RIKSDAGENS PROTOKOLL
1911. Andra kammaren. Nr 45.
Torsdagen den 11 maj.
Kl. 7 e. in.
§ I-
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda, konstitutionsutskot¬
tets utlåtanden nr 26—29, statsutskottets utlåtanden och me¬
morial nr 71—84, bevillningsutskottets betänkanden nr 24, 25,
27 och 28. lagutskottets utlåtanden nr 48 och 49, jordbruks¬
utskottets utlåtanden nr 96—106 samt Andra kammarens fjärde
tillfälliga utskotts utlåtande nr 11.
§ 2.
Till. afgörande förelåg nu konstitutionsutskottets utlåtande, Ant,, ändring
nr 23, i anledning af väckta motioner om ändring af §§ 5, 6 af §§ 5, 6
och 15 regeringsformen. ’ och 15 rege¬
ringsformen.
I två inom Riksdagen väckta motioner, nämligen nr 44 inom
borsta kammaren af herrar Blomberg och Steffen samt nr 182
inom Andra kammaren af herr Lindblad m, fl., hade föreslagits,
att Riksdagen måtte såsom hvilande till vidare grundlagsenlig
behandling antaga följande förslag till ändrad lydelse af §§ 5,
6 och 15 regeringsformen:
§ 5.
Statsrådet skall bestå af tio ledamöter, bland hvilka — -_
--ledamöter af statsrådet.
§ 6.
Af statsrådet skola sju vara chefer och föredragande, hvar
för sitt departement, nämligen:
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 45.
1
Nr 45.
A
Ang. ändring
af §§ 5, 6
och 15 rege¬
ringsformen.
(Forts.)
2 Torsdagen den 11 maj, e. in.
ministern för utrikes ärendena för utrikesdepartementet;
en chef för justitiedepartementet;
eu chef för försvarsdepartementet, hvilken tillika vare Ko¬
nungens rådgifvare i kommandomål;
en för civildepartementet;
en för jordbruksdepartementet;
en för finansdepartementet;
en för ecklesiastikdepartementet.
Den närmare fördelningen af ärendena, departementen a
emellan, bestämmes af Konungen genom en särskild utfärdad,
offentligen kungjord stadga.
Bland de tre statsråden utan departement böra minst två
hafva förvaltat civil beställning.
§ 15.
Kommandomål, hvarmed förstås sådana, som Konungen, i
egenskap af högste befälhafvare öfver krigsmakten till lands och
sjöss, omedelbarligen besörjer, må Konungen, då han själf förer
riksstyrelsen, afgöra i närvaro af chefen för försvarsdeparte¬
mentet. Honom åligge, vid ansvar, att, da dessa mal
--göra det afseende, honom godt synes.
Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet funnos emellertid fogade reservationer af:
herrar vice talmannen aj Callerholm, Nilsson i Malmö, Erics¬
son i Vallsta, Berg i Göteborg, Eden och Gripenstedt, som an¬
sett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen måtte, i anled¬
ning af förevarande motioner, i skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
hålla, det Kungl. Maj:t ville vid behandlingen af frågan om
statsdepartementens omreglering fästa sin uppmärksamhet vid
önskvärdheten däraf, att de båda försvarsdepartementen blefve
sammanslagna till ett departement; samt
herrar Sjöholm och Clason i fråga om utskottets motivering.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på be¬
gäran ordet till
Herr vice talmannen af Callerholm, som yttrade: Herr
talmani Såsom synes af den vid betänkandet af mig jämte fem
andra ledamöter i konstitutionsutskottet fogade reservationen, har
föreliggande fråga varit föremål för Riksdagens behandling redan
vid 1908 års riksdag med anledning af en då väckt motion af
Torsdagen den 11 maj, e. m.
3 Nr 45.
samma innebörd som den du förevarande. Denna motion föran- Ang. ändring
ledde konstitutionsutskottet att tillstyrka en skrifvelse af den 5> 6
innebörd, att Kungl. Maj:t i samband med den omreglering af ringsformen.
statsdepartementen, som torde blifva eu följd af Riksdagens be- (Forts)
slut om inrättandet af nya statsdepartement, måtte taga under
ompröfning frågan om försvarsdepartementens sammanslagning.
Från detta utlåtande skilde sig allenast tre af Första kammarens
ledamöter i utskottet. Emellertid lyckades dessa få Första kam¬
maren på sin sida, så att följden blef, att någon skrifvelse i
ämnet till Kungl. Maj:t aldrig kom till stånd. Frågan hade så¬
ledes den gången fallit. Men om man kan säga, att någon fråga
fallit framåt, så var det förvisso förhållandet med den nu ifråga¬
varande.
Sedan dess hafva vi emellertid fått den stora departemental-
kommittén, i hvars direktiv det uppenbarligen ingår att taga
under noggrann ompröfning bland annat frågan om reglering af
statsdepartementen äfvensom frågan om sammanslagning af de
båda försvarsdepartementen. Därigenom har frågan kommit till
Riksdagen och blifvit behandlad af utskottet, som nu omfattat
densamma med alldeles tydlig sympati och alldeles uttryckligt
förklarat, att det anser, att denna fråga bör bli föremål för
Kungl. Maj:ts synnerliga intresse. Utskottet har allenast på
grund däraf, att frågan låg under utredning i departemental-
kommittén, ansett sig icke böra tillstyrka någon åtgärd i anled¬
ning af motionen.
Under erinran att Andra kammaren redan en gång fattat
beslut om en skrifvelse i ämnet, hafva vi reservanter hemställt,
att kammaren icke måtte frånträda denna en gång intagna stånd¬
punkt i frågan, och sålunda lika starkt nu som förut betonat,
att kammaren bör gifva till känna sin åsikt, att frågan om för¬
svarsdepartementens sammanslagning bör blifva föremål för
Kungl. Maj:ts synnerliga ompröfning, och att kammarens önskan
är, att densamma måtte leda till en sådan utgång. Att, såsom
motionärerna föreslagit, tillstyrka ett bestämdt förslag i ämnet
hafva vi reservanter icke ansett tillrådligt just därför, att ett
sådant förslag skulle kunna ställa sig hindrande i vägen för det
förslag, som en gång kan komma från departementalkommittén.
På grund af hvad jag nu anfört tillåter jag mig, herr tal¬
man, att yrka bifall till det i reservationen framlagda skrifvelse-
förslaget.
Vidare anförde:
Herr Jansson i Djursätra: Som kammarens ledamöter be¬
hagade finna, så är det icke stor skillnad mellan utskottets upp¬
fattning och reservanternas. Utskottet har uttalat önskvärdheten
af att en sådan sammanslagning af försvarsdepartementen, som
Nr 45. 4
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. ändring motionärerna afsett, måtte komma till stånd, och anledningen,
af §§ B> 6 hvarför icke utskottet för sin del kunnat gå med på reservanternas
ringsformen, förslag, är icke att tillskrifva någon ovilja mot själfva saken,
fForts) ' utani såsom synes af utskottets motivering, har detta berott en¬
dast därpå, att departementalkommittén har frågan under ompröf¬
ning, och utskotttet har därför ansett, att det kanske icke vore
lämpligt att i så fall föregripa kommitténs utlåtande och det
resultat af undersökningen i ämnet, hvartill kommittén kan
komma. Emellertid tror jag, att det kan hafva någon fördel
med sig, att utskottet stannat vid den motivering, som det gjort,
ty därigenom har utskottet bestämdt uttalat, att det finner en
utredning i föreslaget syfte vara önskvärd, ett uttalande, som äfven
vunnit Första kammarens gillande och godkännande.
Nu må Andra kammaren för sin del göra, som kammaren
behagar; för min del har jag intet emot, att kammaren följer
reservanternas förslag. Jag har blott velat gifva tillkänna, att
det angående själfva hufvudsaken icke är någon egentlig skillnad
i fråga om uppfattningen om det önskvärda i att en samman¬
slagning kommer till stånd, så vida det visar sig, att den lämp¬
ligen kan ske.
Jag har endast velat erinra härom, på det att icke någon
oriktig uppfattning måtte göra sig gällande i kammaren där-
utinnan, att någon egentlig meningsskiljaktighet förefinnes mellan
utskottet och reservanterna i fråga om själfva saken.
Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets
förslag.
Häruti instämde herrar Almqvist och Magnusson i Tumhult.
Herr Edén: Herr talman! Såsom den senaste talaren fram¬
hållit, har det icke förefunnits någon meningsskiljaktighet mellan
utskottets ledamöter från denna kammare i den frågan, huruvida
en sammanslagning af försvarsdepartementen får anses önskvärd
eller icke. Jag tycker mig hafva förstått förut och jag har nu
fått det ytterligare bekräftadt, att denne talare och de ledamöter
inom utskottet från denna kammare, som följt honom, också
varit af den meningen. Men om så är förhållandet, har jag
litet svårt att förstå, hvarför de sätta sig emot, att Andra kam¬
maren fortfarande uttalar just denna mening, som den vid upp¬
repade tillfällen äfven förut uttalat. Man hänvisar därtill, att
departementalkommittén har frågan under behandling, och att
vi icke skola föregripa kommitténs arbete. Men det förhåller
ju sig på det sättet, att en sådan kommitté egentligen har en
utredande uppgift. Hvad den kan komma till för resultat kan
alltså Riksdagen icke på något vis förut beräkna, och ännu
mindre kan Riksdagen beräkna, hvithet förslag Kungl. Maj:t
därefter på grundval af departementalkommitténs arbete kommer
Torsdagen den 11 maj,
Nr 45.
att utarbeta och framlägga. Under sådana förhållanden har det Ang. ändring
synts oss reservanter, som om det skulle vara allt skäl i världen,
att Andra kammaren ännu en gång gaf uttryck icke blott åt sin
sympati för själfva »tanken» på departementens sammanslagning,
som det heter i konstitutionsutskottets motivering, utan åt sin
uppfattning, att departementens sammanslagning verkligen lör
komma till stånd, att detta är ett önskemål, som kammaren icke
vill släppa, och hvars vikt den vill alldeles särskildt lägga
Kungl. Maj:t på hjärtat, när Kungl. Maj:t tager frågan om
departementens omreglering under ompröfning. För min del
nödgas jag säga, att skulle nu Andra kammaren frångå den
hållning, som kammaren intagit förut, och falla tillbaka till afslag
å motionen, låt vara med eu välvillig utskottsmotivering, så skulle
detta i framtiden på ett eller annat sätt kunna misstolkas. Jag
tror alltså, i all synnerhet sedan jag hört, att den förre talaren
i sak ej har något emot denna ståndpunkt, att kammaren handlar
klokast och försiktigast samt bäst tryggar sin ståndpunkt i frågan
om departementens sammanslagning, därest kammaren bifaller
reservationen, hvartill jag, herr talman, ber att få yrka bifall.
«/ §§ 5, 6
och 15 rege¬
ringsformen.
(Torta.)
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Jag slutade mitt
anförande med att yrka bifall till utskottets förslag, men jag
vill förklara, att jag icke kommer att begära votering, om det
visar sig, att kammaren för öfrigt är enhällig.
Herr Schotte: Jag förstår mycket väl, huru utskottet kunnat
komma till det resultat, hvartill utskottet kommit, och dess motive-
ring är ju ganska välvillig. Emellertid anser jag icke utskottets
uttalande så absolut tillstyrkande, att jag finner anledning för
kammaren att frångå sin en gång uttalade ståndpunkt. Jag
tror visserligen, att departementalkommittén såsom hittills kom¬
mer att ägna frågan uppmärksamhet, men jag anser, som sagdt,
att, om kammaren nu frångår sin ståndpunkt, detta kan inverka
på kommitténs uppfattning af frågan. Jag tror sålunda, att det
är klokast, att kammaren med häfdande af sin förut uttalade
uppfattning biträder reservanternas förslag.
Herr Gustafsson i Mjölby: Äfven jag är vän af att denna
fråga blir utredd. Men då den ju redan är under utredning,
synes det mig fullkomligt öfverflödigt och onödigt att gå med
på reservanternas förslag. Om en skrifvelse kommer till stånd,
kommer den naturligtvis att remitteras af Kungl. Maj:t till departe¬
mentalkommittén, men att därmed något skall vara vunnet, kan
jag icke förstå. Jag vill däri snarare se en ogrannlagenhet mot
Kungl. Maj:t och departementalkommittén, och jag yrkar därför
bifall till utskottets förslag.
Nr 45. 6
Ang. ändring
af §§ 5, 6
och 15 rege¬
ringsformen.
(Ports.)
Ang. utred¬
ning om
kommando¬
mål m. m.
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Då vi litet hvar önska
en sammanslagning af de olika försvarsdepartementen, anser jag
det lämpligt, att Andra kammaren uttalar sin anslutning till
reservationen.
Med Herr Zetterstrand förenade sig herr Kohb.
Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen pro¬
positioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på afslag därå och bifall i stället till den af herr vice talmannen
af Callerholm m. fl. afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i sist¬
nämnda proposition.
§ 3.
Å föredragningslistan fanns härefter upptaget konstitutions¬
utskottets utlåtande, nr 24, i anledning af väckt motion om skrif¬
velse till Kung! Maj :t angående utredning om hvilka ärenden
äro att hänföra till kommandomål m. m.
I en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 29, hade herr Wavrinsky hemställt, det
Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t begära,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda: _ .
dels hvilka ärenden vore att hänföra till hvad nu benämn-
des kommandomål; och
dels hvilka af dessa ärenden vore af den beskaffenhet, att
de kunde och borde, såsom ägt rum med de ministeriella målen,
på gränsen till hvilka de ock stode, varda öfverförda till hand¬
läggning i statsrådet; samt
till Riksdagen inkomma med de framställningar, som af ut¬
redningen föranleddes.
Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Berger,
vice talmannen af Callerholm, Janson i Bråten, friherre Bonde,
Almqvist, Nilsson i Malmö, Ericsson i Yallsta, Magnusson i Tum-
hult, Berg i Göteborg och Eden yrkat, att Riksdagen, med anled¬
ning af herr Wavrinskys motion, måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t i sammanhang med frågan
om statsdepartementens omreglering äfven taga i öfvervägande,
huruvida icke omfattningen af begreppet kommandomål borde
närmare bestämmas och vissa viktigare ärenden, hvilka hittills
Torsdagen den 11 maj, e. m.
7 Nr 45.
behandlats såsom kommandomål, öfverföras till handläggning i
statsråd.
Efter föredragning af utskottets hemställan gaf herr talman¬
nen på begäran ordet till
Herr vice talmannen af Callerholm, som anförde: Herr tal¬
man! Detta utlåtande företer den likhet med det föregående,
att utskottet med en välvillig motivering afstyrkt ett uttalande
i frågan nu, därför att denna ligger under utredning af departe-
mentalkommittén. Det är dock stor skillnad mellan denna fråga
och den förut behandlade i så måtto, att den förra frågan måste
utgöra föremål för kommitténs handläggning, då det ligger i
själfva ändamålet med kommitténs verksamhet, att den tager
den frågan i betraktande. Äfven det nu föreliggande ärendet
har visserligen, enligt hvad förljudits af kommittén, tagits under
behandling, men denna har icke någon förpliktelse att utlåta
sig däröfver, och man vet icke, hvithet öde som är att vänta
af det förslag, som kan komma från kommittén eller Kungl.
Maj:t. Kungl. Maj:t kan ju för öfrigt fästa det afseende vid
det yttrande, som kommittén afger, som Kungl. Maj:t vill, men
om däremot Riksdagen uttalar den bestämda åsikten, att det
vore önskvärdt för att icke säga nödvändigt att få en bestämd
utredning angående kommandomålen, torde Riksdagen hafva vida
större säkerhet för att den frågan i sinom tid verkligen kommer
fram på Riksdagens bord.
Kommandomålen hafva onekligen under den senaste tiden
till följd af vissa inträffade omständigheter blifvit. en så brän¬
nande fråga, att det icke går an att släppa den, utan det måste
från Andra kammarens sida framför allt göras allt hvad göras
kan för att få den frågan klarlagd. Här ha icke mindre än tio
af utskottets ledamöter reserverat sig mot utlåtandet, och i reser¬
vationen påyrka de en skrifvelse till Kungl. Maj:t i frågan. Jag
tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till denna vid betänkan¬
det fogade reservation.
Härpå yttrade
Herr von Schéele: Herr talman, mina herrar! Af den före¬
gående debatten framgick, att skillnaden mellan reservanterna
och utskottet där var af mera formell än reell natur. Detsamma
gäller jämväl den fråga, hvilken här föreligger till behandling.
Utskottet har på alldeles samma sätt beledsagat sitt afstyrkande
på bägge hållen med obetingadt accepterande af den i såväl den
ena som den andra motionen nedlagda tanken såsom synnerligen
beaktansvärd, bvilket i sak sammanfaller med reservationens
syfte.
Ang. utred¬
ning om
kommando¬
mål m. m.
(Forts.)
Nr 45. 8
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. utred¬
ning om
kommando¬
mål m. m.
(Forts.)
För min del är jag lika varmt intresserad för båda frågorna
som trots någon. Då emellertid det förut behandlade önskemålet
synes mig vara om möjligt än mera betydelsefullt än det före¬
liggande, så föreföll det mig icke blott såsom innebärande en
brist på följdriktighet, om man hade i afseende på den senare
frågan iakttagit ett annat förfaringssätt än vid den förra, utan
jämväl som skulle, genom att man på den senare punkten skred
till en skrifvelse, under det man på den förra punkten stannade
vid ett af erkännande i motiveringen åtföljdt afslag, lätteligen
det skenet kunnat uppkomma, att den förra frågan vore af
ringare betydelse än den senare, något som jag för min del icke
ville vara med om. Detta är mitt egentliga skäl för att icke
hafva anslutit mig till reservationen. Härtill vill jag endast
lägga ett påvisande af hvad som torde ha varit bestämmande
för reservanternas motsatta handlingssätt, hvaremot jag tillåter
mig göra några erinringar. Jag inskränker mig därvid till att
framhålla de tre skäl, som synas mig hafva varit för reservanterna
afgörande.
Först kommer då det skälet, som herr vice talmannen på¬
pekade, nämligen att något officiellt uppdrag icke i förevarande
fråga blifvit departementalkommittén gifvet. Men månne, mina
herrar, man icke kan förutsätta, att, när konstitutionsutskottet i
sitt utlåtande förklarar, att frågan upptagits till behandling af
denna kommitté, häri ligger en borgen för att den där skall på
tillbörligt sätt blifva utredd. Och jag undrar, om man icke
skulle kunna jämväl i detta stycke, med anslutning till hvad
som nyss sades af en talare, som försvarade utskottets stånd¬
punkt i den föregående frågan, säga, att det väl ändå är litet
underligt att komma med begäran om utredning af en sak, som
man vet redan vara under behörig utredning. Kan icke lätt
nog utskottets prestige förlora något genom att man aflåter denna
skrifvelse utan större nödvändighet, än som i detta fall torde
förefinnas?
Det andra skälet, som synes mig hafva varit bestämmande
för det steg, reservanterna tagit, är väl, att man menar, att sym¬
patierna för denna sak måhända icke vore af Riksdagen så
bestämdt uttalade, som fallet är i den föregående frågan. Något
sådant bar här egentligen icke blifvit sagdt, men i utskottet
framhölls det så mycket starkare. Jag förmenar fastmer mot¬
satsen; och läser man med uppmärksamhet, hvad 1908 års
konstitutionsutskott yttrade i den fråga, som tillhör den föregående
punkten, och det, som af konstitutionsutskottet uttalats år 1904
i den fråga, som nu föreligger, så undrar jag, om man icke
måste erkänna, att ett alldeles omvändt förhållande äger rum, i
det att det sätt, på hvilket konstitutionsutskottet ger sitt erkän¬
nande åt det förra ärendets vikt, är svagare än det sätt, på hvilket
Torsdagen den 11 maj, e. m.
9 Nr 45.
fyra år tidigare konstitutionsutskottet motiverade sitt afslags- Ang. utred-
yrkande i den föreliggande saken. ning om
Det heter nämligen vid 1908 års riksdag, »att man hoppades,
att Kungl. Maj:t ville vid behandlingen af frågan om omreglering Mn?orts)
af statsrådet och inrättandet af nya statsdepartement taga i
öfvervägande, huruvida de båda försvarsdepartementen lämpligen
kunna och böra sammanslås till ett departement». Detta" är
mycket sväfvande. På uttrycket »huruvida» väntas ju snarare
ett nekande än ett jakande svar, ty i senare fallet inledes frågan
efter vanligt språkbruk med »huruvida icke». Och dessutom är
ärendet icke direkt föremål för konstitutionsutskottets och på
grund däraf Riksdagens behandling, utan omnämnes mera i
förbigående eller såsom tillägg till en annan fråga.
Däremot finner man vid den behandling, som inom kon¬
stitutionsutskottet och Riksdagen kommit den fråga till del, som
nu föreligger och som sista gången år 1904 behandlades, att där
var det just denna fråga, som på grund af en motion af A.
Hedin utgjorde föremål för både konstitutionsutskottets och
Riksdagens behandling. Och det sätt, mina herrar, hvarpå kon¬
stitutionsutskottet då inledde sitt afstyrkande utlåtande, går mera
bestämdt i den riktning, som det förutnämnda också gick, än
hvad fallet där kunde vara. Det heter nämligen, att »utskottet
fann emellertid den tanke, som låg till grund för motionärens
hemställan om ändring i § 15 regeringsformen, vara förtjänt af
beaktande». Detta är dock något mera än att taga i öfver¬
vägande »huruvida». Och vidare: »Det syntes utskottet icke
kunna bestridas, att gränsen mellan de ärenden rörande landets
försvar till lands och sjöss, Indika borde i statsrådet behandlas,
och dem, som vore att hänföra till kommandomål, icke vore i
grundlagen med önskvärd tydlighet angifven; liksom ock, att de
former, som vore stadgade för kommandomåls handläggning,
icke kunde från konstitutionell synpunkt anses fullt betryggande».
Slutligen kan man fråga, huruvida utredning på denna punkt
är lika nödvändig som i den föregående. Reservanterna torde
möjligen säga, att här äro vi mera på det klara med en bestämd
ståndpunkt än i den första frågan. Men det menar jag icke
heller vara händelsen, utan snarare tvärtom. Ty nog ligger väl
ändå, mina herrar, frågan om de båda statsdepartementens sam¬
manslagning för litet hvar af oss bra mycket klarare, än hvad
fallet är med den fråga, som nu föreligger, om kommandomålen,
hvilken är i sanning en ganska outredd fråga. Det visar sig,
då man . närmare undersöker den behandling, som detta ärende
fått i Riksdagen ända från år 1809, dels i en mängd andra
utlåtanden och dels i dechargebetänkanden gång på gång, att
frågan är af en så invecklad natur, att om någonsin det behöfs
en utredning, så är det i sanning härvidlag. Jag hade tänkt,
om förhållandena varit mera gynnsamma än de äro, på ett extra
Nr 45. 10
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. utred- plenum att få till protokollet bevis för detta mitt påstående.
ning om jag emellertid finner det mindre grannlaga, lämnar jag i stället
mäTmm denna utarbetade redogörelse, med herr talmannens tillåtelse, till
(Forts) ' sekreteraren, hvarigenom hvar och eu, som har tillräckligt in¬
tresse för saken, hos honom skall kunna taga kännedom om den
och där finna bestyrkt hvad jag sagt.
Då nu i båda dessa frågor utskottet har på alldeles lika
välvilligt sätt motiverat sitt afslag, dels genom att med samma
ord förklara det vara behjärtansvärdt och viktigt, som i motio¬
nerna blifvit framställdt, och dels genom hänvisning på departe-
mentalkommittén, som upptagit bägge dessa mål till utredning,
det ena på grund af nådigt uppdrag, det andra på grund af ett
mera fritt initiativ, men icke desto mindre till ingående pröfning,
så kan jag icke finna annat än att, ur formell synpunkt sedt,
min ställning är fullt befogad. Då emellertid det intresse, som
låg mig närmast om hjärtat, nämligen att icke den första frågan
skulle få en mera undanskjuten behandling i Riksdagen än den
andra, hvilket skulle ha blifvit händelsen, om äfven jag slutit
mig till reservanternas skrifvelseförslag, så finner jag icke skäl
att göra något yrkande, utan stannar, herr talman, vid det gjorda
uttalandet.
Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen framställda
propositioner å dels bifall till utskottets hemställan, dels ock
bifall till den af herr Berger m. it. afgifna, vid utlåtandet
fogade reservationen blef nämnda reservation af kammaren
bifallen.
§ 4.
Ang. ändrin- Vidare förekom till behandling konstitutionsutskottets utlå¬
nar i lagen tande, nr 25, i anledning af väckta motioner dels angående änd-
i vissa delar af lagen om val till Riksdagen, förordningen
och i visso. om kommunalstyrelse på landet, förordningen om kommunal-
kommunal- styrelse i stad, förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm,
förordningar, förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd, för¬
ordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stock¬
holm och förordningen om landsting, dels ock i fråga om skrif-
velser till Kungl. Maj:t i dithörande ämnen.
