RIKSDAGENS PROTOKOLL
fäll. Ändra kammaren. Nr52.
Torsdagen den 18 maj.
Kl. 7 e. m.
§ 1.
Justerades det vid kammarens sammanträde den 12 inneva¬
rande maj förda protokoll.
§ 2.
Efter föredragning bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
nr 90—100.
§ 3.
Vidare föredrogos hvart för sig statsutskottets memorial:
nr 101, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor, och
nr 102, angående bestämmande af det under riksstatens femte
hufvudtitel upptagna anslaget till aflöning för flottans kårer och
stater.
Kammaren biföll hvad utskottet i dessa memorial hemställt.
§ 4.
Häruppå blefvo föredragna, men ånyo lagda på hordet bevill¬
ningsutskottets betänkanden nr 30—32, lagutskottets utlåtande nr
50, jordbruksutskottets utlåtanden nr 113—119 samt Andra kam¬
marens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.
§ 5.
Till behandling företogs nu bevillningsutskottets betänkande, Om
nr 25, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa åndrin-
förordning om vissa ändringar i 8 och 50 §§ af förordningen den lJtoch f
18 september 1908 angående stämpel,fgitten.
Genom proposition, nr 193, af den 7 april 1911 hade Kungl. ende stämpel-
Majit föreslagit Riksdagen att antaga i propositionen intaget för-
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 52. 1
Nr 52. 2
Om
vissa ändrin¬
gar i 8 och SO
§§ af förord¬
ningen angå¬
ende stämyel-
afgiften.
(Forts.)
Torsdagen den 18 maj.
SW till förordning om vissa ändringar i 8 och 50 §§ af förordnin¬
gen den 18 september 1908 angående stampelafgiften äfvensom
besluta, att de ändrade bestämmelserna skulle träda i kraft a den
tid eller de skilda tider, Konungen bestämde. _ _
Utskottet hemställde, att förevarande proposition matte ai
Riksdagen bifallas.
Reservationer hade emellertid afgifvits:
af herr Ericsson i Ofvanmyra mot klass I i den uti 8 § in¬
tagna tariffen för stämpelbeläggning af bouppteckning.
af herr Bromée i Billsta och Olofsson, som instämt med herr
Ericsson; samt
af herrar Karlsson i Göteborg, Branting och Röing mot viss
del af motiveringen.
Efter föredragning af utskottets hemställan begärdes ordet af
Herr Röing. som yttrade: Herr talman! Som ni, mina her¬
rar finna af det föreliggande utskottsbetänkandet, ha herrar iv.
G 'Karlsson och Branting samt jag reserverat oss mot viss de! åt
utskottets motivering. Denna del innehålla i det näst sista styc¬
ket af utskottets betänkande å sidan 8, i hvilket stycke utskotters
majoritet anhåller, att »Kung!. Maj:t tager under öfvervägande,
huruvida vid införande af en själfständig gåvoskatt möjligen nå¬
gon inskränkning skulle kunna anges befogad i den tid, inom hvil¬
ken jämlikt 8 § 26 mom. i förevarande förslag gåfva skall vara
underkastad arfsskatt.» ,
Då Riksdagen i fjol antog den kungliga propositionen rörande
förhöjd skatt å arf, så framhölls ju med skärpa, att den nuvarande
lagstiftningen är synnerligen bristfällig, enär densamma föreskri¬
ver stämpelbeläggning endast i det fall att en person har erhållit
i gåfva ett belopp och det finnes skriftligt pa denna gåfva, hvar¬
vid själfva gåfvobrefvet eller den skriftliga handlingen belägges
med stämpel. Däremot är gåfva med varm hand, da man t. ex.
oifver en person ett kontant belopp såsom gåfva med varm hand,
f. n. skattefri. Därför framhölls det, att en bestämmelse maste
gifvas i stämpelförordningen, att en person, som erhöll en dylik
gåfva strax före gifvarens dödsfall, för denna gåfva hade att er¬
lägga skatt. Och Kungl. Maj:t har här i den föreliggande propo¬
sitionen enligt ett mom. i 8 § — det är det 26 mom. fores a-
git tiden till två år. . . .. i +
Nu uttalar utskottets majoritet den forhoppningen, att det
må blifva Kungl. Maj:t möjligt att efter förnyad utredning inskrän¬
ka denna tid. Men de sakkunniga, som bland annat sysselsatt sig
med detta spörsmål, ha fullständigt enhälligt tillstyrkt Kungl. Maj:t
att fastställa denna tid till två år. Undersöker man den utländ¬
ska lagstiftningen i ämnet, finner man, att denna tid åt tva ai i
regel är den kortaste, som härvidlag är fastslagen; i Tyskland
3 Nr 52.
Torsdagen den 18 maj.
t. ex. är ifrågavarande tid utsträckt så pass långt som till fem år.
När Riksdagen, som jag antager nästa år erhåller från Kungl.
Maj:t en proposition om införande af ren gåvoskatt, kommer där
utan tvifvel att införas en liknande bestämmelse som den här nu
föreslagna i stämpelförordningen, nämligen att om en person un¬
der en följd af år erhållit gåfvor, skola dessa gåfvors belopp sam¬
manläggas, för att den rätta progressionsskalan må fastställas och
staten sålunda icke erhålla mindre belopp, än som afsetts med
fjolårets beslut rörande arfsskatt.
Det finnes, så vidt jag kan inse, ingen som helst anledning
för Andra kammaren att uttala sig i den riktning, som utskottet
i sin motivering bär föreslår. Utskottet anhåller visserligen om
utredning, men denna utredning är redan gjord. Bakom denna
hemställan _ om en utredning ligger emellertid en förhoppning, att
Kungl. Maj:t skall om möjligt begränsa donna tid af två år, hvari¬
genom möjlighet skulle finnas för personer att på lindrigare sätt,
än Riksdagen i fjol afsåg, komma ifrån arfsskatten.
På dessa grunder tar jag mig friheten, herr talman, att an¬
hålla, att sista stycket i utskottets betänkande, som börjar med
orden: »Med afseende å Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag»
och slutar med »underkastad arfsskatt», måtte utgå och ersättas
af ett stycke med följande lydelse: »Kungl. Maj:ts nu föreliggande
förslag till författning har icke gifvit anledning till erinran från
utskottets sida.»
För öfrig! ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Karlsson i Göteborg och Kobb.
Vidare anförde
Herr Vennersten: Herr talman! Då mitt namn icke åter¬
finnes ^ bland reservanternas inom utskottet, ekuru jag i utskottet
anslutit mig till den mening, som uttalats af herr Röing, her jag
att få instämma i det yrkande, som han nu framställt.
Herr Nilsson i Bonarp: Herr talman! Också jag ber att
få ge tillkänna, att, ehuru jag icke reserverat mig, jag dock an¬
sluter mig till den uppfattning, som herr Röing uttalat, och jag
ber därför att få instämma i det af honom framställda yrkandet.
Herr Ericsson i Ofvanmyra : Herr talman! Såsom framgår af
utskottets betänkande, så ha jag och två kamrater i utskottet re¬
serverat oss i en annan punkt af utskottsbetänkandet, nämligen
emot bestämmelserna i den föreslagna tariffen under klass 1. Nämnda
tariff är icke äldre än sedan i fjol, då Riksdagen beslöt eu afse-
värd förhöjning af arfsskatten. Då förelåg visserligen en hel del
motioner, hvari yrkades på högre arfsskatt än hvad Riksdagen
Om
vissa ändrin¬
gar i 8 och 50
§§ af förord¬
ningen angå¬
ende stämpel-
afgiften.
(Forts.)
Nr 52. 4
Om
vissa ändrin¬
gar i 8 och 50
§§ af förord¬
ningen angå¬
ende ståmpel-
afgiften.
(Forts.)
Torsdagen den 18 maj.
sedermera beslöt, men jag ställde mig på utskottets sida, och Riks¬
dagen fattade sitt beslut i enlighet med dess förslag. Jag^hade
då nöjet att stå på samma sida som herr finansministern, då han
så bestämdt uttalade som sin mening, att man icke borde gå längre
än hvad Kungl. Maj:t då föreslagit med afseende på den höjda
arfsskatten. Jag vill erinra om, att herr finansministern då på det
bestämdaste uppmanade kammaren att icke gå utöfver den kung!,
propositionen med afseende på skattesatserna. Jag väckte då eu
motion, däri jag uttalade, att jag för min del ansåg, att Kungl.
Maj :t gjort ett väl djupt grepp i kvarlåtenskapen efter död man.
Kungl. Maj :t hade nämligen, såsom jag förut sade, föreslagit eu
afsevärdt förhöjd arfsskatt. Men finansministern försvarade sig med,
att han tagit till så pass mycket därför att han trodde, att med
de så afsevärdt höjda skattesatserna icke någon ändring sedermera
borde förekomma på någon längre tid. Nu har som sagdt frågan
efter ett år kommit upp igen, och då befinnes det, att.det är en
afsevärd förhöjning, som nu föreslagits. I Kungl. Maj:ts propo¬
sition förekommer en utredning å sid. 22, hvilken visar, att den
förhöjning, som nu afses med den ändrade skattesatsen, skulle in¬
bringa statskassan bortåt 200,000 kronor mera än efter nu gällande
bestämmelser. Granskar man tariffen litet närmare, skall man
finna, att proportionsvis tages den största delen af ökningen från
de mindre arfsandelarna. Om man exempelvis stannar vid en arfs¬
lott på 3,900 kronor, så befinnes det, att enligt nu gällande tariffer
en sådan arfsandel skall beläggas med en stämpelskatt af 31 kronor
20 öre, men att efter Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag denna
stämpelskatt skall utgöra 38 kronor 80 öre, h vilket innebär en
ökning af icke mindre än 7 kronor 60 öre, en höjning således med
omkring 25 procent mot hvad gällande tariff bestämmer. Jaguar
ansett, att en sådan bestämmelse icke är att tillråda, ehuru jag
visserligen vet, att man får det svaret, att det bär gäller så små
summor, att det icke är någonting att fästa sig vid. Men ute på
landsbygden, särskildt där de små arfstagarna förekomma, hör man
ett annat språk. Man har redan under det gångna året, under
den tid då den nya arfsbeskattningen tillämpats, hört klagomål
öfver de höjda stämpelafgifterna, och jag är förvissad om, att,
därest Riksdagen går in på det föreliggande förslaget, komma
klagomålen att höjas ännu mer. Vi höra komma ihåg, att det
icke är så lätt för en arftagare till ett så litet arf, om det därtill
utgöres af en fastighet, som kanske är skuldbelastad, att åstad¬
komma ett sådant belopp för att täcka den afgift, som här är
föreslagen. .,
Vi ifra för de egna hemmen, och ett litet eget hem ha vi De-
räknat skall kosta 6- ä 7,000 kronor. Om vi antaga, att en inne¬
hafvare af ett sådant hem faller ifrån och har en arftagare, som
skall ärfva det egna hemmet, samt boet häftar i skuld för bortåt
halfva beloppet af dess värde, skall han betala stämpelafgift på
Torsdagen den 18 maj.
5
Kr 52.
återstoden och får då betala eftersom här är föreslaget. Det är
enligt mitt förmenande icke riktigt, att då man försöker uppmuntra
de egna hemmen, såsom Riksdagen gång på gång söker göra, man
handlar på detta sätt och oupphörligen lägger högre bördor på
deras innehafvare.
Jag skulle således önska, att Andra kammaren icke ginge med
på det föreliggande föreslaget utan beslöte ett uppskof med af-
görandet till nästa år. Vi hafva af den föregående ärade talaren
hört, att man har att till nästa år förränta fullständigare förslag
till bestämmelser rörande skatt på gåfva, och då kan man före¬
taga frågans afgörande i hela dess vidd. Intill dess kan man ut¬
arbeta ett förslag, som icke höjer arfs- och gåfvostämpeln för de
små arfsandelarna, men på samma gång aflägsnar de öfverklagade
ojämnheterna i nu gällande tariff.
Riksdagen skref nämligen i fjol, att Riksdagen ville ha en ut¬
jämning mellan intervallerna, och jag var med om detta förslag.
Men jag protesterade på det bestämdaste mot att man skulle gå
den vägen, som en reservant i utskottet då kraftigt häfdade här,
nämligen ungefär samma väg som Kungi. Maj:t nu föreslagit. Jag
påpekade detsamma då som nu, att genom detta förslag skulle en
af se värd höjning göras för de små. Jag ville således hafva en ut¬
jämning på det sätt, att man skulle sänka hvarje skattesats så,
att utjämningen skulle ske så att säga på båda sidor om de olika
skattesatserna. Om man gått tillväga på det sättet, hade intäk¬
terna till statskassan blifvit lika stora som Riksdagen tänkt sig i
fjol, men utjämningen hade blifvit rättvisare.
Under åberopande af hvad jag nu i största korthet anfört ber
jag, herr talman, att få yrka afslag på utskottets förslag hvad be¬
träffar tariffen i klass I.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz: Herr
talman, mina herrar! Såsom af den föregående ärade talaren
blifvit erinradt, anmärktes det i fjol från Riksdagens sida på att
den skattetariff, som då var framlagd i Kungl. Maj:ts proposition
och som var affattad efter samma grunder som den dittills för
arfsskatten gällande mep naturligtvis med andra skattesatser, icke
ägde den jämna ^stegring i skattebeloppen, som vore önskvärd,
utan stora språng förekommo mellan äfven mycket närliggande
belopp. ^ I den delen är den tabell, som den föregående ärade
talaren åberopade, på sid. 20 till 21 ganska upplysande. Om man
håller sig till klass I, som frågan här gäller, så ser man, att, om
man tager det exempel, som den föregående ärade talaren åbero¬
pade sig på, nämligen 3,900 kronor, så skulle skatten enligt nu
gällande tariff vara 31: 20 kronor och vid 4,000 kronor 40 kronor.
Enligt den nu föreslagna tariffen skulle skatten vara respektive
38: 80 och 40 kronor. Således är det ett betydligt mindre språng
än förut.
Om
vissa ändrin¬
gar i 8 och 50
§§ af förord¬
ningen angå¬
ende stämpel-
afgiften.
(Forts.)
Sr 52.
G
Torsdagen den 18 maj.
Om
vissa ändrin¬
gar i 8 och BO
§§ af förord¬
ningen angå¬
ende stämpel-
afgijten.
(Forts.)
Går man litet längre fram, äro verkligen de språng, som nu
äro förefintliga, ganska betydande. Vi se t. ex., att. om vi taga
ett andelsbelopp af 74,900 kronor, skulle det enligt den nuvarande
tariffen draga en arfsskatt enligt klass I af 2,097: 20 kronor, men
om arfvet vore 100 kronor större, d. v. s. 75,000 kronor, skulle
afgiften vara 2,250 kronor, öfver 150 kronor högre. Sålunda skulle
skillnaden i skatten vara större än hela skillnaden mellan arfven.
Enligt den nu föreslagna tariffen skulle arfsskatten utgöra för ett
andelsbelopp af 74,900 kronor 2,246: 60 kronor och vid ett andels¬
belopp af 75,000 kronor 2,250 kronor.
Det är således tämligen klart, att med det förslag, som nu
föreligger, en jämnare öfvergång äger rum. Och jag är fullkomligt
öfvertygad, på grund af hvad Riksdagen skref, att, om det före¬
liggande förslaget förefunnits i fjol, hade Riksdagen redan då tagit
detsamma; enda anledningen, hvarför icke Riksdagen ville taga
ett förslag af den beskaffenheten, var nämligen den, att det förra
året saknades utredning om, hur ett sådant förslag skulle verka.
Nu har den utredningen blifvit verkställd af kommitterade och
föreligger här. Den ojämnhet, som var öfverklagad i fjol, är där
undanröjd. Stegringen eller skalan är nämligen åstadkommen på
det sätt, att ingen egentlig rubbning skett i skattesatserna för de
andelsbelopp, som inleda de särskilda skattegrupperna, hvari an¬
delarna med hänsyn till storleken blifvit indelade.
Nu säger den föregående ärade talaren, att det är icke det
rätta sättet, utan man skulle hafva tagit ett medium mellan
skattesatserna för den underliggande gruppen och skattesatserna
för den öfverliggande gruppen för att på detta sätt vinna en ut¬
jämning. Jag misstänker, att om man gjort på det sättet, hade
det ansetts innebära en vida större rubbning af det i fjol fattade-
beslutet än det nu af Kungl. Maj:t på kommitterades framställ¬
ning använda tillvägagångssättet innebär.
Jag har varit öfvertygad om och är fortfarande öfvertygad
om, att det förslag, som innehålles i Kungl. Maj:ts proposition, till
aflägsnande af de i fjol öfverklagade sprången ar just precis i
öfverensstämmelse med hvad Riksdagen önskade, och jag kan icke
tänka mig annat än att Riksdagen bifaller det föreliggande förslaget.
Herr Kobb: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att
till alla delar få bekräfta hvad herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet här sagt. Denna förändring i skalan är ingen¬
ting annat än en omedelbar konsekvens af Riksdagens beslut förra
året, den skrifvelse, hvarom Riksdagen då enade sig. Förra året
bestämde Riksdagen, att de procenttal, efter hvilka skatten skulle
utgå, skulle vara vissa angifna. Det är sålunda icke någon föränd¬
ring i det afseendet.
Såsom herr finansministern påpekade, kunna genom en sådan
anordning af skalan, som gjordes i förra årets proposition, uppstå
7 Nr 52.
Torsdagen den 18 maj.
ganska betydande språng i klass I. Till och med i klass I kunna Om
sådana språng uppstå, då procentsatsen stiger med 0,2 procent, så attvissa. ändrin-
t. ex. vid ett af de högsta i tabellen angifna andelsbeloppen, 450,000 jord¬
kronor, språnget från närmast föregående andelsbelopp utgör icke ningen angå-
mindre än 900 kronor. ende stämpel-
Detta påpekades af en motionär förra året, och på grund afgiften.
däraf dels upptogs den tanken af en reservant från denna kam- (Forts.)
mare och dels föreslog bevillningsutskottet en skrifvelse. Denna
skrifvelse, i hvilken föreslogs, att dessa ojämnheter skulle utjämnas,
blef också af Riksdagen godkänd. Det är ingenting annat än en
dylik utjämning, som har skett här. Man har här framkallat en
såvidt möjligt jämn öfvergång mellan hvarje hundratal kronor.
Då vi se af propositionen, att arfsandelarna skola afrundas till
jämna hundratal kronor, är det en lösning, som kommer de ön¬
skade förhållandena så nära som möjligt.
Det är tydligt, att en sådan utjämning i skalan måste inom
hvarje intervall framkalla någon liten höjning, enär skattesatserna
där förut voro mindre. Men jag vill stryka under, att det är
icke annat än riktigt. Har man t. ex. en gång bestämt, att skatte¬
satsen för 4,000 kronor skall utgöra ett visst belopp och att skatte¬
satsen för 2,000 kronor skall vara ett visst annat belopp, är det
icke annat än riktigt, att skattesatsen för 3,000 kronor skall ligga
midt emellan, och att skatten för 1,900 kronor t. ex. skall vara
proportionerlig mot skatten för 1,000 och 2,000 kronor. Det är
icke något annat, som har gjorts, än ett försök att åstadkomma
en fullständig rättvisa mellan de skattebelopp, som komma på de
särskilda arftagarna.
På grund af hvad jag sålunda anfört ber jag, herr talman,
att få tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats vara afslutad, gaf
herr talmannen propositioner på l:o) bifall till utskottets hem¬
ställan, 2:o) bifall till herr Röings under öfverläggningen fram¬
ställda yrkande och 3:o) bifall till herr Ericssons i Ofvanmyra
yrkande; och fattade kammaren beslut i enlighet med den under
2:o) angifna propositionen.
§ 6.
Bevillningsutskottets häruppå föredragna betänkande, nr 27,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förord¬
ning angående rätt att hos statskontoret erhålla upplysning i fråga
om skyldighet att utgöra stämpelafgift blef af kammaren godkändt.
§ 7.
Å föredragningslistan var härefter upptaget bevillningsutskot-, 9? ,,
tets° betänkande, nr 28, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition af so § iför-
angående ändrad lydelse af 20 § i förordningen den 28 oktober ordningen om
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. inkomst- och
förmögenhets¬
skatt m. m.
Nr 52. 8
Torsdagen den 18 maj.
Om Genom proposition, nr 109, af den 10 mars 1911, hvilken hän-
ändrad lydelse vjsats till bevillningsutskottets behandling, hade Kungl. Maj:t före-
af 20 § i för- , .. tv i j
ordningen Riksdagen _ . , oq i + u /IQin
.inkomst- och 1) att besluta, att 20 § i förordningen den 28 oktober 1910
förmögenhets- om inkomst- och förmögenhetsskatt skulle från och med år 1912
skatt m. m. erhålla följande ändrade lydelse:
(Forts.) Inkomstskatt af inländskt aktiebolag eller solidariskt bank¬
bolag utgår, om den taxerade inkomsten icke öfverstiger fyra pro¬
cent af bolagets kapital, med två kronor femtio öre för hvarje
hundratal kronor af det taxerade beloppet.
Om den taxerade inkomsten öfverstiger fyra procent af bola¬
gets kapital, utgår, för hvarje fullt hundratal kronor af det taxe¬
rade beloppet, inkomstskatten med följande belopp, nämligen:
När den taxerade inkomsten
i förhållande till kapitalet
|
Inkomst¬
skatt
pr 100
kronor
|
När den taxerade inkomsten
i förhållande till kapitalet
|
|
Inkomst¬
skatt
pr 100
kronor
|
öfverstiger
|
4 men ej 4 '/. procent
|
Kr.
2.55
|
öfverstiger 16 Va
|
men ej 17 procent
|
Kr.
4.25
|
2
|
4 */4 »
|
» 4 V2
|
2
|
2.60
|
2
|
17
|
»
|
» 17 7a
|
2
|
4.80
|
»
|
4 Va »
|
> 4 s/4
|
2
|
2.65
|
2
|
17 V,
|
2
|
a 18
|
»
|
4.35
|
2
|
4 74 a
|
» 5
|
2
|
2.70
|
2
|
18
|
2
|
» 18 V.
|
2
|
4.40
|
2
|
5 »
|
a 5 ’/,
|
2
|
2.7 5
|
2
|
18 Va
|
2
|
a 19
|
2
|
4.45
|
2
|
5 */, »
|
» 5 Va
|
2
|
2.80
|
2..
|
19
|
2
|
» 19 V,
|
2
|
4.50
|
2
|
sv!»
|
» 0
|
2
|
2.86
|
»
|
19 V s
|
»
|
a 20
|
2
|
4.55
|
2
|
6 *
|
» 6 Vs
|
2
|
2.90
|
2
|
20
|
2
|
» 21
|
2
|
4.60
|
2
|
6 V, »
|
» 6 Vs
|
2
|
2.95
|
}
|
21
|
}
|
a 22
|
2
|
4.65
|
2
|
6 Vs »
7 »
|
» 7
|
2
|
3.oo
|
1
|
22
|
2
|
a 23
|
2
|
4.70
|
>
|
» 7 Va
|
2
|
3.05
|
>
|
23
|
2
|
a 24
|
»
|
4,75
|
2
|
7 Vs»
|
a 7 Vs
|
>
|
3.io
|
>
|
24
|
2
|
a 25
|
»
|
4.80
|
2
|
7 Vs »
|
a 8
|
>
|
3.15
|
>>
|
25
|
2
|
» 26
|
2
|
4.85
|
2
|
8 »
|
> 8 V3
» 8 Va
|
»
|
3.20
|
2
|
26
|
2
|
» 27
|
2
|
4.9 0
|
2
|
8 Vs 1
|
2
|
3.25
|
>
|
27
|
>
|
a 28
|
2
|
4.95
|
2
|
8 Va »
|
» 9
|
2
|
3.80
|
2
|
28
|
»
|
» 29
|
2
|
5.00
|
2
|
9 >
|
» 9 Va
|
2
|
3.35
|
2
|
29
|
2
|
» 30
|
2
|
5.05
|
2
|
9 V3 »
|
» 9 Va
|
2
|
3.40
|
2
|
30
|
>
|
» 32
|
»
|
5.io
|
>
|
9 Va »
|
» 10
|
2
|
3.45
|
2
|
32
|
2
|
» 34
|
2
|
5.15
|
2
|
10 »
|
» 10 Va
|
2
|
3.50
|
|
34
|
2
|
» 36
|
2
|
5.20
|
2
|
10 Va »
|
» 10 Va
|
2
|
3.5 5
|
2
|
36
|
2
|
a 38
|
»
|
5.25
|
2
|
10 Vs »
|
a 11
|
>
|
3.60
|
2
|
38
|
2
|
» 40
|
2
|
5.80
|
2
|
11 »
|
» 11 Va
|
2
|
3.65
|
J
|
40
|
2
|
» 45
|
2
|
5.35
|
>
|
11 Vs *
|
» 11 2,a
|
2
|
3.70
|
2
|
45
|
2
|
» 50
|
2
|
5.40
|
2
|
11 Vs »
|
» 12
|
2
|
3.75
|
2
|
50
|
2
|
a 55
|
2
|
5.46
|
1
|
12 »
|
» 12 Vs
|
2
|
3.80
|
5)
|
55
|
2
|
a 60
|
2
|
5.50
|
1
|
12 Vs »
|
a 13
|
2
|
3.85
|
2
|
60
|
2
|
a 65
|
2
|
5.55
|
2
|
13 •
|
» 13 Va
|
2
|
3.90
|
2
|
65
|
2
|
a 75
|
2
|
5.60
|
>
|
13 V2 »
|
a 14
|
2
|
3.95
|
2
|
75
|
>
|
> 85
|
2
|
5.65
|
2
|
14 >
|
a 14 Va
|
2
|
4.00
|
2
|
85
|
2
|
» 90
|
2
|
5.70
|
1
|
14 Vs »
|
» 15
|
2
|
4.0 5
|
»
|
90
|
2
|
» 95
|
»
|
5.7 5
|
2
|
15 »
|
» 15 Va
|
2
|
4.10
|
Tf
|
95
|
2
|
a 100
|
»
|
5.80
|
2
|
15 Vs »
|
» 16
|
2
|
. 4.15
|
2
|
100
|
—
|
—
|
—
|
5.85
|
2
|
16 »
|
» 16 Va
|
2
|
4.20
|
|
|
|
|
|
|
Torsdagen den 18 maj.
Jfr 52.
i + kaP^a^’ hvarom här är fråga, räknas såväl aktie- eller Om
lottkapitalet som ock reservfonden. Aktie- eller lottkapitalet upp-ändrad lydelse
!?ges „tl.1.1.. de\ belopp, som angifvits i ingående balansräkningenoldniJel
för nästföregående ar, eller, om aktie- eller lottkapitalet samma iSlZu och
ar undergått förändring, till medelstorleken däraf under nämnda förmögenhets-
ar. Pa samma sätt förfares vid beräkning af reservfonden. skatt m- m-
„ 2) förklara, att, då fråga uppstode om eftertaxering för (Forts.)
ar före år 1911, beträffande eftertaxeringen skulle tillämpas de i
sadant hänseende gifna bestämmelser, som gällde det år efter¬
taxeringen afsåge.
. Utskottet hemställde, att Riksdagen med bifall till Kuno]
Maj:ts förevarande proposition måtte
besluta, att 20 § i förordningen den 28 oktober 1910 om
inkomst- och _ förmögenhetsskatt skulle från och med år 1912 er¬
hålla i propositionen föreslagen ändrad lydelse; samt
2) förklara, att då fråga uppstode om eftertaxering för år
före år 1911, beträffande eftertaxeringen skulle tillämpas do i så¬
dant hänseende gifna bestämmelser, som gällde det år, eftertaxe¬
ringen afsåge.
Herrar Karlsson i Göteborg, Bromée i Bilista, Brantina, Olofs¬
son,. Jansson i Bråten och Kol!) hade emellertid uti afgifven reser¬
vation yrkat, att Riksdagen, med afslag å förevarande proposition,
ville besluta, att i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla om ytter¬
ligare utredning af frågan om bolags beskattning på inbördes rätt¬
visa grunder, med beaktande att vid beräkning af vinstprocenter
hänsyn måtte tagas äfven till reservfonden, men att därjämte
också uppmärksammades den större skattekraft de mera konsoli-
derade bolagen måste anses äga; samt att Kungl. Maj:t måtte
ior Riksdagen framlägga det förslag, utredningen kunde föranleda.
Punkten 1) föredrogs; och yttrade härvid
Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Då
Kungl. Maj :ts proposition angående inkomst- och förmögenhets¬
skatt inkom till Riksdagen förra året, inlämnades äfven kort därefter
en motion från en motionär i Första kammaren, hvari angående
bolagens beskattning hemställdes, att vid den proportionella be¬
räkning af vinsten, som lägges till grund för beskattningen, bolagen
skulle ha rätt att taga hänsyn till reservfonden. Denna sak hade
löiut vant föremål för yttrande i Kungl. Maj:ts proposition, med
anledning af att kammarrätten gjort ett uttalande i samma rikt¬
ning. I den kungl. propositionen utvecklades emellertid den stånd¬
punkten, att då man hade svårt att beräkna huru skatten skulle
komma att ställa sig, för den händelse man gjorde ett sådant med-
gilvande, det icke kunde vara lämpligt att bifalla kammarrättens
förslag. När emellertid förevarande motion behandlades i utskottet,
N:o 52.
Om
ändrad lydelse
af SO § i för¬
ordningen om
inkomst- och
förmögenhets¬
skatt m. m.
(Forts.)
JO Torsdagen den 18 maj.
så föreslog utskottet Riksdagen att i den skrifvelse, genom hvilken
Riksdagen delgaf Kungl. Maj:t sitt beslut angående inkomst- och
förmögenhetsskatt göra ett uttalande i den riktning, att ett bolags
reservfond äfven skulle få inräknas i bolagets kapital, da det ga de
att bestämma den vinst bolaget hade hatt. Emellertid satte ors
utskottet och sedan Riksdagen två villkor för genomförandet åt
den föreslagna ändringen och dessa voro, att för det första det skul e
tillses, dels att ingen minskning i bolagens totala skattesumma
lirum ske, och för det andra, att fördelningen af skattskyldigheten
bolagen sinsemellan afvägdes efter rättvisa grunder. ^ Den kungl.
proposition, vi nu ha att behandla, utgör ett svar pa detta Riks¬
dagens uttalande. Det förefaller nu oss reservanter, som om Kungl.
Makt i sitt förslag fullständigt rättat sig efter det forsta af de villkor,
som Riksdagen framställt, nämligen att ingen minskning i bolagens
totala skattesumma finge ske. Men däremot synes oss, att lön e -
ningen af skattskyldigheten bolagen sinsemellan knappast kan sagas
hafva afvägts efter rättvisa grunder. Vi erkänna villigt, att det
problem, Kungl. Maj:t fått sig förelagdt genom Riksdagens uttalande
ingalunda hör till de lättlösta. Men i alla händelser tro vi att det
skulle kunna uttänkas ett sätt, hvarigenom det sista af Riksdagens
villkor mera tillgodosåges, än hvad fallet är genom det foreliggan e
f°rS Som' kammaren vet, utgår skatten för närvarande, enligt det
beslut, som fattades förra året, på så sätt, att först erlägges /2
procent på all uppkommande vinst. Sedermera sker det en pro¬
gression så, att om vinsten går upp till 5—10 procent, sa tibagges
ytterligare 1 procent, om den uppgår till 10—15 procent, sa tillaegei
2 procent, och om den öfverstiger 15 procent, sa tillägga 3 procent.
Emellertid föreslår nu Kungl. Maj:t i det föreliggande förslaget,
att progressionen, som nu börjar vid 5 procent, i stallet skall taga
vid redan vid 4 procent. Det torde daraf framgå, att detta blir
till förmån för de bolag, som ha stora reservfonder och således aro
synnerligen välsituerade, och som enligt vart förmenande darfor
höra vara synnerligen goda skatteobjekt. Däremot komma dels
nya bolag, som icke ha hunnit bilda några sadana fonder, dels bolag,
som det gått mindre väl, mindre lysande for, att till forman for de
mera välsituerade få en förhöjd skatt. . , _
Jag upprepar, hvad jag förut sade, att det lag i Riksdagens
skrifvelse eu frestelse att behandla problemet just pa detta satt
Det måste erkännas. Men som sagd!, man kan dock tänka sig ett
bättre tillgodoseende af Riksdagens villkor beträffande den rätt¬
visa fördelningen af skatteskyldigheten mellan bolagen inbördes.
Det är hufvudsakligen därför, som vi yrkat afslag pa denna forsta
punkt i den kungl. propositionen.
Det finns ytterligare ett skäl, som man Enahanda bor taga hän¬
syn till, då man bedömer den här saken, och det är det att den vinst
som bolagen afsätta till fonder, blir icke dubbelbeskattad pa samma
Torsdagen den 18 maj. 11
sätt, som den vinst blir, hvilken utgår till aktieägarna i form af
utdelning.
Dessutom ha vi för vår del betraktat saken så, att det kunde
vara skäl i att afvakta ett års resultat af den nuvarande inkomst-
och förmögenhetsskatten för att se, huru den i verkligheten kommer
att slå ut, innan man vidtager den åtgärd, som här är föreslagen.
Det skulle ju nämligen kunna låta tänka sig — och det finns många,
som tro så — att inkomst- och förmögenhetsskatten icke kommer
att ge de belopp man på förhand har beräknat, och då skulle det
möjligen kunna befinnas lämpligt, att icke dessförinnan ha vidtagit
denna åtgärd. Ty om hvad man får in understiger hvad man beräk¬
nat, så kunde Riksdagen vilja hafva fria händer att jämka på skatten
för bolagen utan att förbinda sig till någon lättnad för de starkt
konsoliderade bolagen. Jag vill betona, att här föreligger icke något
■så särdeles brådskande intresse, ty man kan ju icke säga, att någon
orättvis beskattning strängt taget äger rum för de starkare, de mera
konsoliderade bolagen. Man bör därför kunna vänta ett år och se
till, om man icke kan på ett lyckligare sätt, än Kungl. Maj:t före¬
slagit, lösa det problem, som Riksdagen förra året gaf att lösa. Det
är därför, herr talman, vi yrkat i punkt 1) af föreliggande betänkande
»att Riksdagen, med afslag å förevarande kungl. proposition,
ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om ytterligare
utredning af frågan om bolags beskattning på inbördes rättvisa
grunder, med beaktande af att vid beräkning af vinstprocenten
hänsyn må tagas äfven till reservfonden, men att därjämte också
uppmärksammas den större skattekraft de mera konsoliderade
bolagen måste anses äga; samt att Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen
framlägga det förslag, utredningen kan föranleda.»
Jag ber alltså, herr talman, att i denna punkt få yrka afslag
å utskottets hemställan och bifall till reservationen.
Herrar Bromée i Billsta, Olofsson, Kvarnzélius, Eriksson i Grän¬
gesberg och Branting instämde häruti.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz:
Mina herrar! Vid det beslut, som i fjol fattades i den föreliggande
frågan eller i frågan i hela dess vidd med afseende på inkomst- och
förmögenhetsskatt, så fastslogs, att af enskilda skulle utgå inkomst-
och förmögenhetsskatt, och att af aktiebolag skulle utgå inkomst¬
skatt efter en särskild skattetariff, som var uppgjord med hänsyn
till förhållandet mellan vinsten och aktiekapitalet. Förut var det
ju så, att det var vinstens absoluta belopp, som var normerande för
skattesatsen. Nu skulle det bli vinstens relativa belopp i förhål¬
lande till aktiekapitalet. Att det icke föreslogs, att det skulle vara
vinstens förhållande till bolagets alla fonder, som skulle vara det
normerande, berodde, såsom framgick af Kungl. Maj:ts proposition,
uteslutande på den omständigheten, att det icke förelåg tillräcklig
Nr 52.
