Det är först sedan sjömännen
blifvit valmän, som man kommer att taga hänsyn till deras önske¬
mål. Innan detta skett, kommer man gifvetvis icke att taga någon
hänsyn till hvad de begära..
Herr justitieministern nämnde en sak, som förvånade mig. En
af hans starkaste betänkligheter mot att gifva sjöfolket denna röst¬
rätt var, att man då helt säkert skulle komma att utnyttja röst¬
rätten på ett sätt som icke vore lämpligt, och han hänvisade till
förhållandena utomlands, där folk går omkring och värfvar röster,
som sedan utnyttjas för de olika politiska partierna. Men det för¬
vånar mig, att man icke förde fram dessa betänkligheter, då man in¬
förde den kommunala rösträttsreformen med bibehållande af fullmaktjs-
systemet, detta system, som nu för tiden användes af bolag och de
besittande på ett mycket drastiskt sätt, då det gäller att uppträda
i klump och lägga stora, tunga röster i vågskålen. Precis samma
betänkligheter skulle herr justitieministern gifvetvis kunnat föra
fram, då fullmaktssystemet bibehölls vid våra kommunala val, men
det har han icke gjort. Att då hänvisa till den fara, som skulle
ligga i, att en enda personlig röst kan värfvas och utnyttjas i poli¬
tiskt syfte, tror jag är att hysa alltför stora betänkligheter, då det
gäller att möjliggöra utöfningen af politisk rösträtt för en stor grupp
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 56. 2
Nr 56. 18
Tisdagen den 23 maj.
Svar å in ter
pellation.
(Forts.)
af medborgare och därigenom tillförsäkra dem något inflytande på
de politiska förhållandena.
Jag hoppas emellertid, att det icke skall stanna vid dessa önsk¬
ningar och denna välvilja, utan att man snart skall hafva en ut¬
redning färdig och kunna framlägga något förslag, som Riksdagen
sedan skall få behandla och besluta öfver. Jag hoppas, som sagdt,
att frågan snart skall lösas.
Herr Rydén: Äfven jag ber att få yttra ett par ord i
denna fråga. Det synes mig vara med all önskvärd tydlighet
ådagalagdt i herr justitieministerns anförande, att det möter vissa
svårigheter att reglera denna fråga genom lagstiftning på ett lämp¬
ligt sätt. Jag vill också till fullo behjärta, hvad han sagt om de
stora arbeten inom justitiedepartementet, som undanskjuta denna
frågas lösning, fastän jag tror, att om det inom justitiedepartementet
hade varit så, att denna fråga framstått som en angelägenhet, som
tarfvade en snar lösning, så hade det tvifvelsutan kunnat beredas ett
ram på arbetsplanen åt denna fråga i stället för åtskilligt annat,
som kommit fram från samma departements sida.
Jag begärde emellertid ordet för att pointera, att jag för min
del icke önskar få frågan begränsad till att vara bara en fråga för
sjöfolket, då genom de båda målsmännens för skärgårdsintresset och
sjöfartsintresset yttranden här det kunde hända, att frågan skulle
kunna få denna något ensidiga riktning i debatten. Jag behjärtar
till fullo, att det här för sjöfolket måste framstå som en särskild
orättfärdighet, att de praktiskt taget äro utestängda från rösträtt, om
de icke genom en lycklig slump befinna sig hemma i landet och
hemorten och där kunna utöfva sin rösträtt. Men samma oegentlig¬
het förefinnes t. ex. beträffande vissa grupper af statsfunktionärer
och vissa grupper af arbetare. Det är ju alldeles gifvet, att järn-
vägsfolket t. ex. icke kan i stor utsträckning — ja, jag kan godt
säga att hälften är alldeles utestängd — utöfva rösträtt på grund af
sin tjänstgöring. Det finnes också vissa industrier, där arbetet icke
later sig afbrytas, och arbetarne där bli därför med nödvändighet
utestängda från att utöfva sin rösträtt. Det synes mig därför vara
riktigt — det betonar jag här i kammaren vid detta tillfälle — att
man icke inskränker den omfattning, som Riksdagens skrifvelse 1908
tvifvelsutan hade, utan att det betonas här, att man bör gifva denna
lagstiftning, när den kommer, så stor omfattning, att den kan upp¬
taga samtliga sådana grupper medborgare, som på grund af sitt yrke
och vissa funktioner, som de utöfva i arbetet eller i samhället, icke
äro i tillfälle att afgifva sina röster.
Hvad sedan beträffar de oegentligheter, som alldeles gifvet ha
framträdt i Norge, därigenom att man missbrukat lagstiftningen där,
så synes mig dock anmärkningsvärdt, att här i Sverige, där man i
de kommunala valen använder ett fullmaktssystena, som leder till
tiodubbelt, ja hundradubbelt missbruk mot, hvad dessa bestämmelser
Tisdagen den 23 maj.
19 Nr 56.
i Norge ha ledt till, att man här framskjuter detta så i förgrunden.
Jag erkänner, att det kan förekomma missbruk, och att det är önsk-
värdt, att lagstiftningen reglerar det så, att man förekommer dessa
missbruk. Men jag tycker, det skulle vara en lika stor angelägen¬
het för justitieministern att med samma principiella utgångspunkt,
som han gjorde sina påpekningar beträffande den norska lagen, in¬
skränka, jag vågar säga, det rena skoj, som bedrifves på många
håll med det kommunala fullmaktssystemet, där de politiska par¬
tierna insamla röster i massa, utan att, kan man säga, många gån¬
ger valmännen ha klart för sig, hvilket politiskt parti, de agenter
tillhöra, som samla fullmakterna.
Jag skall sluta mitt anförande med att uttala den förhoppningen,
att vi icke måtte försitta ännu en hel riksdagsperiod, innan vi få
lagstiftning i detta ämne, samt att, när den lagstiftningen kommer,
den måtte bil så omfattande, att den upptager såväl sjöfolket som
ock andra medborgargrupper, som sättas ur stånd att utöfva sin röst¬
rätt på grund af sina funktioner i arbetet eller i samhället.
Herr Broström: Herr talman! Då jag redan för tre år se¬
dan motionerat här i kammaren om rösträtt för sjömän, så är det
klart, att denna fråga för mig har ett särskildt intresse, och att jag
med stor glädje skulle se, om densamma blefve löst. Men jag erkänner
äfven till fullo, att man icke gärna kan, som den föregående ärade
talaren också antydde, lösa denna fråga för enbart sjömännens vid¬
kommande, utan man måste också tillse, när denna ganska inveck¬
lade fråga skall lösas, att äfven för andra medborgargrupper, som
för sitt uppehälle nödgas vara borta från hemorten vid valtillfällena,
vi måtte få sådan lagstiftning införd, att de kunna bli i tillfälle att
utöfva sina medborgerliga rättigheter.
Emellertid begagnade en ärad talare på stockholmsbänken detta
tillfälle, då det gäller frågan, att vårt sjöfolk icke har någon möj¬
lighet att utöfva sin rösträtt, att rikta ett anfall mot sjölagstiftnin¬
gen. Jag tror, man måste säga, att det är till en stor grad oberät-
tigadt. lian sade, att den viktiga frågan om olycksfallslagstiftning
för sjömän undansköts, då riksdagen för tio år sedan lagstiftade
om olycksfallsförsäkring i arbetet. Men det är ju för herrarne väl
bekant, att såväl nuvarande sjölag af 1891 som föregående sjölag¬
stiftning har skyddat denna grupp af arbetstagare på så sätt, att de
stå i en undantagsställning såväl med hänsyn till sjukvård som an¬
nat. Det är icke obetydliga summor, som vi hvarje år måste utbe¬
tala i sjukvårdsafgift till våra sjömän. Det rederi, jag representerar,
lar utbetala flere tusen kronor om året. Dessutom är det väl kändt,
att så godt som undantagslöst har, hvad angår utgående sjöfart, ge¬
nom frivilligt träffade aftal olycksfallsförsäkring tagits af rederierna
i afsikt att, skydda sjömännen. Jag tror därför, att man icke kan
säga, att ehuru sjömännen icke fingo vara med om 1901 års olycks¬
fallslagstiftning, deras ställning är i det hänseendet så betryckt, att
Svarta inter-
pellation.
(Forts.)
Nr 56. 20
Svar ä inter¬
pellation.
(Forts.)
Tisdagen den 28 maj.
man klaga på, att de icke haft talesmän här i Riksdagen, som skyd¬
dat deras intressen.
Hvad beträffar det, hr Lindlev anförde rörande Plimsoll-lagstift-
ningsfrågan och dylikt, så är det ju en fråga, som står på dagord¬
ningen. Om den kommer att införas, tror jag dock icke, att den
skall ha något som helst inflytande i afseende på minskning i olycks-
fallsprocenten med hänsyn till den utgående sjöfarten, som i all¬
mänhet är underkastad denna restriktiva lagstiftning. Det ömtåliga
i detta ämne är, i hvad mån denna lagstiftning kommer att utsträc¬
kas till den mindre sjöfarten, som nog kommer att få mycket svårt
att bära den tunga, som detta kommer att medföra.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, mina herrar!
Jag ber att få uttala den önskan, att icke en ny treårsperiod måtte
förflyta, innan Kungl. Maj:t framlägger förslag om rösträtt för sjö¬
män och öfriga medborgare, som i viss mån kunna anses likställda
med dem i detta afseende. Jag vet, att jag härmed uttalar ett stort
antal sjömäns allvarliga önskan, och jag kan intyga, att det skulle
vålla en synnerligen stor beklämning, om en ny treårsperiod skulle
gå till ända, utan att de finna, att Kungl. Maj:t åtgjort åtminstone
något synligt i denna deras utomordentligt viktiga fråga.
Herr Lindiey: Herr talman! Jag kan icke låta det stå oemot-
sagdt, då den ärade representanten på Göteborgsbänken säger, att
olycksfallsförsäkringsfrågan för sjömännen icke är af någon större
vikt. Saken är nämligen den, att hvad han åberopade beträffande
det understöd, som sjöfolket har enligt sjölagen, är någonting, som
finnes kvar sedan medeltiden och sammanhänger med legohjons-
stadgan, som föreskrifver, att husbonde vore skyldig att vårda tjä¬
nare, som är stadd i hans tjänst, under den tid han är sjuk, till
dess han kan skicka i väg honom. Då sjöman insjuknar i utlandet,
kan man icke helt enkelt kasta honom i land och låta honom ligga
där, utan man måste föra honom till ett hospital eller sjukhus, och
våra konsuler kräfva då ut af redarne betalning för några veckors
underhåll för den första tiden af hans sjukdom, sedan äro de fria
från honom.
Beträffande vidare olycksfall, som kunna inträffa, och de skador
en sjöman kan ådraga sig för lifvet, så har han för dem icke det
ringaste skydd och får icke den ringaste ersättning, om jag än måste
erkänna, att på fartyg, som gå på utrikes ort, redarne i mycket stor
utsträckning börjat att frivilligt olycksfallförsäkra sitt sjöfolk. Men
det är icke statens eller samhällets förtjänst, att skeppsredarne fri¬
villigt göra det staten skulle ålägga dem — såväl som alla andra
arbetsgivare att göra. Men det finns också en annan stor kategori
af sjömän, som man icke tagit med i beräkningen, nämligen alla
de många, som finnas på fartyg i inrikes trade, och hvilka följakt¬
ligen icke falla under sjölagen. Dessa ha icke det ringaste skydd,
21 Nr 56.
Tisdagen den 23 maj.
vare sig i det ena eller andra afseende!, utan de äro lämnade totalt Svar ä inte?-
åt sitt öde. pellation.
Jag tror verkligen att denna fråga är af så pass brännande art (Forts')
för sjöfolkets vidkommande, att det icke går att göra den liten och
obetydlig.
I fråga om alla de andra reformerna är jag fortfarande af den
åsikten, att sjöfolket som kategori betraktadt icke får sina berättigade
anspråk beaktade, förrän de blifvit medborgare af betydenhet i sam¬
hället. . Därför yrkar jag på, att Kung!. Maj:t så snart som möjligt
måtte framkomma med förslag till en sådan reform, som af ser röst¬
rättens utsträckning till sjöfolket.
§ 4.
Herr vice talmannen gaf vidare på begäran ordet till
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Nyländer,
som anförde: Ledamoten af denna kammare herr O. H. Waldén har
med kammarens begifvande till mig framställt spörsmål,
huruvida jag ägde kännedom om de stora olägenheter, som genom
några af bestämmelserna i § 7 af Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse
den 25 oktober 1907, angående vissa föreskrifter rörande fiskeriför-
hållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen, föror¬
sakats en stor del af den svenska fiskeribefolkningen vid Öresund, samt
huruvida jag ansåge dessa olägenheter vara af den beskaffenhet
och betydelse, att de snarast möjligt borde afhjälpas, och om åtgärder
från Kungl. Maj:t vore att förvänta, hvarigenom den för Öresunds-
städerna gällande undantagsbestämmelsen i nyssberörda paragraf kunde
komma att upphäfvas.
Såsom interpellanten i sitt anförande omnämnde, har den åbe¬
ropade paragrafen följande lydelse:
»Rödspätta, som i totallängd icke håller 25 1/2 centimeter (21
centimeter från nosspetsen till stjärtroten), må ej finnas ombord å
fartyg eller båt, som befinner sig i Kattegatt med dess vikar och
fjordar på fiske eller för fiskhandel, och ej heller vid kusterna af
Kattegatt med dess vikar och fjordar föras i land, hållas till salu
eller utbjudas, säljas eller från ort till annan forslas, utan skall
sådan rödspätta, därest den varder vid fiske upptagen i farkost eller
på land, snarast och så vidt möjligt i oskadadt tillstånd i hafvet
åter utsläppas.
För Öresund gälla samma bestämmelser, dock må, med undan¬
tag för det till städerna —- å svenska sidan Helsingborg, Landskrona
och Malmö, å danska sidan Helsingör och Köpenhamn — hörande
vatten- och landområde, i sundet fångad rödspätta, som i totallängd
håller minst 21 centimeter (17 centimeter från nosspetsen till stjärt¬
roten), finnas ombord och föras i land för att förbrukas inom någon
af de Öresunds kuster närmast belägna kommuner.»
Nr 56. 22
Svar ä inter¬
pellation.
(Forts.)
Tisdagen den 23 maj.
Bestämmelserna i denna paragraf föranleda således därtill, att man
å svenska sidan icke får i städerna Helsingborg, Landskrona och Malmö
afyttra rödspättor, som hafva mindre totallängd än 25,5 cm., men
att det är tillåtet att i Öresund fånga ocli å landsbyggden afyttra
rödspättor, som i totallängd hålla endast 21 cm.
Ofvan nämnda nådiga kungörelse den 25 oktober 1907 grundar
sig på en den 14 juli 1899 emellan Sverige och Danmark ingången
konvention angående fiskeriförhållandena i de till de båda rikena
gränsande farvattnen, hvilken konvention uti nu ifrågavarande del
ändrades den 5 oktober 1907.
Vid besvarandet af interpellationen måste jag något beröra de
förutsättningar, som gjorde sig gällande vid underhandlingarna om
nämnda ändring i och tillägg till denna konvention, och har jag
härom inhämtat följande.
På grund af åtskilliga framställningar från fiskare vid Öresund
ingick Malmöhus läns fiskeristyrelse den 16 februari 1905 till Kungl.
Maj:t med underdånig hemställan, att 1899 års konvention med
Danmark måtte ändras så, att i densamma infördes förbud dels mot
ilandförande och försäljning af rödspätta under 21 cm:s totallängd
och dels mot fiske i Öresund med s. k. stryk- eller snurrevad, detta
för upphjälpande af den tillbakagång i rödspättefisket, som där för¬
märkts. Konungens befallningshafvande i Malmöhus län tillstyrkte
detta förslag och landtbrukstyrelsen förordade, att underhandlingar
måtte inledas med danska regeringen om utfärdande af gemensamma
bestämmelser i nämnda afseende samt rörande ett gemensamt minimi¬
mått för rödspättor, som finge ilandföras och försäljas äfven vid
Kattegatt.
I Danmark hade emellertid, vid tiden för här berörda förhand¬
lingar, redan utarbetats ett förslag till ny lag om saltvattensfiske,
hvilket förslag ock i all hufvudsak upphöjdes till lag den 4 maj
1907. Enligt bestämmelserna i denna danska lag får man i Öresund
fånga samt i Danmark föra i land och försälja rödspättor,_ som äro
20,9 cm. långa och däröfver, dock med det undantag att i städerna
Köpenhamn och Helsingör rödspättor icke få föras i land eller för¬
säljas, därest de icke hålla minst 25,6 cm. i längd. I motiven
till lagen framhålles, att det var med hänsyn till kontrollen, som
förslaget om förbud mot att ilandföra rödspättor mellan —0,9 och
25,6 cm:s totallängd i Köpenhamn och Helsingör hade tillkommit.
Man ville nämligen förekomma, att undermåliga rödspättor, som
fångats i Kattegatt infördes till de båda städerna med uppgift att de
vore fiskade i Öresund, och man hade icke kunnat*finna någon
annan tillfyllestgörande kontroll härför.
Vid förhandlingarna om de skånska fiskarnas här förut nämnda
önskemål, emellan den härför utsedde svenske och den danske sak¬
kunnige personen, ville den danske förhandlaren med bestämdhet
gorå gällande, att städerna Helsingborg, Landskrona och Malmö
Tisdagen den 23 maj.
23 Sr 5G.
skulle, liksom Köpenhamn och Helsingör, undantagas från de orter
vid Öresund, där rödspättor af totallängd mellan 21 och 25,6 cm.
finge föras i land och säljas; och denna bestämmelse gillades slut¬
ligen från svensk sida hellre än att de från Malmöhus län fram¬
ställda önskemålen skulle falla. Genom eftergift i fråga om röd¬
spättornas minimidimensioner vann man således från svensk sida
fördelen af ett förbud mot fiske i Öresund med stryk- eller smärre vad.
I anslutning till den sålunda träffade öfverenskommelsen afslöts
sedermera den ofvannämnda konventionen af den 5 oktober 1907
mellan Sverige och Danmark.
De skånska fiskarnas rödspättefiske i Öresund har emellertid
högst väsentligt förändrat sig efter tiden för underhandlingarna för
och afslutandet af 1907 års konvention. Af till mig lämnade upp¬
gifter, som insamlats genom Malmöhus läns hushållningssällskaps
försorg, framgår, att rödspättefisket i Öresund sjönk ganska afsevärdt
från 1906 till 1907, men steg sedan åter, så att det år 1910 blef
betydligt större än år 1906. Samma fiske i Kattegatt, hvilket åren
1905—1910, hvad Skåne beträffar, endast utöfvades från Borstahusen
och Råå, har i det hela gått motsatta vägen: det var störst 1907
och har därefter varit obetydligt.
Beträffande det i interpellationen särskilt nämnda fiskeläget
Borstahusen, så har det därifrån i Öresund utöfvade rödspättefisket
under senaste åren snabbt stigit i värde, från 1,825 kronor år 1907
till 15,060 kronor år 1910, medan man från det fiskeläget sedan
1908 rent af tyckes ha öfvergifvit rödspättefisket i Kattegatt, hvilket
fiske dock 1907 lämnade Borstahusens fiskare ej mindre än 45,270
kronor i bruttoinkomst.
Häraf framgår sålunda, att det här nämnda rödspättefisket i
Öresund i jämförelse med det skånska rödspättefisket i Kattegatt
nu fått en mycket större betydelse än det hade så sent som åren
1906 och 1907. Framför allt gäller detta fiskeläget Borstahusen,
hvarifrån man, som sagdt, under tiden öfvergått till att uteslutande
fiska rödspättor i Öresund. En följd häraf har gifvetvis blifvit, att
det för flere skånska fisklägen, och särskildt för Borstahusen under
1910, blifvit mycket betydelsefullare än förut att kunna få afsätta
fångade mellan 21 och 25 x/2 cm. långa rödspättor äfven i städerna,
hvadan gällande bestämmelser i berörda hänseende uppenbarligen
numera tyckas vara dem till olägenhet.
Härmed torde interpellantens första fråga få anses besvarad.
Beträffande de åtgärder, som från Kungl. Maj:ts sida kunna
vara att förvänta, så är det tydligt, att ändring i de i nådiga kun¬
görelsen den 25 oktober 1907 förekommande bestämmelserna förut¬
sätter ändring jämväl i den med Danmark ingångna konventionen.
De förut påpekade olägenheterna för skånska fiskare påkalla
gifvetvis, att närmare undersökningar af hithörande förhållanden
snarast verkställas.
Nu gällande bestämmelser i konventionen synas mig böra kunna
Svar å inter¬
pellation.
(Forts.)
Nr 56. 24
Tisdagen den 23 maj.
Svar ä inter¬
pellation.
(Forts.)
ersättas genom andra för fiskeribefolkningen mindre betungande
föreskrifter; och åt sakkunnig person på ifrågavarande område har
jag redan uppdragit att under hand träda i förbindelse med de
danska vederbörande för att söka inhämta, huruvida det från dansk
sida vore att vänta tillmötesgående i berörda hänseende. I händelse
gynnsamma meddelanden därifrån inkomma, torde vidare under¬
handlingar böra äga rum, hvilka underhandlingar jag hoppas skola
kunna leda till ett för vår fiskeribefolkning nöjaktigt resultat.
Herr Waldén yttrade härefter: Herr vice talman! Af oss
tre interpellanter, som i dag emottagit svar af vederbörande statsråd
på de spörsmål, vi vågat framställa, tror jag mig hafva den största
anledningen att vara tacksam, och jag skall äfven be att få betyga
min tacksamhet till herr statsrådet och chefen för jordbruksdeparte¬
mentet för det välvilliga svar, han lämnat, och icke minst för de
undersökningar, som han varit nog vänlig att igångsätta med anled¬
ning af min interpellation.
Jag har egentligen ingenting att tillägga utöfver hvad jag fram¬
hållit i motiveringen till min interpellation, men ber dock att såsom
ytterligare stöd för mina spörsmål få omtala, att vid ett möte, som
för någon tid sedan hölls just i det fiskeläge, jag särskild! berördt,
nämligen Borstahusen, och där, enligt de uppgifter jag erhållit, ett
sjuttiotal personer voro närvarande, man uttalade sin lifliga anslut¬
ning till hvad jag i min interpellation anfört, liksom sin glädje öfver,
att deras svåra förhållanden blifvit uppmärksammade. Särskildt
påpekades det, att den för städerna Landskrona, Helsingborg och
Malmö gällande undantagsbestämmelsen i den nu omförmälda kun¬
görelsen egentligen förfelade sin verkan, för så vidt den afsåge att
hindra en utrotning af rödspättan. Det framhölls nämligen, att
ingenting hindrar, att rödspättor nedtill 21 cm:s längd föras i land
och säljas till landskommuner, och således vore det icke så mycket
bevändt med kontrollen öfver sådana spättor, som fångades i Katte-
gat. I själfva verket lomme denna bestämmelse att verka, särskildt
för Borstahusens fiskare, såsom ett rent förbud, därför att de icke
kunde blifva i tillfälle att afyttra sin vara på den för dem lämpli¬
gaste platsen. Det framhölls äfven, att dessa fiskare under omkring
sex månader af året voro nästan uteslutande hänvisade till rödspätt-
fisket, samt att detta vore nästan deras enda inkomst under dessa
månader, enär annan fisk, åtminstone under sommaren, icke har
något vidare värde.
Äfven jag har mig bekant, att detta fiske under senare åren
betydligt tilltagit, såsom herr statsrådet framhöll, men därför blir
också förlusten för sundets fiskare så mycket kännbarare. Dessutom
förhåller det sig så, att det endast undantagsvis i Öresund finnes
rödspättor som äro öfver 25 centimeter, och att det således icke
finnes någon anledning för Öresundsfiskarna att fiska rödspättor,
då de icke kunna få afsätta dem på lämpligt sätt.
25 Nr 56.
Tisdagen den 23 maj.
Vid Borstahusen finnes det omkring 40 fiskarbåtar, som syssel¬
sätta sig med rödspättefiske, och enligt uppgifter, som jag erhållit
därifrån, förlora fiskarna där årligen 35,000 kr. på grund af undan¬
tagsbestämmelsen, att de icke få afsätta denna fisksort i Landskrona.
Således skulle, ifall denna undantagsbestämmelse nu kunde upp-
häfvas, detta tillföra fiskarbefolkningen i Borstahusen eu merinkomst
af minst detta belopp årligen, och det betyder naturligtvis ganska
mycket för fattiga fiskare.
De framhöllo också vid detta tillfälle, att det vore en bakvänd
anordning, att fisk, som får föras i land och säljas i en lands¬
kommun, icke får användas till föda åt fiskarbefolkningen själf, då
denna befinner sig under någon af sundsstädernas jurisdiktion, såsom
förhållandet är just med det fiskeläge, jag särskildt talat om. Det är
ju tyvärr så, att denna yrkesgrupp icke har någon representant i
riksdagen, och därför har jag vågat taga mig friheten framhålla
deias bekymmer och säga ifrån, att fragan gäller för dem nära nog
deras ekonomiska existens.
Jag är fullt medveten om de svårigheter, som äro förenade
med ett upphäfvande af ifrågavarande undantagsbestämmelser, så
mycket mer som de grunda sig på en konvention med ett annat
land. Men jag vågar dock uttala mitt lifliga hopp om, att det skall
lyckas herr statsrådet och Kungl. Maj:t att öfvervinna dessa svårig¬
heter. Jag är också förvissad om, att fiskarbefolkningen där nere
vid sundet skall känna sig både glad och tacksam öfver den under¬
sökning, som herr statsrådet satt i gång, och man får väl hoppas,
att de underhandlingar, som blifvit en följd därutaf, skola leda till
ett för dessa fiskare lyckligt resultat.
§ 5.
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda lagutskottets utlåtande
nr 54 samt sammansatta lag- och jordbruksutskottets memorial nr 2.
§ 6.
Efter föredragning härpå af sammansatta lag- och jordbruks¬
utskottets memorial, nr 3, med hemställan om anvisande af ersättning
åt utskottets sekreterare blef utskottets hemställan af kammaren bi¬
fallen.
§ 7.
Jordbruksutkottets utlåtande nr 123, som nu föredrogs, bord¬
lädes åter.
§ 8.
Härpå föredrogos hvart för sig och lades till handlingarna jord¬
bruksutskottets memorial:
Svar o inter¬
pellation.
(Forts.)
Nr 5C.
26
Tisdagen den 23 maj.
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Veittijärvi till
Karungi in. in.
nr 124, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
dels väckta motioner angående norrlandsfiskarenas fiske- och bostads¬
rätt, dels väckt motion om främjande af skärgårdsbefolkningens eg¬
nahemsrörelse; och
nr 125, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vissa önske¬
mål i fråga om upplåtelse af kronodomäner till småbruk.
§ 9.
Jordbruksutskottets härefter föredragna utlåtande nr 126 blef
ånyo lagdt på bordet.
§ 10.
Till afgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande nr 106, i an¬
ledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning af stats¬
bana från Veittijärvi till Karungi samt från Karungi till Matarengi
m. m.
I en den 7 april innevarande år aflåten, till statsutskottets för¬
beredande behandling öfverlämnad proposition, nr 207, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande af bifogadt utdrag af stadsrådsprotokollet
öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att, under
förbehåll att de i statsrådsprotokollet förutsatta villkor om kostnadsfri
upplåtelse af mark m. m. iakttoges, dels besluta anläggning af stats¬
bana från Veittijärvi till Karungi samt från Karungi till Matarengi,
dels ock till påbörjande af järnvägarna samt för anordnande af
militärstation vid Keräsjoki håll- och mötesplats å järnvägen Lapp-
träpk—Veittijärvi bevilja erforderliga medel.
I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
dels en inom Första kammaren af herr Bergström väckt motion nr
109, dels ock följande inom Andra kammaren väckta motioner, näm¬
ligen nr 117 af herr Ström i Öfver-Torneå, nr 365 af herrar Berg
lund, Carlsson i Malmberget och Lundström samt nr 368 af herr
Biström.
I förstnämnda motion hade herr Bergström hemställt, att Riks¬
dagen måtte besluta att med afslag å Kungl. Maj:ts proposition nr
207 i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes dels
låta tills vidare anstå med byggnadsarbetena å statsbanan från Lapp¬
träsk till Veittijärvi och dels taga under ompröfning fråga om an¬
läggning af normalspårig järnväg från Lappträsk förbi Långträsk,
Sävits och Nikkola till Haparanda med bispår till Karl Johans stad
och med bibanor med 0,6 meters spårvidd i Tornedalen mellan
Matarengi och Haparanda samt eventuellt mellan Lappträsk och
Tisdagen den 23 maj.