Till konstitutionsutskottets handläggning hade hänvisats åt¬
skilliga inom bägge kamrarna väckta motioner dels angående
ändring i vissa delar af lagen om val till Riksdagen, förordningen
om kommunalstyrelse på landet, förordningen om kommunal¬
styrelse i stad, förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm,
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd, för¬
ordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stock-
11 Nr 45.
Torsdagen den 11 maj, e. m.
bolin och förordningen om landsting, dels ock i fråga om skrif- Ang. ändrin-
velser till Kungl. Maj:t i dithörande ämnen. 90Z val m
Riksdagen
Herr Danström hade i motionen nr 27 i Första kammaren och i vissa
föreslagit, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t an- kommunal-
hålla, det Kungl. Maj: t täcktes taga under ompröfning, huruvida-'0™™”4^®'-
sådan ändring skulle kunna företagas i den kommunala vallagen (*orte-;
af den 26 maj 1909 i fråga om val af stadsfullmäktige, att i
motionen påvisade olägenheter, som vid förlidet år företagna
fullmäktigeval flerstädes framträda kunde för framtiden före¬
byggas, samt för Riksdagen framlägga det förslag till ändrade
bestämmelser, som häraf kunde föranledas.
Uti nedannämnda likalydande motioner hade herr Besman
m. fl. i Första kammaren och herr Staajf m. fl. i Andra kamma¬
ren hemställt,
i motionerna nr 66 i Första kammaren och nr 218 i Andra
kammaren
1. att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t snarast möjligt låta ut¬
arbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af
gällande landstingsförordning, att vid val af suppleanter för
landstingsmän valmännens mening i fråga om ordningen mellan
kandidaterna måtte kunna med större säkerhet göras gällande;
2. att Riksdagen måtte för sin del besluta sådana änd¬
ringar i förordningen om landsting, att i densamma infördes
tillämpliga delar af de bestämmelser, som till valhemlighetens
bevarande stadgats angående valen till Andra kammaren, rörande
ordningen vid valet, valsedlarnas utseende och inläggande i
kuvert — med de modifikationer, som kraf des af röstvärdets an¬
tecknande på sedlarna — samt valsedlarnas öfverflyttning från
valurnan till hållfast omslag och dettas försegling;
3. dels om förändringar i den kommunala rösträtten i all¬
mänhet, hvilka föreslagits i särskilda motioner för de olika
kommunalförfattningarna,
dels att Riksdagen måtte för sin del besluta sådana tillägg
i förordningen angående landsting, § 5, mom. 1 och 2, att vid
val af landstingsmän såväl i stad som på landet medlem af
kommun skulle kunna utöfva rösträtt endast inom den kommun,
där han vore mantalsskrifven; och
4. att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring
i § 24 af förordningen om landsting, att landstingsman eller i
hans ställe inträdande suppleant ägde att af landstingets medel
tillgodonjuta ett dagtraktamente af 6 kronor, men att ersätt¬
ningen för resekostnad, när den utginge för resa efter häst, ned-
sattes till skjutslega för en häst;
i motionerna nr 67 i Första kammaren och nr 219 i Andra
Jir 45. 12 Torsdagen den 11 maj, e. in.
Ang. ändrin- kammaren, att Riksdagen måtte för sin del besluta sådana and¬
orn latun rin§ar i förordningen om kommunalstyrelse på landet, att röst-
Biksdagen rätt för bolag och för andra samfälligheter, för omyndig samt
och i vissa för oskiftad! bo måtte afskaffas;
kommunal- j motionerna nr 68 i Första kammaren och nr 220 i Andra
förordningar. kammaren,
att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t snarast möjligt låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af för¬
ordningen om kommunalstyrelse i stad, att vid val af supplean¬
ter för stadsfullmäktige valmännens mening i fråga om ordningen
mellan kandidaterna måtte kunna med större säkerhet göras gäl¬
lande; samt
att Riksdagen måtte för sin del besluta sådana ändringar i
förordningen om kommunalstyrelse i stad, att rösträtt för bolag
och andra samfälligheter, för omyndig samt för oskiftadt bo
måtte afskaffas;
i motionerna nr 69 i Första kammaren och nr 221 i Andra
kammaren,
att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t snarast möjligt låta utar¬
beta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af
förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm, att vid val af
suppleanter för stadsfullmäktige valmännens mening i fråga om
ordningen mellan kandidaterna måtte kunna med större säkerhet
göras gällande, samt
att Riksdagen måtte för sin del besluta sådana ändringar i
förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm, att rösträtt för
bolag och för andra samfälligheter, för omyndig samt för oskif¬
tadt bo måtte afskaffas.
Vidare hade herr Forsberg i motionen nr 27 i Andra kam¬
maren föreslagit, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa ompröfning af
lagen om val af landstingsmän och för Riksdagen, så snart ske
kunde, framlägga det förslag, hvartill denna ompröfning kunde
gifva anledning.
I motionen nr 184 i Andra kammaren hade herr Palme
yrkat,
1) att Riksdagen måtte för sin del antaga de i motionen in¬
tagna bestämmelserna om valmetoden afseende förslag till ändrad
lydelse af vallagen, förordningen om kommunalstyrelse i stad
samt förordningen om landsting;
2) att Riksdagen måtte för sin del besluta om sådan för¬
ändring af förordningen om kommunalstyrelse i stad och för¬
ordningen om landsting, att märkta sedlar, i likhet med hvad i
Torsdagen den 11 maj, e. m.
13 Nr 45.
vallagens §§ 5 och. 59 stadgades för riksdagsmannaval, måtte Ang. ändrin-
förklaras ogilda och att i sagda förordningar måtte företagas de gar 1 la'>en
förändringar, som i samband härmed vore behöfliga. Riksdagen
. och i vissa
Herr Brantmg m. fl. hade i motionen nr 186 i Andra kam- kommunal-
maren hemställt, förordningar.
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, det (Ports.)
Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådana ändringar i nu gällande förordningar angående
kommunalstyrelse på landet, i stad och i Stockholm, liksom ock
i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd, att
den kommunala rösträtten komme att byggas på grundval af
allmän och lika rösträtt för såväl män som kvinnor, samt
att Riksdagen, intill dess dylikt förslag kunde blifva genom-
fördt, för sin del ville antaga i motionen angifna förändringar af
vissa paragrafer i gällande kommunalförfattningar.
Uti motionen nr 216 i Andra kammaren hade herr Rydén
-— efter det i motiveringen i fem särskilda punkter angifvits åt¬
skilliga enligt motionärens mening yppade bristfälligheter i gäl¬
lande bestämmelser angående kommunala val — föreslagit, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t ville låta utreda på hvad sätt de nuvarande bestämmelserna
om val af landstingsmän borde förändras samt därefter för Riks¬
dagen framlägga de förslag, hvartill denna utredning kunde
föranleda.
Slutligen hade herr Stärner i motionen nr 262 i Andra kam¬
maren yrkat, att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. magt låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i gällande
landstingsförordning, hvarigenom stadgades, att val af landstings¬
man ej finge hållas å kommunalstämma, utan skulle äga rum
inför kommunalstämmas ordförande (eller annan valförrättare)
å för valet särskild! utsatt tid.
Utskottet hemställde,
I. A) att herr Brantings m. fl. förevarande motion nr 186
i Andra kammaren, i hvad den afsåge annat än medgifvande
af dagtraktamente till landstingsmän, icke måtte föranleda till
någon Riksdagens åtgärd;
B) 1) att herr Beckmans m. fl. motion nr 66 i Första kam¬
maren, tredje punkten, och herr Staaffs m. fi. motion nr 218 i
Andra kammaren, tredje punkten, icke måtte föranleda till någon
Riksdagens åtgärd;
2) att herr Beckmans m. fl. motioner i Första kammaren
Nr 45. 14
i
Ang. ändrin¬
gar i lagen
om val till
Riksdagen
och i vissa
kommunal¬
förordningar.
(Ports.)
Torsdagen den 11 maj, e. m.
nr 67 samt andra punkten i nr 68 och 69 och herr Staaffs m. fl.
motioner i Andra kammaren nr 219 samt andra punkten i nr
220 och 221 icke måtte föranleda till någon Riksdagens åtgärd;
II. A) 1) att Riksdagen i anledning af herr Beckmans m. fl.
motioner i Första kammaren nr 66, första punkten, nr 68, första
punkten, och nr 69, första punkten, herr Staaffs m. fl. motioner
i Andra kammaren nr 218, första punkten, nr 220, första punk¬
ten, och nr 221, första punkten, herr Palmes motion i Andra
kammaren nr 184, första punkten, herr Rydéns motion i Andra
kammaren nr 216, femte punkten, och herr Forsbergs motion i
Andra kammaren nr 27 måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t på grundvalen af de erfarenheter, som af
hittills förrättade val vunnits eller möjligen kunde af inneva¬
rande års val vinnas, låta utreda, på hvad sätt de brister, som
visat sig vidlåda den nu tillämpade proportionella valmetoden,
skulle kunna afhjälpas, och till Riksdagen inkomma med det
förslag, hvartill denna utredning kunde gifva anledning;
2) att herr Danströms motion i Första kammaren nr 27
måtte, där den ej genom utskottets ofvan under punkten 1)
gjorda hemställan kunde anses besvarad, icke föranleda till någon
Riksdagens åtgärd;
B) att Riksdagen, i anledning af herr Beckmans m. fl.
motion i Första kammaren nr 66, andra punkten, herr Staaffs
m. fl. motion i Andra kammaren nr 218, andra punkten, herr
Palmes motion i Andra kammaren nr 184, andra punkten, herr
Rydéns motion i Andra kammaren nr 216, tredje och fjärde
punkterna, och herr Forsbergs motion i Andra kammaren nr 27
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta
verkställa utredning, på hvad sätt de stadganden, som nu gällde
i fråga om val till ledamöter till Riksdagens Andra kammare
till tryggande af valhemligheten och för kontroll öfver röstsed¬
larnas afsändande, skulle kunna i tillämpliga delar äfven före-
skrifvas för val af landstingsman och stadsfullmäktige, samt för
Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna utredning kunde
gifva anledning;
C) att Riksdagen, i anledning af herr Rydéns motion i
Andra kammaren nr 216, första och andra punkterna, herr
Stärners motion i Andra kammaren nr 262 och herr Forsbergs
motion i Andra kammaren nr 27 måtte hos Kungl. Maj:t an¬
hålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida icke i fråga
om landstingsmannavalen med hänsyn till utsättande af valdag
och valtider samt öfriga anordningar för valförrättningen de
föreskrifter, som i dessa afseenden nu vore stadgade för val af
ledamöter i Andra kammaren, skulle kunna i tillämpliga delar
gälla och för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utred¬
ningen kunde gifva anledning;
D) att herr Forsbergs motion i Andra kammaren nr 27r
15 Nr 45.
Torsdagen den 11 maj, e. m.
där den ej genom utskottets ofvan under punkterna II A), B) Ang. ändrin-
och C) gjorda hemställan kunde anses besvarad, icke måtte vaitill
föranleda till någon Riksdagens åtgärd; Riksdagen
III. att Riksdagen, i anledning af herr Beckmans m. fl. och i vissa
motion i Första kammaren nr 66, fjärde punkten, herr Staaffs kommunal-
m. fl. motion i Andra kammaren nr 218, fjärde punkten, ochforordmngar.
herr Brantings in. fl. motion i Andra kammaren nr 186, måtte (Ports.)
för sin del besluta följande ändrade lydelse af § 24 i förord¬
ningen om landsting:
§ 24.
Landstingsman eller suppleant åtnjuter af landstingets medel
i dagtraktamente under landstingets möte sex kronor samt er¬
sättning för resekostnaden fram och åter, beräknad efter skjutslega
för eu häst, där icke järnväg är att tillgå eller ångbåtslägenhet
begagnas, men efter afgiften i andra klassens vagn på järnväg,
där sådan finnes, och för en hyttplats eller, när hyttplats ej
förekommer, en salongsplats på ångfartyg, där resan såmedelst
sker.
Reservationer hade emellertid afgifvits:
vid Afd. I punkten A):
af herrar vice talmannen af Callerholm, friherre Bonde,
Ericsson i Vallsta, Berg i Göteborg och Eden, som hemställt om
bifall jämväl till det af herr Branting m. fl. framställda yrkandet
om ändring af 10 § i förordningen om landsting i syfte att
bereda valbarhet för kvinna till landstingsman;
af herr Nilsson i Malmö, som yrkat bifall till de i herr
Brantings m. fl. motion framställda yrkandena; samt
af herr Eden i fråga om motiveringen;
vid Afd. I punkten B) mom 1) och 2):
af herr Nilsson i Malmö; samt
af herrar vice talmannen af Callerholm, friherre Bonde, Berg
i Göteborg, von Schéele, Eden och Gripenstedt, hvilka föreslagit,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga
1) förslag till sådana ändringar i gällande kommunala för¬
fattningar, att den kommunala rösträtt, som nu tillkomme bolag
och andra samfälligheter, omyndig samt oskiftadt bo, måtte upp-
häfvas;
Nr 45. 16
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. ändrin- 2) förslag till sådan ändring i förordningen om landsting,
om lazuli att vid val af laudstingsman såväl i stad som på landet medlem
Riksdagen at' kommun skulle kunna utöfva rösträtt endast inom den kommun,
och i vissa där lian vore mantalsskrifven; samt
kommunal¬
förordningar. vid Af(] I]].
(Forts.)
af herrar Trygger, Sjöholm, Clason, K. J. Ekman, Almqvist
och Magnusson i Tumhult; samt
af herr Bellinder, som hemställt, att Riksdagen måtte för
sin del besluta, att § 24 i förordningen af den 21 mars 1862
om landsting erhölle följande lydelse:
§ 24.
Landstingsman eller suppleant, som ej hor i länets residens¬
stad, åtnjuter af landstingets medel i dagtraktamente under lands¬
tingets möte sex kronor samt ersättning för resekostnaden fram
och åter, beräknad efter skjutslega för en häst, där icke järnväg
är att tillgå eller ångbåtslägeuhet begagnas, men efter afgiften
i andra klassens vagn på järnväg, där sådan finnes, och för en
hyttplats eller, där hyttplats ej förekommer, en salongsplats på
ångfartyg, där resan såmedelst sker.
Sedan utskottets hemställan i Afd. I furikten A blifvit upp¬
läst, begärdes ordet af
Herr Nilsson i Malmö, som anförde: Herr talman! Det är,
som herrarna finna, ett helt knippe motioner, som blifvit be¬
handlade i detta konstitutionsutskottets utlåtande. Dessa motio¬
ner gälla dels den kommunala rösträtten, dels det proportionella
valsättet och andra gällande föreskrifter i fråga om de kommu¬
nala valförrättningarna, dels frågan om dagtraktamente åt lands-
tingsmän.
Beträffande de önskemål, som uttalats i motionerna om val¬
sättet, om valhemlighetens bevarande och valtider m. m, samt
om arfvode åt landstiugsmännen, har konstitutionsutskottet ställt
sig mycket välvilligt, välvilligare än jag för min del vågat hop¬
pas, i det utskottet hemställt om skrifvelse till Kungl. Maj:t
med begäran om nödiga reformer i dessa hänseenden. Men
i fråga om de motioner, som påyrka en reformering eller demo¬
kratisering af den kommunala rösträtten, har däremot utskottet
ställt sig fullkomligt afvisande. Utskottet har sålunda afvisat
icke blott det socialdemokratiska krafvet på lika kommunal röst¬
rätt utan äfven det liberala krafvet på blott personlig kommunal
rösträtt.
Torsdagen den 11 maj, e. m.
17 Nr 45.
Den liberala partimotionen, som dels vill borttaga den kom- Ang. ändrin-
munala rösträtt, som nu tillkommer bolag och andra samfällig- ^ ^Jaj^
heter, omyndiga samt oskiftadt bo, och som dels påyrkar sådan Riksdagen
ändring i landstingsförordningen, att vid val af landstingsman och i vissa
medlem af kommun må kunna utöfva rösträtt endast inom den kommunal-
kommun, där han är mantalsskrifven, den motionen är efter mitt förordningar.
förmenande liten men naggande god, och jag vill ha sagt ifrån (Forts.)
redan nu, att min blanka reservation till utskottets utlåtande
beträffande den betyder det, att om icke mitt eget yrkande vin¬
ner kammarens bifall, så kommer jag att rösta för den liberala
reservationen vid punkt 1: B.
A egna och mina partikamraters vägnar vill jag, herr tal¬
man, yrka bifall till herr Brantings m. fl. motioner i de delar,
som innefatta lika och rent personlig rösträtt i kommunala ange¬
lägenheter, rösträtt jämväl åt kvinna, som är gift med kommu¬
nalt röstberättigad man, det kommunala utskyldsstreckets mild¬
rande och valbarhet äfven för kvinnor vid landstingsval, eller
med andra ord, att vederbörande paragrafer i förordningarna om
kommunalstyrelse på landet, i stad och i Stockholm, i förord¬
ningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd, motsvarande
förordning för Stockholm, samt förordningen om landsting måtte
erhålla den lydelse, som återfinnes på sidorna 3, 4 och 5 i
utskottsutlåtandet.
Den viktigaste, den mest betydande punkten i detta yrkande
är den om slopande af den 40-gradiga röstskalan och dess ersät¬
tande med en rösträtt efter principen »en man, en röst» eller,
som det hellre bör heta, »en medborgare, en röst». Det är denna
graderade röstskala, som nu mer än något annat i gällande för¬
fattningar skapar klasskillnad och klassförtryck och därigenom
väcker, föder och närer de onda lidelser, den afund och det
samhällshat, hvaröfver just tillskyndarna själfva, reformfienderna,
så mycket beklaga sig. Denna gradering af medborgarna efter
ekonomisk förmögenhet är i högsta grad kränkande för det mänsk¬
liga personlighetsvärdet. Den utgör visst också ett unicum för
vårt land. Finnes i något annat land en gradering i detta hän¬
seende, torde den dock icke på långa vägar kunna jämföras med
den svenska.
Den 40-gradiga röstskalan är ju också, och det erkännes all¬
mänt, fullkomligt godtycklig. Den kunde lika väl vara 30-gradig
eller 50-gradig. Graderingen saknar förnuftig rättsgrund. Och
ställer jag mig på rent borgerlig ståndpunkt och går ut från den
principen, att den kommunala rösträtten bör stå i direkt förhål¬
lande till beskattningen, så kan jag icke se annat, än att denna
rösträtt bör vara lika för alla. Den kommunala skattskyldighe¬
ten är nu lika för alla, beskattningen utgår med samma belopp
per bevillningskrona för fattig som för rik i samma kommun,
och följaktligen borde väl också rösträtten vara lika för fattig
Andra hammarens protokoll 1911. Nr 45. 2
Nr 45. 18 Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. ändrin- och rik. Den absoluta förmögenhetsprincipens tillämpande på
gar i lagen rösträtten har man ju också för länge sedan måst öfvergifva.
^Riksdagen Men fastän vi hunnit långt förbi den tid’ då hval'je ny bevill-
och i vissa ningskrona eller fyrk skänkte åt samma person en ny röst, så
kommunal- återstår dock mycket att reformera på detta område. Person-
förordningar. ljghetsprincipen tränger fram, men ännu har den långt ifrån
(Ports.) kommit till sin rätt.
Hvad som är kränkande, godtyckligt och orättvist, det kan
emellertid heller icke vara nyttigt. Bland våra motståndare gif-
ves det utan tvifvel sådana, som fullt ärligt och uppriktigt och
utan egoistiska bihänsyn förmena, att en fullkomlig jämlikhet
mellan alla kommunalt röstberättigade skulle medföra störa vådor
för samhället och göra tillvaron i detta land odräglig för de
större inkomsttagarna. Jag kan för min del icke dela dessa far¬
hågor; och jag förbiser därvidlag ingalunda det stora inflytande,
som en sådan lika kommunal rösträtt skulle utöfva på samman¬
sättningen af Riksdagens Första kammare. Då den kommunala
beskattningen är lika eller rättare sagdt hos oss tynger svårare
på den mindre än på den större inkomsttagaren, så ha de mindre
bemedlade inkomsttagarna lika stor eller större anledning än de
förmögna att iakttaga sparsamhet med kommunens medel. Och
efter min mening är det icke förmögenheten, som behöfver skyd¬
das. Det är i stället den stora massan af de med dryga skatter
betungade små inkomsttagarna, som behöfver skydd mot de stora
röstägarnas icke så sällan lättsinniga sätt att sköta kommunens
finansiella angelägenheter, det skydd nämligen, som ligger i den
lika rösträtten.
Då jag här förfäktat en radikal utjämning af den kommu¬
nala rösträtten, så har jag gjort det utan bihänsyn till de i
landet rådande partiförhållandena. Och därför skall jag också
afstå ifrån att andraga någon statistik beträffande de senaste
valen till landsting och stadsfullmäktige, där den 40-gradiga
röstskalan varit tillämpad. Men då det både i utskottet och
annorstädes har framhållits, att det socialdemokratiska partiet
på åtskilliga håll räknat högre röstetal per hufvud än det liberala
partiet, och att därför arbetarna icke skulle ha fog för någon
klagan, så vill jag därtill genmäla, att vare sig det är socialistiska
arbetare eller småbönder af liberal eller konservativ kulör, som
bli tillbakasätta genom gällande lagbestämmelser, så är orätt¬
visan lika stor ändå och kräfver sin rättelse. Och måhända
kan den påpekade omständigheten vara ägnad att göra en
ny och grundligare rösträttsreform eftersträfvad långt utanför
arbetareklassens gränser.
Jag vågar också uttala den förhoppningen, att socialdemo¬
kraterna icke skola komma att stå ensamma i den blifvande
voteringen om det yrkande, som jag tillåtit mig framställa. De
flesta här i kammaren torde i likhet med mig känna sig obundna
Torsdagen den 11 maj, e. m.
19 Nr 45.
af 1907 års stora rösträttskompromiss, och icke så få torde de Ang. ändrin-
vara, som af hänsyn till rättvisa, billighet och en god samhälls- 9ar i %.ew
utveckling känna sig manade att främja det gamla demokratiska °Eihsdaqm
krafvet på en kommunal rösträtt, som låter likhetstanken bättre och i vissa
komma till sin rätt. Jag dristar mig därför att till den af mig kommunal-
sålunda uttalade förhoppningen knyta en vördsam vädjan till förordningar.
alla dem af kammarens ledamöter, som hysa ett sådant syfte, (Ports.)
att förena sig med oss omkring det yrkande, som jag gjort, äfven
om deras uppfattning i något stycke, i någon detalj afviker från
vår. Jag tror nämligen, att i denna stund främjas demokratiens
kraf bäst genom en talrik anslutning till den Brantingska motio¬
nens grundtanke: »en man en röst».
Häruti instämde herrar liv allting, Bissén, Winberg, Lind¬
qvist, Johansson i Stockholm, Borg, Åberg, Waldén, Thorsson,
Kropp, Leksell, Forssell, Berg i Munkfors, Bundgren, Larsson
i Västerås, Carlsson i Malmberget och Lindblad.
Vidare yttrade:
Herr vice talmannen af Callerholm: Herr talman! Af
den föredragna punkten framgår, att af den motion, som ligger
till grund för utskottets utlåtande i denna punkt, blifvit beaktadt
ett moment, nämligen frågan om ersättning till landstingsman.
Några reservanter från denna kammare i utskottet, bland hvilka
äfven jag befinnner mig, ha ansett, att äfven en annan punkt
borde vunnit Kiksdagens beaktande, nämligen den föreslagna
ändringen i 10 § kungl. förordningen om landsting, som afser
att bereda kvinnan samma valbarhet som man till landsting.
Vi reservanter ha ansett, att då nu kvinnan gjort sitt inträde i
det kommunala lifvet, så är det en enkel konsekvens till hennes
rätt att mottaga förtroendeuppdrag inom primärkommunerna,
att hon äfven borde ha rätt att få mottaga förtroendeuppdrag
inom de större kommunerna, länskommunerna. Därför ha vi
för vår del ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till denna
del af motionen.
Hvad öfriga delar af motionen angår, tviflar jag visst icke
på, att slutorden i den föregående talarens anförande, »en man,
en röst», är ett mål, till hvilket vår sträfvan helt säkert kommer
att stå i många år och långa år, men som kommer att till slut
vinnas. Dock ha vi icke föreställt oss, att tiden därför redan
nu vore inne, helst som motionären icke grundar sin framställ¬
ning i ämnet på någon sådan utredning, som kunnat öfvertyga
oss om, att tiden ännu vore inne att taga något steg i den
riktningen, allra helst som den betydande nedsättning i röst¬
skalan, som så nyligen ägt rum, icke haft tillfälle att under¬
kastas någon verklig pröfning, och man därför borde ännu någon
Nr 45. 20
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. ändrin¬
gar i lagen
om val till
'Riksdagen
och i vissa
kommunal¬
förordningar.
(Forts.)
tid afvakta verkningarna af denna nedsättning, innan man går
vidare på den inslagna vägen, hvilket jag är öfvertygad om
kommer att ske.
Jag tillåter mig därför, herr talman, yrka bifall till utskottets
utlåtande i den föredragna punkten i öfrigt men därjämte bifall
till det i reservationen framställda yrkandet om ändring i 10 §
landstingsförordningen, på sätt motionären föreslagit.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Den förste tala¬
ren slutade sitt anförande med att uttala, att det mål, hvartill
han och hans partikamrater sträfva, är att åstak ömma, som det
heter, »en man och en röst». För min del kan jag icke vara
med om någon vidare utsträckning af den kommunala rösträtten.
Det må nu vara hur som helst på visst håll med uppfattningen
om denna rösträtt — man får ju ofta höra talas om den »skänd-
liga 40-gradiga rösträttsskalan» — så borde man dock komma
ihåg, att den kommunala rösträtt vi nu ha är ofantligt olika den,
som vi hade för blott några år sedan. Jag kan sålunda för min
del icke annat än dela utskottets uppfattning i denna punkt be¬
träffande rösträtten.
