RIKSDAGENS PROTOKOLL
1911. Andra kammaren. Nr 36.
Onsdagen den 3 maj.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 27 nästlidne april.
§ 2.
Herr statsrådet von Krusenstierna aflämnade Kungl. Maj:ta
propositioner:
angående de medel, af hvilka pensioner, som jämlikt lagen
den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till
pension komma att beviljas befattningshafvare i patent- och
registreringsverket samt vid tullverket äfvensom i försäkrings-
inspektionen, skola utgå; och
angående täckande af öfverbetalning å reservationsanslaget
till flottans öfningar.
Dessa propositioner blefvo på begäran bordlagda.
§ 3.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å
kammarens bord bvilande proposition angående godkännande af
förlikningsaftal mellan Kungl. Maj:t och kronan samt Stockholms
stad angående strand- och vattenrätt i Dalälfven m. m.
§ 4.
Vidare föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets utlå¬
tande nr 52.
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 36.
1
Nr 36.
2
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets-
gifvare och
arbetare m. m.
Onsdagen den 3 maj.
§ 5-
Bevillningsutskottets härpå föredragna memorial, nr 23, i
anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillnings¬
utskottets betänkande, nr 19, i anledning af väckta motioner om
ändring i 8 § af förordningen om inkomst- och förmögenhets¬
skatt den 28 oktober 1910, lades till handlingarna.
§ 6.
Till afgörande förelåg nu första särskilda utskottets ut¬
låtande, nr 1, i anledning af dels Kung! Maj:ts proposition,
nr 43, med förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare
och arbetare, lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, lag
om vissa arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal, lag angående
ändrad lydelse af 158 § utsökningslagen samt lag angående
ändrad lydelse af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i afseende
å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den
14 juni 1907, dels åtskilliga med föranledande af nämnda förslag
väckta motioner.
I en till Riksdagen aflåten proposition, nr 43, af den 6 sist-
lidne februari hade Kungl. Maj:t, under åberopande af proposi¬
tionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit
Riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare,
2) lag om särskild domstol i vissa arbetstvister,
3) lag om vissa arbetstvister,
4) lag om vissa arbetsaftal,
5) lag angående ändrad lydelse af 158 § utsökningslagen,
samt
6) lag angående ändrad lydelse af 10 § lagen om hvad iakt¬
tagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till
fast egendom den 14 juni 1907.
Nämnda proposition hade af Riksdagens båda kamrar hän¬
visats till behandling af särskilda utskottet nr 1. *
Härjämte hade utskottet fått till sig för handläggning öfver-
lämnade följande inom Riksdagen väckta motioner, nämligen:
1) af herr Löfgren (motion i Första kammaren nr 90);
2) af herr Söderbergh (motion i Första kammaren nr 91);
3) af herrar Blomberg och Steffen (motion i Första kam¬
maren nr 92);
4) af herr Johansson i Stockholm m. fl. (motion i Andra
kammaren nr 52);
5) af herr Furst (motion i Andra kammaren nr 304);
Onsdagen den 3 maj.
3 Nr 30.
6) af herr Jansson i Edsbäcken (motion i Andra kammaren
nr 305);
7) af herr Karlsson i Fjäl (motion i Andra kammaren
nr 306);
8) af herr Thyrén (motion i Andra kammaren nr 307);
9) af herr Åkerman (motion i Andra kammaren nr 308);
10) af herr Pettersson i Bjälbo (motion i Andra kammaren
nr 309);
11) af grefve Hamilton (motion i Andra kammaren nr 311);
12) af herr Olsson i Kullenbergstorp (motion i Andra kam¬
maren nr 312);
13) af herr Lindqvist m. fl. (motion i Andra kammaren
nr 313);
14) af herr Schotte (motion i Andra kammaren nr 314);
15) af herr Stärner (motion i Andra kammaren nr 315);
16) af densamme (motion i Andra kammaren nr 316);
17) af herr Jönsson i Refvinge (motion i Andra kammaren
nr 317); samt
18) af herr Johansson i Jönköping (motion i Andra kam¬
maren nr 320).
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Utskottet hemställde,
1) att Riksdagen, med förklarande att det i Kungl. Maj:ts
förevarande proposition innefattade förslaget till lag om kollektiv¬
aftal mellan arbetsgifvare och arbetare icke kunde oförändradt
godkännas, måtte antaga:
a) vid punkten fogadt förslag till lag om kollektivaftal mel¬
lan arbetsgifvare och arbetare;
b) det i förevarande proposition innefattade förslag till lag
om särskild domstol i vissa arbetstvister;
2) att Riksdagen, med förklarande att det i förevarande
proposition innefattade förslaget till lag om vissa arbetstvister
icke kunde oförändradt godkännas, måtte antaga vid punkten
fogadt förslag till lag om vissa arbetstvister;
3) att Riksdagen, med förklarande att det i förevarande
proposition innefattade förslaget till lag om vissa arbetsaftal icke
kunde oförändradt godkännas, måtte antaga ett punkten vid-
fogadt förslag till lag om vissa arbetsaftal;
4) att Riksdagen, under förutsättning att lag om vissa arbets¬
aftal blefve af Kungl. Maj:t och Riksdagen antagen, måtte an¬
taga det i förevarande proposition innefattade förslaget till lag
angående ändrad lydelse af 158 § utsökningslagen;
5) att Riksdagen, under förutsättning att lag om vissa arbets¬
aftal blefve af Kungl. Maj:t och Riksdagen antagen, måtte an¬
taga det i förevarande proposition innefattade förslaget till lag
Nr 36. 4
Onsdagen den 3 maj.
Lag om angående ändrad lydelse af 10 § lagen om hvad iakttagas skall
kollektivaftal j afseen(je a införande af lagen om nyttjanderätt till fast egen-
gifvare och dom den 14 lum 1907 i
arbetare m.m. gj att Riksdagen i anledning af den utaf herr Johansson i
(Forts.) gtockholm m. fl. väckta motion måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville taga i öfvervägande, hvilka föreskrifter
lämpligen skulle kunna meddelas beträffande s. k. arbetareregister
i syfte att bereda tryggad rätt för arbetare, om hvilken uppgift
till registret lämnats, att erhålla del af de upplysningar, som
registret rörande honom innehölle, samt därefter till Riksdagen
inkomma med de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda;
samt
7) att
a) herr Löfgrens motion nr 90 i Första kammaren,
b) herr Söderherghs motion nr 91 i Första kammaren,
c) herrar Blombergs och Stoff ens motion nr 92 i Första kam¬
maren,
d) herr Johanssons i Stockholm rn. fl:s motion nr 52 i Andra
kammaren,
e) herr Fursts motion nr 304 i Andra kammaren,
f) herr Janssons i Edsbäcken motion nr 305 i Andra kam¬
maren,
g) herr Karlssons i Fjäl motion nr 306 i Andra kammaren,
h) herr Thyréns motion nr 307 i Andra kammaren,
i) herr Åkermans motion nr 308 i Andra kammaren,
j) herr Petterssons i Bjälbo motion nr 309 i Andra kam¬
maren,
k) grefve Tiamiltons motion nr 311 i Andra kammaren,
l) herr Olssons i Kullenbergstorp motion nr 312 i Andra
kammaren,
m) herr Lindqvists m. flis motion nr 313 i Andra kammaren,
n) herr Schottes motion nr 314 i Andra kammaren,
o) herr Stärners motioner nr 315 och 316 i Andra kammaren,
p) herr Jönssons i Refvinge motion nr 317 i Andra kam¬
maren,
q) herr Johanssons i Jönköping motion nr 320 i Andra kam¬
maren,
måtte, där de icke kunde anses besvarade genom hvad utskottet
ofvan hemställt, icke föranleda till någon Riksdagens åtgärd.
Reservationer hade inom utskottet afgifvits:
vid punkten 1):
af herr Zetterstrand, och
af herr Pettersson i Bjälbo;
Onsdagen den 3 maj.
6 Nr 36.
vid punkten 1) mom. a):
Lag om
kollektivaftal
af herrar Löfgren, Sehotte, Larsson i Klagstorp, Wijk, Sand-mellan arbets-
ström och Åkerman, hvilka hemställt, att förevarande förslag till gifvare och
lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare icke måtte
af Riksdagen antagas, samt . 01 3
af herrar Lindqvist och Persson i Malmö, som yrkat, att
såväl Kungl. Maj:ts proposition som utskottets förslag till lag om
kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare icke måtte af
af Riksdagen bifallas;
vid punkten 1) mom. b):
af herrar Löfgren, Sehotte, Larsson i Klagstorp, Wijk, Sand¬
ström och Åkerman, hvilka hemställt, att det förevarande för¬
slaget till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister icke måtte
varda af Riksdagen antaget, samt
af herrar Lindqvist och Persson i Malmö, som gjort enahanda
hemställan;
vid punkten 2):
af herrar Östberg, Sandwall, Strömberg, Aaby Ericsson, fri¬
herre Fleming och Bceckström,
af herrar Löfgren, Sehotte, Larsson i Klagstorp, Wijk, Sand¬
ström och Åkerman, som yrkat, att Riksdagen, med förklarande
att det i förevarande proposition innefattade förslaget till lag om
vissa arbetstvister icke kunde oförändradt godkännas, måtte an¬
taga ett vid reservationen fogadt förslag till lag angående med¬
ling i arbetstvister,
af herr Zetterstrancl samt
af herrar Lindqvist och Persson i Malmö, hvilka hemställt,
att Riksdagen, med afslag å såväl Kungl. Maj:ts som utskottets
förslag till lag om vissa arbetstvister, måtte antaga det af herr
Löfgren m. fl. i reservation vid förevarande utlåtande fogade
förslag till lag om medling i arbetstvister;
vid punkten 3):
af herrar Löfgren, Sehotte, Larsson i Klagstorp, Wijk, Sand¬
ström och Åkerman, hvilka hemställt, att Riksdagen, med afslag
å såväl Kungl. Maj:ts som utskottets förslag, måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t, efter ytterligare all¬
sidig utredning, måtte för Riksdagen framlägga nytt förslag till
lagstiftning om enskilda arbetsaftal,
af herr Zetterstrand samt
af herrar Lindqvist och Persson i Malmö, som yrkat, att före¬
varande förslag till lag om vissa arbetsaftal icke måtte af Riks¬
dagen antagas;
Nr 36. 6
Onsdagen den 3 maj.
Lag om vid punkterna 4) och 5):
Jcollektivaftal
mellan arbets- af herrar Löfgren, Schotte, Larsson i Klagstorp, Wijk, Sand-
gifvare och ström och Åkerman, hvilka, under hänvisning till sitt yrkande
arbetarem.m. om afslag å förslaget till lag om vissa arbetsaftal, yrkat, att
(Forts.) jämväl förevarande lagförslag måtte af Riksdagen afslås;
vid punkten 6):
af herrar Sandwatt, Strömberg, Aaby Ericsson, Spånt) er g, fri¬
herre Fleming, Bceckström, Antonsson, Beckman och Pettersson i
Bjälbo, hvilka yrkat afslag å såväl herr Johanssons i Stockholm
m. fl:s motion nr 52 i Andra kammaren som utskottets skrifvelse-
förslag; samt
af herrar Lindqvist och Persson i Malmö; samt
vid punkten 7) k:
af herrar Löfgren, Schotte, Larsson i Klagstorp, Wijk, Sand¬
ström och Åkerman.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, be¬
gärdes ordet af
Herr Schotte, som anförde: Herr talman! Med afseende
å föredragningen af föreliggande utlåtande får jag hemställa,
att utlåtandet föredrages punktvis och att inom hvarje punkt
föredrages hvarje lag för sig samt lagarna paragrafvis; att vid
behandlingen af § 1 i kollektivaftalslagen diskussionen får röra sig
om utlåtandet i sin helhet; att, därest en eller annan del af de
i utlåtandet omförmälda lagförslagen af båda kamrarna eller
endera af dem återremitteras till särskilda utskottet, detta må
äga befogenhet att äfven föreslå de ändringar i ej återremitterade
delar, som kunna äga sammanhang med eller anses böra vara
eu följd af återremissen; att ifråga om nummerbeteckning af
paragrafer och moment utskottet må äga vidtaga sådana ändrin¬
gar, som påkallas af kamrarnas beslut; samt att af lagtext upp¬
läsning behöfver ske allenast när sådant särskildt begäres.
Den af herr Schotte gjorda hemställan bifölls af kammaren.
I anledning häraf företogs till en början det under punkten
1) a upptagna förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbets-
gifvare och arbetare.
Efter föredragning af 1 § yttrade:
Herr Schotte: Herr talman, mina herrar! Då uti den
reservation, som af mig och åtskilliga andra kammarens leda¬
Onsdagen den 3 maj.
7 Nr 36.
möter är afgifven vid detta betänkande, tämligen utförligt be- Lag. om
handlas de olika spörsmål, på hvilka reservationen hufvudsak-
ligen grundar sig, och kammarens ledamöter naturligtvis däraf gifmre och
redan tagit del, skall jag icke uppehålla mig vid detaljerna i arbetare m. m.
reservationen, utan närmast tillåta mig några allmänna ut- (Forts.)
talanden och framhålla några allmänna synpunkter i den före¬
liggande frågan.
Jag vill då först hänvisa till den allmänna tendens, som så
ofta gör sig gällande hos oss, att så snart missförhållanden på
ett eller annat område i samhällslifvet yppa sig, genast ropa på och
lita sig till lagstiftning. Detta må vara eu relativt bekväm ut¬
väg, men den är icke heller utan sina faror. Lagar äro dock
bräckliga och mänskliga ting och göra sannerligen icke under¬
verk, huru vidlyftigt och huru snärjande man än lägger dem.