27 Nr 56.
Karungi, äfvensom till Riksdagen inkomma med de förslag, hvartill Ang. anlägg-
denna utredning kunde föranleda. ninfl af stats-
Herr Ström i Öfver-Torneå hade i sin motion hemställt, att veittijärvi titt
Riksdagen måtte besluta att i afvaktan på den proposition, som Karungi m. m.
kunde komma att aflåtas rörande fortsättning af Norra stambanan (Forts.)
från Veittijärvi, höja det af Kungl. Maj:t i propositionen nr 1 be¬
räknade anslaget med 1,100,000 kronor att beräknas till 2,000,000
kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att redan under innevarande år
af tillgängliga medel förskottsvis utanordna 500,000 kronor.
Vidare hade herrar Berglund m. fl. i motionen nr 365 före¬
slagit, att Riksdagen vid bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 207
jämväl måtte, under det i samma proposition omförmälda förbehåll,
besluta anläggning af statsbana från Karungi till Haparanda i huf¬
vudsaklig öfverensstämmelse med bansystem litt. A i årets propo¬
sition efter beräknad kostnad af 1,844,000 kronor med rätt för Kungl.
Maj:t att närmare förordna om de orter järnvägen borde genomgå.
Slutligen hade i ofvan berörda motion herr Biström hemställt,
att Riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 207 ville
i skrifvelse till Kungl. Majd anhålla om undersökning samt upp¬
rättande af fullständig, af kostnadsförslag åtföljd plan för en stats¬
banas framdragande i hufvudsaklig öfverensstämmelse med chefens
för generalstaben den 3 april 1911 framlagda förslag från Lapp¬
träsk utefter Sangisdalen till Haparanda med en uthamn vid Karl
Johans stad eller, därest denna plats icke ansåges fullt lämplig, vid
någon annan punkt i angränsande trakt till exempel vid Båtskärnäs.
Utskottet hemställde,
1) att Riksdagen, med bifall till Kungl. Majds föreliggande
proposition och med afslag å herr Bergströms ofvan omförmälda
motion, måtte under förbehåll att de i statsrådsprotokollet öfver ci¬
vilärenden den 7 april 1911 förutsatta villkor om kostnadsfri upp¬
låtelse af mark in. m. iakttoges,
a) besluta anläggning af statsbana från Veittijärvi till Karungi
samt från Karungi till Matarengi för en beräknad kostnad af 2,837,000
kronor, med rätt för Kungl. Majd att närmare förordna om de orter,
järnvägarna borde genomgå, och
b) för år 1912 bevilja till påbörjande af samma anläggningar
ett anslag af 900,000 kronor samt för anordnande af militärstationen
vid Keräsjoki håll- och mötesplats å järnvägen Lappträsk—-Veitti¬
järvi ett anslag af 32,500 kronor, med rätt för Kungl. Majd att redan
under år 1911 af tillgängliga medel förskottsvis utanordna 232,500
kronor; samt
2) att herrar Ströms i Öfver-Torneå, Berglunds med flere och
Riströms förberörda motioner måtte anses besvarade genom hvad ut¬
skottet härofvan hemställt.
Nr 5(5. 28
Tisdagen den 23 maj.
Ang. anlägg- Vid utlåtandet fanns emellertid fogad reservation af” herrar
ni'lancffrån*' ^r^erre Gripenstedt, grefve Kling spor, grefve Taube, friherre
Veittijärvi”till BecJc-Friis, Bergström, StarbäcJc, Odqvist, Fkman i Mo-
Karungi m. m. gård och Nilson i Örebro, hvilka ansett, att utskottet bort föreslå,
(Forts.) l:o att Riksdagen med bifall till herr Bergströms ofvan omför-
mälda motion samt med af slag å dels Kung], Maj:ts föreliggande
proposition och dels herrar Ströms i Öfver-Torneå och Berglunds
med flera motioner måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes dels låta tills vidare anstå med byggnads¬
arbetena å statsbanan från Lappträsk till Veittijärvi och dels taga
under ompröfning fråga om anläggning af normalspårig järnväg från
Lappträsk förbi Långträsk, Sävits och Nikkola till Haparanda med
bispår till Karl Johans stad och med bibanor med 0,6 meters spår¬
vidd i Tornedalen mellan Matarengi och Haparanda samt eventuellt
mellan Lappträsk och Karungi, äfvensom till Riksdagen inkomma
med de förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda,
2) att herr Riströms förberörda motion måtte anses besvarad
genom hvad sålunda föreslagits.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på be¬
gäran ordet till
Herr Berglund, som anförde: Herr talman, mina herrar! För
17 år sedan inlämnade Norrbottens läns landsting en begäran till
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att Kungl. Maj:ts befallningshaf¬
vande hos regeringen ville anhålla, att regeringen inginge till Riks¬
dagen med begäran om norra stambanans fortsättning från Boden
till Torne älf. År 1897 års Riksdag anslog de första medlen till
påbörjande af detta arbete. Sedan dess, mina herrar, ha 14 år gått,
och vi ha ännu två mil kvar på den 14 mil långa vägen mellan
Boden och Torne älf. Det kan ju icke förvåna herrarne, om man
där uppe blir otålig och tror sig öfvergifven och lämnad åt sitt öde.
Genom petitioner och framställningar har man vänt sig till regering
och Riksdag, man har försökt skjuta på denna fråga, men det har
icke lyckats. Det är sålunda, som sagdt, icke underligt, om man
visar otålighet där uppe, i all synnerhet, när man har den nära till
hands liggande jämförelsen med förhållandena inom grannlandet.
Som herrarne känna till, var nämligen den finska banan till Torneå
färdig för sex år sedan, och under de två sista åren ha finnarne
byggt en tiomilsjärnväg från Kemi till Rovaniemi. Denna bana är
byggd på två och ett kvarts år, under det att vi med en tolfmils-
bana hållit på i öfver fjorton år. Efter alla uttalanden som gjorts,
hade man säkert väntat och hoppats, att Kungl. Maj:t åtminstone i
år skulle framkomma med ett förslag till slutgiltig lösning utaf
denna banfråga där uppe. Och när den kungl. propositionen kom,
och man saknade denna linje Karungi—Haparanda, är det klart, att
det uppstod mycket stark besvikenhet här uppe, och jag har haft
Tisdagen den 28 maj.
29 Nr 56.
tillfälle att till samtliga herrarne öfverlämna ett telegram från Ha¬
paranda stadsfullmäktige, däruti de uttala ett beklagande af att icke
denna bana kommit till stånd.
När man genomläser den kungl. propositionen, får man dock
den uppfattningen, att det hade varit regeringens önskan att sam¬
tidigt med byggandet utaf banan Lappträsk-Karungi-Matarengi äfven
skulle byggas de 2 1/2 milen från Karungi till Haparanda. Man får
den uppfattningen, att regeringen har önskat så, men så kommer
generalstabschefen och säger sitt non possumus, och vidare kommer
krigsministern med en hemlig dossier till regeringen, som föranleder
denna att icke anse sig kunna göra detta förslag. Det har blifvit
allmän besvikenhet däruppe. Man har sagt, och jag tror icke utan
skäl, att militären har försenat och försinkat och förstört våra norr¬
ländska banor. Och dock, det var ju en tid, mina herrar, då be¬
folkningen där uppe, då länsstyrelsen, då järnvägsstyrelsen uttalade
sig för att draga banan från Lappträsk ner till kusten och till Ha¬
paranda. Men hur blef det då? Jo, då hade generalstabschefen
äfven denna gång sitt non possumus. Då ville han draga banan till
gränsen. När man sedan lyckades få Riksdagen med på att draga
banan till Veittijärvi, hvad säger generalstabschefen då? Jo, då vill
han inte ha denna linje. Nu vill generalstabschefen ha den linje
ortsbefolkningen för länge sedan önskade att få. Herrarne få be¬
tänka, hvad ortsbefolkningen måste ha för tankar härom.
Det är ju stora kulturella och ekonomiska riksintressen att be¬
vaka där uppe. Jag skall icke tala om de kulturella intressena, de
äro väl kända. Eu stor del af herrarne var ju i somras i tillfälle
att diir uppe göra sig ett begrepp härom.
Och hvad de ekonomiska förhållandena beträffar, få väl her¬
rarne medge, att det icke kan vara ekonomiskt att bygga på det
sätt, som man har gjort. Om vi t. ex. tänka oss, att vi skulle
bygga en kanal på 12 mil, och att vi ha kommit så nära sjön, att
det endast är 2 mil kvar, skulle det då vara skäl att afbryta arbetet
med den motiveringen: »det är så farligt, det går alls inte an».
Handlar man på det sättet, kan man naturligtvis icke få sin kanal
rentabel. Det är alltså ekonomiskt synnerligen olämpligt på detta
sätt. Här gäller det nu ett stort ekonomiskt och stort riksintresse,
som vi här få söka bevaka. Jag tror, att man bör se denna sak
icke från ensidig militärsynpunkt, ej heller från en ohållbar ekono¬
misk synpunkt, utan man måste se den från en mycket vidare syn¬
punkt, från riksintressets, från det nationella intressets synpunkt,
som fordrar, att vi ju förr dess hellre kunna få binda ihop denna
bana med den finska banan, så att vi få den att bära sig. Redan
nu är det ju mycket stora förluster på driften mellan Boden och
Lappträsk, och denna förlust kommer icke att minskas, och banan
kommer icke att bli rentabel, förrän vi bundit ihop den med den
finska.
Men högre än dessa ekonomiska intressen står dock riksintresset,
Ang. anlägg¬
ning af stats-
bana från
Veittijärvi till
Karungi in. m.
(Forts.)
Sr 56. 30
Tisdagen den 23 maj.
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Veittijärvi till
Karungi m. m.
(Forts.)
som fordrar, att dessa banor ju för dess hellre komma ihop. Jag
har försökt och jag har trott, att det skulle vara möjligt, att bringa
denna sak igenom, men jag inser naturligtvis nu, huru lönlöst det
är att på en enskild motionärs framställning drifva igenom denna sak.
Då icke ens statsutskottet vågar sig på att kritisera dessa militära
skäl, som ha regerat, måste jag under dessa förhållanden, herr tal¬
man, inskränka mig till att rösta för Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag, då jag fruktar, att, om vi här skulle gå på reservanternas
förslag, skulle byggandet af denna bana kanske försinkas många,
många flera år framåt. Jag vill ock uttrycka den förhoppningen,
att den regering och den Riksdag, som härnäst komma att bestämma
öfver denna sak, icke skola låta de militära synpunkterna spela första
fiolen gentemot riksintressena, gentemot ortsintressena och gentemot
befolkningens intressen.
Såsom förhållandena nu gestaltat sig, kommer jag, herr talman,
att rösta för bifall till Kungl. Maj:ts och utskottets förslag.
Vidare yttrade:
Herr Riström: Herr talman, mina herrar! Då jag i före¬
liggande fråga väckt en motion, som i hufvudsak öfverensstämmer
med statsutskottets nu föreliggande beslut, skall jag, herr talman,
be att få yrka bifall till utskottets förslag. Dock vill jag ha till
protokollet antecknade några synpunkter rörande den enligt min me¬
ning ganska snart återkommande frågan om banans framdragande
till Haparanda. Den utredning, jag i min motion begär, om huru¬
vida ej det vore lämpligast, att hufvudbanan skulle dragas från
Lappträsk efter Sangisdalen i närheten af Sangis älf ned till kusten
och vidare norr ut till Haparanda, får jag anse själfklart ändock
kommer till stånd, därest nu statsutskottets beslut antages af Riks¬
dagen, hvilken utredningsbegäran jag dock ville hafva särskildt un¬
derstruken, då denna linje blir till stort gagn och nytta äfven för
Nederkalix stora sockens befolkning, på samma gång den berör flera
stora byar af den finsktalande befolkningen emellan Nederkalix och
Haparanda, till stor nytta, kanske i ännu högre grad än den skulle
göra för den finsktalande befolkningen, om banan droges rakt ned
från Karungi och Haparanda. Och att utvecklingsmöjligheterna i
afseende på jordbruk m. m. äro vida större efter denna älf dal än i
någon af de ifrågasatta, t. ex. Keråsjoiki, Veittijärvi och Karungi,
skall den blifvande utredningen komma att besanna, Bärigheten af
banan efter denna linje blir också vida större än de ofvannämnda
linjerna, då den kommer att beröra en mycket folkrikare trakt af
fast befolkning och dessutom den mera rörliga befolkningen vid
fyra sågverk nere vid kusten inom Nederkalix socken, däribland två
stora — jämte verkstäder och djupa hamnar för sjötrafik.
Denna linje blir också obetydligt längre än den från Karungi
till Karl Johans stad. Jag skall bo att få läsa upp en del af ett
Tisdagen den 23 maj, 31
mig tillsändt uttalande af kommunalstämman i Nederkalix den 15
dennes. Jag skall icke trötta herrarne med att läsa upp alltsam¬
mans, utan jag skall inskränka mig hufvudsakligen till det, som rör
denna utredning. Här heter det på följande sätt:
»Herrar Berglunds m. fi. motion förbiser nämligen helt och
hållet den största och folkrikaste kommunens, nämligen Nederkalix
intressen. Visserligen är stambanan Morjärv—Lappträsk framdragen
genom allra nordligaste delen af Nederkalix vidsträckta kommun,
men berör denna bansträcka endast några få mindre byar, då där¬
emot den allra största, bördigaste och folkrikaste delen af kommu¬
nen endast har ringa och indirekt fördel af nämnda sträckning.
Skulle däremot banan framdragas i hufvudsaklig öfverensstäm¬
melse med chefens för generalstaben förslag eller i enlighet med
herrar Riströms och Bergströms motioner, men med en något väst¬
ligare riktning igenom Björkfors i Nederkalix, fram till Haparanda
med bispår till Karl Johans stad, skulle äfven Nederkalix intressen,
så långt möjligt är, blifva tillgodosedda. Dessutom skulle förutom
att de militära intressena måhända genom denna sydligaste sträck¬
ning bäst blefve tillgodosedda, jämväl större delen af Nedertorneå
socken samt Haparanda stad hafva ojämförligt större nytta af denna
sydliga sträckning, än af banans sträckning jämlikt kungl. maj:ts
proposition samt herrar Berglunds in. fl. motioner.
Hvad särskildt Nederkalix beträffar, uppväger enbart denna
sockens folkmängd, som för närvarande uppgår till 10,952 personer,
sammanlagda invånarantalet inom hela Nedertorneå, Karl Gustafs,
Hietaniemi och Öfvertorneå socknar. Då härtill kommer, att af Ne¬
derkalix nämnda invånarantal icke mindre än omkring 6,300 per¬
soner hafva oberäkneliga samt mera direkta fördelar af järnvägens
sträckning förbi Björkfors, synes oss som endast denna omständighet
skulle vara ett talande skäl för att, innan frågan angående stam¬
banans sträckning från Lappträsk till Riksgränsen slutligen afgöres,
en grundlig undersökning angående banans eventuella framdragande
i af oss antydd riktning företoges.
För jordbruket och industrien, hvilka näringsgrenar inom Neder¬
kalix äro jämförelsevis högt utvecklade, vore jämväl banans sträck¬
ning förbi Björkfors af det mest trängande behof. Såvida ej det
uppvaknade intresset för jordbruket inom kommunen skall på grund
af bristande afsättningsmöjligheter slappas, måste det betraktas så¬
som ett lifsvillkor för den jordbrukande befolkningen, att kommu¬
nikationer i största möjliga mån förbättras.
Banan skulle, om den fram dragés förbi Björkfors, genomlöpa
synnerligen vidsträckta och bördiga trakter, med ofantligt stora od-
lingsmöjligheter, hvilka trakter, därest de blefve uppodlade, kunde
gifva tusentals personer sitt lefvebröd. Exempelvis kan här fram¬
hållas, att de allra närmast den föreslagna järnvägssträckan liggande
byar inom Nederkalix hafva en areal af 410 hektar åker, 6,408
Sr 56.
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Veittijärvi till
Kar ungi m. m.
(Forts.)
Nr 56. 32?
Tisdagen den 23 maj.
Ang. anlägg¬
ning af stats
tana från
Veittijärvi till
Karungi in. in.
(Forts.)
hektar ängar och myrar, hvaraf största delen är odlingsbar, samt
10,723 hektar skogsmark.
Hvad industrien beträffar, skulle icke mindre än fyra sågverk
inom Nederkalix med en sammanlagd årlig utskeppning af öfver
45,000 standards virke draga stora fördelar af, att banan komme så
nära som möjligt.
Särskildt med hänsyn till att lätt monterade vattenfall före¬
komma både i Kalix och Sangis älfvar, hafva också trämassefabriker
projekterats inom kommunen, och ligger i sakens natur att för rea¬
liserandet af dessa planer bästa möjliga kommunikationer beredas.
Ännu ett skäl vilja vi slutligen framhålla.
Genom Bottniska vikens så småningom skeende uppgrundning
kan man nämligen vara fullt öfvertygad om, att inom en ej alltför
långt aflägsen framtid behof af djupare och bättre hamnar än den
vid Karl Johans stad kan komma att behöfvas; och erbjudas då ut-
märJcta och djupa sådana inom Nederkalix, såväl vid Båtskärsnäs
som Vanafjärden.»
På grund af hvad jag här haft äran yttra ber jag ytterligare
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.
Hr Ekman i Mogård: Herr talman, mina herrar! Den nu
föreliggande frågan är enligt min uppfattning en bland de svåraste
järn vägsfrågor, vi på senaste tiden haft att lösa, och den har blifvit
ändå svårare därigenom, att den tid, som stått till disposition för
att söka komma till eu lösning af frågan så här under Riksdagens
sista tid, har varit synnerligen begränsad.
Jag har, så godt jag kunnat, sökt bilda mig en uppfattning om
denna fråga, och då har det synts mig, som om det vore tre syn¬
punkter, som man borde ta största hänsyn till. Jag anhåller, att
herrarne ville ta fram den karta, som är den sista utaf de vid pro¬
positionen fogade, då jag tror, att det i så fall blir lättast att följa med
min tankegång,
Det är, som jag sade, tre synpunkter, som jag ansett alldeles sär¬
skildt påkalla hänsyn, då denna fråga skall lösas. Det är först frågan
om tillgodoseende af Tornedalens behof af trafikleder, det är vidare
frågan om tillgodoseende af Haparanda stads behof af en kommunika¬
tionsled och kanske i någon mån också dess behof af en verkligt god
hamn, och det är slutligen de i dessa gränstrakter mera än eljest fram¬
trädande strategiska förhållandena, till hvilka det synes mig, att man
äfven bör taga tillbörlig hänsyn. Det är med hänsyn till dessa tre
synpunkter, som reservanterna ha kommit till det slut, som herrarne
finna af den vid betänkandet fogade reservationen. Det vill synas
oss, som om just det förslag vi framlagt, är ägnadt att täcka alla
de angifna önskemålen.
Som herrarne funnit utaf den kungliga propositionen, så har
det varit Kung!. Maj:ts afsikt att för närvarande icke ifrågasätta en
längre byggnad af en bana med normal spårvidd än fram till
33 Hr 56.
Tisdagen den 23 maj.
Karungi, med fortsättning norrut upp till Matarengi, hvaremot Hapa¬
randa för närvarande och tills vidare skulle ställas utan järnvägs-
kommunikation. Ett sådant ordnande af trafikförhållandena för
denna mest betydelsefulla ort på den svenska sidan i dessa nordliga
trakter har jag icke ansett kunna vara tillfredsställande. Jag har
haft den bestämda uppfattningen, att man måste söka bereda Hapa¬
randa tillfredsställande kommunikationer, och under sådana förhål¬
landen har det synts, som om det af generalstabschefen framlagda
förslaget vore mest ägnadt att lösa frågan, på samma gång man där¬
igenom skulle vinna eu lämplig slutpunkt för den norra normalspå¬
riga banan. Jag menar, att man icke skulle tänka sig fortsättning
af denna normalspåriga bana från Lappträsk och sedermera fram till
Karungi, utan denna bansträcka skulle byggas med vida mindre
spårvidd, under det man skulle låta den bredspåriga banan fortsättas
söder ut med Inspår till Karl Johans stad och med ändpunkt för den
normalspåriga banan i Haparanda. Då arbetet på järnvägen till
Veittijärvi för närvarande sannolikt icke framskridit så långt, att
sådan ändring i planen för densamma skulle möta några svårigheter,
skulle man kunna tänka sig att sedermera ända från Lappträsk till
Karungi samt vidare utefter hela Tornedalen kunde byggas en bana,
som endast hade 0,6 meters spårvidd. Att detta ur strategisk syn¬
punkt skulle vara förmånligt, tror jag icke man behöfver särskilt
understryka. Men jag har dessutom den uppfattningen, att i dessa
icke allt för tätt befolkade trakter skulle en sådan bana till fullo
uppfylla behofvet af kommunikationsmedel. Liknande banor har
man utan någon olägenhet använd! vid icke obetydliga industrisam¬
hällen, då det gällt deras sammanbindande med det öfriga järnbane-
systemet, och kan en sådan järnväg tjäna industrien i vida folkri-
kare trakter, i södra delarna af Sverige, anser jag det vara ställdt
utom allt tvifvel, att den också är tillräcklig för tillgodoseende af
Tornedalens behof af järnvägsförbindelser. Hvad som är visst är
också, att med ett bifall till reservationen, blir Tornedalens i dess
helhet järn vägsfråga vida snabbare löst än genom ett bifall till ut¬
skottets förslag. Tv jag tror icke, att jag misstar mig, då jag —
ehuru det kanske icke är lämpligt att ingå i närmare detaljer —
måste förutspå, att, om kammaren bifaller Kungl. Maj:ts proposition,
det kan komma att dröja många år, innan den södra Tornedalen
från Karungi till Haparanda får sin järn vägsfråga löst.
Det är ju alldeles gifvet att för mig har det hufvudsakligen
varit ekonomiska skäl som talat för åstadkommande af denna lös¬
ning af Tornedalens järnvägsfråga med en så pass smalspårig bana,
som jag här antydt. Erfarenheterna från Tyskland ha visat, att
man kan bygga sådana järnvägar för ända ned till 10,000 mark per
kilometer. Enligt uppgifter, som lämnats mig, skulle anläggnings¬
kostnaden visserligen i somliga fall ha uppgått till 17,000 mark,
men då är att märka, att byggandet har skett för tillgodoseendet af
mycket folkrikare trakters i Tyskland trafikbehof, och banorna ha
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 56. 3
Ang. anlägg¬
ning af stats-
bana frän
Veittijärvi till
Karungi in. m.
(Forts.)
Nr 56. 34
Tisdagen den 23 maj.
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Veittijärvi till
Kaningi in. m.
(Forts.)
alltså vant afsedda för vida lifligare trafik än man kan fordra af
den järnväg, som skulle fylla Tornedalens trafikbehof. Hvad drift¬
kostnaderna beträffar, ha dessa visat sig, enligt de uppgifter, som
lämnats mig vara 41 % billigare än för de tyska enmeters banorna.
Det visar sig således, att både byggnadskostnaderna och driftkostna¬
derna i dessa trakter skulle kunna högst väsentligt nedbringas genom
ett bifall till reservationen.
Den första ärade talaren, som inledde debatten i denna fråga,
var icke blind för de svårigheter, som kunna uppstå beträffande
det ekonomiska resultatet af dessa banor långt uppe i Norrland. Det
synes mig därför som om man gärna kunnat acceptera reservanter¬
nas förslag, då det är gifvet, att det ekonomiska resultatet af en
bana med så liten anläggningskostnad och så liten driftkostnad skall-
bli vida förmånligare än af en normalspårig tertiärbana.
Hvad beträffar den siste ärade talaren, så visste jag på förhand,
att han skulle komma att yrka bifall till utskottets förslag, och jag
var därför synnerligen förvånad öfver hela hans motivering, ty så-
vidt jag kunde finna, gick hela hans motivering ut på just åstad¬
kommandet af den järnvägsförbindelse mellan Lappträsk och Hapa¬
randa-, som reservanterna påyrkat. Och det var endast det slutliga
yrkandet, som för dem, hvilka icke på förhand kände hans stånd¬
punkt, ådagalade, att han trots allt ville gå med på Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag. För min del har jag den uppfattningen, att ett bi¬
fall till Kungl. Maj:ts förslag, som är detsamma som statsutskottets
förslag, att ett bifall därtill komme att för mycket lång tid undanskjuta
Haparanda stads tillgodoseende med nödiga kommunikationer. Och
under alla förhållanden blir detta förslag också vida dyrare än re¬
servanternas förslag. Att detta dessutom ur strategisk synpunkt är
att förorda kan väl i all rimlighets namn icke vara något ondt uti.
Under dessa omständigheter vill jag, herr talman, yrka bifall
till reservationen.
Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr vice tal¬
man, mina herrar! Till följd af att min kollega, civilministern, icke
kan vara närvarande i kammaren i dag, anhåller jag få yttra några
ord i den föreliggande ganska viktiga frågan.
Jag instämmer gärna såväl med den förste som med den siste
talaren däri, att denna fråga verkligen är svår att lösa. Jag vill
dessutom instämma med den förste talaren däri, att det är ett verk¬
ligt riksintresse, som kraf ver, att man bör jugera förhållandena så,
att man uppnår det lyckligaste resultat, som man för närvarande
kan komma till. Det gäller nu att besluta, huruvida man skall
öfvergifva en ståndpunkt beträffande riktningen för järnvägen där¬
uppe, som man förut varit inne på. Ty om man läser den kung¬
liga propositionen och de uttalanden, som här förekommit, så finner
man, att allt tydligen pekar i riktning mot Karungi. Därpå visar
också Riksdagens beslut i fjol. Nu är det så, att det är rätt svårt
Tisdagen den 23 maj. gg
att kunna uttala sig fullt fritt i den föreliggande frågan. Detta gör.
att jag egentligen icke kan komma fram med några andra skäl än
dem, som föreligga i Kungl. Maj:ts proposition. Jag vill förutskicka,
a„ grund af att man anser denna fråga hafva mycket stor vikt,
såväl såsom innebärande ett riksintresse som på grund af de lokala
eller ortsmtressena, har frågan varit af Kungl. Maj:t underkastad eu
ytterst noggrann och ingående pröfning. Regeringen har försökt att
tor sig sjalf klargöra, hvilka skäl som kunde tala för det ena och
för det andra. Det är icke på grund af något hastverk, som Kungl.
Maj.ts förslag framlagts, utan det är efter mycket moget och nog¬
grant profvande, som regeringen kommit till denna sin uppfattning.
Om jag likväl skall be att få yttra något om de skäl, som talat
tor den kungliga propositionen i motsats till reservanternas förslag
sa vill jag först erinra därom, att den siste ärade talaren framhöll,’
att det vore tre skäl, som han funnit tala för reservanternas förslag’
nämligen att tillgodose Tornedalens behof af kommunikationer, att
tillgodose Haparanda stads behof af järnväg och möjligen en hamn¬
plats samt vidare de strategiska förhållandena. Ja, mina herrar,
det är just de skälen, som varit bestämmande för Kungl. Maj:t
nar Kungl. Maj:t öfvervägde, huruvida Kungl. Maj:t skulle framl¬
ägga detta grannlaga ämne för Riksdagen, just de skälen och egent¬
ligen icke några andra. Det har sålunda varit Tornedalens och
naturligtvis också Haparanda stads behof af järnvägar, som varit i
öfvervägande, jämte de strategiska skälen. Om jag något närmare
skulle specificera, . hvad jag menar med Tornedalens behof af järn¬
väg, skulle jag vilja skärskåda detta behof ur två skilda synpunkter
Den ena sammanhänger med hvad vi kalla det rent språkliga in¬
tresset, som här gör sig gällande. I propositionen framhålles, att i
de trakter, som järnvägen skulle beröra, är 70 % af befolkningen
hnsktalande. Det måste vara af intresse för oss i alla afseenden
att söka uppnå det målet, att denna befolkning däruppe undan för
undan, och jag vågar säga så fort som möjligt, kommer under
svenskt inflytande. Ingenting tror jag kan bidraga därtill så mycket
som om denna befolkning får en järnväg, som sammanknyter den
med det öfriga Sverige. Det andra intresset är, hvad jag skulle
vilja kalla odlmgsintresset, bygdens behof af att kunna gå framåt
i odling och finna förkofran i ekonomiska och andra förhållanden,
att erhålla möjlighet att kunna få afsättning af sina produkter och
genom järnvägen få sig tillförda de produkter, hvaraf den har behof.