Hvad sedan beträffar reservanternas yrkande att äfven bereda
kvinnan valbarhet till landstinget, så kan jag icke heller dela
deras uppfattning i det afseende!, hvarför jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag i förevarande punkt.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Herr talmannen gaf
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall
till den af herr vice talmannen af Callerholm m. fl. afgifna, vid
punkten fogade reservationen och 3:o) bifall till det af herr
Nilsson i Malmö under öfverläggningen framställda yrkandet; och
förklarade herr talmannen sig anse den under l:o) upptagna
propositionen vara med öfvervägande ja godkänd. Votering be¬
gärdes emellertid, i följd hvaraf herr talmannen för bestämmande
af kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propo¬
sitionerna, af hvilken den under 2:o) angifna nu förklarades
hafva flertalets mening för sig. Men äfven härom begärdes
votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs
denna voteringsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
afd. I punkten A i konstitutionsutskottets utlåtande nr 25 an¬
tager yrkandet om bifall till den af herr vice talmannen af
Callerholm m. fl. afgifna reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Torsdagen den 11 maj, e. m.
21 Nr 45.
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda Ang. ändrin
votering antagit det af herr Nilsson i Malmö under öfverlägg- Qar *
ningen framställe^ yrkandet. Riksdagen
och i vissa
Omröstningen enligt denna voteringsproposition utvisade kommunal-
118 ja mot 74 nej, hvadan propositionen för hufvudvoteringen/öror^w*M^ar
erhöll följande af kammaren nu godkända lydelse: (Forts.)
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i afd. I punkten A af utskottets förevarande utlåtande
nr 25, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herr vice talmannen
af Callerholm in. fl. afgifna, vid punkten fogade reservationen.
Hufvudvoteringen utföll med 85 ja, men 105 nej; och både
kammaren alltså bifallit den af herr vice talmannen af Caller¬
holm m. fl. afgifna, vid punkten fogade reservationen.
Härefter föredrogs Afd. I. punkten B); och anförde därvid
Herr Eden: Herr talman, mina herrar! De motioner, som
konstitutionsutskottet uti den nu föredragna punkten afstyrka
röra, såsom framgår af utskottets betänkande, två olika yrkan¬
den, nämligen dels det yrkandet, att den kommunala rösträtt,
som nu finnes för bolag och andra samfälligheter, för omyndiga
och för oskiftad! bo måtte afskaffas — alltså med ett ord af¬
skaffande af den kommunala rösträtten för alla opersonliga röst¬
ägande — och dels vidare det yrkandet, att särskildt i landstings-
förordningen, men endast i den, måtte göras en ändring, en in¬
skränkning i utöfningen af rösträtten äfven för andra röstberät¬
tigade, den nämligen, att vid val till landsting röster icke måtte
kunna afgifvas annat än i den kommun, där vederbörande är
mantalsskrifven. I båda punkterna har utskottet ställt sig full¬
komligt afvisande, men i båda punkterna är en reservation af-
gifven till förmån för motionen, och jag ber att få motivera
denna reservation.
Jag skall då först upptaga det första af de två yrkandena,
den del af de framlagda motionerna, som rör afskaffandet af
de opersonliga rösterna i kommunala ärenden.
Jag ber först att få erinra om, hvad kanske rätt många af
denna kammares ledamöter icke ha fullt tydligt för sig, att
Nr 45. 22
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. ändrin¬
gar i lagen
om val till
Riksdagen
och i vissa
kommunal¬
förordningar.
(Forts.)
denna fråga ingalunda är någon ny fråga, något nytt påhitt,
som kommit till just nu, utan att det är en mycket gammal
fråga, som i själfva verket varit uppe under hela den nya repre¬
sentationens tid, alltifrån det att de opersonliga rösterna i kommu¬
nala angelägenheter infördes i vårt land genom kommunalförord¬
ningarna af år 1862. Omedelbart efter det dessa förordningar
trädt i kraft, och omedelbart efter det man börjat se verkningarna
däraf, yppade sig nämligen en mycket allvarsam opposition mot
denna rösträtt för juridiska personer, och oppositionen tog sig
uttryck först vid sista ståndsriksdagen 1865, och ännu allvar¬
sammare och bestämdare vid riksdagen 1867 och följande riks¬
dagar. Det är eu liel lång historia, alla klagomål som fram¬
ställdes och alla angrepp, som under dessa riksdagar gjordes,
framför allt emot bolagens rösträtt, och den historien kan
jag naturligtvis på intet sätt här genomgå. Men jag skall
påminna om etto par drag, som visa, hur allvarsamt missnöjet
redan då var. År 1867, således vid första riksdagen efter det
nya representationsskickets genomförande, uttalades från olika
håll mycket bestämda kraf på afskaffande af hela denna rösträtt.
Det fälldes då sådana 3rttranden, som af en reservant i lagut¬
skottet, grefve Sparre, hvilken framhöll, att bolagens rösträtt ger
»billig anledning till missnöje» och därför bör afskaffas, och eu
annan reservant i samma lagutskott, herr Ribbing, då represen¬
tant för Uppsala stad i Andra kammaren, gjorde ett direkt yrkande,
att Riksdagen skulle skrifva till Kungl. Maj:t och hemställa om
sådan ändring af de nyantagna kommunaliagarna, att bolagens
rösträtt skulle afskaffas. Han förknippade med sitt yrkande den
tanken, att de andelar, som vederbörande delägare i bolagen hade
i dess röster, i stället skulle på dem utskiftas, och att sålunda
rösträtten skulle utplaceras på personerna i bolaget — men i
hvarje fall gällde det afskaffande af bolagens rösträtt. Hans
förslag antogs också af Andra kammaren. Redan 1867 vid den
första riksdagen efter det nya representationsskicket uttalade sig
alltså Andra kammaren principiellt emot denna opersonliga rösträtt.
Vid följande riksdagar fortsattes oppositionen i olika former.
Jag skall icke följa den vidare utan endast påpeka, att när den
efter några år blef mindre framträdande, berodde detta därpå,
att denna opposition mot bolagens rösträtt kom att smälta ihop
med den opposition, som gjorde sig gällande mot hela den nya
fyrkskalan öfver hufvud. Det befanns nämligen, att bolagen voro
de högsta röstägande, och att man därföre, då man yrkade på
en begränsning af det högsta röstetalet, därmed drabbade bolagen,
hvarför man därmed tills vidare sköt tillbaka tanken på att totalt
afskaffa bolagens rösträtt. Emellertid skall man icke uppfatta
detta sa, som om krafven på afskaffande af bolagens rösträtt
fingo alldeles förfalla. De kommo fram gång efter annan i
samband med öfriga strider om den kommunala rösträtten. Vid
23 Nr 45.
Torsdagen den 11 maj, e. m.
1884, 1893 och 1899 års riksdagar framställdes yrkanden om Ang. ändrin-
utredning angående afskaffande af bolagens rösträtt, och sistnämnda 9™
år, 1899, således icke längre tillbaka än för 12 . år sedan, antogs Riksdagen
af Andra kammaren på nytt ett förslag om skrifvelse till Kungl. och i vissa
Makt med hemställan, att Kungl. Maj:t måtte verkställa eu ut- kommunal-
redning om afskaffande af bolagens rösträtt. föror ningat.
Med hvad jag härmed anfört af denna frågas historia torde ^orts.j
jag till fullo ha visat, att det, som jag nyss nämnde,. alldeles icke
är något nytt påhitt, som motionärerna nu kommit med, utan
att man tvärtom kan säga, att bolagens rösträtt och den operson¬
liga rösträtten öfver hufvud, allt sedan den infördes i våra
kommunala angelägenheter, aldrig stått obestridd. Alltid har det
funnits en bestämd opposition häremot, ehuru denna opposition
mer eller mindre fått träda tillbaka för andra önskemål i. fråga
om reformeringen af den kommunala rösträtten. Oppositionen
har grundat sig på det enkla förhållandet, att bolagens rösträtt
uppfattats såsom stridande mot det allmänna rättsmedvetandet.
Professor Ribbing gaf på sin tid ett för honom mycket karak¬
täristiskt uttryck för denna känsla, teoretiskt tillspetsadt, men
otvifvelaktigt "också praktiskt riktigt, när han 1867 förklarade,
att bolagens rösträtt är »ett principiellt fel», och motiverade
denna mening så: »personer kunna äga rättigheter, saker kunna
det aldrig». Bolagen voro för honom någonting opersonligt, en
sak, såsom lian kallade det. Det var sålunda eu naturlig känsla,
att personligheten måste vara grundläggande för rösträtten i
kommunala angelägenheter, som stod bakom oppositionen mot
den opersonliga rösträtten allt ifrån början -— och det är samma
känsla, som sedan hållit sig kvar ända till nu.
Allt detta, som jag nu nämnt, har konstitutionsutskottet
förbigått, ehuru det blifvit vidlyftigt relateradt inom utskottet.
Det synes mig då, som om redan ett dylikt snäft bemötande
från konstitutionsutskottets sida måste ställa dess behandling af
motionen i en ganska egendomlig dager.
Men till den gamla traditionen i afseende på afskaffande
af bolagens rösträtt har just nu kommit en alldeles särskild
anledning, som gjort, att krafvet blifvit framställdt med ny
styrka och i ny form. Det är, såsom i motionen angifves,
naturligtvis den nyss förverkligade kommunala rösträttsreformen
och dess tillämpning. Idvad man än må säga om denna reform,
så har den obestridligen medfört ett begynnande uppsving af
det kommunala lifvet, ett vida starkare intresse än förut och
därmed oundvikligen ett starkare betonande af det personliga
omdömet, det personliga ansvaret i det kommunala lifvet. Då
har det helt naturligt börjat te sig, mera än någonsin förr, såsom
oegentligt, att bolag och andra juridiska personer skola utöfva
rösträtt. I motionerna har man utgått från de erfarenheter i
denna riktning, som gjorts under landstingsvalen, och man har
Nr 45. 24
Torsdagen den 11 maj, e. in.
Ang. ändrin- ansett sig kunna utan öfverdrift säga, att det sätt, hvarpå bolag
om vartill oc^1 an^ra samfälligheter utöfvat sin rösträtt, väckt inom landet
Riksdagen en afgjord misstämning, samt att en stark känsla vuxit upp, att
och i vissa en sådan rösträtt strider mot hvad motionärerna kallat »andan»
kommunal- i den nya rösträttsreformen. Den reflexionen har ovillkorligen
förordningar, trångt sig fram, att dessa val till landstingen nu i själfva verket
(Forts.) aro alldeles öfvervägande politiska, att man går till dessa val
efter politiska program — men att i alla händelser bolag och
samfälligheter rösta vid landstingsvalen, medan de icke ha sådan
rösträtt vid val till Andra kammaren. Det var detta man fann
»motbjudande», såsom motionärerna uttryckt det, och intrycket
stegrades af det sätt, hvarpå bolagens röster och de andra
opersonliga rösterna kommo till användning under dessa lands¬
tingsval. Jag tror, att man tryggt kan säga, att få saker
ha under dessa landstingsval väckt en sådan mindre behaglig
uppmärksamhet som den trafik, hvilken då bedrefs med de
opersonliga rösterna. Det var icke nog med att bolag röstade,
som förut icke plägat rösta, och som, synes det mig, icke
borde ha deltagit i sådana politiska val, det var icke nog med
att stora allmänna penninginstitut, såsom banker, afgåfvo sin
röst i olika städer. Utan det gick så långt, att rösträtt utöfvades
exempelvis i en kommun utanför Stockholm för eu fastighet,
som tillhörde Stockholms stad, ehuru Stockholms stad som sådan
icke kan ha intresse af den politiska utgången af landstings¬
valen och därmed valen till Första kammaren; det gick så långt,
att i andra städer rösträtt utöfvades på grundval af sammanslut¬
ningar, som voro af fullkomligt yrkesmässig natur, att man i en
grannstad till Stockholm, nämligen Uppsala, röstade — detta
exempel är bämtadt från ett stadsfullmäktigval, men är ändock
belysande för hvad som kan ske — för en handtverksförenings
fastighet emot den lista, där eu mångårig medlem af samma
handtverksförenings styrelse fanns uppsatt. Det bör väl ligga i
öppen dag, att sådant icke öfverensstämmer med en sund rätts¬
uppfattning, och jag tror, att öfver hela landet och inom vidt
skilda lager af samhället reste sig harm och ovilja mot de
juridiska personernas rösträtt såsom sådan. Må vara, att den
faktiska effekten af denna bolagens röstning vid landstingsvalen
icke kan fullt öfverskådas. Detta låter sig svårligen göras utan
ordentlig statistik, och någon sådan finnes icke. Men med de
höga röstetal bolagen representera är det otvifvelaktigt, att de
på många ställen spelat en betydande roll och på mer än ett
håll afgjort val af en eller flera landstingsmän samt därmed
också val till Första kammaren.
Samma anmärkning, som riktats mot bolagens rösträtt, åter¬
kommer också i fråga om de andra opersonliga rösterna. Det kan
icke synas lämpligt, att rösträtt utöfvas exempelvis för ett sterb¬
hus i sådana fall, där detta består af flera medlemmar, då det
Torsdagen den 11 maj, e. m.
25 Nr 45.
naturligtvis kan råda olika meningar mellan dessa, om hur röst- Ang. änårin-
rätten bör utöfvas, och det kan icke heller synas lämpligt, att 9®^
rösträtt utöfvas för en omyndig på grund af inkomster af dennes Riksdagen
egendom, då det blir förmyndaren och icke den omyndige, som och i vissa
bestämmer röstningen. Här framträder ett alldeles särskilt miss- Icommunal-
förhållande. Det händer, som bekant, att genom rättens försorg förordningar.
uppdrages åt samme person att vara förmyndare åt flera omyn- (Forts.)
diga. Då kommer denne person, som genom rättens föranstaltande,
offentlig myndighets ingripande blifvit förmyndare, att för olika
myndlingars inkomster få rösta i flera omgångar. Sådant kan
ej karaktäriseras annorlunda än som uppenbar snedvridning af
hela innebörden utaf rätten att deltaga i landstingsval.
Från erfarenheterna vid landstingsmannavalen gick helt
naturligt tanken öfver till andra kommunala angelägenheter, i
första rummet till stadsfullmäktigevalen, som ju i de stora
städerna motsvara landstingsmannavalen, eftersom stadsfull¬
mäktige där också välja ledamöter af Första kammaren. Äfven
i de mindre städerna kom samma opposition mot de opersonliga
rösterna fram. Det visade sig nämligen, att alldeles samma
trafik, som bedrefs med insamlandet af bolagens röster vid lands-
tingsmannaval, också bedrefs med insamlandet af liknande röster
för stadsfullmäktigeval, och alldeles samma anmärkning, som
man måste göra vid landstingsmannavalen, nämligen att bolag
eller omyndiga eller sterbhus såsom sådana naturligtvis icke
hafva någon uppfattning om den fråga, som det gäller, de
personval, som måste träffas, alldeles samma anmärkning måste
man göra äfven vid stadsfullmäktigevalen. Hade man emellertid
väl kommit så långt, då måste också steget tagas fullt ut och
samma kraf på afskaffande af denna rösträtt äfven göras gällande
i fråga om andra kommunala angelägenheter. Ty någon hållbar
anledning att gifva dessa opersonliga samfälligheter en rösträtt
i landskommunerna, hvilken de icke ha i städerna och icke vid
landstingsmannavalen, lärer väl icke kunna göras gällande.
Konstitutionsutskottet har emot detta resonemang anmärkt,
att det lägger för mycken vikt på den politiska sidan af valen.
Men därpå är att svara, att den politiska synpunkten härvidlag
endast har varit själfva utgångspunkten. Det var den, som först
fäste uppmärksamheten på saken i fråga om landstingsmannavalen.
Men alldeles samma grundsatser, som gjorde, att man där för¬
kastade de opersonliga rösterna, alldeles samma grundsatser låta
sig öfverflyttas och måste också öfverflyttas på andra kommunala
angelägenheter. Det är i fråga om alla kommunala angelägen¬
heter, man numera vill framställa det krafvet, att det skall stå
eu personlighet bakom rösten, att denna personlighet skall kunna
ha ett eget omdöme, att han skall äga en personlig åskådning,
på grundval af hvilken han handlar, och sådana kraf göra sig
med samma styrka gällande för alla kommunala ärenden. Det
Nr 45. 26
Ang. ändrin¬
gar i lagen
om val till
Riksdagen
och i vissa
kommunal¬
förordningar.
(Forts.)
Torsdagen den 11 maj, e. m.
är alldeles oriktigt att säga, att dylikt bara gäller politiska val;
det gäller med fullt samma styrka äfven stadsfullmäktigevalen
eller besluten i kommunerna. Ty öfverallt, mina herrar, träder
numera fram en skillnad i åskådningar, vi må kalla den politisk,
social eller kommunal eller hvad vi vilja, som gör, att den ene
ser också på förslag till kommunala åtgärder annorlunda än den
andre. Jag behöfver endast peka på en sådan fråga som nyk-
terhetsfrågan för att åskådliggöra, huru den personliga åskåd¬
ningen bestämmer uppfattningen också i kommunala ting.
Från sådana utgångspunkter måste sålunda krafvet bli, att
den opersonliga rösträtten helt och hållet försvinner ur den
svenska kommunallagstiftningen.
Mot dessa yrkanden har nu utskottet gjort en rad af korta
invändningar, som jag lika kort skall besvara. Utskottet anmärker
först och främst, att en sådan förändring skulle innebära eu
ändring uti Första kammarens ställning och karaktär. Den
skulle, heter det, föranleda, att i den mån som den nuvarande
kommunala rösträttsskalan grundlägger en karaktärsskillnad
mellan Första och Andra kammaren, i samma mån skulle denna
karaktärsskillnad försvagas, och det skulle särskildt försvaga
Första kammarens karaktär af representation för de »kommunala
intressena».
Denna anmärkning är, förefaller det mig, mycket besynnerlig.
Icke beror Första kammarens egenskap att representera, som ut¬
skottet uttrycker sig, de »kommunala intressena» därpå, om
opersonliga röster afgifvas eller icke, utan den beror naturligtvis
helt och hållet på, i hvilken mån dessa kommunala intressen
verkligen komma fram vid röstningen, och de kunna komma
fram fullkomligt lika väl, vare sig rösträtt tillerkännes endast
personer eller jämväl opersonliga samfälligheter. Om man med
anmärkningen menar det, att förändringen skulle i någon mån
reducera penningens inflytande på valen till landsting och därmed
till Första kammaren, då är den riktig. Men penningen är icke
identisk med kommunala intressen.
Det andra, och förmodligen det hufvudsakllga, skälet emot
reformen finner emellertid utskottet uti hvad det kallar »orätt¬
visan». Det skulle vara en orättvisa att afskaffa denna rösträtt för
bolag och andra samfälligheter, en orättvisa, som utskottet icke
vill gå med på. Hvaruti ligger då denna orättvisa? Jo, svarar
man, den ligger däruti, att bolagen äro skyldiga att bidraga till
kommunernas utgifter, och då böra de också vara med om att
besluta om dem. Men betrakta vi närmare dessa förhållanden,
så skola vi snart finna, att bolagen kunna blifva tillräckligt
representerade och tillgodosedda, äfven om de icke såsom bolag
äga någon dylik rösträtt.
För det första ledes man till denna uppfattning utaf den
iakttagelsen, att uti andra europeiska länder det är ganska såll-
27 Nr 45.
Torsdagen den 11 maj, e, m.
synt att finna någon rösträtt för bolag eller andra juridiska sam-
fälligheter. Det är visserligen mycket svårt att få en öfversikt
öfver den kommunala lagstiftningen uti det nutida Europa, och
de undersökningar, som jag gjort, göra icke anspråk på ofelbarhet
eller fullständighet. Men i liufvuddragen tror jag mig kunna till¬
förlitligt angifva, huru med denna sak förhåller sig, nämligen
eå, att i de allra flesta länder finnes icke någon sådan rösträtt
för juridiska personligheter. Man träffar den i Preussen, i Bayern
och i ett par österrikiska krouländer, men mig veterligen icke i
något land i hela västra och södra Europa, följaktligen vare sig
i England, Frankrike eller andra romanska länder, i Belgien
eller Nederländerna, icke heller i våra grannländer, Danmark
och Norge. Under sådana förhållanden borde väl den tanken
ligga nära till hands, att bolagens rösträtt icke kan vara nöd¬
vändigare i Sverige, än den är i alla dessa länder. Om man
afskaffar bolagens rösträtt i Sverige, skulle däraf lika litet här
som på andra håll följa någon orättvisa.
Att så är förhållandet, tror jag också rent praktiskt sedt
skall framgå af en blick på frågans reella innebörd. Föreställer
man sig verkligen, att bolagen icke skola kunna göra sig gällande i
kommunerna, i fall de såsom sådana sakna rösträtt? Det är
naturligtvis icke förhållandet. Delägarna i bolaget kunna natur¬
ligtvis hvar för sig tillgodose bolagets gemensamma intressen
med sina röster, såsom de anse lämpligt, tjänstemän i bolaget
kunna göra detsamma, och på samma sätt alla de, som på ett
eller annat vis äro förbundna med dessa samfälligheter. Alla
dessa krafter lära mycket väl och tillräckligt bevaka bolagens
intressen. Det är utan tvifvel af sådana skäl, som man icke
infört rösträtt för bolag i andra länder, och de skälen hafva full
giltighet också här i Sverige.
Jag tillåter mig för min del uttala det slutomdömet, att det
beror på eu synvilla, när man här tror sig kunna säga, att det
skulle vara en orättvisa att afskaffa bolagens kommunala rösträtt.
Yi ha nu vant oss vid att se den under ett par årtionden, där¬
för är det som folk kan betrakta den såsom själfklar — men i
sakens natur är den icke grundad.
Det tredje och sista skälet, som konstitutionsutskottet anför
för dessa opersonliga röster, är att ett afskaffande af desamma
skulle innebära en rubbning i 1910 års beslut i den rosträtts-
kompromiss, som då genomdrefs. Till detta skäl skall jag litet
längre fram återkomma.
Jag hoppas hafva visat, för det första, att när vi taga upp
frågan om afskaffandet af de opersonliga rösterna i kommunala
ärenden, är detta endast ett konsekvent fullföljande af en myc¬
ket långvarig sträfvan, som alltid haft starka rötter i denna
kammare, och som redan för länge sedan föranledt positiva uttalan¬
den af densamma; för det andra, att om vi afskaffa dessa oper-
Ang. ändrin¬
gar i lagen
om val till
Riksdagen
och i vissa
kommunal¬
förordningar.
(Forts.)
Nr 45. 28 Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. ändrin- sonliga röster, vi därmed endast bringa oss till likhet med andra
gar i lagen eur0peiska länder, som haft och hafva en sådan kommunal röst-
°Siksdagen rättsordning och funnit den lämplig; samt för det tredje, att ett
och i vissa dylikt afskaffande ingalunda behof ver innebära någon principiell
kommunal- och icke heller någon praktisk orättvisa. Och jag kan nu till
förordningar. gjst öfvergå till att, i största korthet, behandla den senare punk-
(Forts.) ten i motionerna och utskottets afstyrkande häraf. I denna
punkt yrkas, såsom jag redan nämnt, på en undantagsbestäm¬
melse för landstingsmannavalen, nämligen att vid dessa val icke
måtte få utöfvas rösträtt annorstädes än i den kommun, där den
röstägande är bosatt. Skälen ligga i öppen dag. Eller kan det
vara någon rimlighet i att i eu landskommun vid val till lands¬
ting få afgifvas röster utaf personer, som bo långt därifrån, men
äga en fastighet eller bedrifva en affär i denna kommun? Kan
det vara rimligt, att exempelvis vid landstingsmannavalen i
Uppsala röster afgifvas af fastighetsägare i denna stad, bosatta
i Stockholm, byggnadsspekulanter, som besitta fastigheter i Upp¬
sala och hvilkas fullmakter då uppsamlas af valorganisationerna?
Kan det vara riktigt att, såsom händer i stor utsträckning i
Stockholms närhet, såsom vidare hän dt i Norrland och torde
hända öfverallt, personer, som äga en sommarvilla eller eu annan
lägenhet ute i en landskommun, men bo och hafva sin näring
på annat håll, komma till landstingsmannavalen i denna lands¬
kommun eller skicka sina fullmakter och på det sättet deltaga i
valet tillsammans med kommunens verkliga invånare? Af lands¬
tingsvalen såsom sådana hafva dessa, på annat håll bosatta, perso¬
ner i regel intet intresse; de utöfva sin rösträtt i den främmande
kommunen endast af politiska skäl, för att stödja en viss poli¬
tisk riktning. Men huru stämmer detta därmed att landstings¬
valen gjorts direkta i tydligt syfte att markera, att lands¬
tingsmannen hädanefter böra utses efter verkligt personligt om¬
döme hos de röstberättigade? Och huru stämmer det med den
allmänna begränsningen af röstetalen, enligt hvilken ingen röst¬
berättigad skall hafva mer än 40 röster? Den begränsningen
blir eu fullkomlig illussion vid valen till landstingen. Eu hel
mängd af dem, som utöfva rösträtt till landsting, vare sig bolag
eller andra, och som äga att utöfva sådan rösträtt inom två eller
flera olika kommuner, kunna på det viset samla på sig mycket
mer än 4-0 röster, i talrika fall många gånger 40 röster, inom
samma landstingsområde eller flera sådana. Mot sådana miss¬
förhållanden finnes icke någon annan hjälp, än att man helt
enkelt afskaffar rätten att vid valen till landsting rösta i mer
än eu enda kommun. Endast på det sättet blir det möjligt att
begränsa rösträtten inom de 40 röster, som blifvit satta såsom
maximum.
Jag återkommer nu till det, som utskottet har gjort till sitt
sista skäl för motionernas afstyrkande, nämligen att ett bifall till
Torsdagen den 11 maj, e. m.