Men den faran ligger i tilliten till lagstiftningen, att allmänheten
så lätt suggereras af tron, att botemedlet mot ett visst samhällsondt
främst ligger i lagar. Det är gifvet, att lagar äro af betydelse,
när det gäller att normera och reglera åtskilliga förhållanden,
som uppstå under utvecklingen i samhällslifvet, särskildt när
denna går så fort som i våra dagar. Men det är å andra sidan
obestridligt, tror jag, att på det föreliggande området öfverskatt-
ningen af lagstiftningens betydelse haft sina olägenheter; det
har blifvit en öfvertro, att, få vi blott lagar, och helst så många
och ingående lagar som möjligt, så skapa vi fredliga och lugna
förhållanden på arbetsmarknaden. Denna uppfattning är skadlig
icke blott för ett lugnt och objektivt bedömande af de olika
lagförslag, som framläggas, utan äfven för uttolkandet af blif¬
vande lagars effektivitet, enär, om man finner, att lagarna icke
ha så goda följder, som man väntat sig, så ropar man på allt
mer och mer ingående lagstiftning.
Det är också lyckligt, att vi i den situation, som är i år,
kunna med större lugn och mera sakligt och lidelsefritt behandla
och öfverskåda de olika förslag, som föreligga, och deras konse¬
kvenser, utan den nervösa oro, som i viss mån präglade stäm¬
ningen under fjolårets behandling i Riksdagen efter händelserna
under 1909 års stora arbetsstrid.
Men det är icke blott detta rop på lagstiftning, till hvilket
man icke bör alltför villigt lystra, som så lätt suggererar allmän¬
heten och som visar sin öfverskattande inverkan t. o. m. så, att
man på åtskilliga håll tillåter sig att tala om »laglöshet», därest
man ej genast får en lagstiftning till stånd. Det är jämväl
nödvändigt att icke heller falla undan för ett annat slagord,
som ofta höres i diskussionen, nämligen »positivt resultat». Trots
alla sakanmärkningar, som från olika håll anförts mot ifråga¬
varande lagförslag, höres detta rop på positivt resultat från olika
håll, äfven från sådana, där man kanske icke haft tillfälle och
tid att noggrant sätta sig in i och göra sig förtrogen med lag-
Nr 36. 8
Onsdagen den 3 maj.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets
gifvare och
arbetare m. m
(Forts.)
förslagen, deras vanskligheter och konsekvenser. Ett positivt
resultat är naturligtvis något att sträfva efter på detta område,
under förutsättning att resultatet verkligen blir godt, så att man
.kan ha den öfvertygelsen, att man gör rätt och handlar klokt
genom att verka för dess uppnående. Men under annan för¬
utsättning är ett positivt resultat icke något eftersträfvansvärdt.
Det är så mycket viktigare, att man icke låter det nämnda slag¬
ordet inverka på sitt omdöme, som konsekvenserna af hvarje
beslut på detta område kunna mer än på andra områden bli
farliga och ödesdigra. Det gäller här hundra tusen människors
förvärf, och det gäller i åtskilliga afseenden den svenska indu¬
strien; det är därför nödvändigt, att förhållandena på detta om¬
råde bli lagda med all den försiktighet och all den omsikt, som
öfver hufvud är möjligt. Förresten kan man, åtminstone icke
mot liberala samlingspartiet, rikta den förebråelsen, att detta
parti ej velat vinna ett positivt resultat. Vi gingo i fjol nästan
till själfuppgifvelsens gräns genom att acceptera särskilda ut¬
skottets samman]ämkningsförslag, blott med villkor af fem års
giltighetstid för kollektivaf talslagen. Förslaget af visades af Första
kammaren, och det är således på dess votum det beror, att vi
icke redan ha ett positivt resultat i frågan, låt vara begränsadt
till viss tid. Men ingen, som ser, hur frågan nu ligger, kan
undra på att vi i fjol icke vågade släppa denna försökstid. Tan¬
ken på fem års giltighetstid för kollektivaftalslagen, hvarmed
risken att antaga bestämmelser, om hvars verkan man var oviss,
gifvetvis är mindre, har, enligt hvad vi förvissat oss om, lika
litet i år som i fjol någon möjlighet att realiseras. Yi ha där¬
för nödgats uppgifva den linjen, såsom icke längre varande
praktisk politik. Jag beklagar för min del, att förhållandena
äro sådana, ty det skulle hafva varit af stort intresse och visat
sig lända till bestämd nytta för en varaktig lösning af frågan,
om man erhållit en dylik försökstid för lagen. Men man har
som sagdt icke velat vara med härom, och det är icke på oss
ansvaret faller, att den vägen nu är stängd.
Jag förstår väl, att flera kunna vara tveksamma, huruvida
man nu ej bör godkänna de här lagförslagen, och att man gärna
skulle vilja ha bort ett agitationsärnne och vinna en lösning på
ett så svårt lagstiftningsområde som detta. Men man får icke
se frågan på det sättet. Här är nämligen ansvaret mer än eljes
viktigt och tungt, och alla hafva vi inom utskottet känt det så.
Men vid det närmare studium af frågan, som varit möjligt i år,
ha vi icke funnit oss mera benägna än i fjol för en lösning i
nu föreslagen riktning. Vid ett förnyadt studium har det kom¬
mit fram åtskilliga nya synpunkter på här ifrågavarande lag¬
stiftningsområde, och nya svårigheter och vanskligheter ha upp¬
märksammats, hvithet allt gjort, att vi för vår del — och jag
vet, att jag talar i alla reservanternas af samlingspartiet namn
9 Nr 36.
Onsdagen den 3 maj.
— blifvit än mera öfvertygade både om lagstiftningens svång- Lag om
heter och begränsning och därom, att det nu föreliggande för-^dlanarbets-
slaget icke innebär ett väl balanseradt maktförhållande mellan ffifvare ocjt
parterna och icke heller kan betraktas som det mest gagnande arbetarem. m.
ur arbetsfredens synpunkt. Detta är en mening, som delas, (Forts.)
fastän på andra grunder, af de närmast intresserade parterna.
Svenska arbetsgivareföreningen har som bekant haft ett all¬
mänt möte, där lagförslaget ganska skarpt kritiserades och där
man vände sig mot åtskilliga af förslagets detaljer. Vid reserva¬
tionen till utskottets förslag ha vi icke velat åberopa den ställ¬
ning, som de närmast intresserade parterna intagit i denna lag¬
stiftningsfråga. Men jag anser, att det icke bör i Riksdagens
protokoll saknas en erinran om, huru parterna ställt sig till det
lagstiftningsverk, som här föreligger. Inför svenska arbetsgivare¬
föreningen hölls å of vanberörda möte den 11 mars ett föredrag,
där åtskilliga invändningar gjordes mot förslaget, och därvid
man också gjorde mig den äran att anse förslaget, som det
säges, »icke vara regeringens utan herr Schottes och en del med
honom liktänkande politikers». Ja, det var kanske eu buse att
skrämma med —, men jag öfverlämnar gärna faderskapet till
lagen till den, som har det, nämligen herr justitieministern. Det
framgick af diskussionen å berörda möte, att stämningen var
synnerligen afvisande emot lagkomplexet. En talare yttrade
sålunda, att frågan icke vore mogen för sin lösning och att den
föreslagna lagen icke skulle bidraga till arbetsfreden och vara
till gagn för någondera parten eller för industrien i landet, och
att det därför vore fördelaktigast, om den ej komme till stånd.
En annan talare fann, att han hellre ville ha ingen lagstiftning
än den föreslagna, och ännu en annan yrkade på ett enhälligt
mötesbeslut med uttalande, att förslagets genomförande icke
vore till gagn för vårt land. Flera talare hade ungefär samma
uppfattning; så yrkades på, att »ett rop skulle höjas, som hördes
öfverallt och gåfve vår opinion tillkänna». Vid mötet antogs
slutligen en resolution, som innebar en protest mot lagstiftningen
och som torde vara för allmänt bekant för att här behöfva upp¬
läsas. Sedermera har ytterligare i ett offentliggjordt yttrande
af Svenska arbetsgifvareföreningens förtroenderåd uttalats samma
synpunkter om att lagförslagen borde afslås.
Arbetarnes ställning känna vi också väl till; den är af med¬
lemmar af arbetarepartiet i denna kammare tydligt uttalad i
motioner och reservationer, som här föreligga, och af hvilka det
tydligt framgår, att det socialdemokratiska arbetarepartiet ställt
sig afvisande mot förslaget. Man har emellertid velat göra gäl¬
lande, att det uteslutande skulle vara socialdemokraterna, som
rest detta motstånd. Det är emellertid ett misstag. De, som
tagit del af de öfver lagförslagen afgifna yttranden, som utde¬
lats, torde finna, att äfven svenska arbetareförbundet, som vis-
Nr 36. 10
Onsdagen den 3 maj.
Lag om serligen icke uttalat sig mot lagstiftningen i dess helhet, funnit
mellanTrbets häfda den s. k. Refvingelinjen, en linje, som ansetts vara
gifvare och'oeftergifligt villkor för ifrågavarande lagstiftning, men en linie
arbetare m.m. som, efter allt att döma, för närvarande tycks vara omöjlig att
(Ports.) genomföra i Riksdagen. Jag skall endast tillåta mig ett citat
ur svenska arbetareförbundets yttrande i dess allmänna del,
emedan detta i viss mån är ganska betecknande och sådant, att
man bör fästa ett ej ringa afseende vid detsamma. Där säges,
att »genom de stora striderna hålles också den föreställningen
vid makt, att förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare med
naturnödvändighet måste utvecklas till en kamp mellan olika
samhällsklasser. Det är samhällets plikt att med lagen som stöd
söka sammanföra de olika medborgarnes intressen till en det
hela gagnande samverkan. För att detta skall kunna ske, måste
ju emellertid all lag vara oväldig. Men om detta gäller i all¬
mänhet för annan lagstiftning, så gäller det i högsta grad för
den här ifrågasatta. Kan det med fog sägas, att de lagstiftande
myndigheterna icke förstått eller velat väga rättigheter och skyl¬
digheter lika, då verkar lagen söndrande i stället för enande,
och teorien om klasskampen såsom enda botemedlet kommer att
vinna starkare gehör».
Då man således i ett och samma andetag säger, att det
blott är socialdemokraterna som icke vilja ha lagen, och sam¬
tidigt kritiserar Refvingelinjen såsom omöjlig, så har den stånd¬
punkten icke något stöd i de verkliga förhållandena.
Med hvad jag yttrat har jag icke nu velat uttala något
kritiskt omdöme om parternas ståndpunkt i denna fråga. Jag
har blott konstaterat fakta.
Nu är det ju därmed icke sagdt, att hvad parterna säga sig
vilja och önska bör vara afgörande i en dylik fråga, så mycket
mindre som det här gäller ett område, där intressemotsatserna
stå så skarpt emot hvarandra, så att full enighet knappast är
möjlig uppnå. Men gifvetvis är det icke heller utan betydelse,
hvilken ställning de olika parterna intaga ifråga om ett förelig¬
gande lagförslag eller om lagstiftningen på detta område mötes
af deras ömsesidiga förtroende eller icke. Förefinnes ej detta för¬
troende, kunna stora faror uppstå för lagens effektivitet; man
kommer att söka kringgå eller undandraga sig lagbestämmel¬
serna och det hela blir lätt lagar allenast på papperet. Den be¬
stämdt afvisande hållning, som de närmast intresserade parterna
intagit, har emellertid skärpt reservanternas uppmärksamhet och
kommit oss att än kraftigare känna, att samhället skall vara bra
lifligt öfvertygadt om, att förslaget verkligen är godt och ägnadt
att främja de syften man vill vinna, och att man på detta om¬
råde verkligen lyckats träffa det rätta och kloka, för att mot
parternas enstämmigt afvisande mening gå till en lagstiftning i
ämnet af den art nu föreligger.
Onsdagen den 3 maj.
11 Nr 36.
Det är så långt ifrån, att reservanterna skulle ha denna Lag om
uppfattning af förslaget, att de tvärtom äro öfvertygade, att det kollektivaftal
kan föreligga en verklig fara för utvecklingen af förhållandet mgifvarToch
mellan arbetare och arbetsgifvare, om detta lagförslag upphöjes arbetare m. m.
till lag. Nu säger man också, att hvad båda parterna äro miss- (Forts.)
nöjda med måtte vara ett godt förslag, att man då väl träffat
den gyllene medelväg, hvarmed samhället kan vara fullt belåtet
och som det således är vår plikt att beträda. Detta är en ren
godtköpsståndpunkt, som drabbas af samma anmärkning som
ropet på »positivt resultat». Det beror på, hur lösningen sker.
År man icke öfvertygad om, att den är i och för sig god och
acceptabel, är det naturligtvis icke rimligt att taga den därför,
att bägge parterna äro missnöjda. Som saken nu ligger, är det
min öfvertygelse, att det är riktigast att låta förhållandena någon
tid utveckla sig på här ifrågavarande område, utan att lagstift¬
ningen mera omfattande ingriper och fastslår tvifvelaktiga be¬
stämmelser, om hvilka man är öfvertygad, att de icke komma
att verka godt och att de ej heller komma att främja arbets¬
freden.
Det kan väl också hända, att en och annan anser, att en
riksdag, som själf underkänt grunderna för sin sammansättning
och som om några veckor frånträder sitt värf, bör vara särskildt
försiktig i fråga om antagande af lagförslag, som äro de vikti¬
gaste och betydelsefullaste, som kanske på många år förelagts
den svenska Riksdagen och som af de närmast intresserade par¬
terna mötas med så starkt motstånd, som här är fallet.
Det måste medgifvas, att det är till gagn, att kollektivafta-
lets begrepp och förhållande till det enskilda arbetsaftalet bli i
lag bestämda. Men man måste också säga sig, att några större
olägenheter af att så ei nu är fallet näppeligen ha inträffat.
