RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1911. Andra kammaren. Nr 46.
Fredagen den 12 maj.
Kl. 2.45 e. m.
§ 1.
Upplästes för justering de vid kammarens sammanträden
den 6 innevarande maj hållna protokoll. Därefter yttrade:
Herr Lundell: Herr talman! Med anledning af ett ytt¬
rande, som jag hade under debatten i denna kammare förliden
lördag, efter det herr Daniel Persson uppläst ett referat ur tid¬
ningen »Kalmar», ber jag nu, efter det jag tagit kännedom om
ett referat öfver samma möte äfven i en annan tidning och vidare
tänkt öfver saken, få meddela efterföljande rättelse.
Att jag vid debatten i lördags icke trodde mig kunna ha
sagt 2 miljoner, som referatet angaf, utan 1/3 milljon, som ju
var det ommotionerade'beloppet, berodde därpå, att jag ansåg, att
något fel skett vid sättningen i tidningen i fråga. Jag vill nu
emellertid icke bestrida, att jag kan hafva haft angifna uttalande,
och att referatet äfven i den delen är riktigt.
Men jag säger ock på det bestämdaste, att jag icke konstru¬
erat ihop beloppet eller angifvit ett felaktigt siffertal för att
vilseleda^ mina åhörare. ^ Något sådant kan väl icke heller an¬
tagas, då hvad jag i frågan ville belysa icke gällde summans
storlek, utan huruvida vänstern eller högern var orsak till att
motionerna i fråga afslogos. Jag erkänner emellertid, att det var
felaktigt att komma så där med ett förfluget ord, öfver hvilket
jag icke nog betänkt mig.
Då nu emellertid herr Daniel Persson lätt in i protokollet
ett referat ur tidningen »Kalmar» om, hur jag skött upplysnings¬
arbetet, och detta har ett visst sammanhang med ett referat i
samma Kalmartidning rörande herr Daniel Perssons upplysnings¬
arbete i Mora, så ber jag få till protokollet uppläsa äfven det
Andra kammarens protokoll 1911, Nr 46, 1
Ang. justering
af protokoll.
Nr 46. 2
* Fredagen den 12 maj.
Ang.justering referatet. Det iydei' så hav: »Tve gånger ha jag och Sti om i
af protokoll. Transtrand motionerat om ett afdikningsanslag, för att man äfven
(Forts.) i våra bygder skulle kunna få statsbidrag till afdikningar af till
odling tjänliga myrmarker, men två gånger ha våra förslag fallit
på högerns motstånd, och det är att befara, att samma öde drab¬
bar vår motion äfven detta år.»
Men, herr Daniel Persson, hur var det i verkligheten med
högerns afslag af de där motionerna? De upplysningar om dem,
som herr Daniel Persson gaf morakarlarna, voro nog fullständigt
oriktiga, i fråga om att högern afslagit desamma.
Jag har här riksdagsprotokollen och ber att för kammarens
ledamöter få referera några fakta ur dem.
Den första af de motioner, herr Daniel Persson i sitt an¬
förande anger, afslogs i denna kammare med 105 röster mot 70.
Var det högern, som hade de 105 rösterna? Och det oaktadt
jag och flera högermän röstade för motionen, för hvilken jag
ock i statsutskottets betänkande står som reservant.
Vidare hafva vi den andra af de i herr Daniel Perssons
moratal angifna motionerna, mot hvilka högern skulle ha för¬
syndat sig. I den motionen hade herr Daniel Persson icke blott
herr Ström i Transtrand som medmotionär utan äfven så goda
högermän som småiandsrepresentanten Sjö och Daniel Perssons
egna landsmän herrar Ollas Ericsson och S. Söderberg i Hob-
born. Smeds Lars Olsson var ock med; han plär ju icke heller
räknas som vänsterman.
Jag hade i statsutskottet jämte herr Sjö m. fl. både talat
för motionen och reserverat mig mot statsutskottets afstyi kände
beslut. Iierr Sjö höll ett långt tal för motionen i denna kam¬
mare, jag talade för motionen och med mig instämde hen Stiöm
i Transtrand; det var ju tecken på, att jag stod på samma sida
som dalkarlarna. Jag vet, att många högermän utom mig rös¬
tade för motionen. Motionen afslogs i Andra kammaren med
102 röster mot 50. Voro de 102 högermän? Högern kunde vid
det tillfället haft cirka 60 röster.
Hvad fingo dalkarlarna om dessa förhandlingar veta åt herr
Daniel Perssons föredrag i Mora? Jo, att herrar Daniel Persson
och Ström motionerat; de borde väl äras. Högern hade afslagit
motionen. Bland högern voro dalarepresentanterna Ollas Erics¬
son och Söderberg i Hobborn. Tror icke möjligtvis herr Daniel
Persson, att deras anseende kan skadas vid valtillfällen af sådana
upplysningar, som herr Daniel Persson gaf dalkarlarna vid Mora?
Och,” herr Daniel Persson, voro upplysningarna riktiga? Hvad
skola de kallas? Kanske något af de vackra epiteter, som herr
Daniel Persson gaf högermännens uttalande, och som stå med
fetstil i referatet, men sådana får man icke uttala här i kam¬
maren. De äro för fula, men för herr Daniel Perssons folkupp-
lysande arbete i Mora passa de.
Fredagen den 12 maj. 3 jjr 4*5.
»Anslaget föll, men om det nu var höger eller liberaler, Ang.justering
som mest bidragit till afslaget, är 110g svårt att bestämma. af protokoll.
Ett_ stort antal af liberalerna anse nog också, att staten gör (Forts.)
tillräckligt för afdikningarna, då den i rent anslag utlämnar en
miljon årligen och dessutom lämnar lån till detta ändamål på
mycket billiga villkor.» Så sade jag i Mönsterås, men sedan jag
tagit noga reda på saken, och efter hvad jag ofvan sade, är det
klart, att det icke var högern, som afslog motionerna i fråga.
Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Jag var syssel¬
satt med utskottsarbete så länge, att jag ej fick tillfälle att höra
början af herr Lundells anförande, och jag vet sålunda icke, om
han för kammaren erkänt, att han på mötet i Mönsterås sagt
Ha miljonei i stället för 300,000 kronor, och därför anser jag
det nödvändigt att läsa upp ett intyg, som kommit mig till hända
just från tidningen »Kalmar», hvilket visar, att de hämtat sina
uppgifter från herr Lundells eget manuskript.
Da jag nu hör, att herr Lundell erkänt, att han lämnat fel¬
aktiga upplysningar, har jag intet att tillägga om den saken
Det är 1 alla fall sålunda konstateradt, att herr Lundell i kam¬
maren bestridt, att han lämnat felaktiga uppgifter och gjort gäl¬
lande, att han sagt icke två miljoner utan 300.000 kronor. Men
då han nu offentligt erkänt, att han lämnat denna felaktiga upp-
gift. skall jag visst icke hänföra mig till något tidningsreferat.
Vi fa val tro herr Lundell på hans ord — när han talar här i
kammaren, men vi få upptaga med mycken försiktighet, hvad
lian talar på folkmöten.
H-eir Lundell: Jag skall be, att herr Daniel Persson ger
sval på frågan, hur. han talade sanning i Mora, då han säde, att
motionerna om afdikningsanslaget afslagits af högern. Jag har
visat, att de afslogos med 105 röster mot 70 i det ena fallet och
med 102 röster mot 50 i det andra fallet. Tror herr Daniel
Persson då, att det var högern, som afslog motionerna? Och
det var icke, som han sade, han och Ström i Transtrand, som
motionerat, utan det var herrar Ström i Transtrand, Daniel
Persson, Ericsson i Ofvanmyra, Söderberg i Hobborn ...
Talaren af bröts här af herr talmannen, som yttrade: Jag
ber att få fästa herr Lundells uppmärksamhet på, att man icke
får indraga några nya ämnen i debatten, vid justering af pro¬
tokoll.
Härefter godkändes protokollen.
Nr 46. 4
Fredagen den 12 maj.
§ 2.
Svar å inter- Ordet lämnades nu på begäran till
pellation. _
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Peters¬
son, som anförde: I en med Andra kammarens tdlstand till
mig riktad interpellation har herr Olausson framställdt dessa
spörsmål:
1. huru långt lagstiftningsarbetet rörande frågan om patro-
natsrättens upphäfvande numera framskridit inom justitiedeparte¬
mentet, samt
2. om jag har för afsikt att för denna Riksdag framlägga
något förslag i detta ämne och, om så icke är, när dyliat för¬
slag kan vara att afvakta.
Till besvarande häraf anhåller jag att få anföra följande.
Såsom interpellanten omförmält, framställdes vid 1908 ars
riksdag till mig en liknande interpellation och meddelade jag i
anledning af densamma,
att "det befunnits nödigt att, utöfver den förut utarbetade
redogörelsen för patronatsrättigheterna i Skåne, Halland och
Bohuslän, åstadkomma utredning om förefintliga patronatsrätter
i det öfriga Sverige samt om de prästerliga beställningar, till
hvilka enskilda hade kallelserätt, som icke vore att hänföra till
patronatsrätt,
att de på grund häraf infordrade uppgifterna dåmera vore
inkomna och utgjorde föremål för bearbetning,
att det läge utom möjlighetens gränser att få denna bear¬
betning verkställd och det lagförslag, som därur kunde framgå,
upprättadt så tidigt, att det kunde föreläggas 1908 års riksdag
och kyrkomöte, samt
att ärendet emellertid skulle behandlas med den skyndsam¬
het, som dess invecklade natur medgåfve.
Då efter år 1908 något kyrkomöte enligt vanlig ordning
icke var att emotse förr än år 1918 och ett lagförslag i ämnet
alltså syntes böra framläggas först för 1913 års riksdag, togs
vid planläggningen af det fortsatta arbetet i ärendet hänsyn här¬
till. Sedermera hafva visserligen kyrkomöten hållits såväl 1909
som 1910, men att till något af dessa inkomma med förslag i
ärendet har, äfven om det skulle hafva ansetts lämpligt, icke
låtit sig göra.
Bearbetningen af nämnda uppgifter om förefintliga patro¬
natsrätter och andra, med dem jämförliga kallelserätter har
emellertid fortgått, men naturligt är att, i den man tillgängliga
arbetskrafter varit behöfliga för ärenden, som tidigare kunnat
blifva föremål för afgörande, dessa ansetts äga företräde. Ifråga¬
varande bearbetning, som dessutom är ganska vidlyftig och tids¬
ödande, är därför ännu icke afslutad. Det torde dock kunna
beräknas, att man, såsom från början åsyftats, skall hinna utaf-
5 Nr 46.
Fredagen den 12 maj.
beta förslag i ämnet, i sådan tid, att de kunna föreläggas Riks¬
dagen det år, då kyrkomöte i vanlig ordning härnäst skall sam¬
manträda. Jag är, såsom jag redan 1908 framhöll, fullt med¬
veten om vikten af denna angelägenhet, och jag kommer att
gorå hvad på mig beror, för att den vid angifna tidpunkt skall
nå sin lösning.
Af hvad jag redan anfört framgår, att jag icke har för af-
sikt att föreslå Kungl. Maj:t att till den nu församlade Riksda¬
gen göra någon framställning i förevarande ärende. En sådan
åtgärd synes så mycket mindre kunna komma i fråga, som det
knappast kan anses lämpligt att för detta ärende utom den van¬
liga ordningen sammankalla kyrkomötet.
Herr Olausson: Herr talman, mina herrar! Jag skall
bedja att få till herr statsrådet och chefen för justitiedeparte¬
mentet framföra ett tack för det svar, som han benäget afgifvit
på det af mig framställda spörsmålet, och då af detta svar fram¬
går, att det kan förväntas, att statsrådet skall göra allt hvad i
hans förmåga star för att frågan skall kunna framläggas för
1913 års riksdag och för det samma år förmodligen sammanträ¬
dande kyrkomötet, kan jag icke annat än uttala min tillfreds¬
ställelse öfver det afgifna svaret.
Jag måste dock beklaga, att frågan om patronatsrättens af¬
skaffande icke fick sin lösning i sammanhang med prästerskapets
lönereglering och den af Riksdagen antagna lagen om tillsättande
af prästerliga tjänster. Det hade med all säkerhet då varit ett
gynnsamt tillfälle att få denna fråga löst, och det skulle med
all säkerhet hafva gått lättare att fä ändringen genomdrifven i
kyrkomötet i sammanhang med dessa frågor, än om frågan nu
skall behandlas helt och hållet isoleradt.
Jag måste också uttala mitt beklagande af att Riksdagen
icke biföll den motion, som år 1903 framlades i denna fråga.
Denna motion innebar, att Riksdagen skulle i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och framläggande af förslag
i ämnet. Men Riksdagen afslog denna motion på den grund, att
regeringen året förut på eget initiativ företagit utredning i frå¬
gan. Riksdagen har således icke skrifvit till Kungl. Maj:t om
den nu pågående utredningen. Det kunde ju dock hafva varit
möjligt, att om Riksdagen år 1903 aflåtit en skrifvelse till Kungl.
Maj:t, detta skulle hafva påskyndat åtgörande! af denna fråga,
sa att frågan fått sin lösning vid 1910 års riksdag och kyrko¬
möte.
Mången anser, att frågan om patronatsrättens afskaffande
är en så obetydlig fråga, att det icke ens lönar sig att tala om
densamma. Jag har dock en helt annan åsikt i saken.
Då nu regeringen och Riksdagen gifvit landet en lag, hvari
det star, att alla skattepliktiga innevånare, män såväl som kvin-
Svar å inter¬
pellation,
(Forts.)
Nr 46.
Svar å inter¬
pellation.
(Forts.)
6 Fredagen den 12 maj.
nor, ha rätt att deltaga i val af präster för sina respektive för¬
samlingar, måste det väl anses såsom en skriande orättvisa, att
det skall finnas hela församlingar, som äro beröfvade denna rätt
och att rätten att välja präst i dessa församlingar uteslutande
skall ligga i en enda persons hand. Ännu mera skriande är
denna orättvisa, då vi betänka, att denna rätt i många fall är
förenad med innehaf af jord. Om den jord, med hvilken denna
rätt är förenad, öfvergår i annan persons hand — han må vara
hurudan som helst, han må vara af hvilken religion som helst,
muhamedan, buddaist, mormon eller rent af hedning — så till¬
kommer rätten att utse präst för en svenska kyrkans församling
honom ensam, och att detta innebär vissa betänkligheter måste
vi väl erkänna.
Men det är icke nog med att patronatsrätten är orättvis,
utan äfven det kyrkotionde, som åtskilliga innehafvare af patro¬
natsrätten äga uppbära af sina församlingar, måste anses vara
en skriande orättvisa. Detta kyrkotionde äga de rätt att upp¬
bära mot skyldighet att bygga och underhålla kyrkan. Men
denna skyldighet hvilar på sådana grunder, att församlingen icke
har rättighet att utöfva någon kontroll eller att påfordra några
reparationer. Patronus kan använda medlen nästan huru han
vill, utan att församlingen kan ställa honom under åtal.
Detta är också en viktig faktor, och då nu frågan kommer
att bringas till lösning, så vågar jag uttala den förmodan, att
dessa kyrkotionden afskaffas på ett sådant sätt, att församlin¬
garna icke åläggas att inlösa dem. Ty en stor del af dessa
patronatsrättigheter äro skänkta, såsom förhållandet är med den
patronatsrältighet, som närmast berör mig, nämligen Målanda
pastorat. Där är rättigheten skänkt såsom vederlag för ett par
hemman, som kronan fått. Under sådana förhållanden kan det
icke vara rättvist, om man skulle komma på den tanken, att
församlingen skulle inlösa dessa kyrkotionden.
Man åberopar ofta i dylika fall utländska förhållanden och
utländsk lagstiftning. Men jag vill i så fall erinra om, att pa¬
tronatsrätten afskaffades i Norge år 1821 och i Danmark år
1849 och att äfven i Finland densamma är afskaffad; således är
den för länge sedan afskaffad i alla våra grannländer.
Ja, det kanske icke gagnar saken att längre upptaga tiden
med denna fråga. Jag vågar dock uttala den förhoppningen, på
grund af det svar vi fått i denna fråga, att vid 1913 års riks¬
dag och påföljande kyrkomöte frågan skall bringas till sin
lösning.
Herr von Schéele: Herr talman! Såsom en kyrkans man
anser jag det vara min plikt att upplysa om rätta innebörden af
herr statsrådet och chefens för justitiedepartementet hänvisning
till tiden för nästa kyrkomöte, hviiket tydligen den ärade talare,
Fredagen den 12 maj.
7 Nr 46.
som nyss uppträdde, missförstod. Hvad herr statsrådets yttrade Svar & inter-
gällde »det näst sammanträdande kyrkomötet». Detta antog in- pdlation.
terpellanten afse 1913; men såvida icke någon särskild anledning (Forts.)
kan föranleda Kungl. Maj:t att sammankalla det tidigare, så
kunna vi ej vänta något kyrkomöte förrän 1915.
På samma gång jag lämnar denna upplysning, måste jag
beklaga, att på grund af den lagstiftning, vi hafva om kyrko¬
mötenas sammanti’ädande, i regel endast hvart femte år, mycket
viktiga kyrkliga reformer ofta komma att blifva ganska länge
uppskjutna. Att det är händelsen med den fråga, som här be¬
handlats, ligger ju i öppen dag. Och jag tror, att herr stats¬
rådet själf med ledsnad ser — jag tyckte mig åtminstone finna
en sådan underström i hans yttrande — att vi icke förr än om
fyra år hafva utsikt att få en förändring till stånd i detta afse¬
ende, där förhållandena sannerligen icke äro tidsenliga eller jämn-
ställda med andra länders kyrkoordningar.