Slutligen vill jag. framhålla de strategiska skälen, på hvilka jag
dock icke ämnar inlåta mig utöfver hvad som står i propositionen
Det är dessa intressen, som herr Ekman nyss talade om, och det
ar sarskildt de skälen, som tala äfven för oss. Men, säger man
hui ha då Kungl. Maj:t och utskottet i förslaget kunnat komma’
till ett resultat, som är motsatt det, som reservanterna kommit till,
då. man har precis samma ståndpunkt? Ja, saken är helt naturligt
den, att Kungl. Maj:t har velat framlägga ett förslag, som icke
Nr 56.
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana jrån
Veittijärvi till
Karungi m. m .
(Forts.)
Nr 56. :>6 Tisdagen den 23 maj.
Ang. anlägg- hinder Riksdagen, icke binder Kungl. Maj:t vid hvad som skulle
ning af stats- ]i0mma till stånd af järnvägsanläggningar söder om den linje, som
veittijärvi ”till!lär af Kung1- Maj:t är föreslagen. Regeringen vill tills vidare lämna
Karungim.m, den frågan öppen, och det af skäl, som jag här knappast borde
(Forts.) behöfva ingå på. Vi hafva ansett, att järnvägens framdragande till
Karungi och upp till Matarengi icke på något sätt möter afgörande
betänkligheter. Genom att gå tillväga på detta sätt får man tid
att planera, hvad som skulle komma till stånd söder om järnvägen.
Jag antar, att man får en betänketid af 2 eller 3 år för en utred¬
ning om hvad som skulle komma till stånd söder om denna linje,
och man vinner därvid vidare, att järnvägsbygget icke afbrytes. Det
må ju kunna sägas, att om, trots de verkligen stora och starka skäl,
som' talade för det beslut, som Riksdagen i fjol fattade, att draga
järnvägen till Veittijärvi, nya skäl skulle ha tillkommit, som kräfde,
att något annat beslutades, så skulle man naturligtvis taga denna
sak under öfvervägande och de skäl, som jag nu framhållit, skulle
därvid icke på något sätt få vara afgörande. Men en viss betydelse
ha dock dessa skäl: att afbryta byggandet, att väcka misströstan
hos befolkningen, huru länge detta afbrott kan komma att vara,
att afskeda det folk, som varit sysselsatt vid byggandet, och att
offra dessa utgifter för anläggningen från Lappträsk till Veittijärvi,
som vid maj månads utgång beräknas uppgå till 175,000 kronor
utom det, som måste offras på redan af slutade entreprenadkontrakt,
tillsammans — enligt de uppgifter jag nyligen fått —- 225,000 kro¬
nor, approximativt beräknadt. Har man slagit in på den väg, som
Kungl. Maj:t tänkt, så blir det, som nyss nämndes, tid att fundera
på hvad som skall vara söder härom, och därvid kunna naturligt¬
vis omständigheterna föranleda olika resultat, om hvilka man i
denna stund hvarken vill eller kan eller bör uttala sig.
Jag ber att få sluta med det, jag började med, nämligen att
det var efter noggrann pröfning, som Kungl. Maj:t för sin del kom¬
mit till det resultatet, att det klokaste vore att besluta byggandet
af järnvägen på det sätt, som Kungl. Maj:t i sin proposition före¬
slagit och som statsutskottet bifallit. Och jag vågar bestämdt tro,
att om Riksdagen fattar det beslutet, så fattar Riksdagen icke något
oklokt beslut, men jag är icke alldeles säker på, att det icke kan
finnas möjlighet för, att beslutet efteråt kan komma att anses oklokt,
om Riksdagen följer reservanternas förslag.
Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Då jag biträdt det
beslut, hvartill utskottets majoritet kommit, anhåller jag att med
några ord få motivera detta.
Jag vill då först säga, att jag angående denna järnvägslinje
helst skulle hafva sett, att Kungl. Maj:t i den föreliggande propo¬
sitionen föreslagit dess slutpunkt i Haparanda eller Karl Johans stad
i stället för i Matarengi. Men då jag insett, att jag hvarken i ut¬
skottet eller bär i kammaren skulle kunna med hopp om framgång
Tisdagen den 23 maj. 37
yrka bifall till herr Berglunds m. fl. motion, måste jag följa det
förslag, som enligt min uppfattning bäst tillgodoser det mål, vi i
detta afseende, i främsta rummet böra eftersträfva, nämligen att
inom kortast möjliga tid sätta Haparanda i förbindelse med stats¬
banan. Jag vill således yrka bifall till utskottets utlåtande, genom
hvars antagande man kan förvänta, att banan tidigast kommer i för¬
bindelse med Haparanda och det finska järnvägsnätet.
Jag måste dock säga några ord med anledning af den förbe¬
redande behandling, som hela detta banbyggnadsspörsmål erhållit.
Om man läser den kungliga propositionen, så finner man på sid.
tf i densamma, att på de militära myndigheternas initiativ utstakades
en järnvägslinje redan under åren 1900 och 1901, hvilken just sam¬
manfaller med linjen A, till hvilken herr Berglund i sin motion
yrkat bifall och som återfinnes på ett af de kartblad, som bilagts
föreliggande proposition. Man var således åren 1900 och 1901 inom
de militära kretsarna öfverens om, att de strategiska och kulturella
synpunkterna då bäst förenades genom att draga fram järnvägen till
Karungi och ^ därifrån på ett afstånd af högst två å tre kilometer
från Torneälf ned till Haparanda och kusten. Under det att de
militära myndigheterna sträfvade efter att lägga banan i dess för¬
bindelse med landets gräns så långt som möjligt i obygden, så
kämpade samtidigt järnvägsstyrelsen och Konungens befallnings-
hafvande, Indika hafva att tillgodose icke allenast de strategiska
synpunkterna utan äfven ortsintressena, banans rentabilitet och dess
uppgift att tillfredsställa de kulturella behof ven, för att järnvägen
skulle förläggas så mycket som möjligt i bebodda trakter. Emellertid
måste dessa båda myndigheter stryka på foten för de strategiska
intressena, hvilka segrade, i det att Riksdagen slutligen uttalade sig
för att järnvägen skulle stanna i Karungi. Sedan således de militära
myndigheterna genom detta sitt intensiva arbete drifvit Riksdagen
att fatta beslut och drifvit de myndigheter, som hafva att svara för
banans kulturella och tratiktekniska uppgifter att släppa dessa och
böja sig för herrar militärers önskningar, så kommer nu den nya
militära auktoriteten, nuvarande generalstabschefen, och vill tillråda
Riksdagen att upphäfva ett föregående beslut och således retirera
med de militära myndigheterna. Det är emellertid ett mycket dåligt
omen för järnvägens fortsatta byggande, om Riksdagen skulle, därför
att de militära myndigheterna ändrat uppfattning, retirera från sin
hittills uttalade mening, då vi ju från Veittijärvi ha endast
eu mil fram till gränsen. Den nye generalstabschefen önskar, att
banan skulle dragas från Lappträsk ned till kusten. Hans före¬
gångare i ämbetet ha, som jag förut erinrat om, sträfvat efter att
söka. upp de mest ofruktbara, de mest obeboeliga trakter för att
genom desamma draga järnvägen. En sådan fram- och tillbakagående
järnvägspolitik kan jag för min del icke följa, utan då vi nu kommit
så nära odlings- och fruktbar trakt, synes det mig, att Riksdagen
bör fortsätta med den byggnadspolitik. åt hvilken den gifvit klara
Nr 56.
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från *!
Veittijärvi till
Karungi m. m.
(Forts.)
Nr 56. 38
Tisdagen den 23 maj.
Ang anlägg- riktlinjer, då den förra gången beslöt, att banan skulle gå fram till
>n^anu från9 Karungi. Jag kan nämligen icke dölja för mig, att om Riksdagen
Veittijärvi till beslutar att följa reservanterna, så tvingas vi att i denna bygd, där
Karungi m. m. det icke kan bära sig att hafva många järnvägslinjer, bygga först
(Forts.) enligt det nu föreliggande reservationsförslaget en järnväg från
Lappträsk till Karl Johans stad och Haparanda för att söka för¬
bindelse med det finska järnvägsnätet. Och sedan bli vi af om¬
ständigheternas makt tvingade att vidare bygga en banbit från Lapp-
träsk till Karungi.
Det har visserligen af reservanterna ifrågasatts, att järnvägslinjen
från Lappträsk till Karungi och från Haparanda till Matarengi skall
byggas med 0,6 meter spårvidd, för att byggnads- och trafikkost¬
naderna skola blifva billigare. Jag vill emellertid fråga hvar och
en, som har någon praktisk erfarenhet om järnvägsbyggnader, å ena,
och om trafiken å en järnväg å andra sidan: Skulle ett enskildt
järnvägsbolag, som förut byggt öfver 200 mil normalspåriga järn¬
vägar i en enda sträcka, i slutet af denna järnväg lägga en liten
bansträcka med en »alns» bredd mellan spåren, anskaffa för denna
bana särskildt af passad materiell, och anskaffa en tillräcklig vagn- och
lokomotivpark för att hålla denna lilla handel trafikerad? Jag kan
icke förstå, huru detta skall ur ekonomisk synpunkt kunna försvaras.
Och ur strategiska synpunkter betyder det ingenting, därför att
reservanterna vilja ju, att vi skola framdraga hufvudlinjen, så att
den kommer i förbindelse med de finska banorna, och där är det
val man egentligen har att taga hänsyn till de strategiska synpunkterna.
Det kan väl icke falla vare sig Finland eller Ryssland in att i
strategiskt hänseende använda en smalspårig bana från Matarengi,
då det finnes möjlighet att på vanligt normalspårigt järnvägsnät träffa
vårt normalspåriga järnvägssystem på någon annan punkt i Torne-
dalen. Ur strategiska synpunkter är således denna järnväg fullkomligt
betydelselös, såvidt jag kan finna.
Då hafva vi endast att räkna med den rent ekonomiska sidan
af saken, och därvidlag vill jag se klara bevis, innan jag biträder
byggandet af en sådan banstump som den ifrågavarande med mindre
spårvidd än de normalspåriga järnvägarna.
Nu har det sagts, att det vore så billigt att bygga denna järn¬
väg. Ja, mina herrar, man kan bygga äfven en normalspårig järnväg-
billigt, om man vill. Våra spårvagnar, som förmedla trafiken mellan
Stockholms stad och kringliggande villasamhällen, föras fram på en
banvall, som är byggd nästan med normalspårig vidd, och vilja
herrarne använda lättare rullande materiell är den enda skillnaden i
kostnaden för en järnväg med en spårvidd af 0,6 meter och normal¬
spårig, att man måste lägga banvallen något bredare samt anskaffa
något längre slipers, och den saken bör väl ändå icke afskräcka, ty
kronan har väl fortfarande så mycket skog, att om man hushållar
ordentligt med skogen, så blir det icke någon synnerligen stor skillnad
i kostnaden genom att använda längre slipers på denna bila banbit.
Tisdagen deu 23 maj.
39 Nr 56.
Jag kan således icke komma till något annat resultat, än att 4ntf- a,llä99
jag måste i föreliggande fall ansluta mig till Kungl. Maj:ts propo- nin^a^
sition. Och jag gör detta, såsom jag sade, för att därigenom tvinga Veittijärvi
fram en förbindelse med det finska järnvägsnätet så fort som möjligt. Karungi m. m.
J ag kan nämligen icke förstå den taktik, som våra militära myndig- (Forts.)
heter använda, ty det förefaller mig, som om de borde inse, att det
nu är för seni att rida spärr mot den utveckling, som drifven-
dessa båda järnvägsknutar tillsammans, och då kan jag ur ekono¬
misk synpunkt icke förstå den hushållning, som tvingar den svenska
statsbanan att afstå från allt det transitogods, som skulle kunna
befordras å densamma, om nämligen vi hade en närmare förbindelse
med det finska järvägsnätet.
När jag under nästföregående sommar hade tillfälle att på ort
och ställe taga del af förhållandena däruppe i Norrland, så erfor
jag, att det allmänt klagades öfver, att alla de varor, som sökte sig
fram öfver denna järnväg, måste forslas efter häst och vagn från
Morjärv, nu Lappträsk fram till Haparanda. Då vi komma med
banan fram till Karungi, förkortas visserligen denna transportväg,
men den återstående delen blir dock 2 1/i mil, där man måste trans¬
portera med häst och vagn allt transitogods, och det förstår ju hvar
och en, att så länge man har ett sådant transportmedel mellan
Karungi och Haparanda, kan dét icke blifva tal om någon inkomst
för järnvägen af transitogods, hvilken kan i afsevärd grad bidraga
till att förränta det i banan nedlagda kapitalet. Anhängarne af
reservationen ha på frågans förberedande behandling framhållit, att
sedan järnvägen dragits fram till Karungi skulle det dröja många
år, innan Haparanda nåddes af densamma. Jag har en alldeles mot¬
satt uppfattning, behofvet af förbindelse med någon hamnplats på
kusten och förbindelse med det finska järnvägsnätet skall med
naturnödvändighet föra järnvägen till Haparanda. Och det är i för¬
litande på detta, herr talman, som jag tillåter mig yrka bifall till
utskottets utlåtande och af slag på den föreliggande reservationen,
som synes mig skola bidraga till att ytterligare uppskjuta byggandet
af järnvägen, därför att om Riksdagen en gång har afstått från den
plan, som den redan uppställt i föreliggande fråga, skall det blifva
nya utstakningar och nya utredningar. Den nuvarande generalstabs-
chefen synes hafva en omfattande plan för sina i utsikt ställda
undersökningar. I sju olika punkter sammanfattar han hvad som ur
militär synpunkt måste utredas, och då de militära myndigheterna
icke hunnit med att klarera sina utredningar på 20 år, huru snart
skola de då kunna blifva färdiga med utredningen rörande deras
nya projekt. Jag her att få yrka bifall till utskottets utlåtande.
I detta anförande instämde herrar Ahlstrand, Lundström, Carlsson
i Malmberget, Kronlund, Bäckström och Bosson.
Herr Nilson i Örebro: Herr vice talman, mina herrar! Hans
excellens herr statsministern slutade sitt anförande med, att Kungl.
Nr 56. 40
Tisdagen den 23 maj.
Ang. anlägg: Maj:ts förslag till ingenting förbinder för framtiden. Den siste ärade
mng af stats- talaren, som hade ordet, den ärade representanten för Ystad, hade
’ det hänseendet fullkomligt motsatt uppfattning. Han hyste näm-
Karungi m. m. ligen den bestämda mening, att, är det så, att riksdagen nu beslu-
(Forts.) ter sig för att bygga denna järnväg efter Kungl. Maj:ts förslag, så
följer däraf med helt enkelt konsekvensens naturlag, att järnvägen
också kommer ätt byggas, de militära invändningarna måtte vara
aldrig så starka, bredspårig från Karungi ned till Haparanda. Jag
vill endast fastslå detta och konstatera denna olika uppfattning, som
från två olika håll gjort sig gällande. Hvilkendera uppfattningen
till slut kommer att afgå med seger, är det val ingen af oss, som i
dag kan sia om. Men det kan nog hända, att den ena uppfattningen
härvidlag har lika stora utsikter som den andra.
Då det för mig har gällt att taga ställning till detta, enligt
allas uttalanden synnerligen invecklade trafikspörsmål för öfre Norr¬
botten, har jag helt naturligt i första hand sett frågan ur kulturell
synpunkt. — Att man emellertid därvid icke har kunnat undgå att
taga hänsyn äfven till de militärt-strategiska erinringar, som göras,
är alldeles själfklart.
Då stambanans fortsättning norr om Boden planerades, tänkte
man sig, att dess ändpunkt skulle vara Karungi, och man tänkte
sig ingalunda då en tvärbana längs Tornedalen. Vid Karungi skulle
förbindelse åvägabringas med det finska järnvägsnätet. När man
nu talar om förbindelsen med det finska järnvägsnätet får man lof att
erinra sig det sakförhållandet, att det svenska järnvägsnätet och det
finska järnvägsnätet hafva olika spårvidd, så att det är icke en järn¬
vägsförbindelse af den art och beskaffenhet, att järnvägsvagnar från
det ena landet utan vidare kunna gå öfver till det andra landets
järnvägsnät, utan det är så, att öfver den bro, som skulle slås öfver
Torne-älf, spåren från båda länderna komma att gå in på det mot¬
satta landets gränsområde. Där kommer alltid omlastning af gods
att äga rum.
Emellertid, då detta järnvägsförslag nu först planerades, var det
många, som voro utaf den meningen, att banan borde söka sig ned
till hafvet och att dess ändpunkt följaktligen borde blifva Haparanda.
Utan tvifvel •—- det är min uppfattning — var den tanken riktig
då. Och jag anser, att den är lika riktig den dag, som nu är. Ty
det är af den allra största betydelse för öfre Norrbottens framtida
utveckling, att dess järnvägsnät kommer i omedelbar förbindelse med
en hamn vid hafvet. Sjö- och järnvägstrafiken konkurrera ju i viss
mån med hvarandra, men i vida högre grad, kan man säga, stödja
de hvarandra och komplettera de hvarandra. Den saken är ju helt
enkelt ett trafiktekniskt axiom och kräfver ingen vidare bevisföring.
Vid af görandet af spörsmålet om öfre Norrbottens trafikproblem
framställer sig helt naturligt den frågan: behöfva järnvägarna där
vara af normal spårvidd? Den frågan synes mig ingalunda kunna
obetingadt besvaras med ja eller nej. Stambanan bör helt naturligt
Tisdagen den 23 maj.
41 Nr 5$.
hafva normal spårvidd ända fram till finska gränsen. Men hvad
beträffar spörsmålet om tvärbanornas spårvidd, blir lika naturligt
frågan, huruvida trafikbehofvet där uppe i öfre Norrbottens bygder
kan tillgodoses med järnvägar af smalspårtyp.
Befolkningen i Tornedalen, den del af Tornedalen, som en längd¬
bana från Haparanda upp till Matarengi skulle komma att beröra, utgör
ungefär 12,000 personer. Af dessa 12,000 personer bo ungefär 8,000
ofvanför Karungi. Nåväl, ingen torde nu kunna förneka, att denna
befolkningssiffras trafikbehof, äfven om folkmängden skulle komma
att mer än fördubblas, mer än väl blir tillgodosedt genom en smalspå¬
rig tvärbana. Ingen bevisning är förebringad därom, att det skulle
möta några som helst oöfverkomliga trafiktekniska svårigheter att
bygga en sådan bana. Slå vi in på att bygga smalspåriga tvärbanor
i Norrland, komma just härigenom Norrlands kulturella intressen
och utveckling i synnerligen hög grad att främjas.
Genom att nu enligt reservanternas förslag bygga en normal-
spårig bana, som afviker från Lappträsk och, såsom herr Riström
här erinrat om, i hufvudsak följer Sangisdalens dalgångar, går öfver
Långträsk, Säivits och ned till Nikkola samt fortsätter därefter ned
till Haparanda, kommer kustlandskapets kulturella utveckling att i
hög grad främjas. Genom en smalspårig järnväg genom Tornedalen
kommer äfven dess kulturella utveckling att mer främjas, och fram¬
för allt kommer den enligt min mening att snabbare främjas än
genom en normalspårig bana från Karungi upp till Matarengi. Ty
Tornedalen har behof af att fä sin järnvägsförbindelse ansluten till
en hamn vid hafvet. Annars kommer trafiken att öfver Torne älf
ovillkorligen söka sig in på den finska banan, och exporten därifrån
gå öfver finska hamnar. Det borde väl ingen vilja främja.
Nå, då invänder man ju det, •—- och herr Thorsson har här
sagt det, — att denna bana från Karungi och ned till Haparanda
kommer själffallet, ungefär såsom ett bref på posten. Ja, jag har
redan sagt, att det är den mening, som därifrån gör sig gällande.
Men gifver man akt på hvad den för vårt försvar ansvarige råd-
gifvaren vid konungens rådsbord i det hänseendet anfört till stats¬
rådsprotokollet, torde man måhända kunna gifva mig rätt i det
påståendet, att det är stora och långa strider, som förestå, innan
man kan få den järnvägen byggd.
Då jag alltså håller före, att en smalspårig bana i Tornedalen
tillgodoser denna trakts trafikbehof och icke är ägnad att på något
sätt ingifna några betänkligheter från försvarets synpunkt, samt
öfre Norrlands kusttrakter jämväl skulle få en afsevärd fördel af
en bana från Lappträsk till Haparanda, så har jag för min del icke
kunnat annat än omfatta den mening som tagit sig uttryck i den
reservation, som till statsutskottets förevarande betänkande finnes
fogad, och till hvilken jag ber att få hemställa om kammarens
bifall.
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana frän
Veittijärvi till
Karungi m. m.
(Forts.)
Nr 56. 42
Tisdagen den 28 maj.
Ang. anlägg- Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Den föreliggande frågan
tång af stats- j[r synnerligen svår, och den är ju så mycket svårare, som man egent-
VeittVärvtiili ^Sen bär har haft att träffa sitt val mellan två ståndpunkter, af
Karungi m. m. hvilka ingen kan sägas vara ovillig mot befolkningens intressen uppe
(Forts.) i Norrbotten. Det har gällt i stället att träffa sitt val mellan två
ståndpunkter, som hvar för sig äro välvilliga mot befolkningens be¬
hof af ökade trafikmöjligheter. Det som har föranledt mig att ställa
mig på utskottets sida uti den föreliggande frågan har emellertid
varit hufvudsakligen följande.
I reservationen framföres det förslag, att järnvägsbyggnaden, som
i någon mån är påbörjad, mellan Lappträsk och Veittijärvi skulle
afbrytas, att en helt annan sträckning skulle gifvas järnvägen från
Lappträsk ned till Haparanda, samt att man sedan skulle bygga en
smalspårig, 60 centimeters järnväg genom Tornedalen, hvaraf må¬
hända kommer att följa, att sträckan från Veittijärvi till Karungi
icke kommer att utbyggas. För detta smalspårssystem — 60 centi¬
meters -— tala enligt min uppfattning mycket goda skäl, om jag
tänker på den saken i allmänhet. Jag tillhör dem, som icke röstade
för Inlandsbanan, fastän jag får medgifva, att jag i det hänseendet
kände mig så tveksam beträffande den nu senast föreslagna delen
af banan, att jag icke ville offentligen tillkännagifva någon stånd¬
punkt i frågan. Men främsta skälet till att jag ställer mig tveksam
till Inlandsbanan är, att jag tror, att det sundaste och förnuftigaste
ordnandet af Norrlands järnvägs- och trafikfrågor skulle åstadkom¬
mas, ifall dessa frågor växte fram direkt från ortsbefolkningen själf,
och man icke toge hänsyn till militära och andra synpunkter. Det
skulle då blifva så, att man anordnade smalspåriga, till drift- och
anläggningskostnad billiga järnvägar, som sticka upp från norra stam¬
banan i de viktiga floddalarna i Norrland. Såsom herr Ekman på¬
visade, kunna sådana smalspåriga järnvägar, afsedda äfven för per¬
sontrafik, i Tyskland byggas för ett pris af 17,000 mark per kilo¬
meter, och, enligt hvad jag har mig bekant, äro här i Sverige pro¬
jekterade järnvägar i ganska svåra terrängförhållanden för 18,000
kronor per kilometer. Det synes mig alldeles uppenbart, att detta
är det sätt, på hvilket det norrländska trafikproblemet borde lösas.
Det är genom smalspåriga, till drift- och anläggningskostnad billiga
järnvägar, som sticka upp i älfdalarna. Och följaktligen står jag
principiellt såsom anhängare utaf detta, väl äfven ändå för trafik-
behofvet ganska tillfredsställande järnvägssystem.
Men när det gäller att vid slutet af den stora svenska stam¬
banan, som sträcker sig genom Tornedalen och som kommer att sluta
där uppe en gång vid Haparanda eller ändå längre norrut, när det
gäller, säger jag, att vid slutet af detta stora järnvägssystem kasta
fram en liten smalspårig, 60 centimeters järnvägsbit, som skulle gå
där uppe i Tornedalen och för hvilken särskild materiell måste an¬
skaffas och särskild reparationsverkstad måste byggas, så kan jag icke
finna annat, än att detta måste ställa sig alldeles oekonomiskt. Det
43 Sr 56.
Tisdagen den 23 maj.
blir någonting helt annat, än då det är fråga om att bygga längre
sträckor. Men att på en liten bit där uppe bygga på detta sätt
måste, som jag sagt, blifva i hög grad oekonomiskt. I hvarje fall
kan jag icke neka, att jag har den känslan, att befolkningen där
uppe skulle tycka, att det vore en ganska egendomlig anordning,
som man gjorde för dess räkning.
Jag kommer således till det resultat, när det i nu föreliggande
fall, vid slutet af den svenska stambanan uppe i Norrland, föreslås,
att det skall blifva smalspårssystem, att det vore olämpligt att an¬
vända detta system.
Det andra skälet, som gjort, att jag ställt mig på utskottets
ståndpunkt i denna fråga är, att jag har den uppfattning, att af de
två intressen, som här skola tillgodoses, Haparandas intressen och
Tornedalens intressen, de största intressena, som det framför allt
gäller att tillgodose, äro Tornedalens intressen. Där bor det mesta
folket, där finnas de största naturbetingelserna i alla hänseenden,
där håller också förfinskningen på att bryta sig fram och få en helt
annan makt öfver folket, än hvad fallet är i Haparandatrakten. Det
har af sakkunniga meddelats mig, att språkgränsen, gränsen mellan
svenskspråkiga och finskspråkiga befolkningen, skulle vara vatten -
delaren mellan Torne och Kalix älfvar och att för hvarje år, som
går, finska språket alltmera breder sig in på det svenska området.
Det är alldeles klart, att med de allmänna tänkesätt, som jag har,
nämligen att man bör se till att inom Sverige bevara och utveckla
svensk kultur, det för mig måste ställa sig såsom en synnerligen
betydelsefull fråga, att man så fort som möjligt kastar upp det enda
verkligt effektiva försvenskningsmoment, som finnes för Tornebygden,
nämligen framförandet af en järnväg dit. Det är effektivt. Vi ha
anslagit penningar till undervisning, men det kommer icke att verka
så effektivt — det visar erfarenheten — som att framföra en järn¬
väg i dessa bygder. Det viktigaste är, synes det mig, att man hastigt
får järnvägen fram till Tornedalen.
Nu säger herr Ekman i Mogård, att utskottets förslag skulle
innebära ett undanskjutande af Haparandaintresset. Såvidt jag för¬
står, skulle reservationen innebära i afsevärd mån ett undanskju¬
tande af Tornedalens järn vägsfråga, tv om vi bär i dag skulle bifalla
reservationen, hvad kommer då att ske inom den närmaste tiden?
Jo, det järn vägsbyggande, som har börjat mellan Lappträsk och
Veittijärvi, kommer att afbrytas, och banan kommer i stället att
dragas nedåt Haparanda. För att man sedan skall få en smalspårig
järnväg upp till Tornedalen, måste först stakningar och afvägningar
utföras, kostnadsberäkningar uppgöras m. m., och såvidt jag kan
sé, kommer då icke Tornedalen att få sin järnvägsfråga löst, förrän
efter en ganska ansenlig följd af år. Detta finner jag emellertid
ganska obilligt och i alla händelser icke vara det klokaste.
Slutligen ha äfven de strategiska skälen framförts i denna debatt.
Jag får nu liksom min partivän herr Thorsson medgifva, att jag
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Veittijärvi till
Karungi m. m.
(Forts.)
Nr 56. 44
Tisdagen den 23 maj.
Ang. anlägg¬
ning «/ stats¬
bana från
Veittijärvi till
Kanin gi m. m.
(Forts.)
icke förstår de strategiska skälen härvidlag. Det är det ena, och
def andra är, att jag tror, att de äro betydligt öfverdrifna. Jag tror,
att framtiden helt naturligt hänvisar folken till ett inbördes kom¬
municerande med hvarandra på helt annat sätt än förut. Det fram¬
går redan af förhållandet mellan de kontinentala staterna; där resas
ju inga svårigheter för att. sammanknyta två länder med hvarandra
genom en kommunikationsled. Gamla arffiender, sådana som Tysk¬
land och Frankrike, äro väl på åtminstone ett femtontal ställen för¬
bundna med hvarandra medelst genomgående stora järnvägar, utan
att de strategiska skälen fått lägga hinder i vägen därför. Jag vill
nu för det första icke framskjuta den strategiska synpunkten såsom
något i denna fråga afgörande, men jag måste bli alldeles yr i huf-
vudet, när jag tänker på, huru herr Ekman och reservanterna tagit
den strategiska synpunkten. Här förhåller det sig faktiskt så, att
statsministern och Kungl. Maj:t säga oss, att de strategiska skälen
tala för, att vi icke nu bestämma, hvar öfvergången öfver Torne älf
skall äga rum. Herr Ekman i Mogård förklarade lika bestämdt, att
de strategiska skälen afgjordt fordrade, att man fastsloge, hvar öfver¬
gången skall äga rum, och det är enligt hans, mening vid Haparanda.