Om
ändrad lydelse
af SO § i för¬
ordningen om
inkomst- och
förmögenhets¬
skatt m. m.
(Forts.)
Nr 52. 12
Torsdagen den 18 maj.
Om utredning angående den statsfinansiella innebörden af ett sådant
ändrad lydelse bggiut. Ty den föregående ärade talaren refererade icke alldeles
af 20 § i för hvad Kungl. Mai it yttrat i ämnet. Kammarrätten hade
°inklmsT och hemställt, att sådan del af betalningen för aktier vid nyteckning,
förmögenhets- som öfversteg aktiens nominella värde och som enligt aktiebolags-
skatt m. m. jagen skulle läggas till reservfonden, också skulle räknas med såsom
(Forts.) normerande för vinstens beräkning. Det var nu icke så som den
ärade talaren refererade, eller att Kungl. Maj:t sade, att han ville
acceptera det förslaget, utan Kungl. Maj :l eller rättare finansmini¬
stern i statsrådsprotokollet yttrade sig på det sattet, att det kunde
val tagas i öfvervägande, huruvida icke alla bolagets fonder borde
vara det normerande för vinsten. Men, som sagdt, man hade icKe
någon utredning om den saken. Sedermera förklarade Riksdagen,
såsom riktigt refererades, på grund af en motion, att Riksdagen
ansåg, att vinstens relation skulle beräknas med hänsyn till aktie¬
kapitalet och reservfonden. För min del har jag ingenting emot
att acceptera den inskränkningen: reservfond i stället för alla fonder,
därför att till aktiekapitalet och reservfonden kan bolaget i sitt eget
skön hänföra alla sina öfriga reserverade medel. Således kan man,
praktiskt sedt, om man sätter vinsten i förhållande till aktiekapitalet,
och reservfonden, säga, att detta blir detsamma, som att sätta
vinsten i förhållande till hela det i rörelsen använda kapitalet. Och
ur den synpunkten tänker jag också i det följande behandla frågan
om aktiekapitalet och reservfonden.
Det lider icke något tvifvel om, att om eu sådan utredning, som
jag talat om, i fjol hade förelegat med hänsyn till aktiekapitalet
och reservfonden, så hade Riksdagen redan då beslutat, att vinsten
skulle beräknas i förhållande till detta kapital i stället för, såsom
nu sker, till aktiekapitalet. Detta framgår tydligt af bevillnings¬
utskottets uttalande och likaledes af den skrifvelse, som Riksdagen
aflat med begäran om utredning i detta stycke, eftersom en sådan
utredning då icke förelåg. Det är på grund af denna Riksdagens
skrifvelse, som utredningen blifvit verkställd, och utredningen har
strängt hållit sig till hvad just Riksdagen därvidlag begärt. Det,
som nu föreslås, står ju också, som sagdt, i fullständig öfverens¬
stämmelse med syftet i den skrifvelsen, som gick ut på att få vinstens
relation till hela kapitalet lagd till grund för beskattningen, vare
sig detta bestod uteslutande af aktiekapital eller i bolagets böcker
var fördeladt på aktiekapital och reservfond. Då det är klart, att
det är bolagets hela kapital, som har inflytande på vinstens belopp,
så är det ju också det enda rationella, om man vill öfverhufvud taget
finna någon relation mellan vinstens belopp och bolagets kapital,
att man sätter in bolagets hela kapital såsom utgörande bolagets
kapital och icke endast en del af detsamma, som till äfventyrs står
på aktiekapitalsfonden. Detta har varit den ledande tanken i
det hela, och det står som sagdt i full öfverensstämmelse med hvad
som i fjol begärdes. En följd af utvecklingen utaf denna ledande
Torsdagen den 18 maj
13 Nr 52.
tanke har naturligtvis blifvit den, att där en större reservfond till
äfventyra är förefintlig, har också eu viss lättnad i skatt inträdt.
Men denna följd var som sagdt fullkomligt förutsedd och var så myc¬
ket mindre fruktad från Riksdagens sida, som tvärtom Riksdagen
sade — och det ansåg jag för min del, att Riksdagen hade fullkomligt
rätt i — att det ur nationalenonomisk synpunkt vore synnerligen
förmånligt att på detta sätt uppmuntra till bildande af reservfond
i stället för att, såsom de före den nuvarande skattelagstiftningen
med afseende på bolag gällande normerna, uppmuntra till utdelning.
Tv, såsom herrarna veta, var det en viss befrielse för sex procent af
kapitalet, för den händelse att dessa utdelades. Detta var således
en uppmuntran till utdelning i stället för uppmuntran till bildande
af en reservfond, och det är gifvet, att detta senare ur nationaleko¬
nomisk synpunkt måste vara bättre.
Nu är det tydligt och klart, att hvarje omläggning af ett system
måste medföra ändringar för den ena åt ett håll och för den andra
åt ett annat. Så t. ex. skulle jag vilja erinra herrarna om att den
omläggning, som i fjol beslöts, medförde eu högst väsentlig minsk¬
ning i skattskyldigheten för det stora svenska sockerfabriksbolaget.
Detta voro herrarna med om, därför att den metod, som då kom
till tillämpning, med skäl anses relativt rättvisare än den metod,
som förut användts. Om det nu föreliggande förslaget går igenom,
medför detta återigen en stegring af skånska sockerfabriksaktiebo-
lagets skatt, emedan detta bolag icke är försedt med tillräcklig reserv¬
fond för att motsvara den omläggning af skattetariffen, som varit
nödig för att hålla det statsfinansiella resultatet uppe i minst samma
belopp, som med det nu gällande systemet skulle hafva ernåtts.
Å andra sidan kommer nu exempelvis för en del bankbolag skatten
utan tvifvel att sänkas på grund däraf, att den inverkan, som dessa
bolags stora reservfonder ha på vinstbeloppen, också kommer till
synes vid bestämmande af skatten på detta vinstbelopp. Men
jag kan icke förstå annat, än att detta är rättvisare, än hvad som
enligt fjolårets beslut är förhållandet. Kunde man på rättvisa skäl
vara med om fjolårets beslut, bör man naturligtvis ännu hellre vara
med om det förslag, som här föreligger, och jag vågar påstå, att om
man vill lägga bolagens inkomstbeskattning till grund för skattskyl¬
digheten till staten, såsom man i fjol efter noggrant öfvervägande
gjorde, kan man icke gärna, såvidt jag kan förstå, finna något rätt¬
visare sätt att tillämpa denna grund än det, som finnes i nu förelig¬
gande proposition.
Emellertid dela icke reservanterna denna uppfattning. De ha
i stället den uppfattningen, att bolag med stora reservfonder äro för
starka skatteobjekt, för att någon lindring i den nu utgående skat¬
ten skall kunna medges. Ja, där spela naturligtvis in vissa känslor,
som ju kunna vara ganska förklarliga, det vill jag visst icke neka
till. Men de äro skäligen ologiska. De stå icke i öfverensstäm¬
melse med andan i och grunden för det beslut, som man redan i
Om
ändrad lydelse
af 20 § i för¬
ordningen om
inkomst- och
förmögenhets¬
skatt m. m.
(Forts.)
Nr 52. 14
Om
ändrad lydelse
af 20 § i för¬
ordningen om
inkomst- och
förmögenhets¬
skatt m. m.
(Forts.)
Torsdagen den 18 maj.
fjol fattade, och hvaraf det i år framlagda förslaget endast utgör
en logisk och mera utbildad konsekvens. Jag skulle vilja saga,
att om efter en mindre riktig metod en skattesats har varit-hogre,
än hvad den blefve med tillämpning af en riktigare metod, man väl
icke därför bör afstå från att tillämpa den riktiga metoden och be¬
hålla kvar den mindre riktiga. o o
För öfrigt skulle jag vilja göra eu liten gensaga mot det påstå¬
endet, att en stark reservfond alltid är ett bevis på, att bolaget är ett
starkt skatteobjekt. Jag erkänner gärna, att det ofta och kanske
oftast kan vara så, men det är dock icke så under alla förhållanden.
Jag skulle för min del snarare vilja påstå, att det är förhållandet
mellan bolagets egna kapital och dess lånta medel, som utgör beviset
på bolagets styrka, icke det förhållandet, att af detta bolags egna
kapital en del är bokförd på ett konto och en annan på ett annat
konto, ty detta betyder naturligtvis i bolagets egen rörelse absolut
ingenting, äfven om" det för dem, som ifrån början varit aktieägare
i bolaget, har en ganska stor betydelse. Men det är nu icke Iråga
om aktieägarna, utan det är fråga om bolagen. Jag skulle också kunna
säga, att det ju kan finnas bolag, som skötts mycket försiktigt och
bra under en lång följd af år, så att man kunnat reservera betydande
medel och därigenom fått upp en stor reservfond. Så kan regimen
bli en annan; man lägger sig ut i vidlyftigheter och sätter sig i störa
skulder. Förhållandet mellan bolagets eget kapital och skulderna
blir ett helt annat, än hvad det varit förut. Om det bolaget tror
jag icke, att någon skulle vilja påstå, att det är så särskild! starkt,
därför att det har en del af egna medel bokförda på reserv fondens
konto, då summan af de egna medlen nu står i ett helt annat och sämie
förhållande till summan af skulderna, än hvad förut varit fallet.
Emellertid ha nu reservanterna den uppfattningen, att en stor
reservfond ovillkorligen är ett bevis på att bolaget är ett starkt
skatteobjekt, och med anledning däraf välja reservanterna, såvidt
jag kan förstå, att reservfonden skall beläggas med något slags skatt,
som skall stå i analogi till förmögenhetsskatten, som åligger enskilda
personer. Det skulle vara något slags kapitalskatt. Därom skulle
jag nu vilja säga, att det är en fullkomlig nyhet och något, som ab-
solut strider mot de grunder, som i fjol antogos, då det fastslogs,
att bolagens beskattning till staten skall grunda sig på bolagens
inkomst. Det är således, som sagdt, en helt och hållet ny faktor, som
kastas in i denna fråga, och således är denna sak af den beskaffenhet,
att Kungl. Maj:t icke haft någon som helst anledning att med hän¬
syn till Riksdagens skrifvelse i fjol verkställa någon undersökning
och grubbla något öfver, om det kan ligga något rätt i denna sak.
Således kan jag icke annat än tillbakavisa det påståendet från re¬
servanternas sida, att Kungl. Maj:t icke skulle hafva tagit tillbör¬
lig hänsyn till Riksdagens önskan att afväga rättvist mellan de olika
bolagens skattskyldighet, som Riksdagen i fjol skref om, då det
naturligtvis från Kungl. Maj :ts sida icke kunde ifrågasättas, att detta
Torsdagen den 18 maj.
15 Nr 52.
afvägande skulle ske annat än inom ramen för den skattskyldighet,
som i fjol blef af Riksdagen fastslagen. Jag har nu emellertid,
sedan reservationen blef för mig känd, tagit denna sak i begrun¬
dande; och det har ju varit tillfälle därtill. Tack vare de långa lis¬
torna här i Andra kammaren har det gått åt flere dagar eller rättare
sagdt härför lämnats längre tid, än hvad eljest möjligen skulle hafva
varit förhållandet. Jag måste då fråga mig, huruvida det öfver¬
hufvud taget kan vara möjligt att passa in någon sådan skatt i det
system, som i fjol fastslogs; och da måste jag säga, att, såvidt jag
kan förstå, går det icke. Det är två alldeles skilda saker. Det är
att märka, att det grundläggande för hela skattereformen i fjol
både med afseende på enskilda personer och bolag var, att man för¬
sökte sätta skattskyldigheten i förhållande till skatteförmågan.
Hvad skatteförmågan för de enskilda personerna beträffar, blef
man ense om, att den finge man klart för sig af den enskilda perso¬
nens inkomst och hans förmögenhet, den senare tagen i en viss pro¬
portion vid fastställandet af den gemensamma skatten. Hvad
åter bolagen beträffar, kom man öfverens om att där var det inkom¬
sten och inkomstens förhållande till kapitalet, som utgjorde beviset
på skatteförmågan. Jag erkänner för min del gärna, att det är
litet svårt att egentligen tala om skatteförmåga hos ett aktiebolag,
ty man förbinder gärna därmed något subjekt, som har denna förmåga,
och det kan man icke egentligen säga vara fallet med bolagen, som
också mycket riktigt från reservanternas sida betecknas såsom
sk-åtte objekt, icke såsom skattesubjekt. Men vill man emellertid —
och det har man sökt göra här — på något sätt leta sig fram till
en något så när förståndig grund för bolagens skatteförmåga, har
man funnit, att detta är den enda och rätta vägen, nämligen inkom¬
stens förhållande till kapitalet.
Jag skulle vilja gifva herrarna ett exempel på huru pass ologiskt
det synes mig vara, att förklara, att bolag, som hafva stora reservfon¬
der, skola under alla förhållanden kunna erlägga större skatt än andra
bolag. Vi kunna föreställa oss, att ett bolag med stor reservfond
likaväl som ett annat bolag under några år icke har någon inkomst
alls. Har man då lagt en särskild skatt på reservfonden och afpassat
skatten efter fondens storlek, skall bolaget ändå betala skatt till
staten; men om icke bolaget haft ett öres inkomst, kan det då verk¬
ligen anses vara riktigt rimligt, att bolaget skall till staten, när det
är fråga om en skatt, där skatteförmågan skall vara det normerande,
betala en del af sina kapitaltillgångar? Detta blir ju följden. Kan
det icke under sådana förhållanden anses vara nog och riktigt, att
aktieägarna i alla fall få betala skatt på sina andelar af dessa till¬
gångar, äfven fastän dessa tillgångar icke ge någon afkastning?
I sammanhang därmed skulle jag också vilja inom parentes
säga, att det icke är så alldeles rätt att påstå, att hvad som afsättes
till en reservfond, icke blir underkastadt en dubbelbeskattning.
Jag må säga, att formen för detta uttalande från reservanternas
Om
ändrad lydelse
af SO § i för¬
ordningen om
inkomst- och
förmögenhets¬
skatt m. m.
(Forts.)
Nr 52. 16
Torsdagen den 18 maj.
Om sida är för mig i någon mån stötande, ty det är alldeles så, som om
ändrad lydelse reservanterna skulle anse, att det ligger något alldeles särskildt lyck-
nräniJaeifom1^ Och riktigt i en dubbelbeskattning. Nu har jag för min del
inkomst- och icke den uppfattningen, att det är något i och för sig under alla
förmögenhets- förhållanden ens med afseende på bolag fullt så eftersträfvansvärdt.
skatt m. m. jy[en f aut fan viH jag dock framhålla, att det icke är så riktigt påstå,
(Forts.) icke en dubbelbeskattning äger rum äfven med afseende på hvad
som afsättes till reservfonden, af den anledningen att hvad som af-
sättes till reservfonden, utan tvifvel kommer att utöfva sin inverkan
på aktiernas kurs, så att kursen stiger därigenom, hvarigenom aktie¬
ägarnas förmögenhet stiger, på hvilken de få betala skatt. Där ha
herrarna en dubbelbeskattning på detta sätt af reservfonden, lik¬
som herrarna ha det med afseende på aktieägarnas inkomst i utdel¬
ningen till aktieägarna och inkomsten för bolagen.
Jag kan emellertid, som sagdt, ej finna, att en särskild skatt
på reservfonden låter rätt väl koppla ihop sig med bolagsbeskatt-
ningen i öfrigt. Det är för mycket af objektskatt i detta, för att
det skall låta rätt väl inpassa sig i ett system för beskattning af
inkomsten, ett system, där man äfven med afseende på aktiebolag
bär sökt betrakta dem, så långt möjligt varit, som subjekt. Jag har
förut vid föregående tillfällen talat om, att en objektbeskattning hör
icke hemma efter min mening i en staisbeskattning, men däremot
kan den mycket väl tänkas höra hemma i den kommunala beskatt¬
ningen, och det skulle icke kunna vara otänkbart, att man vid den
kommunala skattereform, som är under arbete, och vid hvilken man
med ganska stor sannolikhet också kommer att föreslå något slags
näringsskatt för kommunal räkning — det är icke osannolikt, säger
jag, att vid fastställandet af en sådan näringsskatt hänsyn kan
komma att tagas till ett i en rörelse äfven för ett bolag nedlagdt ka¬
pital och icke uteslutande till den vinst, som lämnas af denna rörelse.
Det är en Intressebeskattning, som därvidlag kan kräfva, att, äfven
om icke vinsten från denna rörelse är så synnerligen stor, ändå något
slags beskattning till kommunen pålägges såsom kompensation
för° de förmåner från kommunens sida, som detta företag i allt fall
är i åtnjutande af, och att man under sådana förhållanden söker
finna något slags kombination med eu skatt på själfva rörelsekapi¬
talet. Men detta är en sak, som det nu är för tidigt att uttala sig
om annat än i den mån att, om man mot allt — efter hvad jag tyc¬
ker — hvad metod vill säga, nu skulle vilja på något sätt lägga skatt
på bolags kapital direkt, särskildt om det vore på reservfonden, man
därigenom naturligtvis i viss mån föregriper en sådan åtgärd för
framtiden. Jag kan icke alls uttala mig om, huruvida något sådant
skall komma att ske, jag vill endast säga, att det icke är otänkbart
med hänsyn till begreppen, de grundläggande begreppen, för en så¬
dan kommunal skatt. Något vidare kan jag icke säga om denna sak,
men så mycket vill jag säga, att, om det skall tagas hänsyn till kapi¬
talet vid en sådan beskattning, lär det vara otänkbart att taga hän-
Torsdagen den 18 maj. 17
)
syn uteslutande till reservfonden, utan då får man naturligtvis taga
hänsyn till hela kapitalet redan af de anledningar, jag förut nämnt
emedan det är hela kapitalet, som är insatt i rörelsen och är det
hvarpå rörelsen baseras. Dessutom skulle jag vilja säga, att det
om man skulle på detta sätt lägga särskild skatt på reservfonden under
den ena eller andra formen, ju är alldeles klart, att man därmed
motverkar reservfondernas ökning. Visserligen ha reservanterna
uttalat den förhoppningen, att man skulle kunna hitta på en skatt
som icke har sådan inverkan. Ja, det är ju möjligt, men det får jag
säga herrarna, att då skall en större trollkarl komma till i världen
än som finnes nu, ty jag har aldrig någonsin kunnat tänka mig, att
en skatt, huru liten den är, skall kunna verka egentligen uppmuntrande
till att öka skatteobjekten, utan då lär väl följden hli, föreställer ja°-
mig, ätt man i stället kommer att på hittillsvarande räkningar be¬
hålla de disponibla medel, som eljest skulle hafva öfverförts till re¬
servfonden, hvarigenom företagen naturligtvis konsoliderats. Eller
ock kunde man tänka sig, att man i många fall skulle i stället för att
oka reservfonden söka öka aktiekapitalet på ett sådant sätt, att
aktiekapitalets ökning därvidlag kunde lända till lindring i skatten
Det är visserligen sant, att man på det sättet skulle ernå detsamma
med afseende å konsolideringen, men hvad man skulle få mera i skatt
deu lämnar jag därhän. Under sådana förhållanden förstår jag icke
hvad en åtgärd, som skulle framkalla en sådan omgång, skulle tjäna
Xlli. /
För mm del får jag som en resumé af det hela såga, att jag anser
det vara under alla förhållanden oriktigt att lägga en särskild skatt
pa reservfonden som sådan, och att jag anser det under inga förhållan-
den ''-ära tillrådligt att lägga någon skatt på hela aktiekapitalet så-
som ett supplement till statens inkomstskatt, hvarjämte lag tillåter
mig konstatera, att det från alla håll erkänts, att den anordning som
nu här i år är föreslagen med hänsyn till bolagens inkomstbeskattning
ar rationellare än aen förut lagda. Därvidlag ha äfven reservanterna
vant med om denna sak, tv de säga i sin reservation, att det finnes
fog för att vid beräkningen af bolags vinst och beskattningen på
grund daraf taga hänsyn icke blott till aktiekapitalet utan äfven till
reservfonden.^ Således hafva äfven de erkänt, att grunden för be¬
räkningen i år är riktigare och rationellare än den i fjol.
Slutligen skulle jag vilja säga, att den omständigheten, att, om
man någon gång framdeles skulle vilja för kommunal räkning, för
någon nänngsskatt, taga hänsyn till kapitalet, ett bolags hela kapi¬
tals storlek med större och mindre inverkan af vinsten på denna
hänsyn, sa hindras detta naturligtvis i ingen mån af det förhållan¬
det, huruvida man nu beräknar skattskyldigheten till staten på grund
ai inkomst med hänsyn till denna inkomsts förhållande till hela det
kapital, som har framkallat inkomsten, eller endast till den del af
kapitalet, som har framkallat inkomsten, hvilken är bokförd på aktie¬
kapitalets konto. Jag tror därför, att det icke finnes några reella
Andra hammarens protokoll 1911. Nr 52. 9
Nr 52.
Om
ändrad lydelse
af 20 § i för¬
ordningen om
inkomst- och
förmögenhets¬
skatt m. m.
(Forts.)
Nr 52.
18
Torsdagen den 18 maj.
Om skal att motsätta sig detta förslag nu, som står i fullkomlig öfver-
ändrad lydelse erisstämmelse med hvad Riksdagen så sent som i fjol utan någon
ordning m helst mfningsskiljaktighe^ begärt.
inkomst- och
förmögenhets¬
skatt m. m.
(Forts.)
Jag skall till slut endast tillägga något, med anledning af hvad
som här på slutet i reservationen säges, att man befarar, att möj¬
ligen inkomstskatten — naturligtvis närmast af bolag eller uteslu¬
tande af bolag — icke skulle komma att inbringa, hvad man i fjol
räknade på, och att man därför icke nu vill göra någon ändring.
Ja, har man den farhågan, bör man väta med om att göra ändringen,
emedan den med de beräkningar, som äro framlagda, synes komma
att inbringa 100,000 å 200,000 kronor mer, än hvad man i fjol beräk¬
nade, och, säger jag ännu en gång, den omständigheten, att man nu
lägger skatten på inkomsten på grund af inkomstens förhållande till
hela kapitalet i stället för till aktiekapitalet ensamt, lägger intet hm-
der i vägen för en omläggning eif skalan, för den händelse en sådan
mot all förmodan framdeles skulle af Riksdagen finnas nödvändig
eller lämplig. . ... ... „ ,
Jag tror därför, ätt det finnes mycket goda skal att bifalla den
kungl. propositionen.
Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman, mina herrar!
Af herr statsrådets och chefen för finansdepartementet anförande
finna vi, att denna fråga icke är så enkel utan ganska svårlöst och
invecklad, såsom också bevillningsutskottets ärade vice ordförande
medgaf. Innan jag gör något uttalande, vill jag förutskicka den
anmärkningen, att jag icke på något sätt vill göra mig till försvarare
för något som helst bolagsintresse, titan att det är ur rent skatte¬
teknisk synpunkt och ren samhällssynpunkt, som jag sett denna fråga.
Och då vill jag erinra om, att den ärade reservanten, utskottets
vice ordförande, har medgifvit, att detta är svar på den första punk¬
ten i Riksdagens uttalande sedan i fjol, det vill säga att ingen minsk¬
ning i bolagets totala skattesumma finge ske. Men i andra punk¬
ten anser han, att detta svar, denna kungl. proposition, icke skulle
vara så lyckligt tillkommen. Det är mot svaret pa den andra
punkten, som lyder så, att fördelningen af skattskyldigheten mellan
bolagen sinsemellan afväges efter rättvisa grunder, det var mot den
punkten, han riktade sina anmärkningar.
Jag har sett denna fråga äfven från en annan synpunkt. Da
man icke kan förneka, att de starkaste bolagen kanske i_ vissa fall
kunna få någon lättnad genom denna åtgärd, vill jag påpeka, att
det ur ren samhällssynpunkt måste innebära åtminstone något er-
kännansvärdt och lyckligt, att bolagen verkligen sörja för framtiden
och se till, att fonder finnas för eventuella framtida vanskligheter,
för hvilka de kunna bli utsatta, oph i det fallet innebär ju detta
förslag någon lättnad. Vidare tycker jag mig finna, att detta för¬
slag äfven innebär en sporre för nya bolag att afsätta några medel
för kommande behof, och då blir det ju äfven i viss mån någon lätt-
19 Nr 52.
Torsdagen den 18 maj.
nåd för dem, och jag anser, att detta skulle vara lyckligt för det stora
hela och för vår industri.
Nu har man hufvudsakligen riktat anmärkningar mot det före¬
liggande förslaget, därför att man för att få ut skattesumman har
gått något för djupt ned på skalan, och det kan ju hända, att så är
fallet. Men, om man skulle ha gått den andra vägen, så hade det
blifvit alldeles så, som herr statsrådet här anmärkte. Man skulle
då ha tillgripit den utvägen att lägga någon skatt på det samlade
kapitalet, och på detta område skulle ju detta vara en alldeles ny
väg att slå in på. Jag tänker då särskilt på, att man kanske borde
dröja med denna sak, till dess man fått se, huru man finge den nya
kommunala skatteförordningen lagd. Man kanske vore glad att
kunna ha någonting att taga till då också i detta afseende.
Jag kan icke finna annat, än att Riksdagen har genom detta
förslag fått ett svar på sitt uttalande i fjol, och på de skäl, som jag
nu anfört, skall jag be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Kobb: Herr talman, mina herrar! Vi ha här nvligen
hört ett synnerligen intressant anförande af herr finansministern,
och jag tror, att herr finansministern i detta sitt anförande just har
visat en sak, nämligen att frågan om den rätta formen för bolagens
beskattning är synnerligen svår och ännu icke fullkomligt utredd.
Herr finansministern införde här ett alldeles nytt argument i diskus¬
sionen, som vi icke i vår reservation berört, nämligen frågan om,
huruvida icke skatten äfven borde stå i något förhållande till bola¬
gets lånta kapital, och jag kan icke finna annat, än att det är en
ganska beaktansvärd omständighet, och som således just visar, hvad
vi egentligen i vår reservation framhålla, nämligen att frågan är så
svårlöst, att det icke kan skada, om vi taga den saken i öfvervä¬
gande, innan vi definitivt besluta om bolagens beskattning.
Riksdagen har i sin skrifvelse förutsatt, att den ifrågasatta om-
läggmngen af bolagens beskattning skulle i finansiellt hänseende
lämna samma resultat, d. v. s. samma skattebelopp, och herr finans¬
ministern |har ernått detta genom att gå ut från det antagandet, att
reservfonden i samtliga bolag skulle i medeltal utgöra 25 procent
af aktiekapitalet. I öfverensstämmelse härmed har grundtaxan,
de 2 V2 procent, som ursprungligen alla bolag skulle betala, bibehål¬
lits, men den procentsats, där denna grundtaxa upphör att verka,
har sänkts från 5 till 4 procent, detta i full öfverensstämmelse med
detta antagande. Följden af detta blir naturligtvis, att alla bolag
för hvilka detta medeltal, dessa 25 procent af aktiekapitalet, utgör
reservfonden, få sin beskattning oförändrad i det närmaste, under
det att de bolag, som ha större reservfond, få en minskad beskatt¬
ning och de bolag, som ha en mindre reservfond, få en ökning. Nu
visar ju den statistik, som föreligger, att 18 procent utgör medel-
talssiffran för förhållandet mellan bolagens reservfond och aktie¬
kapitalet. Det är således tämligen i öfverensstämmelse med hvad
Om
ändrad lydelse
af 20 § i för¬
ordningen om
inkomst- och
förmögenhets¬
skatt m. m.
(Forts.)
Nr 52.
20
Torsdagen den 18 maj.
Om här är föreslaget. Utredningen visar, att det erhållna beskattnings-
ändrad lydelse hel0ppet blir ungefär detsamma som det, som genom nuvarande
tflLl t anordning ernås, endast inemot 2 procent högre. Men detta har
inkomst- och man ju således ernått därigenom, att beskattningen minskats för
förmögenhets- sådana bolag, som ha stor reservfond, sådana bolag, som enligt
skatt m. m. mjn uppfattning äro kapitalstarka bolag, under det att beskattningen
(Forts.) böjts för de kapitalsvagare. Men att sålunda höja beskattningen
för de svagare bolagen till förmån för de starkare synes mig icke
vara riktigt. * .
Härtill kommer, såsom statistiken visar och reservanterna
påpekat, att hela denna förändring kommer bankbolagen och för¬
säkringsbolagen till godo. Om man betraktar den statistik öfver
aktiebolagen, som nyligen är utarbetad i finansdepartementet,
finner man, att det är endast de tva klasserna solidariska bank¬
bolag och bankaktiebolag, för hvilka reservfonden uppgår till högre
belopp, nämligen 48 procent. För försäkringsbolagen uppgår den
till i medeltal 52 procent, men deras reservfonder äro ju någonting
helt annat än de vanliga bolagens. *Jag tror emellertid att en föl¬
jande talare skall ingå på den saken, och jag skall därför lämna den
åsido. Ingen annan bolagsgrupp har större reservfond än omkring
13 procent. Det är således säkert, att genom denna förändring bil
endast bankbolagen och försäkringsbolagen tillgodosedda.
Nu säger herr finansministern, att han icke gjort annat, än hvad
Riksdagen i skrifvelse begärt, nämligen sökt åstadkomma, att
bolagens totala skattesumma icke skulle minskas. Men Riksdagen
begärde ju äfven någonting annat, och det var, att skatten för
bolagen sinsemellan skulle fördelad enligt rättvisa grunder. Det
synes mig som om herr finansministern lagt mindre vikt på detta,
ty det är ju gifvet, att om man höjer beskattningen för de svagare
och sänker den för de starkare, så kan man näppeligen säga, att
det är en rättvist afvägd beskattning.
Jag skall då be att få fästa uppmärksamheten på, att det linnés
en annan utväg, enligt hvilken man kan tillmötesgå båda dessa af
Riksdagen uttalade önskemål. Det vore att lämna den ursprung-
liga grundtaxan, 2,5 procent, oförändrad och låta den fortsätta intill
5°procent eller kanske något högre upp, möjligen till 6 procent, men
sedermera höja skalan för bolag, som gifva en högre utdelning. Om
man ser på de båda tabellerna på sid. 13 och 14 i föreliggande kung!,
proposition, där en tablå är uppgjord öfver bolagens aktiekapital
och deras aktiekapital jämte reservfond, och där bolagen äro för¬
delade i klasser allt efter utdelningens storlek — om man ser på den
sista tabellen, där aktiekapitalet och reservfonden äro sammanslagna,
så finner man ganska lätt, att man icke behöfver rucka synnerligen
mycket på skalan för de bolag, som ge större utdelning, för att
få den skattesumma, som finansministern söker. Jag har gjort en
beräkning och har funnit, att om man börjar höjningen vid 8 ä 10
procent och fortsätter höjningen mycket långsamt, så att vid 50
Torsdagen den 18 maj. 21 Nr 52.
procents utdelning skatten sakta stigit till 7 procent i stället för såsom Om
nu är föreslaget 5,45 procent, så skulle man få in ett belopp, som ä1}drad lydelse
till och med är något större, än man genom finansministerns anord- ol/ninllf',lm
ning skulle få. Det vore således möjligt att tillmötesgå Riksdagens inkomst- och
önskemål, att hela skattebeloppet icke skall förändras, och att förmögenhets-
samtidigt få en, som det synes mig, riktigare fördelning, rättvisare skatt m- m-
fördelning af beskattningen bolagen sins emellan. Genom en sådan (Forts-)
anordning blefve således alla bolag, som hade en liten utdelning eller
upp till 6 procent, fullkomligt oberörda af förändringen, och för¬
ändringen skulle endast beröra bolag med stor utdelning, och som
man kan anse vara skattekraftigare.
Hvad beträffar frågan, på hvilket sätt bolagets reservfond bör
inverka på bolagets beskattning, synes det mig, som om hvarken
fjolårets motioner eller nu föreliggande proposition fullkomligt löst
den frågan. Herr finansministern har själf i sitt anförande visat,
att äfven andra omständigheter skulle kunna inverka, nämligen,
såsom nämndt, det lånta kapitalet. Ett bolag med en stor reserv¬
fond kan ju möjligen också l*a stora skulder. Allt detta visar ju
tydligt, att det äfven finnes andra faktorer, som skulle kunna inverka.
Vi ha i reservationen framhållit, att reservfonden vanligen är något
sekundärt, att den i allmänhet är det kapital, som framgår ur affä¬
ren och således icke blifvit beskattadt i aktieägarnes hand. Nu
nämnde herr finansministern, att detta är icke alldeles riktigt. Ja,
det är sant, emedan en sådan reservfond framkallar en ökning i no¬
teringen af aktierna och medför därför en särskild beskattning i
form af förmögenhetsskatt. Ja, men det är ju dock endast i form
af förmögenhetsskatt, som detta blir beskattadt i aktieägarnes hand,
såvidt jag förstår.
Vidare sade herr finansministern, att om man drager in reserv¬
fonden i denna fråga om beskattningen och ökar beskattningen
för bolag, som ha större reservfond, så skulle det vara att motverka
reservfondens ökning. Det kan ju vara sant, men det beror dock på,
hur pass stor man gör denna ökning i beskattningen. Vi reservanter
ha framkastat den tanken, att reservfonden skulle kunna för bolagens
beskattning verka på något motsvarande sätt, som enskildas för¬
mögenhet verkar i förmögenhetsskatten. Det förefaller mig också,
som om herr finansministern verkligen ansåg, att denna tanke verk¬
ligen kunde vara att reflektera på, om det gällde den kommunala be¬
skattningen, men att det här icke var lämpligt. Ja, också detta
visar ju, att frågan är ganska outredd.
På grund af hvad jag sagt, och då det synes mig, att frågan om
bolagens beskattning ännu icke- kommit till full afslutning, så före¬
faller det mig lämpligt att icke göra någon ändring i denna del, utan
anhåller jag att få förena mig .i det yrkande, som redan gjorts af
herr Karlsson i Göteborg.
Kr 52. 22
Torsdagen den 18 maj.
Om
ändrad lydelse
aj 20 § i för¬
ordningen om
inkomst- och
förmögenhets¬
skatt m. m.
(Forts.)
Herr Palme: Herr talman, mina herrar! I § 53 af den nya
aktiebolagslagen stadgas, att till reservfonden skall afsättas 10
procent af bolagets årsbehållning, och att därmed skall fortsättas
intill dess man får en reservfond, som uppgår till 10 procent af
aktiekapitalet. Alldeles detsamma gäller för sådana försäkrings¬
aktiebolag, som icke uteslutande drifva lifförsäkringsrörelse. Rö¬
rande dessa bolag kan jämlikt vederbörande lagar en reservfond
bildas, den kan ökas och den kan minskas. Bolaget har en viss
frihet öfver den, utom då den icke uppgår till 10 procent af aktie¬
kapitalet, då den alltjämt skall ökas med 10 procent af vinsten.