Kollektvaftalet har hos oss nått en synnerligen stor användning,
och dessa aftal ha i det hela visat sig ganska väl i stånd att
ordna och reglera förhållandena på arbetsområdet.
Det är också, såsom många gånger förut påpekats, så, att
lagstiftningen i främmande händer knappast har kommit längre,
än vi för närvarande ha gjort på detta område. I England är
det c:a 90 procent af de mer kvalificerade arbetarne, som ha
sina arbetsvillkor och sina löner i öfrigt reglerade genom kollek-
tivaftal, men någon lagstiftning om kollektivaftal har där icke
kommit till stånd, och icke heller torde någon sådan förestå för
närmaste tiden. I Tyskland har kollektivaftalens utbredning
varit mindre, men den 1 januari 1910 gällde i alla fall öfver
7,000 kollektivaftal därstädes, och där finnes heller ingen lag¬
stiftning på detta område. Jag tror, att man kan vara ganska
säker på, att om kollektivaftalens rättsliga reglerande öfver¬
hufvud taget ansetts så trängande, skulle man i Tyskland, där
benägenheten är så stor för eu ingående lagstiftning, långt förut
Nr 36. 12
Onsdagen den 3 maj.
Lag om hafva sökt åstadkomma en dylik reglering. I hela världen linnes
lcollektivaftal jngen mera ingående lag om kollektivavtal. Den i kantonen
gifvare och Oenéve i Schweiz gällande är kanske den mest ingående. Den
arbetare m. m. föreskrifver dock väsentligen blott de former, i hvilka kollektiv-
(Forts.) aftal skola åvägabringas för att erhålla giltighet. Österrikes lag¬
stiftning på detta område har föga gemensamt med kollektiv-
aftalet, såsom detta utbildat sig i andra länder. Inom lagens
område faller allenast handtverkeri men icke industrien. Det hela
försiggår där dessutom i rent offentligrättsliga former, hvari¬
genom det icke får karaktären af aftal. I Nederländernas lag¬
stiftning finnes angående denna sak en enda paragraf, som lyder:
»Hvarje aftal mellan arbetsgifvare och arbetare, som står i strid
med eu kollektiv arbetsöfverenskommelse, af hvilken båda äro
bundna, skall, för så vidt det angår fordran, som grundar sig
därpå, kunna förklaras ogiltigt på talan af en hvar, som vid det
kollektiva aftalet var part, med undantag af den arbetsgifvare,
som ingått arbetsaftalet». Vidare innehåller en senare § en
definition på kollektiv arbetsöfverenskommelse, hvarmed där för¬
stås en reglering, träffad mellan en eller flera arbetsgifvare eller
en eller flera rättspersonlighet ägande föreningar af arbetsgifvare,
på den ena sidan, med en eller flera rättspersonlighet ägande
föreningar af arbetare, på den andra, med hänsyn till de arbets¬
villkor, som skola gälla vid ingående af arbetsaftal.
Det är vid sådana förhållanden i utlandet icke mycket att
undra på, att vi här i Sverige famlat och känt oss ovissa, när
vi sökt reglera kollektivaftalen med den fullständighet, som har
varit ifrågasatt under de bägge sista åren. Tvärt om tror jag,
att den underlåtenhet att lagstifta, som föreligger från främmande
länder, bör vara ett ytterligare skäl till betänksamhet, enär det
blott kan vara till nytta för en framtida god och bestående lag¬
stiftning, att man får kännedom om, huru man i den utländska
lagstiftningen tänkt sig reglera åtskilliga af dessa förhållanden.
Det är tydligt, att nutidens stora arbetsstrider, där parterna
genom sina sammanslutningar stå såsom två fientliga arméer
emot hvarandra, skola uppkalla många krafter till arbete på att
försöka komma till ett resultat, som förhindrar eller förminskar
striderna. Det är också gifvet, att man därvid icke får lita
på lagstiftningen allena utan också hoppas på parternas egna
välförstådda känsla af samarbete och erkännande af olika in¬
tressen. Jag vågar också uttala den förhoppning, att, om detta
lagförslag nu faller, det icke skall befinnas alldeles omöjligt, att
de båda parterna komma tillsammans och söka ena sig om någon
förhandlingsordning, som kan begagnas såsom grundval och stöd
för en försiktig lagstiftning, särskild! om arbetsinställelser.
Nu kan man fråga sig: hvad förlorar man på att nu afvisa
den lagstiftning, som här är ifrågasatt? Och hvad vinner man?
Man förlorar hufvudsakligen två saker, först det, att vid intresse
Onsdagen den 3 maj.
13 Nr 86.
tvister mellan parterna i Jcollektiva/tal användandet af maktmedel Lag om
blir som nu tillåtet. Det är emellertid en ganska obetydlig för-
lust, dels emedan dessa intressetvister varit få, dels emedan, så- gifvare och
som det påpekats i reservationen, man icke genom denna lag- arbetare m.m.
stiftning fastslagit något sätt att afgöra dessa tvister. Det finnes (Ports.)
ingen skiljedom eller något annat sätt att lösa dessa arbetstvister,
och maktmedel kan man ju icke heller anlita, sedan lagen kom¬
mit till stånd. Arbetarne måste stillatigande finna sig i, att det
blir arbetsgifvarne, som i allmänhet komma att diktera villkoren.
Det är gifvet, att detta ger anledning till ökad spänning. Jag
tror således, att man icke kan säga, att det blir någon förlust
beträffande berörda intressetvisters afgörande, om lagarne nu
afslås.
Vidare förlorar man bestämmelsen om, att rättstvister ovill¬
korligen skola afgöras af domstol. Det är visserligen mycket
lämpligt, att dylika tvister icke få afgöras genom maktmedel.
Men det har också parterna själfva kommit till insikt om, och
det har allmänt slagit igenom. Man har hittills försökt trygga
ett afgörande utan strid i dylika rättstvister genom bestämmelser
om förliknings- och skiljenämnder i ett stort antal kollektivaftal.
Den 1 januari 1908 gällande aftal med bestämmelser om
förliknings- eller skiljenämnd för samtliga tvister uppgingo till
317, omfattande 85,633 arbetare; med bestämmelser om sådant
afgörande af tvister rörande aftalens tolkning allena funnos 199
aftal med 35,815 arbetare. Under 1908 träffade aftal rörande
samtliga tvisters afgörande genom förliknings- eller skiljenämnd
voro 73 med 41,407 arbetare samt med skiljedom endast rörande
aftalens tolkning 127 med 27,557 arbetare. 1909 kom härtill
ytterligare 16 aftal med förliknings- och skiljedomsförfarande,
omfattande 1,486 arbetare, samt med sådant förfarande beträf¬
fande tvister om aftalens tolkning allena 97 aftal, omfattande
10,276 arbetare. Därtill kommer riksaftalet för de enskilda järn¬
vägarna, omfattande cirka 20,000 personer, och riksaftalet inom
byggnadsindustrien, omfattande 45,000 arbetare, hvilka bägge ha
riksskiljenämnder, det förra innebärande verkligt skiljedomsaf-
görande. Detta ger en summa af cirka 148,000 arbetare, som
äro underkastade bestämmelser om förliknings- och skiljenämnd
för samtliga tvister, och cirka 128,000 arbetare, som äro under¬
kastade sådan nämnd beträffande tolkningen af aftalen. Nu
torde en dubbelräkning föreligga, då en stor del af de under
1908 och 1909 träffade aftalen trädt i stället för de under den
1 januari 1908 redovisade, men man kan i alla fall vara täm¬
ligen säker på, att de aftal som ha dylik skiljenämndsklausul,
omfatta minst 100,000 arbetare. För bortåt en tredjedel af alla
arbetare i industrier gälla således bestämmelserna om skilje- eller
förlikningsnämnd för afgörande af rättstvister. Särskildt är det
åtskilliga stora industrier, som ha bestämmelser om skiljedom
Nr 36. 14
Onsdagen den 3 maj.
Lag om för afgörande af tvister, äfvensom åtskilliga handtverksmessigt
kollektivaftal })et[rp'na näringar, såsom bagare-, bokbindare- och kakelugns-
gifvare och makareyrkena.
arbetare m.m. Af statistiken från och med 1903 finner man, att dessa be-
(Forts.) stämmelser ha verkat så, att rättstvisterna varit tämligen sällsynta.
Under de fem åren 1903 till 1907 har det varit 28 tolkningstvister,
omfattande 1,150 arbetare, medan under dessa 5 år mellan 7
och 8 % af alla tvister, som föranledde arbetsinställelse, voro
rättst vister. Mellan 6 och 7 % af alla utaf samtliga o inställel¬
serna berörda arbetare voro invecklade i rättstvister. Aren 1908
och 1909 stego siffrorna något i följd af de exceptionella för¬
hållanden på arbetsområdet, som då voro rådande. Då voro
12 % af alla tvister rättstvister, men bland arbetare, som voro
invecklade i arbetstvister, berördes blott 7 % af rättstvister. Dessa
rättstvister hafva således hittills i stor omfattning afvecklats
lugnt och utan strid, och det är att antaga, att så fortfarande
kommer att ske. Det är naturligtvis att räkna med, att äfven
för framtiden eu och annan rättstvist kommer att föranleda strid.
Men visst är i allt fall, att det är sympatistriderna, som varit
och komma att förbli de mest förödande för arbetsfreden, och
dessa blifva ju fortfarande tillåtna med Kungl. Maj:ts förslag.
Jag tror emellertid, att det snarast måste betecknas som en vinst,
om förhållandena på nu berörda stridsområde tillsvidare blifva
oreglerade, hellre än att man går med på en lagstiftning, hvar¬
igenom man får dessa sympatistrider legaliserade.
Jag behöfver med afseende å detta legaliserande blott hän¬
visa till professor Thyréns motion och den utredning, som före¬
ligger i vår reservation. Att icke heller svenska arbetsgivare¬
föreningens direktör, herr von Sydow, varit blind för att landt-
bruket kan lida skada genom ett sådant legaliserande framgår
af ett hans yttrande vid förut berörda möte, hvilket yttrande
lyder så: »Hvad särskild! landtbruket beträffar, kunna vi icke
förtänka dess målsmän, att de hysa starka betänkligheter mot
en lagstiftning som faktiskt, om också icke på papperet, med-
gifver sympatistrejker utan att innehålla förbud för strejker, som
äro farliga för samhället eller för enskildas lif och egendom.
Ty i och med detta vore äfven skördestrejkerna, som landtbru¬
ket fruktar mer än något annat, i själfva verket legaliserade.
Fastän jag helt naturligt saknar något uppdrag att tala särskild!
å landtbrukets vägnar, kan jag icke underlåta att uttala den
meningen, att äfven med hänsyn till denna Sveriges viktigaste
näring det framlagda förslaget är oantagligt». Om både alla re¬
servanterna, däribland herr Zetterstrand, och herrar Thyrén och
von Sydow äro ense om detta förhållande, tycker jag, att detta
kan vara skäligen konstateradt, att Kung!. Maj:ts förslag verk¬
ligen innebär vådor för landtbrukets arbetsförhållanden. Det
kan således betecknas som en vinst, att man, genom afslående
Onsdagen den 3 maj. 15
af denna lagstiftning, undgår att legalisera sympatistriderna och
därigenom att komma in på områden, hvars konsekvenser man
icke kan öfverskåda. Den verkliga vinsten vore att skörda, om
lagstiftningen antoge »Refvingelinjen» — det absoluta förbudet
för sympatistrider —, men utskottsarbetet och allt hvad som för
öfrigt förekommit visar, att det för närvarande än mer än i fjol
saknas tillräcklig resonans för denna linje; den kan helt enkelt
icke föras till seger Men skola arbetsstriderna fortfarande läggas
efter de stora linjer, som under senare tider i allmänhet skett,
och kommer icke bättre samhörighet mellan arbetare och arbets¬
givare till stånd, är det min öfvertygelse, att Refvingelinjen en
dag måste beträdas i samhällsintressets namn.
Huru skadeståndsbestämmelserna äro otillfredsställande be-
höfver jag icke närmare redogöra för, utan blott hänvisa till
reservationen. Undgåendet af sådana skadeståndsbestämmelser
vore snarast en vinst. Antingen komme dessa bestämmelser att
hänga som ett ständigt hot öfver arbetsorganisationernas till¬
gångar och verka hämmande på organisationernas utveckling,
hvilket i och för sig icke kan vara till något gagn, då kollektiv-
aftalen förutsätta starka organisationer; eller kanhända sanno¬
likare komme organisationernas kassor att säkerställas och lagens
föreskrifter kringgås, hvilket icke möter några synnerligen stora
svårigheter, såsom lagen är formulerad. Bestämmelserna äro i
själfva verket,■* såsom det påpekats, af den beskaffenheten, att
den allmänna rättskänslan icke komme att alltför mycket reagera,
om något sådant inträffade. Lagens syfte är emellertid därmed
i grund förfeladt. Jag tror icke heller, att det har så synner¬
ligen stor betydelse att få skadeståndsfrågan i lag reglerad på
sätt som här föreslagits, ty det är nog tyvärr så, att, om man
har än så starka och vidsträckta skadeståndsbestämmelser, hindrar
detta icke de kraftmätningar, som äro för samhället farligast.
Det är nämligen så, att när man ser eller tror, att ens lifsintres-
sen hotas, och lidelserna flamma upp, då hålla ej aftalen och
då afskräcka icke heller skadeståndsbestämmelserna. Detta är
att beklaga, men man har vid lagstiftning på detta område att
i praktiken räkna äfven med detta sannolika eller möjliga för¬
hållande.
Det är uppenbart och bör äfven i år betonas, att, äfven om
alla de nu föreslagna lagarna varit gällande, den stora kraft¬
mätningen på arbetsfältet 1909 ändå icke kunnat undvikas.
