RIKSDAGENS PROTOKOLL
1911. Andra kammaren. Er 50.
Onsdagen den 17 maj, f. m.
Kl. 11 f. m.
§ 1-
Justerades protokollet för den 11 innevarande maj.
§ 2.
Till afgörande förelåg- först bevillningsutskottets betänkande, Ang. en han-
m- 29, angående en mellan Sverige och Tyska riket afslutad han- delstraktat
dels- och sjöfartstraktat m. m. med tyska
' ^ riket.
Under åberopande af två särskilda statsrådsprotokoll öfver
utrikes-, justitie-, civil-, finans- och jordbruksfonden för den 28
april och den 3 maj 1911 samt med öfverlämnande af en den 2
maj 1911 mellan Sverige och Tyska riket afslutad handels- och
sjöfartstraktat med tillhörande tariffer samt slutprotokoll, hvilka
•samtliga ^ aktstycken bildade ett oskiljaktigt helt, i hvars bestäm¬
melser någon förändring icke kunde äga rum, hade Kung!. Maj:t
i proposition nr 224 äskat Riksdagens godkännande af de bestäm¬
melser i berörda traktat med tillhörande tariffer och slutprotokoll,
hvilka sådant kräfde.
Utskottet hemställde, att Riksdagen ville meddela det af Kungl.
Maj:t äskade godkännandet af de bestämmelser i föreliggande traktat
med tillhörande tariffer och slutprotokoll, hvilka sådant kräfde.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på be¬
gäran ordet till
Herr Svensson i Skyllberg, som anförde: Herr talman! För
min del betviflar jag ingalunda, att de herrar, som haft det grann¬
laga uppdraget att för Sveriges räkning förhandla med ombud för
det Tyska riket angående eu ny handelstraktat mellan Sverige och
Tyska riket, gått till detta ömtåliga och grannlaga uppdrag med
Andra kammarens protokoll 1911. Nr SO. 1
Kr 50.
Ang. en han¬
delstraktat
med, tyska
riket.
(Forts.)
2 Onsdagen den 17 maj, f. m.
stor samvetsgrannhet och sträfvan att åstadkomma för vart land de-
möjligt gynnsammaste villkor, och jag tror, att de lagt ned så
mycken energi, som man kunnat vänta af dem. Men jag vill icke
förneka, att det i stora kretsar tyckes råda stor misstämning öfver
att de icke lyckats ernå fördelaktigare villkor än dem, som före¬
ligga, och detta särskilt med hänsyn till den olika liandelsexport,.
som Sverige har till Tyskland och Tyskland till Sverige. Sverige
exporterar som bekant hufvudsakligen råvaror, som i stor utsträck¬
ning äro för Tyskland nödvändighetsvaror, under det att Sverige
för Tysklands förädlingsindustri erbjuder en synnerligt gynnsam
marknad. Under sådana omständigheter hade många industriidkare
och äfven jordbrukare hoppats, att man i åtskilliga fall skulle ernått
bättre villkor, än som synas bjudas oss. Särskildt från min stånd¬
punkt vill jag framhålla det ogynnsamma läge, hvari vår järnindustri
genom traktaten kommit: det synes, som om vi icke skulle ha er¬
hållit, hvad vi kunde anse oss ha skäl att fordra.
Som frågan emellertid nu ligger, har jag dock icke velat till¬
styrka afslag. Jag anser, att vi få taga, hvad man kunnat nå,
under förhoppning, att man en annan gång skall uppnå gynsammare
förhållanden.
Härefter yttrade:
Herr Rune: Herr talman! Het är med rätt blandade känslor,,
man mottagit detta betänkande. Man hade halt anledning, som^den
föregående talaren erinrade om, att hoppas, att traktaten i många
fall skulle ha varit gynnsammare än den blifvit, och särskildt är
det ju så, att det är" så få svenska industrier, om jag undantar
halffabrikatsindustrierna, som ha någon egentlig marknad på Tysk¬
land, hvarför man kunde tycka, att det borde ha varit lätt att
åstadkomma tillfredsställande resultat beträffande de få viktiga ex¬
portindustrier, som vi ha. Jag tänker i detta fall särskildt på sten¬
industrien. Som herrarna veta, ha vi här i landet en rätt stor
stenindustri, som skänker arbete åt tusentals arbetare och deras
familjer, och denna industri har under senare tid arbetat under
tryckta förhållanden. I min valkrets och i min stad är det en
mycket stor del af befolkningen, som försörjer sig på denna industri.
Het är därför, som jag velat fästa uppmärksamheten på, att traktaten
i afseende på denna tull icke blifvit så fördelaktig, som man kunnat
hoppas. Man hade tänkt sig, att denna industri, hvilken, ^som
nämndt, arbetar under tryckta förhållanden, borde kunnat ernå de
lättnader uti tullsatserna, som den så väl behöft. Men det är så
långt ifrån, att detta blifvit fallet, att denna industri i stället blifvit
i några afseenden utsatt för tullförhöjningar. Het är ju ganska
bittert, att så blifvit, och jag tar mig friheten att uttrycka mitt
djupa beklagande med hänsyn till de personer, som sysselsättas
inom denna industri, öfver att resultatet blifvit, sådant det blifvit-
Onsdagen den 17 maj, f. m. 3 Nr 50.
Det synes, som om de tyska underhandlare kade bort taga hänsyn Ang. en kan¬
tin dessa förhållanden och ställa sig tillmötesgående gentemot detta delstraktat
svenska kraf. med tyska
Den föregående talaren framhöll, att det intet annat vore att (Forts.)
gorå än att godkänna traktaten. Det är i allmänhet i sådana frågor
så, att den ekonomiskt svage får vika för den ekonomiskt starke.
Därför tilltror jag icke heller mig, herr talman, att yrka afslag på
betänkandet. Jag har endast velat uttala dessa betänkligheter och
gör i öfrigt, herr talman, icke något särskildt yrkande.
Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Helst hade jag önskat
att vid detta tillfälle kunna iakttaga fullständig tystnad. Men detta
förbjuder mig min öfvertygelse. För att nu vara synnerligen hof¬
sam, vill jag endast djupt beklaga, att ett privaträttsligt aftal mellan
svenska ^staten å ena sidaD och det stora norrländska malmfält-
bolaget å den andra genom denna handelstraktat kommer att erhålla
internationell karaktär. Det är endast detta beklagande lag vid
detta tillfälle vill uttala.
Jag har naturligtvis intet som helst yrkande att framställa.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Srvartz: Herr
talman! Med. anledning af de anföranden, som af de föregående
talarna här hållits, skall jag be att få säga några ord angående den
föreliggande handelstraktaten.
Som herrarna veta, ligger det ett mycket långvarigt och ett mycket
svart arbete bakom den traktat, som nu föreligger till godkännande.
Svårigheterna ha varit ofantligt många och af mångskiftande art.
De ha ingalunda alla kunnat bli öfvervunna, det är jag den förste
att erkänna.. Särskildt har, såsom erinrats af en utaf de föregående
talarna, stenindustrien i viss mån kommit i ett sämre läge, än den
enligt nu gällande traktat befinner sig i. För mera bearbetade
trottoarkantstenar har tullsatsen höjts från 25 pf. per 100 kg. till
35 pf- och för andra stenhuggeriarbeten med undantag af gröfre
byggnadsstenar har tullsatsen höjts från 50 till 60 pf. I åtskilliga
andra afseenden hafva önskvärda nedsättningar ej kunnat genom¬
föras. Jag tänker därvidlag särskildt på tillverkning af dörrar och
fönster samt andra snickerivaror, hvilka enligt traktaten draga eu
tull af 4 m., oaktadt det varit synnerligen önskvärd!, om man
kunnat få tullen nedsatt till åtminstone 3 m. Det har emellertid
visat sig så fullkomligt omöjligt, att det till och med varit förenadt
med den allra yttersta svårighet att kunna bibehålla den nu gällande
tullen af 4 m. Detta har endast kunnat lyckas efter diplomatiska
förhandlingar, sedan de föregående underhandlingarna voro afslutade.
Emellertid har det för den svenska regeringen stått som en oafvislig
nödvändighet att åtminstone kunna bibehålla denna tull af 4 m. på
snickerivaror liksom ock att upprätthålla tullfriheten för gatsten,
hvilken är vår största exportartikel till Tyskland, då det gäller
Hr 50. 4
Ang. en han¬
delstraktat
med tyska
riket.
(Ports.)
Onsdagen den 17 maj, f. m.
sten — detta lnir, säger jag, framstått för regeringen som ett oefter-
gifligt villkor, för att den för sin del skulle kunna godkänna trak¬
taten och framlägga den för Riksdagen.
I allmänhet torde man kunna säga, att hvad som vunnits ge¬
nom traktaten från vår synpunkt sedt är, att status quo bibehållits
med hänsyn till vår exportindustris intressen, äfvensom att in be¬
hållit vår"rättighet att behandlas som mest gynnad nation. I några
fa fall hafva verkligen positiva fördelar kunnat ernås. Jag vill
därvidlag erinra om, huruledes tullsatsen a inkokta lingon utan till¬
sats af socker eller sirap, hvilken utgår med 4 mark per 100 kg., hai
försvunnit, och att tullfrihet proklamerats för denna vara. hör trä¬
massa, innehållande minst 50 % vatten, har tullen blifvit nedsatt
från 1 «5 till 0,8o m. per 100 kg. Vidare har det ingalunda ovik¬
tiga reglerandet af den hittills något sväfvande tullbehandlingen åt
åtskilliga halffabrilcat å järnindustriens område medfört fördelar pa
samma gång det i vissa fall medfört nedsättning i tullen. Slutligen,
ha i samband med traktaten, om också icke genom densamma, rätt
afsevärda lättnader för svensk kreatursexport. till Tyskland ernåtts.
Men för att vinna dessa fördelar, ha vi, det måste erkännas,
fått göra eftergifter, som varit betydande både med hänsyn till an¬
tal och till innehåll. Ungefär en tredjedel af tulltaxans rubriker
bär blifvit berörd af dessa eftergifter, och de träffa hufvudsakligen
våra främsta industrier af det helt naturliga skälet, att Tyskland är
mest intresserad* af tullsatsema å alstren af dessa industriel-, exem¬
pelvis textilindustrien, järnindustrien, maSKinindustrien, pappeisindu-
strien och läderindustrien. Man har naturligtvis sökt gorå allt, för
att eftergifterna skulle blifva så små som möjligt. Men det maste
erkännas, att man i vissa fall nödgats gå in på medgifvanden, som
varit större och längre gående, än man från början trött vara nöd¬
vändigt. Likväl torde man kunna i det stora hela och särskild*
med hänsyn till de viktigaste punkterna sägn, att man lyckats af¬
väga tullsatserna på ett sådant sätt, att den svenska industrien fatt
behålla åtminstone det minimum af skydd, som för dess rakning är
erforderligt, på samma gång tullsatserna i alla fall icke omöjliggjort
en fortsatt export till Sverige från Tyskland af alster utaf detta
lands högt utvecklade industri.
Det har emellertid icke varit tillräckligt med dessa ^eftergilter
i afseende på tullsatsema för att komma fram till en traktat. Det
har därutöfver måst göras andra eftergifter. De äro just åt den
art, som den senaste ärade talaren här omförmälde. Det har mast
träffas bestämmelser för reglerande al' exporten af järnmalm från
Sverige. I två afseenden ha därvidlag bestämmelser mast träffas,
å ena° sidan hafva de nämligen gått ut på ett bindande af den nu
bestående exporttullfriheten för järnmalm och å andra sidan har man
läte garantera, att ingen ändring i de senaste kontrakten mellan
svenska staten och Gräugesbergsbolaget rörande export a järnmalm
skulle vidtagas, hvarigenom exporten försvårades eller inskränktes i
Oasdagen den 17 maj, f. m.
Nr 50.
vidare mån, än i kontrakten funnes stadgadt. Det är alldeles riktigt,
som den föregående talaren sade, att det är icke minst ur principiell
synpunkt mycket motbjudande och ett betydande offer från vår sida
att på detta sätt binda en öfverenskommelse, som är träffad inom
landet med afseende på dess kraft gentemot utlandet. Likaledes
är det, såsom bevillningsutskottet framhåller, ur principiell synpunkt
en betydlig eftergift att binda oss med afseende på rättigheten att
lägga exporttull på järnmalm. Det måste således konstateras vara
stora eftergifter från svensk sida, och jag ville tillägga, att dessa
eftergifter icke endast ur principiell synpunkt äro stora, utan att
de äfven i statsfinansielit hänseende äro ganska afsevärda. Genom
en del äldre, ännu löpande kontrakt mellan Grängesbergsbolaget och
tyska köpare äro dessa för flera år framåt förbundna att delvis bi¬
draga till erläggande af en eventuellt i Sverige åsatt exporttull å
järnmalm, och då Grängesbergsbolaget icke tiger rätt att åtnjuta er¬
sättning för annan exporttull å järnmalm an den, som slutligen
stannat på Grängesbergsbolaget att betala, är det tydligt, att den
andel af en eventuell exporttull, som skulle komma att drabba de
tyska köparna, skulle utgå ur deras fickor in i den svenska stats¬
kassan. .Beroende på exporttullens storlek skulle detta betyda ett
belopp på flera eller färre millioner kronor under traktatstiden. Det
är sålunda en eftergift af verkligt reell innebörd gentemot Tyskland,
som man gjort i och med detta bindande med afseende på export¬
tullfriheten.
Men den allra största fördelen för Tyskland ligger i garantien
med hänsyn till säkerheten för detta land att under traktatstiden
erhålla åtminstone eu väsentlig del af sitt malmbehof ostördt fylldt
från Sverige. Detta har för tyska regeringen framstått som ett lika
oeftergiflig^ villkor för godkännande af traktaten som det, efter hvad
jag nyss sade, för den svenska regeringen framstått som ett oefter-
gifligt villkor att bibehålla tullfriheten å gatsten och att för snickeri¬
varor åtminstone få bibehålla den nu gällande tullsatsen af 4 mark.
Under sådana förhållanden förstå herrarna, att de eftergifter vi måst
vidkännas varit alldeles omöjliga att komma ifrån — hvilka be¬
tänkligheter man än hade — för den händelse man öfverhufvud
ville, att denna traktat skulle komma till stånd.
Då återstår frågan, huruvida man verkligen hade anledning att
önska, att traktaten blefve upprättad.
Som jag förut sagt, innehåller traktaten ingalunda allt af för¬
delar för Sverige, som man kunnat hoppas och vänta. En och an¬
nan industri kommer nog kännbart att få erfara detta. Å andra
sidaD har hvad som vunnits kraft väsentliga och måhända i vissa
fall väl långt gående eftergifter, det kan icke förnekas. Vare detta
sagdt utan förringande i någon mån af våra underhandlares bemö¬
dande — jag ber tvärtom få betyga, att de äro all ära och allt tack
värda för det arbete, som de utfört, och bättre ombud hade vi nog
Ang. en han¬
delstraktat
med tyska
riket.
(Forts.)
Nr 50. 6
Ang. en han¬
delstraktat
med tyska
riket.
(Forts.)
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten
m. m.
Onsdagen den 17 maj, f. in.
icke kunnat få. Men omständigheterna hafva varit sådana, att re¬
sultatet icke kunnat bli förmånligare än det, som nu föreligger.
Då det oaktadt Kungl. Maj:t för Riksdagen framlagt traktaten
till godkännande och bevillningsutskottet enhälligt tillstyrkt Riks¬
dagen att lämna detta godkännande, så beror det gifvetvis därpå,
att man har eu bestämd uppfattning därom, att det är förmånligare
att taga denna traktat än att få det traktatlösa tillstånd, som eljest
skulle inträda. Ett eventuellt afbrott af våra sedan gammalt be¬
stående intima handelsförbindelser med vår granne i söder skulle
utan allt tvifvel verka fullkomligt omstörtande i många afseenden
på förhållandena i vårt land. Äfven om vi med hänsyn till be¬
skaffenheten utaf vår hufvudsakliga export på Tyskland med säker¬
het kunde vänta att få afsättning på annat håll för hvad som till
äfventyrs icke längre där kunde afsättas, är det dock tydligt och
klart, att en viss tid skulle komma att åtgå, innan förhållandena på
detta område blefve ordnade, och under tiden skulle utan tvifvel
svårigheterna blifva ganska stora och ganska många. Under sådana
förhållanden skulle det för oss vara en skäligen klen tröst, att svårig¬
heterna för Tyskland förvisso icke blefve mindre, när man tar hän¬
syn å ena sidan till dess högt förädlade exportvaror och å andra
sidan till dess behof utaf fortfarande ostörd malmimport från Sve¬
rige. Vi frukta visserligen ej ett traktatlöst tillstånd till den grad,
att vi skulle vara färdiga att för att undvika ett sådant taga hvilken
traktat som helst, men den traktat, som nu föreligger, är utan tvif¬
vel, om man tar hänsyn till alla inverkande förhållanden, af den
art, att den är bättre än ett dylikt tillstånd.
Det är under sådana förhållanden, som jag anser mig kunna
fortfarande med full tillförsikt tillstyrka Riksdagen att i öfverens¬
stämmelse med bevillningsutskottets hemställan godkänna den före¬
liggande traktaten.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 3.
Å föredragningslistan var vidare uppfördt konstitutionsutskottets
utlåtande, nr 26, i anledning af väckta motioner angående ändrade
bestämmelser i fråga om den politiska rösträtten m. m.
Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang
förehaft tre till utskottet hänvisade motioner angående ändrade be¬
stämmelser i fråga om den politiska rösträtten m. m.
Uti motionerna nr 102 inom Eörsta kammaren af herr SecJc-
man m. fl. och nr 343 inom Andra kammaren af herr Siaaff m. fl.
hade hemställts, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att föl¬
jande delar af riksdagsordningen skulle erhålla nedanstående än¬
drade lydelse:
7 Nr 50.
Onsdagen den 17 maj, f. m.
§ 9.
Till ledamöter åt Första kammaren kunna endast väljas män
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om
ock kvinnor, som uppnått 35 års ålder samt äga — — — — — ^rösträtten*
— sin. befattning.
§
rösträtten
m. m.
(Forts.)
16.
Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk medborgare, såväl
man som kvinna, från och med kalenderåret näst efter det, hvar¬
under han uppnått 24 års ålder, dock ej
a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurs¬
tillstånd;
b) gift kvinna, som ej vunnit boskillnad, och hvilkens man är
i konkurstillstånd;
c) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller
sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats understöds-
tagaren själf eller dennes hustru eller minderåriga barn;
d) gift kvinna, hvilkens man häftar för understöd, som under
löpande eller sistförflutna kalenderåret tilldelats henne eller makar¬
nas minderåriga barn;
e) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;
f) gift kvinna, som ej vunnit boskillnad och hvilkens man häf¬
tar för honom påförda utskylder till stat eller kommun, hvilka för¬
fallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren;
g) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med ut¬
gången af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.
Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på
sätt i vallagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas på för¬
hållandena vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring
före valet inträffar.
§ 19-
Till ledamöter i Andra kammaren kunna endast utses män och
kvinnor, som äga valrätt inom valkretsen eller, där fråga är om
■stad, bestående af flera valkretsar, inom någon af dessa.
§ 21.
Riksdagsman -----—---tre lagtima riksdagar.
Kvinna är berättigad att afsåga sig riksdagsmannauppdrag, äfven
'Om icke något af nu nämnda skäl är för handen.
Vidare hade herr Brantincj m. fl. uti motionen nr 341 inom
.Andra kammaren föreslagit, att Riksdagen för sin del måtte antaga
som hyllande till grundlagsenlig behandling:
Nr 50. 8
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 17 maj, f. m.
I. Beträffande § 16 riksdagsordningen:
1) Sådan förändrad lydelse, att i ingressen orden »svensk mans-
utbytes mot »svensk man och kvinna».
2) Sådan förändrad lydelse, att i ingressen orden »tjugufyra.
års ålder» utbytes mot »tjuguett års ålder».
3) Sådan förändrad lydelse, att i mom. a) orden »eller är i
konkurstillstånd» utginge.
ir*'*' 4) Sådan förändrad lydelse, att mom. b) utbyttes mot »den som
står]under fattigvårdsstyrelses målsmansrätt».
5) Sådan förändrad lydelse, att mom. c) som handlade om ut-
skyldsstrecket, helt utginge.
6) Sådan förändrad lydelse, att mom. d), som handlade om
värnpliktsstrecket, helt utginge.
II. Beträffande § 9 i riksdagsordningen följande förändrade
lydelse:
Till ledamot i Första kammaren kan endast väljas man eller kvinna,,
som är röstberättigad inom sin kommun samt uppnått 30 års ålder..
III. Beträffande § 19 riksdagsordningen följande förändrade
lydelse:
Till ledamot i Andra kammaren kan endast utses man eller-
kvinna, som uppnått 25 års ålder samt äger valrätt inom riket.
Sedan konstitutionsutskottet till behandling förehaft omförmälda*
motioner och i fråga om dem fattat beslut, hade till utskottet öfver-
lämDats en inom Första kammaren af herr Bergström väckt motion,,
nr 105, i hvars syfte herr Olsén instämt, och hvari hemställts, »det
Biksdagen täcktes besluta, att svensk gift moder och kommunalt:
röstberättigad kvinna erhåller samma politiska rösträtt och på samma,,
villkor som man».
Utskottet hemställde
I. a) att herr Beckmans m. fl. motion i Första kammaren nr
102 och herr Staaffs m. fl. motion i Andra kammaren nr 343 icke¬
måtte föranleda till någon Riksdagens åtgärd; och
b) att herr Brantings m. fl. motion i Andra kammaren nr 341
icke måtte föranleda till någon Riksdagens åtgärd; samt
II. att herr Bergströms förevarande motion icke måtte till nå¬
gon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade emellertid afgifvits:
vid punläen I mom. a)
af herr Trygger;
af herr Uppström;
af herrar Berger och Gustafsson i Mjölby;
af herrar vice talmannen af Callerholm, friherre Bonde, Erics¬
son i Vallsta, Berg i Göteborg, von Schéele och Eden, hvilka an¬
sett, att utskottet bort tillstyrka de i herr Beckmans m. fl. och herr
Onsdagen den 17 maj, f. m. 9
Staaffs m. fl. förevarande motioner framställda förslag till ändring
åt §§ 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen; samt
af herr Larsson i Västerås;
vid punkten I mom. h)
af herr Larsson i Västerås, som yrkat, att Riksdagen, med an¬
ledning af herr Brantings m. fl. motion i Andra kammaren nr 341,
matte för sill del antaga som hvilande till grundlagsenlig behand¬
ling följande ändrade lydelser i nedanstående delar af riksdagsord¬
ningen :
Nr 50.
Ang. ändrade-
bestämmelser
i fråga om
den politiska)
rösträtten
m. m.
(F orts.)
I. Beträffande § 16.
Alternativ I.
~\ alrätt tillkommer enhvar välfräjdad svensk medborgare, såväl
man som kvinna, som före det kalenderår, hvarunder val äger rum,
uppnått tjuguett års ålder, dock ej den, som står under förmynder¬
skap eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.
Till efterrättelse — — — — — —___ _ _ _ _ _
' " • — — — —• — — — valet inträffar.
Alternativ II.
Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk medborgare, såväl
man som kvinna, som före det kalenderår, hvarunder val äger ruin,,
uppnått tjugufyra ars ålder, dock ej den, som står under förmyn¬
derskap eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.
Till efterrättelse -— — — .— — — — _____ _ _ __
“ — — — •— — valet inträffar.
Alternativ III.
Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk medborgare, såväl
man som kvinna, från och med kalenderåret näst efter det, hvar¬
under han uppnått tjugufyra års ålder, dock ej
a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstill¬
stånd;
b) gift kvinna, som ej vunnit boskillnad och hvilkens man är
i konkurstillstånd;
c) den, som står under fattigvårdsstyrelses målsmansrätt;
d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med ut¬
gången af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfnin°-ar
Till efterrättelse-----------__
■ — — — — — valet inträffar.
Alternativ IV.
Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk medborgare, såväl
man som kvinna, från och med kalenderåret näst efter'det,’ hvar¬
under han uppnått tjugufyra års ålder, dock ej
Nr 50. 10
Onsdagen den 17 maj, f. m.