Jag vill ock begagna tillfället att erinra om, att det äfven
finnes andra frågor, som icke äro oviktiga, hvari från behörigt
håll beslut fattats och framställningar hafva blifvit gjorda, utan
att ännu hafva ledt till någon påföljd, sannolikt på grund af
den utomordentliga mängd af ärenden, som tryckt regeringen,
och ibland hvilka man tyvärr ofta nog undanskjuta de kyrkliga
frågorna såsom varande af jämförelsevis underordnad betydelse.
Blott ett enda exempel! År 1873 beslöts i fråga om ärke-
biskopsval af Riksdagen på Kungl. Maj:ts framställning i enlig¬
het med den kungliga kyrkolagskommitténs förslag en föränd¬
ring i regeringsformen § 29, nämligen att den förut befintliga
sväfvande valgrunden efter förra vanligheten skulle utbytas mot
i den ordning kyrkolagen stadgar, hvilken bestämmelse således
trädde i den förutvarande bestämmelsens ställe. Men detta har
ännu icke efter 38 år medfört den mycket naturliga följd, som
man omedelbart väntat och kyrkomötet 1903 uttryckligen begärt,
nämligen att en annan grund skulle i stället läggas. Man har
från kyrkomötets sida äfven lagt fram riktlinjer för den nya
grunden.
När ett nytt ärkebiskopsval förekom år 1900, så visste ingen
hvad som var lag i berörda hänseende, och mycket betydande
pressorgan stredo om den saken. Något förslag upprättades icke
heller och behöfde lyckligtvis icke upprättas. Huru således för¬
slaget skulle hafva kunnat lagstå och lagligen öfverklagas, är
omöjligt att inse. Då emellertid den person, som efter båda de
teorier, som gjordes gällande, hade af de väljande safts främst,
blef af Kungl. Maj:t nämnd, så var ju saken för den gången
faktiskt iöst. Men hur skall ett sådant förhållande kunna en
annan gång med något slags visshet påräknas, och huru skall
det annars gå? Tre kyrkomöten ha hållits sedan nämnda under¬
dåniga begäran af kyrkomötet framställdes, och detta i mycket
Nr 46. S
Fredagen den 12 maj.
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Ströms yattu-
dal till Ånger-
manälfven.
stärka ordalag samt med klart angifvande af nästa kyrkomöte
såsom den tidpunkt, då man utbad sig få motse det högst nöd¬
vändiga lagförslaget från Kungl. Maj:t.
Med anledning af hvad jag sålunda anfört tillåter jag mig,
med instämmande i hvad den föregående talaren sagt, ej blott å
egna utan jämväl å många andras vägnar förklara, att det vore
synnerligen önskligt, att äfven på det kyrkliga området den
största möjliga skyndsamhet med afseende på behöfliga reformer
af regeringen iakttoges.
§ 3.
Herr talmannen tillkännagaf, att enligt öfverenskommelse
mellan kamrarnas talmän gemensamma voteringar komme att äga
rum nästkommande tisdag den 16 maj angående de voterings-
propositioner, som då vore af kamrarna godkända.
§ 4.
Till fortsatt handläggning anmäldes statsutskottets utlåtande,
nr 60, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående an¬
läggning af statsbana från Ströms vattudal till Angermanälfven
samt i dithörande ämnen väckta motioner; och lämnades därvid
enligt förut skedd anteckning ordet till
Herr Thorsson, som anförde: Herr talman! Jag har
under den förberedande behandlingen af detta ärende varit syn¬
nerligen tveksam, om jag skulle biträda utskottets utlåtande,
därför att det har hela tiden förefallit mig, som om Riksdagen
genom bifall till den kungl. propositionen skulle afgifva ett bin¬
dande uttalande för inlandsbanans fortsättande från Ströms vat¬
tudal ända upp till Gellivare.
Emellertid har jag vid närmare studium af ärendet ansett
mig böra biträda utskottets kläm, fastän jag icke kan vara med
om dess motivering.
Utskottet har visserligen i vissa satser i sin motivering tili-
kännagifvit, attn utskottet icke ville yttra sig om banans fortsätt¬
ning norr om Angermanälfven, men på andra ställen är moti¬
veringen så lagd, att den egentligen motiverar banans fortsättning
äfven norr om Ångermanälfven. Då jag vill biträda förslaget
att bygga banan till Ångermanälfven, så grundar det sig på, att
förhållandena i den trakt, hvilken den nu föreslagna banan har
att genomlöpa och den trakt, där man redan håller på att bygga
järnväg, nämligen sträckan till Ulriksfors, äro med hvarandra
så likartade att ur den synpunkten det kan försvaras, att banan
fortsattes fram till den punkt, som uti den kungliga propositio¬
nen föreslås. Jag vill villigt erkänna, att när jag i går hörde
9 Nr 4().
Fredagen den 12 maj.
Jämtlands läns höfding hålla sitt synnerligen varma och stor- Ang. anlagg-
stilade tal för denna bana, kunde jag icke hjälpa att en del afni'!3 rf stats-
rnina betänkligheter bortföllo. Jag tänkte då, att om ett länstrTmsvattu
har en sådan arbetsduglig och initiativrik höfding, så hafva både dal till Ånger-
detta län och grannlänen godt däraf för sin allmänna uppryck- manälfven.
ning, och det är min vissa förhoppning, att genom denna upp- (Forts.)
ryckning, banan skall vara ur såväl ekonomisk som kulturell
synpunkt försvarbar.
Men om jag således icke kan gå med på att bygga banan
längre än till Angermanälfven, vill jag heller icke på något som
helst sätt i motiveringen till beslutet eller annorledes hafva ut¬
talat, att Riksdagen med byggandet af banan till Ångermanälfven
gifvit något på hand att fortsätta med inlandsbanan uti de trak¬
ter, som ligga norr om den slutpunkt, Kung!. Maj:t nu föresla¬
git att stanna vid.
Vid ett noggrant studium utaf ett litet arbete, som varit
vägledande för oss, då vi sökt bilda oss ett omdöme af denna
störa fråga — det är ju ett extrakt af den stora utredningen —
vid ett noggrant studium af detta, bär jag kommit till den
uppfattningen, att ur ekonomisk synpunkt skulle icke allenast
för den närmaste tiden utan, jag höll på att säga, för all framtid
den öfre delen af inlandsbanan vara fullständigt omöjlig att
realisera, om herrarna nämligen vilja tänka sig, att den någonsin
skall bära de på den nedlagda anläggningskostnader.
Uti detta lilla arbete konstateras, att den hufvudsakligaste
frakttillgången på sträckan Ångermanland—-Gellivare är skogs¬
produkter, och att det är omöjligt att tänka sig jordbruk i någon
nämnvärd omfattning uti de trakter, där man tänkt sig draga
fram järnvägen. Hvarifrån banan skulle tillföras några nämnvärda
trafikinkomster, är ganska svårt att uträkna.
Utredningsmännen ha själfva erkänt, att de skogsprodukter,
som skulle tillföras banan ofvanom Ångermanälfven, söka sig
sitt utlopp genom vattendragen ner till stränderna, där de för¬
arbetas för utskeppning. Då är det enda af någon mera bety¬
delse, som står kvar af frakter på denna bana, tjära och träkol.
Det förefaller mig ändå vågsamt att bygga en bana på 20 mil¬
joner kronor för att få denna tjära och dessa träkol nedforslade,
som här satts i fråga.
Då jag ställer mig afvisande mot inlandsbanans fortsättning
norr om Angermanälfven, betyder ej detta att jag vill betaga
dessa människor, som bo i vissa trakter däruppe, möjligheten
att komma i beröring med den redan befintliga norra stambanan.
Kur:gl. Maj:t har i sin proposition antydt en annan möjlighet, ,
genom hvilken man skulle kunna sätta vissa trakter däruppe i
öfre Norrland i förbindelse med det redan varande järnvägsnätet,
jag menar dessa tvärbanor, hvilka säkerligen kunna anläggas
Nr 46. 10
Fredagen den 12 maj,
Ang. anlägg- efter ännu billigare system, än Kung!. Maj:ts nu föreliggande
ning af stats■ proposition ifrågasatt.
ströms fwttu- ett ställe i den kung], propositionen ser det nästan ut,
dal till Ånger- som om motivet för att man skulle bygga järnvägen däruppe
manälfven. vore att frakta vattenfallen därifrån. Det blir i alla fall en bra
(Forts.) konstig historia, om man skulle bygga banan för det. Man kan
ju tänka sig, att man kan lägga tvärbanor från den nuvarande
norra stambanan och draga dessa tvärbanor upp längs flodda¬
larna, där det bor folk, samt låta de obebodda trakterna vara
utan kommunikationer tillsvidare. Om man då använder de vat¬
tenfall, som finnas däruppe, till drifkraft för dessa tvärbanor,
som mera borde likna det spårvägssystem, som utgår från huf-
vudstaden, så finnes det, enligt min uppfattning, möjligheter att
med rimliga uppoffringar tillgodose folkets behof af kommuni¬
kationer.
Nu betonades det här i går af ett par talare, att det mest
bärande motivet för inlandsbanan var och förblir dess strate¬
giska betydelse. Jag kan icke riktigt fatta den saken, att vi
skulle för att tillfredsställa de strategiska klufven vara färdiga
att påbörja en banbyggnad, hvilken vi med öppna ögon kan se,
att den icke kan bära sig ur ekonomisk synpunkt. Det har nu
blifvit en regel här i landet, att generalstabschefen egentligen
skall bedöma, hvar banorna skola byggas. Har han fått i sitt
hufvud, att en bana skall byggas i obygden, ja, då skall det till
hvarje pris drifvas igenom, därför att det är gudbevars strate¬
giskt klokt att bygga banan, där man icke kan få någon inkomst.
Men vi andra, som äfven få lof att taga hänsyn till dem, som
skola betala dessa utgifter, få väl också lof att lägga andra syn¬
punkter på banbyggnaderna än uteslutande strategiska.
Jag kan icke neka till, att det varit lyckligare, om man
kunnat fortsätta och bygga från Sveg upp till Brunflo, att göra
det först och sedan bygga den andra banan. Men nu ligger icke
saken så, och ehuru jag därför icke kan taga upp den saken nu,
vill jag dock gifva en liten replik åt herr Ekman, då han satte
i fråga, att man icke skulle kunna bygga bandelen Sveg—Brun¬
flo förr, än staten inköpt hela den stora bansträcka, som be¬
tecknas med Mora—Vänerns järnväg. Det förefaller mig, som
detta icke vore riktigt, utan man får väl bygga hvad som fat¬
tades för att få en sammanhängande förbindelseled fortast möj¬
ligt och ej under alla omständigheter vänta, tills vederbörande
hunnit afsluta det privata baninköpet. Staten har väl lika stor
möjlighet den ena gången som den andra för att i sin mån in¬
verka på inköpspriset af järnvägen. I alla fall förmodar jag, att
om så skulle vara, Kungl. Maj:t icke skall försumma att i tid
komma in med förslag till inköp af återstående banor för att få
en sammanhängande länk mellan Vänern och Brunflo och där¬
igenom göra räntabelt det kapital, som staten redan nedlagt i
11 Nr 4€.
Fredagen den 12 maj.
den färdigbyggda banan från Orsa till Sveg, och hvilket kapital
väl är mindre räntabelt, så länge bandelen mellan Sveg och
Brunflo saknas.
Sedan talade herr Wijk i går om vår järnvägsbyggnads-
politik i förening med vår lånepolitik. Jag delar fullständigt
hans uppfattning i det stycket, att det hade varit klokt, om vi
icke hade beträdt lånevägen, åtminstone icke till inköp af rullande
materiel, utan att, om vi lånat till själfva banvallen, vi åtminstone
bort med skattemedel betala sådana förgängliga ting som järn¬
vägsvagnar och lokomotiv. Ty annars slutar det rakt på tok
med hela denna byggnadshistoria.
Bet är kanske väl sent att nu framföra en annan tanke, som
dock kunde hafva eu viss betydelse, särskildt om man tager
hänsyn till det uttalande, som höfdingen för Jämtland gjorde i
går kväll här om de oerhörda värdestegringar i de trakter, där
banan droges fram. Jag tror, att vi i mångt och mycket för¬
summat statens intressen därigenom att icke Riksdagen i tid
sörjt föi’, att de värdestegringar, som blifva en frukt utaf att
man dragit fram en sådan förbindelseled som en järnväg, i något
högre grad tillgodokommit det allmänna. Synnerligast i Norr¬
land hade väl denna uppfattning bort göra sig mera märkbart
gällande, där staten så att säga byggt nästan alla järnvägar och
sålunda gifvit befolkningen dessa kommunikationsmedel. Där
hade det vant, enligt min mening, ytterligt bra, om man hade
haft ett sådant instrument, genom hvilket man kunnat tillföra
banbyggaren, i detta fall staten, en viss garanti, att staten i
någon mån skulle få något tillbaka af alla de miljoner, som
nedlagts.
Ja, det skulle naturligtvis vara ofantligt mycket mer att
tillägga. Jag vill emellertid icke upptaga kammarens mycket
hårdt upptagna tid i föreliggande spörsmål. Jag vill endast med¬
dela, att jag något senare skall be att få komma fram med en
formulering för mitt tillstyrkande af Kungl. Maj:ts proposition,
i hvad den gäller den nu föreslagna bandelen, eu formulering
hvarigenom jag vill tillkännagifva, att med byggandet af ban¬
delen från Ulriksfors och upp till Angermanälfven jag åtminstone
för min del icke vill på något sätt gifva någon handpenning
hvarken åt Kungl. Maj:t eller någon annan institution eller en¬
skilda medborgare på, att jag vill biträda banbyggnaden längre
än den sträckning, som nu är föreslagen.
_ Samtidigt som jag gör detta, skall jag be att till Kungl.
Maj:t få lof att uttala min synnerliga tillfredsställelse med, att
det här verkligen föreligger en plan för banbyggnaden, så att
Riksdagen något närmare kan bedöma, hvad Riksdagen enligt
denna plan — om den håller streck — har att under de närmaste
åren emotse i fråga om banbyggnadsanslag.
Jag har för tillfället intet annat yrkande än bifall till klämmen
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana, från
Ströms yattu-
dal till Ang er-
manälfven,
(Forts.)
Nr 46. 12
Ang. omlägg¬
ning af stats¬
bana från
Ströms vattu-
dal till Ånger-
manälfven.
(Forts.)
Fredagen den 12 maj.
i utskottets förslag och förbehåller mig att sedan få framkomma
med förslag till motivering.
Häruti instämde herr Eriksson i Grängesberg.
Vidare yttrade
Herr Wiklund: Herr talman, mina herrar! Då ingen ännu
från statsutskottet, som varit med om det beslut, hvartill ut¬
skottet kommit, yttrat sig i denna fråga, så torde det tillåtas
mig att få säga blott några få ord.
Det är ju alldeles gifvet, att för den, som tror på Norrlands
framtid och som därför är intresserad utaf, att denna järnväg
kommer till stånd, det skall verka ganska nedslående att se det
resultat, hvartill reservanterna hafva kommit, och höra de an¬
föranden, som här utaf några reservanter redan hållits. Man
tycker sig icke där riktigt känna igen den varma känslan för
Norrland såsom framtidsland, som man ändå trött skulle vara
tillfinnandes. Men om det resultat, hvartill reservanterna kommit,
är nedslående för den, som visserligen tillhör ett af de län, som
järnvägen kommer att beröra, men likväl bor på ett afstånd så
långt från järnvägen, att han icke kan hafva någon direkt nytta
utaf densamma, huru skall då detta icke kännas för den be¬
folkning, som bor i de bygder, hvilka järnvägen kommer att
beröra!
Denna befolkning har tålmodigt väntat i åratal, tålmodigt
väntat till sist, kan man nästan säga, på förbättrade kommunika¬
tioner, som skulle kunna frigöra befolkningen från den isolerade
ställning, däri den allmänt befunnit sig. Den såg gifvetvis en
ljusning, när Riksdagen beslöt att bevilja medel till undersökning
af banan. Den såg vidare en ljusning, när banan utstakades,
och den satte därefter allt sitt hopp till statsmakterna samt
trodde sig vara målet ganska nära, när Kungl. Maj:t vid årets Riks¬
dag framlade proposition om anslag för banans påbörjande. Nu är
frågan, huruvida Riksdagen, enkannerligen dess Andra kammare,
skall grusa dessa förhoppningar. Genom de petitioner, som in-
gifvits till Kungl. Maj:t och vederbörande myndigheter, har också
gått såsom en röd tråd ett nödrop från denna befolkning, ett
nödrop, att statsmakterna ville behjärta dess lifsintressen — ty
det är för denna befolkning, säga hvad man vill, ett lifsintresse
att denna kommunikationsled kommer till stånd; i annat fäll är
och förblir denna landsdel en död landsända.
Man måste vid bedömandet af denna fråga och för att rätt
förstå befolkningens ställning besinna, hvad det vill säga att bo
på 20 å 30 mils afstånd från en järnvägsstation. Intet af allt
det man har att afyttra kan få någon afsättning; allt hvad man
behöfver inköpa blir alldeles orimligt dyrt till följd af de långa
Fredagen den 12 maj.