29 Nr 45.
desamma skulle innebära en början till uppridande af 1907— Ang. ändrin
1909 års beslut. Det skälet lär i dessa frågor icke gälla mycket.
Det finnes mycket stora grupper inom denna kammare, som på ^kldagen
intet sätt kunna känna sig bundn af Riksdagens beslut i den och i vissa
delen, och detta speciellt därför, att rösträttskompromissen, i hvad kommunal-
den angår den kommunala skalan, genoindrefs man kan säga förordningar
obesedd utan verklig pröfning af hvad just den reformen egent- (Forte-)
ligen innebar. Hela den kommunala reformen kom att intaga
en egendomlig, i viss mån underordnad ställning vid den stora
och svåra uppgörelsen, den politiska rösträttens reglering och de
proportionella valen voro hufvudsaken, och man fick aldrig egent¬
ligen tillfälle att ordentligt undersöka, hvad förändringarna i den
kommunala rösträtten och i landstingsvalen i grunden inneburo.
— Jag kan icke finna, att man på minsta sätt har någon skyl¬
dighet eller något skäl att känna sig bunden af dessa beslut.
Och jag skulle vilja tillägga en särskild anledning, hvarför
kammaren icke heller bär låta förleda sig utaf detta skrämskott
-— det kan gärna kallas så. Gå vi tillbaka till förhållandena
1887, skola vi finna, att, när man då påpekade alla de missför¬
hållanden uti den kommunala rösträtten, som genast vid dess
tillämpning yppat sig, så restes mot hvarje kraf på förändring
genast just samma invändning, som konstitutionsutskottet nu an¬
fört. Också då gjorde man gällande: rösträttsbestämmelserna
hafva alldeles nyss blifvit genomförda; dem få vi icke tumma
på. Och med det resonemanget kom man in i ett dödvatten,
som räckte i årtionden, och som till slut alldeles försumpade den
kommunala rösträttsfrågan. Det förefaller mig, som om Andra
kammaren skulle handla synnerligen oklokt, om den läte förleda
sig att nu igen slå in på samma taktik. Tvärtom, kammaren
bör, när nu missförhållandena och missgreppen i den kommu¬
nala rösträttskompromiss, som genomdrefs 1907 och 1909, hafva
genast blifvit framdragna, utan dröjsmål skrida till pröfning af
dessa missförhållanden och afhjälpa dem. Att låta härifrån hindra
sig af ett sådant skäl, som består endast i en hänvisning till, att
vi så nyligen fattat beslut i saken — det vore att fastna i samma
de obotfärdigas politik på det kommunala området, som förut
gjort så mycken skada.
För min del är jag öfvertygad om, att de förändringar i den
kommunala rösträtten, som nyss blifvit gällande, beteckna början
till ett nytt, mera intensivt och genomgripande lif i Sveriges
kommuner. Men inte heller mer än början. Jag är öfvertygad,
att det moderna samhället i allra högsta grad har behof af eu
stark stegring i det kommunala lifvet. Det är mycket, som vi
ännu endast se antydningar till, och som kommer att utveckla
och omskapa våra kommuners lif i framtiden. Ofantligt mycket
af trefnaden och det sociala samförståndet i detta land kommer
att bero i första rummet just på kommunerna och icke blott på
Nr 45. 30
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. ändrin- det politiska lifvets, statslifvets, förändringar. Men är så förhål-
om val*till ^an(^e^ då bör maQ också vara Pa det klara med, att man inte
Riksdagen ^ar draga sig för att redan nu taga ett steg, som ovillkorligen
och i vissa bör komma att leda till en utveckling af det kommunala lifvet
kommunal- i den rätta riktningen, en utveckling till stärkandet af den per-
förordningar. sonliga ansvarskänslan, till stärkandet och betonandet af det per-
(Forts.) sonliga omdömets vikt i både val och andra kommunala ärenden,
med ett ord, en utveckling till att just personligheten måtte få
sin tillbörliga plats i kommunerna så väl som i staten.
Det är denna åskådning, som har samlat motionärerna. Det
är samma åskådning, som reservanterna hafva gjort gällande.
Och i öfvertygelse om denna åskådnings sanning ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till båda punkterna i den af herr vice
talmannen afgifna reservationen.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Såsom synes hafva
såväl motionärerna som reservanterna påyrkat, att den kommu¬
nala rösträtten måtte afskaffas för s. k. juridiska personer, och
det icke blott för bolag utan äfven för stärbhus samt till och
med för förmyndare, som ju nu för talan för omyndig person.
För min del kan jag nämna, att, om yrkandet endast hade
gått ut på att moderera rösträtten för bolag, skulle jag möjligt¬
vis hafva kunnat vara med om att underhandla om den saken.
Men när motionärerna och reservanterna här icke blott vilja
komma bolagens rösträtt till lits, utan äfven vilja afskaffa den
kommunala rösträtten för stärbhus och för omyndig person, så
anser jag, att jag omöjligen kan vara med på ett sådant yrkande.
Enligt vår svenska lag har sedan urminnes tider stärbhus
haft rättighet att lefva i oskiftad! bo. Och litet hvar veta vi,
att det många gånger kan förefinnas sådana förhållanden i stärb¬
hus, att det är nödvändigt och behöflig!, att boet får vara oskif-
tadt, åtminstone till dess att de omyndiga arfvingarna hafva upp¬
nått en mera stadgad ålder och fått sin uppfostran.
Under sådana förhållanden är det väl ock i sin ordning, att
någon af stärbhusets medlemmar får föra stärbhusets talan och
i samhälleliga frågor utöfva dess rösträtt.
Nu anse emellertid motionärerna och reservanterna, att stärb¬
hus, som lefver i oskiftad! bo, icke skall hafva någon slags röst¬
rätt, utan bara skyldigheter till såväl staten som kommunen,
hvilket jag för min del finner vara obilligt.
Galler det sedan omyndig person, som genom domstols för¬
sorg fått den lämpligaste förmyndare, som omständigheterna
medgifva, så bör väl denne omyndiges samhällsintressen icke
helt och hållet åsidosättas endast därför, att han är omyndig.
Har omyndig skyldighet att betala skatt till kommun, bör väl
ock hans målsman hafva rättighet att föra den omyndiges talan.
Af dessa skäl har jag icke kunnat gå med på reservanter-
Torsdagen den 11 maj, e. m.
31 Nr 45.
nas eller motionärernas förslag, utan ansett, att utskottets upp- Ang. ändrin-
fattning har här varit att föredraga. Och då jag fortfarande * la9™
hyser den uppfattningen, anhåller jag om bifall till utskottets Riksdagen
förslag. oc/i i vissa
kommunal-
Herr Edén: Herr talman! Jag ber att få göra några an-förordningar.
märkningar med anledning af den siste ärade talarens anförande. (Ports.)
Han började med att, såsom han uttryckte sig, medgifva, att,
om det endast hade gällt afskaffande! af bolags rösträtt, så
skulle han, såsom orden folio sig, hafva kunna vara villig att
underhandla om saken. Detta medgifvande är otvifvelaktigt
mycket värdefullt, och jag får för min del endast beklaga, att
det kommit så sent. Någon antydan i den vägen har jag icke
kunnat uppfatta förut under frågans behandling. Det skulle
hafva varit af det allra största intresse, om den ärade talaren
hade velat låta förstå någonting sådant förr. Då hade man
kunnat, såsom den ärade talaren uttryckte sig, försöka sig på att
underhandla. Men uttrycket är ju mycket försiktigt, och hvad
resultat af underhandlingen hade kunnat blifva, kan man endast
gissa sig till. Jag åtminstone törs icke uttala någon förmodan
i den vägen. I hvarje fall tror jag inte, att kammaren bör
fästa allt för stor vikt vid denna så ytterst försiktiga formule¬
ring af sympati för bolagsrösträttens afskaffande, och inte bör
det uttalandet kunna vara på något vis bestämmande för Andra
kammaren, när den går att fatta sitt beslut i eu så viktig fråga
som denna. Jag hoppas, att andra kammaren vill på ett vida
bestämdare sätt uttrycka sin mening.
Den ärade talaren uppehöll sig själf egentligen endast vid
frågan om afskaffande af den rösträtt som tillkommer stärbhus
och omyndiga Det är ju i och för sig påfallande, att han vill
lägga saken så. Af opersonliga röster spela de, som tillkomma
oskiftade bon och omyndiga, en ojämförligt mindre roll än röst¬
rätten för bolag och andra samfälligheter. Att de förra nu föras
fram såsom hufvudsak för att afslå hela förslaget, kan inte
undgå att förvåna. Och jag kan för öfrigt icke finna, att vare
sig i den ena eller andra punkten de skal, som den ärade ta¬
laren androg, behöfde leda till ett sådant resultat.
Han anmärkte, att ett stärbhus kan enligt svensk lag för¬
blifva oskiftadt länge nog, och det är då, säger han, obilligt, att
det stärbhuset icke skall få utöfva rösträtt i kommunala ange¬
lägenheter. Mig synes obilligheten icke vara så stor. Jag är
icke jurist och känner icke de juridiska förhållandena i detta
afseende i andra länder, men jag förmodar, att också annorstädes
motsvarande förhållanden finnas, så att arfvingar knnna lefva i
oskiftadt bo. Men ingenstädes, där jag kunnat taga reda på
saken och där den opersonliga rösträtten för öfrigt saknas, har
man gjort något undantag för stärbhusen.
Kr 45. 32
Ang. ändrin¬
gar i lagen
om val till
Riksdagen
och i vissa
kommunal¬
förordningar.
(Forts.)
Torsdagen den 11 maj, e. in.
Därtill kommer, att man måste komma ihåg, att en sak är
att kunna »utöfva talan», såsom den ärade talaren uttryckte sig,
således att kunna tillgodose sina enskilda intressen genom vanliga
juridiska handlingar. — Den rätten måste naturligtvis alltid till¬
komma sterbhus liksom för öfrigt äfven bolag, — och en annan
sak är att tala och handla i kommunala ärenden. Det senare
behof ver alls icke följa af det förra. Och för stärbhusen själfva
lär väl ändå den kommunala rösträtten icke vara en sak af
sådan betydelse, att man för deras skull skulle behöfva afslå
detta förslag, när det gäller att genomföra eu så viktig princip
som att lägga personligheten till grund för deltagande i det
kommunala lifvet.
Hvad den omyndiges rösträtt beträffar synes den mig vara
olämplig särskildt ur den synpunkten, att det i själfva verket
är icke den omyndige själf, som utöfvar rösträtt, utan förmyn¬
daren. Den föregående talaren invände att förmyndaren röstar
på den omyndiges vägnar. Ja väl, men det är i alla fall
en helt annan person, som röstar efter sin uppfattning och
åskådning. Förmyndaren kan ju för öfrigt rösta för sin egen
del och sålunda med sin egen rösträtt i den mån det kan vara
behöfligt bevaka den omyndiges intressen. Och jag fäster ännu
eu gång uppmärksamheten på det efter mitt förmenande synner¬
ligen olämpliga i att enligt den nuvarande ordningen en person,
som genom förordnanden af rätten fått ett flertal förmynder¬
skap, därigenom kommer att i denna egenskap få rösta med ett
flertal röster för den ene eller andra myndlingen. Han utöfvar
rösträtt för dem alla och hopar sålunda hos sig ett röstetal, som
kan vida öfverstiga hvad lagen eljest föreskrifver såsom maximum.
Jag tror för min del, att motionärerna gjort rätt i att, när
de grepo sig an med att söka afskaffa bolags och juridiska
samfälligheters rösträtt, på en gång taga steget ut och yrka
upphäfvande af rösträtt äfven för sterbhus och omyndiga. Det
är endast på det sättet, som man verkligen genomför personlig¬
hetsprincip, hvilken jag tillåtit mig beteckna såsom så ytterst
viktig äfven för det kommunala lifvet. Jag är öfvertygad om,
att kammaren icke behöfver draga sig för denna reform, därför
att den kommer att gå ut öfver stärbhus och omyndige, och jag
förmenar, att det skulle vara en mycket beklaglig händelse, om
kammaren af hänsyn till stärbhus och omyndige förkastade
detta steg till en lämplig fortsättning af den kommunala röst-
rättsreformen. Denna nya reform, som man nu yrkar, är i och
för sig ganska liten, men genom sin principiella innebörd och
genom det sätt, hvarpå den skulle gagna det kommunala lifvet,
skulle den säkerligen komma att utöfva eu stor och vidtgående
betydelse.
Jag hoppas sålunda fortfarande, att kammaren bifaller reser¬
vationen.
Torsdagen den 11 maj, e. m.
33 Nr 45.
Friherre Palmstierna: Herr talman, mina herrar! Hufvud- Ang. ändrin
frågan här är ju den angående bolags rösträtt. Jag tror där-
vidlag, att man inom allt vidare kretsar i landet börjar att inse Riksdagen
det rent af orättfärdiga i att bolag skola utöfva kommunal röst- och i vissa
rätt. Så småningom har i vissa städer det rent af blifvit ett kommunal-
Krånglande med bolagsröster, så att man anställer en agent förordningar
att anskaffa bolagens röster vid kommunala val. Under sådana (Ports.)
förhållanden var det med en viss undran jag afvaktade, huru
högerns bonderepresentanter skulle ställa sig till denna fråga.
Jag har under den politiska utvecklingen under de senare
åren alltmera märkt den hopdragning af bonderepresentanterna
inom högern i Andra kammaren å ena och bolagens represen¬
tanter å den andra sidan, som ägt rum. Skulle de förra nu,
när orättvisan är så uppenbar, likväl vilja betacka bolagen i
detta afseende, den frågan uppställde sig för mig. Nu har jag
fått svar därpå af herr Jansson i Djursätra. Han svarade på
det sättet, att han möjligen skulle kunna vara med om att
»underhandla» i frågan. Han gaf således icke något klart och
bestämdt besked därom, att han ställde sig på den principiella
ståndpunkten, att detta missförhållande måste komma bort. Han
sökte därigenom liksom att utöfva eu betäckning af den oper¬
sonliga makt, som på detta sätt utöfvar ett ödesdigert inflytande
i våra kommuner. Ja, mina herrar, jag vill verkligen säga:
finner icke herr Jansson i Djursätra — eller skulle icke hans
granne bakom honom måhända finna, att Gullspångsbolagets
rösträtt icke under alla förhållanden så lämpligt utöfvas? Jag
tror, att detta är ett exempel, som ligger rätt nära.
Eu vinst af denna lilla debatt torde alltid vara, att vi fått
en ny belysning af det faktum, som allt klarare framträder,
att böndernas och bolagens intressen hopknytas i politiken på
höger sida.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Om herrar Eden
och Palmstierna önskade, att jag skulle komma i en viss falla
för bolagens skull och nu möjligen gjort sig en missräkning, så
kan måhända sådant för dem vara mindre behagligt. Jag kan
emellertid icke förstå, att jag hade skyldighet att på förhand
omtala för professor Eden, att om motionärerna hade inskränkt
sig till ändring i lagstiftningen för bolagen och uteslutit sterbhus
och myndlingar, så hade vi måhända kunnat underhandla i
utskottet om den saken. Om nu professor Edén för sin del
anser, att det ligger vikt uppå att få denna fråga igenom äfven
med högerns hjälp, så finnes det ju ett mycket enkelt sätt för
honom, nämligen att inskränka yrkandet. Den saken kan ju
hjälpas redan nu. Intill dess vidhåller jag mitt yrkande.
Herr Ericsson i Vallsta: Det var ett mycket värdefullt
Andra lcammarens protokoll 1911. Nr 45. 3
Nr 45. 34
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. ändrin¬
gar i lagen
om val till
Riksdagen
och i vissa
kommunal¬
förordningar.
(Forts.)
medgifvande, som herr Jansson i Djursätra gjorde nu, nämligen
att han möjligen kunde vara med om att borttaga bolagens röst¬
rätt. Jag anser, som sagdt, det vara mycket värdefullt, därför
att äfven jag för min del särskildt önskar, att denna bolagens
rösträtt måtte borttagas. Det kan ju vara så, att ett bolag har
fastighet eller inkomst i flera kommuner, som böra till samma
landstingsområde. Då kan det inträffa, att bolaget får utöfva
rösträtt i alla dessa kommuner och deltager i val af landstings¬
man. Han blir då, såsom herr Eden också mycket riktigt på¬
pekade, i tillfälle att utöfva en mycket större rösträtt, än man
tänkte sig, då den 40-gradiga skalan infördes. Ett bolag kan
förfoga öfver 40 röster i hvar och en af de kommuner, där det
har rösträtt. Och det kan väl ändå icke vara riktigt, att någon
vid val af landstingsman får utöfva en sådan rösträtt.
Jag vill yrka bifall till reservationen, men jag skulle önska,
att, därest frågan ånyo komme upp, vi då finge påräkna herr
Janssons i Djursätra stöd, därest vi inskränkte motionen till att
afse endast bolag.
Jag yrkar, herr talman, för närvarande bifall till reserva¬
tionen.
Herr Edén: Herr talman! I den form, herr Jansson i Djur¬
sätra nu senast framställde sin tanke, har den blifvit för mig
åtskilligt klarare. Ty nu har han, om jag icke missförstod honom,
sagt: om herr Edén ville inskränka sig till ett yrkande om af¬
skaffande af bolags och andra samfälligheters rösträtt, så skulle
förhoppningar finnas att få högern med sig.
Då skall jag bedja att få fråga: har herr Jansson i Djur¬
sätra den meningen med detta yttrande, att han går med på ett
så begränsadt yrkande, som att skrifvelsen till Kungl. Maj:t
måtte omfatta först och främst naturligtvis den punkt, om hvil¬
ken här icke varit tal, nämligen att vid landstingsmannaval
ingen får utöfva rösträtt i annan kommun, än där han är bosatt,
och vidare den andra punkten, i den mån den afser afskaffandet
af rösträtt för bolag och andra samfälligheter, således utan att
nämna omyndig och oskiftadt bo? År detta herr Janssons i
Djursätra mening, så skall jag för min del gå med på att in¬
skränka mig till ett sådant yrkande. Men jag vill först få en
förklaring, att detta verkligen är hans mening.
Herr Jansson i Djursätra: I anledning af herr Edens till
mig ställda fråga, får jag meddela, att jag icke uppträder å något
partis vägnar utan blott för egen del, och vill jag därjämte för¬
klara, att om herr Edén vill göra en sådan inskränkning i reser¬
vanternas yrkande, som han nämnde, så har jag icke något
däremot.
Torsdagen den 11 maj, e. m.
35 Nr 45.
Herr Eden: Ja, jag vet förut, att herr Jansson i Djursätra Ang. ändrin
icke nu talar å något partis vägnar. Men jag antager, att jag ^
får fatta den tystnad, som rådde under herr Janssons i Djursätra Riksdagen
yttrande, och den omständigheten, att ingen gjort någon anmärk- och i vissa
ning mot hans ståndpunkt i den saken, såsom ett bevis för, att kommunal-
det parti, som han representerar, kommer att gå med på detförordningar
yrkande, som han förklarade sig vilja bifalla. (Forts.)
Under sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen, men med uteslutande ur punkten 1 af
orden »för omyndig och för oskiftadt bo».
Herr Ahlstrand instämde häruti.
Herr Gustafsson i Mjölby: Dessa motioner utgöra första
attacken mot senaste rösträttsreformen och kommer helt säkert
att efterföljas af andra. Jag anser emellertid det vara mycket
obetänksamt att redan nu gå längre på detta område.
För öfrigt har jag samma uppfattning som herr Jansson i
Djursätra, nämligen att om man har skyldigheter, så bör man
också ha rättigheter, och det synes mig vara mycket orätt, att
man icke inom kommunen skall kunna vara i tillfälle att bevaka
sina ekonomiska intressen.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats l:o) bifall till utskottets
hemställan, 2:o) afslag därå och bifall i stället till den af herr
vice talmannen af Callerholm m. fl. afgifna, vid punkten fogade
reservationen samt 3:oj af herr Eden i hans senaste anförande
bifall till nämnda reservation med den ändring, att i första mo¬
mentet häraf orden »omyndig samt oskiftadt bo» uteslötes.
Ordet begärdes nu af
Herr Ericsson i Vallsta, som anförde: Då professor Eden
nu har ändrat sitt yrkande och jag förut instämde i hans
ursprungligen gjorda yrkande, så ber jag att nu få återtaga
detta instämmande och att i stället få instämma i hans senaste
yrkande.
Härpå gaf herr talmannen propositioner först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på afslag därå och bifall i
stället till det af herr Eden under öfverläggningen senast gjorda
yrkandet; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, i an¬
ledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs följande om-
röstningsproposition:
Nr 45. 36
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. ändrin- Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
3om val9tui i Afd. I punkten B) af utskottets förevarande utlåtande
Riksdagen röstar
och i vissa
kommunal- Ja-
förordningar.
(Forts.) Den, ,jet ej v|]]; j-östär
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit det af herr Edén under öfverläggnmgen senast
framställda yrkandet.
Voteringen utvisade 80 ja, men 114 nej, hvadan kammaren
med afslag å utskottets hemställan bifallit det af herr Edén
under öfverläggningen senast framställda yrkandet.
Afä. II.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Slutligen föredrogs Afl. III.; och erhölls ordet därvid af
Herr Sjöberg, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Jag kan för min enskilda del icke låta denna punkt gå förbi
utan att yttra några ord om den fråga, som det här gäller.
Såsom herrarne finna af betänkandet, väcktes vid förra årets
riksdag en motion af herr Wallin, hvari han påyrkade, att lands¬
tingsman måtte tillerkännas 8 kronor om dagen för den tid,
landstinget varade, och som oundgängligen åtginge för resan
fram och åter. Konstitutionsutskottet, som hade att behandla
detta ärende, afstyrkte emellertid förslaget i fråga. Vid betänkan¬
det var dock fogad en reservation af herr Staaff m. fl., i hvilken
det yrkades, att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om förslag till sådan ändring af § 24 i
förordningen om landsting, att skäligt dagtraktamente måtte för
deltagande i landstingssammanträden tillerkännas landstingsmän
och deras suppleanter. Första kammaren godkände utskottets
förslag, under det Andra kammaren biföll den vid utlåtandet af
herr Staaff m. fl. fogade reservationen.
Jag får uppriktigt säga, att det är med en viss förvåning
man finner, att ehuru förslag om dagtraktamente till landstings¬
mannen gång efter annan återkommit här i Riksdagen, man
dock aldrig hör ifrån landstingsmännen själfva några önskningar
framställas i den vägen. Jag har själf varit landstingsman under
14 års tid, men jag får säga, att jag under den tiden aldrig
Torsdagen den 11 maj, e. m.
37 Nr 45.
hört vid landstinget några uttalanden om, att dagtraktamente Ang. ändrin-
borde beredas landstingsmannen för den tid, landstinget varade. ^
Trots detta, att från landstingsmannen själfva icke några dylika Riksdagen
uttalanden blifvit gjorda, ha dock, som sagdt, gång på gång och i vissa
förslag framställts här i Riksdagen om införande af dylikt hommunal-
dagtraktamente. förordningar.
Jag skulle emellertid icke haft något att invända härvidlag, (Ports.)
om här blott uttryckligen sagts ifrån, att detta dagtraktamente
å 6 kronor endast skulle utgå för den tid, som själfva lands¬
tinget varade. I sammanhang härmed ber jag att få erinra om,
att, såsom vi alla känna till, redan nu förekomma inom lands¬
tinget vissa befattningar, som äro aflönade. Jag kan i det fallet
exempelvis nämna ledamotskap i styrelse för spritbolag, för lasarett,
sjukstugor, blindskolor, idiotanstalter, skyddshem m. m. samt en
hel de! revisorsuppdrag m. m.
Vid hvarje landsting förekommer vidare en utgiftspost, som
heter »reseersättning till landstingsmän». I det landsting, jag
tillhör, uppgår nämnda utgift till omkring 1,000 kronor. Om
denna summa delas upp på de till ett 50-tal uppgående med-
lemmarne af landstinget, blir det alltså i medeltal cirka 20 kronor
i reseersättning åt hvarje landstingsman. Skulle nu därtill dag¬
traktamente utgå för de 5 dagar, som landstinget pågår, skulle
detta för hvarje landstingsman utgöra 30 kronor, och inalles
skulle den utgift, som på det sättet komme att uppstå, uppgå
till omkring 1,500 kronor. Dessutom skulle äfven dagtrakta¬
mente utgå under resedagarne. Om man därjämte tager hänsyn
till de aflönade uppdrag, som förekomma inom landstinget, finner
man, att totalkostnaden icke kommer att stanna under 4,000
kronor. Den skulle i detta fall uppgå till ej mindre än 4,560
kronor. Jag undrar dock, hvad man skulle säga i min hem¬
trakt, om ett sådant beslut här fattades, att det föreliggande för¬
slaget nu bifölles, så att landstingets utgiftskonto blefve på detta
sätt ytterligare betungadt.
Jag tror för min del, att så länge som det finnes så riklig
tillgång på kandidater vid landstingsmannavalen, som nu verk¬
ligen är fallet, är det icke klokt att antaga ett sådant förslag
som detta. Om emellertid dagtraktamente skulle utgå endast
under de dagar, som själfva landstinget varade, skulle jag icke
här yrka af slag å förslaget, men här talas ju i utskottets
betänkande om, att man bör ha ersättning för utgifterna under
bortavaron från hemmet, alltså under hela den tid, som man är
upptagen till följd af landstingsmannauppdraget, och på grund
däraf kan jag icke vara med om detta förslag, utan ber att få
uttala min protest emot detsamma. Denna röst, som påyrkar
landstingsmannaarfvode, kommer icke från landsbygden och dess
representanter inom landstingen; jag tror, att de, som där taga
Nr 45. 38
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. ändrin¬
gar i lagen
om val till
Riksdagen
och i vissa
kommunal¬
förordningar.