Ang. ändrade a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstill-
bestämmelser g^ud"
• om ' ^ k inna som ej vunnit boskillnad och bvilkens man är
<den politiska . u> o“" , ’ J
rösträtten i konkurstillstånd; . .. ,
m. m. c) den, som står under fattigvårdsstyrelses malsmansratt;
(Forts.) d\ den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;
e) gift kvinna, som ej vunnit boskillnad och hvnkens man
häftar för honom påförda utskylder till stat och kommun, hvilka
förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren,
f) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med ut¬
gången af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfnmgar.
Till efterrättelse — —-------7~ ~T ' "
_ — — .— —• •—• valet intränar.
IT. Beträffande § 9.
Till ledamot i Första kammaren kan endast väljas man eller
kvinna, som är röstberättigad inom sin kommun samt uppnått BO
års ålder.
III. Beträffande § 19.
Till ledamot i Andra kammaren kan endast utses man eller
kvinna, som uppnått 25 års ålder samt äger valrätt inom riket;
af herrar vice talmannen af Callerholm, Ericsson i Vallsta,
Bero i Göteborg, Eden och Gripenstedt, som föreslagit, att Riks¬
dagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kung!. Maj:t ville, efter
verkställd utredning, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga för¬
slag till sådan ändring i riksdagsordningens §16, mom. b, att röst¬
berättigad icke måtte uteslutas från rösträtt på den grund,^ att han
för sig, hustru eller minderåriga barn erhållit sjukvård pa allmän
»bekostnad.
Pimsten I.
Efter föredragning af mom. a) begärdes ordet af
Herr vice talmannen af Callerholm, som yttrade: Herr tal¬
man! Det är förvisso ingen ny fråga, som nu ligger under Andra
kammarens pröfning. Under de år jag tillhört denna kammare har
vid mer än halfva antalet riksdagar denna fråga i en eller annan
form förelegat, och därför har jag ingen anledning att nu vidare
utveckla min principiella ståndpunkt i frågan, allra helst som den
redan förut torde vara för kammaren mycket väl känd.
Jag vill endast erinra om, att det hvilar ett olycksöde öfver
denna fråga såtillvida, att den nästan alltid under sin behandling i
Riksdagen varit utsatt för inverkan från håll, som borde hafva vant
Onsdagen den 17 maj, f. m. 11 jjr 50
för densamma främmande. Under hela tiden före år 1909 sade Ang. ändrade
man: Denna frågas lösning får icke inverka på lösningen af frågan bestämmelset
om männens rösträtt. Låtom oss först lösa den frågan oberoende j Mga om
af den kvinnliga rösträtten, så få vi sedermera taga itu med den rösträtten1
sistnämnda saken. Sedermera kom genombrottet år 1909, då män- m. m.
nens rösträttsfråga vann sin slutliga lösning, och samma år kom för (Forts.)
första gången från konstitutionsutskottet ett utlåtande, hvari utskottet
tillstyrkte krafvet på kvinnornas rösträtt med den enkla motiveringen,
att samma principiella skäl, som talat för en utvidgning af männens
politiska rösträtt, tala för att kvinnor i samma omfattning erhålla
sådan rätt och politisk valbarhet. Politisk valbarhet måste anses
vara en hufvudkonsekvens af valrätten. Detta utlåtande blef af
kammaren utan synbar meningsskiljaktighet bifallet, men frågan föll
dock tyvärr genom Första kammarens motstånd.
Sedermera har frågan åter uppkommit genom de motioner, som
vid denna riksdag väckts af åtskilliga ledamöter af denna kammare.
Men då få principerna åter vika, och de formella betänkligheterna
framkomma. Utskottet afvisar motionerna först och främst därför,
att frågan nu ligger under utredning, hvilken icke kan anses vara
till fullo afslutad.
Ja, vi hafva fått eu utredning. Det statistiska material, som
kan anses behöflig! för frågans lösning, hafva vi ju fått. Yi hafva
ock fått ytterligare en utredning, om hvilken man väl kan säga,
att det hufvudsakliga intrycket af den blir: hvad göres oss mera
utredning behof? Den man, som haft förtroendet att verkställa
sistnämnda utredning, har sagt, att kvinnornas rösträttsfråga är icke
någon utredningsfråga, utan det är en maktfråga, en lämplighets-
iråga. Ja, jag kan hålla med därom, att det icke är en utrednings¬
fråga. Men jag skiljer mig från honom därigenom, att jag påstår,
att det är en rättfärdighetsfråga, en fråga, som måste ses endast
och allenast ur den synpunkten.
Hvad utredningshindret beträffar, så har konstitutionsutskottets
•ordförande inom Första kammaren så kraftigt visat, huru litet ut¬
redningen . är af betydelse för denna fråga, att jag anser mig icke
behöfva vidare ingå därpå.
Så säger utskottet vidare, att innan vi våga oss på att gifva
kvinnorna rösträtt, skola vi väl se verkningarna af den utsträckta
rösträtt, som genom 1909 års riksdagsbeslut beviljades männen.
Jag^ har mycket funderat på hvad vi egentligen skola inhämta
af verkningarna af den utsträckta politiska rösträtten för män. Äl¬
dst så, att, därest det visar sig, att de nya valmansskaror, som blifvit
röstberättigade, stanna hemma och icke begagna sig af denna röst¬
rätt, man då säger, att då skola vi mobilisera kvinnorna, då skola
ae rycka in i stället? Eller är det så, att, om det visar sig, att
männen i talrika skaror rycka fram till valurnorna, man då säger:
då behöfva icke kvinnorna rösträtt, då få de stanna hemma? Eller
är det så, att, om det visar sig att genom den utsträckta rösträtten
Kr 50. 12
Onsdagen den 17 maj, f. m.
Ang. ändrade högern håller på att förlora sin position och det kunde hända, att
bestämmelser om kvinnorna ryckte in vid valen, det skulle bli ännu större fara,
? för högern att förlora positionen, man då säger: då töras vi icke-
*rösträtten släppa fram kvinnorna? Eller är det så, att, om det visar sig, att.
m. m. högern sitter lugn i sin makt, man då Säger: må kvinnorna komma
(Forts.) fram, de äro icke farliga för oss?
Jag tror, att vi skola låta bli att blanda ihop männens och
kvinnornas rösträttsfrågor och låta dessa frågor stå hvardera för sig..
Till sist säger utskottet, att det icke har visat sig, att kvin¬
norna själfva hafva någon önskan att blifva delaktiga af den poli¬
tiska valrätten.
Ja, jag kan visserligen gärna medgifva, att kvinnorna här¬
hemma icke visat det på det hänsynslöst kraftiga sätt som i Eng¬
land. Hen jag tror knappast, att man hemma i Sverige skulle-
önska att se några sådana uttryck af kvinnornas rösträttskraf, som
där kommit till synes. Det må väl vara nog med de talrika kvinn¬
liga rösträttsföreningar, som finnas, och de många möten och utta¬
landen på dessa, som kommit till synes, och de adresser, som kom¬
mit fram, för att öfvertyga oss om att kvinnorna själfva önska röst¬
rätt. För ofrigt får jag för min del säga, att det är mig nästan;
likgiltigt, huruvida kvinnorna själfva framställa något kraf därom.
Ä.r det någon sanning i, att alla med kraft måste samverka till
fosterlandets väl, och är det en sanning, att kvinnan är en god kraft
i fosterlandets tjänst, så är det väl skäl att inbjuda henne till
gemensamt arbete med oss, oalsedt om hon uttalat någon önskan
därom, och då är det väl hennes skyldighet att taga emot det er¬
bjudande, som gifves henne.
Jag vet icke, om kammarens ledamöter till äfventyra läst eu
liten enkel notis, som för någon tid sedan genomgått pressen. Det
talades där om en värnpliktig, som under flera år hållit sig undan-
fullgörandet af sin värnplikt och att hans fästmö då sade till honom:,
jag vill icke vara gift med en man, som på detta sätt underlåter att
fullgöra sin värnplikt. Han fullgjorde också sedermera sin värn¬
plikt. Är det månne så, att denne man är mogen och värdig att
vara röstberättigad, men att denna kvinna icke är mogen eller vär¬
dig att vara det?
Jag kan icke neka till, att det föreliggande utlåtandet gör ett
tröstlöst intryck på mig, då jag jämlör det med det utlåtande från
konstitutionsutskottet, som har behandlat frågan om försvarsdeparte¬
mentens sammanslagning, och äfven ett annat utlåtande, jag minnes-
nu icke livilket. Då förklarade visserligen utskottets majoritet, att
motionerna i dessa frågor icke kunde bifallas, därför att de då vore
under utredning, men på samma gång framhöll utskottet kraftigt
och tydligt, att det torde vara både utskottets och Riksdagens önskan,
att dessa frågor vunne en lösning i enlighet med de motioner, som
framkommit.
Här finner man icke ett ord af sympati för den fråga, det nu
13 Nr 50.
Onsdagen den 17 maj, f. m.
gäller. .Det lieter endast, att på grund af de formella betänklig- Ang. ändrade
heter, som utskottet framlagt, utskottet saknar anledning att ingå bestämmelser
på de principiella betänkligheter, som resa sig mot förslaget. Ut- * fråga, om
■skottet ställer således i utsikt först en strid om formsaker, och eu C * rösträtten
lång sådan; äro de eu gäng öfvervunna, då först kommer man till m. m.
principerna. (Forts.)
Nu har, såsom jag redan erinrat, Andra kammaren vid 1909
års riksdag gifvit ett klart och tydligt uttalande i själfva princip¬
frågan och däri uttalat sig för ett bifall till samma förslag som det,
hvilket nu föreligger för kammaren till pröfning. Jag kan icke
tro, att kammaren vill öfvergifva den ståndpunkt, som kammaren
då med sådan enighet intog, och därför är det med en fast för¬
tröstan, som jag nu tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till
den af mig med flere andra ledamöter af denna kammare vid utlå¬
tandet fogade reservationen.
Härpå anförde:
Herr Larsson i Västerås: Såsom herrarne finna, har jag vid
•denna punkt fogat en s. k. blank reservation, och jag anser, att jag
■redan nu vid debattens början bör yttra några ord med anledning
Af min ställning i denna punkt.
Anledningen till min reservation är för det första den, att jag
icke kunnat godkänna utskottets motivering, och för det andra den,
att jag ej heller kunnat ansluta mig helt "till den af herr af Caller-
holm med flere afgifna reservationen.
Skälet till att jag icke kunnat godkänna utskottets motivering
torde med all önskvärd tydlighet framgå däraf, att jag i den punkt
i utskottets utlåtande, som kommer efter den nu föredragna punkten,
bär reserverat mig till förmån för den socialdemokratiska motionen,
hvilken icke allenast påyrkar rösträtt och valbarhet för kvinnor,
utan därjämte afser att undanröja en del onödiga och orättvisa
inskränkningar i de nuvarande rösträttsbestämmelserna.
Af samma skäl har jag ej heller kunnat ansluta mig till den
af herr af Callerholm afgifna reservationen, då som bekant det
yrkande, som framställes i denna reservation, ansluter sig helt och
hållet till de nuvarande rösträttsbestämmelserna. Den påyrkar vis¬
serligen rösträtt och valbarhet för kvinnor, men låter rösträtts¬
bestämmelserna i öfrigt vara oförändrade.
Hvad nu särskild! den i denna punkt föreliggande frågan angår,
nämligen frågan om kvinnans rösträtt, så har jag samma uppfatt¬
ning som deri föregående talaren, att kvinnans kraf på rösträtt och
valbarhet är ett rättfärdighetskraf och ett kraf, som icke kan till¬
bakavisas. Allt tal om ytterligare utredning om att man skall
afvakta resultatet af den utvidgade rösträtten för män o. s. v., anser
jag för min del under sådana förhållanden utgöra en kränkning af
kvinnornas goda rätt såsom medborgare. Då jag nu har den nämnda
Nr 50.
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten
m. m.
(Forts.)
14 Onsdagen den 17 maj, f. m.
uppfattningen och är ställd inför den situationen att här yrka an¬
tingen afslag på den föreliggande motionen eller bifall till densamma,
så måste jag för min del stanna vid det senare.
Jag gör det så mycket hellre, som grundlagarna icke lägga
något hinder i vägen för att denna kammare, om den så önskar,
kan förklara mera än ett förslag i samma fråga hvilande. Och jag
kan göra det äfven af det skälet, att då nu Första kammaren har
slagit ihjäl frågan äfven denna gång, så gäller det enligt min upp¬
fattning för denna kammare att åstadkomma en kraftig opinions¬
yttring för den sak, hvarom här är fråga, nämligen för den kvinn¬
liga rösträtten. Och då så är förhållandet, kan jag, herr talman,
helt och hållet ansluta mig till det yrkande, som är framställdt af
herr vice talmannen. Jag gör detta sålunda i förhoppning om att
kunna bidraga till att kammaren ånyo kraftigt understryker sitt
förut gjorda uttalande beträffande den kvinnliga rösträtten, och jag
tror, att jag med afseende på detta kan tala å hela den socialdemo¬
kratiska riksdagsgruppens vägnar.
I detta anförande instämde herrar Branting, Bissén, Hassel-
quist, Persson i Stockholm, o friherre Palmstierna, TVinberg, Lind¬
qvist, Lindley, Tengdahl, Åler g, Wallin, Borg, Kropp, Svensson i
Nyköping, Persson i Malmö, Rydén, Christiernson, Nilsson i Malmö,
Linders, Waldén, Kristensson, Strömberg, Forssell, Berg i Munkfors,
Rundgren och Lelcsell.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Jag vill
endast hafva till protokollet antecknadt, att jag ansluter mig till
den af herr af Callerholm m. fl. afgifna reservationen.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Då en förlängning
af diskussionen i denna fråga är alldeles onödig,, enär den ju icke
kan inverka på den allmänna uppfattningen här i kammaren, skall
jag endast be att för min del få yrka bifall till konstitutionsutskottets
afslagsyrkande.
Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Jag har af¬
vakta!, att den siste ärade talaren här skulle få yttra sig för .att
inför kammaren angifva de talande skäl, som kunde hafva föranlåtit
honom och andra ledamöter af utskottet att gå med på utskotts-
majoritetens mening. Detta ansåg jag vara så mycket mera be¬
tydelsefullt, som denna kammare, hvithet vi alla veta och nyss fått
höra på nytt, endast för två år sedan utan synbar meningsskilj¬
aktighet, d. v. s. utan diskussion och utan votering, bifallit ut¬
skottets då tillstyrkande förslag uti den föreliggande, frågan. Jag
blef emellertid besviken och kanske många med mig att icke få
höra dessa talande skäl. Möjligen ansåg han dem vara allmänt
bekanta och därför ej behöfva vidare framhållas.
Onsdagen den 17 maj, f. ro.
15 Nr 50.
Äfven utskottsbetänkande! är ganska magert i det afseende!.
3Ien i Första kammaren hade man dock tillfälle att få höra ett
och annat skäl framdragas — jag vill icke säga talande skäl, m8n
kanhända man snarare kan kalla dem svepskäl.
Vi befinna oss just i detta ögonblick uti en årstidernas bryt¬
ningstid. Vi äro i tillfälle att se, huru solskensdagar och sommar¬
dagar hastigt efterträdas utaf vinterns återkommande kyla. Sådant
är ju också förhållandet under politiska brytningstider. Där växla
likaledes , solskensdagar samt mulna och kyliga dagar ganska tätt.
Ett hastigt väderleksomslag har verkligen förefallit inom det poli¬
tiska lägret, i hvad det gäller den här föreliggande frågan. Tv,
såsom jag nyss sade, det är blott två år sedan denna kammare utan
vidare, godkände ett förslag, som då kom från konstitutionsutskottet.
Nu låter det helt annorlunda. Åtminstone var det med ganska
stor kraft, som den Första kammaren slog ihjäl motionerna och
godkände utskottets kalla af slagsyrkande. Man frågar sig: hvad
har då inträffat? Hvad har inträffat sedan 1906, då, för att an¬
vända samma liknelse som nyss, det liksom tycktes vara en liten
morgongryning med afseende å denna fråga? Då beslutade ju Riks¬
dagens båda kamrar en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran
om en utredning, och då uttalades nämligen uti Riksdagens öppna
bref till Kungl. Maj:t dessa tänkvärda ord, som sedan många gånger
hafva biff vit återupprepade, »att från direkt politiskt inflytande ute¬
stänga kvinnan kunde näppeligen sägas vara förenligt med införande
af en så vidsträckt valrätt lör män som den ifrågavarande; hon
hade nämligen lika stora intressen att tillvarataga i samhället som
mannen och borde därför sättas i tillfälle att genom deltagande i
de politiska valen göra dem tillbörligen beaktade». Detta skref
Sveriges Riksdag till Sveriges Konung för blott fem år sedan.
Detta bref är visserligen ännu obesvaradt, men det åtföljdes dock
af ett beslut af Konungen om en utredning — en utredning, som
har tagit ganska lång tid.
Utsikterna syntes dock tämligen ljusa, allteftersom denna ut¬
redning fortgick. Utredningen tycktes ju vara nära sitt slut, och
man trodde därför, att ett förslag från regeringens sida, ett svar
på det öppna brefvet, skulle komma i år. Vi blefvo likväl be¬
svikna, härvidlag. Kanhända någon häremot vill invända, att, då
utredningen beslöts af kammaren, detta icke skedde med någon stor
entusiasm, och att man ej vill lägga sådan betydelse i dessa tänk¬
värda ord, hvilka jag nyss uppläste. Möjligen ansågo vedersakarna
af den kvinnliga politiska rösträtten, att en utredning kan man ju
alltid^ begära; en utredning är ju alltid ett bra sätt att skjuta undan
en fråga. Det har ju många, många gånger användts i Riksdagen,
då det har gällt att skjuta bort en fråga, som har ansetts vara mer
eller mindre 1 ’ ... ...
behaglig.
Jas
men
vill icke säga.
att så var fallet då,
Ang. ändrade,
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten
m. m.
(Forts.)
. . _ u O' AUllVU V* LAJ y
det kan hända, att många af motståndarna — så ser det ut
Nr 50. 16
Onsdagen den 17 maj, f. m.
Ang. ändrade åtminstone nu — rentaf tänkte, att få vi bara en utredning i gång,
bestämmelser n0„ s]coia Yf laga> att den utredningen aldrig tager slut.
d^ra9litT ' Äfven bland dem, som önskade eu snar lösning af frågan, fanns
!^rösträtten* det nog många, som voro tveksamma, huruvida en utredning var
m. ni. af bebofvet påkallad, eller om den kunde medföra något önskadt
(Forts.) resultat. Herr vice talmannen bar ju redan framhållit, hurusom
det egentliga slutresultatet af den utredning, vi erhållit i den af
professor Reuterskiöld utgifna boken om den kvinnliga rösträttens
historia, är, att detta är en fråga, som icke kan utredas. Ja, det
är nog så förhållandet med denna beslutade utredning som med
många andra beslut om eu utredning. Hvad skall en utredning
bestå uti? Eu utredning kali ju endast bestå uti att samla material
för att bedöma frågan. Att ur utredningen direkt komma med ett
resultat är gifvetvis omöjligt, särskild! da det gäller en politisk
fråga. Vi hafva nu fått ett statistiskt material, som kan vara in¬
tressant nog. Yi hafva också fått ett historiskt material, som ock¬
så har sitt stora intresse, och på hvars framställande författaren
har nedlagt ett synnerligen förtjänstfullt arbete. Det måste er¬
kännas. Men hvad hafva vi att lära af detta? Det säger oss egent¬
ligen ingenting om innebörden af själfva frågan. Professor Reuter¬
skiöld framhåller, såsom jag nyss antydde, att frågan om den kvinn¬
liga rösträtten är en maktfråga och eu lämplighetsfråga.
Den utredning, som har blifvit verkställd, var färdig strax i
början af riksdagen, men man förklarade, att ännu en utredning
var i gång för att utvisa resultatet af den kvinnliga, rösträtten inom
olika länder och dess inverkan på åtskilliga sociala förhållanden.
Då emellertid utredningen nästan närmade sig sitt slut, trodde verk¬
ligen de för den kvinnliga rösträtten intresserade, såsom jag nyss
nämnde, att Kungl. Maj:t till innevarande års Riksdag skulle komma
med ett förslag i ämnet.
Jag hade här tillfälle att under remissdebatten uttala min och
många andras förvåning öfver, att man hade af ett uttalande af
hans excellens herr statsministern förnummit, att något sådant för¬
slag icke skulle vara att förvänta, äfven om utredningen hunne ut¬
föras. Det var visserligen endast ett enskildt uttalande, men man
måste ju ändå sätta någon tro till detta. Att detta uttalande har
besannats, har man under den nu gångna riksdagen fått bekräftadt.
Yi hafva icke fått något svar från Kungl. Maj:t. Jag uttalade
också då den förhoppning, att Riksdagen skulle taga saken i sin
egen hand, och att Riksdagen skulle, sedan åtminstone den kufvud-
sakliga utredningen förelåg och på grund af densamma kunna
komma med förslag om införande af politisk rösträtt för kvinnan.
Denna min förhoppning grundade sig på, såsom jag.säde, de ljusa
utsikterna för två år sedan, på denna kammares då intagna håll¬
ning. Äfven denna förhoppning är, såsom vi nu veta, besviken
genom Första kammarens så godt som enhälliga beslut det var
Onsdagen den 17 maj, f. m. 17 5g_
-endast eu liten minoritet af 23 man, som röstade emot utskottets Ang. ändrade
afstyrkande utlåtande. bestämmelser
Hans excellens herr statsministern har visat sig i detta fall J om
som i så många andra vara en skicklig Ekkolm, då "det gällt att rösträtten?
»dasa. Första kammarens barometer, att »flasa på denna barometer m. m.
-de olika vindar, som blåsa inom denna Första kammare. Men för (Forts.)
livilka vindar, som blåsa inom denna kammare, äfven om barometern
visar på storm, är, såsom vi veta, denne politiske Ekkolm alldeles
fullständigt känslolös.
Hans excellens herr statsministern visste nog val, att han hade
Första kammaren bakom sig, då han undansköt frågan, då han för¬
klarade, att denna utredning ej kunde blifva tillfyllestgörande. YTi
skola vänta, sade han, vi måste vänta på erfarenheten, huru den
utvidgade manliga röströtten kan komma att verka. Många tyckte,
att detta var ett svartolkadt orakelspråk, och äfven jag, tror jag,
uttalade under remissdebatten, att det var ett dunkelt tal. Neji
talet var kanske icke sa dunkelt. Talet var ju ganska tydligt. Vi
skola vänta; vi skola se, om denna utvidgade rösträtt för männen,
med de stränga restriktioner, som vidtagits med afseende å detta
invecklade proportionella valsätt, på samma gång lätthandterligt på
ett håll och på samma gång svårhandterligt på ett annat, huruvida
denna rösträtt, säger jag, kan gifva högern eu förbättrad maktställ¬
ning eller icke. Synes högern vinna på denna utredning, ja, då
är det gifvet, att högern kommer att vinna på en annan utredning,
och då kanske kommer högern att också ställa sig något gynn¬
sammare mot den kvinnliga rösträtten. Det är i "alla rosträtts-
utvidgningar ganska svårt att se saken fullkomligt opartiskt. Det
gäller, det. är onekligt annat, alltid i viss mån eu maktfråga —
såsom professor Reuterskiöld äfven förklarat. Ingen kau med be¬
stämdhet förutsäga, hvar makten kommer att läggas, ifall deuna
rösträttsutvidgning sker eller icke sker. Det är nog svårt att se
på frågan fullkomligt objektivt och fullkomligt opartiskt, dock borde
man uteslutande i den se en rättfärdighetsfråga eller det rättmätiga
4, att, då allmän rösträtt beslutas, denna rösträtt också må göras
verkligen allmän såtillvida, att icke ena hälften af mänskligheten
utestänges därifrån, nämligen kvinnorna. Men jag har nu kommit
in pa den frågan, som i dessa dagar har iorts på tal från vissa
håll, att det är ingen rättfärdighetsfråga, några mänskliga rättig¬
heter finnas, ej; detta tal om mänskliga rättigheter, som har haft
sitt upphof från den franska revolutionen, är ju blott eu löjlighet.