13 Nr 46.
landsvägstransporterna, och detta gäller icke minst på jordbrukets A^g. anlägg-
område. Såväl landsting som hushållningssällskap ha ju sina ni?9
jordbrukstjänstemän och sådana finnas till och med stationerad e ströms vattu-
i dessa trakter. De ha nu gifvetvis lämnat den upplysningen, del ttllÅnger-
att för att drifva jordbruket framåt och för att få en rationell manälfven.
ladugårdsskötsel till stånd fordras något tillskott af konstgödsel (Forts.)
och i någon mån äfven kraftfoder. Men allt detta tal är för
denna befolkning en död bokstaf, ty det finnes ingen möjlighet
att anskaffa dessa varor till följd af de långväga transporterna.
Det är för befolkningen där uppe alldeles omöjligt att under
sådana förhållanden kunna följa med tidsutvecklingen, och detta
gäller icke minst med afseende å jordbruket.
Nu har emellertid sagts, att det finnes nog icke så stora
utvecklingsmöjligheter i dessa bygder, och det framhölls till och
med inom utskottet, att där icke fanns något folk, utan att där
endast var öde bygd. Så är dock icke förhållandet. Där finnas
stora, vackra byar, där befolkningen sökt taga sig fram så godt
den kunnat, alltjämt bidande på kommunikationer, som skulle
kunna frigöra den från den nuvarande isolerade ställningen.
Inom Vilhelmina socken t. ex., där banan skall tangera de stora
sjöarna Volgsjön och Malgomajsjön, finnas ofvanför den föreslagna
banan 91 byar med tillsammans 5,000 invånare och nedanför
banan 41 byar med sammanlagdt 2,864 invånare. Utefter dessa
sjöar, som sträcka sig många mil inåt landet, finnas kolossala
arealer af odlingsbar mark och dessutom skogsmarkex-, som till
stor del tillhöra staten. Samma är förhållandet äfven i öfluga
socknai-, som järnvägen kommer att genomlöpa. Jag var under
sommaren 1909 till följd af offentligt uppdrag i tillfälle att genom¬
resa dessa socknar såväl inom Västerbottens som Västernorrlands
och Jämtlands län; jag följde därvid delvis den utstakade järn¬
vägslinjen, och jag får för min del säga, att alla de förhopp¬
ningar och förväntningar, som jag haft om dessa bygder, blefvo
alldeles öfverträffade.
Nu ha reservanterna ju medgifvit, att banan någon gång i
fi’amtiden möjligen torde böra komma till stånd. Jag tyckte dock,
att det föreföll mig, som om herr Sjös anförande mera motive¬
rade ett afslag för all framtid. Reservanterna lägga nu hufvud-
vikten på den ekonomiska sidan af saken eller på banans bärig¬
het. De anse, att eftersom järnvägen ej kommer att bära sig,
är det ej tillrådligt att nu bygga densamma. Ja, samma skäl
hörde man ju framföras, när det gällde att bygga norra stam¬
banan, och skulle Riksdagen då ha lyssnat till dessa skäl, hade
med all sannolikhet norra stambanans ändpunkt än i denna dag
varit Storvik eller måhända Ange eller Bräcke. Jag undrar
emellertid, om någon i denna kammare nu skulle önska, att
endera af dessa platser varit norra stambanans ändpunkt. Jag
tror nu för min del, att det ganska snart skall visa sig, att denna
Nr 4Ö. 14
Fredagen den 12 maj.
Ang. anlägg- bana kommer att bära driftkostnaderna och till och med lämna
ning af stats- någ0t öfverskott. Men för öfrig! anser jag, att det icke är riktigt
Ströms vattu-^'1 1 fråga om anläggande! åt en sådan järnväg som denna
dal till Ånger■ allenast stirra sig blind på den direkta vinst, som järnvägen
manälfven. skulle komma att lämna, ty gifvetvis kommer denna bana lik-
(Forts.) som alla andra att lämna många indirekta fördelar, hvilka icke
kunna evalveras i penningar.
En talare under gårdagen, nämligen herr Sjö, framhöll med
mycken styrka, att utvecklingsmöjligheterna där uppe voro dock
icke så stora. Hela hans anförande föreföll mig nästan såsom
en enda stor produkt af hans egna kalkyler och beräkningar,
hvilka dock icke grundade sig på någon personlig kännedom om
förhållandena där uppe. Det kan naturligtvis icke falla mig in
att ställa min auktoritet emot hans, men jag ber att i stället få
åberopa en auktoritet, som äfven han bör kunna gifva något
erkännande. I förhandlingarna från Västerbottens läns lands¬
ting för år 1906 finnes af särskild anledning intaget ett yttrande
af statsgeologen doktor Svenonius, en person, som kanske mer
än någon annan genomvandrat de norrländska bygderna. Han
säger där: »På förfrågan om tillgången af kalk och dylikt inom
Vilhelmina väldiga socken får jag svara, att sådan finnes i riklig
mängd inom socknens sjö- och fjällområde men ej nedanför det
förra annat än möjligen som block samt här och hvar såsom
pulvriserad ingrediens i den s. k. moränjorden. Så mycket
kan jag tillägga, att en god del af denna kalksten är synnerligen
gynnsam i agronomiskt hänseande såväl på grund af dess kemiska
sammansättning som dess blandningssätt med andra mineral.--
Äfven de, som ej såsom jag genomkorsat soknens fjäll-, sjö- och
skogsland måste ha frapperats af de rent af storartade utveck¬
lingsmöjligheter, som denna socken har för en fast jordbrukande
befolkning.» Jag vill också åberopa en annan auktoritet, näm¬
ligen Norr!andskommittén, som i sitt betänkande ägnat ett helt
kapitel åt denna s. k. inlandsbana. Efter att ha redogjort för
de iakttagelser, som kommittén på grund af resor i dessa bygder
vunnit angående utvecklingsmöjligheterna därstädes samt efter
att ha framhållit, hvilka stora områden af odlingsbar mark, som
där finnes, slutar kommittén med följande ord: »För kommittén
står det klart, att få järnvägsanläggningar inom vårt land för
det område de genomlöpa haft en så omskapande betydelse som
den, hvilken man kan vänta af en inlandsbana. Utvecklingen
af denna inre del af landet, som af naturen i vissa afseenden
mera gynnats än det utanför liggande moränbältet, har hittills
tillbakahållits af dess svårtillgänglighet. Det är denna ogynn¬
samma faktor inlandsbanan skall undanröja; och det är denna
banas alldeles speciella egenskap af infartsväg till ett ännu
ytterst ofullständigt tillgodogjordt område, som ger den dess
särställning bland svenska järnvägsanläggningar.»
15 Nr 46.
Fredagen den 12 maj.
Samma kommitté har äfven framhållit, hurusom en bana Ang. anlägg-
genom inre Norrland skulle få en alldeles särskild betydelse nir}g af s1fts
för tillvaratagandet af skogsaffallet. Herr Sjö framhöll visser■ ströms mttu
ligen under gårdagen, att oaktadt norra stambanan finnes att dal till Ånger
tillgå, vilja norrlänningarna likväl icke taga vara på skogsaf- imnälfven.
fallet. Norra stambanan berör emellertid mest de enskilda (Forts.)
skogarna, och hans påslående torde därför egentligen hänföra
sig till böndernas skogar. Jag vill dock erinra därom, att en
märkbar förändring inträdt äfven med afseende å tillvaratagandet
af skogsaffallet, sedan norra stambanan tillkom; därom vittnar
tydligt de stora mängder träkol, som årligen utfraktas från Väster¬
bottens och Västernorrlands län. Detsamma skulle nog för¬
hållandet blifva äfven i fråga om det inre Norrland, om blott
järnväg funnes där att tillgå. Men i det inre Norrland, gäller
frågan om tillvaratagandet af skogsaffallet mera statens skogar
än de enskildas. Det har många gånger, och det med rätta,
talats om de ruttnande miljonerna i statens skogar. Eu hel del
af dessa ruttnande miljoner bestå emellertid i skogsaffall och
vindfällen, som man i brist på kommunikationer icke kan taga
vara på. Det går icke att forsla ned denna kolved och dessa
vindfällen i flottlederna, dels därför att det blir för dyrt och dels
emedan sådant virke har benägenhet att sjunka i flottlederna.
Hvilken betydelse en järnväg jämväl i afseende på tillvara¬
tagandet af skogsaffallet från statens egna skogar skulle ha för
dessa trakter, ligger ju i öppen dag.
Min lifliga öfvertygelse är, mina herrar, att vill man taga
vara på de utvecklingsmöjligheter, som finnas i inre Norrland
och, framför allt, vill man bringa de stora arealer af odlingsbar
mark, som där finnas, under kultur, hvarigenom utkomst och
uppehälle kunde beredas åt tusentals människor mera, än som
nu finnas där, ja, då finnes ingen annan utväg, än att man där
får kommunikationer till stånd, ty i annat fall är det fara värdt
att dessa bygder bli en öde landsända.
En af talarna under gårdagen, herr Ekman, slutade sitt
anförande med ungefär följande ord: Därest Riksdagen vill åtaga
sig detta offer och bifalla hvad utskottet föreslagit, skall jag för
min del bära beslutet med jämnmod. Ja, mina herrar äfven om
det för mången kan kännas såsom ett offer att bifalla hvad
Kungl, Maj:t och utskottet här föreslagit, tror jag dock för min
del, att kommande generationer skola känna sig tacksamma mot
dem, som sålunda vågat något och offrat något för en stor sak.
Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till statsut¬
skottets hemställan.
Herrar Ahlstmnd och Karlsson i Mo förenade sig med herr •
Wiklund.
Nr 40. 16
Fredagen den 12 maj.
Ang. anlägg- Herr Byström: Herr talman! Det säges, att det område,
niVf af stats- gom (jen nu ifrågavarande järnvägen skulle beröra, har en be-
StrVms vattu- tolkning af omkring 30,000 människor. Dessa ställa nu sitt hopp
dal till Ånger- till Riksdagen och oss, som nu ha att besluta i denna för dem
manälfven. och landet viktiga fråga. De ha äfven på grund af Riksdagens
(Forts.) föregående beslut anledning att tro, att de nu skola få denna
järnväg. Jag anser mig för min del icke kunna ställa mig på
deras sida, som vilja svika befolkningens förhoppning i detta
afseende.
Det har sagts, att förhållandena i dessa trakter äro sådana,
att jordbruket kan få stort uppsving, om blott kommunikations¬
medlen blifva bättre. Doktor Arenander säger, att jordbruks-
möjligheterna i t. ex. Tåsjö socken äro alldeles ovanligt göda,
i det att åkerjorden där kan betecknas såsom den rikaste i
Yästernorrlands län. Det har äfven sagts, att boskapsskötsel kan
där idkas med framgång och stor fördel, om blott kommunika¬
tionerna blifva bättre, så att man kan afsätta sina produkter.
Det har vidare sagts, att skogarna däruppe lämna material för
exempelvis kolning och tjärbränning, om blott kommunikatio¬
nerna äro sådana, att man kan vinna afsättning för de produk¬
ter, som på det sättet kunna tillverkas. Tusentals stigar kol
och mångtusental tunnor tjära skulle sålunda kunna därifrån
exporteras. Det säges äfven i den kungl. propositionen, att det
finnes outtömliga förråd af kalk, t. ex. i Tåsjö socken, och det
anses, att om blott kommunikationerna blifva bättre, kunna
dessa resurser komma till nytta och gagn. De af oss, som åhörde
det föredrag, som kyrkoherde Dahlstedt från Vilhelmina nyli¬
gen höll här i Stockholm om denna, bana, hörde då bland annat
talas om den tillgång på bär, som finnes på de stora myrarna i
höga norden. Han skildrade, hurusom myrar med kvadratmils
vidd äro på sensommaren så beströdda med så utmärkta bär,
såsom t. ex. hjortron, att dessa vida fält se ut som gula, gun¬
gande mogna sädesfält, och vi skulle kunna säga, som det heter
i en sång: »Ett guldland dock det är». Skall man icke söka
ställa det så, att man kan i. möjligaste mån taga vara på sådant?
Den kraft, som finnes i vattenfallen kan ock bättre tillvaratagas.
Det har äfven framhållits andra fördelar, som jag nu icke behöf-
ver närmare ingå på.
Det synes mig, som om här vore också ett sätt att kunna
i hög grad främja den så mycket omtalade egnahemsrörelsen.
Det måste vara ett lofvärdt egnahemssträfvande att göra det
möjligt för folk att kunna bo däruppe i denna landsdel och där
få sin näring och sitt lifsuppehälle. Jag menar alltså, att det
bör vara ett högst viktigt intresse för oss att här hjälpa genom
' att bevilja det anslag, som nu begäres.
Det har framhållits, att denna bana skulle ha betydelse i
försvarshänseende. Då nu alla partier i denna kammare säga
17 Nr 46.
Fredagen den 12 maj.
sig vara försvarsvänliga, hvarför skola de då icke kunna gynna An,J- anlägg-
detta företag, då det har betydelse äfven för försvaret? Det må nir!f af
val vara bättre att kunna göra det i ett sådant fall som detta, ströms vattu-
där andra fördelar erbjudas än allenast i försvarshänseende, än dal till Ånger-
t. ex. då det är fråga om fästningar, pansarbåtsbyggande o. s. v. manälfoen.
Denna bana tjänar, så att säga, ett dubbeländamål och det bör (Forts.)
väl icke vara någon anledning till missnöje, att den har bety¬
delse för försvaret, utan snarare bör det väl utgöra ett plus.
Jag vill också betona en sak, som jag icke tror här sär¬
skilt framhållits under denna debatt, en sak, som finnes på¬
pekad i »Sammandrag af de officiella ekonomiska statistiska un¬
dersökningarna rörande inlandsbanan» af doktor Erik Stridsberg,
och hvilken skrift blifvit utdelad. Det heter där bland annat:
»Alla de socknar, som inlandsbanan norr om Ströms vattudal
berör, äro nästan alla gränssocknar till Norge och belägna inom
det geologiska område, som man gifvit namnet fjällens och de
störa sjökedjornas region». Jag menar, att det icke kan vara
nyttigt för fäderneslandet att så att säga lämna en så pass stor
gränsbefolkning åt sig själf. En stor del af denna befolkning
har ju, tack vare de för närvarande bättre kommunikationerna
dit, större möjligheter att komma öfver till Norge än att komma
i beröring med sitt eget fäderneslands centralare delar. Det må
väl dock vara ett allmänt nationellt intresse att ordna det så,
att vårt eget lands innebyggare kunna, såvidt möjligt, drifva
handel med sina egna landsmän, att de kunna få sina förnöden¬
heter lättare inom det egna landet än från utlandet. Hade det
varit före år 1905, kunde det ju ha varit lämpligare, men nu
synes det mig, att vi böra so till, att vi så långt möjligt är
hålla befolkningen inom det egna landet, att vi sammanknyta
den med landets hjärta, och i den riktningen är jag viss om att
banan Ströms vattudal och Ångermanälfven skall i sin mån
bidraga.
Jag vill icke vidare inlåta mig på den ekonomiska sidan af
denna sak, än att jag instämmer med dem, som betona, att, äfven
om nu möjligheten att få denna bana att bära sig ser ringa ut,
vi dock i alla fall icke böra låta missmodet hålla oss tillbaka
från att göra en god gärning. Vi ha ju andra banor, som icke
heller burit sig i början, men som sedan gått bra, och hvarför
skulle icke detsamma vara möjligt äfven med afseende å denna
bana, när det område, nämligen socknarna Bodum, Tåsjö, Fjäll¬
sjö och Romsele i Västernorrlands län samt Dorotea, Åsele och
Vilhelmina i Västerbottens län, som den genomlöper, har en
sådan mängd möjligheter till utveckling, som här sagts i de olika
anförandena. Vi veta också alla, att där banor gå fram, där
växer nationalförmögenheten. Jag har af eu ledamot af Riks¬
dagen helt _ nyligen fått sifferuppgifter i det hänseendet, upp¬
gifter, som jag emellertid icke nu kan närmare kontrollera. Han
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 46. 2
Nr 46. 18 Fredagen den 12 maj.
Ang. anlägg- säger, att sedan våra banor börjat blifva af någon betydelse för
ning af stats- värt land, har nationalförmögenheten vuxit med omkring två
StmZs vattu- miljarder. Detta bör väl betyda något, äfven om det kan kosta
dal till Ånger- något, i synnerhet till en början, att ställa i gång med dylika
manälfven. kommunikationer.
(Forts.) Jag anser vidare, att Norrland gifvit fäderneslandet så pass
mycket genom sina skogar, sina grufvor och äfven på annat sätt,
att det väl kan räkna på att få något litet tillbaka i form af
den hjälp, som ligger i bättre kommunikationer.
Yi sjunga ju så ofta: »Du gamla, du fria, du fjällhöga nord!»
Här måtte vi väl ha denna fria, fjällhöga nord. Yi sjunga med
kärlek den sången, må vi väl också med kärlek kunna göra
något för att vårda oss om denna »Hell dig, du höga nord!».
Af reservationen tycker jag mig finna, att invändningarna
mot detta foretag äro följande. För det första invändes, att man
bör drifva järn vägspolitik litet saktare; alltså icke rent afslag å
det här framställda yrkandet. Det är alltså blott en tidsfråga.
Men en god sak, som kan göras i dag, bör man icke uppskjuta
tills i morgon. Vidare säges, att företaget icke kan ränta sig
så snart. Ja, hvem har sagt annat? Men äfven då det icke kan
göra det nu, få vi väl dock vänta och hoppas på, att det skall
vara möjligt i framtiden. Vidare framhålles i reservationen, att
vi utgifvit så mycket penningar för en del andra företag, såsom
anläggningarna vid Porjus och Trollhättan samt den nya far¬
leden mellan Vänersborg och Göteborg. Men icke böra väl dessa
företag i och för sig, om hvilka man dock hoppas, att de skola
blifva räntabla, fä hindra oss från att nu gå med på ett beslut,
som vi ändå måste erkänna vara till gagn för fäderneslandet.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets fram¬
ställning.