(Forts.)
emot detta förtroendeuppdrag, verkligen betrakta det som ett
hedersuppdrag.
Såsom jag förut påpekade, kommer, om jag tänker på det
landsting, som jag själf tillhör, i medeltal 20 kronor på hvarje
landstingsman i ersättning för resekostnader, såväl för skjuts som
järnvägsresa, och hvad man sålunda får är, tror jag efter mitt
sätt att se, tillräckligt för att lefva under de dagar, landstinget
varar — större pretentioner har man icke.
Jag ber således, herr talman, att få yrka afslag å utskottets
förevarande hemställan.
Vidare anförde:
HerrVEricsson i Vallsta: Herr talman! Ifall det kan lända
den föregående talaren till någon uppbyggelse att veta, att detta
kraf är framkommet äfven från landstingsman, skall jag be att
få omnämna för honom, att jag är medmotionär uti denna fråga,
och jag har haft äran att vara landstingsman i ganska många
år och känner därför till denna sak något litet.
Vidare ber jag få påpeka, att jag tror den föregående ärade
talaren skulle ha yrkat bifall till utskottets förslag, om han blott
läst igenom förslaget riktigt. Han sade, att om förslaget blott
afsåge den tid, som landstingsmötena varade, så skulle han ha
kunnat vara med om förslaget. Men när det är fråga om leda¬
motskap i spritbolag, i styrelse för idiotanstalter, skyddshem
o. s. v., så kunde han icke vara med om förslaget. Nu står här
emellertid i förslaget: »Landstingsman eller suppleant åtnjuter
af landstingets medel i dagtraktamente under landstingets möte
sex kronor» o. s. v. Landstingsman skulle alltså icke enligt för¬
slaget få sex kronor för resedagarna, utan endast för de dagar,
då landstingsmöten påginge. När den föregående ärade talaren
fått sin uppmärksamhet fäst på detta förhållande, hoppas jag,
att han går med på utskottets förslag i den delen.
Jag ber vidare att få påpeka, att utskottet yrkat nedsättning
i skjutslega^ så att de kostnader, som dagtraktamentena skulle
medföra, skulle måhända kunna utjämnas af den minskning,
som sålunda skulle uppstå i de nu utgående kostnaderna för
landstinget. Såsom nu är, är det högst oegentligt ställdt i det
fallet. Personer, som ha mycket kort väg att resa till lands¬
tinget, få följaktligen uppbära mycket ringa reseersättning, och de
få därför förhållandevis tillskjuta rätt mycket af egna medel för
att kunna uppehålla sig vid landstinget. De däremot, som ha
lång väg att resa, få uppbära större reseersättning och kunna
icke allenast uppehålla sig vid landstinget på hvad de få öfver
på resekostnadsersättningen, utan de ha äfven dagtraktamentena
för resedagarna därutöfver. Det län jag tillhör är ganska lång¬
sträckt, och residensstaden ligger i södra ändan af länet. Det
Torsdagen den 11 maj, e. in.
39 Nr 45.
gör, att somliga af landstingets ledamöter ha en mycket lång Ang. ändrin-
väg att resa, medan andra däremot ha mycket kort. Jag har härtill
roat mig med att efter järnvägstabellen räkna ut, hur det ställer Riksdagen
sig i detta fall. Jag har då funnit, att om en landstingsman och i vissa
har t. ex. 38 kilometer att resa på järnväg — jag har här all- kommunal-
deles bortsett från landsvägsskjuts, ersättning för transport af förordningar.
reseffekter o. d. och endast tänkt på själfva järnvägsresan — (Forts.)
har han rättighet att debitera första klass fram och åter och att
således uppbära 5 kronor. Om han är ekonomisk, reser han i
tredje klass, och det kostar för resa fram och åter 2 kronor, och
han gör således en vinst på 3 kronor, på hvilken han skall lefva
4 ä 5 dagar i residensstaden. En annan landstingsledamot åter¬
igen, som har 253 kilometers järnvägsresa till residensstaden —-
det finnes verkligen sådana fall däruppe — får uppbära därför
25 kr. 90 öre, motsvarande järnvägsbiljett i första klass — jag
bortser fortfarande från landsvägsskjuts. Han kan vidare debitera,
sådant har händt, sofvagnsbiljett, som kostar 10 kr. 70 öre,
hvilket för såväl fram- som återresan gör 21 kr. 40 öre;
inalles skulle han således uppbära en ersättning af 47 kr. 30 öre.
Om han emellertid, i likhet med den, som här nyss omnämndes,
är ekonomisk och reser i tredje klass, kostar detta honom endast
12 kronor, och han kan således få ett öfverskott på 35 kr. 30
öre, på hvilket han kan lefva under vistelsen i residensstaden,
då den andra däremot för samma ändamål blott har 3 kr.
Om utskottets förslag nu bifalles, utjämnas förhållandena,
så att, under förutsättning att landstinget skulle pågå i fyra
dagar, den, som hade den kortare vägen, skulle icke få 5 utan
3 kr. — ty jag vill påpeka, att vi föreslagit resa i andra klass
i stället för såsom förut i första — och därjämte skulle han få
fyra dagtraktamenten ä 6 kr. eller 24 kronor, hvilka tillika
med reseersättningen göra allt som allt 27 kr. Den, som hade
den längre vägen, får uppbära för järnvägsbiljett andra klass
17 kr. 15 öre, och om han tar sofvagn, som kostar 5 kr. 35
öre, blir det 10 kr. 70 öre för resa fram och åter; detta plus
24 kr. i dagtraktamente gör 51 kr. 85 öre. , Således, den som
hade den längre vägen får med dessa bestämmelser en större
inkomst på endast 4 kr. 55 öre, under det den, som hade den
kortare vägen, får en ökad ersättning af 22 kr.
Jag nämnde nyss, att jag här icke räknat med landsvägs¬
skjuts. Skulle man det göra, skulle ojämnheten enligt nu gäl¬
lande bestämmelser bli ännu större och följaktligen utjämningen
enligt utskottets förslag äfven större, ty enligt utskottets förslag
får man nämligen icke debitera för två hästar utan endast
för en.
Under sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag, och jag hoppas, att den före-
Nr 45. 40
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. ändrin•
gar i lagen
om val till
liilcsdagen
och i vissa
kommunal¬
förordningar.
(Forts.)
■gående talaren äfven går med på ett sådant yrkande, när han
nu fått höra, hur det egentligen förhåller sig.
Herr Sjöberg: Herr talman, mina herrar! Jag får verk¬
ligen erkänna, att jag icke beaktat, att utskottet här i sin hem¬
ställan särskildt understrukit, att detta dagtraktamente endast
skulle utgå under pågående landsting, men professor Edén har
nu varit vänlig att påpeka den saken för mig.
Jag uttalade nyss, att om förslaget verkligen afsåge, att
dagtraktamente endast skulle utgå för de dagar, som landstinget
påginge, skulle jag ha kunnat låta förslaget passera utan invänd¬
ning, och den föregående talaren uttryckte nu den förmodan,
att, då jag finge veta, att förslaget endast hade en sådan inne¬
börd, jag då skulle kunna gå med på detsamma. Jag vill emel¬
lertid uppriktigt säga, att hvad han här yttrade omvände mig
helt och hållet i den punkten, så att jag nu än kraftigare vill
yrka afslag å utskottets hemställan.
Det är väl nämligen så, att detta landstingsarfvode eller
traktamente skulle tillkomma af välmening för de aktade arbe¬
tare, som genom rösträttsreformen med all säkerhet komma
att inväljas i landstingen. Detta dagtraktamente skulle väl
afse att sätta dem i tillfälle att deltaga i landstinget, som eljest
icke ha råd att vara ifrån sitt hem och sitt arbete eller sin be¬
fattning.
Men hur skall nu detta realiseras vid landstingen? Skall
man, när det gäller de där många befattningarna, om hvilka jag
talade, dela upp landstingsmännen i två klasser och säga: Ni,
som icke ha råd, ni kunna icke få någon af dessa befattningar,
utan dessa tillkomma de andra. Man bör väl vara rättvis och
bedöma landstingsmännen efter deras egenskaper och förmåga,
så att, om äfven en arbetare kan sköta en dylik befattning, resa
ut på revideringar och ett och annat, skall han ha samma rätt
som andra landstingsmän, och någon sådan uppdelning af dem
i två klasser går väl icke för sig. Den tanken fick jag under
den föregående talarens anförande.
Dessutom tycker jag det vara besynnerligt, att det ärade
utskottet, såsom man kan finna af klämmen, nedsatt landstings¬
mannens värdighet. Förut ha de haft reseersättning efter beräk¬
ning af skjutslega för två hästar och för resa i första klass både
på järnväg och ångbåt, men nu sätter utskottet ned denna för¬
mån, så att landstingsmännen få betaldt endast för resa efter en
häst och för resa i andra klass.
Jag ber emellertid, herr talman, att fortfarande få yrka af¬
slag å utskottets hemställan.
Herr Strömberg: Herr talman! Jag är visserligen icke
landstingsman och kan sålunda icke i likhet med den föregående
41 Nr 45.
Torsdagen den 11 maj, e. in.
talaren lämna kammaren några dyrbara erfarenheter från detta Ang. ändrin-
kall, men jag vill ändå, då den ärade talaren på smålands- gar i lagf:n
bänken icke alls kan fatta, hvarför denna fråga kommit upp, °EikZaqen
då icke landstingsmannen i landsbygden gifvit uttryck för sin och i vissa
önskan att få dagtraktamente, till hvad herr Ericsson i Vallsta kommunal-
redan påpekat nämna, att det har väl nu kommit till ett annat^rordningar-
förhållande, som just motiverar detta. Jag har de båda år, jag (Forts.)
varit med som motionär i denna fråga, ansett, att när vi fått
en rösträttsförändring, som medger äfven arbetareklassen att bli
representerad i landstingen, och då vi veta, att många bland
arbetarna verkligen befinna sig i sådana ekonomiska förhållanden,
att det är mycket svårt för dem att försaka en hel veckas in¬
komst, torde just detta utgöra ett ganska kraftigt skäl, hvarför
frågan nu kan anses ha kommit i det läget, att detta utskotts-
yrkande bör bifallas. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till detsamma.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt
herr talmannen gifvit propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på afslag å såväl berörda hemställan som
de i ämnet väckta motionerna, blef utskottets hemställan af
kammaren bifallen.
§ 5.
Härefter förelåg till afgörande statsutskottets utlåtande, nr Ang. anlägg-
60, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående anläggningning af stats-
af statsbana från Ströms vattudal till Ångermanälfven samt i slrömsfvttt
dithörande ämnen väckta motioner. dal till Ånger¬
manälfven.
I en till Riksdagen aflåten, till statsutskottets förberedande
behandling öfverlämnad proposition, nr 69, af den 10 februari
1911 hade Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af
statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit
Riksdagen att, under förbehåll att de i statsrådsprotokollet förut¬
satta villkor om kostnadsfri upplåtelse af mark in. m. iakttoges,
dels besluta anläggning af eu statsbana från Ströms vattudal
(Ulriksfors)Jill Ångermanälfven (Volgsjön) för en beräknad kost¬
nad af 9,050,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att närmare
förordna om de orter, järnvägen borde genomgå, dels ock för
banans påbörjande bevilja ett anslag för år 1912 af 900,000
kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att redan under år 1911 af
tillgängliga medel förskottsvis utanordna 200,000 kronor.
I sammanhang härmed hade utskottet till behandling före-
haft följande under innevarande riksdag väckta motioner, näm¬
ligen inom Första kammaren nr 36 af herr Pers samt nr 93
Nr 45. 42
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana frän
Ströms vattw-
dal till Anger-
manälfven.
(Forts.)
och 99 af herr Hägglund och inom Andra kammaren nr 116
af herr Olsson i Älfdalsåsen samt nr 193 och 332 af JBromée
i Billsta m. fl. _ ..
I sina berörda motioner hade herrar Pers och Olsson i Älf¬
dalsåsen sammanstämmande hemställt, att Riksdagen måtte be¬
sluta att anslå 500,000 kronor till påbörjande af eu statsbana
norrut ifrån Sveg till Brunflo eller annan lämplig punkt på
tvärbanan genom Jämtland.
Herr Hägglund hade föreslagit i motionen nr 93, att Riks¬
dagen, med utslag på Kungl. Maj:ts proposition nr 69, måtte
besluta anläggning af en statsbana från Brunflo till Sveg för en
enligt ofvannämnda proposition till 11,700,000 kronor beräknad
kostnad, med rätt för Kungl. Maj:t att närmare förordna om de
orter järnvägen borde genomgå, allt med de förbehåll i tillämp¬
liga delar, osom i propositionen föresloges i fråga om linjen Ströms
vattudal—Ångermanälfven, samt för banbyggnadens påbörjande
bevilja ett anslag för år 1912 af 900,000 kronor, med rätt för
Kungl. Maj:t att redan under 1911 af tillgängliga medel för¬
skottsvis utanordna 200,000 kronor; samt i motionen nr 99, att
Riksdagen måtte besluta att till Kungl. Maj:t aflåta underdånig
skrifvelse af innehåll, att Kungl. Maj:t snarast möjligt måtte
inleda vederbörliga underhandlingar angående förvärfvandet för
statsverkets räkning ej blott af järnvägen Sveg—Orsa, bandelen
Orsa—Mora och järnvägen Mora—Vänern utan äfven af Göte¬
borg—Bergslagernas järnväg, samt att Kungl. Maj:t så snart ske
kunde måtte till Riksdagen aflåta det förslag, till hvilket nämnda
underhandlingar kunde komma att gifva anledning.
Vidare hade herr Bromée i Billsta in. fl. föreslagit ej mindre
i motionen nr 193, att Riksdagen ville besluta byggande af järn¬
väg från Sveg till Brunflo vid tvärbanan i enlighet med utred¬
ning och plan, som af järnvägsstyrelsen blifvit upprättade för
Inlandsbanan i denna del, samt för byggnadens påbörjande för
år 1912 anvisa ett anslag af 500,000 kronor, än äfven i motionen
nr 332, att Riksdagen ville till påbörjande af byggnaden af järn¬
väg dels från Sveg till Brunflo och dels från Ström till Volg-
sjön för år 1912 anvisa ett anslag af 1,000,000 kronor, däraf
500,000 till hvardera bandelen, med rätt för Kungl. Maj:t att af
tillgängliga medel för innevarande år och för sagda ändamål
använda 300,000 kronor.
Utskottet hemställde,
a) att Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj ds förevarande
framställning, måtte, under förbehåll att uti statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 10 februari 1911 angifna villkor om kost¬
nadsfri upplåtelse af mark m. m. iakttoges, dels besluta anlägg¬
ning af en statsbana från Ströms vattudal (Ulriksfors) till Ånger-
Torsdagen den 11 maj, e. m.
43 Jfr 45.
manälfven (Volgsjön) för en beräknad kostnad af 9,050,000 kronor, Ang. anlägg-
med rätt för lvungl. Maj:t att närmare förordna om de orter, från
järnvägen borde genomgå, dels ock för banans påbörjande be- ströms vattu-
vilja ett anslag för år 1912 af 900,000 kronor, med rätt för dal till Ånger-
Kungl. Maj:t att redan under år 1911 af tillgängliga medel för- manälfven.
skottsvis utanordna 200,000 kronor; (Forts.)
b) att herr Pers motion nr 36, herr Hägglunds motion nr
93, herr Olssons i Alfdalsåsen motion nr 116 och herr Bromées
i Billsta m. fl. motioner nr 193 och 332 måtte anses besvarade
genom hvad utskottet yttrat och i mom. a) föreslagit; samt
c) att herr Hägglunds motion nr 99 icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet hade emellertid fogats reservationer af:
herrar. grefve A. F. Wachtmeister, Olsson i Fläsbro, Sjö,
Nilson i Örebro och EriTcson i Öfra Odensvi, som föreslagit,
a) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke måtte af
Riksdagen bifallas,
b) att herr Pers motion nr 36, herr Hägglunds motion nr 93,
herr Olssons i Alfdalsåsen motion nr 116 samt herr Bromées i
Billsta m. fl. motioner nr 193 och 332 icke måtte af Riksdagen
bifallas, samt
c) att ej heller herr Hägglunds motion nr 99 måtte vinna
Riksdagens bifall; samt
herrar J. T. Larsson, Thorsson och Lindblad i Göteborg i
fråga om motiveringen.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på
begäran ordet till
Herr Sjö, som yttrade: Herr talman, mina herrar i Som her¬
rarna finna, har jag jämte några kamrater i utskottet till detta
betänkande fogat en reservation, och det är med anledning däraf
som jag nu vill framställa de skal, som föranledt min afvikande
mening. Innan jag detta gör, ber jag dock att få nämna, att
jag ingalunda vill uttala något klander mot Kungl. Maj:t och
dess regering, ty det veta vi litet hvar, att det är Riksdagen, som
varit orsak till, att vi fått fram detta förslag, sådant det nu före¬
ligger, enär Riksdagen förut beviljat anslag och i skrifvelse an¬
hållit, det Kungl. Maj:t ville låta verkställa en utredning och
framlägga förslag. Nu ha vi detta förslag, men det är af den
beskaffenhet att, såsom vi se såväl af järnvägsstyrelsens utlå¬
tande och utredning i frågan som äfven af Kungl. Maj:ts fram¬
ställning, det kapital, som lägges ned i detta företag, väl aldrig
någonsin, vill jag säga, kommer tillbaka.
Nr 45. 44
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. anlägg- Vi hörde härom dagen, när expeditionschefen i civildeparte-
^bana imen^e^ numera tillförordnade landshöfdingen von Sydow, demon-
Ströms vattu- strerade detta förslag i kammaren, att han äfven uttalade sig
dal till Ånger- om den ekonomiska bärigheten af denna järnvägsbyggnad. Han
manälfven. nämnde därvid, att staten skulle årligen få sätta till, om jag icke
(Forts.) hörde fel, 2,500,000 kronor för trafikerandet och möjligen äfven
för ränta å i detta företag nedlagdt kapital. Det är icke upp¬
muntrande att höra, att man skulle få sådana utgifter årligen
för ett sådant företag. Han nämnde vidare, att det gods, som
skulle fraktas på järnvägen, skulle vara träkol, som man skulle
kola af vindfälld skog, hvilken man skulle taga reda på, samt
tjära, som skulle framställas af uppbrutna stubbar. Dessa pro¬
dukter skulle tagas på de områden, järnvägen genomlöper. Hvar
och en af oss, som rest i öfre Norrland, särskild! på linjen Luleå—
Gellivare, genom skogarna, har säkert funnit liksom jag, då jag
för flere år sedan reste på den sträckan, att där var ofantligt
mycket vindfälld skog, hvilken ingen tog reda på. Under min
resa fäste jag äfven mina kamraters uppmärksamhet på och ut¬
talade min förvåning öfver den myckna skogen, som låg där,
och att man icke brydde sig om att köra ihop den och hugga
sönder den för ett eller annat ändamål. Flera år efteråt reste
jag samma väg. Samma skog låg där. En tredje gång på
samma sätt. Hvad har man för förhoppningar om, att man vid
denna järnväg bättre skall taga reda på skogen, än hvad man
gjort där uppe utefter linjen Luleå—Gellivare. Jag har icke stora
förhoppningar om, att norrlänningarna skola taga vara på denna
skog mera i det ena fallet än i det andra. År denna min upp¬
fattning riktig, vet jag sannerligen icke, hvad man skulle få
att frakta på denna järnväg i dessa ödemarker.
T. f. landshöfding von Sydow yttrade vidare, att man icke
skulle få frakta timmer, bjälkar eller stockar, utan dessa trävaror
skulle kastas i floderna, i flottlederna, för att sedermera forslas
ned till öppet vatten och där försågas och förädlas och seder¬
mera fraktas ut. Jag har verkligen föreställt mig, att, när man
lämnat anslag till norrländska järnvägar, dessa järnvägar skulle
vara till för att utfrakta den myckna skogen, som man hör så
vackert talas om där uppe. Men nu blir det för dyrt, kan man
förstå, att frakta någon skog, utan det man skulle frakta är en¬
dast kol efter vindfälld skog och tjära efter uppbrutna stubbar.
Det synes mig vara ganska mörka utsikter för att en sådan järn¬
väg skall bära sig, och det är fördenskull jag icke kunnat bi¬
träda vare sig Kung!. Maj:ts eller utskottets hemställan.
Den förste bland reservanterna, som också uttalat sig mot
Kungl. Maj:ts hemställan, har — det veta herrarna — varit
generaldirektören i domänstyrelsen. Han sade under den förbere¬
dande behandlingen inom utskottet och har äfven, ser jag, utta¬
lat i Första kammaren, att under den tid han var generaldirek-
45 Nr 45.
Torsdagen den 11 maj, e. m.
tör i domänstyrelsen, reste han icke blott där uppe i Norrland,
där han gjorde sig underrättad om förhållandena, utan äfven i
öfriga delar af landet för att inspektera och se till kronans egen¬
domar och kronans skogar och på samma gång äfven för att
sätta sig in i lefnadsförhållanden, jordbruksförhållanden o. s. v.
Han säger, som herrarna se i reservationen, att om denna järn¬
väg dragits något östligare, så skulle den ha burit sig bättre, ty
längre österut finnes det större utvecklingsmöjligheter i alla af-
seenden. Jag undrar fördenskull, om man icke borde uppskjuta
denna fråga ^ ännu något år, så att vi kunna få en utredning
just åt det håll denne reservant pekat.
Detta är för mig en synnerligen viktig fråga, ty man skall
komma ihåg, att vi offra mångfaldiga millioner på denna bit.
Den är likväl icke den enda, utan det skall bli en fortsättning
sedan, så att, ifall så verkligen kommer att ske, vi ha ganska
stora summor, som vi ännu få vänta att ge ut för detta ändamål.
Det är eu annan sak också, som man borde, har det synts
mig, beakta. Och det är, att Kungl. Maj:t här har visat oss en
tablå öfver, att vi under det senaste årtiondet byggt järnvägar
för i medeltal .5,800,000 kronor per år, men nu skulle vi under
de närmaste sju, åtta åren bevilja medel för järnvägsbyggnader
till .mellan 8 och 9 millioner kronor årligen eller omkring 2 Va
million kronor mera ensamt för järnvägar, än vi ha gifvit ut
under de föregående åren. Det har synts mig, att när man nu
tillika har beviljat stora anslag icke allenast för Vänersborg—
Göteborgs-kanalen utan därjämte förlidet år för Porjusfallens ut¬
byggande i ändamål att tillvarataga kraften där, hvarjämte vi
nu från utskottet snart komma fram med förslag om Älfkarleby-
fallens utbyggande och apterande för erhållande af kraft — och
det är mycket stora belopp, som härvidlag äro ifrågasatta — då
skall detta också komma att draga många arbetare från jordbruks¬
näringen och industrien, och jag undrar, om detta kan vara klokt
att på det sättet riktigt storma på med att lämna anslag och
komma fram med det ena förslaget gående ut på större summor
än det andra.
Under alla de många år, jag suttit i Riksdagen, har aldrig
tillförene kommit så många järnvägsprojekt och så många andra
stora projekt och förslag, hvilkas utförande fordrat pengar, som
det gjort vid denna riksdag. Säkert är emellertid, att om vi
bevilja alla dessa belopp, som nu fordrats af Kungl. Maj:t, be¬
farar jag verkligen, att man går litet för fort med ärendena, och
jag anser, att det icke kan vara nyttigt, att man så där hastigt
och ojämnt fördelar arbetskraften än på det ena företaget, än på
det andra och tar arbetarna från jordbruket och öfriga näringar.
Det kan icke vara godt för landet i dess helhet.
Visst och säkert är det åtminstone i de flesta fall, att om
jordbruksarbetare eller andra arbetare ge sig på sådana där järu-
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana frän
Ströms vattu-
dal till Ånger-
manälfven.
(Porta.)
Nr 45. 46
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. anlägg- vägsbyggen eller andra statens byggen, så återgå de icke gärna
ning af stats- till jordbruket, när de ha fortsatt med sitt nya arbete i några år,
Ströms ^vattu-oc^ det auser jag vara till ganska stor skada, att de skola tagas
dal till Ånger- ifrån modernäringen och dess skötsel i så stor utsträckning, som
manälfven. de föreslagna arbetena verkligen skulle medföra. Herrarna skola
(Forts.) fördenskull icke alls undra öfver, att jag har mina störa betänk¬
ligheter, men jag säger ännu eu gång, att Kungl. Maj:t och dess
regering icke har kunnat göra annat än som den nu gjort, så
att detta är icke alls något klander mot dem, långt ifrån det;
de ha fått ärendena i ordning nu, och då ha de velat också
skiljas från dem, kan jag förstå. Jag tror också, att det skulle
vara det riktigaste, när nu Riksdagen ,har sin rätt att icke alle¬
nast fördela anslagen utan äfven ordna arbetsförhållandena, att
man då också kunnat taga denna sin rätt i akt.
Det är sålunda med stöd af hvad jag uttalat i den förelig¬
gande frågan, som jag, herr talman, anhåller att få yrka afslag
icke allenast å Kungl. Maj:ts framställning utan äfven å utskot¬
tets hemställan och jag skall be att få yrka bifall till den i ärendet
afgifna reservationen.