Människan har ingen annan naturlig rätt än att'låta sig födas, männi¬
skan bär icke ens rätt att lefva, när hon eu gång blifvit född; människan
har icke någon politisk rätt, någon rätt att deltaga i statens an¬
gelägenheter eller i det medborgerliga arbetet — någon sådan rätt
finnes icke; det är endast statens intressen, som måste härvidlag
beaktas; krafvel- staten understöd och hjälp af sina medborgare, då
må de hjälpa; medborgarna äro till för statens skull och icke staten
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 50. 2
Kr 50- 18 Onsdagen den 17 maj, f. m.
Ang. ändrade för medborgarnas. Detta är en maxim, som i våra dagar predikas.
bestämmelser p)e^ ^r ett slags reaktion mot franska revolutionens idéer. Vi, som.
i fråga om ..rf) Utet gammalmodiga, ha nog svårt att gå med på dessa reak-
rösträtten tionsteorier. Vi anse ovedersägligt, att det dock måste finnas med-
m. m. borgerliga rättigheter, att människan, da hon sättes i världen, då
(Porta.) hon ar född, icke endast har den rättigheten att låta^ sig födas,.
nej, hon har äfven rätt att såsom medlem i samhället, såsom med¬
borgare deltaga i bestämmandet af statens öden och att staten är
till° för medborgarnes skull och icke tvärtom. Men erkänner man,
att människan har vissa medborgerliga rättigheter, så böra vi väl
också erkänna, att äfven kvinnorna måste ha dem.
Bland annat har det blifvit framhållet, att kvinnorna själfva
icke visat tillräckligt intresse för denna rösträttsfråga och att det
endast är på senare tider, som kvinnliga rösträttsföreningar uppstått
bär i vårt land, och att dessa dock i förhållande till kvinnornas
hela antal äro rätt obetydliga och ha bra litet att säga.
I sammanhang härmed har yttrats, att da rösträtten icke är
någon mänsklig rättighet, är den något, som måste tillkämpas och
att° ingen kan få rösträtt utan kamp, hvarvid man åberopat^ histo¬
riens vittnesbörd under alla tider samt ansett, att kvinnorna i Sveiige
åtminstone ännu icke hafva stridit tillräckligt för att erhålla röst¬
rätt, de måste således tillgripa kraftigare vapen. Man anser således,
att det ej är nog med dessa rösträttsföreningar lanaet rundt, ej nog
med dessa masspetitioner, ej nog med alla dessa uttryck af kvin¬
nornas önskningar, kvinnornas kraf. Nej, de skola mera tydligt till¬
kämpa sig rösträtten, men medhvilka vapen säger man icke. Kanhända
— jag vill dock icke precis säga, att det är så är det möjligt, att
man väntar sig sådana upprörda scener, som man sett °t. ex. i det
brittiska riket, kanhända vänta ministrarna icke blott på moraliska,
utan äfven på fysiska käpprapp, för att de skola tvingas att se, att
här verkligen står makt bakom ordet. Ja, man begär makt bakom
ordet, men jag tror, att i rättfärdigheten ligger större makt än den,
som framkallas genom käpprapp.
Utskottet har uti sitt afgifna betänkande onekligen ganska
lamt behandlat frågan. Herr vice talmannen framhöll den störa,
skillnad, som låg mellan detta betänkande och tvenne andra be-
tänkanden från konstitutionsutskottet, nämligen om försvarsdeparte¬
mentens sammanslagning och frågan om kommandomål. Det fram¬
hölls, hurusom äfven dessa motioner blifvit afvisade, därför att
frågorna ansågos ligga under utredning, men detta hindrade
icke konstitutionsutskottet att uttala sympati för dessa förslag, men
någon sympati för den nu föreliggande frågan uttalar konstitutions¬
utskottet icke alls, utan tvärtom kan man mellan raderna i konsti¬
tutionsutskottets betänkande läsa, att detta är en fråga, som måste
undanskjutas, att detta är icke vare sig någon rättfärdighetsfråga
eller någon lämplighetsfråga. De egentligen synliga skälen äio
dock, att utredningen ej är fullbordad samt att kvinnorna ännu.
Onsdagen den 17 maj, f. ro. 19 50
icke med tillräcklig kraft uppträdt för sina egna rättigheter, lik- Ang. ändrade
som att man ännu icke vet, hur det skulle verka, om valmanskåren bestämmelser
skulle utvidgas såsom här skulle komma att ske, då man ännu l om
ej ens vet hvad som kommer att ske i följd af den utvidgning af Rösträtten
valmanskåren, som nu ägt rum. Man kan ju emellertid bra litet m. m.
med stöd af matematiska beräkningar döma om den bill.
tiska ställningen, det är föga troligt, att ilen lummer alt förändras
genom att kvinnorna få rösträtt. Tv kvinnorna äro helt visst för¬
delade, äfven de, i olika läger, när det gäller politiska åskådningar,
det är åtminstone en sannolikhetsberäkning, som måste anses be¬
rättigad, ty hvarför skulle icke den hälft af mänskligheten, som he¬
står af kvinnor, vara lika fördelad i olika åskådningssätt och 1
olika grupper som den hälft, som består af män?
Hans excellens herr statsministern må nu afvakta att få se
resultatet af hur denna utsträckta rösträtt för män kommer att
verka — jag vet icke, hvilket resultat han väntar sig. Jag nämnde
under remissdebatten, att förvisso tror sig hans excellens herr stats¬
ministern och hans regering hafva en oöfverskådligt lång framtid
framför sig för att vänta för att se dessa resultat, men hur lång
denna framtid på regeringsbänken än må blifva, så tror jag dock,
att vår nuvarande regering icke skall få tillfälle att härom bilda
sig ett stadgadt omdöme. Möjligt är ju också, att tiden för rege¬
ringen ej blifver tillräckligt lång ens att få se mera än det allra
närmaste resultatet. Allt detta är emellertid gåtor, som vi ej ännu
kunna lösa; de blifvande valen komma möjligen att i viss mån
gifva oss svar på dessa frågor.
Nu kan man, såsom jag sade, mellan raderna i detta utskotts¬
betänkande läsa mycket, som icke står där. Där står icke, men
det skymtar fram, att man fruktar för, att kvinnorna kanske komma
att i vårt politiska lif införa element, som från vissa håll icke an¬
ses önskliga, men däremot från andra håll särdeles betydelsefulla.
Hvad jag särskild! för min del, och kanske många inom denna
kammare med mig, härvidlag föreställt mig, är, att kvinnorna just
genom sin särskilda läggning kunna vara af betydelse, då det gäller
lösandet af humanitära frågor och äfven af sociala frågor, för hvilka
de till följd af sin ställning till hemmet måste ha vida större in¬
tresse än många män; detta anses kanske af andra för samhälls-
skadligt. Man fruktar kanske, att kvinnorna genom att komma in
i det politiska lifvet skulle komma att öppna ögonen på enhvar
för att vår värld för närvarande icke är den allra bästa, att mycket
finnes att göra, som vore ensidigt att det gjordes, att det gamla
tillståndet, som under männens odelade herravälde pågått under år¬
tusenden och där makten betydt mer än förmåga och mer än rätten,
skulle komma till sitt slut. .För dem af oss, som ännu tänka sig,
att det ideal, som under en föregående diskussion berördes, nämli¬
gen detta ideal, som bär namnet världsfred, dock ej endast är en
utopi, utan något, som man i en framtid skall få se förverkligadt
Nr SO- 20 Onsdagen den 17 maj, f: m.
Ang. ändrade för dem, som sträfva efter detta ideal, är det gifvetvis önskligt,
bestämmelser aj-t kvinnorna må få något mera att säga ej blott i vårt land, utan
äeTi^olitiska äfven 1 kela världen. Om blott kvinnorna komma in i världens
C Rösträtten1 samtliga parlament, blir synen på denna sida af saken, nämligen
m. m. fredsrörelsens betydelse, eu helt annan, än den nu är. Kvinnorna
(Forts.) måste med sin läggning, på grund af sin natur och sina känslor
finna, att detta maktens välde öfver rätten är en orättfärdighet,
som måste öfvervinnas. Den dag, då, såsom jag sade, kvinnorna
vinna inträde i världens olika parlament, kommer helt visst för
den saken att blifva af stor betydelse. Ja, för alla sociala och humani¬
tära frågor är kvinnornas deltagande i det politiska lifvet af vikt.
Yi, som häruti vilja se ej blott en rättfärdighetsfråga, utan äfven
en lämplighetsfråga, till följd af hvad som därigenom skulle vinnas,
vi vilja icke släppa denna tanke, äfven om kyliga vindar nu blåsa
öfver vårt land. Men äfven om kyliga vindar möta alla dessa för
saken varmt intresserade kvinnor, som inom några få veckor skola
samlas i Sveriges hufvudstad, äfven om de, fastän de komma hit,
när högsommaren gör sitt inträde, tycka sig finna en kyla, som
möter dem, då det gäller lösandet af den fråga, för hvilken de
arbeta, hoppas vi dock, att de icke skola tro, att, därför att Första
kammaren nu ställer sig enig emot denna sak, så alltid skall för¬
blifva. Yi skola hoppas, att de dock skola mötas af ett kraftigt
uttaladt votum ifrån denna kammare och ett så godt som enhälligt
eller åtminstone, hoppas jag, af en stor majoritet inom kammaren
gjordt uttalande om, att denna kammare dock vill befrämja den
sak, som de sträfva för.
Det kan ju synas eget, att det är just Första kammaren, som
här skall stå' afvisande, då ju Första kammaren redan har den
störa förmånen — som den dock icke tycks tillräckligt uppskatta
—• att såsom sina valmän räkna äfven kvinnorna. Detta är en sak,
som kvinnorna måste väl beakta. Ha de ännu intet inflytande på
Andra kammarens sammansättning, ha de dock ett verkligt infly¬
tande på valen till Första kammaren; de ha nämligen rättighet
att deltaga i valet af de valmän, som utse Första kammaren, och
äfven sjäifva intaga plats uti valmännens led. Jag vet icke, om
det kan vara någon känsla af betryck öfver att så är förhållandet,
som gör, att just dessa delvis af kvinnor valda män nu icke vilja
unna kvinnorna att äfven få något att saga, då det gäller samman¬
sättningen af Andra kammaren. Jag vill tillägga eu uppmaning
åt dessa kvinnor, som beskyllas att strida för litet: Striden och
kämpen, när det gäller att tillsätta Första kammaren; hjälpen oss,
som äfven önska att nu få sammansättningen af denna kammare
förändrad! Äfven om de förhoppningar, man hyser, att det rätt¬
mätiga krafvet måtte uppfyllas, att Första kammaren redan nu
upplöses och nya val förrättas, icke komma att förverkligas, utan
man måste krypa fram för att se Första kammaren omgestaltas, så
ställer jag dock en uppmaning till kvinnorna: Sen till, att dessa
21 Ifr 50.
Onsdagen den 17 maj, f. m.
edra verkliga representanter äfven föra eder talan med så mycken Äng. ändrade
kraft, som många göra i denna kammare! bestämmelser
No är ju frågan fallen genom .Första kammarens beslut. Må 'politiska
nu Andra kammaren gifva sitt votum! Det blir blott en demon- rösträtten
stration, som tyvärr kanske icke blir lika lysande som den, kam- m.
maren gjorde för tvenne år sedan, men det måste dock finnas inom (Forts.)
denna kammare tillräckligt många anhängare af denna sak för att
deu majoritet, som nu skall afkunna utslaget, ej måtte bli alltför
obetydlig, utan att den måtte imponera och gifva dessa stackars
modlösa kvinnor, som det heter, mod att kämpa och det med starka
vapen för sin rättfärdiga sak. Yi. önska alla, att den dag snart
måtte komma, då vi få hälsa kvinnorna såsom valmän äfven till
denna kammare, och vi hälsa äfven den dag, då vi få so kvinnorna
deltaga i våra förhandlingar, förvissade som vi äro, att den dagen
skall icke blott för vårt land, utan äfven för hela mänskligheteu
medföra gynnsamma frukter, till mänsklighetens lycka och väl¬
signelse.
Det är under uttalande af mina lifiiga förhoppningar, att
denna kammare måtte stå fast vid sitt för två år sedan fattade be¬
slut, som jag nu, herr talman, anhåller att få yrka bifall till deu
af herr vice talmannen m. fl. afgifna, vid utskottets betänkande
fogade reservationen.
Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propositio¬
ner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på afslag
därå och bifall i stället till den af herr vice talmannen af Caller-
holm m. fl. afgifna, vid momentet fogade reservationen; och fann
herr talmannen den sistnämnda propositionen vara med öfver¬
vägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf
nn uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med afslag å konstitutionsut¬
skottets hemställan i punkten I mom. a) af utskottets förevarande ut¬
låtande nr 26, bifaller den af herr vice talmannen af Callerholm
m. fl. afgifna, vid momentet fogade reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bär kammaren bifallit utskottets berörda hem¬
ställan.
Nr 50. 22
Onsdagen den 17 maj, f. in.
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten
m. m.
(Forts.)
Voteringen utvisade 120 ja mot 92 nej, hvadan kammaren
med afslag å utskottets hemställan bifallit den af herr vice tal¬
mannen af Callerholm m. fl. afgifna, vid momentet fogade reservationen.
Härefter föredrogs mom. b), och yttrade därvid:
Herr Larsson i Västerås: Herr talman, mina herrar! Af det
föreliggande ntskottslåtandet framgår, att konstitutionsutskottet af¬
styra herr Brantings m. fl. motion »både», som det heter, »med
hänsyn till den så nyligen genomförda rösträttsreformen och på
grund däraf, att motionärerna ej anfört några verkligt bärande skäl
för de föreslagna förändringarna.»
Ja, det första skälet, som utskottet anfört för sitt afstyrkande,
kan ju möjligen utgöra ett tillräckligt motiv för den, som i den
nyligen genomförda rösträttsreformen har sett en lösning af rösträtts¬
frågan för lång tid framåt. Men för oss socialdemokrater, och äfven
för alla andra, som talat och röstat emot denna rösträttsreform, kan
detta skäl icke utgöra något hinder att nu söka åstadkomma för¬
bättringar i de nuvarande rösträttsbestämmelserna. Det synes mig
också, som om jämväl de, hvilka år 1909 visserligen röstade för
denna rösträttsreform, men som förklarade, att de för sin del icke
ansågo densamma tillfredsställande, skulle kunna vara med om att
här göra en opinionsyttring för eu förbättring af rösträttsvillkoren
för både kvinnor och män. Det är ju nämligen på det sättet, att
det icke heller här i denna punkt egentligen kan bli tal om något
annat än eu opinionsyttring, och därför hoppas jag, att åtminstone
alla dessa grupper, som jag nyss har nämnt, också med afseende
på denna punkt borde kunna förena sig om en opinionsyttring för
aflägsnande af de onödiga och orättvisa inskränkningar i rösträtten,
som fortfarande finnas kvar äfven efter den 1909 genomförda
rösträttsreformen.
Jag förmodar, att enhvar skall kunna inse, att det icke ligger
rättvisa uti att många och stora grupper af oförvitliga medborgare
inom landet skola utestängas från sin medborgarrätt endast på den
grund, att de äro så fattiga, att de icke i behörig tid kunnat er¬
lägga sina utskylder till stat och kommun, eller därför att de kanske
på grund af sjukdom eller arbetslöshet hafva måst åtnjuta till¬
fälligt fattigunderstöd och sedan icke förmått att återbetala det¬
samma. Jag hoppas, att alla skola ge mig rätt, då jag påstår, att
häri ligga orättvisor, som böra med det snaraste afskaffas. Om nu
kammaren skulle gå med på eu opinionsyttring äfven rörande dessa
kraf, så anser jag för min de], att kammaren därmed icke har gjort
annat, än att den ytterligare understrukit den opinionsyttring, som
nyss gjordes för kvinnans politiska rösträtt; ty om man, såsom jag
för min del anser att det är riktigt att man gör, erkänner, att
kvinnan skall hafva medborgarrätt därför att hon är medborgare
och därför att det är rättvist, då bör man också kunna erkänna,
Onsdagen den 17 maj, f. m. 23
att medborgare biand männen icke skola uteslutas från rösträtt på
grund af de af mig nyss nämnda orättvisa bestämmelserna.
Sedan hafva vi utskottets andra skäl för afslag å den före¬
liggande motionen, nämligen att »några verkligt bärande skäl» icke
skulle vara anförda för de i motionen föreslagna förändringarna.
Detta utskottets yttrande skulle ju kunna fresta till att bär ingå
på och närmare utveckla de skäl, som ligga till grund för de i
motionen framställda yrkandena. Men med hänsyn till den långa
föredragningslista, som vi hafva liggande här på kammarens bord,
och de många ärenden, som vänta på behandling, vill jag nu icke
upptaga kammarens tid med att närmare utveckla dessa skäl, då
de så många gånger hafva varit framförda här i kammaren, äfven,
under denna riksdagsperiod, och då jag förutsätter, att samtliga
kammarens ledamöter hafva kännedom om desamma.
Jag skall därför nu öfvergå till den reservation, som jag af-
gifvit i denna punkt, och något redogöra för innebörden af de
alternativa yrkanden, som jag i denna reservation tillåtit mig att
framställa. Dessa alternativa yrkanden hafva, såsom jag i min
reservation har nämnt, framställts, på det att kammaren må kunna
bli i tillfälle att pröfva hvart och ett för sig och man därigenom
må kunna få utrönt, huru långt kammaren för närvarande anser sig
böra gå på reformernas stråt i detta hänseende.
Det yrkande, som återfinnes under alternativ I beträffande § 16
riksdagsordningen, upptager, som herrarna torde finna, den ursprung¬
liga formulering, som vi socialdemokrater i motionen påyrkat; men
jag vill här anmärka, att i samtliga alternativen är den kvinnliga
rösträtten införd, tillika med en mildring af fattigvårdsstrecket. Det
första alternativet i reservationen gäller sålunda aflägsnande! af alla
de onödiga streck och garantier, som för närvarande finnas uti § 16
riksdagsordningen; hvadan i detta alternativ endast bibehållas så¬
dana valrättsvillkor, som kunna försvaras äfven ur den allmänna
rösträttens synpunkt. Sålunda föreslås i alternativ I följande änd¬
rade lydelse i § 16 riksdagsordningen: »valrätt tillkommer enhvar
■■välfrejdad svensk medborgare, såväl man som kvinna, som före det ka¬
lenderår, hvarunder val äger rum, uppnått tjuguett års ålder, dock ej den,
som står under förmynderskap eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.
Till efterrättelse — — — — — — — — -— — —- — —
— — — — — —• —■ —- — — — — — ■— — valet inträffar.»
Som man finner, äro här samtliga »strecken» uteslutna, och
paragrafen ter sig helt och hållet, såsom jag skulle vilja kalla det,
demokratisk, sådan som den bör vara, då man ser saken från demo¬
kratisk synpunkt, och sådan, som den enligt min mening bör vara,
om den skall verka rättvist för landets medborgare.
Vi komma så till alternativ II. Detta förslag är lika lydande
med det alternativ jag nyss uppläst, men med det väsentliga undan¬
laget, att det nuvarande åldersstrecket, nämligen 24 års ålder, där
har medtagits.
Nr 50.
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska,
rösträtten
m. m,
(Forts.)
Kr 50. 24
Onsdagen den 17 maj, f. m.
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten
m. m.
(Ports.)
«
Alternativet III ansluter sig i det närmaste till den nuvarande?
formuleringen af § 16, dock med det undantag, som jag nyss förut
nämnde, nämligen att kvinnorösträtten är medtagen liksom äfven
en mildring af fattigvårdsstrecket. Dessutom är i detta förslå g-
skattestrecket uteslutet; men alla de öfriga s. k. garantierna
finnas kvar.
Slutligen hafva vi alternativ IV. Detta ansluter sig helt och.
hållet till den nuvarande formuleringen, med de nyssnämnda båda-
undantagen, och innehåller sålunda, utom rösträtt för kvinnor,,
endast en ändring, som innebär mildring af fattigvårdsstrecket, så att
det beträffande detta heter: »den, som står under fattigvårdsstyrelses-
målsmansrätt».
Ja, mina herrar, i anslutning till hvad jag nu har yttrat, och
då jag hoppas, att denna kammare äfven må kunna gå med på en-
opinionsyttring i hvad det gäller dessa här föreslagna reformer, så
tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till den formulering
af § 16 riksdagsordningen, som återfinnes under alternativ I i min,
vid detta betänkande fogade reservation.
Häruti instämde herr Carlsson i Malmberget.
Herr (Nilsson i Malmö: Herr talman! För ordningens skull
och för att bereda kammaren tillfälle att lägga sitt afgörande efter
olika linjer, vill jag redan nu yrka bifall till alternativ III i herr
Larssons reservation. Detta alternativ skiljer sig, såsom redan-
antydts, så till vida från gällande rösträttsbestämmelser, att det
upptar kvinnans rösträtt, mildrar fattigvårdsstrecket och slopar
utskyldsstrecket.
Herr Persson i Stockholm: Herr talman, mina herrar! Jag:
begärde hufvudsakligen ordet för att yrka bifall till alternativ IV
i den af herr Larsson vid betänkandet fogade reservationen; men-
jag finner mig dock föranlåten, med anledning af innehållet i detta
yrkande, att saga några ord, detta därför att genom de nya röst-
röttsbestämmelserna, från medborgarrätt faktiskt uteslutits en del
personer, som förut hade rösträtt, hvadan man kan säga, att de nya?
rösträttsbestämmelserna, hvilka angåfvos vara en lösning af röst¬
rättsfrågan, i visst afseende blifvit en försämring af rösträtten i stället:
för eu förbättring.
Förut var det ju så, att som ledning för deltagande i politiska,
val, d. v. s. val af riksdagsmän till Andra kammaren, låg den kom¬
munala röstlängden. I denna röstlängd anmärktes icke på de manligas
medborgare, hvars familjemedlemmar genom fri sjukhusvård m. in¬
kommit i åtnjutande af s. k. fattigvårdshjälp. I fråga om den röst¬
längd, som numera uppgöres, gäller däremot, att magistraten, innan,
den uppgör densamma, frågar fattigvårdsstyrelsen, hvilka som åt¬
njutit fattigvårdshjälp i ett eller annat afseende; och innehållet af
25 Nr 50.
Onsdagen den 17 maj, f. m.
den uppgift, som fattigvårdsstyrelsen med anledning häraf lämnar,
prickas in i röstlängden. Många, som i öfrigt äro klara i fråga om
fullgjord skatt, uteslutas genom detta, förfarande från medborgarrätt,
på grund däraf att de eller deras familjer vid något tillfälle varit
i behof af sjukhushjälp eller fattigvårdsnnderstöd i en eller annan
form.
Värst synes detta drabba bär i Stockholm. Här kom, strax
efter det förra årets röstlängd uppgjorts, en mängd i öfrigt klara
medborgare och klagade öfver att de förmenats rösträtt på grund af
fattigvårdshjälp, lastan de icke visste om, på bvilket sätt de åtnju¬
tit denna fattigvårdshjälp. I verkligheten förhåller det sig näm¬
ligen så, att, om exempelvis en arbetares hustru har begagnat sig af
barnbördshus i Stockholm och hennes man icke varit i tillfälle att
betala denna sjukhushjälp, han uppföres såsom hafvande åtnjutit
fattigvårdsunderstöd och därigenom förlorar sin medborgarrätt. Har
han något barn, som vårdats på epidemisjukhuset, inträffar precis
samma förhållande. En epidemi här i Stockholm, eu difteriepidemi
t. ex., röfvar faktiskt från ett stort antal i öfrigt fullt klara med¬
borgare deras rösträtt, och detta är så mycket mer upprörande och
orimligt, som, när en difteriepidemi utbryter, arbetaren icke får lof
att ha, barnet, eller hvilken familjemedlem det nu är, som drabbas
af sjukdomen, hemma, utan polisen kommer och utan vidare tar
den af sjukdomen aDgripne och kommenderar densamma till sjuk¬
hus. Detta anses allmänt för att vara en hälsovårdsfråga, eu sanitär
åtgärd, i sylte att skydda den ölriga delen af befolkningen från
smittans utbredande; och på epidemisjukhuset har i allmänhet icke
betalats någon afgift, bill inträffar emellertid, på grund däraf att
ingen afgift betalas, att den, som haft ett barn eller någon annan
anhörig där, han förlorar därigenom sin rösträtt. Det är en mängd
sådana fall, som gjort, att rösträttsbestämmelserna för Stockholms-
vidkommande, liksom äfven för ett stort antal andra kommuner,
blivit sämre i stället för bättre. Det må väl ändå anses i högsta
grad orimligt, att det skall finnas sådana valrättsbestämmelser, att en
difteriepidemi skall fälla en större eller mindre procent af medbor¬
garna, då det är fråga om att utöfva sin medborgarrätt.