De strategiska skäl, som framföras i Kungl. Maj:ts förslag, tala mot
ett fixerande nu af öfvergången öfver Torne älf, medan de strategiska
skäl, som herr Ekman håller sig till, tala för att vi fixera denna,
punkt. Jag skulle i detta fall icke ha vetat vare sig in eller ut,
såvida jag icke liksom många af herrarne här i kammaren kommit
att enskildt få del af de verkliga skälen, som af lätt förklarliga an¬
ledningar icke nu kunna från denna plats uttalas. När jag sålunda
fått reda på de verkliga skäl, som här föreligga, för att Kungl, Maj:t
icke nu önskar att få öfvergången fixerad, har jag måst äfven i den
punkten finna, att Kungl. Maj:t har större fog för sin uppfattning i
denna del, än herr Ekman kunnat anföra.
Jag ser i denna fråga en fråga angående rättvisa och billighet
gentemot Tornedalens stora befolkning. Jag ser vidare i denna fråga
en stor kulturfråga, nämligen en fråga för den svenska kulturen uppe
i de finsktalande bygderna, Jag ser äfven i denna fråga, hvad en
talare här förut kallade det, en stor och viktig riksfråga, och då jag
tror, att utskottets förslag anvisar det bästa sättet, hvarpå denna
fråga nu kan lösas, har jag måst ansluta mig till utskottets förslag,
till hvilket jag nu ber, herr talman, att få yrka bifall.
Herr Andersson i Skifarp: Herr talman! Redan när vi skulle
börja bygga ifrån Morjärv upp emot finska gränsen, ställde jag mig på
den ståndpunkten, att banan icke borde sträckas dit den nu pekar,
utan i stället till Haparanda. Jag ansåg nämligen då, att det vore
lämpligare att komma till en hamn med banans ändpunkt och att
vidare banan, om den droges till Haparanda, kunde lättare samman¬
knytas med finska banan, än om den gånge i den riktning, som nu
är ifrågasatt. Det blef äfven Andra kammarens beslut, att banan
45 Nr 56.
Tisdagen den 23 maj.
skulle få den af mig nu angifna sträckningen, men vi beslutade då
endast en del af banan, och sedermera har sträckningen blifvit en
annan, så att den först går till Lappträsk och sedan till Veittijärvi.
Nu är frågan den, om vi från Veittijärvi skola gå ned till Haparanda
eller om vi skola afbryta den nuvarande banbyggnaden vid Lapp-
träsk och därifrån gå rundt omkring ned till Haparanda. Att så
göra vore emellertid, anser jag för min del, icke ekonomiskt, och
jag tror icke heller, att man kan uppskjuta banbyggandet upp till
Tornedalen så länge, som det här nödvändigtvis måste dröja, innan
alla förberedelser, såsom nya stakningar och nya undersökningar,
ägt rum. Jag har därför ställt mig på utskottets ståndpunkt och
anser, att vi böra så fort som möjligt söka komma fram till Torne¬
dalen för att sedan därifrån anlägga sidospår irtmed Torne älf dels
upp till Matarengi och dels från Karungi ned till Haparanda. Her-
rarne må säga hvad som helst, det är dock min fullkomliga tro —
jag kommer icke ifrån den — att om vi komma fram till gränsen,
skall det icke dröja länge, förrän vi äfven byggt en bana ned till
Haparanda. Den bör föröfrigt enligt min öfvertygelse t. o. in. gå
ned till Karl Johans stad, ty det är ju alldeles tydligt, att vi måste
ned till hamnen därstädes.
Nu är det ifrågasatt, att vi skulle bygga denna bana smalspårig,
och jag kan för min del icke finna annat, än att banan för att
kunna fullgöra hvad som kräfves af den i och för upprätthållande
af trafiken däruppe mycket väl kan vara smalspårig, men i alla fall
tillgodose bygdens behof. Men det är ju andra skäl, som tala emot
en dylik smalspårig bana. Enligt reservationen skulle vi bygga en
bredspårig bana till Haparanda och sedan en smalspårig bana från
Haparanda upp till Matarengi. Då skulle man alltså få göra två
omlastningar dels i Haparanda och dels i Karl Johans stad, men
dessa omlastningar fördyra transporten — det kan icke hjälpas —
och därför tror jag icke, att denna anordning är lämplig. Man kan
ju nu bygga tertiärbanor ganska billigt, och jag tror, att det låter
sig med fördel göra att bygga en sådan billig bana däruppe.
De strategiska skälen skall jag, herr talman, icke inlåta mig
på; de få ju afgöras framdeles. Det är väl dock icke någon så
väsentlig skillnad, om det blir en smalspårig bana eller en bred¬
spårig tertiär bana, då, såsom det redan har upplysts, de finska
järnvägarnas spårvidd icke är densamma, som de svenska järnvägar¬
nas, i det att de förra ha större spårvidd än de senare, och jag för¬
modar, att om man bygger en sådan bana som nu ifrågasatts, så
lägger man väl icke bredare och större sleepers, än som är nöd¬
vändigt, och därför blir det nog svårt att däruppe komma fram
med andra vagnar än våra egna.
Så har det sagts, att det skulle vara mera ekonomiskt att bygga
enligt reservanternas förslag. Jag kan dock icke, när jag ser på kartan,
hur det i verkligheten ställer sig, finna, att det blir mera ekonomiskt
att bygga enligt reservanternas förslag. Om man nämligen ser på
Ang. anlägg,
ning af stats
bana frän
Veittijärvi till
Karungi m. m.
(Forts.)
Kr 56. 46
Tisdagen den 23 maj.
Mg. anlägg kartan, där deras förslag är utstakadt, visar det sig, att det är en
mn£ana från betydliSt längre sträckning mellan Lappträsk och Haparanda än från
Veittijärvi till Karungi till Haparanda. Jag tror således, att i ekonomiskt hän-
Kanmgi m. m. seende blir icke reservanternas förslag bättre än utskottets, och när jag
(Forts ) därtill är angelägen om, att banan så fort som möjligt må komma till
gränsen, så att inbyggarne i Tornedalen snarast möjligt må komma
i förbindelse med landets öfriga inbyggare, och då jag anser, att
detta kan ske fullt ut lika snart med utskottets förslag som med
reservanternas förslag, kan jag, herr talman, icke annat än yrka
bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herr Bengtsson i Bjärnalt.
Herr Kronlund: Herr talman, mina herrar! När jag begärde
ordet, trodde jag verkligen att herr Ekman före mig begärt ordet,
och det var för att bemöta honom, som jag nu ville yttra några
ord. Fastän jag således tagit fel, ber jag att i alla fall här få något
ingå på den föreliggande frågan. Jag har ju varit bosatt i dessa
finsktalande trakter i tolf års tid, och jag har under alla dessa år
haft tillfälle att lära känna denna trängtan och detta lifsintresse hos
befolkningen i dessa bygder att få komma i beröring med det öfriga
Sverige. Jag har därunder kommit till insikt om, af hvilken ofant¬
lig betydelse det för vårt land skulle vara att kunna få famna och
ena hela denna finskspråkiga befolkning med Sveriges öfriga folk
genom det enda medel, som kan bringa den svenskheten in på lifvet,
nämligen en järnväg. Jag har varit vittne till denna dualism mellan
sträfvandena hos Tornedalens finsktalande befolkning, som vill ha
järnvägen upp till hjärtat af finnbygden, och Haparandaintresset,
som vill ha järnvägen så direkt som möjligt ned till Haparanda. Stri¬
derna om denna järnväg ha ju pågått många, många år och striderna
och slagen ha varit heta, oupphörligt ha vi fått stanna och göra en liten
anhalt. Jag tycker nu verkligen, att dessa strider och dessa anhalter
kunde vara slut. Vi ha nu hållit på i 16 år, tror jag det är, med
denna järnväg, som ej borde ha tagit hälften så lång tid. Jag vill
i detta sammanhang endast påminna om, med hvilken snälltågsfart
den finska järnvägsfrågan blef löst; den finska järnvägen var ju fär¬
dig upp till Tornedalen redan år 1902, hade således redan då nått
Haparanda. Under hela denna tid ha den finsktalande befolkningens
intressen så småningom dragits öfver till den finska sidan; där ha
handelsintressena koncentrerats; där har man varit fäst genom språk¬
intresset, och där har slutligen släktintresset och dylikt växt sig allt
starkare och starkare. Jag tycker verkligen, att det kan vara på
tiden, att vi infria det löfte, som ständigt gifvits denna befolkning,
att vi verkligen i handling visa, att vi vilja gå den väg, på hvilken
med säkerhet svenskheten kommer dit och förvenskningen där uppe
blir verklig, nämligen genom att skaffa denna befolkning en järnväg.
Nu föreligga två olika förslag, det förslag, som herr Ekman
Tisdagen den 23 maj.
47 Nr 56.
omfattar, och utskottets förslag. Ja, mina herrar, om vi hade råd Ang. anlägg-
att tillmötesgå alla de olika kraf, som herr Ekman, för öfrigt myc- nins af stats'
ket välvilligt, vill tillmötesgå, så att man både tillgodoser Törne-
dalens intressen genom en särskild järnväg för själfva Tornedalen Kaningi m. m,
och vidare de handelsekonomiska och internationella intressena som (Forts.)
ligga i en direkt förbindelse mellan den svenska och den finska
banan — om vi, som sagdt, hade råd att tillgodose dessa intressen
på det sätt herr Ekman och reservanterna föreslagit, skulle jag gärna
gå med på deras förslag, men jag anser, att man icke har råd till
att, såsom reservanterna vilja, bygga en bredspårig bana från Lapp-
träsk till Karl Johans stad och Haparanda, eller ungefär 5 mil, och
sedan bygga en smalspårig bana från Lappträsk till Karungi och
vidare ifrån Haparanda till Matarengi, således en sträcka å 91/2
mil. Jag vill härvidlag, mina herrar, för det första påpeka, att det
icke föreligger några direkta, detaljerade förslag angående dessa före¬
slagna järnvägsbyggnader, utan där förutsättas ovillkorligen nya ut¬
redningar och undersökningar; för det andra fördyras järn vägsbyg¬
gandet genom en dylik splittring i dels en bredspårig bana å 5 mil
till Haparanda och dels ett smalspårigt järnvägsnät å 9 l/t mil med
hänsyn till Tornedalens intressen, och för det tredje innebär ett be¬
slut om byggande af en bredspårig bana till Haparanda ett före¬
gripande af de underhandlingar, som med nödvändighet måste förut¬
sättas för en sammanbindning mellan finska och svenska järnvägs¬
nätet, i och för träffandet af ett aftal och en öfverenskommelse, där
man icke på förhand vet, hvar slutpunkten kan komma att bestäm¬
mas. Om man nu däremot bygger järnvägen fram till Karungi och
därifrån vidare till Matarengi, så tillmötesgår man alla de förhopp¬
ningar och önskningar, som med afseende å denna järnväg finnas
hos befolkningen där uppe. Man möjliggör då äfven, att denna
bana kan byggas omedelbart, och man tillmötesgår vidare de önske¬
mål, som göras gällande från Haparandaintresset och från den inter¬
nationella trafikens synpunkt, nämligen att sammanbindningen med
den finska banan må ske så fort som möjligt, och slutligen tillgodo¬
ser man Tornedalens kulturella fråga. Alla dessa saker främjas med
det järnvägsförslag, som af Kungl. Maj:t framlagts och af utskottet
tillstyrkts. Herr Rydéns synpunkter äro fullkomligt träffande i sak
och fullkomligt analoga med de önskemål, som göra sig gällande
icke allenast hos Tornedalens befolkning, utan äfven för Sverige i
dess helhet. Då man således på den sidan har sett frågan såväl från
den kulturella synpunkten som från alla de andra synpunkter, som
här kunna anläggas, tvekar jag icke, herr talman, att i denna fråga
gifva min röst åt utskottets förslag. Jag ber att få understryka, att
hvarje dag, som går utan att denna järnvägsfråga verkligen föres
framåt, är en nationell förlust för oss, en förlust icke allenast ur
kulturell synpunkt, utan äfven med hänsyn till så många andra rena
lifsintressen för oss, att jag ber eder, mina herrar, att verkligen se
saken, sådan som den är, och icke gå med på en utredning, som
Nr 56. 48
Tisdagen den 23 maj.
Ang: anlägg- ytterligare skulle förhala denna frågas lösning, som dock nu fördröjts
mnfan^fråT en ^ ars c*enna fråga borde ju ha fått sin lösning för länge
Veittijärvi sedan, men af brist på samstämmande åsikter har dock så icke
Karungi m. m. kunnat ske. Genom att framdraga järnvägen till Karungi möjlig -
(Forts.) göres, att Haparanda stad fortast och säkrast får sin järnvägsfråga
löst, då väl ingen tvekan sedermera kan finnas om att draga fram
järnvägen längs älfven genaste vägen till Haparanda; och jag be¬
klagar lifligt, att utskottet ej nu kunnat reflektera å herr Berglunds
motion.
Man har här dragit fram de strategiska synpunkterna. Ja, om
herrarne följt med denna järnvägsfråga från början, ha herrarne
funnit, huru oändligt olika de militära myndigheterna ställt sig.
Än ha de förordat en järnväg från Lappträsk direkt till Haparanda,
än ha de förordat en sträckning från Lappträsk uppåt till Niemis,
Vitsaniemi, Korpikylä och Karungi, således fem olika linjer. När
man ser dessa olika åsikter framförda, hvar skall man då anse, att
det rätta ligger? Skall man icke då taga hänsyn till det, som för
oss är det allra viktigaste, nämligen dels det internationella intresset
och dels den stora kulturfråga, som det här gäller? Det är dock
icke så, som en ärad talare, herr Nilson i Örebro, här sade, att
det endast är 12,000 personer, som beröras af denna fråga, och att
däraf, om jag fattade honom rätt, 8,000 bodde ofvanför Karungi.
Denna fråga berör icke allenast dessa 12,000 personer, utan det är
oändliga framtidsmöjligheter, som öppnas genom järnvägens fram¬
dragande i Tornedalen. Tornedalens invånare äro, mina herrar, Norr¬
lands skåningar, och dessa Norrlands skåningar måste vi räcka vår
hand för att sätta dem i stånd att göra denna Tornedal till en korn¬
bod för hela den norrbottniska industribygd, som vuxit tipp i Kiruna
och i Gellivare och som undan för undan, såsom genom anlägg¬
ningarna vid Porjusfallen, går allt vidare och vidare nedåt. Det är
just ur dessa synpunkter, herr vice talman, som jag ber att på det
varmaste få yrka bifall till utskottes förslag.
Med herr Kronlund förenade sig herrar von Schéele, Persson i
Tällberg, Olsson i Älfdalsåsen, Rehn, Zimdahl, Mörtsell, Karlsson
i Mo, Bromée i Billsta och Lundgren i Varberg.
Herr Ekman i Mogård; Herr talman, mina herrar! Med
anledning af hvad som förekommit under debatten ser jag mig nöd¬
sakad att nu ytterligare säga några ord i denna fråga. Jag vet ju
mycket väl, att det icke är så särdeles populärt numera att i denna
kammare draga fram sparsamhetssynpunkten, och jag får ju gärna
vidgå, att den för mig varit den hufvudsakliga synpunkten i detta
fall. Syftet för mig har varit att åstadkomma dessa järnvägar, hvar¬
om nu är fråga, så billigt som möjligt, men på samma gång så, att
de på ett tillfredsställande sätt tillgodosåge ortsbefolkningens behof.
Detta syfte vinner man gifvetvis, om man tar det smalspåriga
49 Jir 56.
Tisdagen den 23 maj.
system, med en spårvidd af 0,6 meter, som i reservationen är före- Ang. anlägg-
slaget. Det är en väsentlig skillnad i anläggningskostnaderna mellan nin9 af s\aU'
detta system och tertiärbanorna. Tertiärbanorna äro, enligt hvad er- v bTa-frånri,
farenheterna från Tyskland gifvit vid handen, mer än 100 procent KarunTmm.
dyrare i anläggningskostnad. Jag har därför mycket svårt att förstå (Forts.)
herr Kronlund, när han säger, att vi icke ha råd att bygga dessa
banor å 0,6 meter. Det : är gifvet, att vi ha bättre råd att bygga
denna normalspåriga bana söderut från Lappträsk till Haparanda,
att alltså tillgodose dessa orters behof af järnväg, om vi kunna bygga
hela vägen från Lappträsk fram till Karungi och sedan därifrån norr-
och . söderut genom Tornedalen efter detta billigare system. Men
därtill kommer också, att när jag talar om tillgodoseende af Torne-
dalens behof af järnväg, menar jag därmed icke endast den norra
delen af Tornedalen, icke endast delen norr om Karungi, utan jag
menar också den del af Tornedalen, som sträcker sig från Karungi
söderut till Haparanda. Jag kan nu icke förstå, att man här kan
tala om, att äfven denna södra dels trafikbehof skulle blifva bättre
tillgodosedt genom Kungl. Maj:ts och utskottets förslag än med det
förslag, som jag här tillåtit mig företräda.
Det har nu visserligen sagts, att det icke skall dröja länge,
förrän äfven den södra delen af järnvägen blir byggd. Det är dock,
som min vän herr Nilson från Örebro sade, icke lätt att sia i denna
fråga, men vi kanske träffas om några år, och då måhända vi få
höra ifrån dessa trakter, att det var sorgligt, att vi icke hellre togo
denna 0,6 meters järnväg än att alltjämt af internationella och stra¬
tegiska . skäl gå och vänta på åstadkommandet af en bana mellan
Karungi och Haparanda. För min del har jag efter de upplysnin¬
gar, som jag erhållit, den tron, att det, om herrarne nu biträda ut¬
skottets förslag, kommer att dröja mycket länge, innan södra Torne¬
dalen s och Haparanda järnvägsfrågor lösas. Jag undvek i mitt första
anförande att tala något om öfvergången af Torne älf, och därför
både herr Rydén icke rätt, då han lade i min mun de orden, att
jag skulle ha sagt, att öfvergången skulle förläggas vid Haparanda.
Jag har fortfarande mycket svårt att yttra mig i den frågan, då jag
vet, att det är en sak, som man för närvarande icke borde tala så
mycket om, men det är dock visst, att jag ställer den frågan i sam¬
band med min innerliga öfvertygelse om, att det kommer att dröja
mycket länge, innan tertiärbanan mellan Karungi och Haparanda
blifvit färdig.
Herr Rydén talade särskildt om de ökade kostnader, som skulle
uppstå på grund af att man måste skaffa särskild materiell för dessa
smalspåriga banor och, såsom herr Rydén sade, äfven bygga en sär¬
skild reparationsverkstad. Den särskilda materiell, som användes vid
dessa. smalspåriga banor, är ju emellertid väsentligen billigare än
materiellen för normalspåriga järnvägar, och därtill kommer, att an¬
läggningskostnaden är afsevärdt mycket mindre. Någon särskild re¬
parationsverkstad behöfver, så vidt jag kan finna, icke byggas. Ma-
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 56. 4
Nr 66. 50
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
lån a från
Veittijärvi till
Karungi in. in.
(Forts.)
Tisdagen den 23 maj.
teriellen för dessa smalspåriga banor är ju af så liten typ, att den
utan någon som helst svårighet kan transporteras på den normal-
spåriga banan ned till Bodens reparationsverkstad. Äfven med in¬
beräknande af dessa transporter bli driftkostnaderna så låga, att dessa
transportkostnader i alla händelser inbesparas.
Det påpekades här af en talare, att det i alla fall förefanns en
sådan skillnad mellan de finska banornas spårvidd och de svenska,
att man icke behöfde frukta för, att den ryska rullande materiellen
skulle kunna gå in på de svenska banorna. Jag vet, att skillnaden
icke är så stor, att det möter några oöfverstigliga svårigheter, utan
genom ett ganska enkelt arrangemang kan man komma ifrån dessa
svårigheter, men visst är, att skillnaden mellan en bana med 0,6
meters spårvidd och de finska banorna är så stor, att där lyckas
man icke göra något sådant arrangemang.
Jag har i denna fråga haft de synpunkter, som jag från början
tillåtit mig angifva, nämligen önskan om att tillgodose trafikbehofvet
för Tornedalen i dess helhet på samma gång som Haparanda stads
behof af att få kommunikationer snarast möjligt, och slutligen ha
också de strategiska skälen beaktats. Jag har icke stor förhoppning
om, att kammaren i detta fall skall följa reservanterna, men jag har
en ganska stor förhoppning om att jag så småningom skall få ett
erkännande från de trakter, som frågan närmast berör, gående ut på
att, om vi denna gång hade följt reservanternas förslag, hade vi fått
denna kommunikationsfråga snabbare löst, än nu blifvit fallet.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Lindvall: Herr vice talman, mina herrar! Alltsedan Riks¬
dagen beslöt att fortsätta byggandet af norra stambanan har ju
hufvudmålet för detta byggande varit Tornedalen. Det har ju vidare
äfven varit meningen, att denna bana skulle byggas fortast möjligt.
Sträckan Lapp träsk—Veittijärvi är nu under byggnad. När man nu
står vid Veittijärvi, kan jag icke finna annat, än att man bör gå
den kortaste vägen fram till hufvudmålet, Tornedalen, att alltså fort¬
sätta banan fram de sju kilometer, som återstå till Karungi. Hvad
vilja nu reservanterna? Jo, de vilja att vi icke skola fortsätta med
att bygga den af Pdksdagen i fjol beslutade bansträckan Lappträsk—
Veittijärvi, utan i stället bygga en bana från Lappträsk till Karl
Johans stad och vidare till Haparanda och sedan bygga en smal¬
spårig järnväg upp genom Tornedalen. Dessa önskemal har jag icke
kunnat tillmötesgå inom utskottet. Det är mig obehagligt att åter¬
kalla ett beslut, som fattades i fjol, och således upphöra med att
bygga banan Lappträsk—Veittijärvi. Jag anser äfven, att sträckan
Lappträsk—Karl Johans stad är sådan, att banan där icke bygges i
Tornedalen, utan så att säga bakom densamma i en icke särdeles
befolkad trakt, som ur järnvägssynpunkt är mycket olämplig.
Hvad nu beträffar byggandet af en smalspårig bana ifrån Hapa¬
randa genom Tornedalen, borde jag kanske vara den förste, som
Tisdagen den 23 maj. 51
skulle rekommenderat användandet af ett sådant bansystem, tv jag
kanske har mer än mången annan af herrarne erfarenhet om, hur godt
och bra detta system är. Jag bär själf byggt en sådan bana på 50
kilometer, den blef mycket billig, den gick nämligen till 17,000 kronor
per kilometer. . Tänker man bygga en bana efter detta system, får
man med de afstånd, man i dessa trakter har att göra med, beräkna
kostnaderna till 20,000 kronor per kilometer. Den tertiärbana _
normalspårig — som här föreslås att byggas, skulle kosta 45,000
kronor per kilometer. Om man nu skulle bygga denna bana från
Haparanda till Matarengi, en längd af inemot 80 kilometer, skulle
det, om man använde det billigare bansystemet i stället för normal -
spång bana, bli en prisskillnad på nära 2,000,000 kronor. Oaktadt
detta har jag icke kunnat sluta mig till reservanternas förslag, då jag
anser, att staten icke nu här uppe i höga norden skall slå in på det
smalspåriga systemet,. ett annat system än det vi ha öfver hela vårt
land, det normalspåriga. Jag har icke kunnat vara med om detta
ehuruväl man skulle kunna tycka, att trafikbehofvet för Tornedalens
trafikområde med Torneälfven på ena sidan och de oländiga höjderna
pa den andra skulle kunna fyllas med en sådan bana, men, som sagdt,
med tanke, på de följder, som skulle komma, om man nu här uppe
skulle slå in på ett annat system — särskildt tänker jag på repara¬
tionsverkstad för vagnstocken, och alla andra obehag, som skulle visa
sig, om man byggde denna bana — har jag icke kunnat biträda
detta förslag, ehuru jag håller detta bansystem mycket högt. Jag
anser därför, att Kungl. Maj:ts förslag att bygga en bana från Veitti-
]ärvi till Karungi, en sträcka på 7,1 kilometer och vidare upp till
Matarengi är det klokaste, men vi böra först se tiden något an,
innan vi bestämma banans läggning från Karungi ned till" Hapa¬
randa och taga hänsyn till möjliga beslut från grannlandets sida.
Det kan icke hjälpas att Haparanda och denna del af Tornedalen
få vänta^ kanske ett par, tre år, innan denna sak kan ordnas. Jäv
ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.
Herr Rydén: Jag har begärt ordet endast för att delge kam¬
maren, att Första kammaren, i hvilken man ju befarat, att reserva¬
tionen skulle komma att bifallas, nyss utan votering bifallit utskot¬
tets förslag, och då böra väl de, som här haft militära och strate¬
giska betänklighetor mot utskottets förslag, låta dessa betänkligheter
falla, sedan äfven Första kammaren, som sagdt, bifallit utskottets
förslag.
Häimed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med
de därunder gjorda yrkanden framställde herr vice talmannen propo¬
sitioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på af-
slag, därå och bifall i stället till den af friherre Gripenstedt m. fl.
afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen; och blef utskottets hem¬
ställan af kammaren bifallen.
Sr 56.
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Veittijärvi till
Karungi in åt.
(Forts.)
Nr 56. 52
Tisdagen den 23 maj.
§ 11.
Ang. omorga¬
nisation af
navigations¬
skolorna.
Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets ut¬
låtande, nr 104, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation af navigationsskolorna samt tre i ämnet väckta mo¬
tioner.
I en till Riksdagen den 5 april 1911 aflåten, till statsutskottets
förberedande behandling hänvisad proposition, nr 167, hade Kungl.
Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
sjöförsvarsärenden för samma dag föreslagit Riksdagen att dels, med
indragning från och med den 1 augusti 1912 af de nuvarande na¬
vigationsskolorna i Visby, Karlshamn och Strömstad, godkänna i
propositionen intagna förslag till årlig stat för navigationsskolorna i
riket, att tillämpas från och med den 1 augusti 1912, samt till
villkor och bestämmelser för åtnjutande af de i staten upptagna
aflöningsförmåner, dels ock fatta vissa därmed sammanhängande
beslut.
Statsutskottet hade i samband härmed till behandling förehaft
nedannämnda tre inom Andra kammaren väckta motioner.
Uti motionen nr 353 hade herrar Hydén och Christiornson före¬
slagit, att Riksdagen ville godkänna Kungl. Maj ds proposition nr 167
med följande ändringar:
att navigationsskolornas omorganisation verkställdes i öfverens¬
stämmelse med de af chefen för sjöförsvarsdepartementet förra året
tillkallade sakkunnigas förslag i ärendet;
att staten för dessa skolor reglerades efter samma sakkunnigas
förslag;
att föreståndarne för navigationsskolorna tillsattes på förord¬
nande ;
att inspektören för dessa skolor utsåges inom navigationslärare-
kåren;
att inspektörens och föreståndarnas ordinarie lärarebefattningar
upprätthölles på sätt som fallet vore med rektorernas vid allmänna
läroverken ordinarie tjänster; samt
att sjöofficer icke finge anses kompetent att söka föreståndare¬
befattning på grund af tjänstgöring som informationsofficer vid någon
af flottans underbefälsskolor.
Vidare hade herr Broström m. fl. uti motionen nr 354 hemställt,
att Riksdagen måtte af slå Kungl. Maj ds förslag i hvad det af Båge
bibehållande af navigationsskolor uti Västervik och Gäfle, så att
landets hela navigationsundervisning blefve förlagd endast till skolor
Tisdagen den 23 maj.
53 Nr 56.
uti Göteborg, Malmö, Kalmar, Stockholm och Härnösand, samt att
statsutskottet måtte vidtaga de förändringar uti skolornas stat, som
af denna inskränkning uti deras antal föranleddes; och därjämte att
Riksdagen måtte uttala, att fullmakt icke borde utfärdas å före¬
ståndarebefattning, utan att densamma skulle uppehållas allenast på
förordnande för viss tid, högst fem år i sänder.
Slutligen hade herr linne i motionen nr 355 föreslagit, att Riks¬
dagen måtte med anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation af navigationsskolorna besluta, att vid hvarje af de
sju föreslagna skolorna en sjökaptensklass skulle inrättas, samt att
häraf föranledd ökning af anslagen till navigationsskolorna måtte
beslutas.