Så är det icke rörande rena lifförsäkringsbolag. För dem finns
intet stadgande om reservfond; ordet reservfond är icke nämndt
rörande dessa bolag. Men i § 106 af 1903 års försäkringslag fin¬
nes ett stadgande, att en så kallad säkerhetsfond skall afsättas,
en säkerhetsfond, till hvilken skall afsättas ända till halfparten
af årsbehållningen, till dess denna fond uppnått en storlek af 5
procent, icke af aktiekapitalet, utan af premiereserven, således af
den stora summa, som lifförsäkringsfeolagen måste hålla afsatt för
att täcka sina risker. Denna säkerhetsfond är vidare en fond,
hvilken bolaget icke såsom ett vanligt aktiebolag med afseende
på reservfonden kan minska, utan den skall oupphörligt stiga, tills
den når dessa 5 procent. Den får minskas endast med försäkrings-
inspektörens tillstånd. Den står således icke i något förhållande
till aktiekapitalet eller de vanliga faktorer, hvilka ha inflytande
på ett vanligt aktiebolags reservfond. Jag kan nämna ett för¬
säkringsbolag, som jag känner ganska väl, eftersom det är det
bolag, för hvilket jag är direktör;! detta bolag har en säkerhets¬
fond, hvilken uppgår till 1,000 procent af aktiekapitalet, och det
har en årsbehållning, som uppgår till 500 procent af aktiekapitalet.
Jag ber att få nämna dessa siffror såsom en komplettering till
hvad jag nämnde, då vi här om dagen diskuterade frågan om lif-
försäkringsbolagens beskattning med afseende på vinsten till de
försäkrade. Hela denna stora säkerhetsfond, hela denna stora
behållning har intet med aktiekapitalet att göra: detta är de för¬
säkrades egendom helt och hållet, och det är endast för deras
skull, som lagen kräfver detta af bolaget. Jag vill nämna detta
därför, att jag håller före, att när det gäller att få fram en be¬
skattning, som utgår af summan af aktiekapital och reservfond,
stämma icke de vanliga synpunkter, som vi lägga på^ bolagen,
med dem, som måsto gälla lifförsäkringsbolagen. Den sålunda af
utskottet tydligen i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag påyrkade
bestämmelsen täcker icke detta område, som jag nu har berört,
och då jag å andra sidan icke heller är fullt tillfredsställd med
reservanternas yrkande — de framhålla ju, att särskild^ skulle
uppmärksammas den stora skattekraft, som de mera konsoliderade
bolagen måste äga — så vill jag för närvarande icke göra något
Torsdagen den 18 maj.
23 Jfr 52.
(Forts.)
yrkande utan afvaktar diskussionens gång för att se, om något, Om
som jag kan förena mig om, skulle härunder framkomma. T^so^siför
ordningen om
Herr Nilsson i Bonarp: Herr talman, mina herrar! Af inkomst- och
de många och svåra problem, som förefinnas på skattelagstiftningens förmögenhets-
område, är otvifvelaktigt den föreliggande detaljen en af de allra slcatt m' m'
svåraste. Detta torde bland annat hafva framgått af, att man i
vårt land under tre års tid försökt helt olika skatteprinciper beträf¬
fande bolags beskattning. Ju mer skattelagstiftningen utvecklas
desto förr kommer man till*det, som måste vara det rättvisaste.
Så länge man befinner sig på försökets område, är det klart, att det
mera eller mindre blir ett famlande på det område, hvarpå man rör
sig, och jag tror, att man nu kommit till en ståndpunkt, om hvilken
man kan säga, att den är väsentligt bättre än den, man förut i detta
afseende intagit. Nu är det ju så i detta förslag, att ett bolags vinst¬
procent skall beräknas icke efter aktiekapitalet ensamt utan efter
bolagets samtliga fonder eller åtminstone aktiekapitalet tillsam¬
mans med reservfonden. D<jnna synpunkt framfördes förlidet år
i en motion, hvilken emellertid icke då kunde vinna gehör, emedan
man icke visste, hvart det skulle bära hän i finansiellt hänseende.
Emellertid har kammarrätten, som äfven yttrat sig öfver detta sista
förslag, för sin del gifvit detsamma sitt gillande.
Jag skall icke alls försöka att ingå på något försvar af förslaget.
Det är på ett så utomordentligt sätt försvaradt från statsrådsbänken.
Men jag vill gentemot reservanterna, då de vilja göra gällande, att
detta förslag alltid och ovillkorligen skulle medföra skattelindringar
för de starkare bolagen, hafva sagt, att förhållandet icke är så. Detta
är beroende på, om dessa bolag hafva större reservfonder eller icke.
Ett af de största bolag, som finnes i vårt land, nämligen svenska
sockerfabriksaktiebolaget, kommer, såsom påpekats, att träffas af en
ganska väsentlig skatteförhöjning, för den händelse det föreliggande
förslaget varder antaget. För så vidt som primäruppgifterna hvilka
kommit mig tillhanda äro riktiga — skulle denna förhöjning uppgå
till icke mindre än 32,000 kronor. Väl är det sant, att det kan
anföras exempel på andra bolag, som få någon skattelindring. Men
att så sker i något enstaka fall-bör icke tillmätas afgörande betydelse,
alldenstund höjning inträder i regel, hvarigenom statskassan till¬
föres i rundt tal 150,000 kronor i ökade skatteinkomster af bolagen.
Nu hafva reservanterna riktat sig mot Kungl. Maj:ts förslag,
särskild! därför att villkoret 2, som fästs vid den i fjol aflåtna skrif¬
velse^ icke på nöjaktigt sätt besvarats. Jag skall be att få läsa upp
detta: Det innehöll, att »fördelningen af skatteskyldigheten mellan
bolagen sinsemellan afvägdes enligt rättvisa grunder.» Men det
förstå vi litet hvar, att om man ställer upp ett villkor med sådana
ordalag, så är det nära nog omöjligt att därpå förvänta ett tillfreds¬
ställande svar. Ty det må vara uppgjordt hvilket förslag som
helst och hvilken skattetariff som helst, så är det uppenbart, att man
Nr 52. 24
Torsdagen den 18 maj.
Om på något håll skall kunna säga, att full rättvisa icke skipats. Icke
ändrad lydelse någ0n af reservanterna vill göra den meningen gällande, att det före-
ordningen förslaget, icke är bättre än det föregående, och då synes det
inkomst- och mig, att har man att välja mellan ett bättre och ett sämre, man bör
förmögenhets- välja det bättre, äfven om det icke i alla afseenden är fullkomligt
skatt m. m. idealiskt.
(Forts.) Det är en annan sak, som jag också tillåter mig framhålla, och
det är, att det skulle ju icke vara otänkbart, att om man icke ville
vara med om, att reservfonden skulle räknas som kapital — detta
hafva icke reservanterna yttrat sig om"— det icke skulle vara omöj¬
ligt för bolag med stor reservfond att förvandla den till aktiekapital
genom att ombilda aktiebolaget. Det synes mig sålunda, huru man
än ser denna sak, som om det föreligger synnerligen starka skäl för
att bifalla det föreliggande förslaget, enär det otvifvelaktigt skipar
större rättvisa med afseende på bolagens beskattning än nu gällande
skattelag, och därföp kan jag icke annat än yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.
Herr Branting: Herr talman! En föregående talare på
stockholmsbänken, herr Palme, följde ett visst ryktbart föredöme,
då han nämnde, att han icke skulle göra något yrkande, utan att
han vill afvakta fortsättningen af debatten för att se, om därunder
framkomme något yrkande, som han kunde acceptera. Jag vet
icke om denna fortsättning kan komma att blifva så gifvande, att
han kan komma att häraf bestämma sitt votum. Men säkert är väl
i alla fall, att debatten knappast kommer att blifva så gifvande för
den del af frågan, som intresserade hopom närmast, ty det synes mig
ligga på sidan af saken att inlåta sig på frågan, om lifförsäkringbola-
gens så kallade reservfond är en reservfond i egentlig mening. Jag
tror, att han kunnat anföra åtskilligt, som talar till stöd för hans
uppfattning i den saken, men härpå vill jag nu icke alls ingå, tv
den saken hör egentligen icke hit.
Hvad beträffar den siste talaren, som hade ordet för att betyga
sin fullständiga öfverensstämmelse med regeringsförslaget, så ville
han göra gällande, att det var omöjligt att uppfylla det villkor, som
ställts i Riksdagens förra skrifvelse fsån i fjol om, att man ville ha
ett förslag, där fördelningen af skatteskyldigheten bolagen emellan
afvägts »enligt rättvisare grunder». Han var dock själf med om
att skrifva på det sättet, och huru han då kunnat nedsätta skrifvelsen
till att, som han uttryckte sig, endast vara ett platoniskt uttalande
förstår jag icke riktigt. Emellertid var det hans mening, att man,
som han sade, kommit till, att detta förslag skulle vara väsentligt
bättre än de bestämmelser vi för närvarande ha. Ja, har man den
öfvertygelsen, att detta förslag är väsentligt bättre, då kan jag förstå,
att man vill vara med om att utbyta det nuvarande stadgandet mot
något, som är bättre. Men detta synes mig icke vara visadt. Ty
hvad är visadt? Jo, att på grund af den nya beskattningsnorm,
25 Jfr 52.
Torsdagen den 18 maj.
som är föreslagen i Kung!. Maj:ts proposition, komma de bolag,
som ha de störa reservfonderna, att få en lättnad mot hvad de enligt
nuvarande ordning ha. När reservfonden går öfver 25 procent, som
ju är det ungefärliga medeltalet, så blir det lättnad, och hvilka bolag
är det egentligen som ha så stor reservfond? Jag skall frånse lifför-
säkringsbolagen af skäl, som jag nyss nämnde, ty deras så kallade
reservfond är en sak för sig. Men det återstår en mäktig grupp bolag,
nämligen bankbolagen, och för dem blir det öfver hela linjen, för sä
vidt de hunnit upp till denna stora reservfond, hvilket oftast är fallet,
uppenbarligen en minskning i den skatt, som skulle utgå, mot hvad
de enligt nu gällande bestämmelser skulle erlägga. Det är dock klart,
att när man ser ett sådant resultat af den omläggning, som här före¬
tagits, då ställer man sig tveksam och tviflande, huruvida Kungl.
Maj:t lyckats att genom en anordning, som på detta sätt gynnar
bankbolagen, få till stånd en rättvisare skattfördelning mellan bolagen
inbördes.
Det må vara sant, att de nu gällande bestämmelserna icke äro
det absolut rättvisa idealet. Men hvad reservanterna påpekat är,
att denna fråga verkligen bör ses från andra synpunkter, än som
Kungl. Maj :t velat göra gällande här. Kungl. Maj :t har enbart gått
på den linjen, att det skulle vara riktigt att också räkna med reserv¬
fonden, och Kungl. Maj:t har sålunda inrättat sitt förslag, som här
skett. Nu ha vi med allt erkännande af, att Kungl. Maj:t haft
goda grunder för att resonera på det sättet, dock reserverat oss, ty
Riksdagens skrifvelse från i fjol innehöll icke endast denna synpunkt
utan däri påyrkades också, som jag nyss framhöll, en rättvis skatte-
fördelning bolagen emellan. Vi som voro med om denna skrifvelse,
ville ha en liten hållhake i den riktningen också, ty man hade på
känn, att det icke var riktigt lämpligt, att det bara skulle ske en sådan
förskjutning, hvarigenom reservfonden fick tillgodoräknas.
Nu återstår det således att se till: är det icke också andra synpunk¬
ter, som böra vid denna omläggning beaktas, än de synpunkter, som
Kungl. Maj :t bär tagit hänsyn till? Ja, jag tror, att det finnes sådana
synpunkter. Vi hafva, såsom herrarna se af vår reservation — i fall
herrarna under det brådskande arbetet haft tid att läsa densamma
— tillåtit oss peka på, att det finnes också andra synpunkter, och
särskildt då den, att det är rimligt, att man icke helt bortser från,
att bolag med stora reservfonder äro starka beskattningsobjekt. Nu
gjorde visserligen herr finansministern gällande, att ett bolag icke
alltid är så starkt beskattningsobjekt, därför att det har stor re¬
servfond; ty det kan tänkas, att det laborerar ganska mycket med
lånadt kapital. Herr Ivobb har emellertid redan fäst uppmärksam¬
heten på att här förde herr finansministern själ! in en ny synpunkt,
som kanske är mycket väl värd att förtjäna beaktande — men så
mycket klarare framstår då, att denna fråga icke för närvarande be¬
finner sig i sådant läge, att vi böra här fastlåsa densamma samt
betrakta såsom definitiv lösning hvad Kungl. Maj:t nu har föreslagit.
Om
ändrad lydelse
af SO § i för¬
ordningen om
inkomst- och
förmögenhets¬
skatt m. m.
(Forts.)
Sr 52. 26
Torsdagen den 18 maj.
Om Det yttrades vidare utaf herr finansministern, och han framhöll
ändrad lydelse ^ me(j mycicnn kraft i början af sitt anförande, att reservfonderna
oldSnlel i0om höra medräknas. Ja, reservanterna stå på fullkomligt samma stånd-
inkomst- och punkt, så det var en alldeles onödig kraftyttring, som herr fmans-
jörmögenhets- ministern för att bevisa detta utvecklade i sitt för öfrigt mycket
skatt m. m. intressanta anförande. Det har ingen människa motsagt. Det
(Forts.) är ju som vj ana äro ense om. Sedan är det blott frågan, huru
det skall tillämpas.
Nu menade herr finansministern, att det var ett »ologiskt» sätt
utaf oss att resonera, när vi kommo in sedan på att utveckla våra
tankar, om att man borde taga hänsyn äfven till annat, än hvad herr
finansministern har gjort. Han trodde, att det var en allmän kän¬
sla utaf att bolagen borde en smula hållas efter, som förledt oss i
detta fall. Ja, jag trodde, att han från denna utgångspunkt skulle
försöka helt och hållet smula sönder vår åskådning och anse, att det
icke var riktigt, att man kommit till att betrakta dessa starka bolag
såsom stärka och förmånliga skatteobjekt ur statens synpunkt.
Men i stället förvånade jag mig mycket att höra, att, efter det han på
ganska kraftfullt sätt huggit in på vår uppfattning och försökt att
bevisa, att den icke var hållbar, han dock till sist kom därhän: ja,
kanhända ändå detta låter säga sig; men då talar man icke för
statsskatten — inkomstskatten — utan man talar mera för en blif¬
vande kommunalskatt, något slags näringsskatt. Ja, det är ju möj¬
ligt, att det ligger någonting i det resonemanget, och att en utredning
kommer att visa, att den analogi, som vi tillåtit oss nu peka på i
afseende å inkomst- och förmögenhetsskatten verkligen skulle hafva
någon motsvarighet beträffande bolag med stora reservfonder, men
att denna analogi skulle kunna hellre utnyttjas, såsom finansmi¬
nistern sade, i den blifvande kommunalbeskattningen. Men jag får
beträffande hänvisningen till den där blifvande beskattningen af de
stora rika bolagen, säga, att det kan ju ändå måhända vara klokt
af Riksdagen att icke alltför mycket lita på, att förhållandena skola
komma att ligga så, att den blir genomförd. Bolagen äro en mäk¬
tig institution här i landet, och det finnes många vägar, på hvilka
de kunna göra sitt inflytande gällande. Det är därför tänkbart, att
det kanske icke kan blifva så lätt att få igenom den där objektskatten
i sinom tid, utan det kunde nog vara skäl uti att öfverväga, om icke
rimlig hänsyn till denna skattekraft borde tagas äfven vid det bestämda
fixerandet för någon tid framåt utaf de belopp, som här böra uttagas
från bolagen uti deras inkomstskatt till staten.
Herr finansministern fastslog vidare såsom ett af resultaten af sin
undersökning, att det borde stå klart, att man icke borde lägga skatt
»enbart» på reservfonderna. Ja, det står ingenting sådant i vårt
förslag, såvidt jag kan läsa reservationen. Det står endast en enkel
antydan, att det kanhända finnes viss analogi mellan den samman¬
koppling som är gjord beträffande inkomst- och förmögenhetsskatten
och hvad som lämpligen kunde göras i afseende å bolagen.
Torsdagen den 18 maj.
27 Nr 52.
Herr finansministern ironiserade vidare om, att man icke upp- Om
muntrar till afsättande af reservfonder genom någon som helst skatte-
lag. Nej, det hafva vi naturligtvis icke sagt, utan det står endast -ordningen om
»Själfklart bör tillses, att skatten icke lägges så tyngande, att den kan inkomst- och
motverka den för soliditeten önskvärda fondbildningen. Men det förmögenhets-
bör ingalunda vara omöjligt att finna en framkomlig medelväg mel- skatt m• m‘
lan att, som Kungl. Maj:t nu gjort, gynna de starkaste och att belasta (Forts.)
dem så hårdt, att deras uppväxt till styrka hämmas.» Det är ett
uttalande, som är ganska väsentligt olika det, mot hvilket herr finans¬
ministern i denna punkt vände sig.
Jag kan heller icke finna annat, än att herr finansministern också
för öfrigt i hela sitt resonemang förbigick den fråga, som herr Kobb
sedan kom in på, hvarvid han gaf exempel på, huru man enligt hans
mening skulle kunna lösa densamma. Herr finansministern förbigick
nämligen helt och hållet frågan om skalan. Är det riktigt, är det gifvet,
att den skala, som nu föreslås af Kungl. Maj:t, är den riktiga och
någorlunda motsvarar Riksdagens uttalade önskan att lägga en
rättvis skatt på bolagen inbördes, när man nu af dem alla tillsammans
vill hafva fram en viss skattesumma? Herr Kobb framlade ju ett
annat förslag, som pekade på, att man med en mycket obetydlig ök¬
ning af skatten för de bolag, som tjäna mest, skulle kunna komma
till samma inkomstbelopp för statens räkning och därvid ändå kunna
undvika att göra den orättvisan, att man för en del af de skattekraf-
tigaste bolagen läte skatten blifva lindrigare, undvika att med
öppna ögon gå med på att göra detta.
Jag tror således, att hela denna fråga — det visar sig vid när¬
mare inträngande i densamma — är synnerligen svår. Det vitsor¬
das också från alla håll. Det är väl då icke riktigt, att Riksdagen,
därför att den i fjol aflat, jag tillåter mig säga det, en något ofull¬
ständig skrifvelse, blott följer Kungl. Maj:t, som icke gjort annat
i detta afseende än precis tagit de anvisningar, som stodo i Riksda¬
gens skrifvelse. Därigenom skulle man icke föra fram frågan sådan
den bör ställas i vidare omfattning, utan Riksdagen bör därför i stället
låta tills vidare anstå med denna frågas definitiva lösning, till dess
att man får en utredning och ett förslag, som äfven tager hänsyn
till, att de med stora reservfonder begåfvade bolagen äro skattekraf-
tiga institutioner.
Ur den synpunkten, herr talman, och då absolut ingenting för¬
loras med, att vi vänta i detta afseende, till dess saken föreligger i
något mera utredt skick, ber jag att få yrka bifall till reservationen.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz: Herr
talman! Det resonemang, som nu förts från reservanternas sida,
gifver tydligt vid handen, att reservanterna åsyfta någonting helt
annat, än hvad Riksdagen åsyftade med sin skrifvelse. Pieservan-
terna åsyfta en total omläggning af aktiebolagens beskattning
från grunden och alltigenom, under det att Riksdagen med sin i fjol
Nr 52. 28
Torsdagen den 18 maj.
Om beslutade skrifvelse icke åsyftade, såvidt jag kan läsa, någon om-
%Od$yiför *äSgning utaf skälfva grunden för bolagens beskattning, utan endast
ordningen om0allenast ett riktigare bedömande utaf kapitalets inflytande på
inkomst- och bolagens vinst och därigenom äfven på deras beskattning. Det
förmögenhets- har icke varit någonting annat ifrågasatt än att hvad som i fjol be-
skatt m. m. gtämdes skola vara aktiekapital, skulle nu vara aktiekapitalet och
(Forts.) reservfonden; vinstens förhållande till aktiekapital skulle förvandlas
till vinstens förhållande till aktiekapitalet och reservfonden. Jag
är fullkomligt öfvertygad om, att därest man i den skrifvelsen hade
velat inlägga eller trott, att häruti låg innesluten en begäran om ett
totalt uppridande af den i fjol lagda grunden för aktiebolagens
beskattning och läggande af nya grunder, denna skrifvelse nog kanske
icke hade kommit till stånd.
Nu är det emellertid så — jag måste säga det ännu en gång —
att reservanterna tyckas mig hafva mycket svårt att riktigt göra
klart för sig utgångspunkten för sitt resonemang. Och den får man
väl i alla lof att hafva klar för sig, innan man kan träffa hvarandra
på samma plan i resonemangsväg. Reservanterna synas mig utgå
från de nuvarande förhållandena och anse, att hvarje ändring, som sker
uti de nuvarande förhållandena i form af lättnad vid beskattningen för
den ena eller den andra, är oriktig. Jag utgår från de rationella grunder,
som Riksdagen själf har begärt, och anser, att man får lof att taga kon¬
sekvenserna utaf den gjorda omläggningen; och då följer naturligtvis
härutaf, att det blir lättnad på de håll, där större reservfonder finnas,
såsom Riksdagen också mycket riktigt själf har förutsett. Jag
anser således och kan icke finna annat, än att hvad Riksdagen
begärde skulle hålla sig inom ramen för hvad som i fjol beslöts.
Och när Riksdagen då begärde, att bestämmelserna skulle utformas
efter rättvisare grunder, så betyder väl detta, att skatteskalan skall
sättas så, att den drabbar vinsten i dess förhållande till hela aktie¬
kapitalet. Det är hvad som gjorts. Något mer tror jag icke, att
man kan läsa ut ur Riksdagens skrifvelse. Att man sedermera,1^när
denna sak kommer tillbaka, kan vilja önska mer, än hvad man
då skref om, det är ju en helt och hållet annan sak. Men jag tror
icke, att det i detta afseendet kan vara en rätt väg — det synes mig
åtminstone vara en ovanlig väg — att man på reservationsvägen
försöker att få fram helt och hållet nya tankar och en ny utredning
på det sättet.
Hvad för öfrigt beträffar frågan om utredning, så är det tydligt
och klart, att någon skrifvelse icke kan komma till stånd, eftersom
Första kammaren redan har tagit den kungl. propositionen. Hvad
frågan nu gäller är bara det, huruvida Riksdagen vill fasthålla vid
de grunder för aktiebolags beskattning, som antogos i fjol, och som
Riksdagen själf förklarat sig taga, därför att det icke fanns till¬
räcklig utredning angående bättre och rationellare grunder, eller
huruvida Riksdagen vill taga dessa bättre och rationellare grunder,
som nu i öfverensstämmelse med yrkandet i Riksdagens fjolårs-
Torsdagen den 18 maj.
29 Nr 52.
skrifvelse blifvit framställda; det är den enkla frågan för tillfället, Om
och längre lär icke denna Riksdag kunna komma. ändrad lydelse
Jag skall icke inlåta mig på att besvara en hel del af de anmärk- ordningen om
ningar, som de båda ärade talare, på hvilka jag nu närmast syftar, inkomst- och
nämligen herrar Kobb och Branting, gjorde. Ty den, som närmare förmögenhets-
erinrar sig mitt första yttrande, tror jag skall finna att de flesta in- skatt m• m-
vändningarna redan genom detsamma äro besvarade. Jag skall (Forts-)
endast be att få fästa mig vid ett uttalande af herr Kobb, som herr
Branting också sedermera upptog, och det var det: hvarför har man
icke lagt om skalan så, att man höjt den för de större bolagen —
ja, icke precis för de större bolagen, ty det är nog icke meningen
— utan för de bolag, som ha större vinst i förhållande till, ja, i för¬
hållande till hvad, herr Kobb? Jag förmodar i förhållande till
aktiekapitalet, ty de statistiska utredningarna visa, att det är för¬
hållandet till aktiekapitalet, som här är det bestämmande, men det
är icke fråga om vinstens förhållande till aktiekapitalet och reserv¬
fonden. Således är därvidlag den grunden öfvergifven. När herr
Kobb talar om, att man kommer upp ända till 50 procents afkast¬
ning och att man kan höja i toppen och öka skattesatsen för den
högre afkastningen, så är detta blott i förhållande till aktiekapitalet
och icke i förhållande till bolagets hela kapital. Men under sådana
förhållanden är den frågan alldeles lämnad åsido, frågan om reser-
fondens inverkan på kapitalet.
Det har nu talats så mycket här om det oriktiga uti att låta
ett bolag med jämförelsevis stor reservfond få en lindring i skatten.
Jag skall då be att få taga ett exempel bara för att visa, huruledes
frågan därvidlag kan ställa sig. Om vi ha ett aktiebolag, hvars
vinst är 100,000 kronor, så vill jag fråga herrarna: är det verkligen
någon egentligen rimlig anledning att beskatta denna vinst olika,
för den händelse att det kapital af — låt oss säga — 1 miljon kronor,
som är användt i den egna rörelsen och som utgör grunden för vin¬
sten, står uteslutande bokfördt på aktiekapitalets konto eller större
delen på aktiekapitalet och en mindre del på reservfonden eller till
lika delar på aktiekapitalets och reservfondens konton? Hvad
finnes det egentligen för rationell grund att säga att, om ett bolags
kapital på 1 miljon kronor står uteslutande på aktiekapitalet eller
med 900,000 kronor på aktiekapitalets och 100,000 kronor på reserv¬
fondens konto eller med 800,000 kronor på aktiekapitalet och 200,000
på reservfonden eller 500,000 på aktiekapitalet och 500,000 på reserv¬
fonden, är det någon rimlig anledning frågar jag, att därför säga,
att de 100,000 kronor, som utgöra vinsten i alla dessa fall, skola
beskattas högre, därför att en del af kapitalet är bokfördt på reserv¬
fonden i stället för att det hela står på aktiekapitalet? Jag har
mycket svårt att förstå någon rimlig grund för detta. Emellertid
är just detta förhållandet med den nuvarande skalan, tv, såsom
det är nu, så skulle för den händelse det hela vore aktiekapital,
skatten utgå med 3 procent af vinsten; om aktiekapitalet vore 900,000
Nr 52. 30
Torsdagen den 18 maj.
Om
ändrad lydelse
af SO § i för¬
ordningen om
inkomst- och
förmögenhets¬
skatt m. m.
(Forts.)
kronor och reservfonden 100,000, skulle skatten utgå efter 3,1 procent,
om motsvarande siffror vore 800,000 respektive 200,000, blefve
samma procenttal 3,25, och om det vore 500,000 kronor på hvar¬
dera hållet, blefve det 4 procent, och enligt nu föreliggande förslag
3,45 procent för det hela. Således, där ha herrarna — och det är
naturligtvis alldeles klart, att så skall vara — där ha herrarna just
denna inverkan af de stora reservfonderna på beskattningen. Bo¬
lag, hvilkas vinst är lika och hvilkas kapital tillsammans jämväl
är lika, och tydligtvis är det ingå andra, som här kunna jämföras
—‘men där i ena fallet en större del af kapitalet ligger i reservfonden
än i det andra fallet, blifva olika beskattade; i det förra fallet, blir
bolaget högre beskattadt; ergo har den större reservfonden framkallat
denna högre beskattning. Det är så enligt det nuvarande. Ja,
men det nuvarande bär Riksdagen skrifvit och bedt att få slippa.
Det ha herrar reservanter varit med om, och herrarna ha också sagt,
att det är alldeles riktigt, att man vid beräkningen af bolagets inkomst
tar hänsyn till denna inkomsts förhållande icke blott till aktiekapi¬
talet utan äfven till reservfonden. Nå, vill man det, så skall man
taga, hvad som nu föreligger, vill man det icke, så betyder detta
att bokföringen af bolagets kapital skall vara det normerande för
beskattningen och icke bolagets kapital i dess realitet. Ja, då skall
man ha det, som man har det, och icke göra någon ändring, men
då skall man icke heller skrifva och begära en ändring och sedan säga
att det vilja vi ej ha, utan vi vilja ha det, som vi nu ha.
Jag vill endast fästa herrarnas uppmärksamhet helt enkelt
och simpelt därpå, att vill man ha det på det sättet, att reservfon¬
derna skola utöfva någon inverkan — nota bene i de fall, då bolagen
hafva någon inkomst — ja behåll då hvad ni ha. En annan sak
blir, att det naturligtvis icke står i samklang med Riksdagens för¬
klaring af i fjol.
Herr B rån t ing: Herr finansministern gjorde gällande — och
det var därför jag tillät mig att ånyo begära ordet — att, om man
nu icke tager Kungl. Maj:ts förslag, så betyder det, att det skulle
vara en total upprifning af de grunder, som Riksdagen själf i fjol
lade, en omläggning »från grunden», såsom han uttryckte sig, af hela
aktiebolagsbeskattningen. Men jag ber att återigen få erinra och
påpeka, att finansministern förbigick frågan om skalan. Det är
en ny skala, som framlagts; hvad visar, att det verkligen är denna
som riktigt afväger mellan de olika bolagen, hvad de böra skatta?
Om man lägger en ny skala, på samma sätt som herr Kobb föreslagit,
med en liten smula starkare progression mot de bolag, som förtjäna
mest, så kommer man till samma totalresultat. Men icke blir det
någon »upprifning från grunden» af den ordning, som Riksdagen
uttalat sig för. Det blir en liten modifikation, en jämkning, enligt
hvad jag tror i rättvisans intresse, mellan bolagen inbördes. Men
Torsdagen den 18 maj.
31 Nr 52.
det förblir alldeles samma system, som finansministern hela tiden för¬
ordat och som vi varit med om alla.
Herr finansministern sade, att det var riktigt, nödvändigt och
naturligt att åstadkomma en lättnad vid en sådan omläggning
»för den ena eller den andra». Ja, om det vore så, och så som det
verkligen ett ögonblick såg ut af de exempel, som plockades tillsam¬
mans i utskottet, att det skulle vara tämligen jämnt fördeladt öfver
hela fältet i afseende å dessa lättnader, då vore intet att säga härom.
Men en närmare granskning visar, att så icke är förhållandet, utan
med nödvändighet kommer lättnaden att gynna just de bolag, om
hvilka ingen i denna kammare kan påstå, att de särskildt behöfva
några lättnader, de starka bankbolagen med stora reservfonder.
Och de, som få betala, äro naturligtvis i stället de svagare bolagen,
de börjande bolagen, som icke hafva lika lätt att reda sig i kampen
för tillvaron på detta område.
Det är detta, som jag ville ännu en gång framhålla, för att
ingen må låta skrämma sig af den farhåga, som uttalades från stats-
rådsbänken, att man skulle rifva upp helt och hållet ett under fjol¬
året fattadt beslut genom att följa reservationen. Det är myc¬
ket sant, att det kvarstår i det fallet ett år eller något mera det
missförhållande, som möjligen kan ligga däri, att reservfonderna icke
medräknas, och som herr finansministern illustrerade. Men å
andra sidan vinner man i stället, om denna sak utredes något ytter¬
ligare från regeringshåll, alldeles gifvet en bättre grund för en ord¬
ning, som kan bli mera definitiv, än den, som nu i detta första för¬
slag föreligger. Och det är för att komma till något sådant, som
vi för vår del vågat yrka på, att det förefintliga provisoriska till¬
ståndet måtte få något förlängas. Jag tror detta ej skulle vara af
sådan olägenhet, som skulle medföra, att därigenom något skatte¬
pliktigt bolag skulle lida någon som helst skada.
Om
ändrad, lydelse
af 20 § i för¬
ordningen om
inkomst- och
förmögenhets¬
skatt m. m.
(Forts.)
Herr Kobb: Jag skall ej förlänga debatten vidare, särskildt
som jag på de flesta punkter redan är förekommen af herr Branting.
Jag vill bara be att få fästa herr finansministerns uppmärksamhet
därpå, att på sidanl3 står entablå med öfverskrift: »Bolagen fördelade
i vinstklasser efter vinstens förhållande till det nominella kapitalet
ökadt med reservfonden». Det är från denna tablå, som jag utgått
vid min räkning och visat, att man kan medelst en lätt justering af
skalan åstadkomma de skattebelopp, som bär äro åsyftade.
Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr talmannen
propositioner på dels bifall till utskottets hemställan och dels bi¬
fall till den af herr Karlsson i Göteborg m. fl. afgifna reservatio¬
nen; och förklarade herr talmannen sig anse den förra propositio¬
nen hafva flertalets röster för sig. Som emellertid votering be¬
gärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen denna voterings¬
proposition:
Nr 52. 32
Torsdagen den 18 maj.
Om Den, som
hemställan
aj 20 § i for- ..
ordningen om1'0®™1'
inkomst- och
förmögenhets¬
skatt m. m. Den, det ej vill, röstar
(Forts.) J ’
vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets
i punkten 1) af utskottets förevarande betänkande nr 28,
Ja;
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den af herr Karlsson i Göteborg m. fl. afgifna
reservationen.
Omröstningen utföll med 109 ja, mot 90 nej; och hade kam¬
maren alltså bifallit utskottets hemställan.
Punkten 2:o).
Utskottets hemställan bifölls.
§ 8.
Vid härefter skedd föredragning af lagutskottets utlåtande,
nr 48, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående biografföreställningar, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemställt.
§ 9.
Om Till afgörande förelåg häruppå lagutskottets utlåtande, nr 49,
af^^kap622* anle Aning väckta motioner om ändrad lydelse af 15 kap. 22
och U§§ och 24 §§ strafflagen.
strafflagen. Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hän¬
visad motion, nr 187, hade herr Branting jämte 34 andra af kam¬
marens ledamöter under punkt l:o i motionen hemställt, att Riks¬
dagen ville för sin del besluta att återställa 15 kap. 22 och 24 §§
strafflagen till den lydelse dessa paragrafer hade före 1899 års
lagändring.
I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en inom Andra kammaren af herr Ttiyrén väckt, till utskottet
hänvisad motion, nr 51, däri hemställts, att Riksdagen måtte för
sin del besluta, att §§ 22 och 24 i 15 kap. strafflagen erhålla föl¬
jande ändrade lydelse:
§ 22. Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af
sin rätt, genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller
underlåta, straffes högst med straffarbete i två år, i de fall, där
gärningen ej med svårare straff särskildt belagd är.
Gör man försök till brott, som nu sagdt är, och är det för-
Torsdagen den 18 maj. 33
sök ej med svårare straff särskilt belagdt, straffes med böter
eller fängelse.
§ 24. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas af annan än måls¬
ägande.
Utskottet hemställde:
l:o) att herr Brantings m. fl. ifrågavarande motion i föreva¬
rande del icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
samt
2:o) att herr Thyréns ifrågavarande motion ej heller måtte
föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Reservationer hade emellertid afgifvits:
af herrar Widén och Rogberg;
af herr Berggren och Forsberg, som ansett, att utskottet bort
tillstyrka herr Thyréns förevarande motion;
af herrar Söderbergh, Pettersson i Södertelje och Åkerman, hvilka
hemställt, att Riksdagen ville med anledning af de i ämnet väckta
motionerna för sin del besluta, att 15 kap. 22 och 24 §§ straff¬
lagen skulle erhålla följande ändrade lydelse:
22 §.
Tvingar---belagd är.
Gör man genom våld eller sådant hot, som i 23 § i detta
kapitel omförmäles, försök till tvång, som nu är sagdt, straffes,
där gärningen ej med svårare straff särskildt belagd är, med böter
eller fängelse.
24 §.