Jag skall med ett synnerligen drastiskt exempel visa, huru denna
valrättsbestämmelse verkar.
Ang. ändradr
bestämmelser
i fråga om
den politiskc»
rösträtten
m. m.
(Forts.)
Sedan brefven från magistraten förra året här i Stockholm ut~
sändts till dem, som i ett eller annat afseende stodo oklara i röst¬
längden, kom en dag en gammal borgare upp till mig och förkla¬
rade, att han icke kunde begripa, hvarför han fått ett dylikt bref
och hvarför han häftade för fattigvårdshjälp. Han både i öfver
tjugu år alltid fullgjort sina medborgerliga skyldigheter, hade alltid
haft rösträtt, hade aldrig åtnjutit fattighjälp, men ändock hade han
nu, när rösträttsfrågan skulle vara löst och rösträtten allmän, be-
röfvats denna sin rätt. Vi väntade, till dess röstlängden blifvit fram¬
lagd. Då tittade vi efter, och, mycket riktigt, där stod anmärkt
Nr 50. 26
Onsdagen den 17 maj, f. m
Ang. ändrade för honom, att han åtnjutit fattigvårdsunderstöd. Yi gingo och frå-
bestämmelser ga(je osg för [ fattigvårdsnämnden, hvad det var för understöd, och
,Ln politiska kom det fram> att han lörra aret vistats Pa S:t Görans sjukhus
rösträtten för en sjukdom. Han hade — jag kan ju gärna säga, hvad det
m. m. var — råkat bli smittad af skabb. Hade därför gått upp till eu
(Forts.) läkare, och denne hade sagt, att bästa sättet att bli befriad från
åkomman var att gå upp till ett sjukhus — »gå upp till S:t Göran
och lägg er där ett par, tre dagar, så är saken klar». — Han gick
dit med prästbevis på fickan och var där i tre dagar, kom ut därb
från frisk och glad, men med det resultatet, att han förlorade sin
rösträtt, ty han hade åtnjutit fattigunderstöd. —• När vi fingo detta
klart för oss, hade vi bara några få dagar på oss. Denne man var
en välbärgad handtverkare, och det gällde för honom bara en högst
obetydlig summa, kr. 2: 25 var det visst, som han skulle betala.
Han vände sig då till sjukhuset och frågade, om han kunde få be¬
tala dessa kr. 2: 25. Nej, det lyckades icke, tv vederbörande tjänste¬
man var bortrest, och det fanns ingen, som kunde skrifva ut räk¬
ningen, och öfverhufvud taget var det icke vanligt, att folk beta¬
lade där. Han kunde faktiskt icke, fastän han icke resterade för
mer än som jag tror 2 kronor och 25 öre i fattighjälp, få betala
summan och därigenom återfå sin medborgarrätt, som han haft 20
—30 år i Stockholm.
Detta är ett drastiskt exempel på, hvarthän dessa nya bestäm¬
melser leda, och ändock säger utskottet, »att motionärerna ej anfört
några verkligt bärande skäl för de föreslagna förändringarna.» Jag frågar
vederbörande utskottsledamöter: Tycka ni, att sådana orimliga bestäm¬
melser, orimliga förhållanden, som nu införts, verkligen icke äro tillräck¬
ligt bärande skäl för, att någon ändring skall vidtagas? Detta utskot¬
tets yttrande vittnar om, att ettdera känna dess ledamöter icke till
■förhållandena, eller också är detta ett rent cyniskt hån mot de med¬
borgare, som brabbas af dessa olidliga bestämmelser. Jag bar många
undra liknande fall, tragikomiska och upprörande, som jag skulle
kunna anföra, men jag vill icke upptaga kammarens tid nu i Jtiks-
•dagens elfte timme med något med ingående på denna sak. Jag
har blott velat påpeka detta enkla förhållande och därmed beled¬
saga mitt yrkande om bifall till alternativ IY i den af herr Lars¬
son vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Gripenstedt: Herr talman! Yid den föreliggande punk¬
ten har jag jämte vice talmannen och tre andra af kammarens
ledamöter reserverat mig mot utskottets beslut rörande fattigvårds-
strecket, och jag skall tillåta mig att särskild! om den frågan få
yttra ett par ord.
När herr Branting formulerade sitt förslag sålunda, att den,
som står under fattigvårdens »målsmansrätt», skulle förlora sin
rösträtt, synes han kanske icke fullt beaktat, att fattigvårdslagen af
1871 talar icke blott om fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt, utan
27 Nr 50.
Onsdagen den 17 maj, f. m.
äfven om dess »husbonderätt». Om det nu vore så, att målmansrätt
vore ett vidsträcktare begrepp, så att i den inginge husbonderätt,
ja, då vore formuleringen riktig, men det är nog icke så. Enligt
den allmänna lagen äger en målsman exempelvis att inför rätta
företräda den, som står under hans målsmansskap, men en mot¬
svarande rättighet har icke husbonde. En bestämd skillnad åter¬
finnes också i fattigvårdslagen, och begreppen målsmansrätt och
husbonderätt äro där i visst hänseende sidoordnade. I § 35 mom. 1
fattigvårdslagen säges det tydligen, att fattigvårdsstyrelse i vissa
fall tillkommer målsmans- och husbonderätt öfver den, som åtnjuter
fattigvård, men i andra fall endast husbonderätt. Vidare stadgas i
mom. 2 af samma paragraf, att, om någon af lättja eller försumlighet
ådrager sitt minderåriga barn eller sin hustru sådan uöd, att fattig¬
vård måste enligt § 1 lämnas någon af dem, han skall, äfven om
fattigvården är tillfällig, stå under fattigvårdsstyrelsens husbonderätt,
märk väl icke målmansrätt, till dess den kostnad fattigvårdssambället
tillskyndats är gulden. Till samma påföljd är den förfallen, hvars
minderåriga barn anträffas bettlande och på fattigvårdssamhälles
bekostnad hemsändas.
Här nu fattigvårdslagstiftningen faktiskt är sådan, hvad skulle
då följden bli, om herr Brantings förslag i förevarande punkt an-
toges? Jo, att försumliga och lättjefulla familjeförsörjare, som kasta
öfver familjens underhåll på det allmänna och som i moraliskt
hänseende stå mycket lägre än många af dem, som kommit under
fattigvårdsstyrelses målsmansrätt, skulle få eu bättre ställning, ty
de, mot bvilka endast husbonderätt kan göras gällande, skulle icke
förlora sin rösträtt. Eu sådan anordning kan jag icke finna vare
sig klok eller rättvis, och därför kan jag icke vara med om eu
ändring af fattigvårdsstrecket i enlighet med herr Brantings motion,
som älven i andra hänseenden synes mig vara för vidtgående.
Hvad vice talmannen och hans medreservanter i denna punkt
föreslagit, torde däremot vara öfverensstämmande med den enklaste
rättvisa och billighet. Här kan ju icke vara tal om någon författ¬
ningsrevision, såsom utskottet uttrycker sig beträffande herr Brantings
motion, utan hvad reservanterna vilja bryta ut ur motionen skulle
hellre kunna kallas en lagförklaring i ett speciellt fall.
Riksdagsordningens § 16 mom. b i dess nuvarande lydelse
utesluter från valrätt den, som häftar för understöd, hvithet under
löpande eller sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats
honom själf, hans hustru eller minderåriga barn.
I detta understöd ingår emellertid icke blott vanlig fattigvård
i penningar och natura, utan äfven sjukvård. Att sjukvården i och
för sig är en diskvalifikationsgrund, finner jag lika med herr Sven
Persson i Stockholm vara upprörande, ty när den, som icke har
annat än sin arbetskraft att lita till för att försörja sig och sin
familj, själf blir sjuk, är utvägen till försörjning stängd, och vid
hata sjukdomsfall bland familjens öfriga medlemmar kan det blifva
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten
m. m.
(Forts.)
Kr 50. 28
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten
m. m.
Forts.)
Onsdagen den 17 maj, f. m.
svårt att få medlen att räcka till för sjukvården. När det allmänna,
som billigt är, här träder emellan, och lämnar kostnadsfri sjukvård,
är det i högsta grad motbjudande, att den, som erhållit sådan hjälp,
skall i gengäld beröfvas sin politiska rösträtt, och om denna rösträtt
skulle vara priset för sjukhjälpen, är väl detta så mycket mera
oegentligt, som understödstagaren får behålla sin kommunala rösträtt
inom den kommun, som lämnat valutan, d. v. s. sjukhjälpen.
I reservationen har redan anmärkts, att det är många valman,
som själfva icke äro medvetna om, att de fallit för, jag skulle
vilja kalla det, sjukvårdsstrecket. Herr Sven Persson talade om*
detta och påstod, att det numera skulle hafva inträdt en försämring;
af valrätten genom detta streck. Detta skulle jag för min del-
knappt tro, tv det var nog så äfven före 1909 års rösträttsreform,
att personer, som åtnjutit sjukvård på det allmännas bekostnad,
blefvo diskvalificerade, fastän hindret icke blef med samma nog¬
grannhet konstateradt, som nu är fallet, då man nu använder mera
regelmässiga metoder vid röstlängdens uppgörande. I fattigvårds-
nämnden i de större städerna föras, som vi veta, två särskilda listor,
en för fattighjälp och eu för sjukhjälp, men dessa listor slås till¬
sammans vid årets slut, då uppgift sändes till vederbörande, som i
röstlängden anmärka hvilka som häfta för fattigunderstöd. Vidare-
skall ett supplement insändas deu 10 juni, upptagande dem, som
under det löpande året intill den dagen fått dylik hjälp. Om
alltså en valman för sig, hustru eller barn fått sjukhjälp på allmän¬
bekostnad en enda dag, kanhända den 9 juni, så alföres han ur
röstlängden.
Detta sker honom ovetande, ty visserligen skall i allmänhet
underrättelse med allmänna posten tillsändas enhvar i röstlängden
upptagen person, som däri icke antecknats såsom röstberättigad, me»
i vallagen är uttryckligen stadgadt, att sådan underrättelse icke be-
höfver sändas till dem, som åtnjuta fattigunderstöd.
Vidare är ganska märkligt, att det till en viss grad skall bero¬
pa de kommunala myndigheterna, huru strängt sjukvårdsstrecket
skall tillämpas. Herr Sven Persson talade om epidemisjukvård.
Det har nu af många ansetts, att denna speciella art af sjukvård
icke borde likställas med annan sjukvård, men i allmänhet göres
ingen åtskillnad, och likställigheten ur fattigvårdssynpunkt är äfven
fastslagen genom prejudikat. Emellertid bär just i Stockholm r
sammanhang med fastställande af staten för innevarande år, hvithet-
skedde i december förra året, beslutats, att de, som från och med
1911 åtnjutit epidemisjukvård, icke skulle uppföras i diskvalificerings-
längden.' Faktiskt sker detta emellertid fortfarande i många delar
af Sverige, och det kan ju inte vara riktigt, att sjukvårdsstrecket
skall tolkas och verka så olika i olika delar af landet.
När man talar om hithörande förhållanden, mötes man ofta af
den invändningen, att en fattigvårdskommitté för närvarande är
samlad, och att man borde afvakta slutresultatet af denna kommittés
Onsdagen den 17 maj, f. m.
29 Nr 50.
arbete, innan man rör vid den nu ifrågavarande rösträttsbestämmel- Ang. ändrade
■sen. Härpå skulle jag vilja svara, att denna kommitté, hvars ord- bestämmelser
förande vi för öfrigt ha ibland oss här i kammaren, har rent tek- J fräSa. ?m
ruska fattigvårdsangelägenheter till föremål för sin verksamhet och
■således icke har att göra med några grundlagsbestämmelser. Det m. m
har för resten nyss blifvit påvisadt, att det är beroende på de kom- (Forts.)
•munala myndigheternas beslut, huru fattigvårdsstrecket under nu¬
varande förhållanden verkar, och icke kan en ny fattigvårdsstadga
reglera kommuuernas rätt att efterskänka eller icke efterskänka
fordran på grund af lämnadt understöd. Att vänta på resultatet af
fattigvårdskommitténs arbete skulle endast vålla ett onödigt och
ändamålslöst uppskof' med en reform, som kan göras alldeles fri¬
stående och som ur alla synpunkter torde vara belrjärtansvärd.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till herr vice
dalmannens med fieres reservation.
Herr Jansson i Djursätra: Jag skall för min del be att vid
den nu föredragna punkten få yrka bifall till utskottets förslag och
■sålunda utslag på såväl herr Larssons vid betänkandet fogade reser¬
vation som ock på den af herr af Callerholm m. fl. afgifna reser¬
vationen vid samma punkt.
Herr von Schéele: Herr talman! Med instämmande i den
■siste ärade talarens yrkande ber jag, herr talman, få för min del
angifva skälen till, att jag icke deltagit i den reservation, som här
föreligger från herrar af Callerhoim, Ericsson, Berg från Göteborg,
Eden och Gripenstedt.
Första skälet är det, att under de 26 år, jag varit ledamot af
.fattigvårdsstyrelse, aldrig försports någon svårighet beträffande donna
sak, utan det har fallit af sig själf, att ett sådant tillfälligt under¬
stöd som det, hvarom här är fråga, icke utgjorde hinder för att
■utöfva rösträtt vid riksdagsmannaval eller några andra medborger¬
liga rättigheters utöfning. Visserligen frånkännes i riksdagsordningens
■§ 16 förstnämnda rätt »den, som häftar för understöd, hvilket un¬
der löpande eller sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle till¬
delats honom själf, hans hustru eller minderåriga barn». Men att
märka är, hurusom kungl. förordningen ang. fattigvården den 9
juni 1811 uttryckligen förklarar, att i dylika fall »fattigvårdssam¬
hälle äger bestämma de grunder, som böra af fattigvårdsstyrelse iakt¬
tagas»,^ och att, där så ej skett, sagda styrelse har att meddela
fattigvård i den mån, styrelsen grefvar nödigt. Borde man då icke
itunna hoppas, att eu stigande upplysning vore nog till att göra
hvarje fattigvårdsstyrelse böjd att med billighet bruka denna sin
•rätt och nog till att förekomma, det något fattigvårdssamhälle skulle
■genom alltför snafva bestämmelser lägga oöfverkomliga hinder i
vägen härför?
Mitt andra skäl är, att det synes mig, som om, därest man
Kr 5Ö. 30 Onsdagen den 17 maj, f. m.
Ang. ändrade skulle begära en utredning, denna borde omfatta åtskilligt utöfver
bestämmelser sjukvård ssynpunkten. De, som i likhet med mig ba någon känne-
j frd9rrZ dorn om folkskoleförhållandena, veta mycket väl, att äfven barn,
‘rösträtten som egentligen icke kunna kallas utfattiga, dock understundom äro
m. m. i behof af att få låna skodon för att kunna ordentligt bevista sko-
(Forts.) ]an> emedan det enda par skor de äga är för någon dag borta till
lagning. För att då förebygga störande afbrott, pläga skolråden an¬
skaffa ett visst antal s. k. låneskor, naturligtvis på fattigvårdens
bekostnad. Enhvar inser, till hvilka orimligheter det skulle leda,
om föräldrarna till barn, som sålunda, utan att det begärts, kommit
i åtnjutande af ett litet understöd, förlorade sin politiska rösträtt.
Därför anser jag, att om denna fråga öfverhufvud taget skall göras
till föremål för utredning, så måste den utredningen göras mer om¬
fattande, än som reservanterna påyrka.
Slutligen vill jag tillägga, att jag icke är alldeles pa det klara
med, huruvida icke lagbestämmelser skulle kunna tillkomma pa au-
nan väg än den konstitutionella, som här ifrågasatts, nämligen däri¬
genom, att Kungl. Maj:t antingen på eget initiativ, eller med an¬
ledning af i Riksdagen väckt motion, toge saken under ompröfning,
för att därefter vidtaga de mindre omständliga åtgärder, som kunde
häraf föranledas.
Herr Branting: Herr talman! Jag ber att få konstatera, att
de alldeles uppenbara missförhållanden, som här framlagts under de¬
batten, ha på herr Jansson i Djursätra icke haft annan verkan,^än att
han fortfarande anser, att allt är bra som det är, hvarför han också yrkar
afslag icke blott på det yrkande rörande ny° grundlagstext, som
formulerats af socialdemokraterna, utan äfven på den utredning, som
begäres i den liberala reservationen. Hvad denna senare beträffar,
ber jag få taga fasta på hvad herr von Schéele yttrade, då han säde,
att om man skulle företaga en utredning, så borde denna blifva nå¬
got vidsträcktare, än reservanterna föreslagit, och icke blott halla sig
till frågan om sjukvårdsstreckets afskaffande. Jag tror också verk¬
ligen, att förhållandena ligga så, att man har alla skäl att gorå en
opinionsyttring — ty något annat är det ju icke frågan om äfven till
förmån för det förslag till lagtext, som föreslagits_ af socialdemokraterna.
Herr Gripenstedt gjorde en detaljerad kritik af uttrycket
mansrätt», som är användt i denna text. Jag tror, att det hör ti
de svåraste kapitel, man kan ge sig in på, att söka formulera hvad
verkliga innebörden är i dessa fattigvård sbestämmelser, och det ar
mycket möjligt, att det kan ligga något i hvad herr Gripenstedt
sade. Å andra sidan vill jag säga, att denna formulering vid upp¬
repade tillfällen — frågan har ju varit före åtskilliga gånger —
varit underställd juristers pröfning, och de ha ansett, att den skulle
hålla måttet. Jag tror, att man bör akta sig för att utan vidare
tro, att den tolkning af dessa så invecklade frågor, som herr Gripen¬
stedt gaf, skulle vara uttömmande och afgörande. Luder diskussio-
Onsdagen den 17 maj, f. m.
31 Hr 50.
nen ha för öfrigt af mina partivänner framförts de vägande skälen
för en förändring i detta afseende.
Jag skall också be att ia ytterligare peka på den grupp af
streck, som praktiskt taget blifvet mest verksam. Jag tänker nu
på den massa af medborgare, som trots vår »allmänna» rösträtt fal¬
ler för utshyldsstrecket. Det vore orimligt att påstå, att alla dessa
människor skulle vara mindrevärdiga i den mening, att lagen bör
på något sätt ställa dem utanför medborgerliga rättigheter. Om ock
ett och annat fall af slarf och vårdslöshet kan förekomma och
naturligtvis också förekommer bland denna stora mängd af männi¬
skor, så är det dock gifvet, att eu stor del fall beror därpå, att de-
direkta skatterna tynga så hardt, särskildt under arbetslöshetsperio¬
der och i sociala^ kamptider, att de icke ha råd att betala sina ut-
skylder. De måste använda sina små inkomster till lifvets uppe¬
hälle och nödtorft, och så blir skatten eftersatt; det kan icke hjäl¬
pas. Detta är saker, som man måste taga hänsyn till, och som
förklara den i siffror påvisbara, just bland de fattigaste folkklasserna
förefintliga stora mängd af eljest röstberättigade, som nu faller för
detta streck.
Det ^ är nog icke så, att slarf och vårdslöshet som karaktärslyte
Ang. ändrade¬
bestämmelser
i fråga om
den politiska/,
rösträtten
m. m.
(Forts.)
mån som fattigr¬
ökas i någon särskildt nämnvärd grad i samma _____ ____
domen tillväxer anlag till slarf och vårdslöshet finnas no g ungefär
lika mycket inom alla samhällsklasser — utan det är därför, att det
verkar pa ett annat sätt, när skatten trycker på dessa små inkomst¬
tagare, som ha svårt att komma ut med den. Om de då komma
s * ttembetalnin0en, så förlora de enligt gällande bestäm¬
melser sin rösträtt, trots att vi efter 1907 stoltsera med, att vi ha
infört den allmänna rösträttens princip. Vi veta, att dessa inskränk¬
ningar i rösträtten icke gälla små grupper i samhället, utan betyd-
liga grupper. Det har ju förekommit, att ända till 30, 40, ja, 50
■procent af medborgarna i en valkrets ha stupat på grund af dessa
förhållanden. Det har inträffat särskildt under sådana tider, när
arbetslösheten varit särdeles stor, och det är icke minst de störa
strider, hvilka blefvm en följd af masslockouten 1909, som i detta
fall lämnat djupa spår efter sig i röstlängderna. Det är sådana
förhållanden, som göra, att arbetareklassen helt naturligt måste anse,
att den allmänna rösträtten icke är förverkligad här i landet, förrän
vi fått en allmän rösträtt, icke blott till namnet, utan äfven till
gagnet, en rösträtt, som motsvarar hvad man i andra länder kallar
allmän rösträtt. Det är i den riktningen vår motion går äfven i
detta afseende.
framställt alternativa yrkanden här, så är det natur¬
ligtvis icke för vår egen skull, ty vårt parti är nog på det klara
med hvad det vill, och dess mening innefattas i alternativ I, hvari det
framställda yrkandet om den fullständigt allmänna rösträtten återfinnes.
Nu skulle det emellertid vara af ett visst intresse att få se, huru¬
vida det utom vårt partis gränser kunde finnas mer eller mindre
Kr 50.
.Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten
m. m.
(Forts.)
32 Onsdagen den 17 maj, f. m.
resonans för något särskild! af dessa yrkanden, ock därför ha vi i
år tillåtit oss att uppställa dessa alternativa yrkanden för att på det
sättet få en vägledning, då det gäller att bedöma, huruvida denna
rättvisa sak på vissa punkter trängt djupare än på andra. Det är
förklaringen till, att vi framställt dessa alternativ, och att vi maste
besvära kammaren med votering angående de tre alternativ, hval till
vi här yrkat bifall. .
Jag her således att få yrka bifall till alternativ i i första rum¬
met, men sedan vädjar jag till de medlemmar af kammaren, som
icke vilja gå så långt, att noga taga i öfvervägande, huruvida de
icke vilja afge eu opinionsyttring mot utskyldsstrecket enligt alter¬
nativ III, eller åtminstone mot det orimliga och förhärjande fattig-
vårdsstrecket enligt alternativ IV.
Herr Edén: I fråga om den socialdemokratiska motionen i
dess allmänhet skall jag endast helt kort uttala, att där finnes ett
och annat yrkande till lindring i nu gällande streck, hvarmed jag-
för min del sympatiserar, men att jag det oaktadt icke hai funnit
mig kunna arbeta för ett antagande af dessa yrkanden af det skälet,
att°den stora rösträttskompromissen nu dock är eu verklighet, och
att jag för närvarande nödgas känna mig bunden däraf så godo
som'alla dessa punkter. Partierna ha under många år stått emot
hvarandra och kämpat angående omfattningen af dessa streck, tills
man till slut kommit till en uppgörelse, en uppgörelse, som nyss
är konfirmerad och icke ens ännu trädt i tillämplighet. Jag an¬
märker här särskildt, att det finnes en afgjord skillnad mellan den
del af rösträttskompromissen, som angår den politiska rösträtten, där
man verkligen kämpat om de olika strecken och till slut nödgats
gå hvarandra till mötes, och den del af rösträttskompromissen, som
angår den kommunala rösträtten, där man egentligen aldrig kom till
någon öfverläggning, och där det hela togs, såsom jag eu gång förut
uttalat, obesedd och utan verklig pröfning. .