Det enda man kunnat ställa någon förhoppning på i detta hän¬
seende hade varit förlikningskommissionens inrättande, men vi
veta, att den har man icke velat vara med om i utskottet och
särskildt ibland dess ledamöter från Första kammaren. Det är
vidare uppenbart och klart för en hvar, att den arbetsstrid, som
nu hotar inom byggnadsfacket, icke heller skall kunna afvärjas
med den här ifrågasatta lagstiftningen. Däremot är möjligt, att,
Nr 86.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Kr 86. 16
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Onsdagen deri 3 maj.
om vi nu hade en förlikningskommission, denna kunde ingripa
och ordna förhållandena. I öfrigt finnes intet stadgande i denna
lag, som skulle kunna förekomma det hotande fredsbrottet i
nämnda industri. Det är parternas sans och den allmänna
opinionen, man i förevarande fall har att lita till. Hela den
lagstiftning, som här är i fråga, synes ha kommit in i en åter¬
vändsgränd. Det är kanske mest beroende på den brådska,
hvarmed den framdrefs, och då närmast pa aftalskommitténs
upplösning. Visserligen har ett godt stycke arbete verkställts
i justitiedepartementet, men jag tror, att det behöfs nya rikt¬
linjer, obundna af föregående ståndpunkter, för att få fram ett
fullt antagligt förslag. Det är uppenbart, att stora svårigheter
alltid skola yppa sig, men så fort som utvecklingen går på detta
område, bör det kunna vara möjligt, att parterna snart nog
komma till insikt om, att det är i deras eget intresse att söka
komma till mera lugna och stabila förhållanden på arbetsfältet
och att det är på fred och förståelse, som allt ytterst hänger.
Däraf gagnas ock industriens utveckling, hvaraf bägge parterna
ha det största intresse. Jag tror därför, att man icke bör vara
alltför pessimistisk, med afseende på möjligheten af en lagstift¬
ning på detta område inom några år. Och jag är öfvertygad
om, att, i fall förevarande spörsmål få i lugn hvila och ytter¬
ligare skärskådas, skall man så småningom nå ett godt resultat.
Det arbete, som under dessa två år pågått i utskott och Riksdag,
utgör i allt fall ett värdefullt bidrag till en framtida, bättre
och lämpligare lagstiftning på detta område, än den som hittills
föreslagits.
Herr talman, under åberopande af hvad jag sålunda yttrat
och under hänvisning till den af herr Löfgren m. fl. afgifna
reservationen ber jag att, i anslutning till densamma, få yrka
afslag å den föreliggande paragrafen 1 och därmed å hela för¬
slaget till kollektivaftalslag.
Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Petersson:
Herr talman, mina herrar! Då jag nu går att yttra mig i detta
ämne, är jag ganska villrådig, icke om hvad som borde sägas,
ty sådant finnes nog och öfver nog, men om hvad som icke
bör sägas eller, rättare, hvad som är möjligt att låta bli att saga.
Här föreligger yrkande om afslag på alltsammans, och da
borde man naturligtvis taga upp hvarje särskild punkt, som
åberopas till grund därför, och undersöka hvad därom vore
att säga. Men detta är omöjligt. Därtill skulle hvarken tid
eller krafter förslå. Således blir det nödvändigt att inskränka
sig till vissa hufvudpunkter, och dessa hufvudpunkter äro natur¬
ligen gifna i motiveringen till den liberala reservationen. Om
jag ser denna reservation mot bakgrunden af reservanternas eget
uttalande, att lagstiftning på detta område dock är önskvärd
Onsdagen den 3 maj. 17
och behöflig, är det alldeles klart, att det måste vara synner¬
ligen starka och tungt vägande skäl, som förmått dem att det
oaktadt stanna för ett rent af slagsyrkande. Jag vill därför syna
dessa skäl i sömmarna, och jag gör det, om icke för annat så
därför, att kammarens protokoll skall förvara den kritik, som
dessa skäl inbjuda till, och för att en framtida forskare eller
hvarför icke lika gärna den stora allmänhet, som dock är intres¬
serad af att något skall komma till stånd, må få tillfälle att
väga mellan hvad reservanterna haft att säga och mina skäl
och själf bedöma, på hvilken sida det rätta ligger.
Det första af reservanternas skäl är, att lagförslaget icke
anvisar något sätt att lösa intressetvister mellan parterna under
aftalstiden. I 8 § förbjudes all strid mellan aftalsbundna parter
under den tid, kollektivaftalet gäller. Nu säger man, att det
kan uppkomma tvist på en eller annan punkt, som icke är
reglerad i aftalet. Något användande af maktmedel får ju icke
ske, och alltså kan ingen lösning uppnås.
Denna fråga är fullständigt genomdiskuterad under de för¬
beredande arbetena, och jag skulle kunna inskränka mig till
att hänvisa till dem, särskild! det yttrande, som finnes i propo¬
sitionen på sidan 36. Men några ord bör jag väl ändå säga i
anledning af denna anmärkning, eftersom den föregående talaren
strök under den såsom viktig. Jag vill då säga, att anmärkningen
är ur teoretisk synpunkt fullkomligt riktig, men praktiskt taget
— utan betydelse. Stadgandet är önskvärdt och möjligt att
genomföra utan någon påvisbar olägenhet, och därför ha vi tagit
upp detsamma. 1910 års förslag upptog det icke. Då ställde
sig Kung!. Maj:ts förslag på fullkomligt teoretiskt riktig grund.
Men 1910 års utskott ville icke vara med om detta, därför att
man på båda sidorna var ense om, att det så sällan förekommer
några sådana strider, och att, om de förekomma, de kunna lösas
genom öfverenskommelse. Riksdagens bägge kamrar gingo då
enhälligt med på denna synpunkt. Sedermera har stadgandet
varit föremål för yttranden af förlikningsmän och af kommers¬
kollegium, ^ och båda två ^ säga, att det är ett förträffligt stad¬
gande. Då synes icke någon rimlig anledning finnas att gå
ifrån detsamma, då som sagdt det är praktiskt önskvärdt och
möjligt att genomföra.
Och hvarför är det möjligt att genomföra? Jo, därför att
stadgandet icke gjorts tillämpligt på äldre aftal utan blott på
sådana aftal, som framdeles komma att slutas, och i dessa aftal
blir det naturligtvis en enkel sak att föra in en klausul om
skiljenämnd, då förhållandena sådant påkalla. Och till och med
om man i ett sådant aftal skulle glömma klausulen om skilje¬
nämnd, och om tillika på detta område skulle t. ex. uppstå nya
maskinella anordningar, som göra att de gamla kollektivaftalen
icke i alla delar passa, ja, t. o. m. om något sådant skulle
Andra hammarens protokoll 1911. Nr 36. 2
Jfr Sfi.
Lag om
lcollektivaftal
mellan arbets-
gifvare och
arbetare in. in.
(Forts.)
Nr 36. 18
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets-
gifvare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 3 maj.
inträffa, föranleder detta ingalunda till den situation, som reser¬
vanterna målat, den nämligen att det blefve arbetsgifvarne som
bestämde lönevillkoren, och att arbetarna fingo nöja sig därmed
eller utsätta sig för risken att bli afskedade. Nej, dit kommer
det icke eller behöfver åtminstone icke komma, tv det finnes
goda skäl för det antagandet — den juridiska konstruktionen är
för lång för att bär ge sig in på — att en sådan situation skulle
betraktas och anses så som om arbetsaftal utan bestämmelse om
lönebeloppet förelåge, och då inträder den paragraf i arbets-
aftalslagen, som stadgar, att skälig lön skall betalas. Man talar
då om att arbetsgifvarna säga upp och affolka, men hvad in¬
träffar då? Det är icke omöjligt, att ett sådant förfarande skulle
kunna rubriceras såsom en form af förtäckt lockout och således
för arbetsgifvarna föranleda det ansvar, som följer därmed.
Med den naturliga utvecklingen af kollektivaftalen bli dessa
alltmer och mer fullständiga, det blir allt färre punkter, på
hvilka anledningar till tvister kunna uppstå, och, som jag sagt,
linnes alltid såsom sista resurs bestämmelse om skiljenämnd,
som torde bli vanlig i dessa aftal, och hvars sak det då blir att
afgöra, hvad arbetarne skola ha eller icke. På dessa grunder
anser jag det vara fullt försvarligt och möjligt att genomföra
den bestämmelse i § 8, som nu är i fråga.
Men om man nu — såsom de liberala reservanterna — är
så rädd för att ta det praktiskt och ovillkorligen vill hålla på
det teoretiskt strikta, ja, då kunna vi gå tillbaka till 1910 års
förslag. Där finnes én formulering, mot hvilken ur teoretisk
synpunkt ingen som helst anmärkning finnes att göra.
Detta angående den första af reservanternas anmärknin¬
gar.
Den andra rör sympatistrejkerna, och här kommer jag in
på en af förslagets ömma punkter.
Att börja med finner jag det då anmärkningsvärdt och bör
konstatera, att det totalförbud mot arbetsinställelse, som fram¬
ställts i den s. k. Refvingelinjen, i år blifyit uppgifvet. Förra
året höllo de liberala mycket starkt på den linjen, men jag antar,
att de nu diskuterat igenom den och funnit den omöjlig att
komma fram på, och i det fallet är jag ense med dem.
Men här äro ett par andra linjer föreslagna i motioner i
denna kammare. Den ene af dem skulle jag vilja kalla en
Refvingelinje med genombrott. Jag syftar därvid på professor
Thyréns motion, som går ut på, att man i lagen skulle införa
ett absolut förbud för sympatiåtgärd, men arbetsdomstolen skulle
hafva befogenhet att i speciellt trängande fall befria från på¬
följden af en öfverträdelse af detta förbud. Man skulle resonera
så, att om den person, som öfverträdt lagen, varit i den situa¬
tionen, att hans öfverträdelse kunde karakteriseras såsom nöd¬
värn, så skulle han befrias från påföljden.
19 Nr 36.
Onsdagen den 3 maj.
Den andra linjen — jag kan ju få kalla den Jönköpings-
linjen efter den motionär, som tagit upp den — går ut på, att
man skulle i lagen förbjuda alla sympatiåtgärder, men med¬
gifva att i kollektivaftal Unge intagas en bestämmelse om att
sympatistrejk trots lagens förbud finge anlitas som maktmedel.
Inom parentes vill jag nämna, att Jönköpingslinjen finnes i
omvänd form i Kung!. Maj:ts förslag, ty intet som 'helst hinder
finnes för att i kollektivaftal komma öfverens om att absolut
ingen arbetsinställelse får ske, vare sig sympatistrejk eller annan.
Det som står i kollektivaftalet skall respekteras, och sympatiåt¬
gärder, strejk eller lockout äro absolut uteslutna, så snart det
finnes förbud därför i kollektivaftalet. Det, mina herrar, är
enligt min uppfattning den naturliga vägen, på hvilken man
skall bli af med dessa sympatistrider, som nu göra så mycket
ofog. Den vägen kommer att beträdas i den mån, som de olika
näringarna finna sig behöfva just detta skydd. Det kommer så¬
ledes att bli en naturlig klausul i kollektivaftal inom jordbruket.
Jag kan icke tänka mig ett kollektivaftal inom jordbruket, som
skulle sakna en sådan klausul. Den vägen är i praxis redan
beträdd: vi hafva 116 kollektivaftal, omfattande 30,000 arbe¬
tare, i hvilka det finnes inryckt ett absolut förbud mot sym¬
patistrid.
Reservanterna hafva icke uttalat sig om någon af dessa
linjer, hvarken Refvinge- eller Jönköpingslinjen. Jag förmodar
de diskuterat saken och funnit dessa linjer omöjliga. De stanna
vid ett uttalande, som lyder så: »den rätta linjen för en lag¬
sökning i förevarande afseende är utomordentligt svår att upp¬
draga». Ja, reservanterna kunde gärna hafva sagt, att den är
omöjlig att uppdraga, för så vidt man ställer upp problemet på
det sätt reservanterna gjort.
Ilur gick det t. ex., mina herrar, i Danmark? Detta land
liar åberopats som ett utmärkt föredöme för hur man skall gå
till väga, när man lagstiftar i dessa ämnen. Ja, där satt en
stark kommission af arbetsgivare och arbetare, 10 på hvardera
sidan. De hade den allra mest framstående ordförande, juris
doktor Ussing. Där framlades tre förslag. De rörde behand¬
lingen af arbetstvister (detta egentligen ett formulär för blifvande
kollektivaftal), särskild domstol för rättsstridigheter och förliknings¬
man i arbetstvister. — Det är ungefär detsamma som vi ha i
våra förslag. — De två senare blefvo lag i Danmark. Men frå¬
gan om sympatiåtgärder uppsköts till ett senare stadium. Så
sammanträdde kommissionen för att behandla dessa, men hade
icke vant tillsammans mer än några få gånger, innan menings-
skiljaktigheterna blefvo så stora, att det befanns omöjligt att
komma till resultat. Kommissionen måste upplösa sig. För när¬
varande. är ingenting i lagstiftningsväg gjordt i den punkten,
frågan är lika olöst i Danmark, som den förblir olöst i Sverige,
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m.rn.
(Forts.)
Nr 36. 20
Onsdagen den 3 maj.
Lag om om föreliggande förslag antages. Jag tror, att problemet är
kollektivaftal olagligt, sådana förhållandena nu äro hos oss.
mellan arbets- Meu om gå äF) vore det då icke skäl att nu gå med på
arbetare m.m. Kungl. Maj:ts förslag och taga allt det andra, som vi kunna få?
(Forts.) Herr Schotte har själf påpekat de fördelar, som ovillkorligen
vinnas, om man antager denna lag. Nej, det vilja icke reser¬
vanterna vara med om, utan de ställa sig på det rena afslags-
yrkandets ståndpunkt, och hvarför det?