Uti mom. a) af förevarande utlåtande hemställde utskottet, att
Riksdagen måtte med anledning af Kungl. Maj:ts ofvannämnda
proposition och herrar Rydéns och Christiernsons motion nr 353
samt herr Broströms m. fl. motion nr 354 och med afslag å herr
Runes motion nr 355 besluta att med indragning från och med den
1 augusti 1912 af de nuvarande navigationsskolorna i Visby, Karls¬
hamn, Strömstad, Västervik och Gäfle godkänna vid momentet fo-
gadt förslag till årlig stat för navigationsskolorna i riket, att tillämpas
från och med den 1 augusti 1912.
Den af utskottet föreslagna staten skilde sig från Kungl. Maj:ts
förslag hufvudsakligen däri att utskottet föreslagit
indragning äfven af skolorna i Västervik och Gäfle samt till
följd häraf uteslutande ur staten af två föreståndaretjänster;
ökning af ordinarie lärartjänsterna vid navigationsafdelningarna
från 7 till 13; samt
minskning i vissa för extralärares undervisning beräknade ut¬
giftsposter.
Mot utskottets hemställan i mom. a) hade reservation afgifvits
af herr StarbäcJc, som ansett, att utskottet bort grunda sitt förslag
på bibehållande af skolorna i Västervik och Gäfle samt i anledning
häraf hemställa om godkännande af i reservationen intaget förslag
till stat för rikets navigationsskolor.
Efter föredragning af momentet gaf herr vice talmannen på be¬
gäran ordet till
Ang. omorga¬
nisation af
navigations¬
skolorna.
(Forts.)
Herr Starbäck, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Då
Riksdagen förra året afslog Kungl. Maj:ts proposition angående
Sr 56. 54
Tisdagen den 23 maj.
Ang. omorga¬
nisation af
navigations¬
skolorna.
(Forts.)
navigationsskolefrågans ordnande i riket, yttrade Riksdagen i sin
skrifvelse med anledning af detta beslut bland annat följande:
»Ehuru Riksdagen på grund häraf såsom ett önskemål ville upp¬
ställa, att ett mindre antal fullständiga navigationsskolor, än Eders
Kungl. Maj:t föreslagit, bibehölles, och att de öfriga indroges, för¬
klarade sig dock Riksdagen icke i frågans dåvarande läge kunna
bestämdt yttra sig om, i hvad mån en dylik indragning lämpligen
kunde realiseras särskild! med hänsyn till den andel, respektive
stadskommuner kunde hafva uti skolornas tillkomst.» Det var så¬
lunda Riksdagens mening, att hänsyn skulle tagas till de kostnader
och uppoffringar, som de olika städerna gjort i och för sina naviga¬
tionsskolor. Nu finner man emellertid, att utskottet kommit till ett
resultat, som enligt min mening i icke så ringa mån står i strid
mot denna Riksdagens mening och äfven mot Ivungl. Maj:ts upp¬
fattning. Det gäller nämligen frågan om, huruvida städerna Gäfle
och Västervik skola få behålla sina navigationsskolor eller icke. I
båda städerna hafva stora uppoffringar gjorts för att tillgodose under¬
visningen med byggnader och lokaler. Dessutom tillkommer det för¬
hållandet, att de ämbetsverk, hvilka yttrat sig i ärendet, marinför¬
valtningen och kommerskollegium, framhålla följande: »Då således
städerna Gäfle och Västervik genom uppförande af navigationsskole-
byggnader fullgjort det för erhållande af anslag för navigationsskolor
därstädes af Riksdagen uppställda villkor, synes mellan staten och
dessa städer hafva uppstått ett rättsförhållande, hvilket staten knap¬
past lärer kunna ensidigt upplösa. I hvarje fall torde det vara åt¬
minstone tvifvelaktigt, huruvida, i händelse genom anslagens indrag¬
ning navigationsskolebyggnaderna gjordes onyttiga för vederbörande
samhälle, staten skulle kunna undgå ersättningsanspråk från sam¬
hällenas sida.» Det är sålunda, såsom ämbetsverken här framhålla,
möjligt, att en eventuell process skulle kunna sluta så, att staten
ådömdes ersättningsskyldighet till dessa samhällen för navigations¬
skolornas indragning.
Med afseende å det samhälle, jag har äran representera, vill
jag inom parentes här också omnämna, att man sannerligen icke
får undra på, om detta samhälle känner liksom litet missbelåtenhet,
och icke så litet förresten, gentemot staten på grund af dessa för¬
hållanden. Det var icke många år sedan som i Gäfle ett synner¬
ligen dyrbart hus, den s. k. militärskolan, uppfördes för att tillgodose
ett statskraf. Kostnaden för byggnaden gick upp till 2—300,000
kronor, om jag icke minns fel. Den står nu tom och kan icke an¬
vändas, åtminstone har den hittills icke kunnat användas för något
lämpligt ändamål. Det förefaller under sådana förhållanden minst
sagdt något egendomligt, då de båda motionärerna, herr Rydén och
herr Christiernson, helt frankt påstå, att i så stora städer som Gäfle
och Västervik det icke lär möta hinder för att navigationsskolebygg¬
naderna skola kunna användas för något ändamål — hvilket säga
de naturligtvis icke, ty de kunna väl icke säga det, förmodar jag.
Tisdagen den 23 maj.
55 Sr 56.
Jag tror, att det kommer att bli ganska krångligt för dessa städer
att aptera sina dyra byggnader till något lämpligt ändamål, men
för herrar representanter nerifrån det rika Skåne spelar det natur¬
ligtvis icke någon roll, hur pass illa det kan bli ställdt i Västervik
och Gäfle.
Nu skulle jag emellertid vilja säga det, herr talman, att om
det endast vore dessa rent lokala förhållanden, som talade för sko¬
lornas bibehållande i Galle och Västervik, skulle jag icke vågat taga
kammarens tid i anspråk. Men vid genomläsandet af de sakkunni¬
ges utlåtande och ämbetsverkens utlåtande får åtminstone jag, som
ju kan anses ha en viss rätt att benämna mig själf pedagog, en
viss uppfattning om, att de rent pedagogiska intressena tala för, att
ämbetsverkens utlåtande, på hvilket Kungl. Maj:t har fotat sin fram¬
ställning, är det riktiga. De sakkunnige utgå nämligen ifrån, att i
de fyra högre klasserna elevantalet skall bli 30—35. Ämbetsverken
framhålla, att det just i dessa skolor mera än i andra statens skolor
linnes elever, som äro i behof af ständig personlig kontakt med den
som undervisar, ty elevmaterialet består af sådana, som en tid varit
ute på sjön och komma därifrån utan att ha vana vid sådant bok¬
ligt eller så beskaffad! intellektuellt arbete, som i dessa skolor be-
drifves, och att därför elevmaterialet är mer svårbehandladt. Jag
tror sålunda, att det kan vara krångligt nog att finna de synpunkter,
som de sakkunnige här framhållit, bärande, ty utgår man ifrån, att,
såsom ämbetsverken mena, elevantalet icke bör vara högre än 20—24,
komma i dessa skolor, som inrättas, parallellklasser snart att be-
höfvas; det blir då en särskild kostnad, som lägges på vederbörande
kommuners skuldror, hvad byggnaderna beträffar, men naturligtvis,
hvad lärarne beträffar, på statens.
Jag har sålunda icke kunnat biträda utskottets förslag. När
jag nu går att göra mitt yrkande, finner jag emellertid, att den
reservation, som jag här har fogat vid betänkandet, icke är möjlig
att yrka bifall till. Dels förekommer där ett tryckfel, nämligen att
navigationsskolorna i Västervik och Gäfle ingå bland dem, som skulle
strykas — det är en sak som är lätt att rätta — men på grund af
vissa förhållanden har också den summa, till hvilken jag kommit,
blifvit större än den af Kungl. Maj:t föreslagna. Jag finner mig
sålunda, på grund af dessa förhållanden, icke kunna framställa
yrkande på bifall till min reservation, utan ber att få ansluta mig
till Kungl. Maj:ts framställning. Jag anhåller sålunda, herr talman,
om bifall till Kungl. Maj:ts proposition.
Härpå anförde:
Herr Rydén: Herr talman! Jag ber att i denna punkt få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Jag erkänner ju gärna, att herr Starbäck är pedagog, men jag
är alldeles öfvertygad om, att han skall komma att stå ganska ensam
Avg. omorga¬
nisation af
navigations¬
skolorna.
(Forts.)
Kr 56. 56
Tisdagen den 23 maj.
Ang. omorga¬
nisation af
navigations¬
skolorna.
(Forts.)
inom den pedagogiska världen i fråga om den uppfattning, han här
gifvit uttryck åt och som närmast innehar, att det skall vara för¬
ståndigt att anordna ett skolväsen på det sättet, att man har många
och små och dåliga skolor i stället för att hafva ett fåtal större och
bättre organiserade skolor, ty det innebär realiter herr Starbäcks
förslag i denna fråga.
Om herrarne vilja se på sid. 17 i utskottets betänkande, fram¬
går däraf, att skolorna i Västervik och Gäfle ha varit synnerligen
ringa besökta. Det har varit år, då i navigationsskolan i Gäfle i
sjökaptensklassen icke funnits mer än 2 elever och i styrmansklassen
7, samt i skolan i Västervik i kaptensklassen 6 och i styrmans¬
klassen 3 elever. Jag måste ändock göra herr Starbäck och hvem
det vara månde den frågan: Är det förnuftigt att ha skolor inrättade
på det sättet, att man skall ha en hel lärarpersonal anställd för
att undervisa en klass med två elever? Det är ju alldeles orimligt.
Jag kan ju mycket väl förstå, att den som är representant för
Gäfle, liksom också den som representerar Västervik, här kommer
att med näbbar och klor förfäkta, att detta är pedagogiskt sedt en
praktisk och förnuftig anordning, men jag tror icke gärna, att de
skola få stöd för en sådan uppfattning annat än hos de rent orts-
intresserade kretsarna.
Jag ber sålunda att för min del få uttala min synnerliga till¬
fredsställelse med, att utskottet kommit till samma ståndpunkt i
frågan som gör sig gällande dels hos de sakkunnige och dels i de
motioner, som framförts af herr Broström samt af mig och herr Chri-
stiernson, nämligen om indragande af skolorna i Västervik och Gäfle.
Sedan skulle jag kunna ha litet att invända mot organisationen
i öfrigt, då denna organisation icke går fullt i öfverensstämmelse
med min motion. Särskildt har jag fäst min uppmärksamhet vid
att utskottet icke har velat gå med på att föreståndarne för naviga¬
tionsskolan skulle utnämnas för en tid af fem år. Nu kan jag
emellertid icke se något hinder på grund af Riksdagens beslut, därest
utskottets förslag här skulle bifallas, för Kungl. Maj:t att det oaktadt
bestämma, att föreståndarne skulle utses på viss tid. Det är alldeles
säkert, att därmed vunnes afsevärda fördelar. Om vi se på de all¬
männa läroverken, finna vi, att rektorerna där utses för fem år.
Förr i tiden utsågos rektorerna vid folkskolesminarierna på lifstid,
nu har man äfven där öfvergått till en tid af fem år, och jag tror,
att det ur alla synpunkter är lämpligt. Jag skulle kunna framföra
flera exempel, om jag icke af andra skäl finge afstå därifrån, exem¬
pel, som visade, att det skulle vara synnerligen lämpligt, att de ut¬
sågos på fem år i stället för på lifstid. I denna del skulle jag
alltså vilja yrka på en ändring i utskottets förslag, men jag har för
den stora vinsten att få ett fåtal bättre organiserade skolor afstått
från den mindre vinsten att få föreståndare utsedda för en tid af
fem år.
Hvad så herr Starbäcks yttrande i andra delen, nämligen be-
Tisdagen den 23 maj.
57 Nr 56.
träffande själfva staten, vidkommer, skall jag be att få fästa herrar-
nes uppmärksamhet på, att det är en fullkomlig volt, som herr
Starbäck här slagit nu, då han gått ifrån sin reservation och gått
in på Kungl. Maj:ts förslag. Ty Kungl. Maj:ts förslag upptar icke
mer än sju ordinarie lärare, medan däremot utskottets förslag upp¬
tar 13 ordinarie lärare. Herr Starbäck ville förut gå med på dessa
13 lärare, då han ansåg extralärarsystemet alldeles ohållbart, men
nu gör han, för att tillgodose Gäfle stads intressen, en saltomortal
från sin egen ståndpunkt öfver till Kungl. Maj:ts förslag.
Jag skulle kunna framlägga åtskilliga andra skäl, men jag
antar, att herr Rune kommer att framhålla de »pedagogiska syn¬
punkter», som tala för Västerviks skola, och då kanske jag får an¬
ledning att yttra mig på nytt, men för närvarande af står jag från
annat än att yrka bifall till utskottets förslag i nu föredragna punkt.
Herr Rune: Om herr Rydén väntat sig nöjet att få höra mig
påstå, såsom han trodde, att det skulle vara ur pedagogisk synpunkt
utmärkt, att det funnes en hel del små dåliga skolor, kommer han
att bedraga sig, ty det kan icke falla mig in att påstå, att det skulle
vara önskvärdt. Men jag förstår icke, hvarför han påstår, att en
skola, därför att den icke har så många lärjungar som en annan
skola, därför skulle vara dålig. Det beror väl på hurudana lärarne
äro. Jag ser saken på det sättet, att för att bibringa sjömanspoj-
karne en ordentlig navigationsskoleundervisning kräfves det ett viss
antal lärare och ett visst antal pojkar i de olika klasserna. Då antar
jag, att det från statens synpunkt icke kan spela så synnerligen stor
roll, hvar dessa skolor äro belägna. Det går ju i alla fall en lärare
åt att undervisa 20 å 24 elever, och om detta sker i Stockholm eller
i Västervik, tror jag icke har någon inverkan. Skulle det kunna ha
någon inverkan, vore det väl möjligen den, att det kan vara billigare
för eleverna att bo i Västervik, och det skulle till och med kunna
hända, att de kunna sköta sina studier något bättre och mera ostördt
där än i Stockholm. Men för öfrigt tror jag, som sagdt, att det icke
spelar någon roll. Säkert är, att det icke inverkar på kostnaderna.
Nu har det visserligen framhållits med stor styrka, att det inverkar
på kostnaderna på grund af utgifterna för undervisningsmateriellen.
Men hur är det då med dessa kostnader? Jo, härför får hvarje
skola ett anslag på som jag tror omkring 400 kronor till undervis-
ningsmateriell. Jag får då säga, att jag icke tycker, att det skulle
spela så stor roll, om man kunde spara in detta.
Jag vill icke säga, att jag här bestämdt yrkar på, att staten
skall hålla fast vid det aftal, som verkligen är ingånget mellan sta¬
ten och de städer, som byggt egna navigationsskolehus. Jag skall i
detta afseende dock för ro skull be att få säga herrarne, att det är
konstateradt, att Rikets ständer i underdånig skrifvelse den 13 feb¬
ruari 1841, med anhållan att navigationsskolor måtte inrättas i vissa
städer, däribland Gäfle, meddelat, dels att erforderliga anslag till
Ang. omorga¬
nisation af
navigations¬
skolorna.
(Forts.)
Nr 56. 58
Tisdagen den 23 maj.
Ang. omorga
nisation af
navigations¬
skolorna-
(Forts.)
dessa skolor anvisats, dels att ständerna vid berörda anslags med¬
gifvande fästat det villkor, att dessa städer borde bekosta de för
skolornas inrättande erforderliga hus och byggnader samt att, om de
ej inom viss föreskrifven tid fullgjorde denna skyldighet, den en
sådan stad tillerkända rättighet att få navigationsskola där anlagd
finge efter Kungl. Maj:ts godtfinnande å annan stad öfverflyttas.
Utaf detta sluter jag, att när städerna ha fullgjort dessa skyldig¬
heter, rättigheten att ha skolan emellertid icke bör tagas ifrån dem.
Men detta är en sak, som ju kan hjälpas upp med pengar, och jag
tänker mig också, att städerna i dylika fall komma med ersättningskraf.
Men hvad som däremot icke kan hjälpas med penningar, det är —
jag är öfvertygad därom — att det i fråga om sjöfartsnäringens ut-
öfvare, d. v. s. sjömännen, i vårt land kommer att visa sig ha men¬
liga följder att det dragés in så många skolor. Särskild! gäller det
den skola, som är förlagd i den stad, jag representerar, i en trakt,
där det finnes synnerligen stor skärgårds- och fiskarbefolkning. Om
det finnes en skola i den trakt där de äro födda och lefvat fram
sitt lif, äro de naturligtvis mera intresserade af att gifva sig in vid
och studera vid denna skola. Jag tror därför, att det ur sjöfarts¬
näringens synpunkt varit mycket riktigt tänkt af Kungl. Maj:t, när
Kungl. Maj:t ansett, att det är väl härd! att af landets tio skolor
draga in halfva antalet med detsamma, eller fem stycken.
Det är ur denna synpunkt, som jag ser saken. Jag har blifvit
öfvertygad om, att marinförvaltningen och kommerskollegium liksom
Kungl. Maj:t haft fog för denna åsikt, och jag vill erinra herrarne
om att i fjol, när denna fråga var före i kammaren, jag icke ytt¬
rade ett enda ord såsom representant för Västervik. Och hvarför?
Jo, därför att jag då icke hade stöd för den åsikt jag hysfe privat,
att det var lämpligt, att skolan där fick vara kvar. Jag hade icke
stöd för den åsikten och därför roade det mig icke att stå upp och
säga: »Mina herrar, ni få lof att ha skolan i Västervik kvar, ty där
bor jag.»
Men nu ligger frågan på annat sätt. Nu ha marinförvaltningen
och kommerskollegium, och man får väl tillerkänna åtminstone marin¬
förvaltningen sakkunskap på detta område, sagt, att det icke är
lämpligt, att man indrager skolorna i Västervik och Gäfle, och då
få herrarne förlåta mig, om jag tycker, att jag har fog för att fram¬
ställa mina yrkanden, äfven om det nu händelsevis är så, att jag
representerar en stad, som är intresserad af saken.
Jag skall, herr talman, icke yrka bifall till min i ämnet afgifna
motion, utan skall inskränka mig till att på de skäl, som nu anförts,
få instämma med representanten för Gäfle och yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.
Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet von Kru-
senstierna: Herr vice talman, mina herrar! Jag skall endast an-
59 Nr 58.
Tisdagen den 23 maj.
hålla att få tillägga några ord till den motivering, som jag i stats¬
verkspropositionen anfört för Kungl. Maj:ts förslag.
De två hufvudpunkter, i hvilka utskottets hemställan skiljer sig
från Kungl. Maj:ts proposition, äro dels beträffande skolornas antal
och dels beträffande fördelningen af lärarkrafterna, cl. v. s. förhållan¬
det mellan antalet ordinarie och extra lärare.
Hvad då först beträffar skolornas antal, torde starka billighets-
skäl tala för Kungl. Maj:ts proposition. Jag har icke ansett det nö¬
digt att i propositionen närmare utveckla dessa skäl, utan har i stäl¬
let anfört, hvad marinförvaltningen och kommerskollegium i detta
afseende framhållit.
Hvad beträffar frågan om skolornas antal, är det en synpunkt
utöfver den jag nyss nämnde, som jag ansett vara af betydelse,
nämligen den omständigheten, att vi nu gå att i navigationsskolorna
inrätta två stycken nya klasser, nämligen skepparklassen och tredje
maskinistklassen. Detta är en ny organisation och ingen kan nu
förutsäga, hvad omfattning dessa klasser komma att få. Det synes
mig då vara klokt att inför en sådan situation icke gå längre än
att man är säker på, att man har fast mark under fotterna. Jag
tror därför, med hänsyn till de ganska begränsade lokalutrymmen,
som förefinnas inom de olika skolorna — om man frånser Stock¬
holm, som ju har denna lokalfråga synnerligen väl ordnad — att
det är klokt att gå försiktigt till väga.
Den andra hufvudfrågan, i hvilken utskottets hemställan skiljer
sig från Kungl. Maj:ts proposition, är angående antalet ordinarie lä¬
rare. Denna fråga är dock af en relativt underordnad betydelse och
en ändring i de bestämmelser, som komma att reglera den saken,
är ganska lätt att åstadkomma, så att jag vill icke uppehålla mig
länge härvid. Men jag vill dock påpeka, att utskottets förslag synes
mig innebära ett sämre anordnande af undervisningen, såväl inom
sjökaptensklassen som inom skepparklassen, än hvad Kungl. Maj:ts
proposition gör. Och dessutom medför utskottets förslag en försäm
ring med afseende på skepparklassens undervisning i så måtto, att
dels antalet veckotimmar i denna klass kommer att blifva ganska
litet och dels undervisningen i ämnena matematik och navigation
icke kommer att blifva tillfredsställande. Jag har naturligtvis svårt
att bedöma den senare frågan, men myndigheterna hafva uttalat
denna uppfattning som sin bestämda öfvertygelse, och jag tror, att
de ha rätt i detta hänseende. Det är nog sant, att det kan blifva
svårigheter att skaffa extralärare med fast arfvode för skepparklassen,
som Kungl. Maj:ts proposition afser, men det torde dock icke vara
omöjligt. Och härvidlag synes mig, som om elevernas intressen borde
i främsta rummet tillgodoses.
Med hvad jag nu haft äran anföra har jag blott velat framlägga
de synpunkter, som för mig varit bestämmande i fråga om lämplig¬
heten af att följa utskottet; och hyser jag på grund af de skäl jag
Ang. omorga¬
nisation af
navigations¬
skolorna.
(Forts.)
Nr 56. 60
Tisdagen den 23 maj.
Ang. omorga¬
nisation af
navigations¬
skolorna.
■X Forts.)
åberopat den åsikten, att Kung].. Maj:ts proposition utgör en för na¬
vigationsskolorna och för staten bättre lösning än utskottets förslag.
Herr Thorsson: Herr vice talman! Det är ju ganska svårt att
bedöma en fråga af den beskaffenhet, som den nu föreliggande frågan
har, när man skall afgöra, hvilken af den ena eller andra formen, som
kan vara den bästa. Men då den föreliggande frågan var föremål
för fjolårets Riksdags behandling, uttalades det ganska allmänt redan i af-
delningen i utskottet och sedan hela vägen, att för att få en tidsenlig
undervisning bör man göra en afsevärd inskränkning af antalet skolor,
på det att man vid de återstående skolorna må kunna fästa de bästa
lärarkrafterna. Och det har förefallit mig, att det förslag, som blifvit
framlagdt af de sakkunnige, i det hänseendet bäst tillgodoser möjligheten
att kunna åstadkomma en duglig lärarkår.
Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet angaf nu
själf, att han hade svårt för att bedöma, huruvida det vore möjligt att
kunna anskaffa ett tillräckligt antal extralärare. Ja, det har det varit
också för oss, då vi behandlade denna fråga, som vi ansågo vara af ganska
stor betydelse. Vi hafva nämligen resonerat som så, att det kali
vara mycket svårt att få tillräckligt antal kvalificerade lärare för att
utbilda de lärjungar, för hvilka, på sätt i den kungliga propositionen
sid. 31 angifvits, inträdesfordringarna vid navigationsskolorna ställts
så låga som fordran på vanlig folkskoleunderbyggnad. Vid|_sådant
förhållande förefaller det mig, som om de lärare, hvilka där skola under¬
visa, böra äga icke endast det rent teoretiska underlag, som är erforder¬
ligt för att kunna meddela undervisning, utan äfven en ganska god fond.
af pedagogisk erfarenhet för att kunna taga hand om det material, som
de få under sin behandling, och lämna det den bästa undervisning. Yi
hafva trott, att det skulle vara möjligare att kunna skaffa denna mång¬
sidigt bildade lärarkår genom att gifva lärarne fastare anställning än
genom att uppamma ett större antal extralärare, hvilka lärare endast
gifva gästroller i skolorna för att vid första bästa tillfälle, när det erbju-
des dem ekonomiskt bättre anställning, lämna skolorna. Jag tror där¬
för, att det förslag, som utskottet här upptagit, hvari utskottet i hufvud¬
sak följt de sakkunnige i alla andra afseenden än i aflöningsfrågan, där
utskottet följt Kungl. Maj:ts förslag, är det som bäst tillfredsställer de
kraf, som man måste ställa på en skolorganisation, när man står i begrepp
att omorganisera densamma.
I» Nu har herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
anfört, att det för herr statsrådet i afsevärd grad varit rena billighets-
skäl, som talat för bibehållandet af skolorna i G-äfle och Västervik. För
min del vill jag säga, att det är naturligt, att hvarje samhälle får göra eu
uppoffring, då det vill tillsammans med staten så att säga åstadkomma
ett gemensamt framträdande, och särskildt i detta fall hvilar det på det
enskilda samhället att skaffa lokal och på staten att i öfrigt vidkännas
omkostnader för skolorna. Jag är den förste att erkänna, att vissa
billighetsskäl kunna tala för Kungl. Maj:ts ståndpunkt, men, när man
Tisdagen den 23 maj.
61 Nr 56.
står inför en omorganisation af denna art, få icke dessa billighetsskäl
vara afgörande, utan då får man se till, hvilken organisation som lämnar
staten det största utbytet för det ändamål, för hvilket staten årligen
lämnar understöd, och det förefaller mig, att de samhällen, som hafva
uppbyggt lokalerna för att däri inrymma navigationsskolor, böra få
underkasta sig samma bestämmelser som alla de samhällen, som hade
uppbyggt lokaler för de gamla elementarskolorna och som fingo afstå
från dessa skolor utan något egentligt vederlag från statsmakternas
sida. Det utvecklas särskildt på en sida i den kungliga propositionen
den uppfattning, som gjorde sig gällande, när man öfvergick från den
gamla läroverksorganisationen till den nya. Kungl. Maj:t betonar
bestämdt, att dessa synpunkter icke kunna vara afgörande i fråga om
omorganisationen af dessa läroanstalter.
Jag är för min del lifligt öfvertygad om, att den farhåga, som herr
statsrådet har, att man icke inom de nu afsedda skolorna skulle kunna
rymma det nya antalet lärjungar, som skulle tillströmma sedan man in¬
rättat nya klasser, är något öfverdrifven, så att den bör icke afskräcka
kammaren från att följa utskottets framställning i föreliggande fråga.
Ty det förefaller mig, att de samhällen, som få skolorna och påtaga sig
att skaffa nya lokaler, äfven få underkasta sig den ytterligare utgift,
som kan följa med att utöka dessa skollokaler,. Det håller icke riktigt
streck, såsom herr Rune anförde, att det blir samma kostnad, om man
undervisar en klass inom en skola eller flera. Det finns något, som he¬
ter inre fastare organisation och bättre utnyttjande af lärarkrafterna
och som är afsedt att vinnas med denna nya organisation. Vi hafva
från utskottets sida föreslagit, att de ordinarie lärarnas arbete skall
omorganiseras så, att man på det mest effektiva sätt kan uttaga deras
arbetskraft utan att behöfva anställa extralärare. Det förefaller mig,
att om en redan stor skola behöfver utvidgas med en ny klass, är det
därför icke sagdt, att man i och med denna utökning af skolans klasser
behöfver anställa hela det antal lärare, som är erforderligt för att få
undervisning i den nya klassen.
Jag för min del vill tillstyrka kammaren att bifalla statsutskottets
föreliggande utlåtande, hvartill jag, herr vice talman, ber att få yrka
bifall.
Herr Broström: Herr vice talman! Då jag är en af representan¬
terna för rikets förnämsta sjöstad, torde de ärade representanterna för
Västervik och Gäfle icke behöfva frukta, att, om jag icke kan ansluta
mig till deras åsikt, att man bör bibehålla skolorna på dessa platser,
detta beror på någon särskild afvoghet mot dessa samhällen, då det
torde vara ställdt utom all fråga, att Göteborg skall hafva sin naviga¬
tionsskola. Men jag har försökt att se denna fråga i stort och se den ur
hela sjöfartsnäringens intresse. Och därom torde icke vara något tvif¬
vel, att sjöfartsnäringen och dess utöfvare äro bäst betjänta af en stark
organisation och ett fåtal men goda läroverk för navigationsundervis-
ningen.
Ang. omorga¬
nisation af
navigations¬
skolorna.
(Forts.)
Nr 56.
62
Tisdagen den 23 maj.
Ang. omoiga-
nisation af
navigations¬
skolorna.
(Forts.)
Det är emellertid så, mina herrar, att det antal elever, som nu åt¬
njuter undervisning vid dessa läroverk, icke är så öfver höfvan stort.
Under den senaste femårsperioden har detta antal uppgått till 650, och
under näst föregående femårsperiod var antalet endast något öfver 600,
om jag icke missminner mig. Fördeladt på fem läroverk utgör detta
antal icke något öfver höfvan stort antal lärjungar. Tvärtom är det
ett ringa antal i förhållande till elevantalet vid öfriga läroverk.