Men om jag således af dessa skäl icke kunnat vara med pa
den socialdemokratiska motionen ens i form af något af de mindre
långt gående alternativ, som i reservationen blifvit framlagda, så bär
det dock under ärendets behandling förefallit mig, som om jag i en
punkt skulle i anledning af socialdemokraternas motion kunna an¬
sluta mig till ett yrkande, som kan göras oberoende af rösträttskom¬
promissen, och jag finner, att detta yrkande äfven höt göias i an¬
ledning af den erfarenhet, som sedan 1909 vunnits. Det är, som
herrarna torde förstå, punkten angående fattigvårdsstrecket. Herr
Branting och hans medmotionärer ha i denna punkt yrkat, att nu
gällande formulering skulle utbytas mot eu sådan, enligt hvilken
från rösträtt endast uteslutes den, som står under Jattigvårdsstyrel-
seus målsmansrätt. Jag vill erinra om, att en sådan formulering
upprepade gånger under rösträttsstriden varit föreslagen, och att
denna formulering icke visat sig hålla måttet inför de lordiingar på
33 Nr 50.
Onsdagen den 17 maj. f. m.
klarhet i innebörden, som man maste ställa på den. »Tåg erinrar Ang. ändrade
därom, att det liberala partiet från början tagit upp den formule- bestämmelser
ringen, och det af alldeles samma skäl, som socialdemokraterna nu
gorå det, men att detta parti också såg sig nödsakadt att på grund 1 Rösträtten °
af allvarsamma anmärkningar mot denna formulering öfvergifva den- m. rn.
samma. Den liberala regeringens förslag af år 1906 upptog icke (Forts.)
heller denna formulering, och jag måste anse, att det icke imnes
någon anledning att nu söka återgå till densamma. Vi måste hålla
oss till ett mera begränsadt syfte, och det är att förhindra de uppen¬
bara olägenheter i tillämpningen af den nu gällande formuleringen,
som yppat sig. Det är detta vi sökt vinna genom den reservation,
som är afgifven af herr vice talmannen af Callerholm m. fl.
Kammaren behagade särskildt uppmärksamma, att man icke kan
mot denna reservation göra den anmärkningen, att den skulle strida
mot rösträttskompromissen. Den är icke tillkommen för att i och
för sig ändra någonting i § 16 riksdagsordningen, utan den är ute¬
slutande tillkommen för att förhindra, att denna § 16 får en till-
lämpning, som jag verkligen icke tror, att Riksdagen någonsin velat
gifva den, när den beslöts. Herr Persson i Stockholm och herr
Dripenstedt hafva utförligt påvisat, att den nu gällande formule¬
ringen af det s. k. fattigvårdsstrecket för med sig, att från rösträtt
kunna blifva uteslutna män, som själfva eller för hustru eller barn
ha åtnjutit sjukvård på allmän anstalt och icke behöft lämna någon
ersättning för denna sjukvård. Det är uppvisadt, att sådan uteslut¬
ning från rösträtt har drabbat tusentals män, som själfva icke haft
en aning om, att de på något vis folio under något sådant streck.
Det är i reservationen särskildt betonadt, att det icke minst förhat¬
liga i tillämpningen af detta streck ligger däri, att det verkar all¬
deles olika på olika orter, allteftersom vederbörande myndigheter
fatta termen att »häfta» för åtnjutet fattigvårdsunderstöd, och allt¬
eftersom sjukhusen äro inrättade. Om exempelvis en medborgare
har lyckan att bo i eu stad, där det finnes sjukhus, som äro grun¬
dade genom donationer, och han anlitar dem för sig, sin hustru eller
sina barn, då går han alltid fri, men bor han i eu stad, där sjuk¬
husen äro kommunala anstalter, och där åtnjuter vård, för hvilken
kostnaden ej af honom uttages, så blir han fast och uppföres som
häftande för fattigvårdsunderstöd samt uteslutes från rösträtt. Så¬
dana förhållanden synas mig vara i hög grad upprörande för all
rättskänsla. Jag tror icke, att jag är ogrannlaga, om jag nämner,
att det inom konstitutionsutskottet föreföll att vara enighet om, att
någonting dylikt egentligen icke borde förekomma.
Emellertid har man nu mot eu skrifvelse i det syfte, som
reservanterna föreslagit, anfört till eu början, att detta syfte icke
skulle vara nog omfattande. Därpå måste svaras, att utredning icke
kan hos Kungl. Maj:t begäras i större omfattning, än redan vunnen
erfarenhet föranleder. Denna erfarenhet grundar sig på de 1909 upp¬
rättade röstlängderna, hvilka särskildt hafva ledt uppmärksamheten
Andra kammarens •protokoll 1911. Nr SO. 3
Kr 50. 34 Onsdagen den 17 maj, f. m.
Ång. ändrade på dessa missförhållanden. Skulle det längre fram ges anledning
bestämmelser att pa„a upp äfven någon annan sida af fattigvårdsstreckets ojämna.
verkningar, så får det bli en omsorg för den tiden.^ För närvarande
(Crösträtten föreligger icke den saken. I hvarje fall tror jag icke, att herr von
m. m. Schéele, såvidt jag kan finna, liar någon anledning att anse, att
(Forts.) sädau tillfällig hjälp åt skolbarnen, som han anförde, för närvarande
behöfver falla under fattigvårdsstrecket och medföra uteslutning'
från rösträtt. Icke heller kan jag gifva något erkännande åt den
anmärkningen, att man hellre borde gå en annan väg, t. ex. genom
ändring i fattigvårdslagstiftningen. Herr Gripenstedt har redan be¬
mött detta tal, och jag skall endast tillägga, att det synes mig
otänkbart, att man skulle kunna få eii så preciserad fattigvårdslag-
stiftning, att man därigenom skulle undgå osäkerheten af den nu¬
varande formuleringen af riksdagsordningens § 16.
Under sådana förhållanden skulle jag vilja vädja till kammaren,.
om den ändå icke finner, att det är skäl att afgifva, såsom det
redan sagts, en opinionsyttring mot en så uppenbart orättfärdig och
så uppenbarligen icke afsedd verkan af fattigvårdsstrecket, som till
fullo blifvit konstaterad genom 1909 års röstlängder. Kammaren-
berör därigenom icke någon af 1907 års rösträttskompromiss' garan¬
tier. De bli fullkomligt desamma. Men kammaren kan åtminstone-
gifva- uttryck åt, att den för sin del icke menat en sådan tillämp¬
ning af fattigvårdsstrecket, som nu här kommit i dagen, och att den
önskar att om möjligt få den tillämpningen genom eu ändring i
riksdagsordningen aflägsnad. Jag hoppas, att kammaren skall taga-
hänsyn till denna, jag vågar säga, rent humanitära synpunkt, och
jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Persson i Stockholm: Herr talman, mina herrar! Jag
kan icke ansluta mig till den af herr vice talmannen afgifna reser¬
vationen, därför att jag anser, att den är alltför inskränkt, omfattar
allt för litet. Den gäller blott, när det är fråga om sjukvårdshjäip-
åt en medborgare eller hans hustru och minderåriga barn. Men om
mannen t. ex. måste tagas in på sjukhus och får stanna där nugra
månader, hvarigenom familjen kommer i nöd och därför vänder sig
till fattigvården på platsen med begäran om hjälp, så lämnar fattig¬
vården, sådan som den i vissa kommuner är inrättad, hyresbidrag
på 30, 40 eller 50 kronor. Då skulle denne man på grund af detta
bidrag kunna bli utesluten från rösträtt. Under förutsättning, att den
liberala reservationen bifalles och bestämmelser i öfverensstämmelse-
med den komma till stånd, blir man icke utesluten från rösträtten
därför att han legat gratis på sjukhuset, utan därför att familjen
genom det erhållna hyresbidraget räddats från att vräkas från sin
bostad.
Dessutom har det varit på tal här i Stockholm, att en med¬
borgare skulle drabbas af fattigvårdsunderstödsbestämmelsen och så¬
lunda äfven af fattigvårdsstrecket också i sådana fall, då hans barn.
35 Kr 50.
Onsdagen den 17 maj, f. m.
erhålla skodon i skolan på kommunena bekostnad. Detta har nu
icke tillämpats, men det är icke uteslutet, att det på grund af
lagens bestämmelser i § 1 fattigvårdsförordningen kan komma att
tillämpas.
Det är på grund af att denna reservation icke är tillräckligt
ylh£’ 8om lao lcke kan ansluta mig till densamma; jag ber i öfri°-t
att fa sluta med att slå fast det rent af upprörande i, att ledamöter
åt kammaren, såsom herr Jansson i Djursätra, trots påvisade uppen¬
bara olagenheter åt detta fattigvårdsstreck ändock yrka bifall till
utskottets förslag. Det bevisar, såvidt jag kan förstå, fullständig
intresselöshei för rösträttens tillämpning och utöfning, eller rent af
ovilja mot att fattigt folk skall innehafva medborgarrätt.
Öfverläggningen förklarades härmed afslutad. Herr talmannen
framställde först propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
i förevarande moment, i hvad anginge det förslag till ändring af
Ib $ riksdagsordningen, som innefattades i alternativ I af herr
.Larssons i Västerås reservation, samt nämnda reservants förslag till
ändring af 9 och 19 ^ riksdagsordningen, dels på afslag å ut-
skottets hemställan, för så vidt den afsåge nämnda ändringsförslag, samt
Mall i stallet till samma förslag; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Vo¬
tering begärdes likväl, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i punkten I mom. b) af utskottets förevarande utlåtande
nr 26 i hvad angar det förslag till ändring af 16 § riksdagsordningen,
som innefattas i det uti herr Larssons i Västerås reservation upp-
tagna alternativ I samt nämnde reservants förslag till ändring af
J och §s riksdagsordningen, röstar
Ja:
Den, det ej vill, röstar
Nej;
• V, YTer ’ ^ar kammaren> med afslag å utskottets hemställan
) hvad den alser berörda ändringsförslag, bifallit samma ändrings-
tors lag. °
t ,rrV0/lri5!a 1Utvi$ad® 137 -ia mot 69 nej> hvadan kammaren bi¬
fallit utskottets hemställan i denna del.
Vidare framställde herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i förevarande moment, i hvad den afsåge
.‘biff. ändrade
bestämmelser
i fråga om
den politiska
rösträtten
m. m.
(Forts.)
Nr 50. 36 Onsdagen den 17 maj, f. m.
Ang. ändrade herr Larssons i Västerås förslag till ändring af 16 § riksdagsord-
bestämmelser n[ngen enligt alternativ III i hans reservation samt till ändring af
dIrpo9UtisZ 9 och 19 §§ riksdagsordningen, dels på afslag å utskottets hem-
rösträtten ställan, i hvad anginge berörda ändringsförslag, samt bifall i stallet
m. m. till samma förslag; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
(Forts.) hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen. Då
votering emellertid begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i punkten I mom. b) af utskottets förevarande utlåtande
nr 26, i hvad angår det förslag till ändring af 16 § riksdagsord¬
ningen, som innefattas i det uti herr Larssons i Västerås reservation
upptagna alternativ III, samt nämnde reservants förslag till ändring
af 9 och 19 §§ riksdagsordningen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
för så vidt den afser nämnda ändringsförslag, bifallit samma änd¬
ringsförslag.
Omröstningen utföll med 141 ja mot 65 nej; och hade kam¬
maren alltså bifallit utskottets hemställan i hvad den afsåge herr
Larssons i Västerås nu ifrågavarande förslag.
Herr talmannen gaf härefter propositioner på l:o) bifall till
utskottets hemställan i förevarande moment, såvidt det rörde dels
det uti alternativ IV af herr Larssons i Västerås omförmälda reser¬
vation framlagda förslag till ändring af 16 t} riksdagsordningen, dels
ock bemälde reservants förslag till ändring af 9 och 19 §§ riks¬
dagsordningen, samt 2:o) afslag å utskottets hemställan i afseende å
berörda ändringsförslag och bifall i stället till samma förslag, och
fann herr talmannen den förra propositionen med öfvervägande ja
godkänd. Votering begärdes emellertid, till följd hvaraf nu upp¬
sattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i punkten I mom. b) af utskottets förevarande utlåtande
nr 26, i hvad angår det förslag till ändring af 16 § riksdagsord¬
ningen, som innefattas i det uti herr Larssons i Västerås reservation
Onsdagen den 17 maj, f. m. 37 jjr 50.
upptagna alternativ IV, samt nämnde reservants förslag till ändring Ang. ändrade
af 9 och 19 §§ riksdagsordningen, röstar bestämmelser
i fråga om
t . flen politiska
Ja ’ rösträtten
m. m.
Den, det ej vill, röstar (Forts.)
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
för så vidt den afser berörda ändringsförslag, bifallit samma änd¬
ringsförslag.
Denna votering utvisade 130 ja mot 72 nej, vid hvilken ut¬
gång kammaren således bifallit utskottets hemställan jämväl i här
afsedda del.
Slutligen framställde herr talmannen beträffande det ämne, som
berördes i herr vice talmannen af Callerholms m. fl. vid momentet
fogade reservation propositioner först å bifall till utskottets hem¬
ställan i nämnda del samt vidare å afslag å utskottets ifrågavarande
Hemställan och bifall i stället till sistberörda reservation; och för¬
klarade herr talmannen sig anse den senare propositionen hafva
flertalets mening för sig. Som votering likväl begärdes, uppsattes,
justerades och anslogs en voteringsproposition af följande lydelse:
Den, som vill, att kammaren med afslag å konstitutionsutskottets
hemställan i punkten I mom. b) af utskottets förevarande utlåtande
nr 26, i hvad angår det ämne, som beröres i herr vice talmannen
af Callerholms m. fl. reservation, bifaller nämnda reservation, röstar
Jä',
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i be¬
rörda del.
Omröstningen utföll med 126 ja mot 78 nej, hvadan kammaren
med afslag å utskottets hemställan i denna del bifallit den af herr
vice talmannen af Callerholm m. fl. vid momentet afgifna reserva¬
tionen.
Punkten II.
Utskottets hemställan bifölls.
Nr 59.
38
Ang. särskild
godtgörelse åt
ordförande i
kommunal¬
nämnd.
Onsdagen den 17 maj, f. m.
§ 4.
Efter föredragning härpå af konstitutionsutskottets utlåtande, nr
27, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående särskild godtgörelse åt ordförande i kommunalnämnd, be¬
gärdes ordet af motionären,
Herr Berggren, som yttrade: Jag ber att få uttrycka min
tacksamhet till'‘konstitutionsutskottet för den grundliga utredning,
det bestått min motion, och naturligtvis är jag också tacksam för
det slut, hvartill utskottet kommit. Men med anledning däraf, att
vid utlåtandet fogats ett par reservationer, skall jag be att få säga
några ord.
Den första af dessa reservationer är med instämmande af fem
ledamöter afgifven af utskottets ärade ordförande. Däri framhåller
han, att han för sin del måste fasthålla den principen, att kom¬
munala förtroendeuppdrag icke böra vara aflönade, och han tillägger,
att han hyser den förvissningen, att en blifvande utredning skall
ådagalägga, att man utan öfvergifvande af denna principiella stånd¬
punkt skall vara i stånd att lindra den hörda, som hvilar på kom¬
munalnämndens ordförande. Reservanten angifver icke, på hvad
sätt förevarande fråga bör lösas, men det ser ut, som om han tänker
sig, att lämpligaste sättet vore att anställa särskilda kommunala
tjänstemän, på hvilka kommunalnämndsordförandens hufvudsakliga
arbetsbörda skulle öfverflyttas. En sådan anordning kan nog, jag
vill icke bestrida det, vara passande i en del större kommuner, men
däremot skulle det vara olämpligt, om frågan på detta sätt löstes
beträffande smärre kommuner. Denna min åsikt stämmer också
med, hvad utskottet uttalat i sin motivering.
För frågans utredning har utskottet på vederbörligt sätt från
statistiska centralbyrån infordrat vissa uppgifter angående de anslag,
som under ett visst år utgått till kommunalnämndsordförandena.
Byrån har i sina till utskottet lämnade uppgifter upptagit fyra an-
slagsrubriker, nämligen »lön», »arfvode», »anslag till skrifbiträde,
skrifmaterialier och dylikt» samt »i öfrigt». På grundvalen af dessa
för utskottet tillgängliga primäruppgifter har utskottet sammanfattat
en tabell, som återfinnes på sid. 15 i betänkandet, och hvaraf fram¬
går, att någon som helst ersättning icke utgar till kommunalnämnds¬
ordförandena i 76 kommuner. Sådan ersättning utgår däremot under
titeln »enbart lön» i 556 kommuner och under titeln »enbart arf¬
vode» i 321 kommuner. Om dessa belopp anmärker emellertid ut¬
skottet, att då i flera fall ingen särskild ersättning synes blifvit an¬
visad för bestridande af postporto och skrifmateriel, torde förhållan¬
det vara det, att kommunalnämndsordföranden för sin lön eller sitt
arfvodesbelopp måste bestrida utgifterna för nämnda ändamål. I
tabellen synes vidare, att anslag till kommunalnämndens ordförande
upptagits i 1,296 kommuner under rubriken »enbart skrifbiträde,
39 Nr 50.
Onsdagen den 17 maj, f. m.
•skrifmaterialier m. m.» Utskottet håller icke för otroligt, att i Ang. särskild.
dessa anslagsbelopp jämväl ligger, till en viss del, aflöningsbelopp, 90^g^lse åt
men utskottet framhåller också, att det har icke för detsamma varit kommunal *
■möjligt att undersöka, till huru stor del detta varit förhållandet. ' nämnd"'
Den andra reservanten, herr Clason, synes i sin reservation (Forts.)
antaga, att de belopp, som äro upptagna under rubriken skrifbiträde
m. m., ensamt varit afsedda för det ändamål, som rubriken angifver.
Detta antagande är, vågar jag påstå, felaktigt, och att han gjort
sig skyldig därtill, beror enligt min uppfattning därpå, att han tagit
mindre noga reda på förhållandena, sådana de verkligen äro på lands¬
bygden. Han anser också, att i de utgifter, som äro rubricerade
«åsom lön eller arfvode, äfven ingår ersättning till postporto m. m.
I detta påstående har han delvis rätt, men då han framhåller, att
dessa anslagsbelopp till hufvudsaklig del skulle utgöra ersättning
för postporto, skrifbiträde och dylikt, så har han däri otvifvel¬
aktigt orätt.
För att närmare belysa denna sak har jag satt mig i förbindelse
med kommunalnämndsordförandena i de socknar, som utgöra Fryks-
dals domsaga i Värmland. De nämnda primäruppgifterna från sta¬
tistiska centralbyrån hänföra sig till förhållandena, sådana de voro
den 31 december 1905. Enligt dessa uppgifter hade ordföranden i
•Sunne kommunalnämnd ett anslag af 600 kronor till skrifbiträde
m. in., men enligt de upplysningar, som jag fått från denne ord¬
förande, betalar Sunne kommun dessutom till en särskild räkenskaps¬
förare och kassör 500 kronor. Det förstnämnda beloppet, 600 kro¬
nor, synes sålunda helt och hållet utgöra ersättning för det besvär,
som åligger kommunalnämndsordföranden i denna kommun. I Östra
Emtervik utgör anslaget 350 kronor, också där upptaget under ru¬
briken skrifbiträde m. m. Därom har kommunalnämndsordföranden
därstädes meddelat, att han visserligen brukat erlägga 25 kronor
-om året för utskrifning af debetsedlar, men att resten utgör ersätt¬
ning för det besvär, som åtföljer ordförandeskapet. I Fryksände
kommun har anslaget varit 700 kronor, hvilket dock sedan 1905
är höjd! till 1,200 kronor, hvaraf dock omkring 200 kronor torde
få. anses såsom ersättning för skötandet af skol- och kyrkokassorna.
Äfven detta belopp, 700 kronor, är i primäruppgifterna angifvet så¬
som ersättning till skrifbiträde m. m. Men ordföranden har upplyst,
att han har särskild ersättning för porto, skrifmaterialier m. m. "Då
lian, hvilket, jag känner till, själf utför allt arbete, så har han cirka
1,000 kronor i ersättning för sitt arbete. I Östmarks kommun är
anslaget 500 kronor, också rubriceradt som anslag till skrifbiträde,
skrifmaterialier m. m., men kommunalnämndsordföranden där har
■dessutom halt rätt att debitera församlingen för postporto och blan¬
ketter, och då han själf utför det mesta arbetet, utgör beloppet
500 kronor hufvudsakligen ersättning för hans besvär. Ersättningen
var vid sintet af 1905 500 kronor, men är numera höjd till 650
kronor, hvaraf dock 50 kronor anses utgöra ersättning för porto
Kr 50. 40
Onsdagen den 17 maj, f. m.
Ang. särskild m. m. Det synes häraf, att äfven om anslagsbeloppen äro rubrice-
godtgörelse åt rac[e såsom skrifbiträde, skrifmaterialier m. m., så utgöra i alla fall
°kommunal dessa auslaS till väsentlig del ersättning till ordföranden för med
nämnd. ordförandeskapet förenadt besvär och arbete.
(Forte.) Samtliga anslag, som utgifvits till kommunalnämndsordförandena
i Fry k s dals härad, utgjorde år 1905 3,450 kronor. För närvarande
utgör samma anslag 4,300 kronor, bvilket sålunda utvisar en ökning
af 850 kronor eller närmare 25 °/o. Det har sålunda varit en af-
sevärd ökning i anslagsbeloppen, oaktadt folkmängden sedan 1905
minskats med 634 personer. Att man nödgats öka ersättningarna
till kommunalnämndsordförandena, beror närmast därpå, att deras
arbete år efter år bar ökats.
Eu af ifrågavarande ordförande, som har 300 kronor i årlig
ersättning, anser, som han själf uppgifvit, denna ersättning vara
alldeles för låg. Han bar sagt, att om ban åt en enskild person
eller bolag skulle uträtta så mycket arbete, som han uträttar åt
kommunen, skulle han icke göra detta under 1,000 eller 1,200
kronor.
Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 5-
Vidare föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 28, i an¬
ledning af Kungl. Majrts proposition med förslag till ändrad lydelse
af § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen, och blef utskottets hem¬
ställan därvid af kammaren bifallen.
§ 6.
Om införande Härefter förelåg till afgörande konstitutionsutskottets utlåtande,,
i regerings- nr 29, i anledning af väckta motioner om införande i regerings-
formen af formen af bestämmelser angående församlingsfrihet.
bestämmelser
angående
församlings¬
frihet.
Till konstitutionsutskottet hade hänvisats en inom Andra kam¬
maren väckt motion, nr 335, däri herrar Söderberg i Stockholm,
Kristensson, Lindblad och Svensson i Nyköping hemställt, att Riks¬
dagen måtte såsom hvilande i grundlagsenlig ordning besluta
dels följande nya lydelse af 16 § regeringsformen:
Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa
och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärfva eller fördärfva låta.
till lif, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvun¬
nen och dömd är, och ingen afhända eller afhända låta något gods,
löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning Sveriges
lag och laga stadgar föreskrifva; ingens fred i dess hus störa eller
störa låta; ingen från ort till annan förvisa; ingen hindra i försam-
Onsdagen den 17 maj, f. m.
41 Nr 50.
Ung sfrihetens utöfvande; ingens samvete tvinga eller tvinga låta,
utan skydda kvar ock en vid en fri utöfning af sin religion, såvidt
kan därigenom icke störer samkällets lugn eller allmän förargelse
åstadkommer. Konungen läte enkvar klifva dömd af den domstol,
kvarunder kan rätteligen körer ock lyder;
dels följande tillägg till 86 § regeringsformen:
Med församlingsfriket förstås svenska medborgares rättigket att
fritt sammankomma för öfverläggning om allmänt eller enskildt
ärende, samt att med öfverläggningen fortfara, så länge intet mot
lag stridande förekommer. Närmare bestämmelser i afseende på
denna rätts utöfvande meddelas genom lag, som stiftas i den ordning
87 § 1 mom. regeringsformen föreskrifver.
Utskottet kemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation häremot hade afgifvits af herrar vice talmannen
af Cdllerholm, friherre Bonde, Nilsson i Malmö, Ericsson i Vallsta,
Berg i Göteborg ock Eden, som föreslagit, att Riksdagen måtte an¬
taga att hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande förslag
till ändrad lydelse af § 86 regeringsformen.
§ 86.