Jo, därför — och nu kommer jag till motiveringen i reser¬
vationen — att sympatistrejkerna därigenom skulle legaliseras.
Faktiskt finnas de, det veta vi alla, och det ofog de ställa till
det ha vi nog också alla erfarenhet af, men, säga reservanterna,
det skulle bli ändå värre, om man loge detta förslag. Då de
skola förklara, huru de kommit till en sådan uppfattning, så gå
de ut från något, som de kalla jämnviktsförhållandet mellan par¬
terna inom industrien. De anse, att sympatilockouten numera
är ett långt starkare vapen än sympatistrejken, och att arbets-
gifvarna därför hafva en bestämd Övervikt vid arbetsvillkorens
bestämmande. Ifall man nu antoge dessa lagar, så skulle detta
förhållande fastlåsas och man skulle sätta arbetarna i en sva¬
gare, ogynnsam ställning, som skulle medföra de särskilda olägen¬
heter, hvilka reservanterna redogöra för. Jag skall icke här
upptaga tiden med att läsa upp dem, utan hänvisar till reserva¬
tionen. ,
Om jag nu ser efter, hvad som innerst är inneborden i
detta påstående, så är det helt enkelt det, att reservanterna
anse, att maktförhållandet inom industrien för närvarande är
ojämnt och till arbetarnes nackdel, och att arbetsgifvarne hafva
en obehörig, olämplig öfvermakt, därför skall lagstiftningen tråda
emellan och ställa tungan på vågen rätt kan man icke göra
det, skall man icke göra något alls.
Hvad nu först utgångspunkten för detta resonemang beträf¬
far, nämligen den olika maktställningen, så har jag härom eu
annan uppfattning än reservanterna. Jag kan icke godkänna
den utgångspunkten. Jag tror visserligen, att om någon öfver-
väger arbetsförhållandena, sådana de i närvarande ögonblick te
sig, och dömer endast och allenast efter hvad han nu ser, så
skäll han kanske få den uppfattningen, att arbetsgifvarna äro
starkare än arbetarna. Men om det för ögonblicket så skulle
förhålla sig så, ligga också skälen därtill i öppen dag. En lång¬
varig lågkonjunktur har minskat efterfrågan på arbetskraft, ska¬
pat större utbud än efterfrågan på det området; vidare äro ar¬
betarnes organisationer decimerade och utmattade efter det där
hufvudlösa storstrejksäfventyret år 1909; däremot torde arbets-
gifvarnas föreningar och organisationer kanske just på allra
sista tiden vuxit sig rätt starka. Men tro herrarna, att detta
förhållande ständigt skall fortfara? Nej, sådana förhållanden
21 Nr 38.
Onsdagen den 3 maj.
förändras, och förändras med konjunkturerna. Om vi i stället Lag om
räkna med en högkonjunktur, då efterfrågan på arbetskraft är kollektwaftal
större än tillgången, om vi vidare räkna med att — såsom x\a-me-ian arbefs'
turligtvis mycket snart kommer att ske — arbetarnes organisa-arbZZmm.
tioner hämta sig från sin tillfälliga kraftnedsättning och fylla (Forts)
sina kassor — skall då det förhållandet fortfara, att arbetsgif- .
varna hafva öfvermakten, att vågskålen lutar till arbetsgifvarnas
förmån, såsom reservanterna säga? Ja, säga reservanterna, det
kommer att fortfara på samma sätt, därför att det beror på de ekono¬
miska resurserna, hvem som kan hålla ut i striden, och i fråga
om de ekonomiska resurserna äro arbetsgifvarna otvifvelaktigt star¬
kare. Icke ens det resonemanget vill jag gå med på, ty när man talar
om de ekonomiska resurserna, får man icke tänka sig dessa ab¬
soluta, utan man måste tänka sig dem i relation till de förluster,
som dessa ekonomiska resurser skola ersätta. Och hvad är det
då, som arbetsgifvarna å sin sida hafva att räkna med? Jo, de
hafva att räkna med att hela affärsverk kunna få läggas ned,
hela industrier do. Särskild! gäller det exportindustrier, då
man kommer upp till sådan höjd i arbetsomkostnader, att pro¬
duktion sedan icke är möjlig. När man kommer in på kapitlet
om dessa förluster, mina herrar, då är arbetsgifvarnas ekono¬
miska ställning icke mycket att lita till, ty mycket sådant tåla
de icke.
Nej, det är nog så, att det som reglerar maktförhållandena
på arbetsmarknaden, det är de ekonomiska konjunkturerna, och
därför bör lagstiftningen låta bli att lägga sig ombord med
dessa. Om man lagstiftar på grund af eu tillfällig ekonomisk
situation, så rinner grunden undan, när den ekonomiska situa¬
tionen ändras. Därför bör icke heller lagstiftningen gifva sig in
på en så vansklig sak som att reglera maktförhållandet mellan
två kontraherande parter. Jag anser, att den föreslagna lagstift¬
ningen undviker detta, och jag anser det verkligen som en
styrka i densamma, att den icke gifver sig in på försök att
reglera dessa problem.
Men om man nu ovillkorligen vill ha lagstiftningen efter de
riktlinjer, som reservanterna antyda, d. v. s. om man vill binda
armarna på arbetsgifvarna, lagom naturligtvis, lagom, så att man
icke riskerar, att hönan, som värper guldägg, genast slaktas,
då finnes det endast en linje, och den ligger lika klar nu, som
den skulle göra, om det fortfarande undersöktes i åratal, och
det är den obligatoriska skiljedomen. Där träda staten och dess
funktionärer emellan och dekretera, livad som skall vara arbeta¬
rens del i utbytet. De kunna därvid taga hänsyn till makt¬
förhållandet; men att skrifva en lag, som skall reglera aftal
mellan parter, som stå mot hvarandra, och därjämte fordra, att
den lagen skall sörja för, att maktförhållandet blir jämnt för-
deladt, det är omöjligt. Den obligatoriska skiljedomen må nu
Nr 3«.
22
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m.m.
(Forts.)
Onsdagen den 3 maj.
vara eu sak, som kanske tål att tänka på, och nog tror jag, att
situationen en gång kan blifva sådan, att vi nödgas gifva oss
in på den linjen, men för närvarande är jag ganska viss på,
att ställningen här i Sverige icke är mogen för den lösningen.
Den, som vidare vill reflektera öfver detta, her jag att få hän¬
visa till utredningen angående obligatorisk skiljedom i utskotts¬
betänkande!, som" innehåller mycket tänkvärda saker.
Men om det nu är så, att de föreslagna lagarna icke på
något sätt fastlåsa maktförhållandet — jag begagnar detta ord
efter reservanterna — fastlåsa maktförhållandet mellan de olika
parterna, arbetsgivare och arbetare; och om en reglering i det
syfte, som reservanterna önska, d. v. s. någon slags tvångsregle¬
ring icke kan göras annat än genom den obligatoriska skilje¬
domen, då, menar jag, är icke heller det skäl, som reservanterna
i denna del anfört, något skäl för att slå ihjäl allt. Tvärtom,
skulle jag vilja säga, genom att taga hvad som nu hjudes,. skulle
marschen till det slutmål, som reservanterna ställt för sig, gif-
vetvis underlättas, ty det är alldeles klart, mina herrar, att om
denna lagstiftning med dess mildare medel blir försökt och miss¬
lyckas, då ligger ju vägen till tvångsregleringen betydligt när¬
mare än nu, innan det försöket är gjordt. Detta om detta.
Nu skall jag be att få gå in på den tredje af reservanternas
anmärkningar, den som i deras ögon kanske har den största
betydelsen, och den rör regleringen af skadeståndsskyldigheten,
sådan som vi föreslagit den. Jag blir nog — jag ber om ursäkt
därför — eu smula vidlyftig på den punkten, men det har sin
förklaringsgrund däri, att de synpunkter, som här framföras, äro
väsentligen nya. De ha icke kommit upp förrän just nu.
Jag upptager då först två af reservanternas anmärkningar,
som åtminstone delvis bero på missförstånd af hvad förslaget
innehåller. Det gäller — det borde jag ha sagt — föreningarnas
skadeståndsskyldighet. De enskilda personernas skadestånds-
skvldighet äfvensom föreningarnas skadeståndsskyldighet för brott
mot sådant, som de själfva åtagit sig i aftalen, det ha reser¬
vanterna icke haft något emot, utan det är fråga om föreningars
skadeståndsskyldighet därutöfver. Nu säga reservanterna, att
en förening, som lämnar understöd vid en obehörig arbets¬
inställelse, ådrager sig skyldighet att gälda den skada, som för¬
orsakas af arbetsinställelsen i dess helhet, och det oafsedt om
flera eller färre fått understöd och oafsedt huruvida understödet
lämnats under hela tiden för arbetsinställelsen eller en enstaka
gång. Detta innebär en orättvisa, som icke kan afhjälpas genom
arbetsdomstolens diskretionära befogenhet, ty arbetsdomstolen får
i dylikt fall endast taga hänsyn till de subjektiva, icke till de
objektiva förhållandena. Därför får den icke taga hänsyn till
sådana omständigheter, som reservanterna anföra
Men detta är ett missförstånd. För att visa det vill jag
23 Nr 3(i.
Onsdagen den 3 maj.
hänvisa till den anmärkning af lagrådet, som föranledt till¬
komsten af den mildrande makt, man lagt i händerna på arbets¬
domstolen. Lagrådet behandlar först frågan om enskilda arbe¬
tare, eller arbetsgifvare, som gemensamt gjort en obehörig arbets¬
inställelse, och anser riktigt, att dessa skola svara därför, men
att skadeståndet skall fördelas på de enskilda. Men om före-
ningarne säger lagrådet, att om flera föreningar medverkat till
eller understöd! en sådan obehörig åtgärd, torde föreningarna i
allmänhet böra solidariskt ansvara för hela skadan. Under vissa
förhållanden kan dock en sådan ansvarighet bli obillig. Lag¬
rådet tager det exemplet, att en förening anordnat en arbets¬
inställelse men strax efteråt fått klart för sig, att det icke var
rätt gjordt. Så fattar föreningen beslut i motsatt riktning och
gör allt hvad den kan för att afstyra följderna, men lyckas icke,
utan inställelsen fortgår. Då är det icke billigt, att föreningen
skall svara för hela skadeståndet. Eller ock kan man tänka sig,
att en förening understöder eu arbetsinställelse, men sedan finner
den obehörig och så drager in sitt understöd. Då är det icke
heller billigt, att föreningen skall svara för hela skadan. Därför
vill lagrådet ha den lösningen, att arbetsdomstolen erhåller rätt
att, där särskilda omständigheter därtill gifva anledning, be¬
stämma förenings skadeståndsplikt till lägre belopp än hela
skadan. Som det nu står i lagförslaget, kan det gå ända där¬
hän, att föreningen alldeles befrias från att betala skadestånd.
Af detta lagrådets yttrande, som ligger till grund för para¬
grafen, framgår alldeles oemotsägligt, att domstolen äger taga
hänsyn just till sådana omständigheter, som reservanterna om¬
talat. Emellertid vill jag erkänna, att reservanterna kunna ha
en viss anledning till sin uppfattning i denna del däraf, att i
yttrandet till statsrådsprotokollet -— af anledning, som icke hör
hit — icke talats om annat än den subjektiva sidan af saken.
Men den omständigheten, att man där icke behöft beröra annat
än de subjektiva mildringsgrunderna, utgör naturligtvis icke
någon som helst anledning, att icke äfven de objektiva kunna
och böra beaktas af domstolen.
En annan anmärkning är äfven, åtminstone delvis, beroende
på missförstånd. Det är, då reservanterna säga, att enligt lagen
finnes ingen regressrätt, då olaglig arbetsinställelse företages, och
en förening blir på grund däraf att den lämnat understöd dömd
att utgifva skadestånd. Där borde finnas regressrätt mot de ur¬
sprungligen skyldiga. Därpå vill jag svara, att regressrätt finnes,
åtminstone i vissa fall. Det var fråga om, att man skulle ut¬
tryckligen reglera äfven denna sak, men vid undersökningar,
som gjordes, befanns det, att den saken förde in på så många
förhållanden, att man måste öfverge försöket. Därför fick man
nöja sig med att låta sådant afgöras efter allmänna rättsgrund¬
satser, på samma sätt som i fråga om regress är fallet på åt-
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
gifvare och
arbetare m. m.
(Ports.)
Kr 86. 24
Onsdagen den 3 maj.
Lag om
kollehtivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m,
(Forts.)
skilliga andra rättsområden. Det är således bristen på allmänna
rättsregler om regress i öfriga delar af lagstiftningen, som för-
anledt, att man icke sökt afgöra frågan i lagförslaget, men lika
visst som denna regressrätt finnes i fråga om vissa andra rätts¬
förhållanden, där uttrycklig lag saknas, lika visst kan den finnas
här, fastän det blir arbetsdomstolens sak att bedöma, om och
när de allmänna rättsgrundsatserna här kunna komma till till-
lämpning med afseende på regressrätten.
Ja, nu kommer jag till reservanternas öfriga anmärkningar,
som gå ut på, att man behandlar organisationerna och deras
kassor för hardt, när man lägger på dem eu sådan skadestånds-
skyldighet, som förslaget verkligen innebär. För att nu klargöra,
huru jag ser saken i denna del, blir det nödvändigt att gifva
några allmänna erinringar om vissa förhållanden, som reser¬
vanterna icke ha ägnat den uppmärksamhet och tillmätt den
betydelse, som de enligt mitt förmenande böra ha. Det är
numera icke uteslutande eller ens hufvudsakligen individerna,
hvilkas görande och låtande är bestämmande för förhållandena
mellan arbetare och arbetsgivare, utan det är kollektiviteten,
föreningsväsendet, som gifver hela detta område i nutiden sin
prägel. Föreningarna, icke de enskilda medlemmarna, bestämma
arbetsvillkoren. Medlemmarna skjutas i bakgrunden, de få böja
sig för hvad organisationerna därutinnan göra och låta. För¬
eningarna äro ock de, som bestämma, om arbetsinställelse och
dylik åtgärd skall vidtagas eller icke, och föreningarna gorå,
åtminstone på arbetaresidan, genom det understöd, som de lämna
vid arbetsinställelser, dessa åtgärder till det effektiva kampmedel,
som de i verkligheten äro. På alla håll träda sålunda organisa¬
tionerna fram såsom den afgörande, den bestämmande faktorn.