Vidare anförde
Herr Hellberg: Herr talman, mina herrar! Jag antar, att
det väl näppeligen är någon i denna kammare, som skulle finna
det underligt, om jag skulle bedja att få besvära kammaren
några minuter i denna fråga. Jag torde nämligen vara den i
denna kammare, som, åtminstone i visst afseende, kan vara mest
intresserad för denna frågas utgång. Den ifrågasatta banan
kommer nämligen att genomlöpa den stora valkrets, som jag
har äran representera. Slutpunkten, eller Dalasjö, ligger, som
vi veta, inom Vilhelmina socken, som ensamt den är större än
hela Skaraborgs län. Tillsammans med öfriga socknar i dom¬
sagan är den senare lika stor som hela Skåne, Blekinge, Halland,
Bohuslän, halfva Kronobergs län och Öland tillsammans. Jag
har endast i korthet och i förbigående velat erinra om detta. .
Ja, det går väl an, herr Sjö, för dem, som själfva bo invid
järnvägsstationerna att i fråga om banbyggnader på annat, båll
endast låta det materiella, millionerna och »bärkraften», bli det
enda afgörande. Man borde dock kunna fatta och förstå, att
det här dock gäller mycket annat, som är af långt större be¬
tydelse. Det gäller ingenting mer och ingenting mindre än om
den talrika befolkning, som nu finnes inom västerbottniska Lapp¬
marken, skall bevaras åt fosterlandet eller ej. Redan nu kan
man vid en färd i dessa på kommunikationer så vanlottade
bygder finna — jag har själf sett det med egna ögon — ett
flertal ödegårdar, hvilkas ägare sett sig tvingade att uppge den
Torsdagen den 11 maj, e. m.
47 Nr 45.
ojämna och hårda kampen för ett magert bröd för att i stället Äng. anlägg-
söka bättre sådant i annat land. ning af stats-
I tidningen »Dagens Nybeter» för i måndags förekom det ströms^mttu-
en rent våldsam artikel mot inlandsbanan. Den var hämtad ur dal till Ånger-
en broschyr med titel »Är inlandsbanan berättigad?» Däri häf- manälfven.
das, att inlandsbanan alltid kommer att verka som en ekonomisk (Ports.)
blodaftappning. Ja, om banans ekonomiska bärighet icke ingif-
ver så stora förhoppningar, torde man dock å andra sidan kunna
ifrågasätta, huruvida det kan vara förenligt med landets väl, att
eu annan blodaftappning kommer att äga rum, nämligen utaf
ungt, friskt blod. Ty de herrar, som i likhet med herr Sjö äro
beredda att afge sin röst mot inlandsbanebyggets fortsättning
norrut, kunna vara förvissade om, att emigrantströmmen från
dessa bygder icke minskas däraf, att frågan faller. Den kommer
i stället att tilltaga uti oroväckande grad. Utvandringen har
ökats från cirka 700 per år under 1891—1900 till 1,641 under
perioden 1901—1909. Icke ens ett bifall till förslaget skulle
kunna stoppa denna förödande ström utaf, som jag sade, ungt
och friskt blod och kraftiga, seniga armar, ty man har förlorat
hoppet att någonsin få gagn af den efterlängtade banan, då en¬
ligt regeringens förslag ett så blygsamt belopp som 900,000 kro¬
nor tillmätes för ett företag af så oerhörd vikt och betydelse,
att det behöfdes flera gånger den summan, hade jag så när sagt,
i årligt anslag. Själf bär jag blifvit ombedd däruppifrån
att motionera om 1,500,000 kronor till att börja med, men
motionstiden var då tyvärr redan utgången. Ja, så tänker och
resonerar man och så hoppas man däruppe.
Om vi, såsom en tidning uti Västerbotten för en tid sedan
påminde om, skulle bortse från de anslag, som under de båda
senaste åren lämnats för järnvägen till Skellefteå, är det två decen¬
nier sedan ett enda öre offrades för banbyggnad i Västerbotten,
och dock är det ett län, som är lika stort som åtta sådana i
södra delarna af landet. Och under tiden har staten skördat där¬
ifrån 50 millioner kronor ur skogarna, utan att ge någonting
nämnvärdt igen. Staten har beträffande Västerbottens län gjort
sig skyldig till, jag hade så när sagt, en utsugning, tv skogs-
millionerna inhöstas för hvarje år, som går, men föga arbete
beredes folket, som i stället genom Riksdagens — om det till-
låtes mig säga — oförstående för alla nödrop däruppifrån satts
på mycket klena fötter. Slutligen vaknade man dock upp och
satte en gräns för bolagens utrotningskrig mot den själfägande
bondebefolkningen, men ■— det var för sent.
Jag frågar: finns det verkligen så godt om lefvande försvars-
kraft här i landet, att man har råd att taga hänsyn till några
tusen kronors större afkastning framför eu folkminskning af
några tusen arbetsdugliga människor? Ja, då må man motsätta
sig banbyggandet. Har framtidslandet så ringa värde, så bör
Nr 45. 48
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. anlägg- man icke offra något för dess kolonisation. Då är det bäst så
ning af stats- godt först som sist följa de röster, som för några år sedan höj-
Strömsvattu-des om detta framtidslands ödeläggande, och för att nå detta
dal till Ånger-mål behöfva vi här icke votera några summor. Det liksom vä-
manälfven. ger däruppe, om dessa bygder skola bli öde eller ej, och på sina
(Forts.) ställen har verkligen ödeläggelsen börjat. Man säljer rubb och
stubb, och om auktionen icke inbringar de nödiga penningarna
till amerikabiljetten, så finns ju alltid den utvägen att få låna.
Det egentliga motståndet grundar sig på, som vi ha hört,
att banan icke kan bära sig och att den skulle draga för många
millioner i släptåg. Det må vara sant. Men statsutskottet er¬
inrar dock om, att järnvägsstyrelsen ställt i utsikt, att brutto¬
inkomsterna från banan några år efter banans öppnande skola
täcka driftkostnaderna, och detta låter ju hoppfullt, tycker jag.
Jag hör till dem, som anse, att det är den sociala och stats¬
ekonomiska synpunkten, som skall läggas på denna bana. Det
gäller nämligen att öppna för kultur och ekonomisk utveckling
väldiga vidder med stora möjligheter i skogar, odlingsbar jord,
vattenfall m. m., som nu icke komma till någon nytta, såsom
herr Sjö nyss påvisade, i synnerhet i fråga om vindfällena. En¬
dast inom Vilhelmina och Tåsjö revir kan banan upphämta pro¬
dukter från ungefär 600,000 hektar duglig skogsmark, hvaraf
staten äger en betydlig del. Att möjligheterna för foderproduk¬
tion och boskapsskötsel delvis äro större än i kustlandet påvisa¬
des i går i Första kammaren. Och en annan sak: af Norrlands
utveckling under de sista 30 åren kan man sluta till betydelsen
af att möjliggöra utnyttjandet af det inre Norrlands rika resurser
och kulturförmåga.
Jag skall be att få nämna några siffror. Folkmängden i
Norrland har under de sista 30 åren ökats med 52,7 %, under det
att ökningen i det öfriga Sverige stannat vid 14,5 %. Den od¬
lade jorden har under samma tid ökats med bortåt 80 % mot
35 % i det öfriga Sverige. Kreatursstocken har ökats med 42 %
mot icke fullt 25 % i det öfriga Sverige.
Fastighetsbevillningen, som år 1879 var 102,000 kronor
i rundt tal, utgjorde år 1909 472,000; den till bevillning
uppskattade inkomsten hade samtidigt ökats från 35,900,000 till
168,500,000 kronor, alltså 13,3 % af den för hela Sverige upp¬
skattade inkomsten. Vi måste väl häraf inse och fatta, att det
är uppenbart, att här finnas värdekällor att taga vara på och
värdekällor af mycket stor betydelse.
Ett rationellt jordbruk kan inte komma till stånd, utan att
tillgång till billiga gödningsämnen erbjudas. Fraktkostnaderna
i Lappmarken spela en hämmande roll i detta fall, och om en¬
bart värden, som åtgå i landsvägsfrakter såväl af tidsspillan som
ock af pengar — i medeltal är det till kyrkoplatserna 16 å 18
mils väglängd från närmaste järnvägsstation och kostnaden för
49 Nr 45.
Torsdagen den 11 maj, e. m.
frakt är 5 ä 8 kronor pr 100 kilo — kunde läggas till jordbro Ang. anlägg-
ket, inses lätt, att en icke ringa vinst vore tillförsäkrad dennaning af stats-
näringsgren. Det historiskt bevingade ordet om tre ting såsom Jana frd!t
erforderliga för krigföring kan äga sin motsvarighet, när det ärdalUU Ånger-
fråga om Lappmarkens utveckling. För det första erfordras manälfven.
kommunikationer, för det andra kommunikationer och för det (Ports.)
tredje kommunikationer. Med dessa ting skall det bli möjligt
att föra det fredens krig, som behofves i Lappmarken.
För visso: den enda bot, som finns, är kommunikationer. Det
förstå inte de, som ha några minuters väg till järnvägsstationen
och aldrig haft tillfälle att se sig omkring i obygderna men den,
som har 20—30 mil till densamma, eller såsom jag med egna
ögon sett huru dessa människor ha det, han vet det. Jag fick
i höstas företaga en resa upp till Sorsele, genom hvilken socken¬
banan en gång skall gå, och dit det är 15 mil från Lycksele.
Jag sade då åt befolkningen där uppe, att jag, som "suttit i
Lycksele, tyckt mig bo i Sibirien, fast jag haft endast 6 \A> mil
till järnvägsstationen, men sedan jag nu sett, huru de hade det
och huru de till en järnvägsstation hade 18 mil och till eu annan
21 mil, lofvade jag, att jag aldrig skulle säga så mer. Jag kan
därför inte och vill inte tänka mig, att majoriteten i denna
kammare skall vara så okänslig, för att inte säga blind, för de
verkliga förhållandena, att den skall ställa sig afvisande, då
Första kammaren som bekant tagit banan utan votering, d. v. s.
enhälligt, antagligen till stor del tack vare herr civilministerns
briljanta anförande där i går.
Man säger, att denna bana icke skall bära sig. Det är eu
mycket omtvistad sparsamhet, när det gäller ett stort nationellt
företag, som i förhållande till försvarsutgifterna ovillkorligen
måste betecknas såsom ett produktivt företag; frågan om ränta¬
biliteten må för öfrigt ställa sig hur ogynnsam som helst. Ty
hur nyttiga och absolut nödvändiga utgifterna till försvaret än
i och för sig äro, så måste dock dessa utgifter på grund af sakens
natur alltid räknas till improduktiva ändamål. En järnväg, sådan
som inlandsbanan, ingår mer eller mindre direkt i vår försvars¬
organisation. Men till yttermera visso spelar också denna järn¬
väg såsom alla järnvägar en direkt och produktiv roll i stats¬
hushållningen — det kan aldrig förnekas af några som helst
statistiska sifferuppgifter, de må nu visa hän på idel under¬
balans de första åren af järnvägens tillvaro. Faktum kvarstår:
järnvägen_ skapar nya värden, både ideella och rent nationella.
Hänsyn till yttre försvar och vidsträckta bygders inre koloni¬
sering samt bevarandet åt landet af en sällsynt härdad och talrik
arbetarestam tala alltså i lika mån för norra inlandsbanans fort¬
sättning.
Den, som liksom jag några år lefvat bland detta från den
öfriga världen afskilda folk och känner hvad det känner, hvilket
Andra hammarens protokoll 1911. Nr 45. 4
Nr 45. 50
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. anlägg- generation från generation varit hänvisadt att lefva i en isolering,
ning af stats-hvars betryckande ställning blifvit alltmer kännbar, han vet, att
hoppet på den föreslagna banlinjen är en bidan på en fullkom-
dal till Ånger- ligt ny tingens ordning. Och mot denna nya tid sträcka sig
manälfven. deras blickar och deras hopp. Och detta med rätta, ty Riks-
(Forts.) dagen har ju eu gång liksom gifvit dem på hand att få banan.
Riksdagen år 1904 beslöt som bekant fullständiga undersökningar
för en normalspårig bana från västkusten öfver Ströms vattudal
till lämplig punkt å Gellivarebanan. För dessa undersökningar
ha tillhopa åtgått icke mindre än en half million eller i utfördt
tal 510,000 kronor, andra uppgifva till och med summan såsom
varande mycket större. Riksdagen har därigenom, såsom ock
utskottet åberopat, uppskattat det stora värde för landet, som
en dylik bana skulle innebära, ur såväl kulturell som försvars¬
synpunkt.
Jag vill sluta med att såga såsom den mot banan vänligt
stämda pressen härom dagen sade, att den stora tanken på en
genomgående inlandsbana, som skulle lägga Norrlands svårtill¬
gängligaste bygder under kulturen och närmare sammanknyta
framtidslandet med det öfriga Sverige, har en gång väckt allmän
hänförelse såsom ett fosterländskt stordåd.
Alla ha en gång också varit ense om, att den närmaste
tiden måste påtaga sig det betydande offret för möjliggörandet
af framtida utveckling, på samma sätt som man en gång var
ense om, att norra stambanan måste fortsättas från Storvik till
Ange. De betänksamma talade också då om, att banan skulle
gå genom obygder och ej på långliga tider bära sig, utan bara
tynga på de öfriga statsjärnvägarnas budget. Samma argument
hör man nu, och dem kommer man alltid att få höra, hvad
helst än skall företagas, där utsikten är ringa till omedelbar och
direkt vinst. Nu vill väl ingen af de fordom betänksamma ha
norra stambanan ogjord. Den har redan visat bättre trafik¬
resultat, än man för tjugo år sedan vågade hoppas, och den har
redan brutit bygd och burit odling till obygder, fört Norrland
närmare Sveriges hjärta. Så kommer det helt visst att gå äfven
med den inre norrländska banan. Om ett par decennier, om
tjugo år, skall man tacka det släkte, som ville och vågade något
stort för framtiden utan väntan på omedelbar lön.
Med dessa ord, herr talman, har jag velat lägga mitt ringa
inflytande i vågskålen till förmån för utskottets hemställan, till
h vilket jag således ber att få yrka bifall.
I detta yttrande instämde herrar Biström, Lundström, Kron-
lund och Mörtsell.
Herr Bromée i Billsta: Herr talman, mina herrar! Under
den ordinarie motionstiden har jag jämte några andra ledamöter
Torsdagen den 11 maj, e. m. 51
af denna kammare hemställt i en motion, att Riksdagen ville
anslå 500,000 kronor till påbörjande af Inlandsbanan Sveg —
Brunflo nästa år, men sedan Kungl. Maj:ts proposition nr 69 om
byggande af statsbanan från Ströms vattndal till Ångermanälfven
blifvit aflämnad till Riksdagen, ingåfvo samma motionärer en
hemställan, att Riksdagen ville besluta att samtidigt bygga så¬
väl den af Kungl. Maj:t föreslagna bandelen som ock bandelen
Sveg—Brunflo, och att för påbörjande nästa år af dessa ban-
delar måtte anslås 500,000 kronor för hvardera.
Det har synts oss egendomligt och till och med mindre väl¬
betänkt, att vi, efter den långa tid vi redan väntat, skulle få
ytterligare vänta på den senare bandelens byggande. Men då
saken nu är så utredd, och man framhållit, hvilka fördelar det
skulle ha, och hur nödvändigt det är för de norra trakterna att
få järnväg, så ha vi haft svårt att motsätta oss detta. Vi an-
sågo därför och gjorde äfven framställning därom i vår motion,
att de båda banorna skulle byggas på en gång.
För den, som i likhet med mig, känner till, huru det kan
vara för folk, som bor långt ifrån kommunikationer, hvilka svårig¬
heter de ha att kämpa med, och huru mödosamt det är för dem
att taga sig fram i konkurrensen med andra, som äro bättre
lottade med afseende på kommunikationer, ter sig denna fråga
särskildt behj ärtan svärd. Det har äfven gjort, att jag, oaktadt
det, som nyss nämndes, är ett stort behof i de trakter, som ligga
mellan Sveg och Brunflo, att få järnväg, likväl funnit mig i att
låta behofvet äfven på annan ort blifva tillgodosedt. Man har
beskyllt mig för att låta i viss mån enskilda intressen spela in,
då jag gjort framställningar om och talat för sträckan Sveg—
Brunflo, och jag medger, att äfven enskilda intressen gjort sig
gällande,, men jag hemställer till herrarna, om det finnes någon
järnväg, i vårt land, större eller mindre, vid hvars byggande en¬
skilda. intressen icke i någon mån spelat in. Då jag nu fogar
mig i det, som föreslagits af Kungl. Maj:t och af utskottet till¬
styrkts,. hoppas jag att icke blifva beskylld för att tala för en¬
skilda intressen, ty det ställe, där denna bana börjar, ligger 15
mil norr . om mitt hemvist, och till den andra ändpunkten är
det omkring 25 mil. Sålunda lär det väl icke hufvudsakligen
vara enskilda intressen, som legat bakom, då jag talat för denna
bandel.
Att vi motionärer någorlunda funnit oss i hvad som hem¬
ställts beror i någon mån också därpå, att det i utredningen och
i Kungl. Maj:ts framställning påpekats, att till nästa år skulle
det kunna göras framställning om anslag till byggande af denna
handel Sveg—Brunflo, och det tyckes äfven statsutskottet ha
vant med^ om. Då så har skett, ber jag att få understryka
dessa påståenden, att, om man än ytterligare uppskjuter att bygga
den så kallade »felande länken», så torde detta vara synnerligen
Nr 45.
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från \
Ströms vattu-
dal till Ånger¬
manälfven.
(Forts.)
Nr 45. 52
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. anlägg- olyckligt; för egen del hoppas jag, att den måtte byggas snarast
ning af stats- möjligt och helst nästa år.
bana frän Det är med afseende på dessa förhållanden, och då jag
dal till Ånger- känner till, hur det är i dessa trakter, där den föreslagna järn-
manälfven. vägen skulle komma att ligga, som jag har ansett mig vara
(Forts.) berättigad att tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag och utskottets
hemställan.
Med afseende på hvad den förste ärade talaren framhöll i
sin svartmålning, som det i hufvudsak var, af förhållandena i
Norrland, vore det ju rätt mycket att säga. Det är ju ledsamt
att man, som lian sade, icke kunnat taga vara på kolveden,
det vill säga det virke, som är lämpligt till kolning ens efter
Luleå—Gellivarebanan. Något sådant har jag icke sett. Jag har
trott, att man gjort där som på andra ställen, där jag vet, att
man tagit kolved för stora summor.
Emellertid vill jag säga det, att både herr Sjö och jag voro
tveksamma, när det gällde att inköpa Luleå—Gellivarebanan och
sedan offra betydande summor för att bygga om den, tv den
låg, som man vet, alldeles i ödemarken. Men hur har det tett
sig? Jo, denna bana därute i ödebygden har kanske icke gifvit
det mesta och bästa ekonomiska resultatet af de större banorna
i vårt land, men dock ett ganska godt resultat, och hvad bättre
är, det stora samhället Gellivare, som man före banans byggande
knappast kunde kalla svenskt, ty det var mycket få där, som
kunde tala vårt hemlands språk, det har nu blifvit helt förändradt
i det afseende!. Då jag endast några år efter banans öppnande,
1893, var där uppe, visade det sig, att järnvägen hade uträttat
ett verk, som knappast skolorna kunde ha åstadkommit, och det
var nära hälften af befolkningen, som talade svenska; nu i när¬
varande stund talar, efter hvad jag hört, nästan alla där svenska.
Detta är en kulturvinst, som följer med, fastän den icke kommer
fram i de siffror, som angifva trafikinkomsterna, och det visar,
att samhället drifvits upp i kulturellt hänseende, hvarigenom
det blir indirekta inkomster till staten, och det betyder kanske
mer än det första årets direkta inkomster för frakt och dylikt.
Jag är öfvertygad om, att bandelen Ströms vattudal—-
Ångermanälfven — och det utvisa äfven beräkningarna — icke
kommer att gifva någon större inkomst under första åren, men
det är alldeles säkert, att den skall komma att ge inkomster, när
den fått utöfva sitt kulturella inflytande på denna ort, där det
verkligen finnes möjligheter att uträtta ett kulturarbete, där det
fmnes resurser för odling och möjligheter för folk att bo, och
där jordmånen är god.
Jag antar, att det var en hel del järnvägar nere i Småland,
som icke buro sig så bra de första åren, men som, efter hvad
jag förmodar, göra det nu. De äro nog af behofvet påkallade,
och de, som bo i de trakterna, ha nog sett, hvad järnvägen har
63 Nr 45.
Torsdagen den 11 maj, e. m.
för inverkan. Och skulle någon våga säga, att de äro öfver-
flödiga, då vore nog herr Sjö den förste, som förklarade, att det
icke ginge för sig. — Utom i kulturellt hänseende har en bana
i dessa trakter synnerligen stor betydelse för försvaret.
Ur dessa synpunkter tror jag det är klokt att våga sig på
at* bygga denna järnväg. Man talade senast i går om betydelsen
af vårt försvar och hvad som behöfde offras för det. Äfven jag
är gärna med om att göra uppoffringar för försvaret, och jag
tror, att många i denna kammare också äro med om, att vi få
ett effektivt försvar, men man skall komma ihåg, att om en
järnväg också icke gör stor nytta för landet så till vida, att den
lämnar vinst under de första åren af sin verksamhet, så lämnar
den dock andra värden, som särskild! ur försvarssynpunkt kunna
vara lika bra att äga som dem man kan erhålla genom att ut¬
gifva pengar för direkta försvarsutgifter.
Det är ur dessa synpunkter jag skall be att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr Ström i Transtrand instämde häruti.
Herr Ekman i Mogård: Jag hade icke tillfälle att deltaga
i afgörandet inom statsutskottet af detta ärende, ehuru jag när¬
var vid och deltog i den närmast före afgörandet förda debatten.
Det är med anledning häraf, som jag begärt ordet för att till¬
kännagifva min uppfattning i denna betydelsefulla fråga.
Jag kan endast beklaga, att en fråga af den stora betydelse,
som den nu föreliggande, på grund af föredragningsordningen
skall komma till behandling vid ett tillfälle, då kammaren efter
gårdagens tvenne långa plena och efter denna aftons ganska
långa plenum säkert är trött, såsom ju också framgår af de många
tomma bänkarna här i kammaren.
Jag sade, att denna fråga är af synnerligen stor betydelse,
och jag menar därmed naturligtvis i främsta rummet, att den
är af betydelse för hela landet på grund af sin ekonomiska inne¬
börd. Ty det förhåller sig så, att det beslut, som vi i dag
komma att fatta, skall innebära icke blott byggandet af den nu
föreslagna kortare delen af norra inlandsbanan eller någon be¬
gränsad del af denna bana, utan om det beslutet kommer att gå
i samma riktning som statsutskottets utlåtande, så kommer det
enligt min bestämda och orubbliga öfvertygelse att vara det A,
som sedermera kommer att tvinga Riksdagen att också säga B,
det vill säga, att om beslutet i dag utfaller i samma riktning
som utskottets utlåtande, blir den oafvisliga följden häraf, att
inlandsbanan kommer till stånd ända till Gellivare.
Den högst betydande kostnad för landet, som detta skulle
medföra, gör naturligtvis, att man måste noga skärskåda frågan,
innan man definitivt bestämmer sin ställning. Man får vid en
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Ströms vattu-
dal till Ånger-
manälfven.
(Ports.)
Nr 45. 64
Torsdagen den 11 maj, e. in.
Ang. anlägg- fråga som denna icke låta endast känslostämningarna vara af-
ning af stats- görande för sitt beslut, utan man måste se frågan i hela dess
Ströms^vattu- omfattning. Jag ber att få försäkra, att det för mig personligen
dal till Ånger- skulle vara vida behagligare, om jag här kunde få följa mitt
manälfven. hjärtas maning och utan betänkande tillgodose de orter, som
(Forts.) jag vet längta efter denna järnväg, genom att också få lägga
min röst till förmån för förslaget. Men jag har funnit enligt
min mening så allvarliga skäl tala emot förslaget, att jag icke
anser mig kunna göra hvad som här skulle vara för mig det
angenämaste.
De synpunkter, ur hvilka jag anser, att detta förslag främst
bör granskas, äro tre: dels banans betydelse i kulturellt och
andra hänseenden för de orter, den skall genomlöpa, dels banans
strategiska betydelse och dels de ekonomiska förhållanden, som
äro förenade med detta företag.
Hvad då först angår den kulturella synpunkten, så måste
densamma ju erkännas vara utomordentligt viktig, och det är
mig en glädje att få gifva mitt erkännande åt, att denna syn¬
punkt blifvit af Kung! Maj:t i nu förevarande fall så kraftigt
framhållen. Jag vågar emellertid icke anse, att denna synpunkt
är af så afgörande betydelse, att den får helt öfverväga de rent
ekonomiska synpunkterna. Jag skall icke gifva mig närmare
in på att diskutera de frågor, som af doktor Hellberg bär be¬
rörts rörande antalet personer i dessa orter med mera, ty tiden
är nu för sen, och jag har dessutom mig bekant, att hans siffror
torde komma att upptagas till bemötande af en annan talare.
Utan att således på något sätt underkänna banans kulturella
betydelse eller betydelse i öfrigt för de orter, genom hvilka den
kommer att dragas, vill jag öfvergå till att skärskåda frågan
äfven ur de andra två af mig antydda synpunkterna.
Jag skall då till en början betrakta den strategiska syn¬
punkten. Banans stora strategiska betydelse har ofta framhållits,
och jag tror icke, att det är förmätet att hysa den öfvertygelsen,
att ett mycket kraftigt skäl för det beslut, hvartill Första kam¬
maren i går kom, är just denna framhållna strategiska betydelse.