Brott,^ som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare,
där ej målsäganden det till sådant åtal angifver. Ej heller må
brott, som i 23 § sägs, åtalas af annan än målsägande;
samt af herr Lindqvist, som ansett, att utskottet bort föreslå,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 22 och 24 §§ i 15
kap. strafflagen skulle erhålla samma lydelse, som de hade före
deras genom lagen den 10 juli 1899 antagna nya lydelse.
Utskottets hemställan föredrogs, hvarefter ordet begärdes af
Herr Lindqvist, som yttrade: Herr talman! Det är ju in¬
galunda första gången vi här i kammaren upptaga till debatt den
del af strafflagen, som fått namn af Åkarpslagen. I upprepade
motioner har ju ifrån den socialdemokratiska gruppen framställts
yrkande på, att man borde återföra denna del af strafflagen till
den lydelse den hade före lagändringen 1899. Vid alla dessa till¬
fällen, såväl i de motioner, som framförts, som i de anföranden,
som hållits vid frågans behandling i Riksdagen, har det framlagts
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 52. 3
Nr 52.
Om
ändrad lydelse
af 15 kap. 22
och, 2Jf §§
strafflagen.
(Forts.)
Nr 52.
Om
ändrad lydelse
af 15 kap. 22
och 2Jt §§
strafflagen.
(Forts.)
34 Torsdagen den 18 maj.
klara och tydliga bevis för den orättfärdighet, som infördes i straff¬
lagen med den lagändring, som skedde 1899. Det har ju särskilt
i den motion, som framfördes vid 1910 års Riksdag anförts en
hel mängd rättsfall, som på det allra mest eklatanta sätt belysa,
hur lagen tillämpas och hur orättvist den verkar i sin tillämpning.
Det är alldeles påtagligt, att hvarje opartisk granskare måste gå
med på, att lagens verkningar äro och varit sådana, att en än¬
dring är af behofvet påkallad. Det har ju genom alla dessa dis¬
kussioner, genom de rättsfall, som åberopats och andragits, blifvit
framför allt konstateradt, att lagen är och måste betraktas vara
en Masslag. Det finns ju nätt opp någon, som numera bestrider
detta faktum. Alla erkänna, att det är en klasslag, att den till¬
kommit under en viss stämning, att den därvid riktats mot en
viss grupp af arbetare, och att den i hela sin tillämpning \isat
sig vara en ren klasslag. Det är ju också detta, som gör, att
man kan få höra yttranden, sådana som, efter hvad det Berättas
mig, fällts häromdagen af läraren i straffrätt vid Stockholms hög¬
skola; denne yttrade nämligen vid en föreläsning därstädes, att
åkarpslagen är det mest befängda, som införts i svensk strafflag.
Det är ju dock gifvet, att det icke är godt att efter de lån¬
ga debatter, som vi haft i denna fråga och framför allt med den
ståndpunkt jag intar, kunna afvinna frågan några egentligen nya
synpunkter. Vi ha, såsom förut sagts, anfört sa otaligt många
skäl och framställt så många bevis för denna lags orättfärdighet,
att det knappast är möjligt att kunna komma med några nya.
Jag skall emellertid be att i dag till dessa skäl få lägga några
ytterligare af samma art. Jag har nämligen lyckats erhålla ett
par redogörelser från tvenne advokatfirmor, hvilka under den
<rångna tiden särskildt sysslat med så kallade åkarpsmål.
° Den ena af dessa advokatfirmor, som utfört svarandetalan
vid åtal för brott mot 15 kap. 22 § strafflagen, har lämnat en re¬
dogörelse, ur hvilken jag ber att få anföra följande. Redogörel¬
sen från denna advokatfirma omfattar 69 åkarpsmål, hvilka. alla
härleda sig från de stora arbetskonflikterna 1909. I dessa mål ha
rådhusrätter eller häradsrätter, d. v. s. underrätter, i 15 fall
lämnat frikännande domar. I dessa 15 fall ha sju personel
varit häktade under den tid åtalet pågick. Tolf andra arbe¬
tare af de 69 ha blifvit dömda i första instans, men frikänts
i hofrätten, och af dessa hade sex varit häktade. Af denna grupp
ha dock fem blifvit frikända i underrätten, som i detta fall var
S vårtid sa häradsrätt, för åtal angående brott mot Åkarpslagen,
men de dömdes af häradsrätten till böter för det de yrkat ansvar
på åklagaren. Fyra andra arbetare hade dömts vid rådsturätter
samt fått sina domar fastställda i hofrätten, men slutligen frikänts
i högsta domstolen. 42 af dessa 69 arbetare blefvo åtalade vid
Gamla Norbergs och Vagnsbro häradsrätt, hvaraf 27 blefvo häk¬
tade samt dömda, en stor del till två å tre månaders fängelse,
Torsdagen den 18 ma,, 35
som dock gjordes till villkorlig dom och sålunda icke kom att gå
i verkställighet. Af de mål, uti hvilka hofrätten frikänt, har det
i sju fall gällt ådömda böter och i fem fall en månads fängelse.
I de mål, där högsta domstolen frikänt, har det i ett fall gällt
ådömda böter, i två fall en månads fängelse och i ett fall tre må¬
naders fängelse. I intet af dessa fall har straffet gått i uppfyl¬
lelse eller blifvit fullföljdt; och det är ju ganska belysande och
rätt betecknande, när i en sådan mängd af mål som 69 resulta¬
tet dock har blifvit det, att ingen dom kommit till uppfyllelse
eller blifvit fullföljd. Det bevisar väl, synes det mig, om något,
att denna lag har en sådan innebörd, att den för den personliga
rättssäkerheten kan betraktas såsom i hög grad vansklig och far¬
lig, då åtal kan väckas och häktningar ske på så lösliga grunder.
Af dessa 69 arbetare, som blifvit åtalade af allmän åklagare för
åkarpsbrott, ha en stor del fått sitta häktade under längre eller
kortare tid, de ha fått utstå svåra lidanden. Deras familjer ha
äfven drabbats däraf, och det har för dem tvifvelsutan medfört
förhållanden, som gjort, att man ingalunda kan säga, att Åkarps-
lagens verkningar i det afseendet gagnar samhället, utan att det
tvärtom är så, att den åstadkommit trakasserier och svårigheter
för en viss grupp af arbetare.
Den andra advokatfirman, som lämnat uppgifter i denna sak,
meddelar, att dess mål utfallit på samma sätt. Den skrifver näm¬
ligen, att somliga ha frikänts af underrätterna, andra i hofrätten
och en del först i högsta domstolen. Af denna firmas mål ha i
högsta domstolen tvenne blifvit fastställda. I det ena fallet gällde
det fängelse för tre spårvägsmän i Stockholm, som framvisat,
som man säger, farliga misshandelsverktyg. Det andra fallet
gällde en arbetare vid Trollhättan, som tillförene varit straffad
för rån. Det är väl alldeles påtagligt, att dessa fall varit af ett
alldeles särskildt slag och väl säkerligen skulle blifvit straffvärda,
äfven om icke försök till hot vore straffbelagdt, ty det kunde 1
dessa fall mera sägas vara fråga om en fullbordad handling.
Man kan sålunda säga, som jag nyss angaf, att Åkarpslagen
medför för rättssäkerheten så stora vådor och att det finns så
otaligt många bevis för riktigheten af detta påstående, att vi
från vår sida gifvetvis icke kunna förtröttas, utan måste fullfölja
vårt yrkande om en ändring i lagen, så att den återställes till
den lydelse den hade, innan ändringen af år 1899 skedde.
Då jag forskat i dessa saker, kommo mina ögon att falla på
ett uttalande, som fälldes i Första kammaren under åkarpsdebat-
ten förlidet år utaf en af åklagarmaktens representanter. Det
yttrandet är till en viss del af sådan art, att jag anser det vara
min plikt att draga det in i denna debatt. Det fälldes af den
person, som kanske har verkställt de flesta häktningar här i lan¬
det, nämligen herr Stendahl, som i sitt yttrande i Första kamma¬
ren bland annat framhöll följande: »En annan sak, hvilken gör
Nr 52.
Om
ändrad, lydelse
af 15 kap. gg
och gJf §§
strafflagen.
(Forts.)
Nr 52.
Om
ändrad Lydelse
af 15 kap. 22
och 24 §§
strafflagen.
(Forts.)
30 Torsdagen den 18 maj.
det svårt att åtala brotten, är, att de, som begå brotten, skyddas
af de sammanslutningar, till hvilka de höra; dessa betala advoka¬
ter, som ställa sina kunskaper och sin bästa förmåga i tjänst att
skydda emot straff. Ofta gorå de naturligtvis det mot betalning,
men det finnes också sådana, som gärna uppträda i sådana mål
för att göra sig populära. Det är en gammal känd sak — förlåt,
att jag använder ett sådant uttryck — att det att skälla på åkla¬
gare och polis har blifvit ansedt vara detsamma som frisinne, och
på den stegen hafva också sådana frisinnade herrar klättrat upp.
Jag tror, att metoden icke längre kommer att lyckas.» Med ett
sådant yttrande från åklagarmaktens sida, synes det mig, att
Åkarpslagen blir ännu mera farlig, när man därtill vet, att åtals-
rätten ligger i åklagarens hand, och man vet, att denne åklagare
ju städse sträfvar efter att i samhällets intresse vaka öfver lagens
helgd så långt som möjligt, samt att anhålla aibetare och verk
städa häktning, så snart han kan finna att anledning föreligger
misstänka att ett brott är begånget af sådan art, att det är straff¬
bart. När man finner, att samme åklagare uttalar den uppfatt¬
ningen, att det skulle ligga något rättsvidrigt i, att dessa i de
flesta fall oskyldigt anhållna och orättvist häktade till stöd inför
domstolen skulle komma i åtnjutande af juridisk rättshjälp, ja,
då säger jag, då vet man snart icke, hvad man skall tro om vår
åklagarmakt. Det är, synes det mig, något i hög grad beklagligt,
att en allmän åklagare skall liksom uttala ett misstroendevotum
mot vår advokatkår, mot våra jurister, som ju ha till uppgift att
värna om rätten i samhället, att värna om, att personer icke
blifva oskyldigt dömda, utan att lagen i det afseende^ åtminstone får
ha sin gilla gång efter en rättvis tolkning. Jag vill åtminstone lör mitt
vidkommande uttala mitt skarpaste beklagande öfver, att dylika
yttranden kunnat fällas. Vi ha i vår motion framhållit, att man
från de organiserade arbetarnas sida efter år 1909 sett sig nödsa¬
kad att för rättshjälp åt häktade eller anhållna arbetare tillsätta
oerhörda penningbelopp. Detta har varit mycket betungande föi
våra organisationer; deras tillgångar utgöras ju icke af något annat
än det hopsamlade kapital, som arbetarna af sina begränsade till¬
gångar och sina små inkomster lämnat i form af bidrag tdl orga¬
nisationernas kassor. Man har nu varit nödsakad, att af dessa
medel utbetala det ena tiotusentalet efter det andra för att, så
långt det varit möjligt, skydda ifrån orättvisa domar de arbetare,
som blifvit åtalade. Och så finner man, att en person, som står
i åklagarställning, riktar sådana erinringar däremot! Det är, såsom
jag sade, att i hög grad beklaga.
Såsom jag nyss nämnde, tror jag icke, att det gärna skulle
vara möjligt för oss att nu afvinna denna fråga några nya syn¬
punkter utöfver hvad vi förut framfört, då det gällt yrkande om
en ändring af lagen till hvad den förut var. En annan sak blir
det emellertid, om man tager i betraktande, hvad som skett i
Torsdagen den 18 maj.
37 Nr 52.
denna fråga, sedan vi senast hade densamma uppe. En ledamot Om
af denna kammare har ju i år gifvit sig på försöket att på annat ^fdJgd^delgg
sätt utplåna klassmärket i denna Åkarpslag. Herr Thyrén hav ju" och
nämligen föreslagit, att man skulle åstadkomma den ändring i strafflagen.
strafflagens hithörande delar, att man generaliserade såväl det (Forts.)
straffbara försöket som den allmänna åtalsrätten. Genom en så¬
dan anordning skulle man tvifvelsutan vinna hvad motionären
säkerligen åsyftar; man skulle lyckas att, så att säga, sudda öfver
själfva klassmärket i Åkarpslagen med hartassen, men lagens ka¬
raktär af klasslag skulle lika säkert finnas kvar i samma fulla ut¬
sträckning som förut. Skillnaden blir ingen annan, än att försök
till brott blir straffbart äfven i andra afseenden och att åtalsrät¬
ten vidgas ut till att omfatta äfven sådana saker.
När frågan behandlades i lagutskottet, androgos af vissa
talare så bestämda gensagor emot detta herr Thyréns yrkande
och påvisades så ofantligt stora olägenheter af detsamma, att jag
för min del är ganska öfvertygad om, att det förslaget icke har
någon som helst utsikt att vinna gehör i riksdagen eller att blifva
ens i denna kammare antaget. Jag skall nu icke ens göra ett
försök att gå in på en granskning af det förslaget — jag vill icke
upptaga tiden därmed — då jag nämligen är öfvertygad, om att
de efterföljande talare, som ha juridiska kunskaper, komma att
framlägga klara bevis för det farliga i att gå den väg, som herr
Thyrén här anvisat. Jag tror således, att vi nog i viss mån kunna
vara tacksamma gent emot herr Thyrén för den välmening, som
han här lagt i dagen, men vi måste ju dock säga honom, att sa¬
ken icke är hjälpt med, att man plånar ut detta klassmärke, när
man i alla fall behåller kvar Åkarp slagens alla oegentligheter, och
när man därtill vid sidan om dem kanske skapar fram nya oegent¬
ligheter, som kanske sedermera kunna för andra medborgargrup-
per visa sig lika vådliga som Åkarpslagens verkningar för arbe¬
tarna. Således tror jag icke, att man kan säga, att det ligger så
särdeles mycket värde i det förslag, som herr Thyrén framställt.
Utom detta förslag har nu i år äfven framlagts ett annat för¬
slag, som innefattas i den reservation, som är framförd af vissa
representanter från det liberala partiet. Jag tror, att man om
det förslaget kan säga, att det skiljer sig afse värd t från herr
Thyréns yrkande. Med den ståndpunkt jag hittills intagit och
fortfarande intager uti denna sak kan jag för min del icke finna,
att vi nå fram till en fullständig rättvisa förr, än Riksdagen fat¬
tat ett sådant beslut, att Åkarpslagen så att säga helt och hållet
utplånas, och det på det rationella sätt, att lagen återställes till
sin förutvarande lydelse.
Jag kan icke underlåta att erinra om, att det här i Sverige
visat sig vara så, att sedan man gjort, jag skyr icke att säga det
rent ut, ett missgrepp i lagstiftningsväg, synes det vara så godt
som ogörligt att kunna få rättelse därutinnan till stånd. Det är
Nr 52. 38
Torsdagen den 18 maj.
°m liksom när man slår fast en spik i något föremål: den rostar un-
^an ^ör undan, år efter år, och blir allt svårare och svårare att
° och kunna rubba eller draga ut. Om vi se på vårt broderland Dan-
strafflagen. mark, det land som vi så ofta ha tillfälle att i olika afseenden
(Ports.) kasta våra blickar på, skola vi kunna lägga märke till, att man
där går till väga på annat sätt. Där infördes, såsom vi minnas,
för ett antal år sedan den s. k. Albertiska prygellagen; det blef
säkerligen för Danmark en skamfläck af åtminstone i viss grad
samma slag som åkarpslagen för oss. Men i Danmark har man
icke tvekat att åstadkomma rättelse, genom att borttaga denna
skamfläck, som hvilade på den danska strafflagen. Det synes mig,
som om det vore välbetänkt, att vi här ginge samma väg och
utplånade ur vår strafflag den klasslag, som åstadkommit så myc¬
ken harm och så mycken bitterhet, och icke allenast det, utan
äfven så otaligt med lidande i många arbetarhem, som bringat i
fängelse oförvitliga arbetare, som icke begått något sådant brott,
att man enligt vanlig rättsuppfattning skulle anse dem vara straff¬
värda.
Jag tror, att det kan vara skäl i, att, när man resonerar om
den saken, man något litet tar i betraktande, huru arbetarnas
organisationer äro formade, hvilken uppgift dessa organisationer
ha och hvilka svårigheter de måste öfvervinna för att kunna arbeta sig
fram på den väg. där de verka. Det är ju alldeles påtagligt, att
då en arbetsinställelse inträffar, det icke kan vara möjligt för
dessa arbetare att vinna det syfte, de föresatt sig, att komma fram
till rättvisa i den kampen, med mindre än att de få tillfälle att åt¬
minstone säga till de arbetare, som äro osolidariska, att det ligger
något osolidariskt i deras handlingssätt, om de gå att söka arbete,
där andra arbetare nedlagt det. Jag tycker, att det är ganska
svårt, att kunna få fram något straffvärdt i ett sådant förfarande, och
jag är alldeles öfvertygad om, att därest vi vore i tillfälle att kunna
granska arbetsgifvarnas tillvägagångssätt i motsvarande förhållan¬
den, skulle vi finna, att där äro nog åtgärderna betydligt mycket
starkare och påtryckningarna betydligt mycket skarpare, än hvad
som i det af seendet förekommer på arbetarsidan. Jag föreställer
mig, att herr Thyrén skulle beträffande den saken vilja svara, att
han tänkt att i något afseende åtminstone afhjälpa det missför¬
hållandet genom sin generalisering af de straffvärd försöken. Där¬
till ber jag att redan på förhand få säga — jag tror för öfrig!,
att det är sagdt förut — att förhållandena i det lefvande lifvet
äro icke sådana, att man, huru man än generaliserar denna be¬
stämmelse, kan träffa någon motsvarighet på andra håll till arbe¬
tarnas ställning i detta afseende. Det är ju alldeles påtagligt, att
arbetsgifvarna på grund af sitt mindretal icke behöfva använda
sig af samma tillvägagångssätt, som arbetarnas flertal måste an¬
vända sig af; det är alldeles gifvet sålunda, att det på motsatta
sidan existerar helt andra förhållanden och omständigheter. Huru
Torsdagen den 18 maj.
39 Nr 52.
man än skrifver en lag, huru man än generaliserar dess bestäm- Om
melser, är jag dock öfvertygad om, att det icke skall gå att i
motsvarande omfattning kunna bötfälla eller strafflägga arbets-a' och
gifvare för handlingar, som dock kunna i verkligheten anses vara strafflagen.
betydligt mera straffvärda än sådana handlingar, som att en ar- (Forts.)
hetare söker påverka en annan till arbetsinställelse.
Jag tror nu emellertid, att det största intresset i denna åkarps-
diskussion här i dag kommer att anknyta sig till de nya linjer,
som här utstakats och utkastats till en förändring af strafflagen
i denna del. Jag är viss om, att kammaren väntar på att få
höra den så gärna hörde talaren, professorn i juridik, som kommer
att utveckla sina synpunkter öfver sitt förslag, och jag är också
viss om, att herrarna gärna vilja höra, hvad det liberala partiets
representanter ha att säga om sin nya linje. Jag skall därför icke
förhindra dem att komma till ordet genom att uppehålla dem längre.
Jag ber bara att till sist få säga, att för mig står det alldeles
klart, att ingendera af dessa linjer kan betraktas som tillfreds¬
ställande, och ingendera utaf dem rättfärdigar de orättvisor, som
ligga i åkarpslagen, ingenting annat medför full rättvisa än ett
rationellt borttagande utaf hela denna åkarpslag och ett åter¬
ställande utaf dessa lagparagrafer till den lydelse, de hade före
förändringen 1899.
Det är af dessa anledningar, herr talman, som jag skall be
att få yrka bifall till den reservation, som jag tillåtit mig foga
vid utlåtandet.
Häruti instämde herrar Rissén, Johansson i Stockholm, Bran-
ting, Persson i Stockholm, Winberg, Tengdahl, Lindley, Borg, Kropp,
Leksett, Forssell, Larsson i Västerås, Strömberg, Berg i Munkfors,
Carlsson i Malmberget, Thorsson, Nilsson i Malmö, Lindberg och
Linders.
Vidare anförde
Herr Åkerman: Herr talman, mina herrar! Då i fjol Kungl.
Maj:ts proposition rörande arbetsaftalslagstiftningen remitterades,
tillät jag mig uttala ett beklagande utaf, att lagförslaget icke åt¬
följts utaf en proposition om åkarpslagens upphäfvande. Ty vill
man verkligen genom lagstiftning söka främja den sociala freden,
kan det icke vara likgiltigt, att den uppfattningen vunnit insteg,
att arbetsgivare och arbetstagare icke äro likställda inför lagen, och
det kan befaras, att arbetsaftalslagstiftningen skall mötas med miss¬
tro utaf arbetarne, så länge det kvarstår oförändradt ett stadgande
„ i strafflagen, hvilket riktar sin udd just mot själfva kärnpunkten
i all modern arbetarrörelse, nämligen arbetarnas solidaritet. Emel¬
lertid kom nu detta förslag till arbetsaftalslagstiftning utan att
Nr 52. 40
Torsdagen den 18 maj.
Om ha fått i sitt sällskap ett förslag om åkarpslagens upphäfvande.
<indradlydeJ.se Samma förhållande har ägt rum i år.
" och u §r Nu är arhetsaftalslagen fallen. När denna fråga härnäst
strafflagen, kommer upp, vet ingen. Det kan ju hända, att innan detta sker,
(Forts.) åkarpslagen har på Riksdagens initiativ, om icke upphäfts, så
åtminstone väsentligt omarbetats. Skulle så icke ha skett, vågar
jag fasthålla vid den uppfattningen, att hvilken regering det än
blir, som lägger fram en, lag om arbetsaftal, tror jag, att den
skulle göra mycket klokt i att röja väg för denna lagstiftning
genom att först ta bort den orättvisa åkarpslagen och likaledes
lägga en fast mark för arbetsaftalslagstiftningen genom att reglera
föreningsrätten.
Det är ju så, att hvarje modern lag om arbetsaftal måste
bygga på starka organisationer på båda sidorna, och under sådana
förhållanden kan det ju icke vara tillrådligt, att, om man nu icke
vågar sig på att direkt försöka stärka båda partiernas organisa¬
tioner, i alla fall ha kvar en lag, som i hög grad försvagar arbe¬
tarnas organisationssträfvande. Det kan så mycket mindre gå an,
som, om icke alla märken slå fel, utvecklingen på de sista åren
har gått därhän, att arbetsgifvarnes organisationer synas vara de,
som ha öfvertaget. Då åkarpslagen tillkom, var det nog icke så.
Arbetsgivarorganisationerna voro då i sin linda,1 under det att
arbetareorganisationerna voro i ung och kraftig växt, och som det
ofta händer med den unge, en smula heta, om jag så får säga.
Men detta balansförhållande är helt och hållet, såvidt jag kan
tilltro mig att bedöma saken, i högst väsentlig mån ändradt, så
att nu äro arbetsgifvarna de starkaste, och jag vågar påstå, att
häri kan ligga en ganska stor fara för samhället. Det är därför,
som jag menar, att det nu är så mycket värre, att åkarpslagen
finnes, än det var den gång, den tillkom, ehuru jag naturligtvis
icke behöfver säga, att det är med sorg, man måste tänka på,
att en sådan lag som åkarpslagen någonsin har blifvit stiftad i
Sverige.
Jag nämnde något om detta ändrade balansförhållande mellan
arbetsgifvarnas och arbetstagarnas organisationer och sade, att
det är ägnadt att uppväcka bekymmer, men man får ju hoppas,
att hos oss arbetsgifvarnas organisationer måtte komma under
ledning af personer, som känna sitt ansvar och förstå att hålla i
schack de sämre elementen bland arbetsgifvarna, den typ, som
representeras af den hänsynslöse, på alla kulturella intressen blot¬
tade profitjägaren. Jag vill hoppas, att arbetsgifvarorganisationer-
nas bättre element måtte hålla denna typ i styr, annars kan det
gå oss illa.
Det finns på vissa ställen i utlandet tecken, som varsla att
denna gåpåaretyp bland arbetsgifvarne skall försöka resa upp
hufvudet och skall försöka tillvälla sig ledningen och föra led¬
ningen in på en bana, som är olycksdiger. I det fallet läste jag
41 Nr 52
Torsdagen den 18 maj.
verkligen med beklämning för några månader sedan en redogörelse Om
i ett utländskt blad. Det var icke någon socialdemokratisk tid-ändrad lydelse
ning — jag säger det, ty det finns ju åtskilliga, som tro, att deafJ£$fP"*
framställningar, som där kunna stå att läsa, äro färgade — utan det strafflagen.
var i ett seriöst borgerligt blad, som denna redogörelse förekom. (Forts.)
Där beskrefs, huruledes den största arbetsgifvaresammanslutningen
i ett af Europas större kulturländer hade haft ett möte. Dagen
var särskildt högtidlig, ty det var en gammal herre, som hade
haft ledningen under en längre tid, som nu skulle lämna sin be¬
fattning och han höll ett afskedstal till dessa arbetsgivare, som
voro samlade där. Han kallade själf detta afskedstal för sitt
socialpolitiska testamente. Jag har antecknat något af detta tal
och skall be att få läsa upp endast ett par rader, som just voro
de, som på mig verkade mest beklämmande, ehuru där fanns
mycket annat i detta tal, som smakade i hög grad af cynism.
Det var dessa rader mot slutet, som jag fäste mig vid, där denne
gamle man säger: »Det nuvarande läget ställer arbetsgifvarne i
den belägenheten att, trots alla ur ömkligt små motiv härrörande
splittringar mom industrien, fast sammansluta sig för att med
orubblig vilja tvinga ner arbefarnes organisationer, sönderslå, för¬
inta dem. Detta måste vara målet, något annat gifves icke.»
Ja, mina herrar, för ett sådant program få vi väl alla be för¬
synen bevara oss, men jag vill säga, att om denna vind skulle
blåsa hit, vore det ännu mer olyckligt, att åkarpslagen vore kvar,
ty som jag redan har sagt, ligger i denna lag, åtminstone enligt
mitt förmenande, det farligaste momentet just däri, att den riktar
sin udd mot arbetarnes solidaritet och hindrar arbetarnes samman¬
slutningar, under det den lämnar arbetsgifvarnes alla metoder
fullkomligt fria.
De rent juridiska orimligheterna i åkarpslagen ha ju blifvit
intill trötthet upprepade, så att det kan icke falla mig in att vid
denna långt framskridna timme, då det för öfrigt väntas en talare,
som jag vet, att kammaren med stort nöje hör, förlänga debatten
med att så att säga skjuta ihjäl denna från juridisk synpunkt
redan döda hök, som kallas åkarpslagen. Jag tror, att de syn¬
punkter, som äro framlagda i reservationerna, om herrarne vilja
läsa dem, äro tillräckliga för att belysa, hur oefterrättlig denna
lag är såsom juridisk produkt betraktad. Jag skall sålunda icke
uppehålla mig vid denna sak.
Det väckte min undran, då jag läste lagutskottets utlåtande,
att utskottet med riktigt glad tillförsikt konstaterar, att man icke
hade märkt, att denna lag vållat några svårigheter vid lagtillämp¬
ningen. Jag kommer icke ihåg ordalagen, men jag skall be att
få läsa^ upp detta stycke; jag tyckte att det var så underbart.
Det står på sid. 7 i utskottsutlåtandet, att »denna erfarenhet
synes nämligen icice visa, att det här mött större svårigheter än
i andra fall vid lagtillämpningen kunna förefinnas att af omstän-
Nr 52. 42
Torsdagen den 18 maj.
Om digheterna vid en handlings begående med erforderlig säkerhet
ändrad lydelse sjuta till förefintligheten af en sådan rättsstridig afsikt, som i
afolh !uPU2lagrummet förutsättes.» Och längre ned på samma sida heter
strafflagen, det: »erfarenheten angående lagens tillämpning har enligt utskot-
(Forts.) tets mening icke gifvit vid handen, att den drabbat obehörigt
eller orättvist.»
Ja, de som äro så optimistiska, äro verkligen att gratulera.
För min del må jag säga, att, i den mån man med säkerhet kan
döma, hur åkarpslagen har verkat, och då man icke alldeles kan
sluta till ögonen för de siffror, man redan har fått se i denna
väg, jag tycker, att man icke använder ett för starkt uttryck,
om man säger, att denna lags tillämpning i åtskilliga fall kan
karaktäriseras som ett sorgespel — det vill jag verkligen kalla den för.
Nu frågar jag: Hur skall man nu komma till hjälp i detta
högst beklagansvärda läge? Att upphäfva lagen helt och hållet,
ått återföra förhållandena till hvad de voro, innan denna olyck¬
saliga åkarpslagstiftning påbörjades i landet, anser jag för min
del fortfarande skulle vara det rationellaste. Jag har fortfarande
mina sympatier på den sidan och vill erinra om, att många af
liberala samlingspartiets medlemmaf vid mer än ett tillfälle gifvit
sina röster för detta, men nu har ju frågan onekligen kommit i
ett annat läge genom herr Thyréns motion. Man kan ju icke
förbise, att frågan nu ställer sig helt annorlunda. Äfven om nu
— om jag så får kalla den — den thyrénska linjen icke oförändrad
kommer att bifallas, hvilket väl torde vara uppenbart, är det
dock och kommer alltid att bli ett historiskt faktum, att denna
linje framlagts från ett så auktoritativt håll, att den kommer att
kasta sin skugga framför sig lång tid framåt, och det är därför
jag menar, att man icke, äfven om ens sympatier fortfarande äro
åt det hållet, att det vore det enklaste och icke ledande till några
farligheter att helt enkelt stryka ut denna åkarpslag, nu kan
urgera ett sådant yrkande, utan att man därigenom riskerar att
undanskjuta någonting, som dock i alla fall skulle vara en be¬
tydlig förbättring.
Jag vill nu röra vid de punkter, som man oftast hör talas
om, när denna åkarpslag är uppe till diskussion; de kunna icke
nog ofta upprepas just därför, att samma invändningar komma
igen hvarenda gång man försöker vederlägga dem. De komma
tillbaka med samma styrka och precis som om ingenting vore
sagdt emot dem. Det första, man ofta hör sägas, är: Tager man
bort denna lag, bli de arbetsvilliga här i landet fågelfria, då kan
folk göra med dem, hvad de vilja. — Jag har en gång här i
kammaren bemött detta, men vill ändå vid detta tillfälle ännu
en gång erinra om, att ett sådant påstående icke håller streck,
ty antag, att åkarpslagen helt och hållet upphäfdes, hvad skulle
då finnas kvar till skydd för de arbetsvilliga? Jo, hela 14 kap.
strafflagen; det lämnas orubbadt vid åkarpslagens upphäfvande.
43 Nr 52.
Torsdagen den 18 maj.
Där talas om våld i alla former, och i det kapitlet upptages hela
straffarsenalen från och med dödsstraff till fem kronors böter.
En näsknäpp eller en örfil skola fortfarande kunna rendera gär¬
ningsmannen ända till 6 månaders fängelse. Ett annat lagrum,
som också lämnas orubbadt genom åkarpslagens upphäfvande, är
15 kap. 22 § 1 mom. strafflagen, där det heter: »Tvingar någon
utan laga rätt, eller med missbruk af sin rätt, genom våld eller
hot, annan att något gorå, tåla eller underlåta, straffes högst med
straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff
särskildt belagd är». Alltså, hvarje våld eller hot, om än så lind¬
rigt, hvilket medför den nämnda effekten, d. v. s. att den våld¬
förde eller hotade därigenom tvingas att något göra, tåla eller
underlåta, skall alltjämt kunna medföra två års straffarbete. Märk
val, mina herrar, att äfven försök till dylikt tvång fortfarande
kommer att bli straffbart, om nämligen försöket tagit formen af
våld eller sådant straffbart hot, som beskrifves i 15 kap. 23 §
strafflagen! Till sist skulle denna 23 § stå orubbad kvar, hvilken
handlar om det straffbara hotet, och bibehålla sin nuvarande
lydelse: »Hotar man annan, muntligen eller skriftligen, med miss¬
handel eller brottslig gärning, och sker det på sådant sätt eller
under sådana omständigheter, att anledning är att befara, det
hotet verkställas skall, dömes, där ej det hot med särskildt straff
belagdt är, till böter eller fängelse i högst sex månader.» Jag
vågar således påstå, att äfven efter åkarpslagens upphäfvande
ingalunda skall saknas lagbud, genom hvilka man kan, som det
heter, klämma efter orostiftare.
För mig ställer sig dock denna fråga så, att den, om jag så
får säga, social-politiska kärnpunkten i denna fråga är just inne¬
börden af det ordet »hot», som omtalas i 22 § 1 mom. och hvar¬
till äfven hänvisas i 2 mom. af samma §. Det är detta ord »hot»,
som, när det gällt arbetsstrider, blifvit af åtskilliga myndigheter
tolkadt på ett sätt, som måste väcka bekymmer. Men en dylik
lagtillämpning kan knappast förvåna, då man besinnar, att åkarps-
lagen genomfördes utan att denna ytterst viktiga fråga om inne¬
börden af ordet »hot» på detta ställe blifvit tillfredsställande ut¬
reda Då vi talade om denna sak sist här i kammaren, tillät jag
mig erinra om högsta domstolens uttalande år 1899. Jag måste
göra det ännu en gång, så mycket mera som den reservation,
som är afgifven af några af de liberala ledamöterna i utskottet
och bland dem mig, i viss mån ansluter sig till detta högsta
domstolens uttalande. Jag skall därför tillåta mig att ännu en
gång inför kammaren föredraga detta. Högsta domstolen säger
1899: »Hurudan! ett hot skall vara beskaffadt, för att 15 kap.
22 § strafflagen skall kunna därå tillämpas, utsäges ej i lagen. Det
torde likväl böra antagas, å ena sidan, att ej hvarje än så oskyl¬
digt hot kan därunder hänföras, och å andra sidan, att hotet ej
behöfver vara så beskaffadt, som i 23 § sägs. Förslaget innebär
Om
ändrad lydelse
af 15 kap. SS
och S4 §§
strafflagen.
(Forts.)
Nr 52. 44
Torsdagen den 18 maj.
Om således, att hot, som icke medför någon vidare effekt, skall blifva
ändrad lydelse straffbart i vissa fall, då det nu är straffritt. Om nu straffbudet
al *h UP'JS skall sålunda utsträckas och följaktligen vid bedömandet af hotets
sirajllagen. straffbarhet ledning ej längre kan erhållas af det faktum, att den
(Forte.) afsedda effekten därigenom uttvingats, synes man icke kunna
stanna vid berörda obestämdhet.» Detta säger högsta domstolen
och fortsätter: »Det skulle kunna medföra, att personer komme
att åtalas och dömas för åtgärder, hvilka i allmänhet anses fullt
befogade eller som varit af beskaffenhet, att ej den ringaste fara
för den afsedda effektens inträdande uppstått.» Vidare säger
högsta domstolen: »Närmare bestämmelse bör alltså meddelas,
huru sådant hot, som här afses, skall vara beskaffadt. Måhända
bör för det fall, att någon effekt ej inträdt, ej annat hot än så¬
dant, som omförmäles i 23 §, beläggas med det kvalificerade straf¬
fet.» Det är just vid dessa i sista stycket gifna fingervisningar
af högsta domstolen, den liberala reservationen knyter an.