Hvad sedermera vidkommer fördelningen af dessa läroverk utefter
vår kust, tror jag, att det är en ganska lycklig lösning, som stats¬
utskottet nu anslutit sig till. Det blir geografiskt sedt särdeles väl anord-
nadt med ungefär lika afstånd mellan de olika städerna, där skolor finnas.
Dessutom är tillbörlig hänsyn tagen till att undervisningen, såvidt det
är möjligt, förlägges till de större städerna, där eleverna kunna hafva
tillgång till att få studera skeppsbyggeri, att få deltaga i justering af
sjöfartsinstrument, så att de äfven få någon praktisk inblick i naviga¬
tion, innan de lämna läroverket. Det torde också bland rederinäringens
utöfvare icke råda mer än en mening därom, att i fråga om antalet
läroverk utskottet har träffat ett lyckligt val. Det är mig ett stort
nöje att till statsutskottet få uttala min tacksamhet för att utskottet på
detta sätt behjärtat sjöfartsnäringens kraf och gått till mötes den fram¬
ställning, som gjorts af de sakkunnige, som förra året voro utsedda af
Kungl. Maj:t.
När man ser på antalet läroverk, får man äfven taga hänsyn till
att det finnes en sak, som för just denna speciella undervisning är af
mycket stor betydelse, nämligen tillgång till åskådningsmateriell. Utan
att närmare känna till alla navigationsläro verken, vågar jag dock säga
att härvidlag är åtskilligt öfrigt att önska. Då jag häromdagen besökte
vår största och nyaste navigationsskola, den i Stockholm, slog det mig,
att den åskådningsmateriell, som användes på vissa områden, särskilt
för skeppsbyggeri — men äfven för maskinistundervisningen —- var
allt annat än modern. Det är en ganska dyrbar materiell, som behöfves
för navigationsundervisningen och maskinistutbildningen och det är af
stor betydelse för elevernas utbildning, att undervisningen bedrifves ra¬
tionellt med en modern materiell. Det är då klart, att om man skall
sönderdela undervisningen på alltför många läroverk, denna viktiga
del af den praktiska utbildningen måste komma att ganska betänkligt
åsidosättas.
Hvad beträffar organisationen af lärarkåren, så kan jag icke för¬
stå annat än att utskottets utlåtande uppvisar en väsentlig förbättring
af den kungliga propositionen, då ju utskottet har gifvit en mycket
fastare organisation åt lärarkåren genom inrättandet af ett betydligt
större antal ordinarie lärarplatser än hvad Kungl. Maj:t föreslagit.
Jag skulle gärna vilja instämma i det önskemål, som herr Rydén
uttalat, att man hade fått föreståndarne anställda på viss bestämd tid,
men då man ju har fått öfriga anspråk i hufvudsak tillgodosedda, som
man rimligen kan ställa på navigationsskoleundervisningen, så vill
jag icke framställa något yrkande i den riktningen, hur förmånligt jag
Tisdagen den 23 maj.
63 Nr 56.
än tror, att det hade varit, om utskottet hade upptagit motionärernas
förslag i detta hänseende.
Jag skall därför be, herr vice talman, att få uttala min anslutning
till utskottets yrkande.
Herr Nilson i Örebro: Den hemställan, som statsutskottet i
föreliggande utlåtande gör, ansluter sig principiellt till den mening, som
förlidet år var Riksdagens enhälliga, och ansluter sig också till den or¬
ganisation, som de särskildt tillkallade sakkunnige ha uppgjort. Dessa
sakkunnige utgjordes af general Wrangel som ordförande, skeppsreda¬
ren Lundgren från Göteborg, ledamot af denna kammare, föreståndaren
för Malmö navigationsskola Björling samt sjötekniska biträdet hos
kommerskollegium, sjökapten Bjarke. Sålunda synes man ha rätt att
utgå ifrån, att dessa sakkunnige voro i ordets eminentaste mening sak¬
kunnige. Dessa voro fullkomligt eniga därom, att det med hänsyn till
undervisningens resultat vore lämpligast, att en stark reducering gjor¬
des i skolornas antal.
Nu har man såsom stöd för en motsatt mening åberopat det utlå¬
tande, som afgifvits af kommerskollegium och marinförvaltningen.
Gentemot marinförvaltningens auktoritet tillåter jag mig att såsom
auktoriteter ställa sjöfartsnäringens målsmän, skeppsredarne Lundgren
och Broström i denna kammare jämte flera andra, och hvad kommers-
kollegii auktoritet angår, så vill jag erinra därom, att kommerskollegii
sjötekniska biträde anslutit sig till den organisation, som Riksdagen nu
inbjudes att godtaga. Den person inom kommerskollegium, som var
speciellt sakkunnig' på området, har sålunda icke delat kommerskollegii
uppfattning, utan för sin del hållit på den organisation, som stats¬
utskottet hemställer till Riksdagen att antaga. Vid sådant förhållande
anser jag för min del, att man står på synnerligen stark grund, när man
hemställer, att Riksdagen måtte bifalla hvad utskottet föreslagit.
Jag tillåter mig hemställa om bifall därtill.
Herr Lundgren i Göteborg: Herr vice talman, mina herrar! Jag
skall icke länge uppehålla diskussionen, utan ber blott att få påpeka ett
par punkter, som icke förut blifvit framhållna.
Då man skall beräkna behofvet af utrymme i de olika skolorna, bör
man utgå från det antal sjömän, som äro inskrifna på motsvarande
platser. Om vi då gå till Halland och Bohuslän, finna vi, att där finnas
10,456 sjömän inskrifna. I Skåne och Blekinge uppgår deras antal
till 7,925. Vända vi oss sedan till ostkusten, så se vi, att på hela Sveriges
ostkust finnas 12,846 inskrifna sjömän. Man har ju rätt att antaga, att
ett motsvarande antal navigationsskoleelever utgår från dessa olika
orter. Då skulle 18,381 sjömän falla på Göteborgs och Bohuslän, Hal¬
land, Skåne och Blekinge och 12,846 på Sveriges ostkust. Då ha vi
emellertid lämnat tre skolor kvar på ostkusten, nämligen de i Kalmar,
Stockholm och Härnösand, för ett antal af 12,846 inskrifna sjömän, un-
Ang. omorga
nisation af
navigations¬
skolorna.
(Forts.)
Xr 56. 64
Tisdagen den 23 maj.
Ang. omorga¬
nisation af
navigations¬
skolorna.
(Forts.)
der det att det finnes endast en skola i Göteborg och en i Malmö för ett
antal af 18,381 sjömän. Detta är siffror, som tala.
Anledningen hvarför ursprungligen så många skolor förlädes på ost¬
kusten var den, att förr en massa sjömän lågo hemma vintertiden i de
små sjöstäderna och då kommunikationer saknades, måste dessa inrätta
hvar sin navigationsskola. Dessa förhållanden föreligga nu icke längre,
ty först och främst går sjöfolket numera icke på detta sätt i vinterläger
i dessa småstäder, och vidare äro dessa nu rikligt försedda med kommu¬
nikationer, så att sjöfolket kan förflytta sig från den ena orten till den
andra.
Detta är ett praktiskt skäl, som icke hittills blifvit framhållet. Det
egentliga grundskälet till minskningen af antalet skolor har blifvit an-
fördt af herr Rydén och andra, nämligen en önskan att få undervis¬
ningen koncentrerad. Därom vill jag icke nu yttra mig, då så många
talare före mig ha haft sakrika uttalanden om den saken.
Det yttrades af herr statsrådet, att de nya skeppare- och maski¬
nistklasserna möjligtvis skulle kunna inverka på navigationsskolorna
på ett sådant sätt, att man borde gå fram med försiktighet. Ja, den
saken diskuterades mycket bland de sakkunnige, och vi kommo till
den bestämda slutsatsen, att genom inrättandet af skeppareklassen och
tredje maskinistklassen undervisningen för befälet och maskinisterna
skulle i så hög grad underlättas, att detta skulle möjliggöra ett min¬
skande af skolorna. Styrmän och befälhafvare å mindre fartyg, som
förut togo styrmansexamen, komma nu att aflägga skeppareexamen,
som tager kortare tid, och en hel del maskinister för småfartyg, som
icke behöfva den högre maskinistexamen, komma att taga tredje
maskinistexamen. Båda dessa kategorier ha endast en kort undervis¬
ningskurs, och sålunda kommer denna reform att lätta betydligt för de
högre kurserna.
Herr vice talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemstäl¬
lan.
Herr Starbäck : Herr vice talman, mina herrar! Jag förstår myc¬
ket väl, att representanten för Göteborg icke hyser någon afvoghet
mot Gäfle; det behöfver han icke alls försäkra. Men jag vill, till den
kraft och verkan det hafva kan, erinra, att trots den stora skillnaden
mellan Göteborg och Gäfle i storlek Gäfle dock är Norrlands största
stad, har sedan gammalt varit en stor handelsstad med rederier och
skeppsvarf och har sedan 1841 haft sin navigationsskola. Det torde i
alla fall vara tillåtet att tveka, huruvida det kan vara riktigt att beröfva
en stad och en landsdel en fördel, för hvilken de offrat ganska mycket,
i synnerhet som jag måste härvidlag hänvisa till hvad herr sjöministern
yttrat och vederbörande ämbetsmyndigheter uttalat. Det kan vara
tvifvel underkastadt, hvilket som här är det rätta. Jag kan icke|under-
låta att finna fog för denna min uppfattning däri, att den ene talaren
för och den andre efter utan att röna något mothugg stått upp och fre¬
dat sitt samvete genom att tala om: »Jo, för allt i världen, det ärrätt
Tisdagen den 23 maj. 65
såsom vi vilja.» Hvarför dessa långa tal? Ha vi så förfärligt godt om
tid, ha vi niga flera ärenden på föredragningslistan? Nej, mina herrar,
m tala för att freda edra samveten, och därför skall äfven jag, herr vice
talman, freda mitt samvete i det längsta och kommer därför att besvära
kammaren med en votering.
Herr Leksell instämde häruti.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr vice tal¬
mannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i föreva-
lande moment, dels ock på bifall till Kungl. Maj:ts proposition i denna
del; och förklarade herr vice talmannen sig anse svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för den förra propositionen. Då votering emeller¬
tid begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande vo¬
teringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
mom. a) af utskottets förevarande utlåtande nr 104, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej:
Sinner Nej, har kammaren bifallit Kungl. Maj:ts proposition i
denna del.
iu °™'Ö®tningen rned 155 ja mot 29 nej; och hade kammaren
alltså biiallit utskottets hemställan i förevarande moment.
Mom. b) — g).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
§ 12.
Ridare förekom till behandling bevillningsutskottets betänkande
nr 35, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med tulltaxa för inkommande varor, dels ock väckta motioner
rörande tullbevillningen.
Punkterna 1:6) och 2:6).
Kammaren biföll hvad utskottet i dessa punkter hemställt.
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 56.
Nr 56.
Ang. omorga¬
nisation al
navigations¬
skolorna.
(Forts.)
5
Nr 56.
66
Tisdagen den 23 maj.
Ang. utredning
om tullsyste¬
mets verlcnin-
gar m. m.
Punkten 3:o).
I samband med Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förord¬
ning med tulltaxa för inkommande varor hade bevillningsutskottet
bland andra motioner till behandling förehaft jämväl en af herr Eriksson
i Grängesberg in. fl. inom Andra kammaren väckt motion, nr 203, däri
föreslagits, att Riksdagen måtte besluta,
att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
låta skyndsamt verkställa en möjligast allsidig utredning rörande tull¬
systemets verkningar samt lämpligheten af dess afskrifning eller modi-
finering, hvarvid särskildt bolde beaktas, i hvad mån lifsmedelstullarna
till skada för befolkningens breda lager och till förfång för vårt lands
konkurrenskraft på världsmarknaden verkade till fördyring af lefnads-
kostnaderna, samt för Riksdagen framlägga de förslag, denna utredning
kunde föranleda; och
att likaledes hos Kungl. Maj:t anhålla att, i samband med denna ut¬
redning, måtte uppgöras en plan för att, dels genom besparingar 0Ci-
dels genom beredande af andra inkomstkällor för staten, ordna frågans
statsfinansiella sida, därest Riksdagen funne sig böra, sedan utredningen
förelåg, besluta lifsmedelstullarnas fullständiga afskaffande samt där¬
emot svarande eller eljest påkalladt borttagande af eller nedsättning
i öfriga tillsatser.
Uti förevarande punkt hemställde utskottet, att berörda motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Vid punkten fanns emellertid fogad reservation af herr Branting,
som hemställt att Riksdagen, med anledning af ifrågavarande motion,
måtte till Kungl. Maj:t aflåta skrifvelse af det i motionen föreslagna
innehåll.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter
Herr Branting yttrade: Herr talman, mina herrar! Den motion,
som är framförd af vår riksdagsgrupp genom herr Eriksson i Gränges¬
berg, afser, såsom vi alla känna, att det omsider skall företagas en full¬
ständig granskning af tullsystemets verkningar. Vi veta ju, att tull-
taxekommittén på grund af sin instruktion och väl också af sin samman¬
sättning icke företagit någon sådan pröfning, utan inskränkt sig till att
peka på det industriella uppsvinget som ett bevis för att vår ekonomiska
politik är riktigt lagd. i afseende på tullfrågan. Det är då nödvändigt,
att det åter och åter framhålles af dem, som icke kunna dela en sådan
uppfattning, att det har inträdt ytterst väsentliga förändringar, sedan
vårt tullsystem infördes. _ .
Vi måste ju ändå alla vara ense därom, att den situation, som radde
på 1880-talet, då den amerikanska spannmålsimporten öfversvämmade
Europa och sänkte] j ordvärdet samt_åstadkom, att i alla länder, där de
Tisdagen den 23 maj. 67 Nr 56.
jordbesittande klassernas politiska inflytande var af större betydelse, A.ng. utredning
en tullmur upprestes mot denna import — att denna situation, säger om
jag, icke längre är förefintlig, utan att i detta afseende liksom i så många mds verknin
andra inträdt helt nya förhållanden. Det har ju ägt rum sedan dess ^orte.7'
på jordbrukets område och äger alltjämt rum en omläggning från stor- ^
drift med produktion af spannmål, som förut var det bärande, till in¬
tensivt jordbruk, som alltmera utvecklat sig. Vidare ha vi en annan
sida af saken, som bör belysas, och som är af så ytterst stor vikt, nämligen
frågan hvilken inverkan tullarna ha på den snabba, onaturligt snabba,
kunde man kanske säga, utvecklingen af trust- och kartellväsendet,
en utveckling, som nar sin grund i kapitalismens egen natur, men som
till sina verkningar skarpes och ytterligare försvåras genom ett tullsy¬
stem, som anpassas efter dessa mäktiga intressegruppers önskningar och
behof. Vi ha kommit därhän, att vårt land blifvit ett af de dyraste
länderna, och det kan ingen, icke ens den argaste protektionist, på all¬
var bestrida, att lifsmedelstullarnas införande och bibehållande dock är
en medverkande orsak, låt vara vid sidan af andra, till detta förhållande.
Och den orimliga dyrheten att lefva här i landet neutraliserar i väsent¬
lig grad de lönestegringar, som arbetarklassen med möda och svårig¬
heter kämpat sig till, liksom det är gifvet, att det för vår exportindustri,
hvars utveckling vi måste befrämja så mycket vi kunna, är en lifsfråga,
att vi alltmera närma oss normala förhållanden i afseende på lefnads-
omkostnaderna.
Det är således klart, att det här föreligger reella, starka skäl för
den utredning, som vi nu närmast begära i denna sak. Man kan ju
säga, att vi icke behöfde en sådan utredning, utan att vi kunde direkt
uppställa och söka drifva fram en fordran på afskrifning af tullarna i
större eller mindre mån, särskilt af lifsmedelstullarna, med de konse¬
kvenser, som däraf kunde följa i afseende på industritullarna. Men
hela denna fråga är dock ett så inveckladt problem och hela vår läggning,
sådant statslifvet utvecklat sig, går så afgjordt på den linjen, att man
först skall ha utredning och en ingående utredning, innan stora och af¬
görande steg tagas, att det icke kan löna sig, att vi, som önska en för¬
ändring, söka komma fram på annat sätt i denna fråga än på utred¬
ningens väg. Och då är det ju å andra sidan gifvet, att det måste med¬
föra störa olägenheter, om man fördröjer igångsättandet af en sådan ut¬
redning.
Det är nödvändigt att någonting snart göres i denna sak. Det
svarar emot ett kraf, som reses allt bestämdare inom de breda lagren
af vårt folk. Det svarar också mot hela den situation, som inträdt på
arbetsmarknaden i och med det, att arbetsgifvarnes organisationer
framträdt som en stark faktor; förut, för ett fåtal år sedan, hade den
icke alls den betydelse, som den för när varande har. Så länge det kunde
gå för sig att neutralisera den ökade dyrheten, därigenom att arbetarne
tillkämpade sig lönestegringar, var enligt sakens natur tullfrågan icke
så brännande, som den eljest skulle varit. Då vi nu nalkas en tidpunkt,
då lönestegringar bli allt svårare att uppnå, måste dessa breda lager,
Kr 56. 68
Tisdagen den 28 maj.
Ang. utredning som klämmas på detta sätt mellan dyrtid och svårighet att uppnå högre
om tulhyste- jefnadsstandard genom högre löner, trängas tillbaka till att undersöka,
m'ar huruvida det icke vore möjligt att komma fram på andra vägar. Och
9(Forts.) därigenom blir enligt sakens natur dels kooperationen eu mera framskju¬
ten faktor i vårt ekonomiska lif, än förut varit fallet, och dels träder
tullfrågan med nödvändighet i förgrunden. Det är icke någon sorts
konstlad agitation, det är icke något den enas eller andras åtgörande
eller det ena eller andra partiets hållning, som därvidlag är bestämmande,
utan'det är djupt liggande orsaker, som drifva fram en ompröfning af
tullfrågan i vårt land. Det bör sålunda ej gå för sig för Riksdagen att
sluta öronen för de röster, som höjas i detta afseende.
Nu skall jag gärna erkänna — och jag har också gjort det i min re¬
servation — att ställningen för närvarande är för Riksdagen en smula
ömtålig, när tyska traktaten just nu behandlas af den tyska riksdagen.
Men äfven med all önskvärd hänsyn tagen till detta faktum, så måste
vi dock i första hand se på de stora folklagrens intressen i vårt land i
dessa afseenden. Och med fästadt afseende vid den anordning med
långa utredningar, som vi ha här i landet, och vid den grundlighet,
hvarmed vi pläga gå till väga i dessa saker, så är det så mycket mera
nödvändigt, att vi icke förspilla tiden, när det gäller att börja eu sådan
utredning. Därför har jag för min del icke kunnat böja mig för de
opportunitetsskäl, som utskottet anfört gentemot motionens upptagande
till realpröfning. Fastän jag erkänner deras förefintlighet och äfven i
viss mån deras betydelse, har jag dock icke kunnat låta mig föras så
långt, att jag erkänner, att dessa skäl äro absolut afgörande. Jag
måste fastmer göra gällande, att det är så viktigt för vårt folk, att denna
utredning snart kommer i gång, att en opinionsyttring bör komma till
stånd angående nödvändigheten af att denna fråga skyndsamt upptages
till allvarlig pröfning.
Under sådana förhållanden kan jag, herr talman, icke annat än
bestämdt påyrka bifall till den af mig vid betänkandet i denna punkt
fogade reservationen, hvilken sammanfaller med vår riksdagsgrupps
yrkande i den afgifna motionen. Den går ut på en utredning, en all¬
sidig pröfning af denna stora fråga. Jag tror det vore klokare, att
Andra kammaren uttalade sig för denna sak redan nu, än att dröja där¬
med, och alltså skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till reserva¬
tionen.
I detta anförande instämde herrar Borg, WMerg, Persson i Stock¬
holm, Wavrinsky, Svensson i Nyköping, Eriksson i Grängesberg, Lind¬
berg, Strömberg, Larsson i Västerås, Rundgren, Lindblad, friherre Palrn-
stierna och Söderberg i Stockholm.
Vidare yttrade:
Herr Röing: Herr vice talman! Lika litet som bevillningsutskottet
skall jag tillåta mig att här vid detta tillfälle ingå på de skäl, som
69 Nr 56.
Tisdagen den 23 maj.
foranledt de ärade motionärerna att vid innevarande års riksdag fram¬
komma med sin motion. Jag vill endast framhålla, att anledningen
till att vi frihandlare, utom herr Branting, ha kunnat förena oss med
protektionisterna i utskottet i denna hemställan, är denfuppfattning
som vi uttalat i motiveringen af utskottsbetänkandet, att vi anse den
närvarande tidpunkten vara allt annat än lämplig för beslut omen sådan
utredning, som nu blifvit af motionärerna ifrågasatt. Och liksom herr
Branting nyss i sitt yttrande framhöll, så har han i sin reservation äfven-
iedes medgift, att det icke skall från hans sida bestridas, att den just
nu förläggande situationen gör det ganska förklarligt, att utskottet nu
afböjt en reahtetsbehandling af motionen.
H Af detta skäl tillåter jag mig, herr vice talman, yrka bifall till ut-
skottets hemställan.
Herr Vennersten: Äfven jag ber att få säga några ord med anled¬
ning af herr Brantings anförande nyss. I likhet med den föregående
tataren har äfven jag inom utskottet ansett, att tidpunkten icke var
inne att ga med på en sådan undersökning, som herr Branting föreslagit.
Oet är naturligtvis dessutom för mig betydande och tungt vägande skäl
åt annan art, som göra, att jag äfven rent principiellt motsätter mig en
dyim undersökning.
, laS emellertid icke kan finna tillfället lämpligt att nu ingå på
något bemötande af hvad herr Branting anfört, så vill jag inskränka
mig tul att. säga, att jag för min del icke skulle vilja vara med om att
rubba den jämnvikt, som vi nu lyckligt uppnått mellan jordbruket och
industrien.
Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr vice talmannen,
i enlighet med de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner
^ utskottets hemställan samt vidare på afslag därå och
bifall i stallet till den af herr Branting afgifna, vid punkten fogade re-
servationen; och fann herr vice talmannen den förra propositionen vara
med öfvervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid af herr
Bran ting, till följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs denna
omrostnmgsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemstäl¬
lan i punkten 3:o) af utskottets förevarande betänkande nr 35, röstar
rf <3, j
Deri, det ej vill, röstar
Nej;
i..„Vin1n®r]^ei' har kammaren, med afslag å utskottets berörda hem¬
ställan, bifallit den af herr Branting afgifna, vid punkten fogade reser¬
vationen.
Ang. utredning
om tullsyste¬
mets verknin¬
gar m. m.
(Fort».)
Er 56. 70
Om ändring i
förordningen
<ingående till¬
verkning af
brännvin m, m.
Tisdagen den 23 maj.
Voteringen utvisade 124 ja mot 57 nej, vid hvilken utgång kamma¬
ren således bifallit utskottets hemställan.
[ § 13.
Härefter förelåg till afgörande bevillningsutskottets betänkande,
nr 36, i fråga om dels särskild afgift för brännvin, som tillverkas vid
bränneri under tid, då vissa utländska råämnen där användas, dels och
särskild skatt å dylika ämnen, använda vid tillverkning af stärkelse.
Under åberopande af utdrag af statsrådsprotokollet för finansären¬
den för den 17 februari 1911 hade Kungl. Maj:t i proposition nr 90 af
samma dag föreslagit Riksdagen att besluta, att från och med den dag,
som af Kungl. Maj:t bestämdes,
dels de i 3, 8, 13 och 33 §§ i förordningen angående tillverkning af
brännvin den 11 oktober 1907 meddelade föreskrifter angående använd¬
ning af majs för brännvinstillverkning samt särskild afgift för brännvin,
som tillverkades vid bränneri under tid, då majs där användes, skulle
gälla jämväl maniokarot och andra väsentligen lika stärkelserika, ut¬
ländska ämnen samt brännvin, som tillverkades vid bränneri under
tid, då maniokarot eller andra ämnen af omförmälda slag där användes,
dels ock förordningen angående särskild skatt å majs, använd
vid tillverkning af stärkelse, den 6 mars 1908 skulle äga tillämpning ä
maniokarot och andra väsentligen lika stärkelserika, utländska ämnen,
använda vid sådan tillverkning.
I anledning af berörda proposition hade inom Riksdagen väckts
två likalydande motioner, den ena inom Första kammaren, nr 98, af
herr Nilsson och den andra, nr 330, inom Andra kammaren af herr
Jönsson i Boa, uti hvilka motioner föreslagits, att Riksdagen måtte-
besluta dels sådan ändring i 13 § i förordningen angående tillverkning
af brännvin, att för brännvin, tillverkadt vid bränneri, där majs, ut¬
ländsk potatis, maniokarot eller andra väsentligen lika stärkelserika
utländska produkter inmäskades, tillverkaren måtte påföras en .sär¬
skild afgift af 10 öre för hvarje beskattningsbar liter af normalstyrka,
samt öfriga ändringar i förordningen angående tillverkningen af bränn¬
vin, som däraf kunde nödvändiggöras, och dels sådan ändring i förord¬
ningen angående särskild skatt å majs, använd vid tillverkning af stär¬
kelse, att vid användning af majs, utländsk potatis, maniokarot^ och
andra väsentligen lika stärkelserika utländska produkter, för dessa
skulle erläggas en särskild afgift af 10 öre per kilogram.
Utskottet hemställde,
Ro) att Riksdagen ville i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande
proposition besluta, att----(lika med Kungl. Maj :ts förslag)
____stärkelserika, tullfria utländska ämnen, använda vid sådan
tillverkning;
Tisdagen den 23 maj.
71 Nr 56.
2:o) att Riksdagen måtte i anledning af ofvanberörda motioner Om ändring i
besluta, att från och med den dag, som af Kungl. Maj:t bestämdes, /'orordnmgen
dels 13 § i förordningen angående tillverkning af brännvin den 11 “läkning af
oktober 1907 skulle erhålla följande förändrade lydelse: brännvinm.m.
1. Har---- tillverkning.
2. Har---liter.
3. De---af gifter na.
4. För brännvin, tillverkadt vid bränneri under tid, då jämlikt
anmälan enligt 8 § 1 mom. majs eller utländsk potatis där användes för
brännvinstillverkning, skall tillverkaren påföras en särskild afgift af 8
öre för hvarje liter. Denna afgift inbetalas förskottsvis till länssty¬
relsen, dock hvarje gång för minst 10,000 liter; för mycket erlagd af¬
gift restitueras efter tillverkningsrättens upphörande på därom af till¬
verkaren gjord framställning.
5. Hvad---riket.
dels 2 § i förordningen angående särskild skatt å majs, använd vid
tillverkning af stärkelse, den 6 mars 1908£skulle erhålla följande för¬
ändrade lydelse:) v'
r" 2 §.
För majs, som användes vid tillverkning af stärkelse, skall erläggas
en särskild skatt med åtta öre för hvarje kilogram, dock att skatt skall
erläggas för minst femhundra kilogram majs i medeltal för hvarje
helgfritt dygn af den tid, under hvilken majsafverkning på grund af
tillståndsbevis må äga rum.
samt
3:o) att herrar Nilssons och Jönssons i Boa motioner, i hvad de
icke vore besvarade genom hvad utskottet här ofvan hemställt, icke för
närvarande måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Uti en vid punkten 2:6) fogad reservation hade herrar Bromée i
Billsta, Kvarnzelius, Röing, Eriksson i Grängesberg och Wilson tillkänna-
gifvit, att de icke kunnat biträda utskottets förslag i hvad det afsåge
ändring af § 2 i förordningen angående särskild skatt å majs, använd
vid tillverkning af stärkelse den 6 mars 1908, samt förklarat sig in¬
stämma i utskottets hemställan under punkten 2: o) i endast i hvad an-
ginge ändring af 13 § i förordningen angående tillverkning af brännvin.
Punkten 1:6).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Härefter föredrogs punkten 2:o); och yttrade därvid
Nr 5ti. 72
Tisdagen den 23 maj.
Om ändring
förordningen
angående till¬
verkning af
brännvin m. m
(Forts.)
* Herr Jönsson i Boa: Herr vice talman, mina herrar! Då jag
tillät mig väcka en motion i den föreliggande frågan, så var syftet ute¬
slutande att gifva ett nödigt skydd åt den inhemska potatisodlingen mot
.utländsk konkurrens. Ehuru bevillningsutskottet ansett sig icke till
fullo kunna tillstyrka min motion, vill jag dock till detsamma uttala
mitt tack för den välvilja, hvarmed det behandlat densamma.