Herr Nilson i Örebro: Herr talman, mina herrar! Då
Andra kammaren nu snart går att fatta beslut i förevarande
ärende, vill jag i likhet med min ärade vän, herr Ekman i Mo-
gård, såsom min mening' uttala, att det här gäller att principiellt
taga ställning till den norra delen af inlandsbaneprojektet. Väl
är det sant, att statsutskottet i sin motivering velat sätta ett
stängsel för banan vid Ångermanälfven, men är det stängslet
svagt redan i sin formella affattning, kommer det väl att visa
sig än svagare i realiteten. I sammanhang härmed vill jag säga
min ärade vän herr Thorsson, att är det så, att man verkligen
vill stanna med banbyggnaden vid Ångermanälfven, tror jag
icke, att vägen dit är den att komma med en annan motivering,
som under alla förhållanden kommer att falla bort, utan vill
man ernå ett sådant resultat, tror jag, att säkerheten bjuder, att
man går på reservanternas linje.
Emellertid, låtom oss se saken sådan som den är och icke
19 Nr 46.
Fredagen den 12 maj.
vända bort ansiktet från verkliga sakförhållandet, nämligen att Avg. anlägg-
det i dag gäller att principiellt taga ställning till norra delen af nin9 afstats-
inlandsbaneprojektet i dess helhet. Jag bestrider visst icke, att sfriZ/mttu-
skäl kunna anföras för detta järnvägsföretag. Det vore ju van - dal till Ånger-
sinmgt, hade jag så när sagt, om man skulle inbjuda Riksdagen manälfven.
att anslå en beräknad summa af 35 miljoner kronor — eu summa, (Forts.)
som, mina herrar, tvifvelsutan kommer att i verkligheten, att
döma af erfarenheterna från beräkningarna rörande järnvägsföre¬
taget Järna—Norrköping, visa sig alldeles otillräcklig — utan
några som helst vägande skäl. Skälen äro här först och främst
militära och vidare kulturella. Härtill skulle jag för min del
vilja lägga betydelsen af, att landets skilda delar komma i när¬
mare samband med hvarandra. Jag är ingalunda känslolös för
våra bröder där uppe i nordens fjällvidder; jag betraktar oss
svenskar i stort såsom medlemmar af en enda familj, och jag
har klart för mig, att det är de starkares plikt att skydda, taga
hand om och vårda de svagare. Men det oaktadt kan jag icke
komma öfver de statsfmansiella betänkligheter, som enligt min
mening här resa sig i vägen. Den saken har klart och sakligt
bär utvecklats af min ärade vän herr Wijk, och i viss mån är
jag redan i det afseendet förekommen af honom; några upp¬
gifter, som jag skall tillåta mig att nu anföra, komplettera en¬
dast de siffror, som han här framdrog.
Jag vill slå fäst, att alla äro fullt ense om en sak rörande
denna bana, nämligen att den icke blir ekonomiskt bärig; in¬
komsterna kunna icke ens täcka driftutgifterna. Då frågar jag:
kan det statsfinansiellt försvaras att låna penningar utomlands
till ett sådant företag? På den frågan svarar jag utan tvekan
ett bestämdt nej. Det talas understundom — och har det icke
talats därom uti denna kammare nu i år! -— om faran och vådan
af att forcera vår utländska skuldsättning. Det är icke då vi
öka var statsskuld, när vi besluta att uppdraga åt riksgäldskon¬
tor^ att utfärda nödiga obligationer, utan det är dä, när vi
latta sådana beslut, som göra det till eu tvingande nödvändighet
att senare besluta om upplåning af erforderliga medel. Vår
statsskuld utgjorde år 1904 383,3 miljoner kronor; den sjönk år
1905 till 380 miljoner, men uppgick år 1909 till 526 miljoner
kronor. På fyra är ha vi alltså så flitigt anlitat den utländska
lanemarknaden, att vi upplånat 146 miljoner kronor, eller mer
än en fjärdedel af hela statsskulden år 1905. Det torde icke
kunna jäfvas, att en dylik forcerad skuldsättning är ägnad att
ingifva allvarliga farhågor. Vi påtaga oss stora förpliktelser för
aR i farans och allvarets stund värna vår själfständighet och
vår från fädren ärfda frihet, men hvad betyder det, om vi icke
se till, atp vi icke förlora vår ekonomiska själfständighet! Under
debatten i onsdags rörande anslaget till nybyggnader för vår
flotta, framdrogos för oss varnande exempel från Grekland och
Nr 46. 20 Fredagen den 12 maj.
Ant/, anlägg■ Portugal, andra länder att förtiga. Men, mina herrar, historien
ning af stats- jär oss? att dessa länder framför allt försummat att taga vara på
StrTms vattu-sin ekonomi. Jag tror, att detta kan innebära en icke ringa fara.
dal Ull Ånger- Ja, detta må vara sant, kan man invända, men för oss här
manälfven. uppe är något sådant allenast ett hjärnspöke. Ja, mina herrar,
(Forts.) jag ber att få erinra om, hur det var. då vi här för ett par år
sedan afhandlade ett fördrag med Frankrike; vi komma nog
ihåg från det tillfället, att det kan ha sina konsekvenser att icke
vara ekonomiskt själfständig. Jag ber herrarna uppmärksamt
låsa igenom hvad som anföres rörande det handelsfördrag med
Tyskland, som nu är ifrågasatt, rörande de villkor, som äro
träffade mellan staten å ena sidan och malmfältsbolagen å andra
sidan, och man skall då kanske af de villkoren finna, att det
äfven på det ekonomiska området yppar sig faror, som kunna
ingifva allvarliga betänkligheter med afseende å ett lands be¬
roende af ett annat land.
År 1904 utgjorde räntelikviden å våra statslån 12 miljoner
kronor; år 1909 utgjorde samma räntelikvid 18 Va miljoner, så¬
ledes mer än 50 procents förhöjning under denna korta tids¬
period. År 1904 utgjorde nettoinkomsten af statsbanorna 13 Va
miljoner kronor; år 1909 däremot blott 6 1/2 miljoner kronor.
Alltså, år 1904 lämnade statsbanans inkomster medel till icke
allenast ränta å statsskulden, utan därjämte 1 Va miljon därut-
öfver; är 1909 understeg statsbanornas inkomster räntelikviden
å statsskulden med 12 miljoner kronor. Det har alltid hetat,
att vi praktiskt sedt icke ha någon statsskuld, ty våra järnvägar
ha förräntat och amorteratden. Men, mina herrar, den tiden
är nu förbi. Det senaste år, man kunde tala så, var år 1906.
Det året lämnade statsbanorna i nettoöfverskott 17,300,000 kro¬
nor. Räntelikviden utgjorde samma år 13,300,000 kronor, amor¬
teringen 3,100,000 kronor, summa räntelikvid och amortering
16,400,000 kronor, alltså ett öfverskott på 900,000 kronor.
Jag medger villigt och gärna, att om man statsfinansiellt
kan omfatta den tanke, som min ärade vän doktor Hellberg
under denna debatt uttalade, nämligen att frågan om rentabiii-
teten ingenting har att betyda, ja, då kan man ju vara medföra
att låna pengar till ett järnvägsföretag sådant som det ifråga¬
varande. Men då jag icke kan finna, att det i sa fall föreligger
något som helst 'hinder för att med samma argument, med
samma skäl upplåna penningar till andra kulturella intressen,
till andra militära intressen, kan jag icke i detta fall vara med
om hvad utskottet föreslagit.
Att det behöfs förbättrade kommunikationer i Norrland, det
är jag den förste att erkänna, men det behöfs förbättrade kom¬
munikationer icke allenast på järnvägarnas område, utan äfven
på landsvägarnas område. Nä, skall man nu måhända äfven låna
pengar för att förbättra våra landsvägar? Skillnaden är visser-
21 Nr 4(5.
Fredagen den 12 maj.
ligen den, att statsbudgeten icke för närvarande i synnerlig Ang. anlägg-
mån betungas af utgifterna för driften på landsvägarna, men här naf,s^ts‘
är fråga om att bygga en järnväg, där statsbudgeten årligen ströms mttu-
kommer att betungas af kostnaden för järnvägens drift. dal till Ånger*
Jag håller alltså, det framgår af hvad jag sagt, före, att nog manälfven.
måste denna inlandsbana komma till stånd, men i så fall bör (Forts.)
den enligt min mening byggas med skattemedel, och när nu
ingen möjlighet synes förefinnas att vid denna riksdag få ett
beslut i denna riktning igenom, måste jag yrka afslag såväl å
Kung], Maj:ts som statsutskottets hemställan och bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Jag har
redan förut tillkännagifvit min ställning till frågan och skulle
alltså icke behöfva uppträda mera, men det är en särskild sak jag
vill fästa uppmärksamheten på.
De allra flesta motståndare till banan utgå ifrån, att in¬
komsterna af densamma icke komma att betacka driftkostnaden,
och de säga: kan det då vara rimligt att bygga en bana, när
man icke tror, att den ens skall kunna betacka driftkostnaden?
Jag utgår ifrån, att bruttoinkomsten af banan icke skall
komma att betäcka driftkostnaden, och jag säger: detta oaktadt
röstar jag alldeles bestämdt för banan.
Nu viil jag emellertid fråga: tro herrarna, att detta är en
enstaka företeelse i vårt land, att en bana icke betalar drift¬
kostnaderna? Nej, det är långt ifrån förhållandet, utan det är
ganska vanligt. Jag vill nu utgå ifrån år 1909, men när jag
gör det, är det därför, att det är det sista året, för hvilket siffror
finnas tillgängliga, men på samma gång vill jag säga, att det
året ställa sig förhållandena sämre än i vanliga fall. Det är så¬
lunda icke på något sätt för att missleda kammaren, som jag
utgår därifrån. Det året ställde sig förhållandena på följande
sätt: Det var något öfver 40 procent af statsbanornas längd, där
icke bruttoinkomsten betäckte driftkostnaden. Och om man jäm¬
för bruttoinkomsten och driftkostnaden per kilometer och tar
siffrorna i jämna hundratal, skola herrarna få höra, hvilka brister
som det året uppstodo på de olika järnvägarna. På Boden—
Morjärv järnväg per kilometer 2,600 kronor, Boden—Bräcke med
linjerna till Umeå, Örnsköldsvik och Sollefteå 2,000 kronor,
Sundsvall—Storlien 1,200 kronor, Ljusdal—Hudiksvall 800 kronor,
Kilafors—Stugsund 1,000 kronor.
Nu tänka väl herrarna: ja, detta är uppe i Norrland, an¬
norlunda är det i mellersta och södra delarna af Sverige.
Nej, visst icke! Hallsberg—Krylbo och Örebro—Svartå-linierna
visa en brist per kilometer af 600 kronor, Hallsberg—Mjölby af
1,600 kronor och Sköfde—Karlsborg 2,700 kronor, hela Bohus¬
banan 2,500 kronor och Malmö—Trelleborg 6,100 kronor, hvilket
Nr 46. 22
Fredagen den 12 maj.
Ang. anlägg- sistnämnda förhållande sannolikt varit beroende på, att det var
ning af stats- vp| denna tidpunkt, staten öfvertog järnvägen, så att jag tror,
bana TTän i i , po i • pp
Ströms natta,-man karl bortse tran denna slöra.
Mull Ånger- Fastän nu bruttoinkomsten af så stora delar af Sveriges
manälfven. baner icke betäcker driftkostnaderna, undrar jag, det vill jag
(Forts.) fråga litet hvar, om vi skulle önska, att dessa banor vore obyggda.
Nej, säger jag, det önska vi nog icke. Jag går så långt, att jag
icke vill ha någon af dessa banor ogjord. Jag röstade mot Bo-
husbanan på sin tid, men fastän den lämnar ett mycket dåligt
resultat, vill jag icke, att den skulle vara ogjord, ty jag är öfver-
tygad om, att äfven den gagnar bygden så mycket, att den är
motiverad.
Då vill jag fråga: har man någon utsikt för att den bana,
det nu är fråga om, skall kunna gagna bygden? Ja, den skall
medföra större nytta än någon af de föregående banorna i två
olika hänseenden. Den skall göra större nytta för de enskilda
individer och familjer, som bo i dessa trakter, och den skall
göra större nytta på det sättet, att den kommer att gagna mycket
större område än motsvarande banlängd på något annat ställe
i Sveriges land.
Det första,, att den gör större nytta för de enskilda indivi¬
derna och familjerna, det vill jag bevisa därmed, att till följd af
de kolossala afstånd, som finnas där uppe, måste betydliga frakt¬
kostnader läggas på allt, hvad dessa familjer och dessa personer
nu köpa, liksom de äfven, om de skola sälja någonting, ifall de
ens kunna sälja på de långa afstånden, få kännas vid stora frakt¬
kostnader. Hvilken skillnad i utgifter och hvilken skillnad i
möjligheter till inkomster skulle det icke bli för dem? Vinsten
skulle bli större för de enskilda än på något annat ställe, där
vi byggt banor i Sveriges land.
Därtill kommer det andra, att det goda, banan för med sig,
kommer att verka på större områden i förhållande till ban¬
längden än vid någon annan svensk bana. Jag ber herrarna
taga upp den sista af de kartor, som äro bilagda propositionen,
och se på dem. Där skola ni inhämta, att i och med detsamma,
som denna bana är anlagd, har man så godt som fyra bibanor
samtidigt till densamma. När vi komma till Löfberga station,
ha vi Flåsjön, som att döma efter ögonmått är fyra mil lång
och går uppåt Alanäs församling, en sjö, som med sin syd¬
spets tangerar banan. Längre upp komma vi till Tåsjön, som
också har fyra mils längd och där det tyckes vara ganska för¬
mögen bygd norr om sjön. Sedermera, litet längre upp, är det
ett nytt vattensystem, bestående af Rörströmmen och Ormsjön,
som ungefär ha samma längd, och slutligen Malgomajsjön och
Volgsjön, som sammanlagdt synas ha en längd af 6 mil. Alla
dessa vattensystem komma ner till banan, och de trakter, som
ligga omkring dem, komma därigenom att få omedelbar nytta
23 Nr 46.
Fredagen den 12 maj.
af denna bana. Ha dessa trakter legat i stort lägervall, blir nog Ang. anlägg-
uppsvinget, som banan medför, också så mycket större. från
Nu skall jag visserligen medge, att banans anläggning kom- ströms wttu-
mer att medföra förluster för statskassan. Ja, det är jag alldeles dal till Ånger-
öfvertygad om, men den kommer att medföra vida större höj- manälfven.
ning af nationalförmögenheten och välmågan. (Forts.)
Herr Thorsson har antydt, att han och många liktänkande
med honom gärna äro med om denna bana, men icke vilja vara
med om att binda sig för en kommande fortsättning af den,
och han antydde, att en motivering i denna riktning skulle komma
fram, gående ut på, att man hyste synnerligen starka betänklig¬
heter för fortsättning af denna bana. Jag vill gärna på förhand,
fastän motiveringen icke är uppläst, tillkännagifva, att jag är
med därom, ty jag anser, att man bör låta hvarje sak bedömas
för sig. När frågan om inlandsbanans vidare fortsättning kom¬
iner före, må den saken afgöras af dem, som då sitta i Riks¬
dagen.
Nu är det emellertid fråga om denna bansträckning till Dala¬
sjö, och beträffande densamma vill jag säga, att den har så stor
kulturell betydelse för vårt land, att om vi bifalla propositionen,
tror jag, att man i vida större utsträckning än vid något före¬
gående tillfälle har realiserat den tanken, att vi inom Sveri¬
ges gräns skola eröfra Finland åter.
Med det intresse jag hyser för Norrland och för dess idoga
'befolkning, kan jag icke annat än, herr talman, på det lifligaste
yrka bifall till utskottets förslag, hvarvid jag gärna ansluter mig
till den motivering, som framdeles, enligt hvad jag ofvan antydt,
kommer att framläggas.
Herrar Persson i Tallberg, Bosson, Tynell, Jönsson i Qvarn-
foerga och Hansson instämde häruti.
Herr Olsson i Fläsbro: Herr talman, mina herrar! Ehuru
-det torde vara tämligen lönlöst, skall jag likväl be att få säga
några ord till förmån för grefve Wachtmeisters in. fi. reser¬
vation.
I likhet med herr Nilson i Örebro ber jag först få framhålla,
att jag med norra inlandsbanan förstår icke blott den nuo före¬
slagna delen däraf, nämligen sträckan Ströms vattudal—Anger-
manälfven, utan jämväl fortsättningen norrut till Gellivare. Så¬
väl 1907 års statsutskott, vid behandling af propositionen om
bandelen Östersund—Ströms vattudal, som Kungl. Maj:t i år har
■också gjort på samma sätt. De ledamöter af statsutskottet, som
önska inlandsbanan hufvudsakligen af militära skäl — och dessa
äro som bekant icke få från Förstakammarsidan — äro äfven
af enahanda mening. Att de det oaktadt i sista stund gått med
på en motivering, som i viss mån motsäger detta, utgör endast
Nr 46. 24 Fredagen den 12 maj.
Ang. anlägg-ett vackert uttryck för Första kammarens kända benägenhet att
mng af stats- tillmötesgå måttfulla anspråk från Andrakammarsidan. Jag
ströms värn-tror också, att detta tillmötesgående är mycket ofarligt från deras
dal till Ånger- sida. Ty om det föreliggande förslaget bifalles, är det åtminstone
manälfven. min bestämda öfvertygelse, att banan kan sägas vara så godt
(Forts.) som klar ända upp till Gellivare, och herr Thorssons funderingar
om bibanor komma att få krypa i skrinet.