Men om så är, att de sitta inne med makten och utöfva rättig¬
heterna, då är det väl rimligt, att de också ha några skyldig¬
heter. Det, som enligt lagförslaget begäres af dessa organisationer,
är verkligen ej mycket utan tvärtom mycket litet. I utlandet
är det stora flertalet rättslärda ense om, att en förening, som
slutit kollektivaftal, har den ovillkorliga skyldigheten att icke
företaga någon åtgärd, som strider mot eller sätter kollektiv-
aftalet i fara. På åtskilliga håll går man ännu längre. Där vill
man äfven ålägga föreningarna den skyldigheten att med alla
till buds stående medel söka afstyra, att de enskilda förenings¬
medlemmarna gifva sig in på några aftalsbrott. Det nu
föreliggande förslaget utkräfver icke ens fullkomligt den först¬
nämnda negativa förpliktelsen för föreningarna, nämligen att icke
göra något, som kan sätta kollektivaftalet i fara; det stadgar
skadeståndsskyldighet endast i det fall, att förening uppsåtligt
åstadkommer eller understödjer mot aftalet eller lagen direkt
stridande arbetsinställelser och dylika åtgärder. Jag frågar, om
detta kan vara för mycket.
25 Nr 36.
Onsdagen den 3 maj.
Med hvad som sagts anser jag mig hafva bemött eu af
reservanternas invändningar, nämligen att det icke vore rätt att mellan arbets-
ålägga föreningarna strängare ansvarsskyldighet, än man ålägger gifvare och
enskild person. Och om en enskild person skulle understödja arbetare m.m.
eu arbetsinställelse, så blir han ju icke ansvarig härför. Ja, (Ports.)
grunden till och befogenheten af det stadgande, jag förut talat
om, framgår tydligen af den ställning, som organisationerna,
föreningarna, innehafva, åtminstone såvidt det rör den förening,
som själf slutit aftal. Men detsamma gäller äfven för under¬
stödjande förening, som står utanför aftalet. Särskildt bör härvid
beaktas, att en arbetsinställelse i grund och botten icke är något
annat än en ekonomisk strid. Den, som ekonomiskt understödjer,
den deltar också i striden, och detta i lika hög grad vare sig
han själf står i direkt konflikt eller han endast inträder däri
såsom allierad understödjare. Den förening, som i detta fall
understödjer en stridande part, gör det naturligtvis icke, utan att
detta, åtminstone i mycket hög grad, sker i dess eget intresse:
föreningen anser sig vinna något själf på att den sida, som den
understödjer, segrar.
Reservanterna anmärka vidare följande. Understöd, som på
arbetaresidan utgår, utbetalas i regel af fackförbuudet. Men för¬
bundets tillgångar bestå af sammanskott från samtliga fack¬
föreningarna inom yrket. Den verkliga skulden vid en obehörig
arbetsinställelse ligger däremot hos de strejkande arbetarne eller
deras förening, samt hos förbundets styrelse, som mot lagens
föreskrift utbetalar understöd i sådant fall. Reservanterna mena
på grund af dessa omständigheter, att skadestånd för ett obe¬
hörigt understödjande af arbetsinställelse borde icke tagas af
fackförbundets medel, utan förbundets styrelse skulle i stället få
svara för detsamma. Ja, detta är en uppfattning, som står all¬
deles stick i stäf mot de grundsatser, som gå igenom förenings-
och organisationslagstiftningen här i landet. Det är väl klart,
att, när fackförbundets delägare sammanskjutit medel för fack¬
förbundets räkning, den sålunda bildade kassan utgör en gemen¬
samhet, som är afsedd att användas för det helas räkning.
Behöfves det hjälp eller understöd på någon enskild punkt, så
kastas medlen dit, och till en annan punkt en annan gång.
Det är denna enhet, som lika väl här som i fråga om alla andra
ekonomiska sammanslutningar kommer att svara icke för de
enskilda medlemmarnas görande och låtande utan för förbundets
görande och låtande. Reservanterna säga, att detta förhållande
blir särskildt obilligt, ifall nu styrelsens åtgärd att betala ut ett
understöd innebär ett öfverskridande af styrelsens egen befogenhet,
om t. ex. i stadgarna sagts ut, att styrelsen icke får betala
understöd obehörigen, men styrelsen gör det ändå. Detta är en
fråga, som rör föreningslagstiftningen. Det är en grundläggande
uppfattning på hela föreningslagstiftningens område, att det
Nr 8G. 26
Onsdagen den 3 maj.
omf naturligtvis är föreningen med sina medel, som skall svara för
mellanarUU-hvad som.dess representant, styrelsen, gör, och om denna repre-
gifvare och sentant vid sitt handlande för föreningens räkning har öfver-
arbetare m. m. skridit hvad föreningen uppdragit åt densamma, så blir styrelsen
(Forts.) visserligen ansvarig gentemot föreningen för den ekonomiska
skada, den vållat. Men man kan icke begära, att tredje man,
som står utanför alltsammans, skall blifva lidande.
Så komma reservanterna in på en annan anmärkning, näm¬
ligen att skadeståndsskyldighet för föreningarna drabbar olika
hårdt på arbetsgifvarnes och arbetarnes sida. Reservanterna
säga, att i regel kommer skadestånd, då det gäller arbetarna,
att långt oftare utsökas hos föreningarna än hos den enskilde.
Beträffande arbetsgifvaresidan kan det vanligen tagas ut af arbets-
gifvaren själf, ty han är vederhäftig och har tillgångar, men så
är icke förhållandet på arbetaresidan, och därför vänder man
sig mot föreningarna. Vidare säga reservanterna, att den skada,
som orsakas af en strejk, är i regel större och svårare att på
förhand beräkna än den skada, som vållas af en lockout. Och
slutligen förmena de, att arbetsgifvarne skulle genom att åtaga
sig nya leveranser och sådant kunna öka skadeståndsskyldig-
heten för arbetarne vid obehöriga arbetsinställelser. Allt detta
kan inverka på organisationens kassor, och dem skall man vara
rädd om och skydda. Framför allt fordras i sådant hänseende,
att skadeståndsskyldigheten begränsas, så att den blir lika på
båda håll.
Hvad nu först angår, att skadeståndet i regel skulle utkräfvas
af arbetarnes kassor i stället för af arbetarna själfva, så beror
det naturligtvis därpå, att där har den skadeståndsberättigade
utsikt att få ut det skadestånd, hvartill han är berättigad; af de
enskilda arbetarne skulle han i allmänhet icke kunna få ut
något. Betänker man nu, att detta skadestånd är utdömdt af
arbetsdomstolen, som därvid tager hänsyn till alla de förmild¬
rande omständigheterna, som jämkat skadeståndet så, att det
blir skäligt och billigt, så är det väl icke orättvist eller för
mycket, att den, som är berättigad till detta skadestånd, får taga
ut det af den, som, om man ser något djupare på saken,
egentligen är den till öfverträdelsen skyldige. För öfrigt är jag
fullt ense med reservanterna om, att man skall vara varsam
mot organisationerna — deras sociala betydelse underskattar jag
ingalunda. Man bör se till, att föreningarna och deras kassor
icke lida något som helst obehörigt intrång. Men, mina herrar,
då lägger jag tonvikten på »obehörigt»: omsorgen om organisa¬
tionerna får icke sträcka sig så långt, att därigenom begås eu
verklig orättvisa mot andra berättigade intressen. Och det är
icke med rättvisa och billighet förenligt, att lagen skall förvägra
den, som varit utsatt för en rättskränkning af den uppenbara
och svåra art, som det här är fråga om, att utfå ersättning af
Onsdagen den 3 maj.
27 Nr 30.
den, som gjort denna rättskränkning, eller att utfå den annat ' om
än till en mindre del. Jag tror, att förslaget gjort nog 1 syfte meuan ariefS.
att skydda föreningarna och se till, att deras kassor icke bliiva gifvare och
utsatta för obehöriga påkänningar. Förslaget har gjort detta arbetare m.m.
genom den synnerligen vidsträckta och till alla områden sig (Forts.)
sträckande rätt, som det gifvit arbetsdomstolen att bedöma dessa
förhållanden på ett skäligt och billigt sätt.
Det var sant, beträffande påståendet, att det skulle kunna
förekomma, att arbetarnes och därmed deras organisationers
skadeståndsskyldighet i följd af eu arbetsinställelse blefve ökad,
genom att arbetsgifvarne åtoge sig nya leveranser och inginge
nya kontrakt o. s. v., men är detta något som är uteslutet redan en¬
ligt nu gällande rättsgrundsatser. Icke kan arbetsgifvaren få
ersättning för eu skada, som han själf ådragit sig. Ett ^sådant
påstående torde ej förtjäna något afseende. Jag tror sålunda,
att förslaget i denna del är väl afvägdt och mera till organisa¬
tionernas fördel än tvärtom.
Nu hafva reservanterna i förevarande hänseende åberopat
exemplet från England. Där har man fått en särskild lag, som
stadgar, att organisationernas kassor icke äro ansvariga för skade¬
stånd i följd af facklig strid. Ja, jag tror icke, att förhållandena
här äro fullt jämförliga med dem i England, därför att där har
kollektivaftalet uttryckligen frånkänts hvarje rättsverkan, hvarje
rättslig betydelse. Det är eu stor skillnad, mina herrar. Om
man försöker gifva rättslig betydelse åt kollektivaftalet, så skall
det väl hafva någon inverkan äfven på parternas ställning till
hvarandra i skadeståndsafseende. Jag tror, att det vore lämp¬
ligare att taga exempel från ett håll, där förhållandena äro mera
jämförliga, nämligen Danmark. I fjolårets danska lag om skilje¬
domstol för arbetstvister är stadgadt, att organisation, som är
»delaktig» i obehörig arbetsinställelse, kan åläggas något, som
den danska lagen kallar för bot. Vid botens bestämmande skall
beloppet fastställas med hänsyn till ungefär samma omständig¬
heter, som vi här i Sverige vilja, att arbetsdomstolen skall taga
hänsyn till, men då skada skett genom arbetsinställelsen, skall
boten beräknas efter skadans storlek. Det är sålunda alldeles
samma regler, som man har sökt genomföra här. Nu är det
att märka, att den danska lagen är genomförd efter sådana för¬
handlingar mellan arbetsgifvarne och arbetarne, som reservan¬
terna så lifligt påyrka. Dessa förhandlingar hafva ledt till nämnda
resultat, och det borde väl vara en borgen för att resultatet är
öfverensstämmande med billighetens kraf. Kunna då verkligen
de ifrågavarande skadeståndsbestämmelserna anföras som skäl för
att vi här i vårt lagförslag skulle gått för långt?
Reservanternas slutomdöme om lagförslaget i denna del har
herr Schotte läst upp, jag behöfver sålunda icke göra det om
igen; eljest hade jag tänkt göra det. Men jag vill bara till
Nr 3G. 28
Onsdagen den 3 maj.
, oni , detta slutomdöme foga den anmärkningen, att reservanterna
mellanarbets- tänka bra lågt om våra svenska arbetare och deras orga-
gifvare och libation er, Ansvarighet för föreningarna är ju icke stadgad för
arbetare m.m. annat än fullt medvetna aftals- eller lagbrott. Skulle då förening-
(Forts.) ärna och deras målsmän vara så begifna på uppenbara aftals-
och lagbrott, att den skadeståndsskyldighet, som därför stadgas,
skulle kunna anses hänga som ett ständigt hot öfver deras
kassor? Nej, mina herrar, det är icke fråga om något sådant
hot. Om de låta bli dessa uppenbara aftalsbrott, så förefinnes
icke något som helst hot mot deras kassor.
Och härmed, mina herrar, är jag färdig med reservanternas
motivering.
Det återstår nu en sak till, som jag icke kan underlåta att
nämna några ord om, därför att den dock är af så stor vikt.
Den gäller dessa lagars förhållande till jordbruket. Ifrån jord¬
bruksnäringens sida ha lagförslagen mottagits med en viss miss¬
tro. Då man icke anser sig kunna förbjuda allt hvad arbets¬
inställelser heter under alla förhållanden, så fruktar man för, att
jordbrukets ställning skall blifva sämre och icke bättre, om de
här lagarna antagas. Man suggereras af talet om faran för
sympatistrejker — skördestrejker, mjölkningsstrejker — och där¬
med är man färdig att kasta alltsammans öfver bord. Det är
därför, tror jag, synnerligen viktigt, att dessa lagförslags inne¬
börd i fråga om jordbruket blir fullt klarlagd, ty jag tror, att
värdesättningen af den då skulle bli en annan. Till en början
ber jag då att först få erinra om, att kollektivaftalen hafva en
mycket ringa betydelse för jordbruket. Det upplyses ju i ut¬
skottets utlåtande, att vi för närvarande endast hafva 11 kollek-
tivaftal, omfattande 639 arbetare inom jordbruket. Jag tror icke
heller, att det är stora utsikter för att dessa förhållanden skola
ändras, ty kollektivaftalet passar icke för andra än möjligen de
störa jordbruken. Men här i Sverige hafva vi till öfvervägande
del inom jordbruket medelstora och små jordbruk, och då kollek-
tivaftal icke passa för sådana, så förefaller det mig uppenbart,
att dessa fortfarande som hittills komma att lita till de enskilda
arbetsaftalen. Det är därför, mina herrar, på de enskilda arbets-
aftalens område och hvad som stadgas om dem, som själfva
hufvudvikten ligger för jordbruket, såvidt jag kan begripa. Hvad
de enskilda arbetsaftalen beträffar, så uttalar denna lagstiftning
uttryckligen en grundsats, som borde vara själfklar, men som
visst icke har den respekt, som den borde ha, och det är den grund¬
satsen, att arbetsaftal skall hållas. Stadgandena härom återfinnas i
vissa paragrafer, som äro tillagda nu i år i den lag, som handlar om
arbetstvister, och därför kommer för jordbrukets del tyngdpunkten
i denna lagstiftning att ligga på denna tillagda del af lagen om
arbetstvister och på lagen om de enskilda arbetsaftalen. Tv i be¬
rörda del af lagen om arbetstvister säges det, att om ett aftal
Onsdagen den 3 maj.