Jag kan dock ej annat än uttala mitt beklagande af att utskottet
ej redan nu velat föreslå lämplig skatt för utländsk potatis, använd till
stärkelse. Då emellertid utskottet i sin motivering erinrat om Riksdagens
skrifvelse af 1907 och synes hålla för sannolikt, att Kungl. Maj:t, då nu
tyska handelstraktaten ej längre synes lägga hinder för Riksdagens då
uttalade önskan, skall till nästa års Riksdag inkomma med förslag i
ärendet, så vill jag endast nu understryka detta och uttala en varm väd¬
jan till Kungl. Maj:t att behjärta dessa af utskottet gjorda uttalanden.
Vid utskottsbetänkandet finnes emellertid fogad en reservation,
som jag med några ord anser mig böra bemöta. Reservanterna säga i
sin motivering, att, då Kungl. Maj:t icke föreslagit någon förhöjning af
skatten för majs, som användes vid tillverkning af stärkelse, och icke
heller motionärerna förebragt någon som helst motivering för nödvän¬
digheten af sitt yrkande, reservanterna icke kunnat biträda utskottets
förslag i hvad det afser ändring af 2 § i förordningen angående särskild
skatt å majs, använd vid tillverkning af stärkelse. Jag tillåter mig
erinra, att vid den föreslagna skattesatsen för majs motionärerna anfört,
att nuvarande tullsats å majs upphör den 1 december innevarande år.
Då Riksdagen år 1907 beslöt att nedsätta tullen på majs från 3,70 till
1,50, aflät Riksdagen samtidigt en skrifvelse till regeringen med begäran
om förslag angående skatt på majs, använd till stärkelseberedning,
och 1908 beslöt Riksdagen att åsätta dylik skatt af fem öre pr kilogram.
Det synes oss därför, som om, när nu tullen helt försvinner, det vore
lämpligt att ytterligare stärka denna skattesats.
Hvad maniokaroten vidkommer, så kan ifrågasättas, om den af
utskottet föreslagna skattesatsen är tillräcklig för att skydda den in¬
hemska potatisen, då man besinnar, att denna rot innehåller ej mindre
än 80 å 85 % stärkelse. Beräknar man, att 100 kilogram maniokarot
kosta 12 kronor och att dessa 100 kilogram gifva ett utbyte af 80 kilo¬
gram stärkelse till pris af 25 öre pr kilogram, så gör detta 20 kronor.
Om nu priset på maniokaroten är något lägre, så kan densamma med
fördel användas. Skulle man nu endast beräkna en skattesats af fem
öre, så torde häraf med önskvärd tydlighet framgå, huru ödesdigert
detta skulle blifva för den inhemska potatisodlingen. Stärkelsefabriker
för användning af maniokarot komme gifvetvis att anläggas vid våra
kuststäder och komme att fylla hela landets behof af stärkelse. Svenska
stärkelsefabrikernas förening har också beaktat den stora fara, som fin¬
nes därför, och har i skrifvelse till Riksdagens bevillningsutskott bland
annat anfört följande: »Föreningen anser, att den fria importen af majs,
som kommer att taga sin början den 1 december, och hvars verkningar
säkerligen på flere sätt blifva omgestaltande inom det svenska jordbro-
Tisdagen den 23 maj.
73 Nr 56.
ket, kömmcr att på potatisodlingens område verka förstörande och Om ändring i
omojliggora dess fortbestånd. Sak samma med maniokaroten, hvilken förordningen
till följd af dess höga till 85 % uppgående stärkelsekalt helt Naturligt an9d,mde m'
I ?e lndustri.er> hvarest densamma kommer till användning, skulle ut- brännvin v^m
tränga den inhemska potatisen. Kommer så härtill stärkelsehandte- (Forts.)
ringens redan nu så tryckta läge och den stora öf verproduktion, som fin¬
nes sa mses lätt den stora fara, som hotar, därest utländska produkter
med^hog stärkelsekalt komme att importeras och för detta ändamål an-
vanaas.» Pa grund häraf _ tillstyrker föreningen bevillningsutskottet
att antaga de skattesatser jag tillåtit mig föreslå.
\ i motionärer hafva äfven anfört, att det icke från någon synpunkt
med berattigadt intresse kan vara önskvärdt, att brännvin eller stär-
kelse tillverkas af utländska produkter, utan dessa handteringar i huf¬
vudsak höra vara afnämare för den inhemska potatisodlingen i den mån
den icke kan konsumeras. Här äger ju en allmän sträfvan rum att be-
fordra nykterhetsintresset och motarbeta konsumtion och tillverkning
åt brännvin. I många orter har också stärkelsehandteringen tagit ett
glaajande uppsvinga Då nu brännvinskonsumtionen synes minskas så
kan naturligtvis ej i denna handtering användas de nu däri ingångna
mängder ai potatis, utan potatisodlaren måste söka andra utvägar för
dess användning och dess naturliga afnämare bli då stärkelsefabrika-
tmnen. _ Det synes mig därför, som att man genom att skydda denna
ia bror a tion mot utländsk konkurrens bör göra den bärkraftig för att
den så småningom skall kunna finna användning för all den potatis
som ej kan inom landet konsumeras.
, ^ 8rand hvad jag anfört skall jag tillåta mig yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman, mina herrar! Som
aerrarne finna, har jag jämte fyra andra af de utskottsledamöter, som
deltagit i fra,gans behandling, i denna punkt icke kunnat biträda utskot¬
tets hemställan.
. . Motionären liar nu försökt att här något mera fylligt än han gjort
i sm motion motivera sin mening, men jag kan ändock icke finna annat
an att det fortfarande finnes goda skäl för vårt yrkande.
_ Kungl. Maj:t har, som bekant, föreslagit, att den extra afgift, som
för närvarande utgår för majs, som användes vid bränneri- och stärkelse-
fabnk skall utgå äfven för maniokarot och andra lika stärkelserika
utländska ämnen. I sitt tillstyrkande af denna Kungl. Maj:ts propo-
snion ar utskottet, såsom herrarne finna, fullständigt enigt.
Härutöfver ha emellertid motionärerna, som bekant, föreslagit
en höjning af den extra beskattningen från fem till tio öre både för bränn¬
vin, tillverkadt af dylika utländska råvaror, och för till stärkelsebe¬
redning afsedda utländska produkter. Gentemot motionärernas
framställning ber jag att först och främst få framhålla, att denna siffra,
tio ore synes väl så hög äfven när det gäller brännvinstillverkning!
Detta har äfven varit utskottets mening, hvarför utskottet, som ansett
Jir 50. 74
Tisdagen den 23 maj.
Om ändring i en viss höjning önskvärd, gått med på en sådan men stannat vid åtta
förordningen öre Enligt min uppfattning bör man icke låta samma princip tina m-
angående till- ' när det „ä]ler stärkelse, som när det gäller brännvin, ty hvad som
går an vid brännvinstillverkning kan icke gå an vid stärkelsefabnka-
(Ports.) tionen. Jag går så långt, att jag i värsta fall kunde vara med om till
och med ett rent förbud mot att importera utländska raamnen tor att
användas vid tillverkning af brännvin, så att bränn vinsfabrikanter na
skulle bli nödsakade att använda uteslutande inhemska råämnen. Men
när det gäller andra fabrikationsgrenar, konsumtionsartiklar för indu¬
strien eller allmänheten, måste man taga hänsyn till, huruvida skatten
afsevärdt fördyrar tillverkningen och huruvida det är absolut nödvän¬
digt att eu sådan förhöjning äger rum. . „ , .
Motionärerna ha för sitt yrkande om höjning af tillverkmngsafgif¬
ten för stärkelse icke förebragt något som helst skal, utan inskränkt sig
till att framhålla,fatt denna borde höjas i samma grad som vore fallet med
afgiften för brännvinstillverkning. Jag skall be att till yttermera visso
få peka på att motionärerna i klämmen till sin motion påyrka, att äfven
skatten för utländsk potatis skall sättas till tio öre. Såsom vi veta,
får för närvarande utländsk potatis användas vid stärkelsefabrikation
utan att särskild skatt därför behöfver utgöras. Sålunda ha motio¬
närerna här gjort ett hopp från 0 till tio öre per kilogram. Nar lo da
veta, att svensk potatis af stärkelsefabrikerna kan köp as för 3,=>o a 4
kronor för 100 kilogram, och skatten skulle bil 10 kronor för 100 lalo-
wram, så synes det mig, att man verkligen får taga motionärernas
siffror med en viss försiktighet. Nu har det sagts mig; af motionärerna,
att dessa siffror när det gäller potatis ha kommit in af förbiseende,
och jag vill gärna tro detta deras påstående. Men när vi skulle behandla
frågan, syntes det oss i alla händelser, som om, äfven bortsedt från detta
motionärernas förbiseende, icke några skäl förebragts, som ådagaiade
nödvändigheten att vid stärkelsefabrikationen vidtaga, någon höjning
i den nuvarande skattesatsen fem öre. Om för en dylik åtgärd verk¬
ligen skulle förefinnas tvingande skäl, synes det oss äfven synnerligen
märkvärdigt, att icke Kungl. Maj:t framkommit med något förslag i
ämnet. Den regering, vi nu ha, har väl ändock icke visat sig sa slo
för de svenska näringarnas intressen, att om här verkligen förelåge ert
absolut nödtvång för den ifrågavarande industrien att erhålla detta
skydd, regeringen icke skulle till Riksdagen inkommit med före. ag
i ämnet. Yi ha således fått den uppfattningen, att här icke före¬
ligga så tvingande skäl som motionärerna vilja göra gällande.
Det är på dessa grunder, som vi icke kunnat vara med på motionä¬
rernas framställning ens i den modifierade form, som utskottet gifvit
densamma. Då artikeln stärkelse är ett halffabrikat, som i stor utsträck¬
ning användes i en hel del af våra öfriga industrier, får man icke förhyra
denna vara mer än som visas vara alldeles nödvändigt.
Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till vår reservation
i punkt 2. Den afser, som bekant, ingen ändring af utskottets hemstäl¬
lan i hvad denna gäller skatten för bränvinstillverkning, utan afser en-
75 Nr 56.
Tisdagen den 23 maj.
däst ett vidhållande af status quo, det nuvarande tillståndet, i fråga om
stärkelsefabrikationen.
Herr Larsson i Klagstorp: Herr vice talman, mina herrar! Då
jag vid behandlingen af denna fråga varit med om det slut, hvartill
utskottet kommit, skall jag be att med några ord få angifva skälen där¬
för äfvensom försöka bemöta de invändningar, som herr Eriksson i
Grängesberg gjort mot utskottets hemställan.
Förevarande utskottsbetänkande är föranledt af en kunglig propo¬
sition, hvari Kungl. Maj:t föreslår ändring i tvenne redan befintliga
förordningar, dels i den förordning, som gäller särskild skatt å brännvin,
tillverkadt af utländska produkter, och dels i den förordning, som gäller
särskild skatt å råvara, som användes för tillverkning af stärkelse. Då
icke någon anmärkning mot utskottets betänkande är gjord med anled¬
ning af utskottets hemställan i den första af punkterna, skall jag icke
sysselsätta mig med den frågan, utan hufvudsakligen beröra förord¬
ningen angående skatt på råämnen, som användas för tillverkning af
stärkelse.
Jag torde kanske få lof att återföra i herrarnes minne något af denna
förordnings förhistoria. Såsom lierrarne torde minnas, så behandla¬
des frågan om skatt på fin stärkelse eller skatt på råvara, hvaraf stärkelse
skulle tillverkas, i denna kammare år 1907, då tvenne olika motioner
här i kammaren aflämnades i syfte att få till stånd någon förordning,
hvarigenom man skulle försvåra användningen af i synnerhet den
tyska potatisen men äfven användningen af majs för tillverkning af
stärkelse. Vi torde också komma ihåg, hurusom båda kamrarna en¬
hälligt affärdade en skrifvelse till Kungl. Maj:t, hvari de begärde utred¬
ning om skatt antingen på råvaran eller också på den färdiga stärkelsen,
som tillverkats af utländska produkter. Vi torde också minnas, huru¬
som Kung!. Maj:t sedan vid 1908 års riksdag återkom till Riksdagen med
en utredning och föreslog antagandet af en ny förordning, hvarigenom
en särskild skatt af 5 öre per kg. skulle åsättas majs, som användes
för tillverkning af stärkelse. Kungl. Maj:t meddelade samtidigt, att
Kungl. Maj:t icke kunnat utreda frågan om skatt på utländsk potatis,
som skulle användas för stärkelsetillverkning, därför att Kungl. Maj:t
ansåg, att handelstraktaten med Tyska riket lade hinder i vägen för
en sådan beskattnings genomförande. När bevillningsutskottet be¬
handlade frågan om förordning angående beskattning af majs, som skulle
användas för tillverkning af stärkelse, och Riksdagen på bevillnings¬
utskottets tillstyrkan godkände Kungl. Maj:ts förslag i förevarande syfte,
och Riksdagen sedan affärdade skrifvelse till Kungl. Maj:t och tillkänna-
gaf Kungl. Maj: t sitt beslut, så påminde Riksdagen Kungl. Maj dom,
att Kungl. Maj:t borde, när nya underhandlingar skulle inledas med
Tyska riket om en ny handelstraktat, hafva i minnet den skrifvelse, som
Riksdagen näst förlidet år hade af lämnat. Detta tycks också Kung!.
Maj:t hafva gjort, eftersom vi af årets traktat kunna finna, att våra
underhandlare förbehållit oss rätt att beskatta stärkelse, som kan komma
Om ändring i
förordningen
angående till¬
verkning af
brännvin m. m.
(Forts.)
Jir 56. 76
Om ändring i
förordningen
angående till¬
verkning af
brännvin m. fn.
(Forts.)
Tisdagen den 23 maj.
att tillverkas af utländska produkter. Alltså kan man säga, att saken
så långt är klar.
Man hade då väntat och hoppats, att Kungl. Maj:t redan till inne¬
varande Riksdag skulle inkommit med förslag i detta syfte. På grund
af att ett sådant förslag icke inkommit, torde motionen hafva fram¬
kommit. När denna motion behandlades i bevillningsutskottet, ut¬
talades starka sympatier för syftet med motionen, möjligen icke för den
skattesats, som där var föreslagen och som tycks hafva tillkommit
af förbiseende. Utskottet uttalade sina sympatier för tanken, men vid
behandlingen af frågan blefvo vi snart på det klara med, att äfven om
Kungl. Maj:t kommit in med förslag till en sådan förordning redan till
innevarande Riksdag, skulle i realiteten icke mycket varit att vinna
därutaf. Detta därför, att den nu gällande traktaten med Tyskland
icke utlöper förrän den 1 december, och om man då haft en förordning,
som beskattat tysk potatis, kunde den icke hafva trädt i kraft förrän
den 1 december, och då hade svenska fabrikanter haft två månader på
sig för import af tysk potatis. Förordningen hade då hufvudsakligen
gällt på papperet och icke varit till något nämnvärdt gagn. När ut¬
skottet enat sig om att påminna Kungl. Maj:t om att redan till nästa
Riksdag komma med förslag i ämnet, har jag för min del ansett mig
kunna ansluta mig till det slut, hvartill utskottet kommit.
Då nu reservanterna hafva reserverat sig mot den föreslagna skatte¬
satsen af 8 öre per kilogram majs, som skulle användas för tillverkning
af stärkelse, har detta berott därpå, enligt hvad vi hört af herr Eriksson
i Grängesberg, att ingen utredning af frågan skulle föreligga och att ett
verkligt behof af en sådan höjning icke heller skulle föreligga. Jag är
den förste att medgifva, att det kan vara förhållandet i hvad det berör
majsen, men vi skola komma ihåg, att denna ändring af ser, att den för¬
ordning, som gäller majsen, skall äga tillämpning å maniokarot. Det
är den tanken vi måste hålla fast.
Hvad är då en lämplig skattesats för maniokarot? År det 5 öre per
kilogram? Jag anser, att en skattesats af 5 öre per kilogram maniokarot
skulle vara otillräcklig för att kunna gifva något så när tillräckligt
skydd åt den svenska potatisodlingen. Maniokaroten har betingat ett
pris enligt Kungl. Maj:ts proposition af mellan 11 och 14 öre per kilogram,
och den har, enligt hvad jag har mig bekant, sålts för 9 kronor per 100
kilogram, men om vi utgå från ett pris af 11 kronor per 100 kilogram
och därtill lägga en skattesats af 5 kronor, få vi ett pris af 16 kronor
per 100 kg. Då vi hafva oss bekant, att 100 kilogram maniokarot
gifva 80 kilogram stärkelse, se vi hvad denna stärkelse, som utvinnes
af maniokaroten, kostar. Om vi dividera 16 kronor med 80, få vi fram,
att den stärkelse, som utvinnes af maniokaroten, går till 20 öre per kilo¬
gram. _ .
Om vi öfverföra detta på potatisstärkelse, så är medelutvinningen
af 14 å 16-procentig potatis 10 kilogram per hektoliter. Alltså komma
vi till ett pris af 20 öre per kilogram potatisstärkelse. Om vi jämföra
Tisdagen den 23 maj. 77
dessa siffror, komma vi upp till ett pris på potatis, levererad i fabriken,
af 2 kronor per hektoliter.
. Det kan icke vara meningen, att man icke bättre skall skydda po¬
tatisodlingen, som för stora delar af södra Sverige har en så ofantlig be¬
tydelse. Man kan säga, att potatisodlingen har sin största betydelse
for den magra åkerjorden i de södra delarna af landet, där man icke kan
odla betor, och där man icke alltid kan hålla på med stråsäd, råg och
hafre, utan där man måste hafva någon rotfrukt, hvarigenom man kan
rensa jorden, äfvensom något, som det mindre jordbruket kan afyttra
för att ägaren skall kunna skaffa sig någon inkomst att betala skatter
etc. Det är tusentals af dessa småbönder, som sitta i de karga bygderna,
hvilka hafva endast så mycket jord, att de kunna underhålla blott sig
själfva och sin familj, och hvarifrån de icke kunna sälja något under
året med undantag af litet potatis om hösten, som måste säljas för att
de skola kunna betala sina skatter. Jag frågar: är det då rimligt, att
icke skydda dem, så att de få någon betalning för det lilla, de kunna
sälja, utan så att de blifva tvungna att sälja under det verkliga värdet?
Jag vet, att det de sista åren har händt i min egen bygd, att de fått
sälja potatis för 1,50 å 1,65 kronor per hektoliter. Det är val icke me¬
ningen, att vi på detta sätt skola skydda småbrukarnes intressen, vi, som
annars låtsas vara småbrukarnes vänner.
Om vi taga den föreslagna skattesatsen af 8 öre, skulle tillverknings-
priset utom andra kostnader, som jag icke tagit med i beräkningen i
något fall, således den direkta kostnaden efter 8 öre i skatt och 11 öre
per kilogram i inköpspris blifva 19 öre per kilogram för maniokastär-
kelse. Jag undrar, om man kan säga, att detta är en skattesats, som
man behöfver rygga tillbaka för. Det vanliga medelpriset för pota¬
tisstärkelse håller sig ju till 25 å 26 öre per kilogram. Om man icke har
mer än 2 å 3 öre till att aflöna folket, att amortera fabriker och att
hålla bränsle etc., så undrar jag, om man kan säga, att potatisodlingen
fått något skydd, som är för stort tilltaget. Jag är öfvertygad om, att
om någonsin en skattesats varit berättigad, så är det i detta fall.
Jag har icke annat att tillägga än det, att jag endast skall be att få
vånda mig till Kungl. Maj:t med en begäran, att Kungl. Maj:t måtte
vidtaga till nästa riksdag sådana åtgärder, som utskottet syftat på, så
att vi måtte få något skydd mot den tyska potatisen. Och jag skall,
herr vice talman, be att få sluta med att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Häruti instämde herrar Vennersten, Bosson, Jonsson i Hökhult,
Santesson och Erlansson.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr vice
talmannen gifvit propositioner dels å bifall till utskottets hemställan,
dels ock å afslag därå och bifall i stället till den af herr Bromée i Billsta
m. fl. afgifna, vid punkten fogade reservationen, blef utskottets hem¬
ställan af kammaren bifallen.
Nr 56.
Om ändring i
förordningen
angående till¬
verkning af
brännvin m. in.
(Forts.)
Nr 56. 78
Tisdagen den 23 maj.
Punkten 3:o).
Utskottets hemställan bifölls.
§ 14.
Efter härpå skedd föredragning af bankoutskottets utlåtande, nr
42, angående anslag till gjutning i brons af vissa Riksdagen tillhöriga
porträttmedaljonger m. m., biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 16.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 121, i anledning af
vissa framställningar angående anslag å riksstatens nionde hufvudtitei.
Punkterna 1 och 2.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 3.
Lades till handlingarna.
Punkterna 4—6.
Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar blefvo af kam¬
maren bifallna.
§ 16.
Vidare föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 122, angående
driftkostnader för statens produktiva fonder i hvad angar jordbruks-
ärendena; och biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hem¬
ställt.
§ 17-
Slutligen upptogs till behandling bevillningsutskottets betänkande,
_2, i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande för or
angående för- • ’angående försäljning af brännvin.
säljning af b °
brännvin. ^ bevillningsufcskottet hade hänvisats följande hos Riksdagen
väckta motioner, åsyftande ändringar i brännvmsf orselj rungsforord-
ningen med afseende å det s. k. Göteborgssystemet, nämligen. inom
Första kammaren nr 28, af herr Lindblad, och nr 52, af hen: Bellmde ,
samt inom Andra kammaren nr 89, af herr Fornander,^ nr 120, af herr
Leander m. fl, och nr 122, af herrar Byström och Broome i Hogbo.
Om ändringar
i förordningen
Herr Lindblad hemställde i sin motion, att Riksdagen ville besluta
följande ändrade lydelse af förordningen angående försäljning åt bränn¬
vin den 9 juni 1905:
Tisdagen den 23 maj. 79
§ 17. 2. Bolag må ej till annan öfverlåta utminutering af annat
brännvin än punsch, ej heller all utskänkning af brännvin inom kommu¬
nen; skulle bolag mot bestämd afgift åt annan öfverlåta rättighet till
sådan utminutering eller utskänkning, göre bolaget-----sin
rörelse.
Öfvergångsstadganden.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1914.
Bolagets nettovinst-------fördelning af dessa medel
äger rum.
I sin motion hade herr Bellinder föreslagit, att Riksdagen måtte
besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utreda:
dels huruvida icke ledningen och tillsynen öfver den detaljhandel
med brännvin, som nu utöfvades af ett hundratrettiotal hvar för sig
själfständiga bolag, borde öfverföras till en för hela riket gemensam sty¬
relse, tillsatt af Konungen;
dels huruvida icke förbud kunde utfärdas för detaljhandel med
egentligt brännvin i annat än slutet och försegladt kärl;
dels, såsom en följd häraf, huruvida icke all utskänkning af egent¬
ligt brännvin i öppet mått eller glas borde förbjudas;
dels beträffande ändring i bestämmelserna angående storleken af
nu gällande försälj ningsafgifter till en mera enkel och mera effektiv
form, och
dels huruvida och på hvilka villkor nuvarande spritförädlingsverk
borde och kunde af staten inlösas, samt slutligen
dels hvilken ökad inkomst staten genom de till utredning föreslagna
förändringarna kunde komma att tillföras,
och därefter till Riksdagen framställa det förslag till förändring af
nu gällande förordning om försäljning af brännvin och annan spirituösa,
hvartill utredningen kunde gifva anledning.
I den af herr Fornander afgifna motionen hemställdes, att Riks¬
dagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utreda, huruvida icke sådan ändring af gällande förordning
angående försäljning af brännvin lämpligen kunde vidtagas, att bola£
som i 12 och 14 §§ af sagda förordning omförmäldes, berättigades att i
viss utsträckning anordna matserveringsställen utan samband med
försäljning af spirituösa drycker, samt därefter förelägga Riksdagen det
förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde föranleda.
n
Uti herr Leanders m. fl. motion hade föreslagits, att Riksdagen
ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utreda, huruvida icke sådan ändring af gällande förordning
angående försäljning af brännvin lämpligen kunde vidtagas, att bolag"
Nr 56,
Om ändringar
i förordningen
angående för¬
säljning af
brännvin.
(Forts.)
Kr ad. 80
Tisdagen den 23 maj.
Om ändringar som i 12 och 14 §§ af nämnda förordning omförmäldes, förpliktades att
i förordningen öfverlåtande af utminuteringsrättighet stadga som villkor, att den,
angående för- gom fått sådan rättighet på sig öfverlåten, skulle vara skyldig att hos
^brännvin! holaget inköpa allt för rörelsen erforderligt egentligt brännvin och det
(Forts.) brännvin i öfrigt, som bolaget tillhandahölle i sin rörelse, äfvensom att
afgift för sålunda öfverlåten rättighet skulle utgå efter det verkligen
försålda litertal spirituösa, samt därefter förelägga Riksdagen det för¬
slag i ämnet, hvartill utredningen kunde föranleda.
Slutligen hade herrar Byström och Broomé i Högbo uti sin motion
hemställt, att Riksdagen måtte besluta, att första stycket i 3 mom. 15 §
af förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 måtte
få följande lydelse:
Bolags delägare skola vara minst nio, af hvilka åtminstone sex
höra vara boende å den ort, där bolagets styrelse har sitt säte. Bolagets
styrelse skall bestå af fem ledamöter, af hvilka två utses af delägarne i
bolaget, en af landstinget, en af hushållningssällskapets förvaltnings¬
utskott samt en af den kommun, där bolaget idkar sin rörelse, dock att i
stad, som icke deltager i landsting, stadsfullmäktige utse den ledamot,
som eljest skulle af landstinget väljas. I Stockholm utses tre ledamöter
af stadsfullmäktige. Därest å landet eller i stad, som deltager i lands¬
ting, nytt bolag bildas å tid, då landstinget icke år samladt, må ordfö¬
randen i landstinget äga att utse en person att under tiden, till dess sty¬
relseledamot blifvit af näst sammanträdande landsting utsedd, vara
ledamot i styrelsen.
Utskottet hemställde,
l:o) att Riksdagen, i anledning af herrar Bellinders och Lindblads
förevarande motioner måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att vid
den utredning rörande behöfligheten af ändrade föreskrifter för bränn-
vinsförsälj ningsbolagens verksamhet, om hvars föranstaltande Riks¬
dagen i skrifvelse nästlidet år anhållit, jämväl måtte tagas under öfver¬
vägande, i hvad mån ytterligare revision af gällande brännvinsförsälj -
ningsförordning i af utskottet förordade hänseenden kunde finnas af
behof vet påkallad, samt att därefter måtte för Riksdagen framläggas
det förslag, som af utredningen kunde föranledas;
2:o) att sistnämnda motioner, i den mån de ej kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under Ro), icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda; samt
3:o) att motionerna i Andra kammaren
nr 120, af herr Leander m. fl.
nr 89, af herr Fornander, och
nr 122, af herrar Byström och Broomé i Högbo,
icke heller måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
81 Nr 56.
Tisdagen den 23 maj.
Vid utlåtandet farinös emellertid fogade reservationer:
af herr Karlsson i Göteborg, som inom utskottet yrkat,
Om ändringar
i förordningen
angående för¬
säljning af
brännvin.
l:o)att Riksdagen måtte, i anledning af herrar Lindblads och Bel- (Forts.)
linders förevarande motioner i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes för revision af gällande brännvinsförsäljnings-
förordning i angifna hänseenden låta snarast möjligt verkställa erfor¬
derlig utredning samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag,
som af utredningen kunde föranledas; samt
2:o) att motionerna i Andra kammaren
nr 89, af herr Fornander,
nr 120, af herr Leander m. fl., och
nr 122, af herrar Byström och Broomé i Högbo, icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda;
af herrar Ericsson i Ofvanmvra, Kvarnzelius, Forss, Olofsson, Jan¬
son i Bråten och Eriksson i Grängesberg, som ansett, att utskottet bort
hemställa
Ro) att Riksdagen måtte, i anledning af herrar Lundblads, Bellin-
ders samt Byströms och Broomés förevarande motioner i skrifvelse til!
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes för revision af gällande
brännvinsförsäljningsförordning i angifna hänseenden låta snarast möj¬
ligt verkställa erforderlig utredning samt därefter för Riksdagen fram¬
lägga det förslag, som af utredningen kunde föranledas; samt
2: o) att motionerna i Andra kammaren
nr 89, af herr Fornander, och
nr 120, af herr Leander m. fl., icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda; samt
af herr Hammarström mot viss del af utskottets motivering.
Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade
Herr Karlsson i Göteborg: Jag skall be att med några ord få
redogöra för föreliggande betänkande. På grund af det sätt, hvarpå
betänkandet anordnats, skulle man kunna tänka sig, att en och annan
af kammarens ledamöter med den brådska vi nu ha, icke har hunnit ta
del af betänkandet tillräckligt grundligt. Samtliga dessa motioner
afhandla, som herrarne ha sett, ändringar i föreskrifterna för de s. k.
systembolagen. Herrar Lindblads och Bellinders motioner innefatta
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 56. fi
Nr 56. 82 Tisdagen den 23 maj.