Vid sådant förhållande anser jag det enda riktiga vara att
låta min lilla kritik omfatta hela sträckan. Denna kritik skall
emellertid med hänsyn till den långvariga debatten begränsas
till hufvudsakligen några ord om den af järnvägsstyrelsen be¬
räknade bärigheten. Af nyss anförda anledning förbigår jag den
del af trafikberäkningen, som grundar sig på ett väntadt utnytt¬
jande af vattenfall och på jordbrukets utveckling. Däremot måste
jag dröja något vid träkolen. Och det synes vara så mycket
nödvändigare att göra detta, som denna vara beräknas komma
att utgöra nära hälften utaf godstrafiken.
Jag vill då först erinra om, att man efter den del af norra in¬
landsbanan, som faller inom Västernorrland, Västerbottens och
Norrbottens län, beräknar erhålla 316,000 stigar träkol årligen
under de första 20 åren, och 140,000 stigar likaledes årligen se¬
dermera, när skogarna blifvit upprensade. Denna kolmängd skall
uttagas på ett område af icke mindre än 1,360,400 hektar, för¬
delade på säkerligen ett tusental, för att icke säga flera tusental
olika ägare. När nu beräkningen grundar sig på totaltillgången
af kolved inom detta stora område, faller det af sig själft, att
hvarenda hektar skall utnyttjas, om beräkningen skall komma
att hålla streck. Men med den lilla erfarenhet, jag har om bön¬
dernas obenägenhet att tillvarataga skogsaffall, vågar jag såga,
att om det lyckas herr statsrådet att åstadkomma ett varaktigt
tillvaratagande af kolveden — och detsamma gäller äfven tjär-
veden — på låt oss säga högst hälften af detta område, skall
jag uppriktigt tacka honom med glädjetårar i ögonen. Fn lik¬
nande reducering är att motse äfven på den mark, som innehafves
af bolagen, ehuru af en annan anledning. Dessa bolag lära näm¬
ligen enligt flottningsföreningarnas utlåtanden komma att utfrakta
äfven småvirket fiottledes, och för möjliggörandet dåra! lär det
vara ifrågasatt att sänka flottningsprisen för sådant virke.
Vidare vill jag erinra om, att den beräknade 20-årsperiodenr
under hvilken det i skogarna hopade; affallsvirket skulle tillvara¬
tagas och till följd däraf en större myckenhet kol erhållas, uppen¬
barligen är för lång. Tjugoåriga till och med mycket yngre vind¬
fällen och toppar äro nämligen i regel så uppruttnade, att de
icke alls duga till kolning. Äfven däraf föranledes en rätt känn¬
bar försämring af kalkylen.
Slutligen må framhållas, att en kolindustri i Väster- och
Norrbotten är i fråga om bärighet synnerligen känslig för kol-
Fredagen den 12 maj. 25 Nr 46.
prisernas växlingar. Beräkningen af denna bärighet är uppgjord Ang. anlägg-
på grundvalen af en uppgift om arbets- och körpris vid kolnm» nin9 «/’ stats-
lämnad af f. d. Förstakammarledamoten Thord Magnusson i Sand- Jana ^rå!i
viken; jag antager att denna uppgift är riktig. Priset på kolåaimlnger-
iiitt i Bergslagen är upptaget till it kronor per stig. Jag god- manälfven.
känner äfven detta pris som normalt vid tiden för beräkningarnas (Forts.)
uppgörande. På basis af detta underlag resulterar undersöknin¬
gen i, att en stig kol tillverkad i Väster- och Norrbotten kan,
sedan omkostnaderna inklusive frakterna äro afräknade, betala
den därvid använda veden med 75 öre. Men hvem garanterar,
att priset äfven i framtiden håller sig uppe i 11 kronor? Är
det icke fastmer sannolikt, att, därest så enorma kvantiter, som
här är ifrågasatt, föras ut i marknaden, detta pris kommer att
pjunka till och med rätt afsevärdt? Jag föranledes också befara
detta med tanke på förhoppningarna om elektrisk malmsmältning
i stor skala med däraf föranledd minskning af kolbehofvet. Men
då föilust pa kolningen uppstår redan vid eu kronas prisned-
sättning, förstå herrarna, att beräkningarna äfven i den delen äro
mycket lösligt hopkomna.
Men det ekonomiska resultatet af denna bana blir enligt
mitt föi menande sämre än det beräknade äfven af en annan
anledning. Som bekant, är banan föreslagen att byggas betydligt
enklare och billigare än våra andra statsbanor. I dessa förenk¬
lingar ingår, att fullständiga stationshus skola byggas endast på
de större platserna; bostäder skulle i regeln uppföras endast åt
stationsföreståndare, hvaremot de öfriga tjänstemännen skulle in-
iij-ias i orterna. Man behöfver icke vara så värst normal för
att begripa, att en sådan åtgärd innebär ett provisorium af all¬
deles ovanligt kort lifslängd. Om nu detta förslag bifalles, skall
•b1» för en gångs skull profetera och profetera absolut rätt, att
-Riksdagen bär att ideligen och årligen motse framställningar från
Kungl. Maj:t om uppförande af stationshus och bostäder vid
denna bana; särskildt vill jag säga, att då det vid hvarenda riks¬
dag föreligger förslag om uppförande af bostäder för banbetjä-
ning, som ar stationerad i rikt befolkade bygder, af den anled¬
ning, att sådana bostäder icke finnas att hyra, måste detta för¬
slag, som afser en landsdel med en ofantligt gles befolkning,
betecknas som hade jag så när sagt — en bluff. Nej, nog blir
det nödvändigt att uppföra bostäder åt personalen, och det kan¬
ske i vida större utsträckning än vid någon annan af våra banor.
Men däraf ökas också anläggningskostnaderna, och bärigheten
minskas.
Med det anförda har jag visst icke velat uttala som min
mening, att norra inlandsbanan aldrig bör komma till stånd.
Ehuru jag icke öfver höfvan tror på dess kulturskapande för¬
måga och därjämte är förvissad, att staten aldrig, hade jag sä
när sagt, i evighet får ränta på anläggningskapitalet, finnes det
¥r 46. 26 Fredagen den 12 maj.
Ang. anlägg- likväl å andra sidan synpunkter, och däribland icke minst härm¬
ning af stats- härtighetssynpunkter, som tala för densamma. Men vi måste väl
all rimlighets namn rätta munnen efter matsäcken och icke,
dal till Ånger-sova Kungl. Maj:t nu föreslår, så afsevärdt forcera vårt järnvägs-
manälfven. byggande. Nå ja, säger någon, t. ex. herr statsrådet och chefen
(Forts.) för civildepartementet: vi ha ingen matsäck, utan måste låna
alltsammans. — Ja, detta är sant, och denna i sig själ! högst
olyckliga, men för herr statsrådet högst lyckliga omständighet
gör, att han äfven denna gång lägger fienderna sig till en fota¬
pall. Jag ber dock herrarne besinna, att ränta och amortering
å penningar, upplånade till företag, som delvis nätt och jämt
kunna intjäna driftkostnaderna och delvis icke alls äro mäktiga
därtill, komma att afsevärdt tynga budgeten.
Med tanke särskildt på de stora kraf, som för ett snart ge¬
nomförande af en hel del stora sociala reformer måste ställas
på statskassan, anser jag därför, att den lånepolitik, som öppna¬
des med beslutet om Trollhätte kanals ombyggande och fortsattes
med beslut om Porjusanläggningen, icke nu bör fullföljas. Tvif¬
velaktigt räntabla och uppenbarligen icke räntabla företag böra
utföras i långsammare tempo, än som tycks vara förenadt med
herr statsrådet och chefens för civildepartementet lifliga och op¬
timistiska kynne.
Med dessa i korthet anförda ord anhåller jag, herr talman,
att få förena mig med dem, som yrkat afslag på utskottets hem¬
ställan.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Hamil¬
ton: Herr talman, mina herrar! Herr Thorsson har yrkat bi¬
fall till utskottets kläm, men föreslagit en viss ändring i motive¬
ringen. Han har visat mig det förslag till motivering, som han
lär komma att framlägga. Det skiljer sig egentligen från ut¬
skottets hemställan däri, att det skarpare betonar, att kammaren
är tveksam i fråga om byggandet af järnväg norr om Angerman-
älfven. Om den motiveringen på något sätt kan främja enig¬
heten i kammaren, vill jag säga, att jag på intet sätt har något
att invända mot en sådan motivering.
Bland bilagorna till den nu föreliggande propositionen finns
det en grafisk tabell, som upptager beloppen af de anslag, som
ända från år 1877 till och med 1910 årligen beviljats för nya
järnvägsbyggnader. Säkerligen har det icke undgått kammarens
ledamöter, hvilka stora och tvära kastningar och växlingar den
i denna tabell ingående kurvan företer. An har man forcerat
statens järnvägsbyggnader, än har man låtit dem alldeles af¬
stanna. Ett litet studium af denna kurva, en jämförelse med
de år, öfver hvilka den sträcker sig fram, ger också en antydan
om anledningen till detta förhållande. I själfva verket har det
väl varit så — åtminstone för år 1907 — att man vid beviljan-
27 Nr 4fi.
Fredagen den 12 maj.
det af dessa anslag icke låtit., åtminstone i någon nämnvärd mån, Ang. anlägg
bestämma sig af någon sträfvan att åstadkomma kontinuitet och nin9 af st°ts
likformighet i dessa järnvägsbyggnader, utan man har gått till ströms fvattu
våga så, att man, när tiderna varit goda, varit frikostig äfven dal till Ånger
i fråga om beviljande af anslag af lånemedel till järnvägsbygg- manälfven.
nader, och när tiderna varit dåliga, har man vant sparsam och (Forts.)
njugg äfven i det hänseendet.
Nu lär väl ingen _ människa bestrida, att beslut om nya stats-
järnvägars byggande icke i någon mån måste vara beroende på
det statsfinansiella läget, men ä andra sidan lärer ingen förneka,
att det medför stora olägenheter både för staten och det allmänna
ad förfara sa planlöst, som man gjort under den föregående
tiden. Järnvägsstyrelsen har gång på gång framhållit — det
behof ver jag icke närmare ingå på, då den frågan är behandlad
i propositionen, men jag ber dock att få erinra om den —
de olägenheter, som därigenom uppkommit. Med anledning af
dessa svårigheter har jag ansett nödvändigt, att undersökningarna
rörande järn vägsbyggandet bedrifvas i förskott, om jag så får
uttrycka mig, och jag har därför anmodat järnvägsstyrelsen att
uppgöra och underställa Kungl. Maj:t en plan för järnvägsbyg-
gandet för en tämligen lång tid framåt. Jag har också ansett
det alldeles nödvändigt, att denna plan underställes Riksdagen,
icke i den meningen, att den skulle fastslås af Riksdagen, ty
Riksdagen kan icke göra det, en Riksdag kan icke binda en
kommande Riksdags beslut, men jag har ansett det vara af syn¬
nerligt stort värde, om Riksdagen finge tillfälle att utöfva kritik
öfver eu sådan plan. I förbigående vill jag uttala min stora
tillfredsställelse öfver, att uppgörandet af denna plan fått erkän¬
nande både från statsutskottet och under debatten.
Jag har tillåtit mig förutskicka denna erinran, därför att
frågan om uppgörandet af denna plan står i närmaste samband
med den fråga, som nu ligger före. Norra inlandsbanan är näm¬
ligen af så stor omfattning, att den i en dylik plan alltid kom¬
mer att spela en så stor roll, att det vore fullkomligt menings¬
löst, om man skulle uppgöra en plan, där norra inlandsbanan
till hela sin utsträckning ginge in blott som en möjligen i fram¬
tiden förekommande eventualitet. Detta, kan jag säga, har varit
en af de förnämsta anledningarna, hvarför man upptagit ban-
delen Ulriksfors-Dalasjö i stället för Brunflo-Sveg, en bana, om
hvilken alla äro ense, att den bör komma till stånd inom den
närmaste framtiden, äfven om norra inlandsbanan icke skulle
komma till stånd och äfven om man skulle stanna vid Ulriks-
fors. Man måste därför fatta beslut nu om bandelen Ulriksfors-
Dalasjö. Genom att lätta detta beslut bestämmer man, icke
■blott att banan skall fortsätta norrut, utan äfven huru den skall
byggas och trafikeras. Är man åter bestämdt på det klara med,
Nr 46.
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Ströms yattu-
dal till Ånger-
manälfven.
(Forts.)
28 Fredagen den 12 maj.
att banan skall stanna vid Ulriksfors, är det lika nödvändigt att
nu afgöra detta. _ ....
Tanken på den norra inlandsbanan har ju historiskt sedt,
som många gånger framhållits, först uppkommit pa grund ad den
betydelse, man ur försvarssynpunkt tillmäter en dylik förbindelse¬
led. Uppslaget till tankens förverkligande har, såsom herr Sjö
mycket riktigt framhållit, kommit från Riksdagen, jag tror, att
man kan tillägga, kommit från denna kammare, och därvid ha
nog i öfvervägande mån andra viktiga synpunkter gjort sig gäl¬
lande. Man har helt enkelt ansett det som en nationell plikt
att söka öppna det inre Norrland för odling och att söka bereda
de människor, som där bygga och bo, en bättre och ijusaie
framtid i den mån sådant kan ske genom förbättrade kommunika¬
tioner. Riksdagen har utan tvekan ar efter år beviljat de högst
betydliga anslag, som fordrades för för att få eu sådan under¬
sökning, som sätter en i stånd att öfverblicka frågan i dess hel¬
het. Säkerligen har därvid icke funnits någon enda ledamot
af Riksdagen, som lefvat i den föreställningen, att dessa under¬
sökningar skulle resultera däri, att inlandsbanan skulle komma
att visa sig bli ett för statsverket fördelaktigt företag. Tvärtom
har man från början varit beredd på något helt annat. Man
har önskat en undersökning blott för att få klart för sig, om
de uppoffringar, som man varit beredd på, kunde anses sta i
rimligt förhållande till de fördelar, man väntat sig.
Resultatet föreligger nu. Det visade sig, när dessa under¬
sökningar voro fullbordade, att hela inlandsbanan från Geuivare
till bohuslänska kusten skulle draga eu kostnad af inemot 140
miljoner kronor, och därjämte fanns en trafikberäkning, som
ingalunda var lysande. Äfven om man, såsom regeringen gjoi t,
anser sig kunna se bort från södra delen, så återstod dei dock
75 miljoner kronor för sträckan Sveg—Gellivare, och detta val¬
sk mycket betänkligare, som just denna del af banan vore den
minst bärkraftiga. Det var inför dessa fakta, som det stod klart
för regeringen, att skulle detta storartade och af Riksdagen med
så lifligt intresse omfattade företag verkligen kunna genomföras,
så måste byggnadskostnaderna nedbringas. Det är, såsom
herrarna veta, hvad som nu har skett. Enligt de ursprungliga
beräkningarna skulle bandelen Ulriksfors Gellivare kosta om¬
kring 50 miljoner kronor, men efter de tekniska bestämmelser,
som * nu skulle tillämpas, har man beräknat, att kostnaderna
skulle hålla sig omkring 35 J/ä miljoner kronor, och af detta
belopp anslogs redan i fjol omkring 2 miljoner till ett ai bets¬
spår mellan Porjus och Gellivare. Härjämte ha trafikkostna¬
derna äfven gjorts billigare än vid någon annan bana. Det äi
emellertid för närvarande icke alls fråga om ett sådant belopp
som 35 millioner, här gäller det endast 9 miljoner för bandelen
Ulriksfors—Volgsjön, som i de ursprungliga beräkningarna upp-
29 Nr 46.
Fredagen den 12 maj.
togs till 13 miljoner kronor, men nu reducerats till 9,050.000 4»#. anlägg-
kronor, hvar jämte förslaget räknar med ytterst billiga trafikan- ni”9 af stats-
ordningar. ^ai!ia fr^n
Statsutskottet har nu emellertid förklarat, att enligt ut- dal till Ånger-
skottets mening bör Riksdagen icke alls uttala^ någon mening, manatfven.
huruvida inlandsbanan bör fortsättas norr om Ångermanälfven (Forts.)
eller icke. Det kan jag ju icke ha något emot. I den före¬
liggande propositionen har jag ganska utförligt yttrat mig om
hela inlandsbanan. Jag har ansett det tillbörligt, då utrednin-
ningarna nu föreligga fullständigt färdiga, och då jag hyst den
uppfattningen — en uppfattning, som jag tror bestyrkes af häf-
derna — att det är ett företag, som med största intresse i många
år omfattats särskild! af denna kammare. Jag ansåg det dess¬
utom nödvändigt för att kunna uppgöra den plan jag framlagt
för Riksdagen.
Nu har en ärad talare, herr Ekman i Mogård, som sedan
efterföljdes af flera andra talare, nu senast den, som sist hade
ordet, förklarat, att det där talet af utskottet skall man icke låta
dupera sig af, ty det är alldeles klart, sade han, att har Riks¬
dagen en gång sagt Å, så måste den äfven säga B, och med
mycken kraft inskärpte han detta, att bifaller kammaren ban-
delen ^ Ulriksfors—Volgsjön, så måste den också rösta för den
återstående delen. — Ja, det är ju ett parlamentariskt konst¬
grepp, som alla skickliga talare använda sig af, och som verk¬
ligen tycks ha en viss valör: det blir aldrig utslitet, huru ofta
det än brukas. Men jag skall icke yttra mig därom i vidare
mån, än att jag skulle vilja fråga herrar Ekman i Mogård
och Olsson i Fläsbro, icke nu, men efter voteringen, om de då,
ifall Riksdagen bifaller bandelen Ulriksfors—Volgsjön, komma
att säga: ja, när nu frågan om att fortsätta banan ånyo kommer
före, så skola vi rösta för den, ty Riksdagen har tagit det första
steget och sagt A, och då måste den äfven fortsätta och säga
B. Nej, herr Ekman, jag är öfvertygad om, att då komma ni
att säga: det göra vi så vackert, vi göra nog lika stort motstånd
då som nu. Så mycket är det argumentet värdt.