Med tryckfrihet förstås hvarje svensk mans rättigket att, utan
några af den offentliga makten i förväg lagda kinder, utgifva skrifter,
att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras
innehåll, ock att icke i annat fall kunna därför straffas, än om
detta innehåll strider emot tydlig lag, gifven att bevara allmänt
lugn, utan att återhålla allmän upplysning. Alla handlingar ock
protokoll i hvad mål som helst, de protokoll undantagna, som uti
statsrådet och hos Konungen i kommandomål föras, må ovillkorligen
genom trycket kunna utgifvas. Ej må tryckas banko- ock riksgälds-
verkens protokoll och handlingar rörande ärenden, hvilka böra hem¬
liga hållas.
Med församlingsfrihet förstås svenska medborgares rättighet att
sammankomma för öfverläggning om allmänt eller enskildt ärende,
samt att med öfverläggningen fortfara, så länge intet mot lag stri¬
dande förekommer. Närmare bestämmelser i afseende på denna rätts
utöfvande meddelas genom lag, som stiftas i den ordning 87 § 1
mom. regeringsformen föreskrifver.
Utskottets hemställan upplästes.
Därefter yttrade:
Om införande
i regerings¬
formen af
bestämmelser
angående
församlings¬
frihet.
(Forts.)
Nr 50.
Om införande
i regerings-
reformen af
bestämmelse^'
angående
församlings¬
frihet.
(Forts.)
42 Onsdagen den 17 maj, f. m.
Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman! Då jag är en
af motionärerna i denna framburna motion, skall jag be om kam¬
marens välvilliga öfverseende, om jag tar tiden något litet i anspråk.
Jag förstår, att kammaren icke är så fallen nu för några långa ut¬
läggningar, men konstitutionsutskottets utlåtande är mot oss motio¬
närer ganska bistert, och det synes mig åtminstone tarfva, att vi
säga något om den fråga, som här föreligger. Den har varit föremål
för Riksdagens behandling rätt många gånger, då det gällt att i
grundlagen införa skydd för en af de rättigheter för medborgarna,
som man anser vara af mycket stor betydelse, nämligen församlings¬
rätten, grundlagsenlig! skydd för den frihet, under hvilken denna
rätt skall utöfvas.
Sista gången, då Riksdagen hade denna fråga till behandling,
var år 1893, då en motion, utan votering, bifölls i sådant syfte.
Frågan har ju dock fallit gång på gång, oupphörligen, på grund af
Första kammarens motsatta uppfattning, och i det stycket se vi af
utskottets utlåtande, att högerns representanter i utskottet äfven nu
haft samma uppfattning. Första kammaren har också redan fattat
sitt beslut — afslag på motionen. Dock skiljer sig utskottets ut¬
låtande nu från de utlåtanden, som förelågo åren 1892 och 1893, i
det att Andra kammarens samtliga representanter i konstitutions¬
utskottet då reserverade sig till förmån för denna sak, något, hvarom
Andra kammarens representanter nu dock icke varit ense.
(Nu vill jag endast säga något om de anmärkningar, som från
utskottets sida gjorts emot motionen. Mig förefaller det, som om
det ärade konstitutionsutskottet har alldeles för kraftigt tillgripit
storsläggan för att slå ihjäl oss stackars motionärer och den lilla
utredning, vi vågat komma med efter våra blygsamma kunskaper
på detta område. Beträffande den anmärkningen af utskottet, att
man icke år 1809 i vår grundlag införde detta skydd, emedan
församlingsfriheten då visst icke uppfattades såsom vi i vår motion
tillåtit oss anföra, vill jag blott säga, att den slutliga skillnaden
mellan konstitutionsutskottets och motionärernas uppfattning väl
förnämligast blir en skillnad i historieuppfattning och icke så
mycket en skillnad i fråga om historia. Jag skall icke vidare
utveckla detta ämne, ty det skulle, såvidt jag kan förstå, föra för
långt.
Så vill jag, beträffande hvad som är anmärkt mot vår fram¬
ställning, huru saken behandlades åren J863—64, för min del
villigt taga emot den rättelsen, att den paragraf, som Kungl. Maj:t
framkom med till Riksens Ständer år 1863, redan förut fanns utförd
i förordningsform, men 1863 var det fråga om att införa den i
strafflagen, och det var detta, vi förnämligast fäst oss vid. Mot
detta införande i strafflagen af anmälningsplikten vid möten och
sammankomsters afhållande var det, som 1863—64 års Ständer på
det mest eftertryckliga sätt reagerade, då de beträffande denna be¬
stämmelse framförde, att ett så utfördt anmälningstvång ville de
Onsdagen dea 17 maj, f. m. 43
icke ha i svensk strafflag. Nu må motivet därtill ha varit hvilket
som helst. Jag skall icke tvista därom. Kanske var det icke så
mycket omvårdnaden om den fria församlingsrätten som den om¬
ständigheten, att folket på landsbygden hade för långt att färdas,
då de skulle fullgöra sin anmälningsplikt, men faktum står dock
kvar, att anmälningstvånget blef afslaget, och att strafflagens 10
kapitel 15 § fick den bestämmelse, som det nu har.
Sedan ha vi framhållit, att trots detta utfärdades ordnings-
stadgan för rikets städer år 1868, och att det är dennas handhaf¬
vande och särskildt 13 §:s handhafvande plus handhafvandet af
landshöfdinginstruktionen, som på sista tiden antagit sådana former
och sådan utsträckning, att vi anse det nn vara större behof och
starkare skäl att införa detta skydd för församlingsrätten i grund¬
lagen, nu än förr.
Jag vill icke alls rifva upp någon diskussion om 1909 års
händelser, men jag ber att få hänvisa till det utdrag, vi gjort i
vår motion efter den officiella bearbetningen, och där kan jag icke
finna annat, än att magistraterna i städerna och Konungens befall¬
ningshafvande i länen begagnat sig af denna administrativa makt
till att göra alldeles ofantliga inskränkningar i den fria församlings¬
rätten, som så ofta påståtts vara alldeles gifven här i landet. Det
är denna fara, som man icke kan komma ifrån, den hänger som ett
damoklessvärd öfver utöfvanaet af mötesrätten, öfver rätten att
komma tillsammans för dryftandet af gemensamma angelägenheter
såväl inomhus som kanske ännu mera i det fria. Det är nämligen
så, att denna rätt nu blir beroende på de politiska konjunkturerna
i landet, och att det beror på myndigheternas uppfattning, hur
långt de skola släppa medborgarna lösa i fråga om denna rätts ut¬
öfvande. Det är de, som afgöra, huru den i praktiken kommer att
ställa sig. Detta är ett ofantligt osäkert förhållande, och det, som
för mig står ännu tydligare, är, att i och med det, att de folk¬
klasser ha starkare trädt fram ■— arbetarna framför andra — för
hvilka denna fria mötesrätt är af så genomgående betydelse, blir
ju behof vet större att få den befästad på sådant sätt, att den icke
blir angripen vid vissa tillfällen och blir beroende af växlande stäm¬
ningar och uppfattningar hos myndigheterna.
Så ha vi påpekat, att detta missförhållande vidgar ut sig. Det
var ju eu ganska stark rörelse i landet i slutet på 1880-talet, till
följd af Övergrepp mot den fria församlingsrätten, och det var för¬
nämligast till följd af denna rörelse, som motionen i samma syfte
bars fram då. Det var år 1890, då denna fråga fördes fram i Riks¬
dagen. Det hade skett ingrepp i mötenas afhållande, och detta
upprepar sig nu återigen. Vi ha konstaterat flera fall år 1910, då
myndigheterna gått så långt vid utsträckandet af den administrativa
makt, som är lagd hos dem, att de begära att få se föredragen på
förhand. De vilja veta, hvad talarne skola säga, som skola hålla
föredrag på möten, och det ligger väl icke i ordningsstadgans be-
Nr 50.
Om införande
i regerings¬
formen af
iestämmdser
angående
församlings¬
frihet.
(Forts.)
Nr 50. 44
Onsdagen den 17 maj, f. m.
Om införande stämmelser, såvidt jag lian förstå. Jag vill bara be att få på-
i regerings- mjnna om (je ingrepp, som polisen brukar göra i våra lista maj-
bestämmelser demonstrationer, och det ingrepp, som skedde detta år. Polisen tog
angående sig den friheten här i Stockholm — förmodligen stödd på ordnings-
församlings- stadgans bestämmelser, jag kan icke finna annat — att den ville
/WAef. på förhand se och godkänna inskriptionerna på standar och fanor.
' r ' Om polisen skulle finna dem vara af natur att kunna släppas ut i
demonstrationståget, får det ske, och det blir polisens subjektiva
omdöme, som afgör, huruvida detta skall få ske eller ej. Jag katt
icke finna annat, än att detta är ett i högsta grad orättmätigt för¬
faringssätt, som absolut strider mot hvad folket varit vant vid bär
i landet. Häraf vågar jag draga den slutsatsen, att, utan att denna.
församlingsfrihet, utan att demonstrationsrätten får det skydd, som
vissa andra fundamentala medborgerliga rättigheter fått i landet,.,
kunna förhållandena i detta afseende icke bli så tryggande, som de
borde vara. Och jag ber att få fråga herrarna: Hur tro ni, att
det hade gått under många och långa tider, om icke religionsfrihet
och tryckfrihet åtnjutit detta grundlagsenliga skydd, som man ännu
icke vågat sig på med afseende på denna rätt? Jag tror, att det
hade varit mycket illa beställdt på dessa områden, och denna rätt
synes mig vara af sådan beskaffenhet, att en stor del medborgare
ha behof af att få utöfva den oberoende af de administrativa myndig¬
heternas godtyckliga ingripande vid vissa tillfällen.
Nu slutar utskottet på det sättet, att då vi motionärer icke
ha utformat några bestämmelser, huru den lagstiftning skulle vara
beskaffad, som skulle utfylla grundlagsparagrafen i fråga, finner ut¬
skottet däruti en ytterligare anledning att icke tillmötesgå vår önskan
därvidlag. .Nu kan jag för min del icke finna, att det är nöd¬
vändigt, att motionärer försöka i detalj utforma det de vilja i lag
ha utfördt. Vi ha sagt, att vi begära, att Riksdagen skall besluta
att i grundlagen införa en sådan skyddande bestämmelse, och när
detta beslut sedan är fattadt, blir det en senare fråga, om man
finner, att denna grundlagsparagraf är i behof af de supplerande
lagbestämmelser, som i så fall måste komma till stånd sedan. Gör
man det, så förmodar jag, att det icke är oöfverkomligt att skapa
sådana supplerande lagbestämmelser i ämnet. Man skall därför icke
säga, att då motionärerna icke angifvit några riktlinjer härutinnan,
så är det en så stor svaghet i deras yrkande, att man icke kan bi¬
falla det, som är det väsentliga i motionen.
Så kommer utskottet och säger i sin kläm återigen, att för¬
samlingsrätten är obestridd och erkänd i Sverige. Nej, det är den
icke, jag protesterar mot det ärade utskottets påstående därom.
Det är sannerligen så många fall andragna i det stycket, att vi ha.
fullt fog att säga, att så icke är förhållandet, utan lagstiftningen
skulle just införa detta säkra skydd, som man behöfver. Utskottet
anser vidare, att denna lagstiftning skulle kunna läggas så, att
Kungl. Maj:t och Riksdagen lagstifta om de allmänna grunderna-
Onsdagen den 17 maj, f. m. 45
och att det sedan öfverlämnas till Kungl. Maj:t att supplera denna
lag med administrativa bestämmelser om, hur lagen skall efterlefvas
och handhalvas i allmänna lifvet. Ja det är ju detsamma, som nu
föreligger i den nuvarande ordningsstadgan och landshöfdinginstruk-
tionen, bara med den skillnaden, att Riksdagen skulle få vara ined
om att stifta ett slags grundstomme i ämnet och sedan lägga rätten
hos Kungl. Maj:t. Jag kan icke gå med på, att Riksdagen skall
afhända sig en sådan rättighet som att i enlighet med grundlagen
vara med om att stifta de lagar, som skola komma till stånd. Och
den lagstiftningen kan jag icke finna vara jämställd med den
administrativa lagstiftning, som en annan paragraf i grundlagen talar
om, utan här är ett lagstiftningsarbete, som Konungen och Riks¬
dagen måste utföra gemensamt.
Ja, herr talman, detta är det väsentligaste, som jag velat an¬
föra. Jag skulle kunna utföra det mycket mer, och det betvifla!-
nog icke kammarens ledamöter, förmodar jag, men jag vill icke upp¬
taga kammarens tid, utan kommer att yrka bifall till den reser¬
vation, som är vidfogad utlåtandet. Reservationen utfyller icke
helt de önskningar, vi i vår motion haft om hur grundlagen skulle
formas i detta syfte. Den går icke fullt så långt, men det skulle
icke tjäna något till att framställa ett yrkande om bifall till vår
motion, när det ändå är en rätt stor del af konstitutionsutskottet,
som häfdat Andra kammarens ståndpunkt från år 1893. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.
Herr vice talmannen, som emellertid öfvertagit ledningen af
kammarens förhandlingar, lämnade härpå ordet till
Herr von Schéele, som anförde: Herr talman, mina herrar!
Det var ett ord i den föregående ärade talarens anförande, som
förvånade mig — allt det öfriga, som han sade, hade jag ungefär¬
ligen väntat — det ordet nämligen, om jag hörde rätt, att detta
utskottsutlåtande skulle ha varit »bistert». Jag anser tvärtom, att
ett större tillmötesgående, än det utskottet visat motionen, icke
gärna lär kunna tänkas, och jag kan nämna för den ärade motio¬
nären, att hela detta utlåtande kommit till stånd genom rätt stora
ömsesidiga eftergifter, i det man å ena sidan höll främst på ord¬
ningens kraf och å den andra framför allt på rätten att i Sveriges
fria land få fritt samla sig till rådplägning, såsom begreppet för¬
samlingsfrihet innebär.
Beträffande detta »bistra» utlåtande, så säger ju utskottet, så¬
som motionären också själf anförde, att »församlingsfriheten är all¬
mänt erkänd och obestridd i Sverige». Det är väl ett så fulltonigt
uttalande, som det möjligen kan vara, men motionären invänder, att
detta faktiskt visat sig icke vara så, som sig borde, obestridligt er-
kändt. Och märk väl: där tillagges en uttrycklig förklaring, att,
Nr 50.
Om införande
i regerings¬
formen af
bestämmelser
angående
församlings¬
frihet.
(Forts.)
Nr 50.
46
Onsdagen den 17 maj, f. m.
Om införande
i regerings¬
formen af
bestämmelser
angående
församlings¬
frihet.
(Forts.)
ehuru utskottet på anförda grund finner ett stadgande härom i
grundlagen öfverhufvud vara öfverflödigt, det ingalunda därför
underkänner »vikten af att Riksdagen tillerkännes inflytande på lag¬
stiftningen angående församlingsfriheten». Alltså, om och när eu
gång den saken visar sig erforderlig och förutsättningarna äro gifna
för att stadgandet i fråga skall på ett rätt och framgångsrikt sätt
komma till stånd, så vill utskottet äfven vara med därom.
Hvad åter vidkommer församlingsfriheten såsom allmänt erkänd
och obestridd i Sverige, så är det godt och lyckligt, ju längre detta
får vara fallet. Det kan väl icke förnekas, att så snart man be¬
gynner sätta i fråga, att något har behof af lagstiftningens skydda
så är detta icke längre så fullständigt betryggadt, som det förut
varit. Ty själfklarhet i det allmänna medvetandet innebär alltid
det bästa värnet, såsom Englands föredöme lär oss. Jag tänker,
att äfven de af herrarne, som icke läst franska, nog ändå hafva
hört ordspråket: Qui s’excuse, s’accuse, d. v. s. den, som urskuldar
sig, han anklagar sig därigenom, att han medger ett urskuldande
behöfvas. På samma sätt, så länge man i ett land icke behöfver
sätta i fråga något sådant som det, att icke medborgare skulle få
samlas för öfverläggning om sina angelägenheter och intressen, så
är detta utan tvifvel det både tryggaste och lyckligaste.
Frågan gäller då, huruvida icke sakläget redan nu är sådant,
att ett lagstadgande bör ske, och ett försök har blifvit gjordt af
reservanterna att framlägga förslag i den vägen. Men, mina herrar,,
en så grannlaga sak, som lagstiftning öfverhufvud är, och grund-
lagsstiftning framför allt, så är det fara värdi, att, ifall man alltför
raskt går till saken, man lätt kommer att efteråt finna, att det icke
skett med den nödiga begrundningen. Det veta nog de af herrarne,
som hafva sysslat med sådana saker, att det är svårt att i hast
uttrycka allting precis så, som det skulle sägas. Så framkallas
gensagor, antingen i den riktningen, att hvad som här icke blifvit
medgifvet, är förbjudet, eller i den, att hvad som här icke blifvit
förbjudet, är medgifvet — det s. k. felslutet e conträrio. Dylika
ting behöfva grundligt förberedas och väl öfvervägas, för att man
sedermera skall slippa ångra ett förhastande.
Slutligen har den ärade motionären sagt, att det är för mycket
begärdt, att några riktlinjer skulle angifvas i motionen. Ja, detta
är ju ett gammalt stridsämne, huruvida eu motionär blott har att
påvisa, att ett behof är för handen, för att Riksdagen skall vara
skyldig att genom de medel, som stå till dess — och eventuellt
Kungl. Maj:ts — förfogande, åstadkomma utredning, hur behofvet
i fråga lämpligen låter sig fyllas. För min del har jag alltid ställt
mig på den sidan, att man verkligen får begära af motionärer, att
de icke blott omtala, att en sak icke är bra som den är, utan äfven
något så när angifva, hur de tänkt sig sakens ordnande för att bii
bra. Riksdagens stadiga fortgående på den vägen att hos regeringen
begära utredningar tyckes emellertid visa, att min uppfattning om
47 Nr 50.
Onsdagen den 17 maj, f. m,
behöfligheten af utredning, innan man går att bestämma sig för eu Om införande
viss anordning och. formen därför, delas i växande grad af Riks- i/egerings-
dagen själf. formen af
Utskottet har ock visat verkligt intresse för saken genom att angående
antyda den väg, på hvilken det synes utskottet lämpligast att här församlings-
gå fram, visserligen endast formellt, men det är ju ett stycke till frihet.
vägs också det. Utskottet har nämligen hänvisat till den enligt (Forts-)
dess mening lämpligaste utvägen att söka få till stånd eu af Konung
och Riksdag gemensamt stiftad lag, som angåfve de allmänna grun¬
derna för denna rättighets utöfvande, under det att Kungl. Maj:t
såsom högsta administrativa myndighet hade att gifva de närmare
föreskrifter, som i särskilda fall kunde finnas erforderliga för för¬
samlingsrättens utöfvande, så att allmän ordning och säkerhet ej
störas.
Att detta senare äfven är ett kraf, som Sveriges folk fort¬
farande håller högt, och att man verkligen vill göra hvad som
fordras, för att ordning i samhället alltjämt må kunna upprätthållas,
det är någonting, som just under de senare åren och vid de till¬
fällen, på Indika motionären anspelade, på ett för vårt land hed¬
rande sätt blifvit ådagalagdt från alla sidor.
Jag ber därför, herr talman, att på de nu af mig korteligen
anförda skälen få yrka bifall till hvad utskottet hemställt.
Vidare yttrade
Herr Eden: Den siste ärade talaren har för sin del uttalat,
att han finner utskottet hafva visat ett afsevärdt — jag tror till
och med han sade ett stort — tillmötesgående i sak mot motio¬
närerna, och han faun detta tillmötesgående ligga däri, att utskottet
uttalat sig för att eu lagstiftning kan behöfva komma till stånd
angående församlingsfrihetens utöfning. Jag tror det är skäl i att
man först och främst en smula granskar de ordalag, i hvilka ut¬
skottet gjort detta medgifvande. Det är formuleradt så, att utskottet
»icke underkänner vikten af att Riksdagen tillerkäunes inflytande
på lagstiftningen angående församlingsfriheten», samt att »det lämp¬
ligaste sättet för vinnande af större stadga uti ifrågavarande afse¬
ende» skulle vara, »att genom en af Konung och Riksdag gemen¬
samt stiftad lag de allmänna grunderna för denna rättighets ut¬
öfvande augåfves». Sådana välvilliga motiveringar äro ju i all¬
mänhet icke af beskaffenhet att »tillmötesgå» motionärer med
preciserade yrkanden, och jag får för min del säga, att jag, såsom
redan framgår af reservationen, icke kan finna, att detta utskottets
tillmötesgående är tillräckligt. Ty af hela den ståndpunkt, som
utskottet intagit till denna sak, följer, att det kan dröja hur länge
som helst, innan något förslag af den art, som utskottet antydt, blir
framställdt. Och under tiden ligger den praktiska tillämpningen
af en så utomordentligt viktig medborgerlig frihet som församlings-
Nr 50. 48
Onsdagen den 17 maj, f. m.
Om införande friheten helt och hållet i Konungens hand, eftersom det ju faktiskt
i regerings- är att församlingsfrihetens tillämpning för närvarande beror på
bestämmelser ordningsstadgan för rikets städer, öfver hvilken KuDgl. Maj:t efter
angående eget godtycke förfogar. Detta synes mig verkligen utgöra ett mycket
församlings- lindrigt tillmötesgående i fråga om en så viktig och förut bär i
frihet. kammaren så högt ställd medborgerlig frihet som församlingsfriheten.
(Forts.) ^ visserligen utskottet mot motionärernas yrkande om en
grundlagsändring särskildt anfört, att man icke kunde sätta in den
yrkade nya bestämmelsen i grundlagen, utan att man på samma
gång kunde hafva framför sig och öfverskåda förslaget till den lag,
i hvilken bestämmelserna om denna församlingsfrihet senare skulle
i detalj utföras. Utskottet gör gällande, att man icke bör sätta in
själfva principen om församlingsfriheten i grundlagen först och stifta
lagen om denna frihets förverkligande sedan, utan man bör — om
jag förstått utskottet rätt — göra båda delarna på en gång, eller
'kanhända rent af icke alls sätta in något därom i grundlagen. Jag
har för min del mycket svårt att förstå denna utskottets ståndpunkt.
Det är ju ett faktum, att vi vid åtskilliga andra, tillfällen ^utan
anmärkningar från konstitutionsutskottets sida gått till väga på det
sätt, som motionärerna här föreslagit: vi ha först satt in eu allmän
princip i grundlagen och därefter låtit det blifva lagstiftningens sak
att närmare utföra denna princip. Jag vill endast erinra om ett
exempel, som ligger oss nära. Den nyss genomförda grundlags¬
ändringen om möjlighet för kvinnor att vinna tillträde till stats-
ämbeten satte vi in i regeringsformens § 28 utan att förut äga den
lag, som i den nya grundlagsbestämmelsen föreskrefs, och som skulle
närmare bestämma, kvilka tjänster de skulle få innehafva, och på
hvilka villkor de skulle få inneha dem. Tvärtom synes det mig
vara ganska naturligt, att om man blir ense därom, att en viss
princip är af den stora vikt, att den bör sättas in i grundlagen,
och om man vidare är ense därom, att de närmare bestämmelserna
om denna princips utförande skola fastställas genom lag, så gör
man grundlagsändringen först och ser sedan till, hur man skall
komma till rätta med lagen. Detta medför den stora vinsten, ^att
om man val fått in principen i grundlagen, så är därmed åt båda
statsmakterna eu direkt uppfordran gifven att företaga sig detalj-
lagstiftningen. Om man däremot icke sätter in principen i grund¬
lagen, så kommer det att bero på konjunkturerna, om ett lagförslag
kommer fram eller icke.
Det förefaller mig för öfrig!, som om viktiga partier i det ut¬
förliga utlåtande utskottet afgifvit skulle tala mycket bestämdt emot
utskottets ståndpunkt i denna kardinalfråga. Utskottet har visat,
huru i de flesta europeiska länder just är i grundlagen intagen en
kortfattad princip om församlingsfrihet, och huru därefter denna för¬
samlingsfrihet blifvit närmare reglerad i speciella lagar. Då har det
ju i dessa länder gått till på precis det sätt, som motionärerna här
vilja göra, men hvilket utskottet ansett vara så opraktiskt och orik-
Onsdagen den 17 maj. f. m.