För att nu säga några ord om händelserna 1899, vill jag nämna,
att dåvarande justitieministern lämnade detta ytterst viktiga utta¬
lande af högsta domstolen utan något vidare afseende. Jag skall icke
trötta herrarna med att läsa upp, hvad han sade vid det tillfäl¬
let, men han hade en mycket optimistisk uppfattning, som tyckes
vara lika stor som det nuvarande lagutskottets. Han trodde icke,
att det skulle kunna gå så galet, utan han släppte ut lagen i
detta ofullgångna skick, som jag vågar påstå den befann sig i.
Man finner sålunda, att »de lärde» redan vid lagens stiftande
tvistade om dess räckvidd. Men just denna oklarhet har med¬
fört, att lagen kunnat utnyttjas till hindrande af arbetarnes själf-
klara rätt att fredligt öfvertala hvarandra till solidaritet och
inträde i organisationerna. Ty nu får man tänka på, att först
och främst kan hvarje uppträdande af strejkande arbetare i nå¬
got afsevärdt antal lätt af skuggrädslan uppfattas som hot.
Vidare möter här den omständigheten, att förutsättningarna
ofta fattas för en objektiv och sorgfällig undersökning, huruvida
det hot, som vid ett visst tillfälle verkligen kan ha öfvats, varit
af så allvarlig natur, att straff bör följa. Vi skola icke heller
glömma, mina herrar, att tonen inom många kretsar inom vårt
land stundom kan vara en smula »mustig», helst när såsom vid
arbetsinställelser sinnena äro upphetsade, utan att därför något
illa behöfver vara menadt. Det är många yttranden, som kunna
uppfattas som hot, men som i själfva verket icke äro det.
Genom att detta begrepp »hot» lämnats obestämdt i denna
åkarpslag blir det faktisk så, att lagen skärper och ytterligare
understryker och befäster den bestämda olikhet, som genom för¬
hållandenas egen natur förefinnes mellan arbetarnas och arbets-
gifvarnes förmåga att tillämpa sina metoder i det industriella kri¬
get. Arbetsgifvarna ha i sin makt att på allehanda oåtkomliga
sätt både pressa in rekryter i sin organisation och skaffa sig så
Torsdagen den 18 maj.
45 Nr 52.
af 15 kap.
och 24 §§
strafflagen.
(Forts.)
kallade strejkbrytare. Man har till och med fått se dessa »arbets- Om
villiga» föras genom leder af polismän och annan bevakning till
arbetsplatserna. Men nog är det obilligt att med en sväfvande
och försåtlig lag hindra de i orten bosatta arbetarna ifrån att
till denna importerade arbetskraft, som ofta icke har en aning om,
att där pågår en arbetsinställelse, än mindre om dess orsaker,
lämna upplysningar härom och rikta en uppmaning att icke blanda
sig i saken. Det är vidare att märka, att om arbetarna vilja
förmå sina klassbröder att ingå i organisationen, så kunna de
icke såsom arbetsgifvarna sitta på ett kontor och utfärda bjud-
ningsbref, utan de måste gå ut på gator och gränder och nödga
dem att komma in. Detta kallas för »hot», äfvenså allvarliga
uppmaningar att de skola ställa sig solidariska, såsom den enda hjäl¬
pen, såsom den enda räddningen. För min del vågar jag säga, att
lika visst som arbetarnes organisationer äro att anse såsom grund¬
stockar i samhällsbyggnaden, lika visst är denna åkarpslags sjuka
punkt om försök till tvång genom ett i lagen icke närmare pre-
ciseradt hot att betrakta som en frätande mask i dessa samhäl¬
lets grundvalar och måste tagas bort. Jag vågar därför tro, att
hvarje lagstiftning på detta område vore i afsevärd mån förfelad,
om den icke rörde vid denna sjuka punkt, och hur tacksam jag
än är mot herr Thyrén för allt hvad han i denna fråga gjort, har
jag icke kunnat biträda hans motion, bland annat af det skälet
att han icke rört vid denna sjuka punkt. Men detta tycker jag
för min del är det betänkligaste, och det är detta, som vi på nå¬
got sätt, mina herrar, måste ordna, ty såvidt jag kan förstå, är
det där den sjuka punkten sitter.
Emellertid skall det villigt erkännas, att herr Thyréns motion
innebär väsentliga fördelar. Jag har redan sagt det och vill ånyo
upprepa det. Först och främst inskränker den häktningsrätten,
därigenom att straffskalan blir lindrad. Det kommer icke längre
att gå för sig för en åklagare att som hittills skett bara hugga
folk och häkta dem, för att man sedan skall få höra, huru dom-
säger, att
slut med
den häktade ingenting brottsligt
denna trafik, och det är ju
en
stolen frikänner och
gjort. Det blir ett
väsentlig förbättring.
Nu tycker jag emellertid också, att dessa fördelar, som herr
Thyrén vill skaffa oss, komma att köpas alltför dyrt. Ty först
och främst ha vi här denna af herr Thyrén föreslagna allmänna
kriminalisering af försöksbrotten, som kommer att medföra konse¬
kvenser, hvilka vi icke ens tillnärmelsevis kunna beräkna, och
vidare tycker jag det vara mycket betänkligt, om Riksdagen så
att säga skulle gifva en handpenning på, att en blifvande straff-
rättslagstiftning skall ställas på den grunden, att den skall straffa
försök öfver hufvud taget. Det tror jag vore ett mycket betänk¬
ligt uttalande, och fastän det blott rör en enda punkt i lagen, skulle
det i alla fall gifva en slags sanktion åt denna uppfattning. Jag
Nr 52. 46
Torsdagen den 18 maj.
Om tror för min del icke, att vår blifvande straffrättslagstiftning kom-
ändrad lydelse mer ställa sig på den grunden, att den gör en generell krimi-
° och ZJP§§ 2 nakling af försöket. Jag kan icke finna, att det öfverensstäm-
strafflagen. mer med vår historiska utveckling i denna punkt. Det kommer
(Ports.) nog heller icke att ske, och jag varnar för att beträda den vägen.
Men jag har äfven en annan väsentlig anmärkning mot herr
Thyréns förslag, och det är mot hans konstruktion af åtalsrätten.
Herr Thyrén har föreslagit, att alla brott enligt 22 paragrafen,
således både det fullbordade tvånget och försöket, skola lyda un¬
der allmänt åtal, oberoende af målsägandens angifvelse. Oafsedt
att en dylik anordning skulle öppna möjligheter för åklagaremak¬
ten att 'ingripa i privatlifvet på ett sätt, som blefve åtminstone
för våra förhållanden alldeles revolutionerande, så ger redan en
flyktig granskning af ifrågavarande kapitel i strafflagen vid han¬
den,- att 24 paragrafen enligt dess af herr Thyrén föreslagna ly¬
delse skulle komma i uppenbar strid mot § 16 i samma kapitel.
Där stadgas nämligen, att våldtäktsbrott ej må åtalas af allmän
åklagare, om icke kvinnan dött af brottet, eller det af henne eller
hennes målsman anges till sådant åtal. Helt naturligt har lagstif¬
taren velat bespara den kvinna, som blifvit utsatt för ett dylikt
brott, det ytterligare lidande, som offentliggörandet af hennes irå¬
kade olycka skulle tillfoga henne. Men ett mot kvinna föröf-
vadt nesligt våld, som icke kan rubriceras som våldtäckt eller
försök därtill, utan faller under 22 paragrafen, skall däremot en¬
ligt herr Thyréns förslag kunna, oberoende af hennes angifvelse, dra¬
gas af allmän åklagare under domstol. Det synes egendomligt,
om kvinnans blygsamhet skall mindre respekteras i det ena fallet
än i det andra.
Jag vill också erinra kammaren om, att denna fråga var uppe
här i kammaren år 1892. Jag vill icke trötta herrarne med en
beskrifning på hur det gick till, nog af, det var fråga om att på
detta sätt ordna åtalsrätten, men kammaren ville icke vara med
härom, utan ansåg det vara farligt, och att det skulle leda till
oöfverskådliga konsekvenser. Jag tror icke, att uppfattningen i
den punkten kan ha förändrat sig.
Jag har redan sagt, att den socialdemokratiska motionen, hur
stora sympatier jag för min del än hyser för densamma, omöjligt
synes kunna komma fram såsom frågan nu ligger. Vi få taga
hvad vi kunna få, och då blir frågan denna: Är det icke bättre
att genom ett bifall till den liberala reservationen göra ett slut
på åkarpslagens offerväsen än att icke göra någonting? Är det
icke bättre att peka på, att vi kunna gå den vägen, än att för
en, jag vågar säga, vacker dröm låta det hela falla?
Det är därför, som jag för min del skulle vilja be herrarna
att taga den liberala reservationen i välvilligt öfvervägande. Den
håller en medelväg mellan herr Thyréns och socialdemokratiska
partiets förslag, så att med straff skulle beläggas allenast sådant
Torsdagen den 18 maj.
47 Nr 52.
försök till tvång, som tagit formen af redan i sig själft straff¬
bart hot eller våld, på samma gång bestämmelserna om åtalsrät-
ten återföres till sin ursprungliga lydelse och straffsatsen regleras
i enlighet med herr Thyréns förslag.
Den talare som kommer efter mig, är densamme, som för några
dagar sedan öppnade den stora debatten i pansarbåtsfrågan. Han
erinrade oss då om ett yttrande af Gustaf II Adolf: »Endräkt i
landet och en stark flotta, och ingen skall oss antasta.» Högern
har nu velat skaffa oss en stark flotta — i hvad mån den tan¬
ken skall bli realiserad tillåter jag mig dock icke att i detta sam¬
manhang gå in på. Men det vore kärt, om samma höger nu
i afton ville visa, att den äfven är med om att skaffa endräkt i
landet. Ty, mina herrar, jag tror icke att vi få riktig frid här,
förrän åkarp slagen blifvit antingen upphäfd eller åtminstone om¬
arbetad så, att den icke längre kan med fog stämplas som en
klasslag.
Jag ber att få yrka bifall till liberalernas reservation.
Herr Thyrén: Herr talman, mina herrar! Den förste ärade
talaren har redan påpekat något, som för öfrigt ligger i öppen dag för
hvar och en, som sett på utskottets utlåtande, nämligen att frågan
numera är så pass komplicerad, att det utom min motion föreligger
icke mindre än tre stycken linjer: högerns linje, om jag så får säga,
representerad af utskottsma jordsten, som håller på status quo och
tycker, att det är bra som det är, vidare den liberala reservationen,
som nyss blifvit motiverad af den siste ärade talaren, och slutligen
den socialdemokratiska motionen, som vi känna till förut och som
fordrar så att säga status ante bellum, eller med andra ord vill föra
tillbaka förhållandena, sådana de voro, innan tvisten började. Utom
dessa tre linjer och min motion har det i Första kammaren, som her¬
rarna väl känna till, åtminstone af tidningsreferaten, framställts
ett yrkande, innebärande en annan ändring i min motion, än den
som nu föreslagits af de liberala reservanterna. —• Jag skall komma till
denna sistnämnda ståndpunkt sedan. — Under sådana förhållanden
har jag icke annat att göra än att taga de olika ståndpunkterna linje
efter linje och se efter hvad som kan vara att säga om hvar och en
för sig.
Jag tillåter mig då att börja med högerns, d. v. s. utskottsmajori-
tetens linje, som framställer fordran på status quo. Det är på sid.
8, 9, 10 i utskottets betänkande, som denna ståndpunkt motiveras.
Såvidt jag kunnat finna ut, ha icke några bestämda skäl af utskottet
anförts. Utskottet kommer på sidan 8 med den reflexionen, att det
»från motionärens egen utgångspunkt knappast synes mer tilltalande
att, med oförändradt bibehållande i öfrigt af sagda princip, gifva
detta undantag den större omfattning, som af honom förordas»,
d. v. s. utskottet jämför å ena sidan förhållandena sådana de äro nu —
nämligen att, ehuru man i regel icke straffar för försök till tvång,
Om
ändrad, lydelse
af 15 kap. 22
och 2jf §§
strafflagen.
(Forts.)
Nr 52. 48
Torsdagen den 18 maj.
Om gör man det dock särskildt i ett fall, då det är strejkande, som vilja
ändrad lydelse tvinga strejkbrytare eller arbetsvilliga — och å andra sidan möjlig-
Gfoch uVH 2heten att straffa alla försök till tvång. Utskottet säger nu, att
sträf/lagen, det ena är lika litet »tilltalande» som det andra. Ja, hvad som synes
(Forts.) mer eller mindre tilltalande är ju en smaksak, men jag kan icke hjälpa,
att utskottets smak synes mig egendomlig. Om strejkande arbetare
alldeles särskildt straffas för att de vilja tvinga arbetsvilliga att
upphöra med arbetet, under det att inga andra människor straffas,
om de vilja tvinga någon till något hvad som helst, så är det väl dock
något annat, än om vi ha ett brott i strafflagen, som straffas vid för¬
sök, under det man vid en jämförelse med andra brott skulle vänta
att det lämnats utan straff. Det är väl ganska stor skillnad, om
man på ett enstaka brottsområde går ned under den vanliga straff-
barhetsgränsen, men dock straffar inom hela området, än om jag inom
ett gifvet område plockar ut några bestämda grupper af människor
och fsäger, att de men inga andra skola straffas. Detta är lättare
att förstå, om vi taga ett bestämdt exempel, och jag kan då ansluta
mig till den reflexion, som gjorts i den förste ärade reservantens
motivering, en reflexion, som utan tvifvel är fullkomligt riktig. Låt
oss antaga, att några strejkande arbetare försöka att tvinga en
strejkbrytare till att slå ihjäl arbetsgifvaren — icke till att strejka
utan till att slå ihjäl arbetsgifvaren. Ja, de straffas icke; de komma
icke under denna bestämmelse och heller icke under någon annan
bestämmelse. Jag må fråga, om icke detta, äfven om man ser det från
den synpunkten att det gäller strejkande arbetare, är något rätt litet
tilltalande med denna bestämmelse. Och det mindre tilltalande
i detta ökas väl, om vi gå ett steg längre och besinna, att hvilken
person som helst, blott han icke är deri strejkande som vill tvinga
arbetsvilliga, kan göra hvilka försök till brott som helst, utan att
komma in under strafflagen, såvidt icke i försöket ligger ett särskildt
brott, t. ex. misshandel. Det är väl en rätt besynnerlig, fullkomligt
enastående brist på konsekvens, som man ej lär kunna finna maken
till i någon lag, men som sagdt, det »tilltalande» är en smaksak. För
mig synes denna bestämmelse mycket litet tilltalande. Vi _ skola
dessutom komma ihåg, att om man analyserar den, så finna vi först
och främst den egendomligheten, att vid ett så pass litet brott för-
söksstraff öfver hufvud taget inträdt. Men därutöfver tillkommer det
plus i besynnerlighet, att man plockar ut några personer och lämnar
alla andra. D. v. s. det »underliga», som skulle kunna sägas finnas i
min motion — att försöksstraff inträder vid ett så pass ringa brott —
finnes redan nu och dessutom ett högst betydligt plus, nämligen att
man plockar ut några individer och lämnar andra utanför.
Utskottet säger vidare på sidan 9 att »on af de tyngst vägande
anmärkningarna» mot nuvarande bestämmelser är »den förmenta
svårigheten» att bedöma hotet. Ja, det händer ju någon gång, att
ordet är en ofrivillig spegelbild för tanken, och så torde äfven fallet
vara här.1 Den »förmenta svårigheten», som är en af de »tyngst va-
Torsdagen den 18 maj.
49 Nr 52.
gande» af de gjorda anmärkningarna, är den förment, eller väger Om
den verkligen något? Jag tror, att om man tänker sig närmare in ändrad lydelse
häri, skall det visa sig, att utskottet hade gjort klokast i att stanna0^
vid att svårigheten är förment. Och just därför att den är förment, strafflagen.
så väger den inte så synnerligen tungt. (Forte.)
Att denna svårighet verkligen är förment, torde framgå ganska
tydligt af hvad jag redan under fjolårets debatt yttrade gentemot
en af de nuvarande reservanterna. Den omständigheten, huruvida
jag lyckats tvinga någon till hvad jag vill tvinga" honom till, kan
i och för sig icke göra det hvarken lättare eller svårare att afgöra, huru¬
vida hot fanns. Jag försöker tvinga en arbetare till arbetsinställelse,
och lian lyder mig den ena gången, men den andra gången lyder
han mig icke. Domstolen har i själfva verket samma svårighet i
båda dessa fall att afgöra, huruvida det var mitt hot eller något annat,
som förmådde honom att lyda. Domaren måste, om han skall bära
sig riktigt åt, i båda fallen se till, huru saken låg. Huru mycket
kunde han påverkas af mitt hot? Hvilka andra motiv kunde han
hafva haft? Ja, därom måste domaren bilda sig en åsikt för att kunna
bedöma, huru mycket mitt hot vägde. Det är enligt min mening full¬
komligt oriktigt att påstå, att den omständigheten, huruvida detta
hot verkat eller icke verkat, skulle vara utaf afgörande betydelse för
bevisningen. _ Det är visserligen svårt att säga, huru hot skall vara
beskaffad^ ja, 'det är kanske omöjligt att draga upp några bestämda
linjer. Men den svårigheten är till punkt och pricka lika stor vid
det fullbordade brottet som vid försöket. Eftersom denna sida
af saken blifvit särskilt accentuerad, skall jag be att få tillägga den
upplysningen, att om man går till en gammal strafflag, såsom t. ex.
Österrikes från 1852, så finner man där ett förtvifladt försök att
reda upp frågan om när hot föreligger. Därom gjordes ganska långa
utredningar på den tiden, men man har sedan funnit, att det icke
går; och om vi se på de sista strafflagsförslagen, som äro produkten
af flera årtiondens energiskt arbete af både teoretici och praktik
på området, så finna vi, att de här alldeles kapitulerat. Så säger
det tyska förslaget af 1909 uttryckligen: »Wer in rechtswidriger
Absicht einen anderen durch Gewalt oder Drohung zu einer Hand-
lung, Duldung oder Unterlassung nötigt, etc.» Det heter »Drohung»,
alltså hot, ingenting annat. Och så fortsätter paragrafen: »Der
Versuch ist strafbar.» Precis på samma sätt är det enligt det schwei¬
ziska förslaget af 1908: »Celui qui, eu usant de violence ou de menace
grave», d. v. s. förslaget har bestämt hotet genom adjektivet »grave».
Det skall således vara ett allvarligt hot, liksom hos oss i 15 kap.
23 §. Man har icke alls försökt draga upp någon annan linje. Man
har kapitulerat på grund däraf att det helt enkelt är omöjligt att finna
någon hållbar linje. Man får här, som så ofta annars, öfverlämna
bedömandet åt domarens förstånd; han och ingen annan kan i det
särskilda fallet afgöra, om hotet är sådant det skall vara för att
blifva straffbart.
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 52.
4
Jfr 52. 50
Om
ändrad lydelse
af 15 kap. 22
och 24- §§
strafflagen.
(Forts.)
Torsdagen den 18 maj.
Vill man nu svara mig, att »psykologiska» brottsbegrepp, i hvilka
t. ex. hot ingår, en gång för alla äro omöjliga och att man icke får
gorå sådana handlingar till brott, så tror jag, att man här med mera
skäl än annars kan hänvisa till det »lefvande lifvet». _ Vi kunna
icke vara af med ett sådant begrepp som hot, och kan det icke i lagen
närmare bestämmas, så måste afgörandet läggas i domarens hand.
Jag vill taga ett annat fall till jämförelse. Något, som är än svå¬
rare än att draga upp linjen för hot, är att göra det för begreppet
villfarelse eller narrande, sådant som det förekommer vid bedrägeri-
brotten. Men icke tror väl någon af herrarna, att man skulle kunna
reformera bedrägeribrotten genom att exakt reda ut, hvari denna
villfarelse skulle bestå och begränsa den på sådant sätt, att det icke
funnes möjlighet för domaren att taga miste. Om domaren vill ga
mycket långt och har fria händer, kan han komma därhän att straffa
låt oss säga hvarje finurlighet i affärer, och det skulle mycket val kunna
tänkas, att man från vissa affärshåll, där man icke är så nogräknad,
skulle invända mot ett strafflagsförslag, som uppställde det vanliga
bedrägeribrottet: »om Ni skrifver på det sättet, blir det icke tillåtet
att utöfva någon finurlighet, och hvarenda smart man blir ju fast.»
Ja, det är möjligt, att man säger så, men då måste det svaras där som
i detta fall, att den saken måste läggas i domarens hand, att det icke
går att draga upp en bestämd gräns. Jag skall komma tillbaka till
detta ämne, när jag hinner till den liberala eller radikala linjen och
dess sätt att söka lösa denna fråga.
Vidare yttrar sig utskottet på sidan 9 om åtalsfrågan. Jag
skall, innan jag går in därpå, rent i förbigående anmärka gentemot
den siste ärade talaren, att den i ett särskildt fall förekommande mot¬
sägelse, som han anförde, nämligen i fråga om våldtäktsåtalet, torde
kunna försvaras därmed, att det är för en kvinna en rätt stor skill¬
nad på att det kommer i dagen, att hon blifvit våldtagen eller åtmin¬
stone föremål för våldtäktsförsök å ena sidan och å andra sidan före¬
mål för en handling, som må vara tämligen grav, men dock icke sträc¬
ker sig till nyssnämnda brott.
Emellertid åberopar utskottet till stöd för sin ståndpunkt
öfverst på sidan 10 bland annat Norges, Danmarks och Finlands
strafflagar. Det stödet är af mycket tvifvelaktig natur. Danmark
och Finland äro för utskottet synnerligen olämpliga att åberopa,
ty där finnes alldeles intet s. k. åkarpsundantag, som vi ha, med
allmänt åtal för tvingande af arbetsvilliga, utan där är det enskildt
(egentligen s. k. privatoffentligt) åtal öfver hela linjen. Det är
något helt annat. Det vill utskottsmajoriteten icke ha, på skål,
som den själf anför på sidan 9, och jag tror ej heller, att man kan gifva
sig in därpå. Det är farligt att gorå atalet enskildt i sadana fall
som dessa, sådana som brotten här äro beskaffade. Jag skall emel¬
lertid icke gå närmare in härpå i detta sammanhang. 'För öfrigt
äro Danmarks och Finlands strafflagar ingalunda moderna. Dan¬
marks är af 1866 och Finlands visserligen af 1889, men den utgör,
Torsdagen den 18 maj. 51
kan man säga, väsentligen en reviderad form af vår egen svenska
strafflag.
Med Norges strafflag är det däremot något helt annat. Den
är en modern strafflag och anses allmänt såsom en af de bästa och
mest fullkomliga som finnas. Den är emellertid ännu vida olämp¬
ligare för utskottet att åberopa än de andra. Hade utskottet velat
lösa den svårighet, som här förefinnes, hade just den norska straff¬
lagen bättre än någon annan kunnat visa vägen, ty den straffar för¬
söket öfver hela linjen, precis såsom jag föreslagit, och den har und¬
gått svårigheten i fråga om åtalsrätten på det sättet, att den gör
åtalet enskildt i regel, men undantager alla fall, där »allmänna hän¬
syn kräfva allmänt åtal». Vill utskottet åberopa sig på Norge,
borde det gjort så, som Norges strafflag gör; skulle det åter åberopa
sig på Danmark och Finland, skulle det hela ställas under enskildt
åtal. De stöden äro sålunda mer än bräckliga.
Då utskottet gifvit sig in på en jämförelse med främmande rätt,
hade man kunnat vänta, att det sett på den verkligt moderna lag¬
stiftningen, särskildt på de tre nyaste lagförslagen, som ha så ofant¬
ligt mycket både teori och praxis bakom sig. Jämföra vi dessa
tre lagförslag, det schweiziska af 1898, det tyska och österrikiska,
båda af 1899, så intaga de i denna åtalsfråga precis den ståndpunkt,
som jag uttalat. De göra åtalet allmänt öfver hela linjen. Jag skall
emellertid icke här inlåta mig på att närmare motivera denna moderna
ståndpunkt, ty jag anser, att det af rent taktiska skäl för mig finnes
anledning att släppa denna fordran, emedan det antagligen icke
finnes någon utsikt att i Första kammaren vinna gehör, äfven om
jag här skulle kunna vinna gehör för densamma. Det bästa torde
nog vara att beträffande åtalsrätten slå in på den reservation, som
framkommit i Första kammaren och som närmast kan betecknas
såsom den norska linjen, alltså behåller enskildt (privatoffentligt)
åtal, men gör det publikt, där hänsyn till allmän säkerhet och ord¬
ning det kräfva. Jag skall komma tillbaka till denna sak senare.
Slutligen har utskottet anfört på sidan 10, att »det objektiva
moment, som betecknar skiljaktigheten mellan den afsedda effek¬
tens inträdande och dess uteblifvande, icke kan tillerkännas samma
betydelse, som merendels eljest inom straffrätten ansetts böra ske.»
Och likväl säger utskottet i slutet på samma stycke, att »straffmini¬
mum i fråga om hithörande brott är satt så lågt, att straffarbete ej
torde ådömas, om ej synnerligen försvårande omständigheter före¬
ligga.» Huru dessa två tankar skola bringas att gå ihop, är rätt
svårt att förstå. Först säges det, att försöket här står lika med
det fullbordade brottet. Detta är nämligen innebörden af hvad
som står först. Utskottet menar, att i detta särskilda fall skiljer
sig försöket icke i straffbarhet från det fullbordade brottet och att
man därför bör bibehålla straffarbetet. Men så heter det i slutet
af samma stycke, att straffarbete ej ådömes, om icke synnerligen för¬
svårande omständigheter föreliggga. Då vill jag fråga: Är det
Nr 52.
Om
ändrad lydelse
af 15 kap. 22
och 24 §§
strafflagen.
(Forts.)
Nr 52.
52
Torsdagen den 18 maj.
Om utskottets mening, att detta också gäller om fullbordadt brott? Hvar-
ändrad lydelse för j a]j världen har då icke lagen uttalat detta såsom t. ex. i 24 kap.
uP§§2^ §, där det talas om att vid åverkan, när synnerligen försvårande
strafflagen, omständigheter föreligga, straffarbete kan ådömas. I så fall hade ut-
(Forts.) skottet upptäckt en glömska eller ett slarf i lagen och hade då natur¬
ligtvis bort föreslå ändring på denna punkt. Uppenbarligen ligger
saken icke så. Hvad är då den verkliga anledningen, bakom kulis¬
serna, till att straffarbete kommit att ingå i straffskalan och att
man så envist fasthåller därvid? Ja, mina herrar, det tjänar ingenting
till att söka dölja den. För hvar och en, som är inne i dessa för¬
hållanden, kan svaret bli blott ett: Orsaken till att straffarbete
ingår i straffskalan är icke den, att man anser försöket objektivt
likvärdigt med det fullbordade brottet, utan orsaken är helt enkelt
den, att man behöfver detta straff för häktningsbefogenheten,
för att den skall bli sådan, som enligt lag blir, när straffarbete ingår
i straffskalan. Här är den verkliga anledningen. Jag tillåter mig
säga detta alldeles öppet, ty det finnes ingen, som förstår denna
sak, som icke vet det, och äfven om ett sådant skäl icke kan anföras
i ett utskottsutlåtande, så finnes det i alla fall.
Här måste vi stanna, ty här är den verkligt »sjuka punkten»,
om vi nu skola tala om sjuka punkter. Jag vill naturligtvis icke
frånkänna detta sätt att se saken hvarje berättigande. Man reso¬
nerar rimligtvis så: det utbryter en stor strejk eller förklaras en stor
lockout. Det blir förtviflan och raseri; lidelserna komma i spel.
Där framträder en del bråkmakare, som se ut att ämna göra både
det ena och det andra och till att begynna med börja de påverka
s. k. strejkbrytare. Hvad skall då samhällsmakten göra? Skall
den låta dem hållas, ända tills det föreligger svåra och omfattande
brott? Skola de få gå lösa efter vanliga grunder? Nej, säger man,
under sådana förhållanden skulle man egentligen förklara belägrings¬
tillstånd eller något dylikt för att vara säker, men man kan kanske
praktiskt hjälpa sig med det lilla, ett litet allra minsta belägrings¬
tillstånd, och det består i, att man skaffar sig fria händer att häkta
dem, så snart de börja bråka. Ja, det där låter nog mycket praktiskt,
och ur, så att säga, polissynpunkt, om det vore den, som regerade
lagutskottet, kunde jag fullkomligt förstå, att man resonerade på
detta sätt. Om man blott accentuerade bekvämligheten och säker¬
heten och icke såge på något annat än dem, vill jag icke neka till,
att det är ett mycket enkelt medel att ha en paragraf i strafflagen
skrifven så, att hvar och en, som det ringaste visade sig orolig, genast
kunde sättas in i säkerhet, äfven om det sedan skulle visa sig, såsom
herr Lindqvists siffror tycktes angifva, att det öfverväldigande antalet
af dessa, som häktas, till slut bli förklarade icke skyldiga till det brott,
för hvilket de häktats. Ja, det är ett mycket bekvämt medel, men
jag behöfver väl knappast påpeka för kammarens ärade ledamöter,
hur farligt detta medel å andra sidan är. Ingen kan bestrida,
att det kan finnas fall, där administrationen måste vara tämligen
Torsdagen den 18 maj. 53
hänsynslös, icke alltför blödig och icke alltför mycket tänka på de
»mänskliga rättigheterna», ty det skulle kunna hända, att en sådan
blödighet vore farlig och droge mycket svåra olyckor med sig. Det
kan där kanske ibland behöfvas, att det gripes in med hård hand,
men då skall det ske administrativt och under administrativt ansvar.
Det kan icke hjälpas, att medborgarne få rätt ofta säga sig, att det
»lefvande lifvet», som reservanterna med förkärlek tala om, för med
sig nödvändigheten att utsätta medborgarne för dylika risker och
hårdheter. Men bakom allt detta administrativa godtycke, det må
vara mer eller mindre befogad!, bör lagen, den verkliga lagen, stå
pålitlig och rättfärdig och höjd öfver allt hvad godtycke heter. Den
måste vara den fasta klippa, till hvilken alla kunna lita sig, strejkande
och strejkbrytare, arbetare och arbetsgifvare, vänster och höger.
Lagen får aldrig misstänkas; administrationen kommer stundom
att misstänkas, det kan icke hjälpas, den kan aldrig hålla så orubblig
kurs, men i själfva lagen får man aldrig släppa in dessa synpunkter
af godtycke och tillfällighet. Därför, mina herrar, vill jag uppmana
hvar och en — och jag talar nu hufvudsakligen till herrarne på
högersidan, som i denna del kunde tänkas behöfva en anmaning —
att väl öfverväga, om vinsten af denna i lagen själf uppställda häkt-
ningsbefogenhet verkligen är värd den fara, som ligger i att rubba till¬
tron till lagens falla rättfärdighet; det gör den enligt min mening. Nej,
den får icke vinnas på bekostnad af tilliten till lagen. Jag instämmer
alldeles obetingadt med den siste ärade talaren däri, att de berömda
orden af Gustaf II Adolf om inre endräkt och en stark flotta här äro
fullkomligt tillämpliga, och lika bestämdt som jag häromdagen höll
på denna starka flotta, fullt ut lika bestämdt och litet till, om det
så skall vara, håller jag på den inre endräkten och på nödvändig¬
heten af att först och främst undvika att skapa sådana lagar, som
kunna befaras vålla tvedräkt, och vidare efter förmåga söka undan¬
röja sådana förefintliga lagar, som redan visat sig skapa tvedräkt.
Den tvedräkt, som en sådan lag skapar genom sin blotta existens,
kan icke aflägset uppvägas genom de fördelar, som den ur polis¬
synpunkt skulle medföra. Jag tvekar således icke att öppet uttala,
att jag för min del anser ölet beslut Förstakammarmajoriteten fattat
häromdagen för ett synnerligen betänkligt misstag, och jag vill
tillåta mig att vädja till de ärade ledamöterna af högern att göra
hvad de kunna för att göra misstaget godt igen. En del torde kunna
repareras, om Andra kammaren i den punkten ändrar ståndpunkt.
Jag fördöljer icke på minsta sätt, att häktningsbefogenheten förloras
med antagande af min motion, men straffbarheten står kvar inom
rimliga gränser, under det, i trots af hvad herrar Lindqvist och
Åkerman anfört, det verkliga klassmärket faller bort.
Så mycket om den första linjen. Jag kommer nu till linjen nr
2, nämligen den radikal-liberala. De ärade reservanter, som följa
denna linje, ha framställt ett positivt förslag, och jag skall tillåta mig
att något närmare skärskåda, i hvad mån det är antagligt. Allra
Nr 52.
Om
ändrad lydelse
af 15 kap. 22
och 24 §§
strafflagen.
(Forts.)
Sr 52. 54
Torsdagen den 18 maj.
Om först ber jag herrarna att icke misstycka, om jag gör en realpolitisk
ändrad lydelse anmärkning. Det är visserligen sant, att vi böra icke besluta annat,
ajöl n§§2än hvad vi anse vara det absolut råtta, helst om vi ha nå§on rimlig
strafflagen, utsikt att fä denna ståndpunkt igenom inom någon ändlig tid. Men
(Forts.) å andra sidan finnes det ett gammalt bekant och mycket sant franskt
ordspråk, som säger: »Le meilleur est Vennemi du bon», det allra
bästa är fiende till det goda, eller med andra ord, man får taga hvad
man kan få. Och vi lära icke ha stor utsikt — äfven om icke andra
anmärkningar funnes — att få Första kammaren att inom den
närmaste framtiden gå med på förslaget, som dock i själfva verket
betyder ett upphäfvande af Åkarpslagen och dess ersättande med en
skärpning, för visst fall, af stadgandena i strafflagen 14: 13 och 15: 23.
Således, rent realpolitiskt är det, efter hvad jag kan förstå, myc¬
ket liten utsikt att, äfven om det går.i Andra kammaren, få något
sådant till lag, och då betyder det ju i alla fall, att vi förblifva stå¬
ende på den punkt, där vi nu stå.
Detta är det ena. Men så kommer jag till andra mera direkta
anmärkningar, först och främst det, som helt säkert afhållit hela den
moderna lagstiftningen att följa en dylik nära till hands liggande linje.
Här betonas så ytterligt starkt den frågan, hvarmed jag tvingar, att
man alldeles glömmer den andra frågan, hvartill jag tvingar. Men
är det någon reson i att, om jag exempelvis missbrukar min auktoritet
öfver en annan människa, försöker allehanda rättsstridiga medel,
blott de icke äro straffbara, t. ex. hotar med kontraktsbrott af det
ena eller andra slaget, allt detta för att försöka tvinga personen att
begå ett svårt brott eller, för att taga ett vanligt fall — en osedlig
handling — att jag då under alla omständigheter går fullständigt
straffri; ty enligt reservanterna är det ju blott fråga om medlet, men icke
om syftet med våldet. Icke går det an att skrifva något sådant.
Herr Åkerman har påpekat inkonsekvenserna i det nuvarande systemet,
men de falla ännu mera i ögonen, ifall man intager hans egen stånd¬
punkt. Så snart det användes det allra minsta hot om en liten äre¬
kränkning eller dylikt, då blir jag enligt honom straffbar, hvad än jag
vill tvinga till, till och med om jag vill tvinga någon att låta bli att
gå på dåliga ställen, således tvinga någon till något nyttigt; det är
i alla händelser straffbart. Men om jag genom en rättsstridig hand¬
ling, dock icke straffbar, vill söka tvinga någon att begå det svåraste
brott, så blir jag straffri enligt detta förslag. Det förefaller mig, som
om detta borde göra reservanterna själfva betänksamma. Som
sagdt, reservationen ser uteslutande på frågan, hvarmed, och glömmer
den fullt upp lika viktiga frågan, hvartill jag försöker tvinga.