Jag har i mitt yttrande till statsrådsprotokollet tagit in en
beräkning öfver statsjärnvägarnas ekonomi i deras helhet under
den tidsperiod, som den af mig framlagda planen skulle afse.
Dessa mina beräkningar ha reservanterna affärda! med att för¬
klara, att de kalkyler, hvarpå dessa beräkningar äro grundade,
äro skäligen optimistiska. Jag måste erkänna, att jag blef för¬
vånad, när jag läste detta skäligen lättvindiga sätt att behandla
ett arbete, pa hvilket så mycken möda blifvit nedlagd, men jag
blef betydligt lugnare, när jag fick höra den bevisföring, som
användes.
Det var redan i Första kammaren en ärad talare, som kom
fram med ett bevis på hur lättvindigt man förfar och hur litet
Nr 46. 30
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Ströms vattu-
dal till Anger-
manälfven.
(Forts.)
Fredagen den 12 maj.
man liar reda på förhållandena där uppe. Det var eu enda sak,,
som skulle vara tillräcklig för att bevisa detta. Jag tog icke upp
det då, därför att jag tänkte, att denna framstående ledamot
kanske icke tillräckligt noga studerat den kungl. propositionen.
Men så kom detta bevis igen, först hos herr Ekman och sedan
hos herr Olsson i Fläsk™. Det var fråga om byggnader för
personalen. Jag blef verkligen sa lörvanad, att detta kunde
föras fram, att jag gick och skaffade mig det stenografiska refe¬
ratet af herr Ekmans anförande i denna del. Kom ihåg, mina
herrar, när jag nu ber att få läsa upp hvad som yttrats, att herr
Ekman ansåg detta, som han då anförde, vara ett så flagrant
bevis på mitt lättvindiga sätt att förfara vid dessa beräkningars
uppgörande, att något vidare bevis icke behöfde förekomma.
Han hade visserligen många fler, men detta var det värsta.
Herr Ekman sade, sedan han meddelat, att beräkningarna voro
för sangviniska:
»Jag skall icke draga fram för många exempel på det, som
föranledt mig till denna uppfattning. Jag skall endast peka på
ett förhållande. Som herrarne funnit af propositionen, så är
det meningen att för både anläggningen och driften af denna
järnväg göra de största möjliga besparingar. Därvid bär järn¬
vägsstyrelsen bland annat räknat med, att eu stor del af vakt-
betjäningen vid denna järnväg icke skulle behöfva några sär¬
skilda af järnvägen uppförda bostäder, utan skulle, såsom järn¬
vägsstyrelsen ungefär uttrycker sig, vaktbetjäningen kunna finna
sina bostäder hos personer i orterna. Ja, mina herrar, om vi nödgas
att i våra folkrika orter i alla fall för statens järnvägars räkning
uppföra bostäder åt de lägre tjänstemännen, synes det mig icke
råda tvifvel om, att det i synnerligen folkfattiga orter med langa
afstånd ej kan blifva möjligt för dessa lägre tjänstemän att finna
bostäder, utan att de uppföras af staten. Redan häri ligger ett
bevis på nödvändigheten af att öka det belopp, som af järn-
styrelsen beräknats, hvarigenom också räntorna stiga.»
Hvad har nu järnvägsstyrelsen sagt? Jo, icke alls något
dylikt, utan något helt annat. På sidan 51 i den kungl. pro¬
positionen yttrar järnvägsstyrelsen: »Med hänsyn till den linga
trafikintensiteten finner styrelsen särskild! stationsbefäl ej behöfva
anställas annat än vid de fullständiga stationerna samt eventuellt
vid håll- och lastplatser, där tågmöten företrädesvis ägde rum,
hvaremot skötandet af trafiken vid andra håll- och lastplatser
skulle uppdragas åt banbevakningspersonalen eller, där så läte sig
gorå, aftal därom träffas med i orten boende personer.» Här¬
efter uppger styrelsen anledningen till att bevakningspersonalen,
som under alla förhållanden skulle ha sina bostäder, skulle
kunna minskas. Styrelsen yttrar: »Fullständiga stationer borde
enligt styrelsens förmenande anläggas endast vid de större sam¬
hällen, banan passerar, eller där mera afsevärd trafik är att för-
Fredagen den 12 maj. 31
vänta, hvaremot man för öfrig! torde kunna nöja sig med liåll-
oeh lastplatser. Stationsanordningarna böra göras så enkla, som
förhållande!» medgifva, och bostäder i regel uppföras endast för
stationsföreståndara, men för öfriga personal endast i den mån
densamma ej kan erhålla lämpliga bostäder i orten.» — Således
bevakningspersonalen skulle fa bostäder där som annorstädes
och stationslörestandarna likaså, men styrelsen har sagt, att sta¬
tioner icke skola läggas annat än i de större samhällena, och
herrarna veta, att när man kommer till en by i Rorrland, så är
den mycket större an nere i det öfriga Sverige och har mycket
tleia byggnadei. Stationskarlarna skulle man, om man kunde
låta förskaffa sig privata bostäder. — Och det var detta, som
skulle gorå företaget omöjligt och komma räntorna att stiga,
som herr Ekman sade! Jag far verkligen säga, att när jag fann,
att det var detta, som var pudelns kärna, då började jag undra,
om icke det hela var rätt bra, när denna anmärkning var den
' “i sta kunde göra. Men för öfrigt skall jag icke tvista med
honom om mina beräkningar, lika litet som jag skall tvista med
umgå herrar, som här ruskat på hufvudet. Mina beräkningar
äro grundade på vidlyftiga utredningar af folk, som man kan
saga har väl reda på sig — och jag tror, att det behördes
ganska stor kunskap för att göra upp dylika trafikberäkningar.
Men det är ju möjligt, att man dock icke bör svära på hvad de
sakkunniga såga, det är ju möjligt, att jag sett saken för ljust.
Jag tror, att vi få göra så, att vi få låta framtiden skilja oss
emellan, och för min del tror jag det icke vara omöjligt, att jag
en gång får mottaga herr Olssons i Fläsbro glädjetårar.
Men det är tvenne saker, om hvilka jag ber'att få säga ett
pal OKi. Den ena är, att dessa beräkningar omfatta icke endast
norra inlandsbanan, utan äfven alla de järnvägar, som skola ingå
i planen, och de afse endast den tidpunkt, då norra inlands¬
banan enligt mina beräkningar skulle öppnas för trafik, och
äfven den mest pessimistiskt lagde måste inse det. att de be¬
räknade inkomsterna komma att ökas. Till slut vill jag fästa
uppmärksamheten på, att äfven den tvärbana, som skulle kosta
n?.e, *an H ock 12 miljoner, har upptagits i planen, ehuru jag
själ! betecknat den som eu framtidsfråga.
Aro nu, tillåter jag mig fråga, äro nu, äfven om man anser, att
jag vant litet för sangvinisk i mina trafikberäkningar, dessa under-
sökningars resultat sa mycKet sämre, än hvad Riksdagen tänkte
sig, när Riksdagen satte i gång dessa undersökningar, så att Riks¬
dagen skulle förklara, att vi icke blott icke vore i stånd att bygga
inlandsbanan i dess helhet, utan äfven måste afstå från den nu
töieslagna bandeien Ulriksfors—Volgsjön? För min del kan jag
icke tro, att så är förhållandet. Det må nu så vara, att mången,
när dessa undersökningar påbörjades, tänkte sig, att det eko¬
nomiska resultatet skulle i ett eller annat afseende blifvit något
Xr 4ti.
Ang, anlägg¬
ning af stats-
bana från
Ströms vattu-
dal till Anger-
manälfven.
(Forts.)
Nr 46.
.Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Ströms vattu-
dal till Ånger-
manälfven.
(Forts.)
32 Fredagen den 12 maj.
bättre, särskildt hvad beträffar malmfrakten. Men å andra sidan
vill jag bestämdt påstå, att ingen människa tänkte sig — man ut¬
gick från helt andra förutsättningar — att det skulle vara möjligt
att kunna bygga banan för så ringa kostnad och fa ned trafik¬
kostnaderna så lågt, som här är fallet.
Reservanterna ha nu emellertid yrkat afslag. De ha ställt
sig bestämdt afvisande mot norra inlandsbanan och äfven yrkat
afslag på bandelen Ulriksfors—Volgsjön, och detta, ehuru för
detta förslag utan tvifvel kunde tala, om också icke i så hög
grad, samma skäl, som år 1907 förmådde Riksdagen att besluta
järnvägen Östersund -Ulriksfors. Det är dock minst 30,000, ja,
man kanske får räkna med 40,000 människor, som ha fördel af
denna bana. Den genomlöper nejder med alldeles ovanligt bör¬
dig jordmån och har många och stora möjligheter till utveckling.
Och hvad man än må säga om trafikberäkningen, så tror jag
icke, att man skall våga påstå, att icke allt talar för att denna
bana, när några år gått, i ekonomiskt hänseende skall komma
att intaga icke någon sämre position än norrlandsbanorna i all-
Reservanterna och de, som ha uppträdt här mot förslaget,
ha emellertid yrkat afslag. De ha därför framlagt två, jag oör
kanske säga tre skäl, tv jag bör icke förbigå det skäl för af¬
slag, som i går framfördes af herr Wijk och som blifvit under¬
stöd! af herr Nilson i Örebro och herr Olsson i Fläsbro.
Herr Wijk förklarade, så vidt jag förstod honom rätt - och
så uppfattade äfven de följande talarne hans anförande^ att
han måste yrka afslag därför att han ansag det nödvändigt att
fastslå den principen, att statsjärnvägar, som icke omedelbart
lämna inkomst, böra byggas med skattemedel. Herr Wijk kallade
detta, såsom han uttryckte sig, att återgå till forna tiders kloka
och besinningsfulla finanspolitik. Till att börja med vill jag
säga, att det där historiska yttrandet nog icke är så alldeles
korrekt, utan förhållandet är nog det, att man här i Sverige
lika så väl som annorstädes har ansett det fullkomligt be¬
rättigad!, och tillbörligt, att utgifter för järnvägsbyggen och
andra statsanordningar, som afse framtiden, äfven åtminstone
delvis belasta framtiden. Däremot har det inträffat, att man vid
vissa tillfällen under senare hälften af förra århundradet, när
det varit ett betydligt öfverskott i statskassan, användt en del
af detta äfven för järnvägsbyggen, som eljest skolat bekostas
med lånemedel. Det har utan tvifvel varit mycket klokt, och
om vi åter skulle komma i samma lyckliga belägenhet, vore det
säkerligen förståndigt att förfara på samma sätt. Men att af
denna tillfällighet vilja göra en regel och säga, att det är af
öfverskott i statskassan, som järnvägar skola byggas, skulle vara
att utesluta all möjlighet till planläggning, ty det finnes ju ingen
möjlighet att beräkna, när öfverskott skall kunna inträda i stats-
Fredagen den 12 maj.
33 Nr 40.
kassan. Icke kan man af dessa historiska fakta draga så dok- Ang. anlägg-
trinära — jag ber om ursäkt, men jag hoppas, att uttrycket nin9 afstats'
lcke stöter — doktrinära slutsatser, som herr Wijk gjorde J7° frZ
;Far..milli®1.är :!ag aldeles öfvertygad, att om vi här i lan -film Inger-
det i dessa tider, när det för hvarje år framställes ökade kraf
för sociala ändamål på statsbudgeten, kraf, som äro fullt be¬
rättigade och icke låta sig tillbakavisas, skulle söka att tillämpa
sådana principer, som herr Wijk och herr Olsson i Fläsbro i
detta fall här förfäkta, ja, da skulle vi mina herrar, mycket
snart känna oss i fråga om framåtskridandet, för att begagna
ett uttryck från sportsterminologien, obilligt handicapade. Jag
ä,r. förvissad om, att åtminstone eu person med herr Wijks po¬
litiska läggning — jag vågar icke garantera för herr Olsson i
' fäsbi o skulle vara den förste att reagera mot tillämpningen
af hans egna principer.
Ett annat skäl, som af reservanterna anförts, är det, som i
denna kammare särskild! betonats af den ärade ledamot, som i
går först hade ordet, herr Sjö. Detta skäl är en gammal, gam¬
mal benant, hvars hjälp man alltid anlitar, när det är någonting,
som man icke vill vara med om. Det är talet om bristande ut¬
redning. Det kan ifrågasättas, säga reservanterna, om icke banan
från Ulriksfors skulle gifvas en mycket mera östlig riktning.
Ja, mina herrar, detta är ett mycket viktigt spörsmål, ty det är
naturligtvis af allra största betydelse att fä banan dragen i den
lämpligaste riktningen. Jag tror, att det kan vara skäl att gå
något in på denna fråga, ty jag får kanske därigenom anled¬
ning att yttra mig äfven om en del andra saker. Jag ber emeller¬
tid få förutskicka, hvad jag sagt förut i Första kammaren, att
“är kan jag ännu mindre än på något annat område begära, att
herrarna skola på tro min egen auktoritet. Jag har ingen erfaren¬
het i detta fall, utan har litat pa hvad utredningen gifvit vid
handen och som styrkts af samtal, som jag haft med en hel
mängd personer, som känna till dessa förhållanden. Jag skall
söka gifva en mycket kort sammanfattning af resultatet af mina
undersökningar.
Geologerna indela, som herrarna kanske veta, Norrland i tre
legioner, som från norr till söder löpa jämsides med hvarandra:
längst i väster fjällregionen; i öster kustregionen och mellan dem
en region, som vetenskapsmännen gemenligen kalla de stora
myrarnes och moränlidernas region. Den så kallade fjällregionen,
genom vilken banan är föreslagen att dragas, sträcker sig utefter
Kölen till omkring 10 mils bredd — på somliga ställen mer, på
andra mindre. Befolkningen i fjällregionen är för närvarande i
mångt och mycket, ja, i vissa delar så godt som helt och hållet
beroende af utlandet, det vill säga af Norge, i sitt näringsliv
Att bryta detta utländska inflytande är också en af den före¬
slagna banans förnämsta uppgifter. Skall det kunna ske på det
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 46. 3
manälfven.
(Forts.)
Nr 46.
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Ströms mttu-
dal till Ånger-
manälfven.
(Forts.)
34 Fredagen den 12 maj.
bästa sättet, får banan icke flyttas längre österut, än att den
kommer att tangera de östliga ändarne af de störa sjöar, som
likt tvärband genomdraga fjällregionen från Kölen till öster. De
äro folkets vägar där uppe, utefter dem är det människorna bo,
och dessa sjöar skall man begagna som sugrör för att draga
folket in till dess fosterland. Denna omständighet spelar ju icke
någon stor roll från trafiksynpunkt — där finnes icke mycket
människor, det vet jag nog — men den spelar en enorm roll
för just denna banans uppgift. Flyttar man banan in i morän¬
regionen, tar man naturligtvis afsked af den uppgiften.
Men man tar afsked äfven af en annan uppgift. Erfarenheten
visar nämligen, att det är just vid ändarne af dessa stora sjöar,
som de mera betydande vattenfallen finnas. Herr Thorsson un¬
drade nyss litet skämtsamt, om jag ansåg, att banan skulle vara
till för att frakta bort vattenfallen. Nej! Men man kan också säga,
som en talare i Första kammaren sade: »Hvad skola vi med banan,
vattenfallen finnas där ändå.» Ja, det är sant, men stora kraft¬
stationer, som komma att ligga tjugu mil från järnvägen, tror
jag icke skulle bli till stor nytta. I moränregionen finnes det
icke någon möjlighet att föra banan så, att man i motsvarande
grad kommer åt dylika vattenfall. Det är visserligen sant, att
det finnes mer folk i de stora myrarnes region — mycket är
det minsann icke, jag tror endast tva människor pa kvadratmilen
— men dessa bo sparsamt utbredda i de långa floddalarne, och
skulle man vilja träffa dem, måste man, såsom också herr Thors¬
son svärmade för, bygga tvärbanor. Men, mina herrar, man
måste ha många, många tvärbanor, och det skulle bli mycket,
mycket dyrare än att ha denna inlandsbana.
Utsikterna för åkerbruk och boskapsskötsel äro tvärtemot
hvad man kunde tro långt bättre i fjällregionen än i moränre¬
gionen. Den sistnämnda innefattar några bland de mest ofrukt¬
bara och i odlingshänseende mest hopplösa trakter, som finnas i
Sverige. Endast en half procent af jorden är odlad, mer än
hälften af dessa vidsträckta rymder utgöres af försumpade skogar
och icke odlingsbara myrar. Skulle banan gå fram där, skulle
den mil efter mil löpa genom dessa tröstlösa ödemarker för att
sedan korsa en flod och där träffa några få människor, ett för¬
hållande, som skulle vara mycket mer framträdande än på de få
ställen i fjälltrakten, där banan skulle gå fram rätt öfver fjällen.
Ur denna synpunkt är det gifvetvis — jag citerar alltjämt hvad
folk sagt mig — till stor fördel, att banan lägges i fjällbygden
och icke i moränregionen.