Nu säger generalstabschefen i år om den föreslagna inlands¬
banan: »Då den föreslagna typen för järnvägen otvifvelaktigt
måste anses tillfredsställande ur synpunkten af förbindelselinje,
och då de föreslagna tekniska bestämmelserna äfven ur mass¬
transporternas synpunkt medgifva en visserligen ej för en in¬
landsbana tillfredsställande men dock aktningsvärd transport¬
förmåga, finner sig generalstabschefen ej heller böra göra någon
erinran mot att man slår in på den föreslagna vägen till frå¬
gans slutliga lösning». Mot förslagets detaljer har han ingen¬
ting att erinra.
Detta erkännande af generalstabschefen är, såsom herrarna
finna, ganska sväfvande och är i all synnerhet icke alltför kraf-
55 Nr 45.
Torsdagen den 11 maj, e. m.
tigt till förmån för inlandsbanan ur försvarssynpunkt. Läser Ang. anlägg-
man detta tillsammans med ett uttalande, som generalstabschefen af stats¬
år 1905 gjorde och som finnes återgifvet i nämnda års utskotts- ströms vattu-
betänkande angående fullständiga undersökningar rörande den dal till Ånger¬
så kallade inlandsbanan, så tror jag man får lättare att tolka manälfven.
det. Där yttrar sig i fråga om järnvägen Orsa—Sveg general- (Forts.)
stabschefen på ett sätt, som framgår af följande i propositionen
intagna uttalande af vederbörande statsråd: »I detta samman¬
hang anser jag mig böra erinra därom, att uti infordradt under¬
dånigt utlåtande öfver den underdåniga ansökningen om förliöjdt
statslån för Orsa—Svegs järnväg chefen för generalstaben, som
ansåg, bland annat, järnvägslinjerna Falun—Orsa och Orsa—
Sveg böra ingå i den tillämnade inlandsbanan, för så vidt de
kunde uppbringas till förstklassig trafikförmåga, anfört, att,
ehuru de i inlandsbanan ingående järnvägssträckningarna borde
vara af sådan beskaffenhet, att de tyngsta förekommande militär¬
tågen kunde framföras med föreskrifven hastighet öfver banans
hela utsträckning, likväl i vissa fall och för kortare sträckor
någon eftergift — för såvidt denna af andra omständigheter
uppvägdes — kunde göras på det af järnvägsstyrelsen fram¬
ställda villkoret af en maximilutning af 10: 1,000. En dylik
eftergift finge dock ej i något fall sträckas så långt, att ej genom
användandet af den kraftigaste öfverbyggnad och de tyngsta
lokomotiv den afsedda trafikförmågan kunde med full säkerhet
upprätthållas. Genom profkörning å den södra, redan fullbordade
delen af Orsa—Svegbanan, å hvilken sträcka de största stig¬
ningarna förekomme, med gruståg af samma vikt som det tyngsta
förekommande militärtåg, hade chefen för generalstaben vunnit
den uppfattning, att sådan eftergift å fordran på maximilutning
af 10: 1,000, som ifrågasatts, möjligen kunde medgifvas för vissa
sträckor». Detta var generalstabschefens utlåtande 1905, och då
detta, såsom herrarna finna af den föreliggande propositionen,
nu icke alls har ledt till efterrättelse, torde häri ligga en för¬
klaring till, att han icke uttalar sig öfverdrifvet entusiastiskt om
det nu föreliggande förslaget. Om man ser på generalstabsche¬
fens utlåtande 1905 i jämförelse med det som nu i den kungl.
propositionen är återgifvet på sid. 56, finner man, att det här
icke alls är fråga om att tillmötesgå ett enda af de önskemål,
som af generalstabschefen år 1905 uttalades. Sken vikten å järn¬
vägen mellan Ulriksfors och Dalasjö är 34 kg., under det här
föreslås 27,5 kg. Den största stigning på, 1,000 meter, som
generalstabschefen undantagsvis ville medgifva, var 10 på 1,000,
och är mellan Ulriksfors och Dalasjö 10 å 11,!) på 1,000, men
här föreslås ända till 15,1 och 17 på 1,000. Hvad slutligen be¬
träffar broarna mellan Ulriksfors och Dalasjö, så äro de beräk¬
nade för ett lokomotivaxeltryck af 20 ton, men här äro de be¬
räknade för 18 ton. Jag tror icke, att det är förmätet, om man
Nr 45. 56
Torsdagen den 11 maj, e. in.
Ang. anlägg- säger, att ur hvilken synpunkt man än ser byggandet af denna
tung af stats- järnväg, så bör man efter de olika uttalanden, som af general-
Strömsvattu- statschef en blifvit gjorda, åtminstone icke vara betänksam för
dal till Ånger- att underkänna den strategiska synpunkten.
manälfven. Hvad beträffar den ekonomiska synpunkten, är det natur-
(Forts.) ligtvis ganska nedslående, att om man ser på den tabell, som af
Kungl. Maj:t bifogats propositionen, och som upptager de järn¬
vägar, hvilka dels redan äro af Riksdagen beslutade och dels af
Kungl. Maj:t påtänkts att framdeles komma till stånd, så finner
man, såvidt jag kunnat se, bland dessa järnvägar icke mera än
en, som kan beräknas att redan på en ganska tidig ståndpunkt
blifva ett ekonomiskt bärkraftigt företag, nämligen Järna—Norr¬
köping, medan, såvidt jag kunnat finna, samtliga andra järnvägar
äro af den beskaffenhet, att de först efter eu längre tid kunna
lämna inkomst. Hvad särskildt beträffar den föreslagna inlands¬
banan, som ju skulle komma att draga en kostnad å ett samman-
lagdt belopp af öfver 35,000,000 kronor, så har jag verkligen
icke på allvar, mera än från några få håll, hört uttalas, att man
kunde vänta ens inom en jämförelsevis öfverskådlig framtid någon
direkt inkomst af trafiken där, utan tvärtom ha nog alla auktoriteter
varit ense därom, att denna järnvägsdrift under en lång följd af
år kommer att medföra en direkt förlust för statens järnvägar
och därigenom för statsverket. Lägger man då härtill, att af-
sikten har varit att bygga järnvägen med lånemedel, så är det
ju gifvet, att till denna förlust, denna direkta förlust på rörelsen
skall läggas räntan på ett betydande kapital, som företaget kom¬
mer att sluka, och därtill vill jag lägga ytterligare den betänk¬
ligheten, att det synes mig, som om järnvägsstyrelsen, ehuru den
icke sträckt sina beräkningar längre än därhän, att inom jäm¬
förelsevis kort tid åtminstone driftkostnaderna skulle kunna be¬
täckas, i dessa beräkningar varit för sangvinisk. Jag skall icke
draga fram för många exempel på det, som föranledt mig till
denna uppfattning. Jag skall endast peka på ett förhållande.
Som herrarna funnit af propositionen, så är det meningen
att för både anläggningen och driften af denna järnväg göra de
största möjliga besparingar. Därvid har järnvägsstyrelsen, bland
annat, räknat med, att en stor del af vaktbetjäningen vid denna
järnväg icke skulle behöfva några särskilda af järnvägen upp¬
förda bostäder, utan skulle, såsom järnvägsstyrelsen ungefär ut¬
trycker sig, vaktbetjäningen kunna finna sina bostäder hos per¬
soner i orterna. Ja, mina herrar, om vi nödgas att i våra folk¬
rika orter i alla fall för statens järnvägars räkning uppföra bo¬
städer åt de lägre tjänstemännen, synes det mig icke råda tvifvel
om, att det i de synnerligen folkfattiga orter, med de långa af¬
stånd, hvarom bär är fråga, ej kan blifva möjligt för dessa lägre
tjänstemän att finna bostäder, utan att de måste uppföras af
staten. Redan häri ligger ett bevis på nödvändigheten af att
Torsdagen den 11 maj, e. m.
57 Nr 46.
öka det belopp, som af järnvägsstyrelsen beräknats, hvarigenom Äng. anlägg-
också ränteutgifterna komma att stiga. af stats
Det skulle kunna sägas, och det framhölls af den andre ströms vattu
talaren i denna debatt, att här dock kommer så småningom att dal till Ånger
bli så stora frakter på dessa järnvägar, att man får rundligt manälfven.
igen, äfven om man offrar något de första åren. Nej, doktor (Forts.)
Hellberg, det tror jag icke, och jag har så mycket större skäl
att icke tro det, som den person, hvilken på uppdrag af herr
statsrådet och chefen för civildepartementet i ett föredrag, som
man väl får anse åtminstone icke vara riktadt mot inlandsbanan
— jag syftar på landshöfding von Sydow — framhöll, att de enda
egentliga artiklar, som man kunde räkna med att få befrakta på
denna järnväg, vore träkol och trätjära. Det är naturligtvis af
stor betydelse för en järnväg att kunna räkna på några frakter,
men att basera en järnväg med eu anläggningskostnad till så
utomordentliga belopp, som de här ifrågavarande, hufvudsakligen
på frakter för träkol och trätjära, är nog att ha den säkra för¬
lusten för ögonen, och jag vill gentemot doktor Hellberg säga,
att landshöfding von Sydow oförbehållsamt uttalade som sin åsikt,
att man icke kunde ha förhoppning om någon egentlig stor¬
industri utefter denna järnväg, och beträffande timmertransporten,
hvilket väl doktor Hellberg syftade på, då han talade om de
stora skogarna, framhöll landshöfding von Sydow, att man icke
kunde räkna på, att järnvägen skulle kunna konkurrera med
flottlederna. Hvad angår malmen, kunde man enligt hans upp¬
fattning icke heller göra sig räkning på, att den skulle gå den
vägen.
Sålunda synes mig den ekonomiska sidan af saken fullkom¬
ligt klar, och jag har varit något omständlig beträffande den¬
samma, därför att jag ansett det vara af stor vikt, att när kam¬
maren går att fatta sitt beslut i denna fråga, kammaren skall
kunna göra det med öppen blick för att det sannerligen icke
här är fråga om något ekonomiskt företag. Vill kammaren trots
detta göra ett sådant offer, som här ifrågasattes, för de orter,
som beröras af järnvägen, må det ske ur andra synpunkter, och
skall jag för min del bära beslutet med jämnmod. Jag skall
bära det med jämnmod, därför att jag trots allt hyser den upp¬
fattningen, att vi inom en icke alltför aflägsen framtid måste
tillgodose kommunikationsbehofvet i de norrländska länen, detta
må sedermera bli antingen genom eu längdbana, såsom nu före¬
slagits, eller, hvilket måhända vore ändå mera tilltalande, genom
tvärbanor i floddalarna, där den hufvudsakliga befolkningen bor,
och där de mest odlade områdena befinna sig Därtill vill jag
lägga, att när detta eu gång skall ske, synes det mig önsk-
värdt, att det åstadkommes med skattemedel och icke därige¬
nom, att man för sådana ändamål som detta ytterligare okär
statens skuld.
Nr 45.
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Ströms vattu-
däl till Ånger-
manälfven.
(Forts.)
58 Torsdagen den 11 maj, e. m.
Hvarför skulle man då icke redan nu kunna fatta beslut?
Det är sannolikt en fråga, som någon skulle vilja framställa.
Ja, mina herrar, vi ha under de senaste åren bundit så utom¬
ordentligt stora belopp utaf lånemedel i företag, af hvilka Riks¬
dagen ansett sig kunna ha anledning att längre fram vänta in¬
komster, att jag tror, att det vore skäl i att uppskjuta ytter¬
ligare utgifter af det här slaget, intill dess åtminstone något af
dessa företag lämnade staten någon vinst. När vi komma till
den punkten, synes det mig, att man skulle kunna upptaga
frågan om ett ekonomiskt offer af den storlek, som här är ifråga¬
satt. De ekonomiska företag, som jag syftar på, och i hvilka
staten bundit stora kapital, äro närmast Trollhätte kanal och
kraftstation samt Porjus, och det lider väl icke något tvifvel, att
dessa företag i år komma att ökas ..med ytterligare ett af samma
slag nämligen kraftstationen vid Älfkarleby. Dessa belopp gå,
efter hvad jag kunnat uträkna i Riksdagens handlingar, samman-
lagdt till 74,280,000 kronor i rundt tal. På dessa belopp skall
staten betala räntor, men icke ett enda af företagen har ännu
bevisligen lämnat oss någon egentlig vinst. Besluta herrarne i
dag inlandsbanan, så innebär detta en ökning med mera än
35,000,000 kronor, och då ha dessa belopp, på hvilka staten
ännu icke har några inkomster, sprungit upp icke så obetydligt
öfver 100,000,000 kronor. Jag tror icke, att någon kan undra
på om man, äfven om man är lifligt besjälad af den önskan,
att också de nordliga orterna i vårt land skola få så goda kommu¬
nikationer som möjligt, ställer sig tveksam inför möjligheten att
denna gång kunna tillmötesgå önskningarna där uppifrån, då
man har dessa stora siffror för ögonen. För min del skulle jag
i detta fall helst hafva sett, att regeringen i år kommit med
förslag om byggandet af Brunflo—Svegbanan i stället för den nu
föreslagna delen af norra inlandsbanan. Jag skulle gjort det
därför, att hvad som än kommer att inträffa, det synes mig
ställdt utom allt tvifvel, att vi icke kunna undgå att bygga den
förbindelselänk, som Brunflo—Svegbanan skulle utgöra, och att
detta företag måste komma till stånd inom jämförelsevis kort tid.
Här har väckts eu motion i denna riktning vid innevarande
års riksdag. Anledningen till att jag emellertid icke kunnat
vara med om motionen är, att någon fullständig utredning om
denna järnväg icke blifvit verkställd af järnvägsstyrelsen, hvar¬
för jag icke ansett mig kunna förorda bifall till motionen. Icke
heller har man företagit några underhandlingar angående inköp
af de södra banorna, som skulle förbinda denna länk med de
nordliga trakterna, och det synes mig alldeles nödvändigt, att
sådana inköp komma till stånd, innan Brunflo-Svegbanan bygges,
med andra ord att om icke en för staten fördelaktig uppgörelse
med de södra banorna kan ske, måste det anstå äfven med
Brunflo—Svegbanan. Som sagdt, har denna fråga vant för litet
59 Nr 45.
Torsdagen den 11 maj, e. m.
utredd, och af den anledningen har jag icke kunnat gå med på
ett förordande af motionen.
Innan jag slutar, skall jag be att för ett ögonblick få
sysselsätta mig med ett af de skäl, som anförts, hvarför man
vält att nu i stället bygga denua del från Ströms vattudal till
Angermanälfven, nämligen att då man redan var sysselsatt med
byggande af den norr om Östersund befintliga delen af inlands¬
banan, så vore det bekvämare med hänsyn till arbetspersonal
och maskiner att fortsätta arbetet med denna bana än att taga
itu med Brunflo—Sveglinjen. Jag anser icke, att det skälet är
tillräckligt talande, ty med de kommunikationer, som nu i
alla fall råda, synes det mig icke stöta på några egentligen
oöfverstigliga svårigheter att flytta arbetsstyrkan till Brunflo—
Svegbanan, om man blott velat göra detta. Detta är icke heller
hufvudskälet, utan hufvudskälet är, såsom landshöfding von
Sydow oförbehållsamt sade, att man velat sätta den nu före¬
slagna delen af inlandsbanan i första rummet, därför att man
velat ha klart besked af Riksdagen, om den ville besluta sig för
byggandet af inlandsbanan eller icke. Detta vill jag till sist
framhålla: beslutet gäller i dag, om Riksdagen vill påtaga sig att
bygga hela denna inlandsbana eller den icke vill det.
Jag anhåller, herr talman, om bifall till den af grefve
Wachtmeister m. fl, vid betänkandet fogade reservationen.
Med herr Ekman i Mogård förenade sig herr Christiernson.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Den banbyggnad,
som här är i fråga, berör ju endast till eu mycket ringa del det
län, som jag representerar. Det lokalintresse, som för mig skulle
kunna ha någon betydelse, är därför ganska ringa. Ett vida
större intresse för mig skulle naturligtvis linjen Brunflo—Sveg
hafva hatt, och äfven jag skulle naturligtvis mycket hellre sett,
att det varit om den, vi nu hade att besluta än om förevarande
linje. I det hänseendet hänför jag mig emellertid till det yttrande,
som en föregående talare på jämtlandsbänken hade, och den
förhoppning han uttryckte, att vi i enlighet med Kungl. Maj:ts
uttalande, som utskottet också biträdt, redan till nästa riksdag
skola få fram ett förslag.
Men det är icke heller, mina herrar, ett lokalintresse, som
jag anser, att man skall lägga opå den här föreslagna banan från
Ströms vattudal och upp till Angermanälfven, utan det ärjjför
mig. alldeles gifvet äfven ett riksintresse och ett mycket viktigt
riksintresse. Jag menar därvid visserligen, att man skall såsom
den siste talaren se denna fråga ur ekonomislt synpunkt, men
det synes mig, att han tager den ekonomiska synpunkten skä¬
ligen inskränkt, då han endast fäster sig vid de direkta frakt¬
inkomster, som kunna tillföras banan. Det hör också till eko-
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Ströms vattu¬
dal till Ånger-
manälfven.
(Forts.)
Nr 45. 60
Torsdagen den 11 maj, e. in.
Ang. anlägg- nomien, hvad banan åstadkommer i fråga om utvecklingen af de
nibana från 0V^QV' £euom hviska den skall gå, eu ekonomi, som kanhända
Ströms vattu- ^ar större betydelse för landet än de fraktafgifter, som banan
dal till Ånger- direkt intjänar. — För resten kan jag i sammanhang med talet
manälfven. om ekonomien icke underlåta att i förbigående fästa uppmärk-
(Forts.) samheten på, att den talare, som skrämde oss med de summor
staten anslagit eller är i färd med att vid denna riksdag ytter¬
ligare anslå till statens produktiva verk, därvid medräknade
kostnaderna för hela inlandsbanan upp till Gellivare, 35,000,000
kronor. För närvarande lärer man dock icke böra räkna med
det beloppet, utan med det belopp, som här föreslås, nämligen
9,050,000 kronor. -—
För mig är frågan om den här banan en stor försvarsfråga,
men en försvarsfråga icke i den mening, som man gör gällande,
när man talar om banans strategiska betydelse, utan en försvars¬
fråga, där det gäller försvaret för kulturens bibehållande och ut¬
veckling i de landsändar, banan skall genomgå eller beröra.
Då gör någon den frågan: Finnes här verkligen någon kultur
att försvara och är den landsdel, det här gäller, mäktig af någon
utveckling? På den frågan måste jag på grund af den erfarenhet
jag förvärfvat inom den provins, till hvilken jag hör, svara ett
obetingadt ja!
Den areal, banan ifrån Ulriksfors upp till Ångerm an älf ven
skall genomgå, utgör icke mindre än 22,950 kvadratkilometer.
Det är ju ett betydande område, om vi jämföra det med för¬
hållandena i södra Sverige. Inom den arealen bor för närva¬
rande en folkmängd af omkring 34,000 personer, sålunda en
befolkning af endast ungefär 1,5 på kvadratkilometern. Det är
sålunda en stor areal, men litet folk! Men därför får man natur¬
ligtvis icke underlåta att se till, att den befolkning som finnes
får sådana förhållanden, att den kan stanna kvar och trifvas,
utveckla sig och tillväxa. Och där kan enligt milt förmenande bo
många, många flera!
Ja, det finnes verkligen, mina herrar, mycket att taga reda
på däruppe. När en sydsvensk talar om förhållandena i Norr¬
land, tänker han i allmänhet på skogen; han tror just icke, att
där finnes aunat än skog. Det, är också skogsprodukterna, som
dr Key-Åberg lagt till grund nästan uteslutande vid uppgörande
af sina beräkningar rörande banans ekonomiska bärighet. Jag
kommer sedan att visa, att det finnes nog också åtskilligt annat
att tänka på än skogen. —• Men eftersom jag är inne på dessa
Key-Åbergs beräkningar, så vill jag bemärka, att hans beräk¬
ningar äro i allmänhet gjorda för hela sträckan Ulriksfors—
Gellivare, hvilket gör, att det är litet svårt att i siffror få en
öfverblick öfver, hur det ställer sig just med afseende på den
här ifrågasatta delen. Det erkännes af alla, och jag vet det af
egen erfarenhet, att där äro betingelserna för utveckling väsent-
61 Nr 45.
Torsdagen den 11 maj, e. m.
ligt större än i trakterna norr därom. Man får därför ett miss- Ang. anlägg-
visande resultat, om man vid tillämpning af Key-Åbergs be-nin9 afstats'
räkningar på denna bana tänker sig att efter den beräknade sfrZ/mttu-
längden för hela banan se, huru mycket som kommer på denna dal till Ånger-
del; i själfva verket kommer på densamma mycket, mycket mer. manälfven.
~ Utskottet har nu själft uttalat den reservationen, att man (Forts.)
icke nu skall binda sig för mera än sträckan Ströms vattudal—-
Angermanälfven; och det har jag intet emot. Men då skall man
inte heller i sina beräkningar öfver kostnad och bärighet taga
med den ofvanför belägna delen af inlandsbanan.
Hvad nu skogen beträffar, så utgör den produktiva skogs¬
marken inom Tåsjö och Vilhelmina revir, som beröras af denna
handel, 539,000 hektar, hvilket är mer än en tredjedel af hela
den skogsmark, som skulle träffas af hela linjen Ulriksfors—
Gellivare. Därtill kommer eu stor skogsareal i norra delen af
Jämtland, som genom Flåsjön kommer i förbindelse med den
blifvande Löfberga station vid banan. Af denna areal utgör icke
mindre än 80,000 hektar kronoskog, hvars värde enligt öfver-
jägmästarens beräkning genom banan skulle stegras med 70 å
BO %. Man torde ändå, då man hör dessa siffror, förstå, hvilken
betydelse banan får äfven för skogens tillgodogörande. Det är
sant, att denna betydelse icke blir så stor för timmerproduk¬
tionen; timret kommer, till följd af förhållandena där uppe,
hädanefter som hittills att till största delen följa flottlederna ut
till kusten. Men det är för tillgodogörandet af allt virke, som
förfares i skogarna, som banan får sin stora betydelse. Ha
herrarna någonsin rest och sett, hur det ser ut i de norrländska
skogarna, när man kommit ett stycke från de stora kommunika-
tionslederna? Jag har för min del icke rest i dessa trakter, men
i andra liknande, t. ex. i Härjedalen. Herrarna kunna där se,
bur ända utmed landsvägen det ligger fullt med virke huller om
buller; där ligga till och med stora träd och ruttna ned till
ingen nytta, träd af ansenliga dimensioner, mer än en aln i
diameter. Och detta därför att man ej är i stånd att göra sig
nytta af dem. Nu har dr Key-Åberg räknat ut, hur mycket
frakter det skall tillföras järnvägen af detta kvarliggande virke,
som skall förvandlas till kol eller tjära. Det har han räknat ut,
men hvad han icke har räknat ut, men hvad som är af lika
stor eller större betydelse, det är det värde, som ligger i att
detta virke kommer till nytta, som nu får ligga och ruttna ned.
Detta är mera betydande, synes det mig, än de frakter, som man
kan vänta att de nämnda produkterna skola ogifva järnvägen.
Härtill kommer ytterligare något, som dr Key-Åberg icke heller
räknat med, nämligen den med tiden allt större och större ökning
i värde, skogsprodukterna komma att få genom den intensivare
skogsskötsel, som vi sträfva efter, och likaså genom de förbätt-
Nr 45. 62
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Ang. anlägg- rade metoder i afseende å virkets tillvaratagande, som vi ha all
ning af stats- anlec[njng att förvänta.
tifliYhCL TY&Yl
Ströms vattw- Men, mina herrar, det är ett annat område, där utvecklingen
dal till Anger- h är uppe kan blifva af ännu större framtida betydelse; där banan,
manälfven. enligt min mening, kan hafva en ändå större verkan; och det är
(Forte.) för odlingens, för jordbrukets och boskapsskötselns bibehållande och
utveckling i dessa landsdelar. Jag vill erinra om, att de lands¬
delar, som det här är fråga om, trakterna mellan Ulriksfors och
Vilhelmina, utgöra till stor del eu nordlig förgrening af det
jämtländska silurområdet. Där är därför i mångt och mycket
samma jordbeskaffenhet, lika god jord som i norra delen af
Jämtland. Någon beräkning af den trafik,o som häraf skulle
kunna förväntas, har naturligtvis dr Key-Aberg icke kunnat
verkställa, och det af naturliga skäl, men hans utredning visar
emellertid, att det är mycket betydande, ja, jag kan säga ofant¬
liga vidder, som det här finnes att lägga under odlingen. Jag
har, som jag nämnde, icke rest igenom denna landsända, men
jag har rest genom norra Jämtland, det vill säga det område,
som ligger vid banans sydpunkt och något söder därom. Och
det är ungefär lika i de trakter, om hvilka här är fråga som i
norra Jämtland.
Ha herrarna någon gång tänkt på, hur odlingen och jord¬
bruket uppkommit i Norrland och hur de där ha utbredt sig?
Jo, det har gått på det sättet, att odlingen gått uppför de stora,
långa floddalarna; där har befolkningen först satt sig fast och
därvid först i allmänhet tagit de högre belägna delarna af det
öppna landet i besittning för att undgå frostländigheten. Om
herrarne resa i norra Jämtland, så se herrarna, att byarna ligga
på tämligen stora afstånd från hvarandra, uppflugna på de högsta
punkterna, där innevånarna lagt sina bostäder och röjt sina tegar.