Om ändringar ju ganska genomgripande ändringar, under det af de öfriga motiona-
i förordningen rerna endast föreslås mindre partiella sådana. Herr Lindblads yrkande
angående för- CTår -u ut å att, me(j en kortare öfvergångstid, de s. k. öfverlåtna rat-
°SZin! tigheterna, d. v. s. hvad som i vanligt tal kallas för vinhandelsrättigheter,
(Forts.) skola indragas. Herr Bellinder gör a sin sida en ganska våldsam at¬
tack mot systembolagen och föreslår åtskilliga ändringar i föreskrif¬
terna för dessa bolag. Han framhåller bland annat, att det framför
allt bör tillsättas en öfverstyrelse för bolagen. _
Utskottet har emellertid afstyrkt samtliga motioner utom herr
Bellinders. Själfva utskottsbetänkandet har ju verkligen den formen,
att man skulle kunna tro, att det utgjorde i någon grad eu tillstyrkan
äfven till herr Lindblads motion, men om kammaren närmare tar del
af hvad utskottet säger om herr Lindblads motion, finner den, att motio¬
nen är fullständigt afstyrkt. Däremot anser utskottet, som sagdt
i fråga om herr Bellinders motion, att man i skrifvelse till Kung!, »tapt
skall bland annat förorda, att bolagens bokföring skall anordnas pa
annat sätt än för närvarande äger rum, så att denna bokföring ska
komma att utvisa inkomster och utgifter för de olika grenarna af bolagets
rörelse och sålunda föras särskildt för utminuteringen och sarskiidt för
utskänkningen. . . ,, , ,,
Vidare önskar utskottet beträffande mathållningen, att man skall
i möjligaste mån undvika, att utgifterna därför skola drabba bolagets
öfriga rörelse. Sedan uttalar utskottet den åsikten, att man bor un¬
dersöka, hvilka åtgärder, som böra vidtagas för bolagens skyddande mot
producenternas sammanslutningar, de s. k. trusterna. Ytterligare vill
utskottet förekomma den konkurrens, som för närvarande rader bolagen
emellan. Man förordar därför, att alla systembolag skola vara skyl¬
diga att till samma pris och samma alkoholhalt tillsaluhalla egent ig
brännvin, billig konjak och liknande drycker. Den som känner
till förhållandena på detta område, vet ju, att en sådan konkurrens
bolagen emellan förekommer, och detta måste anses synnerligen
olämpligt^iii ^ ^vilket kanske är det viktigaste, har utskottet före¬
slagit, därmed gående till mötes herr Bellinders motion, att det skall
komma till stånd en öfverstyrelse, som skall ha till uppgift att åstad¬
komma och vidmakthålla större likformighet de olika bolagen emellan
i fråga om en del med brännvinsförsälj ningen sammanhängande spors-
Utskottet har varit enhälligt beträffande sitt uttalande om herr
Bellinders motion. Däremot är det i fråga om herr Lindblads motion,
som det förefinnes meningsskiljaktigheter. Vi reservanter ha foreslagu,
att i den utredning, utskottet med anledning af herr Bellinders motion
anser bör komma i fråga, man äfven skall taga hänsyn till, huruvida
man icke inom en kortare eller längre tid skall kunna indraga samtliga
de s. k. öfverlåtna rättigheterna. Som herrarne måhända ha observe¬
rat, äro nu två reservationer afgifna, en af herr Ollas Ericsson i Ofvan-
myra m. fl. och en af mig. Skillnaden oss emellan är egentligen endast
Tisdagen den 23 maj.
83 Nr 5(5.
den, att de öfriga reservanterna anse det tillräckligt med en öfvergångs-
tid af tre år, efter hvilken man skulle kunna indraga samtliga dessa öfver-
låtna rättigheter. För min del har jag förordat en öfvergångstid af
tio år, dels emedan jag ansett det vara nödvändigt att bolagen få eu viss
tid på sig att hinna ordna sig för öfvertagandet utaf hela rörelsen — det
är nämligen icke någon liten rörelse det här gäller för bolagen att öfver¬
taga — dels emedan jag ansett, att vinhandlarne borde ha någon tid på
sig för att kunna ordna sina ekonomiska angelägenheter, då det ju är
ganska stora kapital, som äro bundna vid denna rörelse. En annan om¬
ständighet som nödvändiggör en rätt lång öfvergångstid är den, att de
hos olika vinhandlare anställda biträdena böra få tid att skaffa sig andra
utkomstmöjligheter. Jag tror nämligen icke, att det är lämpligt att
genom våldsamma åtgärder skapa en opinion mot mått och steg, som äro
afsedda att gagna nykterheten. Däremot tror jag i motsats till utskottet,
att det förefinnes ganska goda skäl för att vidtaga ett sådant steg som
det tilltänkta, att indraga de s. k. öfverlåtna rättigheterna. Detta
skulle nämligen, mina herrar, vara ett ytterligare steg på den väg, på
hvilken Göteborgssystembolagen äro afsedda att verka, nämligen att
undanrycka sprithandteringen det stöd, som det enskilda vinstbegäret
lämnar densamma. Och det är egentligen därför, för att ytterligare
slå in på denna idé, som jag för min del varit ganska ifrig för att något
skulle företagas i den vägen. Jag skall nämligen öppet här erkänna,
att jag för min del — om ock ej i hvarje detalj— ansluter mig i fråga om
brännvinslagstiftningen till det system, som förordats af doktor Ivan
Bratt här i Stockholm, ett system, som afser att pröfva, om man icke
genom en massa reformer på det här området skulle kunna komma fram
till skapliga förhållanden, hvarigenom man skulle kunna undvika ett
rusdrycksförbud.
Innan jag slutar, anser jag mig böra framhålla en punkt i betänkan¬
det, som jag har gemensam med öfriga reservanter och som egentligen
står i samband med vår ställning till herr Lindblads motion. Vi ha näm¬
ligen förordat att, med förutsättning af bifall till våra yrkanden, under
den öfvergångstid vi med olika längd förordat, innan vinhandlarne skulle
lämna sina rättigheter, de skulle vara ålagda att hålla samma minimi-
pris på spirituösa. För min del har jag nämligen ansett det ganska
olämpligt, såsom fallet varit med Stockholms systembolag, att man har
satt ett mycket högt pris på konjaken, upp till tre kronor, hvilket kom¬
mer att ha till följd, att vinhandlarne i andra städer med framgång
kunna konkurrera med Stockholms vinhandlare, och till och med sätta
dem ur räkningen i ganska hög grad. För min del anser jag icke sådana
åtgärder vara lämpliga. Dylika åtgärder äro af det slag, som äro äg¬
nade att väcka opinion mot hvad som företages på nykterhetsom¬
rådet.
Då jag nu har redogjort för vår olika ståndpunkt, öfriga reservan¬
ters och min, får jag dock tillägga, att det finns ännu en liten skiljaktig¬
het, nämligen den, att herr Ollas Ericsson med flera yrkat bifall till
herrar Byströms och Broomés motion rörande sammansättningen af
Om ändringar
i förordningen
angående för¬
säljning af
brännvin.
(Forts.)
Nr 56. 84
Tisdagen den 23 maj.
Om ändringar systembolagens styrelser, i det de önska större inflytande åt de kom-
i förordningen munaja myndigheterna. För min del liar jag i likhet med utskottet
”läVnin ansett, att, om och då, vågar jag säga, en sådan öfverstyrelse kommer
^brännvin, till stånd, som hela utskottet förordat, det vore onödigt, att man ytter-
(Forts.) ligare ökar antalet af dem, som representera det kommunala intresset.
Jag anser det fullkomligt tillräckligt, om man ordnar förhållandena
med att tillsätta en öfverstyrelse och i öfrigt har det, som man hittills
haft det.
Herr talman, jag vill icke under förhandenvarande omständigheter
upptaga kammarens tid längre, utan jag vill helt kort och godt yrka bi¬
fall till ruin reservation.
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Efter det nu af be¬
villningsutskottets vice ordförande hållna anförandet skall jag fatta
mig synnerligen kort och bara be att med några få ord få motivera den
reservation, som är bifogad utskottets betänkande, och hvars första
namn är Ollas Ericsson i Ofvanmyra.
Skillnaden mellan denna reservation och den af herr K. G. Karlsson
af lämnade är ju ringa, kan man säga, men den är dock af en viss prin¬
cipiell innebörd. Herr Karlsson redogjorde för innebörden af de olika
reservationerna. Jag skall bara be att få yttra mig om, hvari skillnaden
mellan dessa reservationer består och hvarför vi icke kunnat följa hans
reservation.
Herr K. G. Karlsson har för sin del ansett, att det skulle behöfvas
en öfvergångstid för dessa vinhandlare utaf tio år. Yi för vår del ha
ansett dessa tio år för eu alldeles för lång tid, vi ha ansett, att det bör
räcka med tre år. Nu är det ju så, att brännvinsbolagen äga att utlämna
utminuteringsrättighet till vinhandlarne, och förslaget innebär sålunda
endast ett tillägg till lagstiftningen eller ett förbud att utlämna utminu-
teringsrättigheten. Nu ha ju dessa våra göteborgssystembolag icke
mer än treårig koncessionstid, och då är alldeles tydligt, att de eldigt
nuvarande lag icke kunna lämna rättighet till vinhandlarne för längre
tid än tre år; det är det längsta, som är möjligt. Sålunda har det
synts oss, att lagstiftningen härvidlag icke bör medgifva längre öfver¬
gångstid än hvad som nu kan anses ligga i lagstiftningen, åtminstone i
dess innebörd.
Det har synts oss, att särskildt de, som ha synnerligt intresse af,
att det blir någon lagstiftning i öfverensstämmelse med tankegången i
herr Lindblads motion, böra göra ett bestämdt uttalande i denna rikt¬
ning, och jag ber att som nykterhetsvän få vädja till nykterhetsvän-
nerna i kammaren, både absolutister och icke absolutister, att, om de
ha sympatier för motionens tanke, gå med på vår reservation, äfven om
de kunna anse öfvergångstiden vara något för kort. Ty det är alldeles
tydligt, synes det mig, att, då Första kammaren icke vill gå ens så långt,
att den vill gå med på herr Karlssons reservation och icke ens vill vara
med på något som helst yrkande i denna riktning, Andra kammaren
gör klokt i, och de, som vilja ha lagstiftning i det syfte, hvilket bägge
Tisdagen den 23 maj. 85
reservationerna afse, göra klokt i att taga den kortare öfvergångstiden,
ty det ar klart, att här afses endast en utredning, och skulle tiden be^
finnas for kort, kommer utredningen att gifva svar på den frågan
Vidare skilja sig reservanterna litet i ett annat afseende^ nämligen
dandy, att vi för vår del vilja ha med i utredningen tankegången i her¬
rar Bystroms och Broomés motioner. De afse, att de kommunala in¬
stitutionerna skola få tillsätta åtminstone en ledamot i brännvinsbola-
gens styrelse Nu är det, som vi veta, så, att tre tillsättas af bolags¬
mannen, en af landstinget, en af hushållningssällskapets förvaltnings¬
nämnd och en af Konungens befallningshafvande, hvilken senare har
yttranderätt och förslagsrätt men icke rösträtt. Nu afser denna mo¬
tion att äfven stadsfullmäktige skola få tillsätta en ledamot i bokrem
styrelser, och reservanterna ha ansett, att det finnes vissa skal för denna
mening. Vi ha ansett, att det nykterhetsintresse, som kan finnas inom
orten, icke kan gifva sig fullödigt tillkänna, om det icke blir så, att de
kommunala representationerna få tillsätta en ledamot i styrelsen, och
darfor ha vi ansett, att vid den utredning, som nu påkallas, äfven denna
synpunkt bör tagas i beaktande. Det gäller icke bär att utforma någon
lagtext, utan man skulle, såsom vi tänkt oss saken, föreslå, att vid utred¬
ningen deras motion skall tagas i tillbörligt beaktande.
Jag har nu påpekat, hvad som utgör skillnaden mellan reservatio¬
nerna, och jag ber att få sluta med att yrka bifall till den reservation
som ar afgifven af herr Ollas Ericsson i Ofvanmyra in. fl.
I detta anförande instämde herrar Byström, Ström i Transtrand
Berg i Goteborg, Jansson i Edsbäcken, Igel, Berg i Munkfors, Bogren
Olsson i See, Enson, Bengtson i Glösbo, Jonsson i Hå, Lindgren i Skog’
Karlsson i Fjäl, Broomé i Högbo, Hasselquist och Åberg.
Flen- Ekman i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Jag vill
hoppas, att här icke finnas många, som icke erkänna det riktiga i den
princip, som ligger till grund för Göteborgssystemet. Tyvärr har det
under tidens lopp blifvit så, att vid tillämpningen många detalj fel in¬
smugit sig, hvaremot anmärkningar framställts, och detta har föranledt
att anmärkmngarna kommit att sträcka sig från tillämpningen till
sjalfva systemet, Jag anser, att det är hög tid att rätta detta förhål¬
lande, genom att man försöker få en utredning, på hvad sätt detaljerna
skola bil riktiga, sa att därmed principen må räddas och upprätthållas.
egenskap af mångårig ledamot i styrelsen för ett göteborgssystembola^
kan ]ag säga herrarne, att det icke är så lätt att hålla den gyllene medel-
mattan i fråga om tillämpningen af systemet. Det är mycket, som ford¬
ras tran det ena hållet, för hvilket, om man åstadkommer det, man kland¬
ras från ett annat håll. Det var t. ex. för ett antal år sedan ett stort
goteborgssystembolag, mot hvilket i tidningarna framställdes många
anmärkningar Pa Srund af dåliga, mörka och smått tilltagna lokaler
Da gjorde de naturligtvis rättelse därutinnan. Med de ganska bety¬
dande medel, som de hade till sitt förfogande, byggde de nya, ljusa,
Nr 56,
Om ändringar
i förordningen
angående för•
säljning af
brännvin.
(Forts.)
Nr 66. 86
Tisdagen den 23 maj.
Om ändringar vackra, fina lokaler. Då kommer nu här den anmärkningen, att man
i förordningenkrogpalats och sådant, som man anmärkt från andra hall. Likaså,
angående för- då man dampar den princip, som man ansett vara riktig, nämligen att
tSn man borde försöka få dem, som konsumera brännvin att äfven förtära
(Forts.) mat — detta system, som i utlandet och särskildt i Danmark verkat sa
fördelaktigt — då säger man nu, att man tvingar dem, som vilja ha mat,
att dricka brännvin. Det är en mängd sådana saker, som aro svara
att komma ifrån, och dessutom ha vi den oerhördt svåra saken att halla
utskänkningen inom rimliga gränser utan att genom inskränkning i den-
samma öka utminuteringen. Det är nämligen så, att den minsta rubb¬
ning af utskänkningen inverkar på utminuteringen, men jag tror, att
man kan få bukt med dessa förhållanden, om man går till arbetet med
god vilja, och jag vill särskildt säga, att jag gillar de gjorda uttalandena
af motionärerna och inom utskottet af reservanterna, att det maste
vara enhet mellan olika bolag, så att det icke är på ett satt hos det ena
och på ett annat sätt hos det andra, och därför är jag gärna villig att
tillstyrka förslaget om en utredning, som skall mynna ut i den blifvande
öfverstyrelsen, som ser till, att icke bolagen gå olika vagar och däri¬
genom så att säga konkurrera med hvarandra och gorå svårigheter det
ena för det andra. Jag vill därför, som sagdt, tillstyrka detta förslag,
men jag tycker, att det knappast är skäl att i enlighet med motionarens
önskan gifva åt denna blifvande utredning några särskilda direktiv
Det är antagligt, att de, som få i uppdrag att göra utredning, komma att
vara personer, som se saken från alla synpunkter, såval dess atvigsidor
som nykterhets- och sedlighetssynpunkter. Vi gorå derför klokt i att
icke allt för mycket binda dem utan låta dem se saken i hela dess vidd.
Det är åtskilligt i de framställda motionerna, hvarom det icke radt sa
mycken tvist, exempelvis det, att det skulle medgifvas åt kommunerna
att utse en eller flere ledamöter i styrelsen. Så gores val pa manga
ställen redan nu.
Beträffande åter den brännande frågan om öfverlåtelse^ åt murat-
handelsrättigheter till enskilda köpmän, tycker jag for mm del, att det
vore bättre att icke föregripa den blifvande utredningen, håken ar
svår att afgöra, och ehuru jag gärna skulle se, att den billigare konjaken,
som endast är färgadt brännvin, verkligen kontrollerades af bolagen,
tror jas att det kan hända, att den blifvande utredningen kommer att
finna, att reformen endast skulle föranleda besvär. Men, som sagdt,
jag är med om en utredning för att få enhet och få en öfverstyrelse,
som kan bibehålla denna enhet hos bolagen, och då jag icke kan finna
något yrkande i de gjorda motionerna, som lämnar clenna utredning
fria händer, men utskottet ställt sig på den riktiga ståndpunkten att en¬
dast begära en utredning, vill jag här, ehuru ingen af utskottets ledamö¬
ter ännu yrkat bifall därtill — det kan ju hända att de komma att gorå
det — för min del yrka bifall till utskottets förslag
Herr Jesperson: Herr talman! Jag skulle kunna i allt väsentligt
instämma i det, som den föregående talaren yttrat i frågan, men det är
Tisdagen den. 23 maj. 87
säiskildt eu sak, som jag skall be att få påpeka till de skäl, som föregå¬
ende talare anfört.
Det är nämligen så, att i ett par af våra större göteborgssystembo-
lag vid åtskilliga tillfällen uttalats, att det skulle vara mycket svårt för
dem att kunna sköta hela denna rörelse med sprithandteringen, om de
icke finge öfverlåta en del af densamma på andra personer. Med detta
uttalande kan det ju vara ganska betänkligt att förutsätta något be¬
stämdt i fråga om utredningen, och jag får säga, att jämte andra skäl,
som äro anförda, har detta på mig verkat, att jag följt med utskottet
till det resultat, hvartill utskottet här kommit.
Beträffande en annan sak, nämligen herrar Byströms och Broomés
i Högbo motion vill jag tillkännagifva, att till denna idé har jag anslutit
mig, ehuru jag icke reserverat mig, tv jag finner det vara ganska rim¬
ligt, att bolagen icke få ha hela afgörandet i frågan om, hur rörelsen
skall handhafvas, såsom de ha, då de sätta till de tre styrelseledamöterna,
och myndigheterna endast få sätta till två. Jag vill erinra om, att man
nog på åtskilliga ställen icke handhar detta Göteborgssystem så, som
det borde ske,Joch jag tror, att man äfven här i närheten, nämligen i
hufvudstaden, kan finna åtskilligt att anmärka på, hur Göteborgssystem-
bolagen handhafvas.
Jag tror det är befogade skäl, som ha framställts, då man sålunda
bland annat har ansett, att den vinst, som komme det allmänna till
godo, icke stode i rimligt förhållande till den stora rörelse, som bedrefves,
utan att det hade gått bort mera, än om rörelsen rätt handhafts.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Vennersten: Jag hyser icke något tvifvel om, huru resultatet
af denna debatt här kommer att utfalla. Men om jag det oaktadt,
ehuru stående på utskottets ståndpunkt, ber att nu få säga några ord]
så är det för att framhålla några omständigheter, som synts mig
viktiga, på det att de icke måtte bli alldeles förbisedda under denna
diskussion.
Jag skulle inom utskottet icke hafva tvekat att sälla mig till de
herrar, som nu stå såsom reservanter, därest dessa förhållanden, som
jag nu i korthet skall beröra, hade blifvit beaktade i reserva¬
tionen.
Om man vill gå med på att öfverföra den sprithandel, som nu äger
rum hos vinhandlarne, till bolagen, så måste man enligt mitt förmenande
samtidigt se till, att denna sprithandel verkligen kommer till bolagen
och icke delvis går öfver till den utländska handeln. Man måste också
tillse, att, om man rubbar den ekonomiska grundvalen för vinhandlar-
nes existens, man då söker, så vidt möjligt är, gifva dem någon ersätt¬
ning för den sålunda lidna förlusten. Dessa två synpunkter är det,
som jag skall be att i allra största korthet något närmare få utveckla.
I en uppgift, som jag fått från fullt trovärdigt håll, säges det, att
»danska firmor sälja nu konjak för 1,68 per liter tull- och fraktfritt öfver
hela vårt land, och i hvilken omfattning endast dansk försäljning skulle
Sr 5fi.
Om lind ring an-
i forordningen
angående för‘
säljning af
brännvin.
(Forts.)
Nr Sfi. 88
Om ändringat
i förordningen
angående för¬
säljning af
brännvin■
(Forts.)
Tisdagen den 23 maj.
•gynnas, om herr Lindblad vunne målet med sin motion, torde framgå
' däraf, att, trots att i Göteborg finnas 22, däribland liera större vin- och
spirituosafirmor, likväl under .1907 inköptes och förtullades i Göteborg
100,000 liter olika slag i Köpenhamn inköpt spirituösa». Sifferuppgif¬
terna liksom uppgifterna i öfrigt få stå för min sagesmans räkning; jag
har endast velat anföra detta såsom bevis för att här är något att taga
vara på för den utredning, som skulle komma till stånd. Om detta för¬
hållande blifvit beaktadt, skulle jag hafva ansett, att det icke varit
olämpligt, om vi läte en utredning ske, som resulterade i ett förslag om
öfverförande af hela sprithandeln till bolagen.
Beträffande vinhandlarnes ställning skulle jag vilja tillägga, föl¬
jande. Då de otvifvelaktigt, i den mån de ännu ha handeln med sprit,
komma att lida förluster, kan man fråga sig, om det kan vara billigt
och riktigt att, på samma gång vi försämra deras ställning och lämna fri¬
het åt andra köpmän att fortfarande sälja vin, om det då kan vara lämp¬
ligt att vi framgent i samma utsträckning som hittills låta den direkta
handeln från utlandet med konsumenterna fortgå.
Jag skall be att få säga, att, om uti motiveringen dessa af mig här
framhållna synpunkter blifvit beaktade, hade jag gärna slutit mig till
reservanterna, och jag skall ytterligare be att få tillägga, att, om jag
blott från reservanternas håll finge höra en antydan om, att de vore med
om att vid en utredning hänsyn toges till hvad jag här tillåtit mig
framhålla, skulle jag också vara benägen att icke yrka bifall till utskot¬
tets hemställan, utan att i stället följa reservanterna. Dock vill jag
ifråga om öfvergångstiden meddela, att jag för min del anser det vara
klokast att ansluta sig till den uppfattning, som herr K. G. Karlsson i
detta afseende uttalat.
Herr Ericsson i Of vanmyra: Herr talman! Kammaren torde nu
ha bort, att det finnes ganska delade meningar rörande denna fråga.
Den siste ärade talaren, som tillhör majoriteten inom utskottet, har i
olikhet med föregående talare bland samma majoritet ansett, att den
riksdagsskrivelse, som reservanterna påyrkat, icke vore nog omfat¬
tande: han ville ha utredningen utsträckt att gälla äfven andra delar,
som beröra frågan. Jag tror sålunda, att vår reservation icke gått för
långt, och att man tryggt kan följa oss. Jag skall dock för den hän¬
delse herr Vennersten känner sig tillfredsställd med ett sådant uttalande,
be att få säga, att jag anser, att man vid en sådan utredning som här
ifrågasatts äfven bör taga med en del af de af honom omförmälda syn¬
punkterna i beaktande. Jag tror nämligen, att man icke gärna kan
undgå att vidtaga sådana åtgärder i brännvinslagstiftningen, som hindra
utlänningar sälja spritvaror direkt till oss. Och detta kan regleras med
lämpliga tullsatser. Det talades också om den saken på afdelningen
inom utskottet, och jag hörde ingen af reservanterna sätta sig emot en
sådan åtgärd. Äfven var man välvilligt stämd för den anmärkning,
som herr Vennersten framställde med afseende på specerihandlarnes
89 Nr 56.
Tisdagen den 23 maj.
rätt till försäljning af viner. Jag tror, att, om man skall företaga en Om ändringar
sådan utredning som här ifrågasatts, man icke heller kan förbise den{ Anordningen
saken. Men det är ett annat argument, som varit bestämmande för “JÄf? {T
majoriteten och som framfördes af herr Jesperson, nämligen att system- brännvin.
bolagen icke skulle kunna handtera hela denna försäljning af s. k. bättre (Forts.)
spirituösa. Jag kan icke förstå ett sådant resonemang. År det så, att
vinhandlarne ha betjäning, som sitta inne med den erfarenhet och
kunskap, att de kunna stå allmänheten till tjänst och förse dem med den
spirituösa,'som är begärlig för konsumenterna, så tänker jag, att bola¬
gen kunna arrangera sig på samma sätt och skaffa sig sakkunniga per¬
soner, som sköta om den affären. Jag tror därför icke, att det ligger
någon fara i att antaga vår reservation. Jag skulle önska, att Andra
kammaren toge densamma, särskildt med hänsyn till att Första kamma¬
ren nu tagit utskottets utlåtande. Om Andra kammaren tager vår
reservation, så ha kamrarna därmed stannat i olika beslut beträffande
särskildt herr Lindblads motion, och man får då försöka att sammanjämka
de olika besluten kamrarna emellan, och jag tänker då, att utskottet kan
föreslå något liknande det, som herr vice ordföranden i utskottet nu
framställt, åtminstone förefaller det mig som om man skulle kunna ba¬
sera en sammanjämkning på något liknande det, hans förslag innehåller.
Jag tror sålunda, att kammaren gör klokast i att bifalla den af mig med
flera afgifna, vid betänkandet fogade reservationen, till hvilken jas anhål¬
ler få yrka bifall.
Herr Larsson i Klagstorp instämde häruti.
Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr vice talmannen propo¬
sitioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) afslag därå och bi¬
fall i stället till den af herr Karlsson i Göteborg afgifna, vid betänkandet
fogade reservationen och 3:o) afslag å utskottets hemställan och bifall
i stället till den reservation, som afgifvits af herr Ericsson i Ofvanmyra
m. fl.,; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i sist¬
nämnda proposition.
§ 18.
Ordet lämnades härefter till
Herr S taaff, som anförde: Herr talman! Jag tillåter mig föreslå,
dels att jordbruksutskottets utlåtande nr 123, angående reglering af ut¬
gifterna för kapitalökning i hvad angår jordbruksärendena, uppföres
först bland två gånger bordlagda ärenden, dels att konstitutionsutskottets
memorial nr 30, angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda
protokoll etc., samt statsutskottets utlåtande nr 105, i anledning af
Kungl. Majrts proposition angående täckande af öfverbetalning å
reservationsanslaget till flottans öfningar, uppföras först å föredrag-
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 56. 7
Nr 56. 90 OJ*! Tisdagen den 23 maj.
ningslistan för det plenum, som infaller närmaste hvardag efter morgon¬
dagen. «
Denna hemställan bifölls af kammaren.
§ 19-
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksda¬
gens skrifvelse, nr 182, till Konungen, i anledning af Kung!. Maj:ts
proposition angående ändrad lydelse af § 9 mom. 3 A) i tulltaxeunder-
rättelserna samt § 13 mom. 3 Ä) i förordningen med tulltaxa för inkom¬
mande varor den 4 juli 1910.
§ 29.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
nr 108, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående anläg¬
gande af en verkstad i Nynäshamn för telegrafverkets räkning m. m.
samt i ämnet väckta motioner, och
nr 109, i anledning af två uppskjutna punkter i Riksdagens år 1910
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och för¬
valtning år 1909;
bevillningsutskottets memorial:
nr 38, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevill¬
ningsutskottets betänkande nr 31, i anledning af väckt motion om upp¬
häfvande af stämpelskatten å inrikes växlar, och
nr 39, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande viss
del af bevillningsutskottets betänkande nr 30 i anledning af dels Kungl.
Maj:ts proposition angående ändrad lydelse af § 9 mom. 3 A) i tulltaxe-
underrättelserna samt § 13 mom. 3 A) i förordningen med tulltaxa den
4 juli 1910 m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt
andra särskilda utskottets memorial, nr 3, angående aflöning åt
dess tjänstemän och vaktbetjäning.
§ 21.
Justerades .protokollsutdrag. -
91 Nr 66.
Tisdageu deri 23 maj.
§ 22.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
friherre Palmstierna under den 27 maj och
herr Lundgren i Göteborg under 2 dagar fr. o. m. den 26 maj.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 5,17 e. in.
In fidem
Per Cronvall.