29 Nr 36.
är ingånget för bestämd tid, får det icke rubbas genom arbets- Lagtorn
inställelse. Om sålunda ett sådant aftal ingas på ett år mellan arbets-
sex månader, så bar man lagens skydd för att arbetet skall gifvare och
fortgå under denna tid, oafsedt strejker eller arbetsinställelser, arbetarem.m.
som kunna finnas på annat håll. Här stadgas också, att om (Forts.)
aftal är ställdt på uppsägning, arbetsinställelse icke får äga rum
med mindre tillkännagifvande skett därom så lång tid förut,
som beträffande uppsägningen är stadgadt. Antag t. ex. att ar¬
betet på en plats inställes med eu månads uppsägning, så^ före¬
finnes trygghet för att arbetet under denna tid skall fortgå och
arbetsgifvaren har tid på sig för att ordna förhållandena, om så
skulle behöfvas. Denna grundsats är enligt min uppfattning åt
en mycket stor betydelse för arbetsfreden, ty känslan af arbets-
aftalets helgd är med alla de strider, vi haft på arbetsmarknaden
under de sista åren, ganska liten, mina herrar. Nu har på en
del håll gjorts gällande, att när det blir fråga om att sluta upp
med arbetet i stridssyfte, man skulle hafva en fördel af att icke
säga till alls eller endast en åtta dagar förut, oafsedt för hur
lång tid arbetsaftalet är ingånget. Detta visar, att ett dylikt
stadgande om arbetsaftalets helgd bör komma in i lagen, och
kommer det in, så kommer det att göra nytta. Hvad kollektiv-
aftal inom jordbruket beträffar, där sådana äro önskvärda, och
möjliga, har jag förut sagt, att man kan taga för alldeles gifvet,
att icke några sådana aftal skola komma att slutas, om icke en
klausul i dem finnes införd med förbud mot hvarje slags ar¬
betsinställelse. Man säger då: detta är nog bra, men arbetarne
komma icke att gå med på att få en sådan klausul införd bland
aftalsbestämmelserna. Ja, mina herrar, detta är en maktfråga,
öfver hvilken ingen lag råder, och föröfrigt tror jag icke, att
jordbruket och arbetsgifvarne inom jordbruket äro så svaga, att
om de veta, att deras väl och ve beror på en sådan bestämmelse
de icke skulle kunna införa den. Eljest ligger det väl nära till
hands för dem att afböja hvarje kollektivaftal och säga: vi reda
oss med det enskilda arbetsaftalet.
Så kommer jag till de lösa arbetarne i jordbruket, dem som
ha en kortvarig anställning. Det finnes också sådana arbetare
inom jordbruket. Då torde det säga sig själft, att om jordbru-
karne vilja anställa arbetare på så kort tid, att de kunna skilja
dem från arbetet när som helst, så att de taga dem i dag och
släppa dem i morgon, då få arbetsgifvarne naturligen bereda sig
på, att arbetaren har motsvarande rätt, d. v. s. att han går, när
han själf vill. Och den saken hjälpes icke ens, om grefve
Hamiltons förslag om obligatorisk skiljedom på jordbrukets om¬
råde går igenom, ty äfven under en sådan regim kan icke för¬
nekas arbetarens rätt att gå, när arbetsaftalstiden är slut. Jag
vågar sålunda hålla före, att de lagar, som nu äro framlagda,
innehålla ungefär hvad som är möjligt att för närvarande i lag
Nr 36. 30 Onsdagen den 3 maj,
?öra för jordbrukets skyddande, och att, om de bli antagna med
mellan arbets- ^as^s^endö af principen om det ingångna aftalets helgd och
gifvare och med den nödiga regleringen af de enskilda arbetsaftalen, jord¬
ägare w.«. bruket skall reda sig mycket långt med dessa bestämmelser.
(Ports.) Nu skall jag icke mycket längre taga herrarnas tålamod i
anspråk, men jag måste säga några ord om det tal om rätts-
instinktens förstörande, som man också tagit upp för att slå
ihjäl lagarna. Man säger, att rättsinstinkten, rättskänslan, skulle
förslöas och förslappas genom sympatistridens legaliserande, och
att rättskänslan sedan icke skulle reagera mot t. ex. skördestrejk,
mjölkningsstrejk o. s. v. Den, som resonerar så, måste gå ut
ifrån, att hvad som eu lag icke förbjuder, det godkänner den,
det anser den vara rätt och riktigt; hvad en lag icke förbjuder
skulle ingå i rättsmedvetandet såsom något, om livilket man
icke har något som helst att säga. Men så är det icke, mina
herrar. Det är mycket, som icke kan betecknas som olagligt,
vare sig civilt eller kriminellt, men som rättskänslan reser sig
starkt emot. Det finnes här ingen lag, som hindrar en person
att med armarna i kors åse, huru en människa drunknar, äfven
om han skulle kunna rädda henne genom ett så enkelt grepp
som att kasta ut en räddningsboj, som kanske finnes i närheten.
Men hvad säger rättskänslan härom? Det gifves många tillfällen,
då en person kan använda sin fullt lagliga rätt på ett brutalt,
hänsynslöst sätt, som tillskyndar en annan stor skada. Lagen
har ingenting att säga därom, men nog reagerar rättskänslan
däremot, det är ganska visst. Så är det, och så kommer det
att blifva äfven i fråga om sympatistrider. Lagen talar icke om
dem, anser sig icke böra förbjuda dem. De äro i många fall
fullt berättigade, fullt befogade — man kan icke förneka detta
— men i andra fall brutala, hänsynslösa och obilliga, och detta
gäller särskildt med hänsyn till sådana strejker, som direkt
åstadkomma stor förstöring af nyttiga värden, såsom skördar
och dylikt. Mot sådant kommer enligt min uppfattning rätts¬
känslan att resa sig lika starkt framdeles som hittills, ty rätts¬
medvetandet och rättskänslan bestämmas af den konkreta verk¬
ligheten och icke af de juridiska konklusionerna. Jag kan taga
ett exempel från närliggande håll, som belyser detta på ett oför-
tydbart sätt. Om en arbetsgivare lockoutar och sedan låter
afhysa sm arbetarestam från deras bostäder, så kan detta ske
alldeles i strikt öfverensstämmelse med lagens bestämmelser.
Han kan enligt lagen hafva fullkomlig rätt att förfara på detta
sätt, och likväl reser sig i många fall rättskänslan så starkt
däremot, att han icke vågar göra det, En annan sak. Landt-
befolkningen, som är sysselsatt med att så och skörda, som
sköter kreaturen och växer samman med och in i dessa förhål¬
landen, kommer att gå med eller icke gå med på skördestrejker
och mjölkningsstrejker lika mycket och lika litet, om denna lag
31 Nr 86.
Onsdagen den 3 maj.
finnes eller ej, ty det är andra faktorer, som bestämma, hvad Lag om
de därvid komma att göra. Däremot skulle nog rättskänslan ^^ellanTrbets-
ett ganska behöflig! stöd i en viss del af detta förslag: den gifvare och
skulle nämligen mycket väl behöfva stödjas på den punkt, som arbetare m.m.
säger, att aftal böra hållas, ty där är rättskänslan för närvarande (Forts.)
i eu sådan fara, att stödet icke vore obehöflig!.
Nu endast några ord till.
Reservanterna erkänna oförbehållsamt, att en lagstiftning
på detta område dock är önskvärd. Jag skulle vilja gå ett steg
längre; jag skulle vilja säga, att den är trängande nödvändig.
Yi hafva här i landet 2,000 kollektivaftal. Under dessa lefva
något 10,000-tal arbetsgifvare och några 100,000-tal arbetare.
Men hvad ett kollektivaftal är, hvad det betyder, hvilka rätts¬
verkningar det medför på det ena eller andra området, det vet
ingen. Därom råda mycket tvifvelaktiga och stridande meningar.
En enda gång har kollektivaftalet varit föremål för dom¬
stols bedömande i fråga om dess rättsverkan, och det var, såsom
herrarna mycket väl känna, då typograferna stämdes för den
strejk de gjorde under storstrejken. Då led kollektivaftalet
såsom rättsinstitut det jämmerligaste skeppsbrott. Ty rådstufvu-
rättens utslag är grundadt på den uppfattningen, att ett kollek¬
tivaftal icke grundlägger några särskilda rättigheter och skyl¬
digheter mellan de aftalsslutande organisationerna, utan _ den
enda betydelse, som ett kollektivaftal har, finnes, om och i den
mån det ingår som ett led i det enskilda arbetsaftalet. Häraf
följer, att en organisation är lagligen oförhindrad att företaga
hvilka som helst åtgärder, som den finner lämpliga för att störta
omkull eller ändra ett kollektivaftal, som den bär skrifvit under
en månad förut. Förhållandena äro med andra ord sådana, att
kollektivaftalet har betydelse nätt och jämt så långt som det
konvenerar bägge sidorna.
Om nu denna rådstufvurättens dom är riktig — det vill
jag icke inlåta mig på, tv den är, såsom herrarna veta, öfver-
klagad — så visar det, att de nya socialrättsliga bildningar, som
vi nu stå inför på detta område, icke kunna inpassas i våra
hittillsvarande rättsformer utan kräfva sin egen reglering. Det
är nytt vin i gamla flaskor, som spränger de gamla flaskorna.
Är det då klokt, är det skäligt, är det rimligt att afvisa den
möjlighet till reglering, som nu föreligger här?
Det erkännes af alla, att dessa lagar skulle i åtskilliga hän¬
seenden medföra afsevärda fördelar i jämförelse med status quo.
Först och främst klara linjer i fråga om aftalens natur och rätts¬
verkningar, i fråga om rättigheter och skyldigheter — många
anledningar till slitning och tvist skulle därigenom bringas ur
världen; vidare ett rättsligt afgörande af alla rättstvister —
öppna konflikter af sådan anledning skulle man icke vidare
hafva att räkna med; vidare en verksam utveckling af vårt
Nr 36. 32
Onsdagen den 3 maj.
Lag om förlikningsförfarande, som hittills i stort sedt verkat välgörande,
mellan arbets-men som nu sliu^e stärkas; vidare vissa enkla regler för fack-
gifvare och tiga strider, som otvifvelaktigt skulle komma att i sin mån verka
arbetarem.m. återhållande och dämpande på striderna på detta område; och
(Ports.) slutligen en laglig reglering af det enskilda arbetsaftalet, visser¬
ligen äfven den inskränkande sig till vissa allmängiltiga grund¬
läggande satser, men dock ytterligt önskvärd just därför, att vi
på detta område knappast hafva någon lag.
De grunder, på hvilka de liberala reservanterna stödt sitt
afslagsyrkande, äro efter mitt förmenande icke hållbara eller
åtminstone icke utaf den vikt och betydelse, att de borde för¬
anleda ett afslag, och det tror jag mig hafva uppvisat under
mitt ■ anförande. Det har blifvit så långt, därför att jag ansett
det nödvändigt att klara ut detta. Jag vill då säga, att man
är mycket säker på sig själf, om man nu vill taga ansvaret för
att afvisa det betydande steg till en bättre ordning på arbets¬
marknaden, som de nu föreliggande förslagen otvifvelaktigt
innebära.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Jag har i
denna fråga såväl som många gånger tillförene intagit en mellan¬
ställning, och jag vill försöka att dels utreda min ställning till
frågan och dels angifva, huru det kommit till, att jag intager
denna isolerade position.
Jag vill då börja med att fästa mig litet vid den af socia¬
listerna afgifna reservationen. Dessa hafva yrkat afslag på den
kungliga propositionen dels därför, att man ännu icke har något
lagstadgadt föreningsskydd, hvilket de anse böra föregå denna
lagstiftning, dels därför att de hafva önskat, att 7 och 11 §§ i
förslaget till lag om kollektivaftal borde utgå, och dels därför
att de anse, att det vore en plikt för Riksdagens Andra kam¬
mare att med sina genom ändring af grundlagen utdömda mandat
vägra godkännande af det föreliggande förslaget.
Hvilken betydelse man än tillerkänner dessa invändningar,
så har i alla fall såväl utskottets majoritet som de liberala reser¬
vanterna och undertecknad samfäldt ansett, att dessa omständig¬
heter i och för sig icke borde utgöra ett skäl för afslag på för¬
slaget. Men dessutom hafva dessa socialdemokratiska reservanter
framhållit, att alltjämt kvarstår grundanmärkningen mot 8 § och
likaså anmärkningen mot skadeståndsbestämmelsen i 9 §. Då
dessa anmärkningar mot 8 och 9 §§ äfven återfinnas i den liberala
reservationen, så öfvergår jag nu till den.
Den liberala reservationen börjar med följande punkt: »Vi
dela utskottets uppfattning, att det är ett önskemål att få till
stånd eu lagstiftning, i lämplig omfattning, om kollektivaftalet.