49 Nr 50.
tigt. Jag kan icke finna, hvarför detta skulle vara mer opraktiskt
och oriktigt hos oss än i andra länder, och jag kan icke finna,
hvarför församlingsfriheten är mindre värd en plats i grundlagen
hos oss än i andra länder.
Till dessa anmärkningar mot utskottets motivering, som ju i
grunden inneslutas i endast några korta rader i själfva afslutningen
af betänkandet, skall jag till sist endast foga det, att det förslag,
reservanterna framlagt, är till punkt och pricka öfverensstämmande
med det förslag, som Andra kammaren på 90-talet antog, första
gången 1892 och sedan 1893, med anledning af en motion af herr
Daniel Persson i Tallberg, denna senare gång utan votering
och sålunda utan synbar meningsskiljaktighet. Det förefaller mig
då något besynnerligt, att man, som den siste ärade talaren gjorde,
vänder sig mot reservanterna med vissa varningar att iakttaga för¬
siktighet vid affattandet af en sådan här grundlagsändring. Den
försiktigheten må väl anses iakttagen, då man endast tagit upp en
formulering, som två gånger af Andra kammaren bifallits, den andra
gången utan votering. Huruvida sedan den formuleringen är i hvarje
detalj så tillfredsställande, som man kunde önska, skall jag icke in¬
låta mig på. Det kan ju finnas åtskilliga svårigheter vid tolkningen
af sådana allmänna begrepp som församlingsfrihet. Men att denna
formulering är tillräcklig för själfva hufvudsaken, nämligen att få
in principen i grundlagen, och att sedan hufvudvikten ligger på den
allmänna lagstiftning, som liksom pressas fram genom att denna
princip sättes in i grundlagen, synes mig tydligt.
Jag hoppas därför, att Andra kammaren icke skall låta af¬
skräcka sig af de skäl, som anförts mot ett antagande af reserva¬
tionen. Andra kammaren häfdar genom ett antagande af reserva¬
tionen endast en ståndpunkt, som kammaren förut under 90-talet
alltid intagit, en ståndpunkt, som det synes mig, att Andra kamma¬
ren bör låta sig angeläget vara att icke nu släppa. Jag yrkar bifall
till reservationen.
Om införande
i regerings¬
formen af
bestämmelser
angående
församlings¬
frihet.
(Forts.)
Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen af förhandlingarna,
•anförde:
Herr Svensson i Nyköping: Herr talman! Herr von Schéele
framhöll med mycken skärpa, att församlingsrätten är i Sverige i
princip erkänd, och han ville, såvidt jag förstod honom rätt, göra
.gällande, att det rent af var farligt att ifrågasätta något annat, att
uttrycka något tvifvel därom. Må så vara, att församlingsrätten är
i princip erkänd, men jag vill framhålla, att när de administrativa
stadgandena och deras tillämpning i praktiken göra församlingsrät¬
ten illusorisk, så är det icke mycket värde med, att den är i prin¬
cip erkänd.
Såsom medmotionär i denna fråga anser jag mig böra säga
ytterligare några ord. Utskottet har ju i sitt utlåtande behandlat
Andra hammarens protokoll 1911. Nr 50. 4
Nr 50.
Om införande
i regerings¬
formen af
bestämmelser
angående
församlings¬
frihet.
(Forts.)
50 Onsdagen den 17 maj, f. m.
osa motionärer en smula, hvad skall jag säga, öfverlägset. Det har
gjort sig mycken möda att i en historisk utredning påvisa, att de
uppfattningar, som vi gjort gällande i vår motion, icke skulle vara
med verkligheten öfverensstämmande. Utskottet har framför allt
vändt sig mot motionärerna, då dessa vilja framhålla, att försam¬
lingsrätten af ålder ansetts vara en oförytterlig medborgerlig rättig¬
het, och det påstår, att församlingsrätten egentligen icke blifvit er¬
känd förrän genom 1849 års lagstiftning. Till stöd för denna sin
uppfattning har utskottet tagit fram åtskilliga kungl. förordningar
från 1700-talet, framför allt förordningen af år 1743, hvari mycket
starka inskränkningar gjordes i denna rätt. Men jag ber att få på¬
peka, att utskottet icke på minsta sätt gjort någon framställning
om, huru dessa förordningar från förra delen af 1700-talet blifvit
tillämpade, eller om de ens någonsin blifvit tillämpade. Tvärtom
framhåller utskottet, att dessa bestämmelser synas i praktiken ha
spelat mycket liten roll, att de haft föga praktisk betydelse. I
samma källa, hvarur konstitutionsutskottet hämtat sin visdom i detta
fall, hvilken är ett tillfälligt utskotts betänkande från år 1891, göres-
verkligen efter en historisk utredning den reflexionen, att det är
lätt att finna, att dessa bestämmelser icke haft afseende på försam-
lingsväsendet för så vidt som man däri inbegriper församlingsväsen-
det sådant, som vi i våra dagar fatta det. »Det är lätt att finna»,
säger utskottet ordagrant, »att det moderna församlingsväsendet med
fredliga möten och meningsyttringar i olika dagens frågor är på sätt
och vis främmande för den här omnämnda lagstiftningen.» Dessa
förordningar från början af 1700-talet ha tydligen haft afseende på
oroliga tider och varit afsedda att förhindra stämplingar, försök till
upplopp och dylikt. Det visade sig också, när man skulle börja
lagstifta för församlingsväsendet i de former, det på senare tider
tagit sig, att då kände man icke ens till dessa förordningar. Det
framgår af detta förut nämnda utskottsbetänkande och den däri
gjorda utredningen, att i slutet af 1840-talet kände man i bonde¬
ståndet icke till dessa bestämmelser. De hade aldrig blifvit tilläm¬
pade. Där reste man ett motstånd mot de nya föreslagna stadgan-
dena i samma ämne, såsom utgörande ett obehörigt intrång i för¬
samlingsfriheten, och detta ehuru de äldre stadgandena voro vida
strängare. Församlingsfriheten ansågs gifven och oförytterlig.
Det synes mig sålunda, att vi icke stå på så alldeles lös grund
i vår mening, att församlingsrätten af ålder ansetts som en oför¬
ytterlig frihet, såsom utskottet vill göra gällande mot oss motio¬
närer.
Till sist vill jag säga, att utskottet äfven vändt sig emot den
mening, som motionärerna gjort gällande, att de bestämmelser i
ordningsstadgan för riket städer, som kommit till under senare tider,
i själfva verket varit ingrepp i den lagstiftningsmakt, som rätteli¬
gen borde tillkomma Konung och .Riksdag gemensamt. Mot denna
vår mening har, som sagdt, utskottet vändt sig. Jag ber att där-
51 Nr 50.
Onsdagen den 17 maj, f. m.
till blott få anmärka, att vi motionärer dock ej äro ensamma om Om införande
den uppfattningen, utan att den har framförts här i kammaren * regerings-
många gånger förut, och det af mycket framstående ledamöter. Jag bestämmelser
vill bara erinra om, att vid 1891 års riksdag, då denna fråga före- angående
låg i visst sammanhang, bland andra uppträdde herr Lilienberg och församlings-
uttalade sig i den riktningen. Utom honom uppträdde herr Hedin frihet.
i ett mycket skarpt anförande. Jag ber att få läsa upp en liten (Forts-)
passus ur hans tal, hvilken lyder sålunda: siförsamlingsrätten har
blifvit i vårt land reglerad genom en af Konung och Riksdag ge¬
mensamt stiftad lag. Därefter har Kungl. Maj:t, med förbiseende
af denna allmänna lag och således i grundlagsvidrig ordning, tillåtit
sig att i ordninsstadgan för rikets städer göra inskränkningar i denna
lagstadgade församlingsrätt, och detta förfarande kan Kungl. Maj:t,
om ej ett veto kommer från Riksdagen, obehindradt fullfölja så
länge, till dess att af denna rätt intet mer återstår.»
I slutet af detta sitt anförande framställer herr Hedin det yr¬
kande, att till utskottets förslag måtte fogas ett tillägg, så lydande:
»att Andra kammaren för sin del besluter, att Riksdagen i skrif¬
velse till Kungl. Maj:t anhåller, det Kungl. Maj:t ville upphäfva de
i § 13 af ordningsstadgan för rikets städer intagna, mot allmän lag
stridande föreskrifter angående villkoren för församlingsrättens ut¬
öfning. »
Här har sålunda herr Hedin synnerligen skarpt — mycket
skarpare än vi — uttalat den meningen, att dessa ordningsföreskrif¬
ter strida mot allmän lag, och att lagar på detta område böra stif¬
tas af Konung och Riksdag gemensamt. Yi stödja oss sålunda på
ganska starka uttalanden och på stora auktoriteter i denna kammare.
Med dessa erinringar ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på afslag därå och bifall i stället till den af herr vice talmannen
af Callerholm m. fl. afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med öfver¬
vägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid, till följd hvaraf
nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 29, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
Nr 50.
Ang. höjande
af musiklif¬
vet i Sverige.
52 Onsdagen den 17 maj, f. m.
hemställan, bifallit den af herr vice talmannen af Callerholm m. fl.
afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen.
Voteringen utvisade 94 ja, men 107 nej, vid hvilken utgång
kammaren alltså med afslag å utskottets hemställan bifallit den af
herr vice talmannen af Callerholm m. fl. afgifna, vid utlåtandet fo¬
gade reservationen.
§ 7.
Slutligen upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 71,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för hö¬
jande af musiklifvet i Sverige jämte en i ämnet väckt motion.
I eu den 3 mars 1911 aflåten, till statsutskottets förberedande
behandling aflåten proposition, nr 180, hade Kungl. Maj:t under
åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastik¬
ärenden för samma dag föreslagit Riksdagen att för vidtagande af
åtgärder till höjande af musiklifvet i landet på extra stat för år
1912 anvisa ett belopp af 28,000 kronor, att utgå under de villkor
och bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde finna godt föreskrifva.
I sammanhang med förevarande ärende hade utskottet till be¬
handling förehaft en inom Andra kammaren af herrar Starbäclc och
Christiernson väckt motion, nr 358, hvari föreslagits, att Riksdagen
i anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition måtte besluta
att, för vidtagande af åtgärder till höjande af musiklifvet i landet,
på extra stat för år 1912 anvisa ett belopp af 37,000 kronor, att
utgå under de villkor och bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde finna
godt föreskrifva.
Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
samt herrar Starbäcks och Christiernsons ofvanberörda motion icke
måtte af Riksdagen bifallas.
Vid utlåtandet fanns emellertid fogad reservation af herrar
Sining, grefve A. F. C. Wachtmeister, O. Jonsson, J. T. Larsson,
grefve Taube, O. 31. Strömberg, Åström, Thorsson, Olsson i Eläsbro,
Byström och Lindblad i Göteborg, som ansett, att utskottet bort
föreslå, att Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts föreliggande
proposition och med afslag å herrar Starbäcks och Christiernsons
ofvanberörda motion i hvad den skiljde sig från Kungl. Maj:ts
proposition, måtte för vidtagande af åtgärder till höjandet af musiic-
lifvet i landet på extra stat för år 1912 anvisa ett belopp af 28,000
kronor, att utgå under de villkor och bestämmelser, Kungl. Maj:t
kunde finna godt föreskrifva.
Efter uppläsandet af utskottets hemställan erhölls ordet af
53 Nr 50.
Onsdagen den 17 maj, f. m.
Herr kristen sson, som anförde: Herr talman, mina herrar! An
1 den föreliggande propositionen hemställes om ett statsanslag för af
ett alldeles nytt ändamål. Det är då icke att förundra sig öfver, ve^
att meningarna inom det utskott, som haft att behandla proposi¬
tionen, varit delade. Däremot har det förvånat mig något mera,
att man finner det minsta antalet reservanter just från denna kammare,
då detta anslag ju är afsedt att i främsta rummet komma de breda
folklagren till godo. Jag har närmast begärt ordet för att redogöra
för några erfarenheter, som vi haft på detta område från den stad,
som jag representerar, och jag har kunnat göra detta så mycket
mera, som, om denna proposition bifölles, Göteborg icke skulle få
del af detta anslag, hvadan det alltså icke är något ortsintresse,
som jag här förfäktar.
Som de flesta närvarande torde veta, ha vi i Göteborg sedan
sex eller sju år tillbaka haft en stående orkester, hvars ändamål
är ungefär detsamma, som åsyftas i propositionen. Den har till¬
kommit dels genom enskilda donationer och dels genom en samman¬
slutning, en filantropisk sammanslutning mellan för musiklifvets
främjande i vidaste kretsar intresserade personer. Under fyra års
tid verkade denna sammanslutning. Så begärdes ett anslag af
stadsfullmäktige, och det visade sig, att alla stadens tidningar, af
hvad färg de än voro, uttalade sig för anslagets beviljande. Inom
stadsfullmäktige var en ganska stor majoritet för beviljandet af
detta anslag. Man hade under denna tid kommit till insikt om hur
verkligt förädlande musiken är, i all synnerhet för de bredare folk¬
lagren, och sedermera har man kunnat konstatera ett alltmera
stegradt intresse inom alla folklager, men särskildt de bredare, för
den högre musiken. Jag vill blott nämna, att man under inne¬
varande år kunnat fylla konserthuset, som rymmer, om jag icke
missminner mig, 1,400 personer, eu eller två gånger hvarje dag
under eu hel vecka. Biljetterna ha varit slutsålda ett par timmar,
efter det biljettförsäljningen börjat. Vidare har man på programmet
kunnat uppsätta allt svårare och högre konstalster, och särskildt
hos „den bredare publiken har man kunnat spåra, att den alltmer
förstått uppskatta denna konstnjutning. Det har dessutom kon¬
staterats,^ och därom äro alla ense i Göteborg, att detta musiklif
verkat förädlande i många riktningar. Det har verkligen bidragit
till att minska osundt kroglif och dylikt. Det är därför enligt
min mening ett verkligt statsintresse, att god musik beredes i allt
större omfattning åt svenska folket. Och då nu icke alla samhällen,
utan blott ett fåtal, ha sådana resurser som Göteborg, när det
gäller att anordna sådana stående orkestrar, så torde det vara nöd¬
vändigt, att staten härvidlag träder emellan.
kunbar det från visst håll rests opposition mot förslaget, näm¬
ligen från musikvännerna själfva. Orsaken därtill torde vara, att
det är, ett ganska litet steg, som man härigenom skulle taga, men
man får väl härvidlag liksom så många gånger eljest börja så
g. höjande
musiklif -
i Sverige.
(Ports.)"
Nr 50. 54
Onsdagen den 17 maj, f. m.
Ang. höjande sakteliga och sedermera, om det visar sig, att man är på rätt väg,
af mmiklif- a[[^ längre fram. Jag ber att få instämma med departements-
VCt (Förtal*" cliefen> <*å han säger, att det föreliggande förslaget icke kan ha
annan karaktär än att vara ett experiment.
Då jag alltså för min del är öfvertygad om, att det skulle
lända vårt folk till gagn, om Kungl. Maj:ts proposition bifölles,
och då jag icke vågar yrka bifall till de motioner, som framlämnats
af herrar Starbäck och Christiernson, ber jag att få yrka bifall till
den vid betänkandet fogade reservationen.
Med herr Kristensson förenade sig herrar Karlsson i Göteborg,
Wijk och Böing.
Vidare yttrade:
Herr Byström: Såsom vi alla veta, har Kungl. Maj:t uti
ifrågavarande proposition begärt ett anslag för främjande af musik-
lifvet bland vårt folk. Vi veta också, att här har motionerats om,
att det anslag, som Kungl. Maj:t begärt, skulle höjas. Detta var
nämligen i en motion af herr Starbäck. Nu hafva på en del håll
uttalats sympatier för den af herr Starbäck väckta motionen, men
under behandlingen inom utskottet har det kommit därhän, att
de, som vilja framgång åt saken, enat sig om bifall till Kungl.
Maj:ts förslag, under det att utskottet ansett sig icke kunna till¬
styrka detsamma.
När man läser den motivering, som utskottet har för sitt
af slagsyrkande, känner man sig nästan kusligt stämd. Man undrar,
huru det kommer sig, att utskottet ställt sig reserveradt till det
yrkande, som här från Kungl. Maj:ts sida framställts. Men jag
skall icke vidare inlåta mig å denna utskottets framställning, ehuru
det skulle kunna vara inbjudande.
Jag vill i korthet framhålla, hvarför jag önskar bifall till
Kungl. Maj:ts proposition angående musiklifvets höjande bland
vårt folk. Tonkonsten är, som vi veta, af stor betydelse. Staten
har ju också på flera sätt gifvit uttryck däråt. Den har ju gifvit
uttryck däråt, då den understöder Musikaliska akademien, då den
direkt eller indirekt lämnar understöd åt lärare i ämnet vid såväl
högskolor som flera af de lägre skolorna i landet. Vi hafva efter
utländskt mönster infört hvad man på engelska kallar »universitv
extensions» för att försöka popularisera en del vetenskaper bland
folket. Det synes mig, som om vi här skulle kunna hafva tillfälle
att göra på samma sätt med afseende på främjandet af musikens
intressen.
Jag tänker mig nämligen, att vi skulle kunna anordna dylika
academical extensions of music. Det skulle blifva en musikens
popularisering bland folket. Jag har nyligen läst ett anförande af
professor Söderblom i Uppsala, som han höll vid musikfesten där,
55 Nr 50.
Onsdagen den 17 maj, f. m.
och däri han mycket vältaligt skildrar musikens betydelse för folket. Ant
Han talar där om huru tonerna kunna säga så mycket mera än af
■ord, och huru de ena sinnen, som eljest äro söndrade och sargade. ve
flan säger vidare, att omätlig är den roll musiken utöfvar såsom
vederkvickande, tröstande, enande, uppskakande, klargörande. Det
är hjärtats och tankarnas tolk. Det har varit så alltifrån Orpheus
■och Davids dagar. Då han talar så, är det andra, som biträda
honom i denna mening, och jag antager, att majoriteten i denna
kammare skall vid eu votering gifva den värderade professorn rätt.
Det är naturligtvis allenast om den ädla musiken, som jag
uu talar, och om den böra vi liksom Wilh. von Humboldt sade i
sitt bref till Fredrik Wilhelm III — zur Organisation der Musik —
icke tröttna att upprepa: »Konstens njutande är oumbärligt för ett
folk, som i något hänseende vill förblifva mottagligt för högre in¬
flytelser.»
Jag anser också, att vi måste söka göra något för att, om jag
■så får säga, konkurrera med den sorts musik, som bjudes på krog¬
lokaler. Jag tror, att det är ett statsintresse att försöka att locka
folk från dylika musiktillställningar och i stället till sådana, där
de icke hafva frestelsen att på något sätt fördärfvas af rusdryckssed
■eller rusdryckshandtering. Men detta går icke genom att blott ropa
till människorna: Gå icke dit! — utan skall man vinna berörda ändamål,
måste man tänka på att sätta något bättre i stället, och här synes
det mig vara ett gyllene tillfälle att göra så.
Den kungliga propositionen menar, att icke blott musiken
skulle främjas, utan också sången, och äfven det synes mig vara af
stor betydelse. Det är godt, att det gifves så många tillfällen som
möjligt åt dem, som kunna lära sig sjunga och lära sig öfva andra
i körsång. Vi veta ju alla hvilken betydelse detta kan hafva.
Jag var vid ett tillfälle åhörare i eu församling, som jag nu sär¬
skild! kommer ihåg, där en af våra mera kända sångare sjöng Geijers
lilla visa, där det förekommer en omsjungning af följande ord:
En riktig storm och en riktig man,
De passa ej illa för hvarann.
Jag försäkrar, att han sjöng in detta i åhörarnas hjärtan, så
ntt äfven om de förut hade tyckt, att det varit något motigt stun¬
dom på lifvets haf eller i lifvets strid, så kände de sig redo att
gripa sitt verk an med nya tag. Det är väl sant, som trion
Grundtvig—Jolin—Stuntz säger i den sång, där det heter: »Sången
ädla känslor föder, hjärtats nyckel heter sång», för att nu icke tala
om en del andra sådana exempel som detta.
Vi hafva också från utlandet föredömen i detta stycke. Det
är framhållet i den kungl. propositionen, huru man har det i
förevarande fall i Österrike, huru staten bidrager uti Frankrike,
huru den stöder musiklifvet i England, huru Förenta staterna söka
}. höjande
musiklif-
i Sverige.
'Forts.)
Nr 50. 56
Onsdagen den 17 maj, f. m.
Ang. höjande, att gynna det, för att nu icke nämna särskild! Tyskland, ty hvad
af musiklif- T0r6 detta lands kultur utan tysk musik och den allmänna vård,
Wt(Forte^ som äSnas henne land ock Äfven Belgien, Nederländerna
01 8 och Schweiz ägna musiken vackert understöd, för att nu bland
smärre stater icke nämna Finland, som med offervillig hängifven
kärlek till musiken lämnar andra ett så godt exempel.
Här höra vi mycket talas om språk, som skulle vara gemen¬
samt för alla folk och nationer, om det vore möjligt, och många
hafva brytt sina hufvuden att finna ett sådant.
Här hafva vi ett sådant språk. Det är, som tysken Weber
säger: »Musiken är det sanna, allmänna människospråket.» Låtom
oss främja detta sanna, allmänna människospråk.
Yi veta, att man uti hären ansett det vara nödvändigt att också
hafva musikkårer, regementsmusik. Mig synes, att uti den hären,,
som heter kulturens framåtskridande, det också kan vara nödvändigt
att hafva en, om jag så får säga, kulturens regementsmusik. Här
är väl eu begynnelse till att göra den fruktbärande bland folkets-
breda lager.
Det har också framhållits betydelsen utaf musiken i följande-
ord: »Musiken är en af Guds skönaste och härligaste gåfvor, med
hvilken man kan fördrifva anfäktelse!’och onda ting.» Så uttrycker
sig Luther på sin tid. Och jag menar, att han har rätt i sitt på¬
stående äfven för nutidens del.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den reserva¬
tion, som är afgifven vid detta betänkande och som är densamma
till sitt yrkande, som hvad som framhållits i den af herr ecklesiastik¬
ministern väl motiverade kungl. propositionen i ämnet.
Det säges uti en större hufvudstadstidning, som jag just nu
fick i min hand, följande ord, med hvilka jag ber att nu fa afsluta
min lilla framställning.
Riksdagen har redan en gång förr — i frågan om tonsättare-
gagerna — visat sig villig att afbetala på vår musikaliska kultur¬
skuld. Nu är frågan än djupare och gäller direkt vårt folk. Det
afhänger af dess lyckliga fösning, om vi en gång med rätta skola
kuuna tala om — ett svenskt musiklif.
Med dessa ord, herr talman, yrkar jag afslag å utskottets hem¬
ställan och bifall till den vid utskottets betänkande fogade reserva¬
tionen.
Herr Lundgren i Varberg: Herr talman, mina herrar i Ehuru
jag är varmt intresserad af den fråga, som vi nu ha att behandla,,
hyser jag dock afgjorda betänkligheter i både musikaliskt och eko¬
nomiskt afseende.
Den kungl. propositionen om ett statsanslag till tonkonstens
höjande i landet är beträffande syftemålet värd allt erkännande..
Man får vara herr ecklesiastikministern tacksam för det han bragt
denna fråga på tal, men jag skulle djupt beklaga, om Riksdagen,
Onsdagen den 17 maj, f. m.
57 Nr 50.
ginge med på att lösa den på det sätt musikaliska akademien och Ang. höjande
Kungl. Maj:t föreslagit. Det vore emellertid önskligt, att något Tlsvmfe
kunde göras i detta afseende, enär den musik, som hittills bjudits 1 (Forts) "
allmänheten, har i stor utsträckning haft till uppgift att tjäna som
lockelsemedel för att draga kunder till krogen och att där utgöra
ackompanjemang till den svenska supseden. Detta har gifvetvis
icke varit ägnadt att höja, utan snarare att sänka den musikaliska
nivån.
Man bör emellertid icke förhasta sig utan framför allt tillse,
att något verkligen vinnes, som äger värde i kulturellt afseende,
och som icke kraf ver onödigt stora kostnader.