Emellertid, äfven om man vill söka försvara reservationen mot
den nu gjorda anmärkningen, något, som icke så lätt låter sig gorå,
så innehåller den tekniska fel, som göra den alldeles ohållbar och omöj¬
lig. »Gör man genom våld försök till tvång» — ja, hvad är våld?
Jo, våld är naturligtvis närmast allehanda uppsåtliga våldshandlin¬
gar enligt det 14 kapitlet, af hvilka emellertid blott 14: 13 stadgar
Torsdagen den 18 maj.
55
Nr 52.
mindre straff, än här säges. Men vidare är våld en fullbordad hand- 0m
ling efter samma paragraf, till hvilken reservanterna tillagt sin för-
söksbestämmelse. Jag vill utföra detta i ett exempel, så att her- oc/t % '§§
rama förstå, huru frågan ligger. Om jag slår armarna om en person strafflagen.
och mot hans vilja håller honom fast i några minuter, så är detta en (Forts.)
fullbordad handling, det är våld, som går in under 15: 22; jag bar
tvungit honom att »något tåla». Nu säga reservanterna, att om man
genom våld försöker tvinga honom till något, så skall man straffas
enligt en mindre skala för försök, d. v. s. att om man slår armarna
om lifvet och håller honom fast under några minuter för att tvinga ho¬
nom att tala om något, som han icke vill, då är det hela ett försök.
Hade jag icke haft nämnda syfte, så hade våldet utgjort en fullbor¬
dad handling enligt 15: 22. Huru man vänder detta, så blir det högst
besynnerligt, och man kan omöjligen skrifva så, som reservanterna
gjort. Jag har ingen anledning att säga reservanterna, huru det
vore möjligt att afhjälpa det här misstaget.
Men det finnes en annan anmärkning, som är ännu mera afgö¬
rande, och för hvilken det rakt ingenting torde kunna sägas till för¬
svar. Rerservationen inskränker det hot, som ingår i tvångsförsöket
till sådant hot, som i 23 § af detta kapitel omförmäles, nämligen att
skriftligen eller muntligen hota med misshandel eller brottslig gär¬
ning. Hvart detta leder, finner man genom att vända bladet i lagen
och gå öfver till 16 kapitlet, som handlar om ärekränkning. Det van¬
liga straffet för ärekränkning, när icke särskildt graverande omstän¬
digheter föreligga, är enligt 16: 11 högst 200 riksdalers böter. Antag
nu, att jag försöker att tvinga en person till någonting, t. ex. till en
brottslig eller en osedlig handling. Detta gör jag genom att hota att
ärekränka honom, om han ej vill göra det eller det. Ja, här har jag
hotat honom med brottslig gärning och försökt med detta hot tvinga
honom till något, och där kommer jag under reservanternas straff¬
bestämmelser, och maximum är 2 års fängelse. Hade jag i stället
för att hota med ärekränkning verkligen årekrånkt honom i syfte att
tvinga honom till det eller det, (såsom det i dylika fall så synnerligen
ofta sker) så hade jag icke kommit under de af reservanterna föreslagna
bestämmelserna; tvångsförsöket hade såsom sådant blifvit sträf fritt
och jag hade blifvit straffbar endast för den fullbordade ärekränk¬
ningen med högst 200 kronors böter. Däraf kan man lära sig, att
om kammaren antager denna bestämmelse, och den per impossi-
bile skulle antagas af Första kammaren, hvilket jag ej tror, så får
man i hvarje fall, då man befinner sig i den situation att vilja tvinga
någon till att strejka eller låta bli att strejka eller till någonting annat,
noga komma ihåg att icke stanna vid att hota med t. ex. ärekränk¬
ning, ty då kommer man under 2 års fängelse, utan för all del fort¬
skrida till en fullbordad ärekränkning, ty då blir det högst 200 kro¬
nors böter. Och om herrarna vilja gorå sig mödan att gå igenom 16
kapitlet paragraf för paragraf, så skola herrarna finna, att detsamma
gäller hela vägen: sker gärningen, heter det i 9 §, »å tid, ort eller sätt,
Sr 52.
Torsdagen den 18 maj.
5(1
att ärekränkningen väcker synnerligt uppseende, eller är den eljest
afllfka^S^ svår beskaffenhet; straffes gärningsmannen med böter eller fängelse
och 24§§ 1 högst sex månader.» Gör han denna svårare ärekränkning, så
strafflagen, kan det alltså högst bli sex månaders fängelse, hotar han med denna
(Forts.) ärekränkning och icke gör den — allt i syfte att tvinga — så blir det
högst två års fängelse; och på samma sätt är det ända upp till förtal.
Jag skall icke trötta med flere detaljer. Det förhåller sig alldeles
på samma sätt, om vi tänka oss andra brott, exempelvis egenmäk¬
tigt förfarande enligt 10: 20. Begår jag det fulla brottet, så blir det
6 månaders fängelse, hotar jag — allt i syfte att tvinga —så blir det
2 år. Äfven här har jag ju ingen anledning att på något sätt hjälpa
reservanterna med en omformulering; de må försöka själfva, och då
få vi se, om det blir bättre. Men jag tillåter mig säga på förhand,
att det ej blir så alldeles lätt att klara den frågan. Och jag vill också
nu i detta sammanhang uttala det, att jag hoppas, att icke någon i
kammaren — utom förstås herr Kobb, som emellertid för tillfället
ej tyckes vara närvarande här — måtte ha den »känslan», att jag
»lika lätt», om jag bara ville, kunde försvara reservanternas förslag.
Detta vore att totalt öfverskatta mig; det mäktar jag verkligen icke
göra.
Jag tillåter mig härmed öfvergå till den tredje linjen, nämligen
den socialdemokratiska. Den är mig i sin motivering särskilt be¬
tänklig, ity att den synes vilja uppställa en helt annan princip för
en blifvande strafflag, än jag anser möjlig att genomföra. Den vill
nämligen som regel göra försöket straffritt. Jag talade härom i
fjol och gick därvid något in på denna idé, men det var tydligen icke
tillräckligt, eftersom den kommit igen lika lifskraftig nu som då.
Därför vill jag nu gå litet närmare in på framför allt den frågan, huru
försöket nu för närvarande gestaltar sig i vår lag. Jag tror, att her¬
rarna af det socialdemokratiska partiet, som hålla så strängt på sin
ståndpunkt, icke gjort själfva den nämnda utgångspunkten fullt
klar för sig. Herrarna synas hafva trott, att i vår lag på allvar gäl¬
ler den forngermanska ståndpunkten, d. v. s. att man i regel icke
straffar annat än den verkliga skadan, låt vara att det också förekom¬
mer ett eller annat undantag, giftmordförsök och dylikt. Men det
ligger på ett helt annat och mera inveckladt sätt, än man föreställer
sig. Beträffande t. ex. misshandelsbrotten straffas alla försök till
mord, men ej försök till dråp, såsom litet hvar torde ha sig bekant.
Men vidare: om jag t. ex. hytter med en knif mot någon, så är det
straffbart, ty det är »resande af lifsfarligt vapen»; om jag åter kastar
skedvatten mot min rival för att göra honom fulare, men han böjer
sig undan, så att han icke får det i ansiktet, då är det icke straffbart.
Hyttande med knif är straffbart, kastande med skedvatten är icke
straffbart. Blandar jag gift »för att gifva någon in», så blir det till
omväxling straffbart; blotta blandandet är redan i sig straffbart,
öfvergifver jag en person, som jag åtagit mig att ledsaga, ändå att
ingen fara var, så är det åter straffbart enligt 14: 32, 34. Vidare:
Torsdagen den 18 maj.
57 Nr 52.
lämnar jag in en falsk växel i en bank, så är det straffbart i samma
ögonblick jag inlämnar den. Skrifver jag ett falskt bref, som jag
går med ur hus och i hus och visar för att försöka narra till mig pen¬
ningar, så är det icke straffbart, ty försök till bedrägeri enligt 22: 1
är icke straffbart. Men om jag vill bedraga på det sättet, att jag
lämnar en falsk uppgift för att få en lifförsäkring, så är det åter till
omväxling straffbart enligt 22: 2. Stoppar jag en hand i en främmande
mans ficka för att känna efter, om den innehåller något värdt att
taga, så är det icke straffbart, om jag ingenting finner, lika litet som
det är straffbart, om jag afstår, därför att jag blir störd i mitt före¬
hafvande. Ger jag mig åter in på främmande mark för att jaga harar
och skjuter bom eller till och med icke ser några harar, så är det straff¬
bart o. s. v. i oändlighet. Är det detta brokiga tillstånd, som herrar
socialdemokrater vilja behålla?
Saken ligger i själfva verket så, att jag vågar försäkra, att ingen
af de ärade ledamöterna, som icke är jurist eller törhända bereder
sig till straffrättslig tentamen, skall kunna uppgifva, hvilka sådana
fall äro straffbara. Man måste nyss ha tenterat i straffrätt för att
med full säkerhet utantill känna alla lagens labyrinter i detta fall.
Lagbestämmelserna blifva så ytterligt ojämna därigenom att olika
brott anses fullbordade på olika tidpunkter och samtidigt försök i
regel lämnats straffritt. Stöld anses begången, då man tagit saken.
För att man åter skall anses ha gjort sig skyldig till oloflig jakt ford¬
ras icke, att man skall ha tagit haren eller hvad villebråd det nu är,
utan det är nog, att man är inne och jagar på marken i fråga. Växel¬
förfalskning och dylik förfalskning öfverhufvud är straffbar i
och med det, att man begagnar de falska papperen. Men för att
ett bedrägeribrott skall anses föreligga fordras, att man fått vinst
däraf — dock finnas undantag, där detta icke fordras —. Det råder
ett sådant virrvarr på detta område, att det blir en ren omöjlighet
att låta den regelmässiga straffharhetsgränsen gå mellan försök och
fullbordadt brott. Vill man få någon reda i allt detta, har man
antingen att vända tillbaka till den verkliga forngermanska tiden,
men det är nu för sent, om det ock ur andra synpunkter kunde vara
önskvärdt, icke minst i mina ögon, eller ock att följa med den mo¬
derna utvecklingen. I det senare fallet kan det icke bli annat än
ett generaliserande af försöksbrottet. Jag kan försäkra den senaste
ärade talaren, att hvarken han eller jag eller någon annan kan få
till stånd någon konsekvens i strafflagen på någon annan linje. Det
är helt enkelt omöjligt, sådana förhållandena nu äro. Här anmärk¬
tes af herr Lindkvist i dag — och jag kände igen hans anmärkning
från i fjol, då han också framställde den, och då han ytterligare
blef sekunderad af herr Branting — att äfven med en generalisering
dock klassmärket står kvar, ty, sade han, förhållandena ligga annor¬
lunda för arbetsgifvaren än för arbetstagaren i detta fall. Arbe¬
taren är utsatt för frestelse, medan arbetsgifvaren, såsom herr Åker¬
man framhöll, sitter på sitt kontor och sköter arbetet på långt afstånd.
Om
ändrad lydelse
af 15 kap. 22
och 24 §§
strafflagen.
(Forts.)
Nr 52. 58
Torsdagen den 18 maj.
Om Han behöfver icke gå ut på gatan för att »komma till tals» med miss-
ändrad, lydelse hagliga kolleger, lian sköter hithörande saker skriftligen, och det
a och 2%P§§ är bekvämare. Ja, det är fullkomligt sant, men jag tillåter mig
strafflagen, påminna herr Branting om det gamla mycket sanna ordspråket
(Forts.) »nimis probas, nihil probas». d. v. s. att man kan bevisa för myc¬
ket. Man skulle på ungefär lika goda grunder kunna säga, att
tjufnadsbrottet innebure en klassbestämmelse mot proletärerna.
Jag tror också, att jag läst i tryck, kanske i Nya Folkviljan, men
i alla fall i tryck, den anmärkningen mot det arbete, som jag gaf
ut såsom en begynnelse till en strafflagsreform, att så snart man straf¬
far ett brott, betyder det ett klassförfarande, ty, säger man, prole¬
tären är tvungen att stjäla eller är ställd i mycket stark frestelse
att göra det, medan en kapitalist, som sitter och klipper kuponger,
har lätt för att låta bli att stjäla. Det finnes i den meningen ett
klassmärke på denna lag, hvilken straffar den människa, som är
tvungen eller åtminstone i stark frestelse att stjäla, det är mycket
sant, men kan någon människa fundera ut ett sätt att komma ifrån
det? Jag tillåter mig säga herr Branting och öfriga ärade ledamöter
af socialdemokratiska partiet, att hur man än tänker sig detta, lär
det icke ens, när Riket kommer, vara möjligt att komma ifrån det,
att brott begås hufvudsakligen af människor, som befinna sig i det
läge, att de känna en stark frestelse därtill, och det går ännu mindre,
innan Riket kommit. Man kan alltså icke stryka straffet för stöld,
ehuru man måste erkänna, att detta straff är såtillvida ett klass¬
straff, att det drabbar hufvudsakligen det proletärlager, som är
utsatt för frestelse. Men det kan icke hjälpas, samhället kan icke
hållas ihop i sina fogar på andra villkor, än att man stadgat straff
för stöld. Det må vara, att 15 kap. 22 §, när man generaliserar
försöket, kommer att träffa arbetaren många gånger oftare än arbets-
gifvaren, det kan man icke göra någonting emot. Det ligger i sakens
natur och har icke afhållit främmande lagar från att generalisera för¬
söket äfven beträffande det brott, som vi nu tala om. Den olägenhet,
som ligger däri, är ofrånkomlig, och man får försöka uppväga denna
nackdel för arbetarne på annat sätt.
I det resonemang, )om föres från det socialdekmokratiska hållet,
förekommer särskildt ett argument, som är mycket farligt, ifall det
vinner för mycket terräng. Jag tror icke, att det skall vinna terräng
i Riksdagen, men desto mera i de breda lagren. Man kan så mycket
mera frukta för det, som det icke är många veckor sedan jag såg
i en af partiets tidningar — jag tror, att det var i Socialdemokraten
— en artikel, som riktade sig mot mig personligen och rörde just
denna min motion. Däri manade man partivännerna — jag vill
minnas, att uttrycken folio så —• att se upp med motionen, hvilken
vore ur humanitär synpunkt en undervattensbåt långt farligare
än F-båten eller rent af en Dreadnought. Enligt det resonemanget
strider mitt förslag mot de humanitära krafven. Hvarför? Jo,
ty det utvidgar i princip det straffbaras gräns: man har, menar
Torsdagen den 18 maj.
59 Nr 52.
författaren, icke behof af straff i de fall, då ingen skada uppkom- Om
mer; förslaget drifver straffet längre, än rättskänslan kräfver, under
det man bör straffa så litet och så mildt som möjligt. — Men ett och
så beskaffadt kraf på humanitet motarbetar all verklig humanitet strafflagen.
i strafflagen. Det är enligt denna åsikt icke den brottsliga viljan, (Forts.)
som man skulle gå efter utan efter, det, om brottslingen lyckats.
Hur vilja de ärade ledamöterna af det socialdemokratiska partiet
då försvara, att man t. ex. genom villkorlig dom släpper en person,
— han har i hvarje fall begått ett brott, ehuru hans vilja icke är för-
därfvad. Om man icke går efter viljan, måste man ju gå efter resul¬
tatet. Det betyder, att man icke skall se till, huruvida man har
att göra med en fördärfvad eller en ofördärfvad människa, utan
att man endast skall fästa afseende vid handlingens yttre verkan,
vi skola med andra ord vara forngermaner på allvar.
Det finnes ingen farligare sats än denna, och det är icke godt
att öfverskåda, huru långt den kan leda. Jag ber herrarna att,
innan den sättes in i katekesen, partiprogrammet, tänka öfver
verkningarna af densamma och icke vara så inkonsekventa, att man
i vissa fall, exempelvis beträffande villkorlig dom, tager hänsyn
till viljan, under det att man i andra endast fäster sig vid resultatet.
Åtminstone för den yttre anständighetens skull måste man hålla
på en viss princip i det hela, och det kan man i den moderna straff¬
lagen icke göra på annat sätt, än att man riktar sig mot den brotts¬
liga viljan i främsta rummet. Men den brottsliga viljan kan vara
lika intensiv i försöket som i det fullbordade brottet. Det kan helt
och hållet vara en slump och ingenting annat, som afgör, huruvida
ett brott lyckas eller icke. Jag vill gärna medgifva, att försöket
kan i andra fall stå tillsammans med en mindre energisk vilja. Men
man kan taga alldeles tillräcklig hänsyn till det sista, om man sätter
försöksstraffet lägre än straffet för det fullbordade brottet. Att
i princip lämna försöket straffrätt är något, som strider så mycket
mot den nutida uppfattningen af straffet, att det icke är möjligt
att få en något så när konsekvent strafflag till stånd på en sådan
basis.
Jag nämnde något om partiprogrammet, och jag kan icke
underlåta att ännu en gång upprepa det. Enhvar, som vet, hvad
detta betyder för arbetarepartiet, måste med ängslan emotse, att
det på programmet kommer upp någonting, som är uttryck för en
alltigenom oriktig princip. Har det en gång kommit in i massans
hufvuden, står det icke till att få det därur. Jag antar, att jag
med detta icke stött de ärade ledamöterna af partiet — i flera af-
seenden står jag ju på samma ståndpunkt som de, och jag kan därför
tala rent ut. Har någonting kommit in i katekesen om att försöket
bör vara straffritt, så kunna inga skäl i världen få ur arbetaremas¬
sorna, att det skall vara så. Man får sålunda akta sig i tid och väl
tänka efter, hvart detta kan leda.
Härtill vill jag foga en annan reflexion. När man i våra dagar
Nr 52. 60
Torsdagen den 18 maj.
Om i tid och otid från allt annat än fackmässigt håll ropar på humanitet
andrad lydeh^ j stra.ffet, så kan däri ligga ett visst berättigande. Men alltför ofta
och 24. §§ händer det, att dessa människor, som ropa på humanitet, äro ofant-
strafflagen, ligt humana mot den brottslige, men ofantligt inhumana mot brotts-
(Forts.) lingens offer, mot öfriga människor. Om det är en person, som upp¬
repade gånger begår försök till brott eller begått ett enda försök,
som visat, att han har en utprägladt brottslig vilja, så är det vådligt
att låta honom gå lös bland laglydiga medborgare. Är det icke
bättre att taga en sådan person om hand, när han visat, att den
brottsliga viljan finnes? En annan sak är, att skäl kunna finnas för
att straffet för försök sättes lägre än för det fullbordade brottet.
Således torde den ängslan, som uttalades i nyssnämnda tidnings¬
artikel, i själfva verket vara obefogad. Den verkliga humaniteten
har ingenting att frukta utaf en generalisering af försöket. Den af
mig omnämnda artikeln var signerad; om jag minnes rätt, var det
en advokat Hellberg, som däri uttryckte sin ängslan för utvidg¬
ningen af det straffbaras gräns.
Af hvad jag yttrat framgår, att j ig icke kan ansluta mig till
någon af de nämnda tre linjerna, utan att jag måste hålla på min
motion, som går ut på ett generaliserande af försöket.
Hvad angår åtalsfrågan, har jag för ingen del, det måste jag
såga, blifvit öfvertygad af de skäl, som framförts mot att brottet
i sin helhet föres under allmänt åtal. Jag vill därför alldeles icke
uttala mig om, huruvida ej detta bör ske i sista hand med hänsyn
till en strafflagsreform. Men om man ser frågan taktiskt och real¬
politiskt, och då min motion med en sådan ändring i fråga om åtals-
rätten, som jag förut antydt, synes hafva i Första kammaren vunnit
understöd på sådana håll, som äro i hög grad beaktansvärda, bland
annat af herr Afzelius, då förefaller det mig, som om i den riktningen
skulle finnas betydliga möjligheter för att vinna ett samstämmigt
resultat i båda kamrarna, och detta snart nog. Därför vill jag för
min del uppmana dem, som möjligen tänkt i likhet med två reser¬
vanter i lagutskottet följa min motion, i densamma besluta den änd¬
ring, som föreslogs i Första kammaren och där torde ha utsikt att
så småningom vinna gehör. Därigenom skulle 24 § få följande
lydelse: »Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare,
där ej målsäganden angifver det till åtal eller ock brottet medfört
fara för allmän säkerhet eller ordning, ej heller må brott, som i 23
§ sägs, åtalas af annan än målsägande».
Det är denna linje, som jag vill förorda, det är den norska la¬
gens ståndpunkt, men bestämmelsen är så pass förändrad, som för
våra förhållanden torde vara nödigt. Den norska lagen är mera
allmänt sväfvande, den talar om hänsynen till det allmänna. Jag
tror icke, att det är lämpligt att hos oss använda ett sådant uttryck,
utan att det är bättre att använde uttrycket »medfört fara för all¬
män säkerhet och ordning». Jag vill sålunda, herr talman, yrka
Torsdagen den 18 maj.
61 Nr 52.
bifall till min motion med nyssnämnda af herr Rogberg i Första
kammaren föreslagna förändring.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar!
Det är ett stort nöje att bevista en turnering, i hvilken den ärade re¬
presentanten från Lund deltager, men det är icke lika stort nöje att
vara hans på förhand till undergång vigde motståndare vid en
sådan turnering. Det är nämligen så, att den ärade representanten
från Lund har till sitt förfogande en väl slipad och skarp logik;
hans utfall äro merändels träffsäkra, och han är iklädd en rustning af
sakkunskap, som är både glänsande och tämligen fri från rämnor.
En strid med honom blir naturligtvis mer än eljest ojämn, när val¬
platsen är, hvad man skulle kunna kalla, just hans egen mammas
gata, nämligen strafflagstiftningen, ty där är han icke allenast sak¬
kunnig, utan där har han till sitt förfogande en grundlig lärdom,
som ingen annan af oss kan prestera. Då jag nu icke till bemötande
upptager hans argument stycke för stycke, men på samma gång
dock icke vill erkänna mig alldeles förkrossad däraf, så gör jag det
äfven med risk, att professor Thyrén skall anse mig vara en af de
där envisa och inskränkta människorna, på hvilka skäl icke bita.
Jag skall endast tillåta mig att framställa ett par »lekmannain-
vändningar» mot professor Thyréns framställning. Såsom herr
Thyrén erinrat, ha vi i denna fråga mellan den rena och oför¬
falskade Förstakammarlinjen eller det-är-bra-som-det-är-linjen och
den rena status-antebellum-linjen, d. v. s. den socialdemokratiska,
icke mindre än tre medelvägar. Det är först den Thyrénska linjen,
så den Rogbergska linjen, till hvilken herr Thyrén nu tycks med
prisvärd själfuppgifvelse vilja ansluta sig, och slutligen den, som herr
Åkerman och jag gifvit upphof till, och som jag vill kalla den Åker-
manska linjen. Jag skall icke uppehålla mig vid Förstakammar¬
linjen eller vid den socialdemokratiska linjen. De föregående talarna
ha tillräckligt uttalat sig därom, så att det är icke mycket att till-
lägga. Jag vill endast säga, att jag för min del i någon mån skiljer
mig från herr Åkermans ståndpunkt i det afseendet. Jag anser i
motsats till honom, att rent principella skäl höra mana oss att hålla
på, att våld eller hot, som sker i syfte att tvinga någon, bör bestraffas
strängare än det enkla våldet eller hotet.
Jag öfvergår således till att yttra mig om de tre medelvägarna.
Hvad innebär då den Thyrénska linjen? Jo, herr Thyrén häfdar,
att Åkarpslagen är behäftad med orättvisor och ogentligheter, och
dessa fel vill han aflägsna med två grepp. För det första vill han
utsträcka straffet för försök att tvinga till att gälla icke allenast
försök att tvinga till att deltaga i arbetsinställelse, utan försök att
tvinga till hvarje underlåtenhet eller verksamhet. För det andra
vill han införa en mildare straffskala för försöket än för det full¬
bordade brottet. Däremot föreslår han icke någon inskränkning
i den allmänna åtalsrätten. Den Rogbergska linjen, som vi kunna
Om
ändrad lydelse
aj 15 kap. 22
och 24 §§
strafflagen.
(Forts.)
Nr 52. 62
Torsdagen den 18 maj.
Om kalla den Thyrénska linjen nr 2, innehåller den modifikationen, att
ändrad lydelse den allmänna åtalsrätten tages bort och endast införes i vissa sär-
a\ll skild* hdl, hvilka skulle vara — om jag fattade det rätt — då det före-
strafflagen. ligger fara för allmän ordning och säkerhet.
(Forts.) Så ha vi slutligen den Åkermanska linjen, som jag biträda Den
är också en modifikation af den Thyrénska linjen. Den är liksom
denna byggd på de två grundtankarna, att man bör vidga området
för de straffbara försöken till tvång samt vidare att man bör
sätta straffet för försök till tvång lägre än straffet för det fullbordade
brottet, i öfverensstämmelse med hvad som eljest gäller i vår straff¬
lag. Hvad ha vi då att invända mot den Thyrénska ståndpunkten?
Jo, vi äro rädda för, att generaliseringen går litet för långt, och att vi
genom antagande af den komma in på områden, där vi känna oss
litet osäkra, huruvida det är så alldeles rätt, att statens straffmakt
skall gripa in.
För närvarande är det så, att 15 kapitlet 23 § strafflagen straffar
hot, men endast hot, som innebär hot om misshandel eller annan
brottslig gärning. I Åkarpslagen har införts straff för försök till
tvång medelst våld eller hot, utan att hotet är så preciseradt som
säges i 23 §. Redan när lagförslaget granskades i högsta domstolen,
så anmärktes det, såsom herr Åkerman framhållit, att man genom
den obestämda formulering, lagen erhållit, utsatte sig för den faran,
att som brott skulle betraktas handling, som icke af den allmänna
rättsuppfattningen ansågs såsom brottslig. Denna farhåga har i
rikt mått besannats. Det har i stor utsträckning inträffat, att per¬
soner straffats enligt Åkarpslagen för handlingar, om hvilka jag är
säker på, att en god del af eder, mina herrar, äro tveksamma om,
huruvida de verkligen böra drabbas af straff. Sådana handlingar,
som att en strejkande arbetare säger till en strejkbrytare: om du
icke vill låta bli att arbeta, så vill jag icke arbeta kamrat med dig,
eller att en annan säger: om du icke slutar upp med att arbeta, så
skall jag träta på dig, eller att en strejkande arbetare lämnar en strejk¬
brytare ett protokollsutdrag från ett föreningssammanträde, där
det beslutats, att den eller den skall behandlas som strejkbrytare,
om han icke upphör att arbeta-, sådana handlingar hafva i stor ut¬
sträckning åtalats och delvis äfven dömts enligt Åkarpslagen.
Nu vill herr Thyrén, att denna vida tolkning af försök till brott
skall utsträckas så, att hvarje handling, som innebär försök att
tvinga någon, skall drabbas med straff, äfven om försöket misslyckas.
Jag vill gärna erkänna, att man genom en så långt gående genera¬
lisering visserligen får straff för många handlingar, som böra bestraf¬
fas, men som nu icke bli det, såsom t. ex. utpressningsförsök,
men jag är osäker på, om vi också icke få in en del handlingar under
denna lag, som åtminstone icke här i landet anses som brott. Det
är för att undgå dessa farliga följder af en alltför långt gående gene¬
ralisering af straff för försök till brott, som herr Åkerman och jag
tillåtit oss föreslå, att man skulle nöja sig med att utsträcka straff
Torsdagen den 18 maj.
63 Nr 52.
för försök till tvång till att gälla sådana försök, vid hvilka begagnas
medel, som i sig själfva äro straffbara, antingen våld eller sådant hot,
som enligt § 23 är straffbart.
Nu framställde herr Tbyrén åtskilliga invändningar mot denna
formulering. Jag hann icke få upp dem alla, men jag skall särskildt
taga upp en af dem, i synnerhet som den tycktes väcka särskild an¬
klang och äfven munterhet i kammaren. Herr Thyrén sade, att om
reservanternas förslag antoges, skulle följden bli den, att försök till
tvång genom hot straffas med ända till 2 års fängelse, äfven om hotet
innebar exempelvis hot om sådan ärekränkning, som omtalas i 16
kapitlet 11 § och där straffas med högst 200 kronors böter. Men om den,
som vill tvinga den andre, i stället ärekränker honom, då slipper han
billigare undan, ty då får han högst 200 kronors böter. Jag tror, att
herr Thyréns tankegång var denna. Men jag skall då be att få göra
den frågan: hur ställer det sig i det fallet med herr Thyréns eget för¬
slag? Herr Thyrén har framlagt ett förslag, som vi återfinna på första
sidan af betänkandet, och jag skall he att få läsa upp, hur det för¬
slaget lyder:
»Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af sin rätt,
genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta,
straffes högst med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej
med svårare straff särskildt belagd är.
Gör man försök till brott, som nu sagdt är, och är det försök
ej med svårare straff särskildt belagdt, straffes med böter eller fän¬
gelse ».
Om vi nu tänka oss, att herr Thyrén drifvit igenom en straff-
lagsparagraf af den lydelse, jag nu läst upp, och vi tänka oss en person,
som vill tvinga en annan genom att använda hot om en sådan lindrig
form af ärekränkning, som ofvan omnämnts, och vi då först tänka
oss, att personen endast hotar och säger: om du icke gör så och så,
skall jag ärekränka dig, så vill jag fråga herr Thyrén: blir en sådan
person straffbar eller icke? Om jag läst rätt, så blir han straffbar
och kan få ända till 2 års fängelse, således lika högt straff som enligt
herr Åkermans och mitt förslag. Sedan kunna vi fråga, hur det går,
om en person verkligen begår ärekränkningen. Ja, om han gör det,
så kommer han icke under herr Thyréns 22 §, utan då får han liksom
enligt herr Åkermans och mitt förslag endast högst 200 kronors böter,
ty jag kan icke se annat, än att herr Thyréns 22 § endast stadgar
straff för den, som söker tvinga någon annan genom våld eller hot.
Hvad som gör, att jag känner mig tveksam om en sådan utsträck¬
ning af de straffbara försöken, är, att vår strafflag, som herr Thyrén
erinrade om, i allmänhet icke bestraffar försöksbrott. Nu säger
herr Thyrén, att främmande länders strafflagar bestraffa försök
till tvång och att utvecklingen tenderar till att i större omfång, än
hos oss sker, försök till brott straffas. Ja, det må vara sant, men då
man i vår strafflag i allmänhet icke har straff för försök, synes det
Om
ändrad lydelse
af 15 kap. £2
och £4- §§
strafflagen.
(Forts.)
Sr 52. 64 Torsdagen den 18 maj.
Om vara vanskligt att i strid mot systemet på denna särskilda punkt
indrcjd lydelse jnfQra straff för försök.
a och 2%P§§ “ Så mycket mer stötande blir en så vidsträckt generalisering, då
strafflagen, försöksbrotten, äfven om icke brottsliga medel användas, skola
(Forts.) komma under allmänt åtal; om t. ex. en person blir utsatt för utpress¬
ningsförsök och detta skall ställas under allmänt åtal, så kan ju tän¬
kas fall, då målsägaren känner sig långt ifrån tacksam, för att allmänna
åklagaren har hand om saken och denna därigenom kommer till all¬
mänhetens kännedom.
Jag skall gärna erkänna, att detta är ett fall, då det är svårt
att träffa det rätta med lagstiftning, men att vi icke äro mogna för
en så långt gående utsträckning af straff för försöksbrott, tror jag,
att herr Thyrén får gifva oss rätt i. För öfrigt har ju Första kammaren
afslagit det här, hvarför någon lagändring icke kan i år komma till
stånd, utan därmed måste i allt fall anstå. Jag tror i alla fall, att en
opinionsyttring från Andra kammaren skulle ha det värde, att den
visar, å ena sidan att kammaren verkligen vill bestraffa ifrågavarande
slags brott, men också å andra sidan att kammaren icke vill gå så
långt i utsträckning af straff för försöksbrott, som herr Thyrén
här velat föreslå.
Jag tillåter mig yrka bifall till den af herr Åkerman och mig
afgifna reservationen.
Friherre Palmstierna: Herr talman! Jag har, liksom jag
antager åtskilliga andra i kammaren, en gås oplockad med herr
Thyrén för att nu äfven detta år påminna honom om djurlifvet.
Emellertid kan jag icke neka till, att när jag hörde hans anförande
i dag, tyckte jag, att detta onekligen hade en helt annan prägel
än hans anförande föregående år. Med en rent af förbluffande seger¬
visshet proklamerade herr Thyrén förra året, att han skulle kunna
på stående fot omformulera lagtexten, men icke nog med detta
— trollkonster är man ju van vid från herr Thyréns sida — utan
han förklarade uttryckligen, att det näppeligen funnes någon tvekan
om, att Riksdagen skulle bifalla hans förslag. Så uttalade han,
att han »var öfvertygad om, att en sådan motion som denna skulle
komma — det är nu hans egen motion — och att det var hans per-
somliga mening, att ett sådant yrkande skulle komma att gå igenom
icke blott i Andra kammaren, utan äfven i Första. Så står den
saken». Till yttermera visso underströk herr Thyrén i ett senare
anförande, att de sistnämnda utsikterna voro så stora, »att han
nästan kunnat våga ett vad om, att ett dylikt förslag skulle gå
igenom». När herr Thyrén så yttrade sig här i dag, nekar jag icke
till, att hans anförande gjorde i viss mån det intrycket, att det var
rent af förtviflade ansträngningar för att rädda åtminstone vadet.
Men jag vill säga herr Thyrén, att det är redan så till vida fallet,
att han endast i denna kammare skall kunna vinna hvad som öfver¬
hufvud taget kan vara möjligt att vinna.
Torsdagen den 18 maj.
65 JJr 52.
Men jag undrar, för att öfvergå till själfva frågan, huruvida
denna kammare, som i afton kanske tydligare, kanske skarpare än
någonsin har fått för sig ådagalagdt, huru orättfärdig Åkarpslagen
är, huruvida denna kammare verkligen vill vara med på en gene¬
ralisering af denna åkarpslag. Nu svarar herr Thyrén, och det
är där, som han med största skärpa har företrädt sin ståndpunkt
gentemot den socialdemokratiska motionen, att när vi säga, att
äfven hans förslag komme att bli en klasslag, är detta icke riktigt,
och han resonerar därvid på följande sätt: »Med den ståndpunkt,
som herrarna företräda, måste man anse, att hvarje lag, som icke
drabbar alla brott, som förekomma, skall betraktas såsom en klass¬
lag.» Och för att visa detta tog han ett så enkelt exempel som
stöld. — Jag har märkt, att herr Thyrén i sin bevisföring med för¬
del söker utnyttja sådana enkla exempel, som äro populära, men
hvilka för en person, som söker afgöra, om de äro tillämpliga på det
föreliggande fallet, säkerligen visa sig icke vara hemma där.
Jag skulle vilja till herr Thyrén rikta eu framställning, om
herr Thyrén vill vara så vänlig och höra på mitt argument. Herr
Thyrén är så upptagen af ett samtaj, att han icke alls hör på hvad
jag säger. Jag vill be herr Thyrén att uppmärksamt åhöra detta.