Slutligen har man äfven framhållit en annan sak, som vis¬
serligen är af underordnad betydelse, men dock för fullständig¬
hetens skull bör omnämnas, nämligen att en bana genom fjäll¬
regionen kommer att bli en af de vackraste turistleder i världen,
Fredagen den 12 maj.
35 Nr 46.
medan en bana genom moränregionen skulle framte en af de Ang, anlägg-
sorgligaste bilder af vårt land man gärna kan finna. nin9 af stats-
Jag .har glömt en sak, som är ganska viktig särskild! med J"ma ^råt
hänsyn till hvad herr Olsson i Fläsbro yttrade. Om man skulle dal till Inger-
ytta banan lian fjällregionen in i moränregionen, nödgades man manälfven,
tagö, afsked äfven af något annat, som åtminstone regeringen (Forts.)
lågt mycken vikt på, nämligen dessa koltransporter. Jag törs
icke mycket yttra mig om den saken, ehuru jag dock har litet
förstånd älven x kol- och järnhandtering, men jag tror, att man
kan lita på de sakkunniga, som uppgjort beräkningarna härut¬
innan. Herr Olsson i Fläsbro nämnde ju särskilt en af oss båda
känd inan, som är mycket inne i dessa förhållanden. Herr Ols¬
son i Fläsbro talade om, att, på grund af den elektriska smält¬
ningen och på grund däraf att produktionen af kol genom banans
byggande skulle komma att växa, det skulle blifva öfverflöd på
denna vara. Ack, herr Olsson i Fläsbro, på grund af trämasse-
fabrikationons allt större kringgripande råder för närvarande
sådan hunger och sådan blåst på kol i vår bergslag, att herr
Olsson knappt kan göra sig en föreställning därom. Härmed må
det emellertid vara hur som helst, i hvarje fall skulle dessa kol¬
frakter nästan totalt försvinna, om man flyttade in banan i morän-
regionen. Där finnes visserligen också trä, men för den egent¬
liga ti ävaruhandteringen skulle banan icke fä någon betydelse
på den grund, att, såsom herr Olsson nog vet, kolvirket icke kan
fraktas någon nämnvärd sträcka i floderna, emedan det har för
hög sjunkningsprocent. Kolningsdistriktet blir den vanliga kol-
pileu, en och en half mil, under det att man uppe i fjällregionen
kan få fram kolvirket på de stora sjöarne. Således, mina herrar,
är det nog riktigt, om man öfverhufvud taget får sätta tilltro
till de sakkunnige, att banan dragés så som föreslagits.
Så kommer jag till det tredje skälet, som är hufvudskälet —
och dock skall jag säga minst om det. Det är de finansiella be¬
tänkligheterna. Ja, mina herrar, jag måste erkänna, att jag full¬
komligt väl förstår, att ett sadant företag som norra inlands¬
banan skall vara ägnadt att framkalla betänkligheter, men däre¬
mot kan jag absolut icke förstå, hur man, såsom reservanterna
gorå, kan komma och säga, att därigenom att vi nu under de
sista åren jag tror nästan, att jag citerar ordagrant eller åter¬
gå,er i hvarje fall fullständigt deras uttalande — anlagt två
kraftstationer, eu vid Trollhättan och en vid Porjus, och där¬
igenom att vi ha beslutat att bygga om Trollhätte kanal, vår
ekonomiska bärkraft är till den grad uttömd, att vi nu måste
säga stopp och icke ens ha råd att bygga eu bana för nio mil¬
joner från Ulriksfors till Dalasjö, därför att vi icke kunna räkna
på att omedelbart få en tillfredsställande afkastning. Men, mina
belial, detta är dock att drifva försiktigheten öfver höfvan långt.
När jag besinnar, huru betydligt dessa byggnadskostnader blifvit
Nr 46.
Ang anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Ströms vattu-
dal till Anger-
manälfven.
(Forts.)
S6 Fredagen den 12 maj.
nedbragta och huru man lyckats pressa ned trafikkostnaderna,
kan jag icke annat än förvånas, när man kommer och säger:
Yi ha icke råd att bygga denna bana, ty vi ha ju byggt två
stora kraftstationer och beslutat oss för att utvidga en kanal.
Då vänder jag om frågan: Ha vi verkligen råd, mina herrar,
att låta bli att bygga denna bana? Och svaret därpå, kan icke
bli annat än detta: Nej, det ha vi sannerligen icke! Vi ha icke
råd, mina herrar, att låta dessa vidsträckta nejder med odlings¬
bar jord, med många förutsättningar för utveckling och framåt¬
skridande, ligga obrukade af brist på kommunikationer, när många
tusental invånare i detta land endast längta och trängta etter en
egen torfva. Vi ha icke råd att låta en stor befolkning på ett
så vidsträckt område i vårt land fortfarande i handel och vandel
vara beroende af utlandet. Vi ha icke råd att låta dessa trakter
affolkas genom fattigdom och emigration och genom det miss¬
mod och den misströstan, som uppkommer af folkets isolerade
belägenhet, och som gör, att det gripes af en olust att stanna
kvar på den fäderneärfda torfvan. Och till sist, vi ha icke råd
att med berådt mod och med afsikt väcka det missmod och den
misströstan, som måste uppkomma hos befolkningen där uppe,
om vi ej bevilja detta anslag, hvilket den på grund af Riks¬
dagens hållning hoppats på, om icke kostnaderna för att få kom¬
munikationer dit äro oöfverstigliga. Den skulle nu genom ett
afslag finna sina förhoppningar fullkomligt gäckade.
Jag skall be att få sluta med att uttala en önskan. Den
kan låta som ett skämt, men jag vill försäkra, att det är icke
så, utan att det är mitt fulla allvar. Jag skulle önska, att herr
Per Olsson i Fläsbro ensam eller tillsammans med så många af
opponenterna, som han kunde få med sig, när sommaren kommer
företoge eu resa till Ströms vattudal och sedan färdades upp
genom de nejder, som järnvägen skulle gå igenom, och därvid
loge naturförhållandena i betraktande samt talade med befolk¬
ningen. Om han ville göra det, är jag viss om, att när han
komme till Vilhelmina kyrkoby, skulle han där icke halla det
tal, han nyss höll för Andra kammaren, därför att han då med
sitt klara förstånd skulle ha insett detta förslags nationella och
sociala betydelse.
Herr Thorsson: Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för civildepartementet slutade sitt mycket patetiska anförande
med att vi icke ha råd till det och icke råd till det, och han
talade då, såvidt jag kan förstå, hufvudsakligen för den del af
banan, som jag anser, att vi icke ha råd att bygga. Men om
herr civilministern anser, att vi icke ha råd atp underlåta byg¬
gandet af inlandsbanan, eller rättare sagdt förebrår dem, som äro
emot byggandet af dess öfre del därför att detta skulle vara
liktydigt med att affolka denna landsdel och drifva dess med-
Fredagen den 12 maj.
37 Nr 46.
borgare i landsflykt, skulle jag vilja säga, att landet icke heller Ang. anlägg-
nar råd att låta sin regering stödja storlockouten och därigenom»*^ af stats-
dntva tusentals arbetande människor från detta land hana från
uteto”teJamotiÄ0‘S Tarttdei fÖr a“. ftros!ä ™ ändring i
ii i i , , .^arf°r denna, såsom jag i mitt förra manälfven.
lnnQ.nJide,-r V1SSa Sty°kenPrinc'P godkänner inlands- (Forts.)
oanans byggande äfven norr om Angermanälfven, och lag har
den uppfattningen, att då Kungl. Maj:t i sin proposition uttalat.
? ™an onskat ett principuttalande i den föreliggande frågan,
sa bor Riksdagen gifva Kungl. Maj:t klart besked, och de? är
darfor som jag för mm del velat föreslå en viss ändring i ut¬
skottets motivering. Jag vill då yrka bifall till den del af moti¬
veringen som återfinnes å sidorna 20 och 21, men den del, som
i lnTnd tai>S-,da? 22’ skulIe vilja utbyta mot följande:
“ , kb(!agen’n så*T ofvan erinrats, beviljade, särdeles
afsevaida anslag för mlandsbaneundersökningar gifva vid handen,
att Riksdagen uppskattat det stora värdet af att en järnväg bygg-
lonSr) T1 de 1 itrakkafse?nd« .så vanlottade inre delarna af Non:-
afd' „ verkställda utredningarna gifva visserligen vid handen,
ait ett sadant jarnvagsföretag kommer att kräfva mycket betv-
ai\ e„.uppoffringar från statens och det allmännas sida. Men
med fastadt afseende pa den stora kulturella uppgift en sådan
järnväg skulle få för det norrlänska inlandet har utskottet ansett,
att staten bor sträcka sin offervillighet i nu förevarande afseende
svarbart’ S°m ^ en k °k statshushållningssynpunkt kan vara för-
,0 , D,å utskottet granskat Kungl. Maj:ts föreliggande förslag
lian dessa utgångspunkter har utskottet kommit till den upp¬
fattningen, att den nu föreslagna bandelen bör byggas. Visser-
omVannfnrr k611 förfragta. Redningen ej störa förhoppningar
om banans ekonomiska bärighet, men å andra sidan tiar järn-
\agsstyrelsen ställt i utsikt, att banans bruttoinkomster några år
f-.KMi ai!fnu öPPnande skola täcka driftkostnaderna. Vid sådant
ten hållande har utskottet ansett sig kunna tillstyrka, att Riksdagen
p er,.de ofvan omförmälda kulturella synpunkterna fälla utslaget
tifl forman för banans byggande. Detta sker emellertid under
sfi angt betonande från utskottets sida, att utskottet ställer sig
synnerligen tveksamt om lämpligheten af banans ytterligare fort¬
sättning mot norr, hvaremot så starka ekonomiska betänkligheter
å^desamma lltskottet ansett S1S nödsakadt att här gifva uttryck
.... Utskottet anser sig sålunda kunna tillstyrka byggande af den
föreslagna delen Ulnksfors-Volgsjön och finner si? äfven böra
. sin anslutning till departementschefens uppfattning, att
förslag d St°ra U™vägsföretaget» etc. i enlighet med utskottets
Vidare hemställer jag, att det stycke å sidan 23, som börjar
Nr 46. 38
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Ströms vattu-
dal till Ånger-
manälfven.
(Forts.)
Fredagen den 12 maj.
med: »Härmed vill emellertid utskottet---» och slutar
med: »vid Näsberg» måtte utgå. Och jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet vid, att den motivering, som ligger i denna del,
talar för, att man skall upptaga tanken på nytt och undersöka
en ny bansträckning från Näsbergs station på Gellivare—Boden-
banan till en punkt på den redan undersökta och föreslagna
linjen i stället för att få en slutpunkt i Gellivare. Detta afstyrkte
Riksdagen för ett par, tre år sedan, och det förefaller mig, att
ingenting inträffat, som skulle föranleda Riksdagen att nu inbjuda
Kungl. Maj:t att företaga en ny undersökning af sträckningen
för en linje, angående hvilken Riksdagen uttalat, att den icke
vill intaga någon position till densamma i närvarande stund.
Så vill jag säga ett par korta ord med anledning åt herr
Nilsons erinran, att, om Riksdagen beslutar bygga den del, som
nu är ifrågasatt, Riksdagen därmed bundit sig att fortsätta byg¬
gandet af inlandsbanan. Ja, jag förmodar, att den Riksdag, som
skall pröfva anslagskrafvet nästa gång, har eu viss skyldighet
att pröfva då föreliggande omständigheter och därpa grunda sitt
slutliga uttalande. Men det förefaller också på samma gång,
som om, då Kungl. Maj:t i nu föreliggande proposition ställt i
utsikt en sak, som i viss mån skulle kunna binda Riksdagen,
denna har en viss skyldighet att också lika bestämdt säga ifrån,
att den icke vill binda blifvande Riksdagar i föreliggande fråga.
1 andra sidan förefaller det mig också, som om ett bestämdt ut¬
talande i motiveringen, sådant som jag här föreslagit, ger en
blifvande Riksdag betydligt friare händer att pröfva föreliggande
omständigheter, än hvad fallet är med den motivering, som ut¬
skottet föreslagit, och hvilken dock, säga hvad man vill, i vissa
stycken uppenbart talar för ett bifall till Kungl. Maj:ts motivering
för fortsättning af banan norr om Angermanälfven.
Kammarens ledamöter äro nog både hungriga och trötta.
Därför vill jag icke upptaga till debatt tvärbanesystemet. dag
vill blott såga, att jag för min del tror, att den saken har eu
del detaljer, som tål ett betydligt noggrannare studium, och det
är nog klokt och riktigt, att, om inlandsbanefragan i sm helhet
någon ytterligare gång skall föreläggas Riksdagen, Kung . - ap
också har den saken någorlunda klar, ty i annat fall hav ]ag
den uppfattningen, att Kungl. Maj:t icke får inlandsbanan en tum
längre, än hvad den för närvarande är. . ,,
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till det al mig fram¬
ställda ändringsförslaget.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt
ordet allenast för att tillkännagifva, att jag, liksom för öfrigt
herr civilministern och herr Zetterstrand förut förklarat, tagit
del af den ändring i motiveringen, som herr Thorsson föreslagit,
och att jag ansluter mig till densamma. Jag tar mig också fri-
Fredagen den 12 maj. 39 jfr 46.
heten att uppmana alla dem, som för öfrigt vilja ansluta sig till Ang. anlägg-
min mening i den här frågan, att också vara med om dettaning af stats~
ändringsyrkande. Det innehåller i korthet hufvudsakligen detÄ^l.
uttalandet, att man icke vill binda kommande Riksdagar i afseende dal till Ånger-
pa fortsättningen af inlandsbanan. Da det blott är fråga om manälfven.
motiveringen och alls icke om klämmen, kan jag icke inse annat, (Forts.)
än att jag och alla de, som stå på samma ståndpunkt, böra för
att vinna hufvudsaken vara med om den föreslagna ändringen.
Jag vill blott tillägga ett par ord och därmed understryka
något af hvad jag i går sade. Det har framhållits, att ståts-
finansiella skäl skulle tala emot byggandet af banan såsom icke
tillräckligt bärande, och att därför staten icke borde lägga ned
penningar pa ett sadant företag. Jag anhåller emellertid, att
man tagel- i betraktande den störa värdeökning, som tillföres
de skogar och andra värden, som finnas, och de produkter, som
frambringas där uppe. Detta måtte väl ock vara något, som har
betydelse ur statsfinansiell synpunkt. Jag erinrade 1 går, att
endast de staten tillhöriga skogar, som ligga intill banan, skulle
ökas i värde med 70—80 procent. Den tid är inne, då råvarorna
få allt större och större värde. Och det gäller att genom kom¬
munikationer få råvarorna lättare tillgängliga. För vårt land
bär detta stor betydelse ej minst med afseende på råvaran, som
ligger i skogen. Jag tror att äfven den synpunkten bör i stats-
nnansiellt afseende allvarligen beaktas, när det gäller att bedöma
värdet af denna bana.
Jag skall icke uppehålla kammaren längre. Alla längta efter
att få votera i frågan, och jag skall därför inskränka mig till
att nu göra samma yrkande som i går, nämligen om bifall till
utskottets hemställan, men med den förändring i motiveringen,
som herr Thorsson föreslagit.
Häruti instämde herrar Bromée i Brista och Olofsson.
Herr Ekman i Mogård: Herr talman! Jag hade verkligen
icke tänkt, att jag skulle behöfva ytterligare uppträda i denna
debatt, och jag skulle icke gjort det, om jag icke under debat¬
tens senare del därtill fått en särskild anledning, till hvilken jag
senare återkommer. Innan jag ger mig in på densamma, ber
jag att med några ord få bemöta herr Zetterstrand.
Då herr Zetterstrand framlade en beräkning öfver de af
vala statsbanor, hvilkas inkomst icke ens betäcker driftkostna¬
derna, säde herr Zetterstrand, att de utgöra ett så stort antal,
nämligen öfver 40 procent af hela statsbanesystemet. Vidare
säde herr Zetterstrand: då skola säkert herrarna säga, att detta
bara gäller Norrland. Men, sade herr Zetterstrand, det är visst
icke förhållandet, och så nämnde han exempel på sådana banor
söder ut. Jag tror emellertid icke, att herr Zetterstrand bestri-
Nr 46. 40
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Ströms vattu-
dal till Ånger-
manälfven.
(Forts.)
Fredagen den 12 maj,
der, att det hufvudsakligen är från Norrland, som han måst
hämta exempel i detta fall, och nu är det fråga om att öka dessa
banor med ytterligare en norrlandsbana. Jag tror därför, att
detta exempel icke är lyckligt valdt. Snarare innebär det en
varning att icke öka de banor, som ej betäcka driftkostnaden.
Det var emellertid icke för denna obetydliga replik, som jag
begärde ordet, utan det var med anledning af det anförande,
som vi nu hört från statsrådsbänken. Jag begärde ordet, där¬
för att det händt en gång förut, att då jag icke svarat på ett
anförande af det slag, som herr statsrådet nyss höll, så har detta,
just på grund af att jag underlåtit att svara, i den press, som
försvarar regeringen, tolkats så, att herr Ekman gör sju hönor
af eu enda liten fjäder. Man skulle också i detta fall lätt kunna
komma med en sådan tolkning af hvad jag i går tillät mig att
yttra beträffande bostäder vid den nu ifrågasatta järnvägen.