Den kungl. propositionen grundar sig på en framställning af
musikaliska akademien, hvartill initiativet tagits af f. d. statsrådet
Marks von Wurtemberg. Denne yttrar i sin skrifvelse till akade¬
mien bland annat: »Det torde med fog kunna påstås, att musiken
icke i våra dagar intager den plats i svenska folkets kulturlif, som
kunde och borde tillkomma denna konst», och han finner det ned¬
slående »att nödgas konstatera huru föga musiken i detta land
hittills förmått göra sig gällande såsom verkligt kulturelement».
Det ville synas, »som om enda effektiva medlet att inom en öfver¬
skådlig tid åstadkomma något afsevärdt framsteg skulle ligga i ett
kraftigt ingripande från det allmännas sida i syfte att organisera
och understödja musiklifvet landet rundt». Han anser, att oöfver-
vinneliga svårigheter icke skola möta, »så framt man tager till ut¬
gångspunkt och strängt fasthåller hvad som enligt hans tanke bör
betraktas såsom frågans kärnpunkt, nämligen att det musiklif, som
skulle af samhället stödjas, icke skulle förbehållas vissa klasser i
samhället eller vissa särskihlt gynnade orter i landet utan, så vidt
möjligt, omfatta alla samhällslager och alla landsdelar».
Ja, detta anser äfven jag vara alldeles riktigt. Skall man
med fog kunna i sådant afseende sätta i fråga statens medverkan,
så bör saken omfatta landet i sin helhet och icke endast en och
annan stadskommun, ty därmed vore ändamålet icke vunnet.
Han har tänkt sig, »att, åtminstone till en början, hufvud-
vikten skulle läggas på spridandet af god orkestermusik», men be¬
tonar dock, att han är »icke kompetent att afgifva några vägande
uttalanden» härför, utan öfverlämnar frågan åt akademien. Antyd-
ningsvis framkastas emellertid tanken på en orkester i hvarje län,
alltså tjugofyra orkestrar för hela landet.
Akademien tycks nu icke ha kunnat finna någon annan lös¬
ning af frågan om musiklifvets höjande än genom inrättandet af
orkestrar och hemställer om statsanslag till tre sådana. På grund
häraf föreslår Kungl. Maj:t beviljandet af 28,000 kronor till två
orkestrar med hvardera 25 ä JO medlemmar. Dessa två orkestrar
skulle förläggas i hvar sin stad, och till kostnaden skulle eu lika
stor summa anskaffas på annat sätt, t. ex. genom anslag af kom¬
munerna.
Nr 50. 58
Onsdagen den 17 maj, f. m.
Ang. höjande
af musiklif-
vet i Sverige.
(Forts.)
Hvarje orkester skulle ha ett visst verksamhetsområde och så¬
ledes vara skyldig att gifva konserter »icke allenast i förläggnings-
staden, utan, i den mån lämpligen kunde ske, äfven i närliggande
städer, köpingar, municipalsamhällen och landskommuner». Det
skulle dessutom åligga en hvar orkestermedlem att två timmar i
veckan meddela instrumentalundervisning åt obemedlade utan afgift
för eleverna.
Då syftemålet med det framlagda förslaget skulle vara att höja
musiklifvet i hela landet, så torde man förstå, att två sådana
orkestrar icke förslå på långa vägar. Följaktligen måste antalet
ökas i högst väsentlig mån. Akademien nämner i detta afseende,
att »såsom ett slutmål bör uppställas åstadkommandet af orkestrar
i ett större antal städer i skilda delar af landet», och herr von
Wiirtemberg har, som sagdt, vidrört tanken på en orkester i hvarje
län. Då det ena länet och den ena staden eller landtkommunen
ju äger lika rätt som de öfriga, så komme det säkerligen icke att
stanna förr än åtminstone hvarje län erhållit sin orkester — såvida
man icke innan dess tröttnat på alltsammans •— men i och med
detsamma hade statsbidraget måst undergå en så väsentlig höjning
som från 28,000 kronor till 336,000. Det är dock tämligen säkert,
att det icke stannade vid denna summa. Herrar Starbäck och
Christiernson hafva redan nu i särskild motion yrkat, att staten
skulle ikläda sig två tredjedelar af hela kostnaden i stället för
endast hälften däraf, och att alltså det i den kungl. propositionen
ifrågasatta statsbidraget till två orkestrar skulle höjas från 28,000
till 37,000 kronor. När detta skulle tillämpas för en orkester i
hvarje län, ginge statsbidraget upp till en summa af 444,000 kro¬
nor om året.
Då emellertid, vare sig staten betalade hälften eller två tredje¬
delar af kostnaden, hvarje orkester skulle, enligt förslaget härom,
utgöras af 25 å 30 medlemmar, och då aflöningen till hvarje orkes¬
ter med kapellmästare och inköp af musikalier m. m. beräknas till
27,000 kronor om året, utom 1,000 kronor till inspektion, så måste
lönerna tydligen blifva så små, att fullt dugande förmågor omöjligt
skulle kunna erhållas. Härjämte hör tagas i betraktande, att någon
afsevärd inkomst genom musiklektioner ju icke i våra medelstora
och mindre städer vore att påräkna för ett så stort antal instru-
mentalister, och då blefve den ekonomiska ställningen för dessa
helt visst ganska bekymmersam. Vi finge på detta sätt en alldeles
ny tjänstemannakår af omkring 6 å 700 medlemmar, aflönad dels
af staten och dels af kommuner m. m. Det är fara värdt, att man
härigenom uppammade ett musikaliskt proletariat, som blefve till
föga gagn för konsten men möjligen till omak och besvär för de
kommuner, som därmed komme i beröring.
Skulle däremot dessa orkestrar aflönas, så att de motsvarade
sitt ändamål i musikaliskt afseende, måste man bereda sig på, att
Onsdagen den 17 maj, f. m.
59 Nr 50
kostnaderna blefve omkring dubbelt så stora, som nu är beräknadt, och Ang. höjande
att staten finge vidkännas en årlig utgift af bortåt en miljon kronor, rf T^verf'
Nu, då stora och sedan länge kända och erkända anspråk på Ve (Forte
statskassan måste inom kort tillgodoses, kan jag för min del icke
vara med om att beträda det helt och hållet nya fält för stats¬
utgifter, som det här är fråga om, utan jag anser, att tonkonstens
befrämjande bör ske på annat sätt.
Hvad de lokala musikintressena beträffar, är detta en sak, som
bör tillhöra kommuner och föreningar att taga hand om. Mans¬
körer finnas mångenstädes, och dessa reda sig utan något som helst
penningunderstöd. Detsamma kan blifva förhållandet äfven be¬
träffande kvinnliga sångkörer. Det vore önskligt, att såväl man¬
liga som kvinnliga körer bildades öfverallt både på landet och i
städerna med öfningar dels hvar för sig och dels gemensamt i blan¬
dade körer. Föreningar borde och kunde för ändamålet åstad¬
kommas i såväl större som mindre samhällen, och jag är öfvertygad
om, att de skulle få ett både rikt och tacksamt fält för sin verksam¬
het. Af kommunerna kunde helt visst påräknas välvillig med¬
verkan åtminstone genom upplåtande af kostnadsfria sånglokaler.
Föreningsväsendet bär på så många andra områden uträttat riktiga
storverk, och jag är lifligt öfvertygad om, att det skulle kunna göra
sig gällande äfven här, om musikvännerna landet rundt ville slå
sig tillsammans i föreningar i stället för att såsom nu merendels
vara isolerade från hvarandra.
Beträffande instrumentalmusik af hvilken sammansättning som
helst, till och med orkester, kunde sådan naturligtvis åstadkommas
på samma sätt, nämligen genom sammanslutning, då kommunerna
borde lämna bidrag till undervisning och ledning samt upplåta
öfningslokaler med villkor att kostnadsfri undervisning meddelades
begåfvade mindre bemedlade.
Om ett vida mindre anslag beviljades för att tillsammans med
föreningarnas eller kommunernas egna bidrag verka till musiklifvets
höjande, så är det min öfvertygelse, att detta skulle medföra ojäm¬
förligt större gagn, än om det bär ifrågasatta beloppet, 28,000 kro¬
nor, användes på föreslaget sätt.
För denna undervisning och ledning erfordras emellertid väl
utbildade fackmän, och då är frågan, hvarifrån dessa skola erhållas.
Bimligtvis kan man icke begära, att stat och kommun skola af¬
löna flera tjänstemän på detta område, än hvad nu är händelsen
d. v. s. den af staten aflönade musikläraren vid läroverken och den
af kommunen eller församlingen aflönade organisten. Men hvad
■man bör kunna fordra är, att dessa tjänstemän erhålla vid statens
musikkonservatorium en utbildning, som sätter dem i stånd till att
meddela undervisning i såväl vokal- och instrumentalmusik som
ensemblespelning, d. v. s. att tjänstgöra som lärare och kapellmästare.
Genom musikdirektörsexamens borttagande för omkring trettio
år sedan bief emellertid denna utbildning i hög grad begränsad och
Nr 50. 60
Onsdagen den 17 maj, f. m.
Ang. höjande otillräcklig. Häri ligger en väsentlig orsak till, att tonkonsten ute-
af™Sverf'* lar,det i allmänhet befinner sig på en så låg ståndpunkt. Af
* (Forts5)6 detta beklagliga faktum framgår oförtydbart, att ledningen vid musi-
’ kaliska akademien icke varit vuxen sin uppgift att befrämja musik-
lifvets utveckling i landet.
Den skarpa kritik, för hvilken denna statens konstanstalt
gång efter annan varit föremål, tycks sent omsider hafva verkat
därhän, att man nu lär ha att vänta eu omarbetning af stadgarna
för såväl akademien som musikkonservatoriet i syfte att verkligt
musikaliskt bildade krafter åter kunna komma att tillföras landet.
Hvad man i förevarande fråga allra först bör vinnlägga sig
om, det är att på bästa sätt vårda och utnyttja hvad man redan
har, innan man ger ut penningar för alldeles nya ändamål. I detta
afseende må nämnas, att musikaliska akademiens bibliotek behöfver
ett anslag, som sätter det i stånd att gagna såväl studier som musik-
lifvet i landet. Härom året väckte jag motion om tillfälligt bidrag
af 5,000 kr. Motionen biel' afslagen, men Riksdagen beviljade kort
därefter ett årligt anslag af 1,000 kr. Detta är emellertid otill¬
räckligt för att biblioteket skall kunna följa med sin tid och gorå.
verkligt gagn.
Därnäst får jag fästa Riksdagens uppmärksamhet på, att akade¬
miens nuvarande byggnad icke är fullt lämplig och lägger svåra
hinder i vägen för musikkonservatoriets dagliga arbete och för
biblioteket, hvarför om- eller nybyggnad behöfver med det snaraste¬
företagas. Den nuvarande egendomen har på grund af sitt läge
visserligen stort värde, hvadan kostnaden därutöfver väl icke torde
blifva alltför stor, i händelse af nybyggnad på annan plats, men
något bidrag får statskassan väl ändå bereda sig på.
Detta är hvad som först bör från statens sida göras för ton¬
konsten, och detta hade väl akademien bort med kraft framhålla för
länge sedan. Vill staten därutöfver göra något för musiklifvet i
landet t. ex. beträffande orkesterfrågan eller till understödjande af
sång- och musikföreningar, så är det min bestämda öfvertygelse,,
att detta bör ske, hvad den förra frågan beträffar, genom bidrag"
till en enda stor orkester, sammansatt af utmärkta förmågor under
skickligaste ledning, alltså en verklig mönsterorkester, såsom t. ex.
den i hufvudstaden i Ungern varande Landessymfonieorkestern..
(Denna orkester skulle hafva varit omnämnd i den bungl. proposi¬
tionen). Denna orkester skulle vara skyldig att efter fastställd plan
utföra större eller mindre musikverk i de stats- eller landtkommuner,
som lämnade bidrag till densamma. Den tänkes få en sådan sam¬
mansättning, att den kan användas icke endast i sin helhet utan
äfven i större eller mindre grupper.
Lämpligaste förläggningsplatsen torde äfven här i landet vara
hufvudstaden, där orkestern väl bör kunna påräkna dels af staden
något anslag till sin aflöning och dels en inbringande verksamhet
under vissa tider af året, i synnerhet sedan den länge påtänkta;
61 Nr 50.
Onsdagen den 17 maj, f. in.
konserthusfrågan funnit sin lösning. Under sådana förhållanden he- Ang. höjande
höfde statsbidraget blifva endast en bråkdel af det, som skulle er- afnmsiklifvet
fordras till ett större eller mindre antal orkestrar landet rundt. * (Fortet
Äfven andra utvägar till musiklifvets höjande torde kunna °r S''
tänkas. Jag skall emellertid icke nu inlåta mig vidare i detaljer.
Och detta är icke heller plats härför. Jag kan emellertid icke vara
med om att i tid och otid anlita statskassan; men när det verk¬
ligen ådagalagts, att statsbidrag är behöfligt, måste detta grunda sig
på en utredning, som tydligt visar, att någon som helst höjning
icke behöfver ifrågakomma, allraminst af den vidtgåeude beskaffen¬
het, som nu föreligger.
Onekligen måste musiklifvets höjande betraktas såsom ett för
hela folket viktigt kulturintresse. Lämpligast torde vara att för
dettas befrämjande herr ecklesiastikministern ville genom därför
lämpliga personer, däribland måhända äfven någon ledamot från
musikaliska akademien, åvägabringa en mångsidig utredning, helst
i samband med eu granskning af akademiens bägge väntade stadge¬
förslag.
På grund af hvad jag anfört anhåller jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Lindström:
Herr talman, mina herrar! Jag kan icke neka till, att den före¬
gående^ ärade talarens anförande i dess första del gjorde på mig
icise så ringa intryck. Men detta intryck förtog han genom den
senare delen däraf.
Med denna inledande anmärkning skall jag nu be att få göra
några anmärkningar till de argument, som han har anfört mot den
kungl. propositionen, och jag ber att få taga upp anmärkningarna
i samma ordning, som de blifvit framställda.
Det första argumentet var det ekonomiska; det skulle bli all¬
deles för dyrt för staten, sade han. Ja, jag senterar denna an¬
märkning, och jag har själf gilvit uttryck åt densamma i bilagan
till den kungl. propositionen. Men jag har där äfven anfört om¬
ständigheter, som böra anses vara af natur att i någon mån förta
intrycket af denna betänklighet. Dessa orkestrar skulle ju icke
vara afsedda endast för förläggningsorterna utan för större områden
häromkring, däri inbegripet landsbygden. De största städerna skulle
icke lå någon del af detta anslag. Vidare äro de kraf, som här
■ställas på kommunerna, uppgående till 13,500 kronor om året, så
pass betydande, att jag är öfvertygad om, att ansökan om stats¬
bidrag icke kommer in annat än i de fall, då det visar sig, att ett
ganska starkt musikaliskt intresse för och behof af dylika orkestrar
förefinnes. Vidare är det klart, att när orkestrarna skola vara så
pass störa, som nu är föreslaget, kan man icke utan vidare, så att
saga, öfversvämma landet med dylika stora orkestrar; det ligger i
själfva anordningens natur, att de måste blifva begränsade till ett
Nr 50. 62
Ang. höjande
afmusiklifvet
i Sverige.
(Forts.)
Onsdagen den 17 maj, f. m.
mindre antal orter. Men äfven om det skulle gå så, att i en fram¬
tid — men det dröjer nog ganska länge — denna idé, som här är
framställd, blir fullt realiserad och detta skulle kosta, såsom den
föregående talaren nämnde, 300,000 kronor eller något däröfver, så
tycker jag i alla fall, att den ekonomiska synpunkten icke hör vara
af den natur, att förslaget bör falla på den. Om man för ett så
viktigt folkbildningsmedel, som detta är, betalar en sådan summa,
tror jag icke, att man kan säga, att staten slösar och betalar ut i
onödan, dag vill blott erinra därom, att anslaget till populärveten¬
skapliga föreläsningar är större än nu nämnda belopp. Jag tror
således icke, att man bör på grund af ekonomiska hänsyn nu mot¬
sätta sig det kungl. förslaget.
Det gäller dock här ett mycket viktigt folkbildningsmedel, så¬
som äfven här förut framhållits. Det är ett folkbildningsmedel af
samma natur som de populärvetenskapliga föreläsningarna och folk-
biblioteksrörelsen, allt åsyftar, som bär blifvit sagdt, att höja natio¬
nen i andligt och sedligt afseende, och jag tror, att när det gäller
sådana ideella och för statens framtid viktiga mål, får man icke
alldeles för strängt strama till om penningpungen.
Den ärade talaren framhöll vidare, att atlöningarna skulle bli
så små, att här skulle uppammas ett musikerproletariat. Den ärade
talaren utgick då från siffran 27,000 och dividerade den summan
med antalet medlemmar i orkestrarna, 25 å 30, och det blir ju
rätt litet per man. Men den ärade talaren glömde dock ^en liten
sak därvidlag, nämligen att man har väl också att tillgå biljett¬
intäkten. Den är icke medtagen i hans kalkyl, men den bör val
icke blifva så ringa. Jag har själf ställt den frågan till veder¬
börande, som gjort upp detta förslag, om man icke kunde göra
denna invändning, och de ha svarat, att de gjort så noggranna be¬
räkningar — som äfven visas af handlingarna i ärendet att dessa be¬
räkningar hafva äfven för mig varit fullt öfvertygande, så mycket
mer som de, hvilka gjort upp dessa beräkningar,^ äro de mest fram¬
stående på detta område. Jag vill blott framhålla detta för att i
någon mån förta verkan af hvad den föregående talaren yttrade.
Men om så skulle vara, som den ärade talaren här velat göra
gällande, kan jag likväl icke fatta detta tal om proletariat, ty här
är ju fråga om att skaffa arbetstillfällen för musici, och icke skapar
man väl ett proletariat genom att öka arbetsmöjligheterna, det är
tvärtom så, att härigenom skulle man kunua undvika ett musiker¬
proletariat.
Den ärade talaren sade, att kommunerna höra ta denna sak
om hand. Om han med detta ville säga, att detta icke är ett stats¬
intresse -—• och jag förmodar, att han ville säga det, ty samma an¬
märkning har utskottet framställt — så vill jag dock framhålla, att
det syfte, som det här gäller, nämligen att höja upp befolkningen
på en högre bildningsnivå, måste väl anses vara ett viktigt stats¬
intresse. Ju större inflytande den enskilde individen får på sam-
Onsdagen den 17 maj, f. m. 63 Nr 50.
hällets öden, desto viktigare är det för statsmakterna att alltid ha Ang. höjande
omsorg om folkbildningsarbetet, och denna omsorg får aldrig upp- af jnusiklifvet
höra. Det är såsom ett uttryck för denna omsorg, som denna
proposition kommit fram. - o ris.;
Den ärade talaren rekommenderade vidare, att man skulle
lämna ett mindre understöd åt föreningar; därigenom, trodde lian,
skulle musikintresset bättre främjas. Ja, men här är just meningen
att detta understöd skulle gå till en på orten bildad förening, all¬
deles så som den ärade talaren här förordade. Jag kan för öfrig!
icke inse, att musikintresset skulle mera främjas, därför att det
anslag, han förordade, blefve mindre än hvad Kungl. Maj:t här
föreslagit. Jag förmodar, att den ärade talarens tankegång stod i
något samband med en anmärkning, som jag förut hört, nämligen
att man borde tillgodose detta musikaliska intresse i sammanhang
med de populärvetenskapliga föreläsningarna, där det ju äfven före¬
kommer musikalisk underhållning. Jag får dock säga', att musiken
där får alldeles för litet utrymme för att kunna verksamt konkurrera
med krog- och kafémusiken. Det behöfs något, som verkar med
mera imponerande och gripande styrka på individen, för att han
skall lockas ^ifrån krogen och. till denna ädlare njutning. Erfaren-
heten härifrån Stockholm och äfven från andra städer, där musik
bjudits, visar vidare, att det just är orkestermusik, som drager folk.
Den ärade talaren gick därefter in på en hel del omständig¬
heter, som enligt hans mening skulle vara anledningen till, att den
musikaliska nivån i vårt land är så lag. Han nämnde därvid musik-
direktörsexamens borttagande, en dålig organisation af musikaliska
akademien,, att akademiens bibliotek icke är tillräckligt, att akade¬
mien behöfver nybyggnader o. s. v. Jag tror dock icke, att dessa
sa att säga mekaniska förhållanden, som han omnämnde, äro af
den natur, att man kan gifva dem skulden för att ha verkat musik¬
intressets tillbakagång. Nej, mina herrar, det är något helt annat,
som gjort detta. Människorna ha alltid behof af förströelse; det
är ett allmänt mänskligt behof, och det tillgodoses på det ena eller
andra sättet. Men med de modärna förhållandena har mera gjorts
för att tillfredsställa detta förströelsebehof på ett sämre sätt än förut,
i det att krog- och kafémusik och musik vid föreställningar finnes
i större mängd nu än förut. Det är denna musik, som har så att
säga fyllt behofvet af den förströelse, som förut tillgodosågs med
musik i hemmen och god musik på andra områden. Hvad den
ärade talaren i detta afseende yttrade, tyckte jag förtog intrycket
af hans anförande, då han ju i själfva denna fråga, som bottnar i
åtskilliga sociala förhållanden, ville såsom eu kraftigt verkande
faktor peka på vissa förhållanden vid musikaliska akademien.
Den ärade talaren meddelade äfven, huru han tänkte sig, att
behofvet af musik skulle tillgodoses, och han omnämnde därvid
den ungerska. Landessymfonieorkestern. Ja, eu enda sådan stor
orkester kan ju passa i ett land, som icke är så vidsträckt, och där
Nr 50. 64 Onsdagen den 17 maj, f. m.
Ang. höjande befolkningen är mera konglomererad, så att säga, men den passar
■afmusiklifvet jc].e för vjrt vidsträckta land med dess glesa befolkning. Det
* *#*■ skulle då bli ganska sällan, som hvarje särskild ort skulle få till-
^ °r S fälle att njuta af denna orkester, om man blott både en enda sådan
här i Sverige. Det är nu äfven meningen, att genom dessa orkest¬
rar skulle äfven på de olika orterna undervisning meddelas uti
instrumentalmusik och att genom dem handledning skulle gifvas i
körsång, hvilket, såsom vi väl förstå, är ett mycket viktigt intresse
då det gäller att höja upp musiknivån. Något sådant vore dock
omöjligt med den anordning, som den föregående ärade talaren före¬
slog Jag vill således framhålla, att den icke passar för vårt land.
° Ben ärade talaren nämnde till slut något om, att man borde
omarbeta stadgarna för den musikaliska akademien. Ja, jag vill i
det afseendet endast meddela, att jag endera ^dagen kommer att
underteckna nya stadgar för denna akademi, så att den saken är
redan klar. , .. . .
Jag ber nu herrarna bevilja detta anslag. 1 andra länder har
man för länge sedan erkänt grundsatsen, att äfven konsten är ett
viktigt folkbildningsmedel. Detta har för öfrig! äfven erkänts hos
oss, i det att här i Stockholm lämnas ett anslag till folkkonserter,
till hvilket anslag såväl staden som staten lämnar bidrag. Jag
tycker verkligen, att vi skulle kunna unna landsorten att få komma
i‘ tillfälle att få något liknande. Det bär ju erkänts, att konsten
är ett bildningsmedel, och idealet vore gifvetvis, att alla de olika
konstarternas kultur och lifsvärde kunde komma alla samhällsklasser
till godo; på grund af ekonomiska skäl går detta emellertid icke
för sig. Den konst, som lättast och med minsta ekonomiska upp¬
offringar kan blifva tillgänglig för allmänheten, är musiken och
det är därför, som jag ber herrarna nu godkänna Kungl. Mapts
förslag, som innebär ett försök att låta konsten i den mån, det är
möjligt, komma allmänheten till godo.
Med hänsyn till den långt framskridna tiden och då flera talare
anmält sig för yttrandes afgifvande, beslöt kammaren nu på hem¬
ställan af herr talmannen att uppskjuta den vidare handläggningen
af förevarande utlåtande till kl. 7 e. m., då detta sammanträde
enligt utfärdadt anslag komme att iortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,12 e. m,
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1911.