Fodret har man tagit och tar fortfarande delvis från de naturliga
ängarna utmed bäckdalarne och delvis från de stora skogsmy-
rarna. — Men, mina herrar, vi äro nu i färd med att gå en
annan utveckling till mötes. Man har på de senaste tiotalen år
börjat lära sig att taga vara på de stora, väldiga myrmarkerna,
som man förut undvikit af rädsla för frosten. Man har lärt sig
att aflägsna frostländigheten genom afdikning och odling. Där¬
igenom blifva stora sträckor land tillgängliga för kultur, som
kunna frambringa mångfaldigt ökade skördar. Dessa myrar på
silurområdet äro minst lika fruktbara om icke fruktbarare än
den fasta marken. Man torde kunna förstå det, då man hör,
att de hålla från två till fem procent kalkhalt. Hvad detta
skall betyda för foderväxtodlingen förstår hvar och en. I Ströms
vattudal, det vill säga vid denna banas södra spets, kan man
beräkna att på sjuåriga vallar, om de skötas ordentligt, få 4,000
till 4,500 kilogram i medelskörd på hektaren. Det låter mycket,
men det är så. Jag vill tala om, att när mosskulturföreningen
63 Nr 45.
Torsdagen den 11 maj, e. m.
år 1907 hade sitt möte i Östersund, reste eu stor del af deltagarna Ang. anlägg-
till Ströms vattudal för att se på myrodlingar i norra Jämtland. från'
Där visades då på en myr vid Risselås nära Strömsund timotej, ströms vattw-
som var så hög, att den räckte en lång karl, som ställdes upp dal till Ånger-
i gräset, högt upp på lifvet. Det väckte sydsvenskarnas förundran, manälfven.
Och hur såg det ut på marken bredvid, som icke odlats? Där (Ports.)
växte allenast dåligt stamgräs, odonris och martallar. Genom
myrens odling ökades alltså — det såg man där ögonskenligt —
dess produktivitet så som jag nyss sagt. Jag skulle tro, att det
visar, hvad dessa myrar duga till.
Nu må jag upplysa, att arbetet på myrarnas tillgodogörande
har börjat först på de senare åren; det är endast några före¬
gångsmän, som börjat, men andra komma att dragas med. Man
bör kunna tänka sig, hvilken roll detta spelar för utvecklingen
af boskapsskötseln i Norrland. Det spordes vid Mosskulturför-
eningens möte, huru vidt de af mig beskrifna myrarna sträckte
sig; och man föll i förvåning, då man fick höra, att det fanns
odlingsbara sträckor på 4 till 9 kvadratmil i ett sammanhang,
med utmärkta afdikningsmöjligheter. Jag talar här af egen
erfarenhet, och det är sålunda icke några fantastiska blomster¬
målningar, utan verkligheter, om hvilkas sanning jag är lika
öfvertygad, som jag är viss om att jag är till. Det är så man
skall se på utvecklingen där uppe, om det skall bli något af.
Men det är klart, att skall det kunna göras någonting, så
behöfs det kommunikationer, järnvägskommunikationer, för
att hämta upp gödningsämnen, redskap och dylikt och för att
kunna afsätta produkterna. Redan nu säljes icke så litet foder
från norra Jämtland; — det är gifvet, att man icke förmår hålla
boskapsstocken jämsides med foderodlingen -—. Men man kan
icke sälja fodret eller ladugårdsprodukterna utan kommunika¬
tioner. Och de kommunikationer, som man behöfver, äro just
en sådan bana som inlandsbanan, som löper längs genom landet.
Det är icke nog med tvärbanor. Det är de stora vidderna mellan
floddalarna, som nu skola öppnas för kulturen. Går man bara
de gamla vägarna, kommer man icke så särdeles långt.
Jag kan icke neka mig att tala om en historia där upp¬
ifrån — den är för öfrigt alldeles sann — som visar, hur man
kan missdöma och alltid har missdömt utvecklingsförhållandena
där uppe. Det fanns på Gustaf Vasas tid en präst i Ovikens
socken i Jämtland, eu mycket duktig präst för resten, som hjälpte
Gustaf Vasa att genomföra reformationen i Jämtland, som då
tillhörde Uppsala ärkestift. Gustaf Vasa ifrågasatte, om det icke
vore. skäl att. taga dit nybyggare, hvartill prästen svarade, att
det icke läte sig göra, då det icke kunde födas mera människor
där, än hvad som fanns. Hur mycket människor, som bodde i
Jämtland på Gustaf Vasas tid, är icke kändt, men i slutet på
Karl XI:s regering funnos där 12,000; och nu finnas där 120,000.
Nr 45. 64
Torsdagen den 11 maj, e. in.
Ang. anlägg-
ning'af stats
bana från
Ströms vattw-
dal till Ånger-
manälfven.
(Ports.)
Och där kunna nog födas många, många flera. — På samma
'sätt är det med dem, som nu tvifla på utvecklingen där uppe.
.Det är alldeles säkert, att det finnes stora möjligheter, blott
• man tror på dem och gör hvad som bör göras för att få ut¬
vecklingen i gång.
Men det är icke bara utvecklingen, det gäller. Det är eu
stor fara som här hotar, om man ingenting gör. Det är icke
nog med att det icke blir någon utveckling, utan det blir rent
af stillastående och tillbakagång. I våra dagar är det ännu
mera än förr så, att befolkningen trår till att komma till kom¬
munikationer. Hushållningen är lagd på annat sätt än förr, och
det gör, att befolkningen i de aflägsna bygder, som här äro
i fråga, allt mera drager sig därifrån. I det hänseendet äro ju
de siffror, som finnas i propositionen, talande nog. Under tio¬
årsperioden från 1891 till 1900 utflyttade från detta område —
det vill säga det område, som omfattas af hela bandelen Ulriks-
fors—Gellivare — 581 personer, men under den följande tioårs¬
perioden från 1901 till 1909 utflyttade 3,542 personer. Det är
ju siffror, som tala. Det är verkligen så, att om ingenting göres,
så blir det sämre; i stället för utveckling tillbakagång, affollcning.
Det är perspektivet, och därför måste enligt mitt förmenande
här göres något.
Jag är således för min del på grund af hvad jag känner
till från det län, jag representerar, med hvilket orterna upp till
Vilhelmina äro ungefär likartade, öfvertygad om, att här är
mycket att vinna. Jag har sett det med egna ögon och kan
därför icke tvifla därpå. Jag har sett, hvad där kan göras.
Men icke får man tänka sig, att allt detta skall kunna ske med
ens. I och med byggandet af banan är helt naturligt allt detta
icke färdigt. Och det vore icke heller önskligt. All utveckling
liksom all tillbakagång, om det nu skall blifva sådan, går lång¬
samt; det går långsamt framåt och det går långsamt tillbaka.
Utveckling eller tillbakagång blir det, åt ettdera hållet går det,
och det gäller att skjuta på i den rätta riktningen, mina herrar!
Af intet blir intet. Betänkom, att hvad vi här göra, det göra vi
för en framtid. Det är skäl att börja, ty ju förr man börjar
desto förr kommer man till något resultat. -— Jag talar här om
landet mellan Ströms vattudal och Vilhelmina; de öfre delarna
talar jag icke om. — Ju förr man börjar, desto förr han det bli
något af, låtom oss komma ihåg det!
Jag vill sluta med att tala om ett yttrande af en dansk,
som vid ett tillfälle fick emottaga en redogörelse för de stora
utvecklingsmöjligheterna i Jämtland. Han sade: »Hvad ni har
för ett härligt land, där det finnes något att göra. Det är oskatt¬
bart för en nation, att det finnes mycket att göra och stora ut¬
vecklingsmöjligheter, som icke äro begagnade». Och här gäller
nu att bereda möjlighet för denna utveckling. Därför är det
Torsdagen deri 11 maj, e. in. 65 Jfr 45.
en stor gärning, om vi här lägga grundstenen till byggandet af Ang. anlägg-
denna bana. Det är sant, att vi äfven skola se på det stats-nin9 af stats-
finansiella, men vi skola icke se på det, så att vi blifva alldeles Jana frdII
blinda för den stora statsekonomiska betydelsen af den bana, som dal till Ånqer-
bär är i flaga! manälfven.
Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till utskottets (Forts.)
förslag.
Häruti instämde herrar Bergman, Olofsson, Hagström, Berg¬
lund, Jonsson i Gumboda, Bäckström, Norlén, Zimdahl, Ström i
Öfver-Torneå, Rehn, Lindgren i Skog, Hedström, Karlsson i Fjäl,
Åslund, Mogren, Svensson i Skyllberg, Bogren, Zetterstrand, fri¬
herre Fleetwood, Wallis, Fornander, Bengtsson i Bjärnalt och
Betrén.
Herr Olsson i Älfdalsåsen: Herr talman, mina herrar! År
1907 beslöt Riksdagen att som en begynnelseled af den stora
inlandsbanan bygga en statsbana från Östersund till Ströms vattu-
dal för en beräknad kostnad af 10,900,000 kronor. Efter det
Riksdagen fattat detta beslut, torde jag våga mig på göra det
påståendet, att det inom riksdagskretsar varit en allmänt utbredd
mening, att nästa förslag, som skulle komma från Kungl. Maj:t
beträffande fortsättningen med byggandet af inlandsbanan, skulle
bil att bygga den felande länken mellan Sveg och Brunflo. Det
väckte därför enligt mitt förmenande i vida kretsar missräkning,
när man fick se Kungl. Maj:ts proposition, där man föreslog ett
fortsatt byggande norrut från Ströms vattudal (Ulriksfors) till
Angermanälfven (Volgsjön). Äfven Kungl. Maj:t synes ha varit
på väg att anse eller haft vid något tillfälle åtminstone en sådan
lycklig ingifvelse, att det kanske vore skäl i att först upptaga
frågan att bygga mellan Sveg och Brunflo. Om vi läsa, hvad
herr statsrådet yttrat i den kungliga propositionen på sidan 24,
kunna vi få denna uppfattning bestyrkt. Civilministern säger där:
»Hvad angår järnvägen Sveg—Brunflo, som skulle samman¬
binda Orsa—Svegbanan med norra inlandsbanan, lärer icke
kunna råda någon tvekan därom, att densamma bör anläggas af
staten. Det hade ju möjligen kunnat ifrågasättas, huruvida icke
arbetet å nu förevarande järnväg bort igångsättas före påbörjandet
af norra inlandsbanans fortsättning från Ulriksfors».
Konungens befallningshafvande i Jämtlands län har också
uttalat samma mening i ett utlåtande den 25 januari 1911 be¬
träffande byggandet af järnvägen Ströms vattudal—Ulriksfors
—Angermanälfven. Så säger bland annat Konungens befall¬
ningshafvande i Jämtlands län: »Utan en sådan sammanknyt¬
ning» — mellan Sveg och Brunflo nämligen — »erhåller den
norra delen af inlandsbanan icke den betydelse såsom kom-
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 45. 5
Nr 45. 66
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana frän
Ströms vattu-
dal tillÅnger-
manälfven.
(Forts.)
Torsdagen den 11 maj, e. m.
munikationsled, som med densamma afsetts, hvarken eko¬
nomiskt eller i andra afseenden». Så fortsätter Konungens
befallningshafvande i Jämtlands län sitt utlåtande och säger:
»Allmänna tanken inom intresserade kretsar torde ock hafva
varit, att linjen Sveg—Brunflo är den länk af inlandsbanan,
som näst efter bandelen Östersund—Ulriksfors borde komma till
utförande».
Äfven om en inlösen af Mora—Vänern- och Orsa,—bveg-
banorna icke skulle äga rum, utan sättas i det ovissa, hvilket jag
för min del skulle anse vara eu mycket oklok politik från statens
sida, såväl ur finansiell-ekonomisk som kulturell synpunkt, så tiar
staten icke någon utsikt att få någon ränta, ekonomiskt sedt, på
sitt i Orsa—Svegbanan nedlagda högst betydande kapital af cirka
4 miljoner kronor, ty den förbindelsen når icke till Brunflo.
Denna omständighet talar för, att det ifrågasatta byggandet af
sträckan norr om Sveg fortast möjligt måtte komma till ut¬
förande.
Jag vill i detta sammanhang peka på något, som vi hngo
höra här för någon tid sedan i ett föredrag af landshöfding
Sydow angående inlandsbanan, där han sökte påvisa, att ett
inköp af dessa banor, såväl Orsa—Sveg som Mora—Vänern, ur
statens synpunkt icke skulle vara ekonomiskt. Han sade, att de
kalkyler, som blifvit uppgjorda, visa, att detta skulle bli eu
dålig affär för staten. Jag vill dock här påpeka, att hvad be¬
träffar Mora—Vänerns järnväg, så har den i snart 20 år förräntat
ett kapital af mellan 9 och 10 millioner kronor tillika med
kapitalränta på preferensaktier, som äro tecknade i bolaget.
Enligt herr Sydows kalkyler skulle denna järnväg i statens ägo,
om 'den inköpts för cirka 9 miljoner kronor, icke kunna för¬
ränta samma kapital, äfven sedan järnvägen mellan Brunflo och
Sveg blifvit byggd och Trollhätte kanal blifvit färdig, hvilken
säkert skall tillföra Mora—Vänerns järnväg stor trafik och större
inkomster. Jag menar, att en sådan beräkning är nästan för
mycket färglagd för att tjäna ett visst syfte, att kommuner, som
ha stora teckningar i järnvägen, skulle få den uppfattningen,
att det är bäst att sälja järnvägen fortast möjligt, medan man
har något så när utsikt att få något betaldt för densamma.
Nu har man beträffande byggandet af järnväg mellan Sveg
och Brunflo sagt, att det kommer att bli som en mogen frukt
af inlandsbaneförslaget ganska snart. Kungl. Maj:t har äfven
uttalat en sådan mening, att till och med redan nästa år Kungl.
Maj:t skulle kunna komma med förslag om, att Riksdagen skulle
anslå medel för byggandet af den felande länken Sveg—Brunflo.
Statsutskottet har också pekat på och ställt detta i utsikt. Men
man kan bli litet tveksam om ett sådant löfte, då man läser det
utlåtande, som järnvägsstyrelsen har afgifvit den 27 mars inne¬
varande år i anledning af de motioner, som inkommit, dels i
07 Nr 45.
Torsdagen den 11 maj, e. m.
Första och dels i Andra kammaren, om anslag till påbörjande
af en statsbana norrut från Sveg till Bruntio. Järnvägsstyrelsen
yttrar nämligen å sidan 7 i utskottsbetänkandet: »Beträffande
dessa skäl för omedelbart påbörjande af denna bana tillåter
sig styrelsen i underdånighet åter hänvisa till, hvad styrelsen
i det ofvanstående redan anfört, och finner sig härvid endast
böra tillägga, att det från militär synpunkt sedt torde vara
minst lika viktigt, att banan mellan Östersund och Gellivare
blifver i sin helhet fullbordad inom en ej alltför aflägsen fram¬
tid, som att Orsa—Svegbanan blifver förbunden med tvärbanan
genom Jämtland».
Alltså skulle man här i detta järnvägsstyrelsens yttrande
enligt mitt förmenande kunna läsa mellan raderna, att man först
skall bygga inlandsbanans norra delar helt och hållet färdiga,
innan man kommer fram med något förslag att bygga mellan
Sveg och Brunflo. Jag vill dock hoppas, att detta icke måtte
bli förhållandet, utan, som Kungl. Maj:t och äfven statsutskottet
ha antydt, det nästa förslag, som kommer från regeringen,
måtte bli det att upptaga järnvägsbygget mellan Sveg och
Brunflo, och att vi sålunda få den felande delen af inlandsbanans
södra delar färdig.
Under sådana förhållanden har jag, herr talman, intet
yrkande att göra, men jag kommer att rösta för Kungl. Maj:ts
förslag och statsutskottets hemställan i det nu föredragna be¬
tänkandet.
Herr Wijk: Herr talman, mina herrar! Jag har ofta känt
en viss obestämd oro inför det forcerade järnvägsbyggandet,
som ägt rum här i landet under senare tiden, och denna min
oro har icke minskats, utan tvärtom ökats, när jag närmare
undersökt, på hvad sätt statens järnvägsbyggande har ägt rum
under åren 1885—1911. Jag har där funnit en mycket egen¬
domlig utveckling, om man nu kan använda det uttrycket, ty
det är i själfva verket en förändring från en sund och ekonomisk
princip till en mindre sund och mindre ekonomisk, som under
denna tid ägt rum. Det är nämligen så, att man har gått ifrån
systemet att såvidt möjligt bygga med skattemedel till att bygga
enbart med lånemedel. Jag skall be att få belysa denna utveck¬
ling med några siffror.
Under åren 1885 till 1893 bekostades statens järnvägsbygg¬
nader och inköp af rullande materiel till öfvervägande grad af
skattemedel. Tre fjärdedelar bekostades af skattemedel och
endast en fjärdedel af lånemedel. Under åren 1898—1899 bör¬
jade byggandet af riksgränsbanan och bohusbanan, båda med
lånemedel. Häremot kan dock icke göras någon starkare in¬
vändning, då riksgränsbanan beräknades bli bärkraftig och
sedan äfven visat sig vara den i ekonomiskt afseende bästa af
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana frän
Ströms vattu-
dal till Ånger-
manälfvcn.
(Ports.)
Nr 45.
Ang. anlägg¬
ning af stats¬
bana från
Ströms vattu-
dal till Ånger
manälfven.
(Ports.)
Torsdagen den 11 maj, e. in.
68
statens järnvägar, och hvad bohusbanan beträffar, så kunde
' man icke förutse, att den skulle draga så ofantligt stora kost¬
nader, och att därigenom afkastningen skulle bli så mycket
mindre, än man väntat. Under åren 1894—1906 byggdes alla
norrlandsbanorna med skattemedel, och man fortfor att till inköp
af don rullande materielen använda uteslutande skattemedel.
Men år 1904 börjar en mycket märklig förändring. Då upphör
man definitivt att använda skattemedel för inköp af rullande
materiel och öfvergår helt och hållet till lånemedel, och från
och med år 1907 inköpes all rullande materiel och byggas alla
banor, oafsedt om de äro produktiva eller improduktiva, ute¬
slutande för lånemedel.
Hvad detta betyder framgår af två enkla siffror. Under
åren 1885—1906 användes till byggande af banor och inköp af
rullande materiel cirka 78 millioner kronor af skattemedel.
Efter 1906 användes af skattemedel för dessa ändamål icke ett
öre, men däremot lånas upp för dessa ändamål från 1906 till
19H _ jag tar då med Kungl. Maj:ts förslag till Riksdagen i
år — 72 lj?, millioner kronor. Om det gällde produktiva företag,
skulle man kunna taga saken lugnare, fastän äfven då det i
viss mån är betänkligt att så starkt öka landets skuldbörda till
utlandet. Men under denna senare period, då man öfvergått
från skatte- till lånemedlen, har det varit för att bygga väsent¬
ligen improduktiva banor, d. v. s. sådana, som icke i någon
mån förränta sig, och detta har också sa småningom framträdt
i den ränta, som vi betala till utlandet för vår statsskuld. Netto¬
räntan, som vi haft att betala, har under åren 1882 1902,
det vill säga under 21 år, hållit sig nästan alldeles konstant.
Den har under dessa år endast stigit från 8,600,000 till 8,900,000
kronor, men efter 1902, det vill säga någorlunda sammanfallande
med den påvisade förändringen i vår järnvägsbyggnadspolitik,
har räntan på statsskulden sprungit upp med otrolig hastighet
och var 1909 uppe i 14 Vs millioner kronor, och sedan dess har
den utan tvifvel ännu ytterligare ökats, fastän jag icke har
siffror härför tillgängliga. . ...
Om man nu undersöker Kungl. Maj:ts program till järn¬
vägsbyggnader i den föreliggande propositionen, skall man finna,
att Kungl. Maj:t föreslår eu plan, som innebär, att under åren
1913—1922 man skall låna upp för järnvägsbyggnader, rullande
materiel och dylikt icke mindre än 191,000,000 kronor. Inför
sådana perspektiv har åtminstone jag en mycket stark känsla
af, att vi måste söka bryta med det system, vi genom händel¬
sernas makt eller rättare sagdt genom efterlåtenhet och lättsinne
drifvit in på; vi måste försöka komma in på andra vägar, söka
komma tillbaka till den riktiga principen att såvidt som möjligt
bygga improduktiva företag med skatte- ocn icke med låne¬
medel.
Torsdagen den 11 maj, e. m.
69 Nr 45.
De järnvägar, som nu föreslås till byggnad i Norrland, äro Ang. anlägg-
dels bandelarna Piteå—Älfsbyn och Karungi—-Matarengi och dels nin9 «/ stats-
inlandsbanan. Naturligtvis kan det icke falla mig in att vilja „™.wa
med ett streck stryka öfver allt detta och säga, att inga af dessa ^ai w Ånger-
banor få byggas för lånemedel, utan att vi måste vänta, tills vi manälfven.
få råd att bygga för skattemedel. Men eu ansats till ett bättre (Ports.)
system bör redan nu göras. Af de nämnda banorna är det ban¬
delarna Piteå—Älfsbyn och Karungi—Matarengi, som förefalla
naturligast och mest berättigade. De utgöra naturliga fortsätt¬
ningar på redan befintliga järnvägslinjer. Den ena berör en stad,
den andra eu rik bygd och därtill en viktig gränsbygd. Skall
man därför försöka genomföra en ändring i nu tillämpade prin¬
ciper, så skall det vara i fråga om inlandsbanan. Denna är efter
min mening svagare motiverad än de andra banorna. Enligt de
i den kungl. propositionen föreliggande siffrorna kommer inlands¬
banan, byggd med lånemedel, såsom'Kungl. Maj:t föreslår, att
öka våra utgifter hvarje år med 2,200,000 kronor, detta under
förutsättning, dels att den icke blir dyrare, än järnvägsstyrelsen
beräknat, hvilket man, med den erfarenhet man bar, kan ha sina
tvifvelsmål om, och dels att Kungl. Maj:ts trafikberäkning, som
naturligtvis icke är pessimistisk, håller streck. Under sådana
förhållanden fordras det således, att vi med skattemedel eller på
annat sätt, för att täcka våra förluster på inlandsbanan, öka
våra statsinkomster med 2,200,000 kronor om året, såvidt jag
kan räkna.
Motivet för inlandsbanan har naturligtvis till stor del varit
att tillfredsställa den stora bygden med kommunikationer, att
rädda kulturen däruppe och befrämja den. Men jag är alldeles
öfvertygad om, att dessa ändamål ensamt aldrig skulle hafva för¬
mått Kungl. Maj:t att lägga fram detta förslag och skulle icke
heller ha kunnat samla någon majoritet. Nej, det som har tyngt
ner vågskålen har varit banans strategiska betydelse. Om den
saken skall jag icke yttra mig, ty jag begriper den icke. Men
jag vill påpeka, att det förhållandet, att banans strategiska bety¬
delse ställts i förgrunden, icke rubbar min uppfattning, att den
bör byggas med skattemedel i stället för med lånemedel. Det
är eu gammal och god princip hos oss, att alla försvarskostna-
der af hvad slag som helst skola bestridas med skattemedel,
och i den mån inlandsbanan, kan räknas äga samband med för¬
svaret, stärker det blott min uppfattning om, att den ej bör
byggas på lån.
Man kan då invända — och det har också framhållits från
olika håll — att det nu icke är fråga om inlandsbanan, utan
blott om banan mellan Ström och Ångermanälfven. Jag tror, att vi
icke skola försöka dölja sanningen för hvarandra. Vi kunna
vara ense om att det här gäller inlandsbanan och ingenting
annat. Banan slutar, såvidt jag kan se, tämligen blindt vid
Nr 45. 70 Torsdagen den 11 maj, e. in.
Ang. anlägg- Angermanälfven. Den hittills byggda bandelens slutpunkt är
ning af stats- gtröm, en stor och ganska tätt befolkad plats. Den nya ban-
StrZJlatiu-delen 'skalil visserligen sluta i närbeten af Vilhelmina kyrkoby,
dal till Ånger- men den är lagd på sådant sätt, att så snart banan nått dit,
manälfven. blir det mycket lätt att motivera, att den dragés vidare. Den
(Forts.) kan ju icke, så att säga, hänga i luften. Och ju längre banan
dragés, desto starkare karaktär får den mellanliggande obebyggda
delen af att vara en »felande länk», ett uttryck, som man använ¬
der, så fort det är möjligt att göra det, och som verkar ganska
kraftigt på sinnena.
Jag skall icke yttra mig här om frågan, huruvida inlandsbanan
öfver hufvud bör byggas för närvarande eller ej. Den frågan ligger
något utanför mitt resonemang. Jag har alldeles klart för mig,. att
det är mycket troligt, att den så småningom kommer att blifva
byggd och att det finnes ganska starka skäl för den, trots de
ekonomiska vanskligheter, som äro förenade därmed. Jag vill
endast framhålla såsom min bestämda mening, att skall den
byggas, så skall det ske med skattemedel.
På denna grund, herr talman, ber jag att få yrka afslag på
utskottets hemställan och bifall till reservationen, dock utan att
förena mig om reservanternas motivering.
Som tiden nu var långt framskriden och åtskilliga talare
blifvit anmälda, beslöt kammaren på hemställan af herr tal¬
mannen att uppskjuta den vidare handläggningen af förevarande
och öfriga på föredragningslistan upptagna ärenden till morgon¬
dagens plenum.
§ 6.
Justerades ett protokollsutdrag.
§ 7-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Malmborg under 4 dagar fr. o. m. den 12 maj och
» Lindblad » 8 » » » 13 »
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 12,10 på natten.
In fidem
Per Cronvall.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1911.