Herr statsrådet sade, att »det är en känd taktik» — unge¬
fär så folio hans ord, jag har naturligtvis icke något stenogra¬
fiskt referat till hands — att »det är en känd taktik att använda
det slags skrämskott» — jag: förmodar, att herr statsrådet afsåg
det yttrande, som jag hade i går, då jag sade, att om herrarna
besluta sig för att bygga denna del af inlandsbanan, som här
blifvit föreslagen, har Riksdagen enligt min mening i och med
detsamma fastslagit, att man skall bygga hela linjen. Det skulle
således vara en känd taktik, att man på det sättet utslungade
en varning, som kunde vara obehöflig. Ja, herr statsrådet, den
taktiken delar jag i främsta rummet med den person, som på
herr statsrådets befallning höll ett föredrag här. Jag har ännu
i behåll de anteckningar, som jag därunder förde; han framhöll
särdeles tydligt, att orsaken till att man icke tagit Brunflo—Sveg,
utan denna del af inlandsbanan var, att man ville få principen
om inlandsbanan fastlagen. »Principen om inlandsbanan» lär
väl icke vara denna banstump, som nu är föreslagen, utan den i
propositionen omnämnda inlandsbanan i hela dess utsträckning,
äfven den norra delen.
Den där taktiken att plocka ut någonting särskilt ocn
skrämma med, den motsvaras, vågar jag dock säga, däraf, att
man tager ut af en talares anförande en enda och, som jag vågar
påstå i fråga om nu förevarande anförande, synnerligen obetyd¬
lig del och sedermera viftar med den för kammaren under på¬
stående, att den utgjort »pudelns kärna». Jag vågar verkligen
tro, att inga — vare sig de, som äro mina meningsfränder i
denna fråga, eller de, som stå som motståndare till min upp¬
fattning angående densamma — som hörde mig yttra mig i går,
skulle kunnat få den uppfattningen, att »pudelns kärna» i mitt
anförande var, att järnvägsstyrelsen enligt mitt förmenande icke
räknat rätt, när den yttrade sig om bostäderna. Nej, »pudelns
kärna» var något helt annat. Nu säger herr statsrådet, att jag
Fredagen den 12 maj.
41 Nr 4t>.
misstagit mig i afseende å själfva meningen med denna järn- An9- anlägg-
förelsevis oviktiga punkt. Ja, det är möjligt, att jag gjort det från8'
— jag skall komma till det sedan — men i så fall delar jag ströms vattu-
dock den missuppfattningen med åtskilliga andra, först och främst dal Ull Ånger-
den ledamot af Första kammaren, som alltjämt lär gå omkring i manålfven.
den tron, att han har rätt, eftersom herr statsrådet icke svarade (Forts.)
honom, då han gaf uttryck åt samma uppfattning som jag. Det
kan naturligtvis icke falla mig in att tro, att herr statsrådet icke
hade reda på den saken, eljest skulle man ju kunna ha anled¬
ning till en förmodan i den riktningen, eftersom något svar ej
omedelbart lämnades.
Först i dag har han fått veta, att han och herr Olsson i
Fläsbro och jag begått detta misstag. Således, redan den om¬
ständigheten, att flera gjort sig skyldiga till detta misstag, gör,
att det blir lätt förlåtligt. Men därtill kommer, att jag tror, att
misstaget, om nu ett sådant föreligger, är lätt förklarligt. Bo¬
stadsfrågan framhålles nämligen särskildt såsom ett bland bevi¬
sen för att denna järnväg skall byggas billigare än järnvägarna
i södra delarna af landet, och då trodde man väl, att det skulle
vara en skillnad mellan förhållandena i norra och södra delarna,
annars vet jag ej, hvarför detta särskildt behöfde framhållas.
Nu är emellertid förhållandet, att äfven i de södra delarna har
icke den ordinarie stationsbetjäningen fria bostäder. 1907 års
kommitté uttalade visserligen önskvärdheten af att så skulle bli
fallet, men det har emellertid ingalunda fullständigt genomförts.
Vidare talade herr statsrådet om vattenfallen såsom något
särskildt, som skulle öka den ekonomiska bärkraften af denna
järnväg. Jag tror ej, att vi skola inlåta oss så mycket på några
förhoppningar om att det ena eller andra skall förbättra den
ekonomiska situationen härvidlag. Jag återkommer till lands¬
höfding von Sydows anförande och ber herrarna erinra sig, att
icke ens han, som väl dock får anses vara besjälad af en be¬
stämd önskan, att banan skall komma till stånd, icke ens han
kunde ställa i utsikt större inkomster för denna bana än de, som
uppstå genom transport af träkol och trätjära. Men hvad han
skarpt framhöll — jag ber samtliga herrarna erinra sig detta och
det återgick äfven i herr statsrådets anförande — var försvars¬
synpunkten, att tillkomsten af denna bana skulle blifva af en så
utomordentligt stor strategisk betydelse, och att det vore i främ¬
sta rummet därför, som vi borde bringa detta offer. Det är icke
många dagar sedan kraf på utomordentligt stort offer ställdes på
denna kammare i fråga om försvaret — jag syftar på den nya
pansarbåten. I dag lyser detta försvarskraf åter igenom, och
det kan hända, att utgången äfven i dag blir densamma.
Herr Wijk: Då herr statsrådet direkt vände sig till mig,
ber jag att få rätta ett misstag, som herr statsrådet gjorde sig
Nr 46. 42
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Ströms vattu-
dal till Ånger-
manatfven.
(Forts.)
Fredagen den 12 maj.
skyldig till. Jag påstod icke i går, att man skall öfvergå ögon¬
blickligen eller i hvarje fall ovillkorligen till att helt och hållet
bygga oräntabla banor af skattemedel. Jag framhöll tvärtom,
att det låter sig icke göra, men jag ville, på samma gång göra
gällande, att man i största möjliga mån borde försöka återgå till
det system, som jag anser lyckligt och sundt.
Herr statsrådet bagatelliserade hvad jag betecknat som en
klok och sund politik hos våra föregångare, och han sökte göra
gällande, att det här icke gällt något sådant, utan endast en till¬
fällighet, som vore att hänföra till den omständigheten, att man
under några goda budgetsår användt statsöfverskottet till järn¬
vägsbyggnader. Jag tillät mig i går att framhålla, att under
åren 1894—1906, d. v. s. under 13 år, byggdes med undantag
af riksgränsbanan alla norrlandsbanor med skattemedel och in¬
gen med lånemedel. Innebär detta en tillfällighet, så måste jag
säga, att denna tillfällighet varit ovanligt ihållande och på samma
gång ovanligt lycklig. Sedan har »tillfälligheten» ledt därhän,
att man under de senare åren hvarken köpt materiel eller byggt
några banor med skattemedel, men till dessa ändamål användt
721/,) miljoner kronor lånemedel. Och herr civilministerns poli¬
tik — skall jag kalla den en tillfällighetspolitik? — går obekymradt
vidare i samma riktning.
Det är denna utveckling, hvarpå jag velat fästa kammarens
uppmärksamhet, och gentemot hvilken jag velat inlägga ett
varnande ord. Jag har velat visa kammaren, hvart den nuva¬
rande lånepolitiken bär hän, och jag har framhållit, att det är
af allra högsta vikt att ingripa emot densamma och vidtaga en
ändring. Jag har också velat försöka föra fram den åsikten, att
Riksdagen i sådana viktiga saker som dessa icke bör låta leda
sig af »tillfälligheter», som i själfva verket smaka bra mycket
af tanklöshet och slentrian. Och jag har slutligen velat göra
gällande, att, i fråga om utgifter som denna, den generation, som
beslutar dem, skall taga så mycket som möjligt af bördan på
egna axlar och lägga så litet som möjligt på sina efterkomman¬
des; och den meningen står jag för fortfarande.
Herr Branting: Blott några få ord! Den senaste talaren
framlade här i går afton några synpunkter, som nu af statsrådet
något nonchalant bemötts, men som jag emellertid tror vara
synnerligen beaktansvärda och af beskaffenhet att af en fram¬
tida järnvägspolitik noga böra tagas i öfvervägande. Men det
förefaller mig dock, att den slutsats, talaren i detta fäll drog af
sina allmänna grundsatser, nog knappast är fullt så starkt bin¬
dande, som den bort vara för att kunna väga öfver de skäl, som
tala för banan.
När vi hörde föredraget af landshöfding von Sydow angå¬
ende inlandsbanan, får jag säga, att jag, som sedan gammalt,
43 Nr 4(j.
Fredagen den 12 maj.
utan att särskild! noga hafva undersökt saken och varit inne i 4ng
dess detaljer, mera af känsloskäl och humanitära skäl varit lina från
varm vän af inlandsbanetanken, hlef i högsta grad betänksam ströms vattu-
mot detta projekt, som då framlades. Hvad mig som åhörare dal till Ånger-
beträffar, lyckades den framställningen ganska bestämdt omvända manälfven.
de sympatier, med hvilka jag kom för att höra föredraget. Det (Forts.)
vill jag ha sagdt, att de skål, som där framfördes, voro så öfver¬
vägande militära, och de ekonomiska betraktelserna, sådana de
framlades, så tröstlösa, att det syntes mig ganska hopplöst att
komma fram på den vägen. Stode man därför i den situatio¬
nen, att det skulle gälla ett uttalande till förmån för hela detta
inlandsbaneprojekt upp till Gellivare, då vet jag sannerligen icke,
om det skulle vara mig möjligt att bortse från de synpunkter,
som här under debatten framhållits angående de ekonomiska
svårigheterna och öfriga vanskligheter.
Men nu är ju genom den senast framlagda motiveringen hela
frågan åter vriden rätt, synes det mig. Man har fått denna sak
i sådant läge, som den bör ha, då man nämligen icke blandat
tillsammans med den bit, hvarom nu är fråga, hela det åter¬
stående banbygget, som leder fram genom mycket vanskliga,
vida ödemarker, utan man kan betrakta denna sak i och för
sig. Man har därjämte i den motivering, som framlades af herr
Thorsson, ganska omsorgsfullt rensat bort de strategiska skälen,
och det har också varit alldeles nödvändigt med den tankegån¬
gen just att man icke vill binda sig för någon sorts fortsättning.
Det kan ju i stället hända, att hvad de allra öfverstå delarna af
Norrland angår järn vägsfrågan kan komma att lösas på annat
sätt än genom inlandsbanans fortsättande, således genom bibanor
i en eller annan form från kustbanan — härom vill jag naturligt¬
vis icke närmare uttala mig, jag har blott velat säga, att de gjorda
uppslagen böra undersökas, och det bör noggrant pröfvas i hvad
mån man kanske kan följa floddalarna i stället för att gå vidare
framåt på inlandsbanans väg.
När man sålunda klippt bort sambandet med den öfverstå
sträckan, som tyngde ned denna fråga och gjorde det hela till
en börda, som kanske kunde blifvit landet väl tung att bära, då
synes mig, att man bör ha rättighet att låta för den del af ba¬
nan, hvarom fråga nu är, de humanitära skälen, hänsynen till
befolkningen, hänsynen till dessa trakters utvecklingsmöjligheter
väga ensamma i vågskålen. Under sådana förhållanden får frå¬
gan dimensioner, som göra, att den blir handterlig, och som
göra, att man kan uträtta något för dessa trakter. Då gäller det
blott dessa nio miljoner, då gäller det, om vi från det öfriga lan¬
det icke kunna taga på oss den bördan att se till förräntningen
af dessa. Frågan är, om vi kunna hjälpa dem med det, tills de
förmå betala något själfva, och det tror jag icke är oöfverkom-
ligt, och jag tror, att de där boende delarna af svenska folket
Nr 46. 44
Fredagen den 12 maj.
Ang. anlägg■ kunna ha befogade anspråk på oss andra att hjälpa dem ett
ning af stats- styCke till rätta med det.
Ströms vattu- Ur den synpunkten, herr talman, och med starkt betonande
dal till Ånger-sä, att det här icke kan vara fråga om att fastlåsa sig för fort-
manälfven. sättning uppåt, utan att de frågorna få pröfvas fullt fritt i annat
(Forts.) sammanhang, ur den synpunkten ber jag att få yrka bifall till
statsutskottets hemställan med den af herr Thorsson föreslagna
ändringen i motiveringen.
I detta yttrande instämde herrar Starbäck, Schotte, Svens¬
son i Nyköping, Rissén, Persson i MsAmö, Thylander, Lindberg,
Waldén, Tengdahl, Hasselquist, Vallin, Åter g, Berg i Munkfors
och Strömberg.
Herr Sjö: Jag begärde ordet med anledning af ett yttrande,
som fälldes i går afton, då herr Hellberg sade, att i Norr¬
land hade utvandringen ökats från 700 invånare per år under
1891—1900 till 1,641 under perioden 1901—1909, men yttrade
han vidare, att folkmängden i Norrland under de senaste trettio
åren ökats med 52,7 procent, under det att ökningen i det öfriga
Sverige stannat vid 14,5 procent. Detta senare bevisar alldeles
motsatsen mot hvad han förut yttrat. Dessa uppgifter svära mot
hvarandra, då ju den senare statistiska uppgiften bevisar, att fol¬
ket ökats där högst väsentligt samt också bevisar, att det måtte
trifvas och befinna sig väl utan en sådan för landet ruinerande
järnväg, som nu är ifrågasatt att vi skola bevilja medel för att
bygga samt därtill i utlandet låna pengar till.
Herr Widén nämnde, att vi skulle ha den här järnvägen för
att ortsbefolkningen skall få afyttra sina råvaror där uppe. Här
är i den kung!, propositionen anfördt, hvad man skulle ha att
afyttra och frakta på järnvägen, och det är kol efter gamla vind¬
fällen och tjära efter gamla stubbar. Dessa ödemarker kunna
heller icke mycket kultiveras, såsom man velat framhålla.
Jag tror därför, att det är klokast af oss att låta frågan
falla för närvarande, och att, om man anser, att den bör åter¬
komma, den då måtte befinna sig i annat skick och så, att man
kan reglera arbetsförhållandena annorlunda, än man nu tänkt
enligt det kungl. förslaget.
Jag vidhåller det yrkande, som jag förut framställt.
Härmed förklarades öfverläggningen vara afslufad. Herr
talmannen gaf nu propositioner på l:o) bifall till utskottets hem¬
ställan, 2:o) bifall till hvad herr Thorsson under öfverläggningen
yrkat, och 3:o) bifall till den af grefve A. F. Wachtmeister m. fl.
afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse den under 2:o) upptagna propositionen hafva
flertalets röster för sig. Som emellertid votering begärdes, blef,
Fredagen den 12 maj. 45 jfr 46.
sedan till kontraproposition antagits den under 3:o) angifna pro¬
positionen, uppsatt, justerad och anslagen denna voteringspro¬
position :
Den, som vill, att kammaren bifaller hvad under öfverlägg-
ningen om statsutskottets förevarande utlåtande nr 60 yrkats af
herr Thorsson, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den af grefve A. F. Wacht-
meister m. fl. afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen.
Omröstningen utföll med 141 ja mot 43 nej, vid hvilken ut¬
gång kammaren bifallit hvad herr Thorsson under öfverläggnin-
gen yrkat.
§ 5.
Föredrogos hvart för sig statsutskottets utlåtanden:
nr 61, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående
anläggning af statsbana från Älfsby till Piteå samt en i ämnet
väckt motion, och
nr 62, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för ordnande och bearbetande af vissa utaf friherre Er¬
land Nordenskiöld hopbragta etnografiska samlingar.
Kammaren biföll hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 6.
Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 115, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, nr 98, med
förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnplikts-
lagen den 14 juni 1901;
nr 116, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteck-
ningar;
nr 117, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag om inskränkning i inmutningsrätten; och
nr 118, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag om ändrad lydelse af 6, 23 och 24 §§ i lagen den
13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura.
Sr 46. 46
Fredagen den 12 maj.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes:
sammansatta stats- och bankoutskottets nr 1 utlåtanden:
nr 1, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag angående utläm¬
nande af lån åt kommuner från konungariket Sveriges stads-
hypotekskassa m. m. samt om anslag till utredningens verk¬
ställande,
nr 2, i anledning af dels Kungl. Maj:ts i statsverksproposi¬
tionen gjorda framställning om ökning af fonden för befrämjande
af handtverk och därmed jämförlig mindre industri, dels ock
Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande af anslag för täc¬
kande af förvaltningskostnader för nämnda lånefond år 1912, och
nr 3, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående
öfverförande af visst belopp till den i 19 § af lagen angående
rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar den 4 juli
1910 omförmälda fond;
jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:
nr 107, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om väckt motion om bevil¬
jande af ett till understödjande af utdikningar och vattenaftapp-
ningar afsedt anslag med benämningen allmänna afdiknings-
anslaget,
nr 108, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till förordning om ändrad lydelse af 46 § i förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den
26 januari 1894, och
nr 109, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående vissa önskemål i fråga om upplåtelse af krono-
domäner till småbruk;
andra särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition, nr 124, angående omorganisation af
tekniska högskolan ro. m. äfvensom lönereglering för lektorer
m. fl. befattningshafvare vid Chalmers tekniska läroanstalt m. m.
samt i anledning af inom Riksdagen väckta motioner i dithörande
ämnen; samt
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 13, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen med begäran om åtgärder för lindring i nu rådande
uniformitetstvång i organisation och undervisningsplan vid de
allmänna läroverken,
Fredagen den 12 maj. 47 jyr 4g,
. nr 14, i fråga om åvägabringande af utredning angående de
mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden i Sverige och
utlandet m. m., och
nr 15, i anledning af väckt motion om revision af de utaf
öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk utfärdade normal¬
bestämmelser för läroverksbyggnader.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Svallingson under den 13 maj och
» Almqvist likaledes under den 18 maj.
Häruppå åtskildes kammarens ledamöter kl. 5,54 e. ro.
In fidem
Per Cronvall.