— Ja, nu ser jag, att herr Thyrén hör på. — Då vill jag säga, att så-
vidt jag kan finna, är hela denna argumentering fullständigt fel¬
aktig, i det att nämligen samma brottarter icke förefinnas på de
olika hållen. Det är onekligen så, att med den lag, som herr Thy¬
rén skrifvit, komma fortfarande arbetarna att få hela udden riktad
mot sig uteslutande och det af den anledningen, att brottet icke fram¬
träder inom det andra lägret på sådant sätt, att samma lag kan
drabba motsvariga företeelser. Det är i själfva verket så saken
ligger. Och det enkla exempel om stöld, som herr Thyrén begag¬
nade, träffar icke det föreliggande fallet. Därför kommer också
herr Thyréns lag att blifva en klasslag. Jag skall söka att ytter¬
ligare exemplifiera detta.
Jag får rätt ofta hemskickade till mig från dem, som äro intres¬
serade för trustfrågan och dylikt, olika meddelanden om företeelser
i arbetsgifvarevärlden, företeelser, som äro särdeles belysande och
jämförbara med denna sak, men hvilka likväl icke komma att drabbas
af den lag, som herr Thyrén nedskrifvit. Det går således icke att
under samma lagrum få in företeelser inom arbetarevärlden och ar-
betsgifvarovärlden.
Södra Hallands minuthandelsförening har i en paragraf af
sina stadgar följande uttalande, som jag ber att kammaren upp¬
märksamt hör på: »Skulle, trots anmodan, personer, som borde
tillhöra föreningen, vägra att däri ingå af ett eller annat skäl, bör
detta å sammanträde föredragas, och skall styrelsen ofördröjligen
tillställa olika speceri-minuthandelsföreningar och engrosföreningar
samt köpmannaföreningarnas ombud inom landet protokollsutdrag
härom med tydligt angifvande af hvad orsak personer i fråga vägrat
Andra hammarens protokoll 1911. Nr 52. 5
Om
ändrad lydelse
af 15 kap. 22
och 24- §§
strafflagen.
(Forts.)
Nr 52.
Om
ändrad lydelse
af 15 kap. 2Z
och 24 §§
strafflagen.
(Forts.)
66 Torsdagen den 18 maj.
medlemsskap.» Man förstår väl hvad resultatet kan kli, när orga¬
nisationer på detta sätt i sina stadgar införa bestämmelser, som
åsyfta tvångets utöfvande.
Det finnes otaliga exempel inom olika branscher härpå. För
att hålla mig inom en organisation kan jag läsa upp ett bref, som
är ställdt till Kooperativa Föreningen Frams föreståndare, Söndrum.
Det är af följande lydelse: »Enligt föreningens beslut af den 8 dennes
får jag härmed anmoda eder att ofördröjligen söka inträde i Halm¬
stads med omnejd speceriminuthandelsförening. Då denna an¬
modan framställts en gång förut, men icke allenast lämnats utan
afseende, utan icke ens besvarats, tillåter jag mig påpeka det egen¬
domliga häri och de tråkiga följder, som kunna uppstå genom en fort¬
satt uraktlåtenhet att söka inträde.»
I de flesta fall lyckas vederbörande styrelser skrämma veder¬
börande att ingå. Hotet ligger så tydligt för. ögonen, att det är
alldeles påtagligt. Det finnes också exempel på sådana, som vägra
att ingå och fortfarande stå kvar utanför. Jag vill läsa upp såsom
exempel härpå ett cirkulär af följande lydelse:
»Sedan det visat sig omöjligt att förmå» — jag nämner inga
namn — »herr N. N. att ingå i vare sig Södra Hallands eller Halm¬
stads med omnejd speceriminuthandelsförening och denna vägran
medför stor våda för dessa föreningars bestånd, tillåta vi oss anhålla
om eder välvilliga medverkan till att förmå honom att söka inträde
i hvilken af dessa föreningar herr N. N. för godt finner på samma
gång som vi nödgas underrätta att föreningarna finna sig nödsakade
afbryta sina förbindelser med de firmor som anse med sin fördel mera
förenligt att inleda eller fortfara med sina förbindelser med nämnde
herr N. N. än med dessa föreningars omkring 200 medlemmar.»
Så sättes det i gång ett sådant system för att intvinga veder¬
börande i organisationerna.
Jag skulle kunna taga exempel från den ena organisationen
efter den andra. Svenska Skofabrikantföreningen på möte i Göte¬
borg proklamerar helt enkelt, att den skulle använda tvångsanslut-
ningsmedel. Sko- och läderbranschens fabrikantförening har i § 12
af sina stadgar följande bestämmelse: »Ingen medlem äger rätt
att köpa eller sälja till utom föreningen stående fabriks- eller gros¬
sistfirmor. Vite af 500 kronor för hvar gång.» Om en gäldenär
inställer sina betalningar, är föreningen vid vite af 2,000 kronor
skyldig att bevaka i konkursen.
Det har händt, såsom jag vet, att vederbörande tvingats till
arbetsnedläggelse' och att vederbörande mot sin vilja tvingats att
ingå i organisation, att afskeda arbetare, och det har gått så långt,
att vederbörande drifvits till ruin. Jag skulle kunna från spikkar¬
tellen och cementringen m. fl. framlägga exempel på företeelser,
som icke skulle falla under den lag, som herr Thyrén afser.
Men jag vill säga, att skall man jämföra något på arbetsgif-
varesidan med hvad som sker på arbetaresidan, är detta just sådant
Torsdagen den 18 maj.
67 Nr 52.
som är mest jämförbart, som så att säga återspeglar på arbetsgif- Om
varesidan likartade företeelser på arbetaresidan. Jag tror icke ändrad lydelse
att herr Thyrén kan neka därtill. Men kommer hans lag att gå
igenom, kommer den icke att utöfva några verkningar på arbets- strafflagen.
gifvaresidan, utan där stå fortfarande samma orättvisor kvar. När (Forts.) '
därtill kommer, att man i do kampmc foder, som användas på arbets-
gifvaresidan, har alla möjligheter att utnyttja juridikens smidigaste
vapen, när man där har all möjlighet att täcka öfver själfva syftet,
medan vederbörande, som få sådana här cirkulär, hafva fullständigt
klart för sig, hvad de innebära, så att de kunna bringa dem till för¬
tviflan och nöd lika val som motsvarande förhållanden på arbetare¬
sidan, då förstår man, att lagen icke kan drabba på arbetsgifvare-
sidan på samma sätt som på arbetaresidan.
Det är själfva insikten om förhållandenas beskaffenhet, som
bör vara grundläggande på detta område. Detta visar hur farligt
det är för en professor i juridik att, såsom herr Thyrén gjorde, stå och
förklara sig kunna på rak arm formulera lagparagrafer, när det gäller
sådana företeelser i lifvet, som man noggrant måste studera, den
ena efter den andra, för att veta, hur lagen kommer att drabba.
Det är mot samma bakgrund i år som förra året jag velat fram¬
ställa denna sak, när kammaren går att besluta i föreliggande fråga.
Vi hafva hört olika jurister här yttra sig, och jag får beklaga,
att, när kammaren så fulltaligt åhörde herr Thyréns anförande,
kammaren icke lika fulltaligt åhörde det värdefulla anförandet’
som den föregående juristen här hade. När kammaren nu har hört
hur juristerna så söndersarga hvarandras argument, hurusom argu¬
ment sättes mot argument, så tycker jag, att det intrycket borde
stanna kvar i kammarens medvetande, att den enda fasta hållpunkten
blir den, som är framförd i den socialdemokratiska motionen. Och
indirekt har ett erkännande däraf legat äfven i herr Thyréns anfö¬
rande. Afslag på denna orättvisa borde vara det enda rätta svaret.
Jag vågar tänka, mina herrar, att hvarje oförvillad rättskänsla
och att hvar och en, som icke vågar gifva sig in på de okända om¬
råden, som herr Thyrén så frejdigt ville locka kammaren in på,
bör stanna kvar på eller beträda den ståndpunkt!m, att den orätt¬
färdighet, som vi vid Åkarpslagens antagande inskrifvit i vår svenska
lag, snarast möjligt bör därifrån utplånas.
Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.
Efter det högstämda anförande mot utskottets förslag, som här
hållits, är det otacksamt för en lekman att här uppträda. Emeller¬
tid skall jag be att få understryka hvad den siste ärade talaren sade,
att herrar jurister hafva söndertrasat hvarandras argument. Det
visar, att det är icke mycken utsikt att få något enigt beslut här
till stånd, och för öfrigt, äfven om Andra kammaren skulle komma
att fatta ett beslut i öfverensstämmelse med någon af de linjer, som
Nr 52. 68
Torsdagen den 18 maj.
Om framgå af reservationerna, så blir väl resultatet detsamma, då ju
ändrad lydelse Första kammaren godkänt utskottets förslag, innebärande att
afoch H§§2 motionerna äfven i år komma att falla och att den lagformulering,
strafflagen, som vi hafva uti ifrågavarande lagparagraf kommer att ännu så
(Forts.) länge få gälla.
,Jag vill tro, då jag icke har några synnerliga intressen, vare sig
såsom arbetsgifvare eller arbetare i de strider, som här äro i fråga,
att jag kan lägga en opartisk syn på dessa ting. Då vill jag säga,
att, om man skall söka ordna dessa saker, så bör man väl so till, att
det blir rättvisa å båda sidor. Vidare får jag säga, att af de föregå¬
ende talare, som yttrat sig i afton, har professor Thyrén vant den,
som skådat föreliggande fråga mest objektivt, ehuru jag icke alls
anser hans yrkande tillfredsställande, om jag utgår från den bakgrund,
som är första början till åkarpslagen. Åtminstone utgår en del,
af hvad denna lag innehåller, från ett beslut af år 1893 på grund af
en riksdagsskrifvelse af år 1892. Åklagarrätten blef utvidgad just
på grund af, att den skulle kunna göra sig gällande mot sådana
brott, som innefattas i benämningen våld eller hot. Detta visar,
att förhållandena i landet hade börjat bli sådana, att en dylik lag¬
stiftning var nödvändig. I annat fall hade väl denna riksdagsskrif¬
velse aldrig framkommit, liksom denna lagstiftning då aldrig kom¬
mit till stånd.
Nu vill professor Thyrén utplåna detta, såvidt det afser, att
åklagarmakten skulle skydda den enskilde individen. Han vill
visserligen, att åklagarmakten skall ingripa, så snart det föreligger
fara för allmän ordning och säkeidiet, men jag tror i alla fall att den
bakgrund, mot hvilken man måste se dessa saker, icke gifver an¬
ledning till den af honom föreslagna förändringen. Jag anser därför,
att det är en ganska betänklig sak att följa professor Thyréns.anvis¬
ning i denna del, och assessor Åkermans förslag innehåller ju det¬
samma i hvad hans förslag afser åtalsrätten. Det skulle göra denna
lag fullständigt illusorisk, och man kunde då lika gärna stryka
hela åkarpslagen, ty vi veta, att vid de tillfällen, då denna lag tillämpas,
äro förhållandena sådana, att det aldrig kan komma i fråga, att en
individ, som blifvit trakasserad, vågar angifva till åtal. Jag bekla¬
gar lika bittert och af lika fullt hjärta som någon, att förhållandena
skola vara sådana och kunnat utveckla sig så, att en sådan lag¬
stiftning någonsin kommit att behöfvas i landet, och att den skall
behöfva bibehållas. Trots de allvarliga anmärkningar, som från
formellt och juridiskt håll gjordes redan vid lagens tillkomst, trots
det att nästan hvarje år därefter framställning gjorts om dess upp¬
häfvande, har detta icke kunnat ske. Orsaken därtill är, att för¬
hållandena i landet visa, att man icke kan undvara denna lag. Det
är sorgligt, att det skall vara så, men, då nu så är, måste man böja
sig för faktum. Skulle nu någonting kunna göras, för att det s. k.
klassmärket skulle kunna aflägsnas från lagen, vore det väl kärt
Torsdagen den 18 maj.
för alla, men icke lärer väl samhället bli betjänadt därmed, att man Om
upphäfver lagen eller det väsentliga i dess bestämmelser. ändrad lydelse
Jag antecknade ett par yttranden af herr Åkerman. Han
citerade ett socialpolitiskt testamente af någon person, däri denne strafflagen.
framhöll, att man skulle bekämpa arbetarna, och jag vill säga, att (Forts.)
mot alla dem, som låta sådana tendenser komma till synes eller
göra sådana uttalanden, bör man med kraft opponera sig, och sådana
uttalanden bör man brännmärka. Det är icke tu tal om att man
bör göra allt, hvad man kan, för att bidraga till arbetarnas lycka
och trefnad, ty arbetarna äro i allt fall landets största och dyrbaraste
egendom. Men icke gör man väl mot arbetarna genom att upphäfva
åkarpslagen, utan jag tror, att det behöfves helt andra reformer,
och dem bör man så långt som möjligt söka åstadkomma.
Assessor Åkerman talade just om de sämsta elementen på
arbetsgifvaresidan. Det är nog så, att det finnes sämre element
såväl på arbetsgifvaresidan som på arbetaresidan. Men, skall man
tala om sämre element på den ena sidan, så bör man äfven erinra
sig, att sådana finnas äfven på den andra sidan. Men jag skulle
vilja säga, att man skall vädja till de bättre elementen å båda sidor,
att de påverka de sämre, så att lagstiftning af det slag, om hvilket
vi nu tala, blir öfverflödig. Jag tror icke, att man åstadkommer
samhällsfred genom att endast uttala klander emot ena eller andra
klassen i samhället, utan skall man ernå samhällsfred, bör man
rikta en vädjan sådan som den jag antydt till alla samhällets lager.
Då först, men icke eljest, tror jag, att man kan hafva någon förhopp¬
ning om att någonsin komma till samhällsfred.
Herr Lindqvist åberopade de åtal, som blifvit en följd af för¬
hållandena år 1908—1909. Ja, man får icke undra på, att det
blef många åtal enligt denna lag under de förhållanden, som då
rådde, men det är väl icke lämpligt att draga fram exempel från tider,
då förhållandena voro fullständigt abnorma. Det voro de år 1909,
och jag hoppas att sådana förhållanden sällan skola återkomma!
Det är intet bevis att säga, att det vant en stor mängd åtal under
sådana förhållanden, som vi då hade i landet. Det är ledsamt att
se, att så många blifvit oskyldigt häktade, men icke kan jag finna,
att det var ett så öfverväldigande flertal, som blefvo frikända!
om jag fäster mig vid det sista argumentet, som herr Lindqvist
kom med, då han sade, att det var 27 af 42, som blefvo fällda, visser¬
ligen med villkorlig dom. Det visar i alla fall, att det begåtts brott
som gjorde, att här afkunnades dom, och man bör ju vara tillfreds¬
ställd öfver, att domen blef villkorlig, så att dessa personer sluppo
ifrån att få brännmärke på sig för framtiden.
Jag har gjort dessa erinringar därför, att jag tycker, att vi, då
vi sitta här och lagstifta, böra se på förhållandena så väl till höger
som till vänster och icke endast rikta oss mot en samhällsklass,
utan se till, att så väl den ena som den andra klassen kan trifvas
i vårt land.
Nr 52. 70
Torsdagen den 18 maj.
Om Som sagd!, jag skall sluta, som jag började, och yrka bifall till
andrad lydelse utskottets förslag.
af 15 kap. 22 °
strafflagen. Sedan herr vice talmannen emellertid öfvertagit ledningen af
(Forts.) förhandlingarna, yttrade
Herr Åkerman: Herr talman, mina herrar! Det kan natur¬
ligtvis icke falla mig in att klockan 10 minuter öfver tolf på natten
försöka afvinna kammaren det allra ringaste intresse för några
juridiska spetsfundigheter, och jag tror, att både herr Thyrén och
vi andra jurister skola akta oss för att ställa till någon tvekamp
i juridik hvilken tid på dygnet som helst. Jag tror icke, att dylika
föreställningar senteras af dem, som höra på. Det har i de gamla
komedierna varit ett omtyckt ämne att låta jurister träda upp
mot hvarandra och gnabbas om lärda termer. Vi höra noga akta
oss därför.
Jag skall inskränka mig till ett kort bemötande af herr Thyréns
anförande.
Han upplyste oss om, att den moderna vetenskapen har »kapi¬
tulerat», såsom han uttryckte sig, från försöket att definiera be¬
greppet hot. Ja, om så är förhållandet, mina herrar, då tycker
jag verkligen, att d t är ändå mycket farligare att straffa försök till
sådant hot, som ingen människa, hur lärd han än må vara, kan
definiera. Det är ytterligare en anledning att släppa alla tankar
på att straffa försök såsom herr Thyrén föreslagit.
Herr Thyrén talade mycket om moderna strafflagar. Ja,
mina herrar, jag tror, att man bör ställa sig ganska skeptisk till
ett sådant uttryck som moderna strafflagar. Om man ser på en
sådan, är det vanligtvis den gamla visan, som kommer igen, den
kallas modern, men granskar man den, finner man, att den är i stort
sedt ingenting annat än det gamla försöket af lärde män att sofra
ut i fina distinktioner, hvad som menas med brott, och straffbe¬
lägga dessa.
Nu kom herr Thyrén med en lång kritik af mitt och mina med-
reservanters förslag. Jag fick samma intryck som herr Pettersson
i Södertälje, att alla hans anmärkningar träffade honom själf precis
lika mycket. Jag kunde icke se någon skillnad i det fallet.
Då jag nu har ordet, skall jag be att få en liten smula för kam¬
maren klarlägga, hvad som ligger i de liberala reservanternas förslag.
Det är detsamma, som om man i 14 kapitlet strafflagen, hvilket
handlar om misshandel, hade satt in en paragraf, där det stode, att
om misshandelsbrott skett i syfte att på annan öfva tvång, skett
i tvångssyfte, skall det anses som en försvårande omständighet.
Det är reservationens innebörd, och på samma sätt är det i fråga
om hot. Något annat innebär den icke. Att nu icke ändrings¬
förslaget kommit fram på det sättet, beror på att jag förbisåg herr
Thyréns motion. Jag observerade icke, att den lämnades fram;
Torsdagen den 18 maj.
71 Jfr 52.
jag hörde fel och trodde, att det var 22 kapitlet strafflagen, som Chn
han motionerade om. Det var dagen innan motionstiden gick ut,
och det var då för sent att väcka motion om ändring i 14 kapitlet 1 och
strafflagen. Därför måste vi reservanter gå denna väg och föreslå strafflagen.
ändringarna icke i 14 kapitlet utan i 15 kapitlet, men jag kan icke (Forts.)
förstå annat, än att äfven denna väg är framkomlig, och att lagtexten
håller måttet. Jag har icke blifvit öfvertygad af hvad herr Thyrén
sade. Herr Pettersson i Södertälje säger detsamma, och äfven
ledamöter i kammaren ha under hand sagt, att de fingo det intrycket,
att herr Thyrén med samma skäl hade kunnat vända sig mot sig
själf.
Att herr Thyrén nu skulle få kammaren att gå in på ett i sista
stund framkastadt förslag angående den ytterst delikata frågan
om åtalsrätten, nämligen att denna skulle ordnas så, att man släpper
efter fordran på allmänt åtal och i stället gör åtalsrätten till enskild,
men med den inskränkningen, att det blir allmänt åtal, ifall allmän
ordning och säkerhet störes, det kan jag icke tänka mig. Jag vill
icke närmare ingå på saken, men jag vill blott säga, att det är ett
ytterst sväfvande och farligt uttryck, som jag bestämdt varnar
kammaren för. Det förefaller mig också, som om vi redan på detta
område uti upploppsparagraferna hafva bestämmelser, hvarmed
vi kunna reda oss; jag tror verkligen att dessa räcka för detta fall.
Herr Thyrén sade till sist, om jag uppfattade honom rätt, att
han icke ville hjälpa oss reservanter, hvarken med den ena eller
andra af de lysande idéer, med hvilka han påstår sig sitta inne. Jag
tror icke, att vi behöfva hans hjälp, men det vill jag säga, att om
jag behöfde hjälp och bad honom därom, tycker jag, att det vore
egendomligt af eu ledamot af riksdagen att så uppfatta sitt mandat,
att han icke vill stå sina kamrater till tjänst i sökande efter sanningen,
emedan uppslaget icke kommit från honom själf. Jag tror, att detta
är ett sätt att samarbeta, som man icke kan rekommendera.
Jag vidhåller fortfarande mitt yrkande om bifall till den liberala
reservationen.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Jag har, såsom
herrarna se, vid betänkandet fogat en reservation in blanco. Jag
har därför begärt ordet dels för att förklara, hvad jag menar med
denna reservation, och dels för att gorå ett yrkande.
Redan i fjol, ja, för öfrigt redarn förut, då denna fråga varit
före, har jag uttalat såsom min åsikt rörande den så kallade
åkarpslagen, att denna lag icke är sådan den borde vara. Jag
har till och med för några år sedan i denna fråga haft den me¬
ningen, att lagen helt och hållet borde upphäfvas, och äfven röstat
för denna mening. Men jag har sedermera så till vida ändrat
ståndpunkt, att jag numera tror, att det icke går för sig att helt
och hållet ta bort denna lag, utan att man måste ersätta den
med någonting annat. Det finnes nämligen, nogare sedt, vissa
Nr 52. 72
Torsdagen den 18 maj.
Om gärningar, som falla under den så kallade åkarpslagen, hvilka
ändrad lydelse enjjgj. mjn menjng fortfarande böra vara föremål för straff.
" och 24 §§ Hvarför lagen nu är olämplig, behöfver jag icke närmare in-
strnfflagen, låta mig på. Jag tror, att både herr Thyrén, herr Åkerman och
(Forts.) öfriga talare klart ha framställt skälen härför. Men då gäller det
att finna, hvad man skall sätta i stället. I fjol stod jag så, att
det, såsom jag ock då utsade, skulle legat närmast till hands att
ansluta mig till ett skrifvelseförslag, i riktning af det förslag, som
nu framlagts af herr Thyrén. Jag framställde emellertid då icke
något sådant yrkande af det skälet, att ingen då skulle hafva
reflekterat på det; det fanns då bara två linjer, nämligen att
antingen upphäfva lagen eller låta den stå kvar. I år står däre¬
mot saken väsentligen annorlunda. I år föreligger, utom förslagen
att låta den stå kvar och att helt ta bort den, i närvarande stund
icke mindre än tre olika förslag till ändring af lagen.
I första rummet af dessa förslag märkes det af herr Thyrén
motionsvis framställda, som han dock nu lämnat för att ansluta
sig till ett modifieradt förslag, som framlagts i Första kammaren,
och hvilket han själf i afton framställt äfven här i kammaren.
Jag vill nu säga, att jag under sakens behandling i utskottet var
benägen att ansluta mig till det förslag, som framställts i herr
Thyréns motion. Men jag gjorde det icke af den anledningen, att
enligt min uppfattning utsträckningen af straffbarheten till alla
slag af försök till sådana brott, som omhandlas i den förevarande
15 kap. 22 § strafflagen, syntes mig i synnerhet riskabel med
hänsyn till den likaledes föreslagna utsträckningen af åtalsrätten.
Herr Thyrén hade nämligen i sin motion utsträckt åklagarens
åtalsrätt till alla fall af sådana försök, som enligt hans förslag
skulle beläggas med straff. Detta var jag för min del icke benä¬
gen att vara med om, emedan detta syntes mig för vidtutseende,
och detta var anledningen, hvarför jag ansåg mig icke kunna an¬
sluta mig till motionen sådan den då förelåg, utan afgaf en reser¬
vation in blanco.
Nu, efter det herr Thyrén anslutit sig till förenämnda, i Första
kammaren framställda förslag, hvarigenom åklagarens åtalsrätt
väsentligen inskränkts, är situationen en annan. Visserligen vill
jag icke säga, att jag är säker på att stadgandet bör affattas fullt
så i en blifvande strafflag, som af herr Thyrén nyss föreslogs.
Jag har emellertid förut tagit del af detta förslag, innan det fram¬
ställdes i Första kammaren, och jag tycker, att det åtminstone går
i rätt riktning. Enligt min mening bör det nämligen vara så, att
den enskilda åtalsrätten blir regel, men att undantag från regeln
göres, då »allmänna hänsyn» det fordra. Detta är den norska
strafflagens uttryck härför, och detta är nog ock den riktiga
ståndpunkten. Men jag är liksom herr Thyrén af den meningen,
att det icke är lämpligt att i vår strafflag använda samma term,
hvilken eljest icke finnes i vår lag, utan att man hos oss bör
Torsdagen den 18 maj.
73 Nr 52.
välja ett annat uttryck. I sådant afseende har nu föreslagits Om
lokutionen »medför fara för allmän ordning och säkerhet»; och
detta torde tillsvidare få anses som det lämpligaste. Jag vill a'0ch 2%P§§
emellertid icke binda mig därvid. Men såsom, enligt min mening, strafflagen.
gående i den rätta riktningen, vill jag för närvarande ansluta mig (Forts.)
till detta förslag.
Jag vill säga, att rent praktiskt taget, och det är i alla fall
för mig den förnämsta synpunkten, vinna vi med detta herr
Thyréns förslag någonting verkligt betydelsefullt, och det är, att
bestämmelserna om häktning bli på ett helt annat sätt tillämpliga
på dessa brott, än de äro med nu gällande lag. Man vinner genom
antagandet af detta förslag, att straffarbetet försvinner ur latitu¬
den, och därmed också den utsträckta häktningsrätten, som väl
ändå är det, som från arbetarhåll främst väckt missnöje och
framkallat missbelåtenhet med lagen. I detta hänseende ställa
sig herr Åkermans och herr Thyréns förslag alldeles lika. Latitu¬
den är inskränkt till fängelse, i det ena förslaget till ett år, i det
andra till två år; men denna tidsskillnad har ju ingen betydelse
med afseende på- häktningsrätten, och det är på den punkten,
som den hufvudsakliga vinsten af en ändring synes mig ligga.
Hvarför jag icke velat ansluta mig till den reservation, som
framlagts af herr Åkerman m. fl., är kanhända icke så mycket
rent juridiska skäl, ehuru jag tror, att hvad herr Thyrén sagt om
reservationen i sådant hänseende nog förtjänar att väcka allvar¬
liga betänkligheter mot insättande af den bestämmelse reservan¬
terna föreslagit i vår strafflag. Men det är hufvudsakligen prak¬
tiska skäl, som har förmått mig att icke ansluta mig till denna
reservation. Mig synes det, som om antagandet af denna reser¬
vation, i stället för att bifalla herrar Brantings m. fl. motion,
egentligen icke skulle spela någon roll, praktiskt taget. Då kunde
vi nästan lika gärna stryka hela paragrafen. Det är nämligen så,
att genom det sätt, hvarpå de liberala reservanterna affattat sitt
förslag, upptaga de såsom straffbart i denna strafflagsparagraf
ingenting annat, än hvad som är straffbart i alla fall antingen
såsom våld enligt 14 kapitlet eller såsom rättsstridigt hot enligt
23 § af förevarande kapitel. Man behöfver således icke skrifva
någon sådan paragraf, för att de gärningar som de afse skola
blifva straffbara. Den enda skillnaden ligger däri, att det för
vissa fall blifver en ökning i latituden af sex månaders fängelse.
Praktiskt taget kommer detta icke att spela den allra ringaste
roll. Det synes mig därför rätt egendomligt att skrifva en sär¬
skild paragraf om denna sak, när det finnes bestämmelser som
göra samma gärningar straffbara densamma förutan. Som sagdt,
praktiskt taget synes det mig, att man, med detta förslag, i det
hela står på samma ståndpunkt, som om man upphäfde lagen.
Men genom att antaga det af herr Thyrén nu framlagda förslaget
vinner man den betydelsefulla förmånen, att häktning sbestämmelser na
Nr 52. 74
Torsdagen den 18 maj.
Om blifva lagda på ett sätt, som borde borttaga det mesta af miss-
ändrad lydelse nöjet, det grundade missnöjet, mot denna lag. Därför anser jag
ö^ftfmed min utgångspunkt i denna fråga, att det är en stor vinst att
strafflagen, taga detta förslag. Och för öfrigt, om ett sådant förslag skulle
(Forts.) kunna erhålla båda kamrarnas samtycke — det kan icke ske i
dag, och jag vet icke ens, om det kan ske nästa år — så tror
jag, att motionärerna från det socialdemokratiska partiet skulle
kunna skatta sig lyckliga öfver en sådan verkligen betydelsefull
framgång för deras önskningar.
Jag skall be att få yrka bifall till det af herr Thyrén här i
dag framställda yrkandet.
Herr Berggren instämde häruti.
Herr Lindqvist: Herr talman, mina herrar! Det är särskildt
ett yttrande af herr Thyrén, som enligt mitt förmenande icke bör
få stå kvar utan att åtminstone på något sätt ha blifvit besvaradt.
Han sökte göra gällande, att strafflagens bestämmelser om
stöld kunde med samma fog som åkarpslagen rubriceras som en
klasslag, emedan, såsom han sade, det endast är de behöfvande
som stjäla. Det ligger mycket nära till hands, då man vet att
underklassen i allmänhet är behöfvande, att ur den synpunkten
säga, att strafflagens bestämmelser om stöld skulle vara en klass¬
lag och träffa underklassen. Jag har hört detta argument förut,
och det har gjort mig ondt hvarje gång det framförts, men i dag
i ännu högre grad, då det med så stor skärpa framställdes af herr
Thyrén.
Nu är det visserligen så, att en del förmena, att de störa
tjufvarna låter man gå, och de små låter man hänga, men om vi
se närmare på denna sak, så komma vi till den slutsatsen, att
stöld icke är en företeelse, som endast finnes hos underklassen,
hvilken är mest behöfvande, utan äfven inom andra klasser i
kanske icke så ringa grad och till och med inom själfva öfver-
klassen. Det kan ju hända, att brottet icke alla gånger kan
rubriceras som stöld, utan det går ofta under rubriken bedrägeri,
men om man räknar samman de summor, som på detta sätt genom
bedrägeri förfaras, tror jag, att man kommer till det resultatet, att
de stöldsummor, som tagas i den klass, som benämnes öfverklassen,
bli betydligt större än de, som tagas af dem, som tillhöra den
verkliga underklassen. Jag har ansett, att man borde inlägga
någon gensaga emot detta påstående, hvilket — det är jag säker
på — icke uttalades nu för första gången, men gjordes alldeles
särskildt kraftigt af herr Thyrén i dag.
Vidare ber jag att få säga om herr Thyréns stora anförande,
att det på mig verkade som en juridisk tentamen, där det gällde
för herr Thyrén att klarlägga sina grundåskådningar rörande den
stora strafflagstiftningsreform, som är förestående här i landet och
Torsdagen den 18 maj.
75 Sr 52.
som, såsom vi alla veta, herr Thyrén har i uppdrag att utarbeta Om
försteg till. Det föreföll mig, som om herr Thyrén velat prepa- ™ia™
rera hjärnorna så, att när han kommer med sitt förslag, som och
tvifvelsutan kommer att innehålla strafflagsbestämmelser, så om- strafflagen.
arbetade, att försök till brott också skall straffas, han skall vara (Ports.)
säker på, att åtminstone då kunna bärga sitt förslag klart i hamn.
Ja, det kan ju hända, att det kan ligga värde i att gorå ett för¬
sök nu, men nog förefaller det mig, att det hade varit mera väl¬
betänkt af herr Thyrén att låta oss diskutera och behandla åkarps-
lagen som sådan och icke draga in i diskussionen så stora frågor,
som herr Thyrén verkligen gjort.
Vi hörde af hans anförande, där han skildrade strafflagens
bestämmelser i liknande fall, att det råder fullständigt virrvarr i
detta hänseende. Det synes mig naturligt, att herr Thyrén skall
söka afhjälpa dessa missförhållanden, när han går till sitt arbete
i den omfattande strafflagsrevisionen, men det synes mig icke väl¬
betänkt att komma därmed i detta ögonblick, i samband med den
begärda rättelsen af den oefterrättliga åkarpslagen.
Beträffande innebörden af hans förslag äro vi de första att
erkänna, att det ligger en vinst i att genom borttagande af straff-
arbetsbestämmelserna i strafflagen häktningsrätten därmed väsent¬
ligen reduceras. Det är ju alldeles gifvet, att det är det farligaste
för en arbetare, som får sig ett åtal på halsen enligt åkarpslagen,
utan att han begått något straffvärdt, att han på grund af lagen
likväl, samtidigt med att han blir åtalad, blir inmanad i häkte
och kvarhålles där, medan rättegången pågår, eller tills domstolen
kunnat fria honom från häktningen. Men man är icke hjälpt med
den föreslagna ändringen, och vi märka alla klart och tydligt, att
med den förändring, som herr Thyrén sedan gör i åtalsrätten,
låter han denna åtalsrätt fortfarande hvila i allmänna åklagarens
hand, då det gäller så kallade åkarpsmål. Jag vet icke, om herr
Thyrén gjort riktigt klart för sig ändå, huruvida dessa åkarpsmål
skulle i detta fall falla under allmänna åklagarens åtalsrätt med
den formulering, han nu gifvit bestämmelsen, då han säger, att
om brottet medför fara för allmän ordning och säkerhet, då skall
det kunna åtalas af allmänna åklagaren.
Ja, mina herrar, om en strejkande arbetare tilltalar en strejk-
brytare och uppmanar honom att icke gå till arbetet på en plats,
där arbetet är nedlagdt, eller uppfordrar honom att upphöra där¬
med, om han börjat; kan detta rubriceras såsom något för den
allmänna säkerheten vådligt och skall under sådana omständig¬
heter åtalsrätten hvila hos allmänna åklagaren? Herr Thyrén kom
icke med någon förklaring öfver, hvar gränsen i detta fall komme
att gå, och jag tänker mig, att det blir för juristerna åter igen
att gnugga sina geniknölar ganska ordentligt, när de skola draga
upp denna gräns mellan när den allmänna säkerheten är i fara
Nr 52.
76
Torsdagen den 18 maj.
Om
ändrad lydelse
af 15 kap. 22
och 2Jf §§
strafflagen.
(Forts.)
och när den icke är i fara och bestämma, hvar åtalsrätten i så
fall skall ligga.
Nu är emellertid förhållandet det, att af den diskussion, som
här i dag förts, och som varit utomordentligt intressant, det må
jag för min del erkänna, har det, när man ser saken ur straff¬
rättslig synpunkt, framgått klart och tydligt, att striden stått
mellan herr Thyrén och de liberala reservanterna, som fört fram
sina nya synpunkter på saken. Men den linje, som vi social¬
demokrater stå på, är ganska ren och klar fortfarande, och jag
tillåter mig säga, att jag känner mig verkligen ganska lugn och trygg,
att vi åtminstone ur diskussionen ha afgått med seger. Det är ingen,
mina herrar, som kunnat bestrida åkarpslagens alla vådor och
vedervärdigheter, ingen, som kunnat säga annat, än att det ligger
rättvisa i det yrkande, som går ut på, att det åstadkommes en
förändring i detta hänseende eller rättelse i den oefterrättliga
åkarpslagen. Ingen har kunnat framlägga ett förslag till förändring
af strafflagen, hvilket varit tillfredsställande, och som skulle kunna
godkännas, och sålunda synes det mig, att endast vi stå på den
säkra ståndpunkten, vi, som yrkat på att lagen skall återföras till
sin förutvarande lydelse, och det är därför som jag fortfarande med
så mycket större fog anser mig kunna vidhålla det yrkande, jag
gjort, och till hvilket jag hoppas, att Andra kammaren slutligen
skall ge sitt bifall.
Kan det icke ske i dag, är jag alldeles säker på, att den
grupp, jag tillhör, icke kommer att förtröttas. Vi komma att
fortsätta denna kamp, tills vi ändtligen lyckas få bort denna skam¬
fläck ur den svenska lagstiftningen.
Herr talmannen, som under den siste talarens anförande åter¬
kommit, lämnade ordet härefter till
Herr Thyrén som yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag
ber först att i förbigående få göra några anmärkningar gentemot
den siste ärade talarens anförande.
Då han i kanske väl mycket* synes det mig, högstämda orda¬
lag klandrade mig för hvad jag sagt angående stöld bland prole¬
tärförbrytarna, kan väl detta ändå knappast ha berott på någon
riktigt ursäktlig missuppfattning af mina ord. Jag har icke sagt
att »underklassen», som herr Lindqvist uttryckte sig, skulle vara
mera tjufaktig än öfverklassen, och jag har icke förnekat, att det
finnes stora tjufvar, som man icke hänger. Utan hvad jag utta¬
lat, har helt enkelt vant det allmänt erkända, obestridliga fak¬
tum, att t jufnadsbrott, liksom flera andra brott, t. ex. misshandelsbrott,
faktiskt förekomma i mycket större utsträckning, eller åtminstone
komma långt oftare till åtal och bestraffning i proletärklassen än
bland de förmögnare. Och hvarför det? Är det därför, att un¬
derklassen af naturen är mera tjufaktig? Hvem har någonsin
Torsdagen den 18 maj.
77 Nr 52.
påstått det? Icke har jag gjort det, och icke heller har jag fällt Om
några antydningar i den vägen. Utan det är själfklart, att dylika
brott oftare förekomma i denna klass, därför att personer, tillhö- °'0CÄ
rande densamma, äro utsatta för mycket starkare frestelser, ofta strafflagen.
befinna sig i nöd, o s. v.; detta gör det naturligt, att stölden bland (Forts.)
dem har långt större frekvens, och att den har större frekvens,
ju längre ned man kommer. Det vet herr Lindqvist lika väl Som
jag. Därom behöfver icke disputeras. Den reflexion, jag härtill
anknöt, var, att denna skillnad i stöldfrekvensen, i det straff här¬
för måste i 99 fall på 100 träffa personer bland underklassen icke
berättigar oss att tala om klasslag. Och det måtte väl om något
vara lätt att inse.
Vidare klandrade herr Lindqvist mig, för att jag i diskussio¬
nen dragit in så stora frågor, som jag gjort, exempelvis den om
försökets allmänna ställning i svensk straffrätt. Ja, det borde
herr Lindqvist vara den siste att klandra mig för, ty herr Lind¬
qvist har själf såsom motionär börjat att draga in dessa frågor
här, såsom vi kunna se på sidan 4 i utlåtandet, där det just
framställes dessa allmänna reflexioner öfver försökets kriminalisering.
Jag har icke gjort annat, än att jag upptagit precis herrar¬
nas egna uttalanden till granskning, och jag vågar påstå, att jag
icke utvidgat dem en enda tum utöfver hvad herrarna i själfva
motionens motivering ha gjort. Ja, det är sant, att det icke fin¬
nes något härom i herr Lindqvists reservation, men det finnes,
som sagdt, i motionens motivering, och det är ju nödvändigt att
taga hänsyn äfven till den. Och jag måste så mycket mer göra
det, som äfven den socialdemokratiska pressen just har anbragt
denna vida synpunkt på saken.
Vidare talade herr Lindqvist om åtalet och de svårigheter,
som därvidlag förefinnas. Jag kan härvidlag icke annat än på det
bestämdaste instämma i hvad som anfördes af herr Widén. Her¬
rarna måste ju redan ha klart för sig, att det finnes tre möjlig¬
heter beträffande åtalet. Den ena är att göra det hela allmänt.
Det ville jag förut, men det ville icke herrarna. Det är den
moderna vägen, men detta synes icke kunna vinna någon anklang
i Första kammaren och icke heller vare sig hos socialdemokrater
eller liberaler.
Den andra vägen är att gorå det hela enskildt. Det veta
herrarna lika väl som jag, att det går aldrig Första kammaren
in på, så att jag behöfver icke inlåta mig på de verkliga skäl,
som finnas emot det. Jag anser nämligen äfven för min del detta
icke riktigt, men skälen behöfver jag ju icke anföra, då, som sagdt,
det i alla händelser aldrig skulle gå igenom i Första kammaren.
Ännu en möjlighet finnes, och det är att göra en delning.
Det förekommer i en modern gällande lag, en utmärkt lag för
öfrigt, nämligen den norska, på det sätt, som jag talat om. Att
detta möter en viss svårighet vid genomförandet, är fullkomligt
Nr 52. 78
Torsdagen den 18 maj.
Om sant, men hvilket straffrättsligt begrepp tro herrarna icke blir
ändrad, lydelse svårt i det praktiska genomförandet. Så snart en delning sker,
0^och 2%P§§S är det alltid svårt att draga gränslinjen, men här finnes ingen
strafflagen, annan möjlighet än att draga en sådan linje, om man icke vill
(Forts.) gorå åtalet antingen blott enskildt (egentligen: »privatoffentligt»)
eller blott allmänt.
Då herr Lindqvist till slut betonade, att endast socialdemo¬
kraterna stode på eu säker grund, därför att de icke inläte sig på
juridiska tvister om osäkra begrepp, vill jag erinra herr Lindqvist
om, att herr Olsson i Broberg med precis samma skäl sade det¬
samma. Han sade: »Endast vi stå på en säker grund». Det
är klart, att de, som hålla på den nuvarande lagen, högern, eller
de, som hålla på den förutvarande lagen, socialdemokraterna, båda
stå på en säker grund, så till vida som de icke behöfva inlåta
sig på nya begreppsbestämningar. Men man kan icke anse, att
den ena står juridiskt och formellt säkrare än den andra. Hvad
som skiljer herrarna kan vara den rättfärdighetssynpunkt, man
kan anlägga; det är en annan sak. Den juridisk-tekniska grun¬
den är lika säker i båda fallen, i det att herrarna på båda sidor¬
na röra sig med kända och bestämda begrepp, om det nu var
det herr Lindqvist menade.
Nu skall jag icke längre uppehålla mig vid herr Lindqvists
yttrande. Men det är mig nödvändigt att ännu eu gång taga i
betraktande den liberala reservationens formulering, ty först herr
Pettersson i Södertelje och sedan herr Åkerman påstodo med den
allra största bestämdhet, åtminstone gjorde herr Åkerman det,
att samma anmärkning, jag framställt mot denna liberala reserva¬
tion, skulle, enligt herr Åkermans uppfattning, också drabba mig
själf och min motion. Trots herr Åkermans i detta fall rätt för¬
klarliga ovilja för en »juridisk disputation», nödgas jag i alla fall
att något disputationsvis upptaga hans yttrande. Det första jag
sade mot den liberala reservationen var, att den realpolitiskt sedt
hade mycken liten sannolikhet för sig att gå igenom, i Första
kammaren särskildt. Som herrarna veta, finnes i Första kam¬
maren anklang för det förslag, som jag först förordade och sedan
herr Widén instämt i, nämligen den medellinje jag framställt;
men det finns icke någon utsikt för den liberala reservationen att
vinna gehör; jag tror, att herrarna skola få vänta ganska länge,
innan Första kammarens majoritet skall ansluta sig till den, äfven
om den förbättras i formen. Den liberala reservationen betyder
ju, såsom herr Widén sade, i själfva verket upphäfvandet af åkarps-
lagen plus någon skärpning af straffet i den nuvarande 14 kapit¬
let 13 § och 15 kapitlet 23 § strafflagen.
Min andra anmärkning angående reservationen var, att den
fäst sig uteslutande vid frågan: hvarmed sker tvånget, och icke
vid frågan: hvartill sker tvånget. Jag tog som exempel det sär¬
skilda fallet, att jag genom missbruk af min auktoritet och på
Torsdagen den 18 maj. (9
ett rättsstridigt sätt, t. ex. genom kontraktsvidrigt handlingssätt
eller hot om dylikt, försökte tvinga en mig underordnadnad per¬
son till ett brott eller en osedlig handling. Och jag sade: finna
herrarne det resonligt, att detta skall blifva fullständigt straff-
fritt enligt herrarnas ståndpunkt, under det att det allra obetyd¬
ligaste hot om brott, äfven om det åsyftar att framtvinga en
rättsenlig handling, äfven om det åsyftar att den hotade skall
låta bli en dålig handling, t. ex. låta bli att gå på krog och börja
lefva ordentligt etc., blir sträf f-&artf enligt herrarnas ståndpunkt.
Nu påstå herrarna, åtminstone herr Åkerman, att det blir
samma resultat med min motion. Då ber jag få fråga: Hur läsa
herrarna min motion, och hvilken positiv grund ha herrarna för
sitt påstående, att det blir samma resultat med min motion? Det
måtte väl vara solklar^, att enligt min motion båda dessa fall
blifva straffbara och det enligt samma straffskala. Det måtte
väl finnas i kammaren så många jurister, att denna sak torde
låta sig fullständigt utredas.
Min tredje anmärkning mot herrarna gällde upptagande af
ordet vald i beskrifningen på försök. Jag säde, att, om man bort¬
ser från strafflagen 14:13, som rör mindre misshandel, i våldet
ligger redan ett fullbordadt brott enligt just 15:22, exempelvis om
man håller en människa om lifvet och hindrar honom att röra
sig. Gör man nu detta för att tvinga honom till något ytterligare,
t. ex. att tala om någonting, skulle det enligt herrarna rubriceras
som försök. I stället för att den anmärkningen, såsom här på¬
ståtts, skulle drabba äfven mig, så är det uppenbart, att den
drabbar herrarna alldeles ensamma.
Den fjärde anmärkningen var den enda, som herr Pettersson
gick närmare in på. Jag anmärkte, att herrarnes formulering om
försök till tvång genom hot enligt 23 §, alltså hot om brottslig
gärning, leder därtill, att därest i försökshandlingen ligger ett
fullbordadt brott, exempelvis en fullbordad ärekränkning, enligt
16:11 strafflagen, kommer försökshandlingen enligt herrarnes för¬
slag under bestämmelsen för fullbordad ärekränkning, hvari stad¬
gas högst 200 kronors böter, under det att det icke utförda hotet
om dylik ärekränkning, under i öfrigt alldeles lika omständigheter,
kan drabbas af ända upp till 2 års fängelse. Vilja herrarna på¬
stå, att det skulle gå på samma sätt enligt min motion, så vill
jag åter fråga, hur i all världen herrarna kunna läsa min motion
på det sättet. Det måtte återigen vara solklar!, att enligt min
motion hvar och en, som gör ett försök att genom våld eller hot,
vare sig det stannar vid ett hot om en brottslig eller om en icke
brottslig handling, eller hotet verkställes i syfte att tvinga (t. ex.
genom den fullbordade ärekränkningen, som så ofta sker), i hvit¬
het fall som helst är det solklart, att denne person blir. straffbar
för tvångsförsök, om han ej faller under någon strängare bestäm¬
melse ; samt att den formulering, som jag framlagt, är precis den-
>'r 52.
Om
ändrad lydelse
af 15 kap. SS
och SJf §§
strafflagen.
(Förta.)
Nr 52. 80
Torsdagen den 18 maj.
Om samma, som finnes i alla strafflagar utom vår. Den har rakt icke
^enna tekniska orimlighet i sig, som herrarnas ståndpunkt har,
a oCh 2%P§§ ty det är en orimlighet, att i de olika fall, som jag nyss jämförde,
strafflagen, straffet för försöksbrottet kan komma att uppgå ena gången till
(Forts.) två års fängelse, andra gången, i det svårare fallet, till högst 200
kronors böter.
Hvad beträffar den bristande hjälpsamhet, jag enligt herr
Åkerman skulle visat gentemot mina kamrater, vill jag säga,
att det kan väl icke vara ett allvarligt missförstånd, som ledt
honom vid afgifvandet af detta omdöme. Hvad det beträffar att
hjälpas åt för att finna sanningen, svettas jag ju ganska ordent¬
ligt för att, om möjligt, hjälpa framför allt just herrar reservan¬
ter att inse densamma. Det var för öfrigt från min sida i det
sammanhanget blott fråga om, huru herrar reservanters mer eller
mindre riktiga tanke skulle uttryckas, huru reservationen skulle
varit skrifven för att vara formulerad på korrekt sätt. Men det
kunna herrarna, säger herr Åkerman, reda sig utmärkt förutan
min hjälp. Mycket möjligt; det vill jag visst inte bestrida; jag
påstår endast, att herrarnas hittills framlagda resultat icke är
utmärkt eller ens passabelt.
Vidare anförde
Herr Petrén: Herr talman, mina herrar! Jag har icke haft
plats i lagutskottet, när detta ärende där behandlades; och jag
hade icke heller tänkt att taga del i denna debatt, men jag vill ändock
nu yttra ett par ord, innan densamma afslutas. Jag gör det icke
i syfte att söka påverka någon annan, utan endast för att för egen
del få till protokollet i korthet antecknadt min mening i den förelig¬
gande frågan.
Det är nu tredje gången jag här i kammaren lyssnat till en debatt
om åkarpslagen; och jag får säga, att min ståndpunkt i frågan är
i stort sedt densamma nu som då jag kom till Riksdagen. Jag var
då och är ännu i dag lifligt öfvertygad om, att denna lag icke är bra,
som den är. Den har i sin nuvarande affattning, på sätt herr Thyrén
i sin motion angifvit, i vissa hänseenden varit till ett verkligt ondt
under de år, den gällt. Jag tror för min del, att det hade varit till
båtnad, ifall den så kallade arbetsaftalskommittén bland sina upp¬
drag också fått att tillse, huru man bäst skulle kunna ändra ifråga¬
varande straffbestämmelser efter en ingående pröfning, huru de
verka å arbetaresidan och arbetsgifvaresidan. Jag tror också, att
erfarenheten mången gång visat, exempelvis i de fall, som beröras
i justitieombudsmannens berättelse till innevarande års Riksdag,
hvilka beklagliga ingrepp i personers frihet den vid en oriktig till-
lämpning kan medföra för arbetare.
Jag har vid föregående tillfälle, då denna fråga varit före, genom
instämmande visat, att jag genom en skrifvelse till Kungl. Maj:t
Torsdagen den 18 ma].
81 Nr 52.
önskade att få ändringar i lagen till stånd. Nu vill jag i likhet med Om
alla föregående talare gifva herr Thyrén rätt i de två uttalanden, ändrad lydelse
som han gjort i sin motion därom, att det gifvetvis är oriktigt °'ocf ^
stadga lika straff för försök som för det fullbordade brottet och strafflagen.
att det är oegentligt att i fråga om de tvångsförfaranden, som om- (Forts.)
handlas i paragrafen, bestraffa försöket endast å det starkt begrän¬
sade område, som nu är fallet. Jag har emellertid i två andra punkter
vissa betänkligheter gentemot det förslag, som af herr Thyrén i mo¬
tionen formulerats.
Den ena gäller den fråga, som här utförligt berörts af herr
Åkerman. Jag menar obestämdheten i begreppet »hot». Jag kan
nämligen icke värja mig för den uppfattningen, att det hade varit
lyckligt, om detta begrepp kunnat i lagtexten på något sätt begränsas
till sin omfattning. Jag tror, att lika väl som man kan säga, att
en hufvudanledning till behofvet af en lagändring ligger i den häkt,-
ningsmöjlighet, som det nuvarande straffet för försök medgifver,
lika säkert är, att en annan hufvudanledning till behofvet af en
lagändring ligger i obestämdheten uti bepreppet hot. Erfaren¬
heten har nämligen visat, att åklagarmyndigheten många gånger
vid arbetskonflikter fattat detta begrepp så, att äfven hot om mo¬
raliskt fördömliga, men icke rättsstridiga gärningar föranledt åklagare
att ingripa; och detta har enligt mitt förmenande varit anledningen
till mycket af den misstämning inom arbetarkretsar, som denna
lag fört med sig. Nu är min uppfattning den, att, när man skall
begränsa begreppet hot, man kan gå till väga på mer än ett sätt.
En utväg är den, som vissa af reservanterna följt, då de tala om
»hot som i 23 § omförmäles», d. v. s. hot med brottslig gärning. En
annan väg, som jag närmast skulle vilja följa, är, att man begränsar
hotet att gälla »rättsstridig» gärning. Det ligger gifvetvis en viss
skillnad i dessa formuleringar. Man kan ju hota med åtgärder, som
väl icke äro med straff belagda, men ändock icke lagenliga eller med
andra ord rättsstridiga. Jag vill icke här under denna sena timme
närmare utveckla detta ämne ur juridisk synpunkt, utan har endast
velat hafva sagdt, att enligt min uppfattning detta törhända hade
varit den lämpligaste vägen man kunnat gå vid en ändring af försöks-
momentet. Det är visserligen sant, och jag ger herr Thyrén fullt
rätt härutinnan, att om man på sådant sätt begränsar begreppet
hot, skulle momentet icke komma att omfatta exempelvis flertalet
utpressningsförsök. Detta är riktigt. Men de ändringar, som i
praktiken mest af behofvet påkallas, afse väl ändock att just be¬
gränsa tillämpningsområdet för ifrågavarande moment i fråga om
begreppet hot.
Detta är den ena punkten, i fråga om hvilken jag har mina
betänkligheter beträffande motionärens förslag; och jag vill i denna
del särskildt framhålla, att de tre reservanterna på den liberala sidan
i sina särskilda motiveringar dragit linjerna just efter begreppen
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 52. ' 6
Nr 52. 82
Torsdagen den 18 maj.
Om rättsenliga och rättsstridiga, men icke efter begreppen brottsliga
andrad lydd^ jcpe brottsliga gärningar.
a och slP§§ Hen andra punkten i motionärens förslag, som jag icke är fullt
strafflagen, till freds med, gäller åtalsrätten. Jag kan icke neka till, att jag
(Forts.) härutinnan står på en annan ståndpunkt än herr Thyrén. Det är
för mig så, att en utvidgning af åtalsrätten i samband med den
ifrågasatta utvidgningen af straffområdet i andra momentet skulle
kunna, såsom någon af reservanterna säger, på ett ganska stötande
sätt ingripa i de privata förhållandena. Jag har för min del den
uppfattningen, i motsats till förut nämnda reservanter, att åtals¬
rätten i fråga om dessa brott bör regleras ungefärligen efter de linjer
som herr Widén antydt. Jag tror nämligen, att nödig hänsyn till
samhällsintresset kräfver, att allmän åtalsrätt bör föreligga, då
allmän säkerhet och ordning sättes i fara, men jag är dock icke öfver-
tygad om, att den nu föreslagna formuleringen är den lyckligaste,
då den säkerligen just i fråga om så kalladt åkarpsmål skulle i tillämp¬
ningen komma att föra med sig afsevärda svårigheter. Men det är
å andra sidan tvifvelsutan svårt att härutinnan gifva en fullt lämplig
formulering.
Jag är, såsom torde framgå af det nu sagda, icke fullt till freds
med något af det, som här föreslagits i formuleringsväg; och jag vill
fördenskull icke framställa något yrkande.
Jag vill till sist blott säga, att den punkt, på hvilken denna
fråga, då den härnäst kommer igen, efter min mening behöfver ytter¬
ligare ventilering, är, huru dessa straffbestämmelser verka å de båda
olika parterna i arbetsförhållandena. Det synes mig vara just
på den punkten, som en mera ingående pröfning än som hittills skett
är högeligen önsklig.
Herr talman, jag har, som sagdt, intet yrkande att framställa.
Herr Thyrén: Blott ett par ord med anledning af den siste
ärade talarens yttrande.
Jag kan gifva den ärade talaren rätt i, att det vore önskvärdt,
om hotet kunde begränsas begreppsmässigt, och jag har själf fram¬
hållit önskvärdheten däraf i kväll. Men frågan om hotets begräns¬
ning torde för det första vara mycket svårlöstare, än den kan före¬
falla, och för det andra rör den icke endast hvad vi nu tala om, utan
den rör lika mycket det fullbordade brottet enligt strafflagen 15: 22
i dess gamla lydelse. Många oklara och svåra frågor knyta sig till
hotet, och vill herr Petrén nu säga, att här kräfves ett försök till
reform eller en undersökning om möjligt, så må det vara sant, men
det är en vidsträcktare fråga än den nu föreliggande. Och jag tror
icke, att i denna fråga om åkarpslagens vara eller icke vara bör in¬
dragas den vidlyftiga undersökningen, huru stadgandet om det
fullbordade tvångsbrottet bör omarbetas eller icke. Det fanns
före åkarpslagen. Det behöfde en omarbetning förut och det be¬
höfver en sådan ännu. Hvad vi nu behöfva, är en omformulering
Torsdagen den 18 maj.
83 Nr 52.
af åkarpslagen så att den icke blir förargelseväckande. Jag Om
kan därvid icke finna någon annan synpunkt riktigare än den, som
här framförts af herr Widén. Det är den rent praktiska frågan: och SJh §§
skall kammaren göra ett uttalande, som riktas mot åkarpslagen i strafflagen.
dess nuvarande form, eller låta bero vid hvad som finnes? Jag (Forts.)
anser, att vi icke böra låta bero vid hvad som finnes. Kammaren
bör uttala sig positivt och bör icke uppskjuta detta till längre fram
— af många skäl, som herrarne litet hvar känna; den bör just nu
göra ett sådant uttalande. Hade jag trott, att det icke ledde till
trakasserier i framtiden, ifall man följde densocialdemokratiskalinjen,
skulle jag icke hysa några betänkligheter att gå fram på den. Men
jag är absolut öfvertygad om, att den icke är möjlig att gå ilängden,
d. v. s. att försöket icke i längden kan hållas straffritt. Då är det
icke någon mening med att göra ett uttalande i den riktningen.
Hade det liberala förslaget varit så affattadt, att det varit tekniskt
möjligt, och hade det funnits någon, om än aldrig så liten, utsikt
för att förslaget skulle vinna gehör i Första kammaren, skulle jag
möjligen hafva kunnat gå med på det. Jag skulle kunna gå med
på hvad som helst, som utan positiva olägenheter uttryckte ett
ogillande af den nuvarande bestämmelsen, och jag vill säga rent ut,
att om jag möjligen genom propositionernas uppställning tvunges
att i kväll optera mellan den socialdemokratiska vägen och den
liberala, så skulle jag icke med godt samvete kunna välja annat
än den socialdemokratiska, ty det liberala förslaget är till formen
absolut omöjligt, hvilket man icke kan säga om det socialdemokra¬
tiska. Man kan hysa stora betänkligheter äfven mot detta, men
några formella invändningar mot dess affattning kan man icke fram¬
ställa. Det innebär blott ett återgående till lagen sådan den förut
var.
För mig är frågan denna: skola vi göra någonting eller skola vi
icke göra någonting. Jag säger: vi skola göra någonting. Eftersom
jag icke vill taga den socialdemokratiska och absolut icke den libe¬
rala linjen, så är, jag upprepar det ännu en gång, det enda man kan
göra i demonstrationsväg, som icke är orimligt och som man seder¬
mera ej blir nödsakad att kassera, att följa den linje jag föreslagit,
låt vara att man i framtiden skulle kunna finna en lämpligare for¬
mulering i stället för »allmän säkerhet eller ordning», men detta
betyder icke så mycket. — Tro någonsin herrarne, att man kan
finna ut en lösning, som innehåller den absoluta sanningen, som
aldrig skulle kunna tänkas förbättrad. Hurudan än en framtida
formulering blir, så vinnes icke så litet nu genom ett positivt ut¬
talande, som är fritt från påtagliga felaktigheter. Jag vidhåller
sålunda, herr talman, mitt yrkande.
Herr Petrén: Jag ber endast att få säga, att jag såsom med¬
lem af reglementeringskommittén haft anledning att något reflektera
öfver omfattningen af begreppet hot i första momentet af 15 kapitlet
Nr 52. 84
Torsdagen den 18 maj.
Om 22 § strafflagen. Det föreföll mig därvid, som om det kunde ifråga-
*af^6*ka^8sattas i ett allmänt stadgande begränsa begreppet hot till att
och 24 §§ afse allenast rättsstridiga gärningar och att därtill foga särskilda
strafflagen, bestämmelser för därutöfver straffvärdt hot i tvångssyfte, särskilt
(Forts.) hvad angår utpressningsförsök.
På grund af hvad professor Thyrén nyss anmärkte ber jag att
få säga, att det dock synes mig kunna ifrågasättas, att man nu såsom
ett provisorium, i afbidan på den kommande sträfflagsrevisionen,
begränsade det andra momentets straffområde, i hvad detta handlar
om försök till tvång genom hot. Jag menar nämligen, att det
mycket väl kan försvaras, att, äfven om begreppet hot står kvar
såsom obegränsadt i första momentet, där det gäller fullbordadt
brott, det tills vidare på förut antydt sätt kringskäres, där det gäller
enbart försök.
Jag har, som jag förut nämnde, den uppfattningen, att de i
denna fråga nu föreliggande formuleringarna tarfva ytterligare öfver¬
vägande, tills frågan härnäst återkommer. Jag kommer emellertid
att vid den stundande voteringen ansluta mig till den mening, som
ligger närmast den, jag här förut uttalat.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
talmannen propositioner på: l:o) bifall till utskottets hemställan,
2:o) bifall till den af herr Lindqvist afgifna reservationen, 3:o)
bifall till herr Söderberghs m. fl. reservation samt 4:o) bifall till
det af herr Thyrén under öfverläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den under l:o) upptagna propositionen
hafva flertalets röster för sig. Votering begärdes emellertid, hvar¬
för herr talmannen för bestämmande af kontrapropositionen fram¬
ställde propositioner å de återstående yrkandena, därvid herr tal¬
mannen förklarade sig anse det under 4:o) upptagna yrkandet
vara med öfvervägande ja godkändt. Men som ånyo votering
begärdes, blef, sedan till kontraproposition i denna-votering an¬
tagits yrkandet om bifall till herr Lindqvists reservation, nu upp¬
satt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
lagutskottets utlåtande nr 49 antager det af herr Thyrén under
öfverläggningen framställda yrkandet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämqda
votering antagit yrkandet om bifall till den af herr Lindqvist af¬
gifna reservationen.
Torsdagen den 18 maj.
85 Nr 52.
Den omröstning, som anställdes enligt denna voteringspropo¬
sition, utföll med 101 ja mot 89 nej, hvadan propositionen i huf-
vudvoteringen erhöll följande af kammaren godkända lydelse:
Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 49, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit det af herr Thyrén under öfverläggningen fram¬
ställda yrkandet.
Hufvudvoteringen utvisade 51 ja men 78 nej; och hade kam¬
maren alltså med afslag å utskottets hemställan bifallit det af herr
Thyrén under öfverläggningen framställda yrkandet.
Härefter yttrade
Herr Lindqvist: Herr talman! Jag ber att få till proto¬
kollet angifva att jag icke deltagit i den slutliga omröstningen i
denna fråga. Anledningen därtill är den, att min röst icke kunde
lämnas för utskottets yrkande om afslag på den af oss framställda
motionen, och att den heller icke kunde lämnas för det af herr
Thyrén framlagda förslaget, då åkarpslagen därmed ej borttages
och då det, såsom i diskussionen redan är framhållet, måste anses
icke vara välbetänkt, att Andra kammaren nu gör ett princip¬
uttalande i en straffrättsfråga af den utomordentligt omfattande
art, som ligger inrymd i det af herr Thyrén framställda förslaget.
Med herr Lindqvist instämde herrar Branting, Wavrinsky, Has-
selquist, Johansson i Stockholm, Rissén, Persson i Stockholm, friherre
Palmstierna, Winberg, Lindley, Tengdahl, Wallin, Kropp, Svensson i
Nyköping, Borg, Lindberg, Christiernson, Rydén, Persson i Malmö,
Nilsson i Malmö, Linders, Thorsson, Waldén, Kristensson, Strömberg,
Leksell, Forssell, Berg i Munkfors, Rundgren, Larsson i Västerås,
Wilson, Karlsson i Fjäl, Carlsson i Malmberget och Eriksson i
Grängesberg.
§ 10.
Föredrogos hvart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 96, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
om
ändrad- lydelse
af 15 kap. 22
och 24 §§
strafflagen.
(Forts.)
Nr 52. 86 Torsdagen den 18 maj.
låtande af en lägenhet från förra majorsbostället Roxtorp nr 1 i
Östergötlands län;
nr 97, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande af tre till förra fanjunkarbostället Öfra Ryr nr 1 i Göte¬
borgs och Bohus län hörande lägenheter;
nr 98, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande af vissa områden från förra kompanichefsbostället Klefva
nr 1 med Klefmyr eller Hertseröd nr 1 i Göteborgs och Bohus län;
nr 99, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande af tre lägenheter från förra fanjunkarebostället Tostarp nr
1 i Kristianstads län;
nr 100, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af den under Starby kungsladugård i Östergötlands
län hörande utjorden Djurängen nr 1 eller Herrängen;
nr 101, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ägoutbyte mellan Kungl. Maj:t och kronan samt Stockholm—
Rimbo järnvägsaktiebolag; och
nr 102, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af vissa områden från förra öfverstelöjtnantsbostället
Kungs Norrby kungsgård i Östergötlands län.
Kammaren biföll hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 11.
Efter föredragning af jordbruksutskottets utlåtande, nr 103,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition af
förra majorsbostället Hammar nr 1 i Värmlands län jämte en i
ämnet väckt motion yttrade
Herr Berg i Munkfors: Herr talman! Blott några få ord.
Jag har naturligtvis icke något annat yrkande att göra än på
bifall till utskottets hemställan, då den motion jag väckt i sam¬
band med propositionen tillstyrkts. Men det är dock en punkt
eller rättare en afdelning i utskottets betänkande, som gör, att
jag vill ytterligare pointera innehållet i densamma. Utskottet
säger så här:
»Med afseende å hvad utskottet nästlidne år anfört i ämnet
har utskottet gifvetvis icke något att erinra emot egendomens i
fråga uppdelande i smålotter, utan förefaller det utskottet — i
synnerhet som departementschefen till statsrådsprotokollet uttalat,
’att efterfrågan på egnahem lärer i nämnda trakt vara synnerligen
stor’ — fast mer anmärkningsvärdt, att ej en längre gående upp¬
delning af egendomen föreslagits än som skett. Detta gäller sär-
skildt den med litt. A betecknade lotten eller hufvudgården, hvil-
Torsdagen den 18 maj.
87 Nr 52.
ken ensam omfattar den betydliga arealen af 162,17 har, däraf
94,954 har inägor och 67,236 har skog. Då egendomens på denna
lott belägna byggnader äro, enligt hvad upplyst blifvit, så godt
som oanvändbara, torde det i betraktande af det förefintliga be-
hofvet af jord för egnahem med skäl kunna befaras, att lotten
blifver inköpt i spekulationssyfte, i hvilket fall ändamålet med
egendomens försäljning blefve i afsevärd mån förfeladt. Det synes
utskottet därför synnerligen önskligt, att kronan själf föranstaltar
om lottens fördelning i lämpliga mindre områden, därvid det af
motionären framställda önskemålet torde kunna blifva behörigen
beaktadt.»
Såsom herrarna möjligen kunna påminna sig och såsom också
framgår af utskottets betänkande, hade jag förra året en motion
om nu ifrågavarande egendoms uppdelning till egnahem, och af
denna motion framgick, att just den synpunkten här varit den
hufvudsakliga, att man skulle söka fördela egendomen i flera små
lotter för att upplåtas såsom egnahem till traktens befolkning.
Detta har nu äfven delvis iakttagits i den kungl. propositionen,
men, såsom utskottet äfven anmärkt, är det en stor del af egen¬
domen som skall bibehållas såsom ett helt, hvilken, om den upp¬
delades i mindre lotter, dock kunde blifva till fördel för ortens
befolkning, då det nämligen där är många, som behöfva mindre
lotter. Om nu en stor del af egendomen säljes såsom en hel lott,
skulle, såsom både jag, i min motion förlidet år, och den, som
förut väckt motion i frågan, befarat, kunna inträffa, att denna del
köptes i spekulationssyfte för att sedan uppdelas och att den nye
ägaren därvid komme att ockra på de mindre i samhället. Innan
klubban faller, ber jag därför att vördsamt få hemställa till chefen
för jordbruksdepartementet, att såvidt möjligt sådana anordningar
måtte vidtagas vid försäljningen af denna egendom, att äfven den
nu omnämnda hufvuddelen styckas i mindre lotter. Detta skulle
enligt mitt förmenande vara till stor fördel för det hela, och på
det sättet skulle man kunna gå till mötes de önskningar, som
såväl utskottet här poängterat, som äfven, såsom jag förut sagt,
jag och en föregående motionär framhållit beträffande denna egen¬
dom.
_ Med hvad jag nu sagt ber jag att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts proposition och utskottets här gjorda hemställan om bifall
till densamma.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 12.
Vidare föredrogos hvart för sig och godkändes jordbruksutskot¬
tets utlåtanden:
Nr 52. 88
Torsdagen den 18 maj.
nr 104, i anledning af återremiss å jordbruksutskottets utlå¬
tande, nr 23, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af vissa områden från förra öfverstebostället Kastelle-
gården nr 1 med underlydande i Göteborgs och Bohus län, jämte
en i ämnet väckt motion,
nr 105, i anledning af väckt motion om rätt för ägare till
kronolotshemman att verkställa afsöndring från hemmanet, och
nr 106, i anledning af dels väckta motioner i fråga om norr-
landsfiskarenas fiske- och bostadsrätt, dels väckt motion om främ¬
jande af skärgårdsbefolkningens egnahemsrörelse.
§ 13.
Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtande, nr 103, i anledning af Kungl. Maj:ts
i punkten 7 under sjätte hufvudtiteln af statsverkspropositionen
gjorda framställning angående omorganisation och lönereglering
för medicinalstyrelsen jämte i ämnet väckta motioner;
sammansatta stats- och bankoutskottets nr 2 memorial nr 3,
i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om utgiftsstat
för postsparbanken m. m.;
lagutskottets utlåtanden och memorial:
nr 51, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående dels aflösning af torpares, bolagsarrendatorers och
deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner, dels aflösning af
lägenhetsinnehafvares besittningar på enskilda domäner, dels ock ex¬
propriation i vissa fall af mark för bildande af nya jordbruk m. m.,
nr 52, i anledning af väckt motion om tillägg till förordnin¬
gen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd, och
nr 53, i anledning af dels återremiss af vissa delar af lag¬
utskottets utlåtande nr 46, i anledning af Kungl. Maj:ts proposi¬
tion med förslag till lag om ideella föreningar, lag om ekonomiska
föreningar samt lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 4 maj
1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att för¬
värfva fast egendom jämte i anledning Häraf väckta motioner,
dels ock kamrarnas skiljaktiga beslut i ämnet; samt
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10,
med anledning af herr Lundins motion, nr 80, i anledning af be¬
slutad utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge
och Järna järnvägsstationer.
§ 14.
Justerades protokollsutdrag.
torsdagen den 18 maj. gg
§ 15.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Kvarn tellus
under den 20 maj.
Häruppå åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,43 på natten.
In fidem
Per Cronvall.
Nr 52.
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 52.
7