Ett aftal, som vunnit så stor utbredning och som för närvarande
så djupt ingriper i förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare,
Onsdagen den 3 maj.
33 Nr 36.
bör utan onödigt dröjsmål omhändertagas af lagstiftningen och Lag om
inordnas i rättsordningen». Denna punkt instämmer jag till allakollektivaftal
delar i. Men de tillägga också: »Men ännu viktigare är det att gifvare oc^
tillse, att denna lagstiftning, hvilken är lika svår som den är arbetare m.m.
betydelsefull, från början blir baserad på fullt riktiga grunder». (Ports.)
Jag gifver dem rätt äfven i denna uppfattning.
Hvad är det då för fordringar, som dessa reservanter fram¬
ställa på en dylik lagstiftning? Jo, det är tre fordringar. Den
första är den, att den skall skipa full rättvisa mellan aftalets
parter. Den andra är den, att den skall, så långt förhållandena
medgifva, främja arbetsfreden. Den tredje fordringen är den,
att den icke får innehålla bestämmelser, som direkt eller indirekt
skada organisationerna å någondera sidan.
De liberala reservanterna säga vidare: »De delar af det före¬
liggande lagförslaget, som ur nu angifna synpunkter äro af största
intresse, äro stadgandena i 8 § och 9 §.»
Nu vill jag säga, att jag instämmer i alla delar med reser¬
vanterna, då de säga, att man skall söka att skipa full rättvisa
mellan aftalets parter. Jag instämmer till alla delar med dem,
då de säga, att man skall, så långt förhållandena medgifva,
främja arbetsfreden, och instämmer delvis med dem, när de säga,
att lagstiftningen icke får innehålla bestämmelser, som direkt
eller indirekt skada eller hämma organisationerna. Man bör
vara mycket försiktig med sådana bestämmelser. Men det kan
icke hjälpas, att en eller annan sådan bestämmelse likväl måste
finnas i förslaget.
Af detta framgår emellertid, att jag i all hufvudsak har
precis samma uppfattning som dessa reservanter. Men ehuru
jag har det, så har jag dock kommit till ett helt olika slut med
dem. Under det att dessa reservanter på ofvannämnda grunder
anse, att lagförslagen böra afslås, så har jag å min sida ansett,
att man i stället bör borttaga 8 § och den del af 9 §, som hör
ihop med den förra, och göra de ändringar, hvilka därmed stå
i sammanhang, men att man i öfrigt bör bifalla förslagen i
hufvudsak.
Jag skall nu söka klargöra denna min ställning. Då fram¬
ställer sig först den frågan. Hvad menas med ett kollektvaftal?
Ja, någon allmängiltig definition på detta känner jag icke. Men
vid det föredrag, som herr Hjalmar von Sydow höll inför svenska
arbetsgivareföreningen, definierade han det på följande sätt:
»Kollektivaftalet är en nyhet inom rättssystemet. Det innehåller
allenast ett schema, vissa normer i fråga om arbetslöner, arbets¬
villkor o. d., som under en viss tid skola tillämpas hos eu viss
eller flera arbetsgivare under förutsättning att arbetet där pågår.
Kollektivaftalet är icke något arbetsaftal. Det tvingar hvarken
arbetsgifvaren att lämna arbete åt någon eller arbetaren att
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 36. 3
Nr 36. 34
Onsdagen den 3 maj.
Lag om
Icollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m.m.
(Forts.)
arbeta hos någon arbetsgifvare». Jag tror, att denna definition
är riktig.
En annan fråga är emellertid af mycket stor betydelse och
mycket omstridd, och det är den frågan: Innebär kollektivaftalet
en alldeles obestridlig fredsgaranti? Är det, som man säger, ett
oinskränkt fredsdokument?
Vid första påseendet kan man väl icke annat än allmänt
hafva den uppfattningen, att det vore synnerligen önskvärdt, om
kollektivaftalet vore ett oinskränkt fredsdokument. Den stora
allmänheten och samhället skulle ingenting hellre önska, liksom
vi alla gärna skulle se, om ingen lockout eller strejk hädanefter
komme att äga rum. Men, mina herrar, lika litet som en sådan
bestämmelse, att intet krig får äga rum, kan genomföras i när¬
varande tid, lika litet tror jag, att det kan komma därhän, att
vi kunna säga, att ingen arbetsinställelse får äga rum.
Hvad har då regeringen intagit för ställning till frågan om
arbetsaftalets betydelse som ett fredsdokument? Jo, regeringen
har i det fallet gjort en skillnad mellan de små primära inställel¬
serna och de stora sekundära sympatiinställelserna. Den har i
§ 8 sagt, att dessa små inställelser, de primära inställelserna,
under aftalstiden äro absolut förbjudna och att således aftalet i
detta fall skall vara ett fullständigt fredsdokument. Men med
afseende på de stora striderna, sympatistriderna, har lagförslaget
icke vågat gå denna linje, hvilken skulle vara den s. k. Refvinge-
linjen. När man nu vet, att den allmänna uppfattningen är den,
att dessa småstrider, de primära striderna, äro arbetarnes star¬
kaste vapen, och att de stora striderna, sympatistriderna, all¬
männeligen anses och under normala förhållanden gifvetvis
också äro arbetsgifvarnes starkaste vapen, så kan man väl
knappast annat än tycka, att i den punkten är enligt förslaget
full likställighet icke rådande mellan de olika parterna. Man
har i en paragraf fråntagit den ena sidan dess starkaste vapen,
men icke vågat samtidigt fråntaga den andra sidan dess starkaste
vapen.
Jag vill nu om förslagen i deras helhet säga, att min upp¬
fattning utaf dem har varit, att regeringen har sökt, såvidt
möjligt är, att på alla punkter ställa kyrkan midt i byn. Den
har icke fallit undan för de öfverdrifna önskemål, som från
bäggedera sidorna ha framkommit. Detta har också gifvit anled¬
ning till att förslaget icke med någon vidare sympati har mot¬
tagits från någondera sidan.
Men på samma gång förslaget sålunda enligt min mening i
hufvudsak har gått den gyllene medelvägen, kan jag icke neka
till, att på denna speciella punkt förslaget, enligt hvad mig synes,
icke har gått medelvägen, då den, som sagdt, just i denna
viktiga fråga har beröfvat ena sidan dess starkaste vapen, men
Onsdagen den 3 maj.
35
Nr 3C.
låtit den andra, låt vara under vissa begränsningar, få behålla
sitt starkaste vapen.
Jag tror nu för min del, att det rätta är, att man med af¬
seende på både små och stora strider låter bli att förbjuda dem,
men söker att såvidt möjligt är begränsa dem och reglera dem.
Under den debatt, som har förekommit inom utskottet, har
man nog litet hvar haft den känslan, att bestämmelserna bär i
8 § och hvad därmed sammanhänger icke äro fullt riktiga, och
den känslan gjorde sig äfven gällande i fjol, men man visste
icke, hur man skulle i detta fall kunna åstadkomma en ändring.
Man ville göra det på det sättet, att man ville bringa sympati¬
inställelserna i likhet med de små inställelserna, det vill säga
ytterligare begränsa och om möjligt helt och hållet aflysa
dem. Allvarliga försök ha också gjorts i denna riktning utaf
många motionärer och äfven inom utskottet, men de hafva
misslyckats, och jag får säga, att jag hade ännu vid afslutan-
det af utskottsbehandlingen den uppfattning, att det var ogörligt
att lösa denna fråga. Det var först när jag sedan under
påsken fick tillfälle att mera i lugn öfverväga denna fråga,
som jag kom till en annan uppfattning. För mig ställde då
det gamla ordspråket sig fram: »Om icke berget kan gå till
Muhammed, kan Muhammed gå till berget», det vill säga, om
man icke kan bringa bestämmelserna om sympatiinställelse i
paritet med bestämmelserna om de små inställelserna, så skall
det kanske vara möjligt att bringa bestämmelserna i fråga om
de små inställelserna i paritet med bestämmelserna om sympati¬
inställelserna. Hur skulle det gå till? Jo, det är helt enkelt
genom att stryka 8 § jämte de i sammanhang därmed stående
skadeståndsbestämmelserna i 9 §. Det hade jag ganska snart
klart för mig, men jag var rädd för den verkan detta skulle
kunna medföra. Jag undrade: skulle det icke vara möjligt, att
därigenom hela den verkan man hade tänkt sig af lagstiftningen
förfelades? Skulle det icke bli ett för slappt tillstånd, och skulle
verkligen arbetsro och arbetsfred därigenom kunna främjas?
Jag kom emellertid till den uppfattningen, att under förutsätt¬
ning, att man bibehölle de utaf utskottet föreslagna bestämmel¬
serna i § 18 och följande paragrafer i lagen om vissa arbets¬
tvister, detta skulle lyckas. Nu är det väl sant, att de liberala
reservanterna ha velat stryka dessa paragrafer, men jag tror
icke, att det har varit därför, att de ha ansett dessa paragrafer
olämpliga, utan därför att, när de ville stryka bestämmelsen om
kollektivaftalen, de ha ansett, att som en konsekvens däraf äfven
dessa bestämmelser skulle strykas.
Jag utgår emellertid bestämdt ifrån, att äfven dessa bestäm¬
melser skola bibehållas, och jag vill då söka framställa, hur
lagarna i så fall komme att verka.
§ 18 stadgar, att eu inställelse icke får äga rum, utan att
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Nr 36. 36
Onsdagen den 3 maj.
Lag om
kollektivaftal
mellan arkets-
gifvare och
arbetare m. in.
[Forts.)
man iakttager gällande uppsägningstid, eller att, om uppsäg¬
ningstid icke är stadgad, det skall vara en viss varskoningstid
och att, innan den gått till ända, inställelsen icke får äga rum.
Om nu 8 § uteslutes, blir följden den, att denna paragraf kom¬
mer att gälla lika för storstriderna och lika för småstriderna.
Det kommer onekligen att ha ett visst inflytande på arbetsfreden,
samma inflytande, som, låt mig säga, en bestämmelse, att ett
krig icke får börjas utan att krigsförklaring en tid förut utfär¬
dats. Det har ju alltid någon betydelse.
Den 19 §, som är så synnerligen viktig, stadgar, att instäl¬
lelse icke får medföra en rubbning af arbetsaftal, som äro slutna
på bestämd tid. Om denna paragraf antages, kommer samma
bestämmelse att bli gällande för de stora som för de små in¬
ställelserna, att de icke få rubba arbetsaftalen. Detta har en
orimligt stor betydelse, särskildt på landtbrukets område.
Den 20 § skulle medföra det förhållandet, att de stora stri¬
derna icke få börja, utan att en föregående förhandling har ägt
rum beträffande föregående småstrider, och sålunda komma där¬
igenom också dessa förhandlingar att blifva regel vid småstri¬
derna. Äfven detta har en stor betydelse, att man söker bilägga
striderna, innan de komma till stånd.
Vidare innehåller den 21 paragrafen, att inställelse icke får
äga rum i strid med hvad som är särskildt stadgadt eller i aftal
bestämdt; innehåller sålunda aftalet, att småstrider icke få äga
rum eller att sympatistrider icke få äga rum, så måste det hållas,
och detta är ju betydelsefullt.
Jag kan nu icke fatta annat, än att med antagandet af dessa
bestämmelser man har fyllt de båda första villkor, som reservan¬
terna uppställt, nämligen det, att förslaget skall skipa full rätt¬
visa mellan aftalets parter, och att det skall, så långt förhål¬
landena medgifva, främja arbetsfreden. Längre tror jag icke
man kan gå.
Med afseende på skadeståndsbestämmelserna kan jag icke
neka till, att jag tycker, och det har nog förefallit många inom
utskottet på samma sätt, att do äro väl stränga. De strängaste
bestämmelserna och de, som i den socialistiska motionen mest
äro motstridda, innehållas i den 9 paragrafen. Denna paragrafs
påföljds bestämmelser, i hvad som beror på § 8, anser jag för
min del böra strykas, och de måste bortfalla i och med att
8 § utgår.
Emellertid kvarstå skadeståndsbestämmelserna i den 24 §
uti lagen om vissa arbetstvister. Men hvad dessa skadestånds-
bestämmelser angår, ha de under utskottsbehandlingen blifvit
på ett mycket verksamt sätt begränsade, och den motivering,
som herrarna kunnat läsa till denna 24 §, är så pass kraftig,
så att jag tror icke, att man kan säga, att det kan vara möjligt
att framkomma med onaturliga skadeståndspåföljder med iakt-
Onsdagen den 3 maj.
37 Nr 30.
tagande af paragrafen och den motivering, som är gifven till
densamma. Då därtill ytterligare kommer, att skadestånd ssum¬
morna kunna utaf domstolen nedsättas och äfven i vissa fall
bortfalla, tror jag sålunda, att äfven i denna del ha, så långt
lämpligt är, de liberala reservanternas önskningar blifvit upp¬
fyllda. Under sådana förhållanden har jag för min del omöjligt
kunnat underlåta att här lämna mitt bifall till ett positivt beslut,
och när jag det gör, är det med tanke därpå, att jag anser det
vara synnerligen önskligt att få en reglering till stånd, att få
stabilitet och ordnade förhållanden, där sådana nu icke finnas,
att vi skola kunna få en arbetsdomstol, som på samma gång
är sakkunnig och förmår att skyndsamt behandla dessa tvister,
som ju behöfva framför andra en skyndsam behandling, och att
vi på samma gång skola kunna få ett utveckladt medlingsför¬
farande. Hvad detta beträffar, ingår i denna önskan på ett ut¬
veckladt medlingsförfarande äfven en önskan på förliknings-
kommission, och jag har för min del inom utskottet röstat för
densamma, fastän jag icke har reserverat mig mot utskottets
beslut i denna del. Detta är emellertid en sak, som ligger vid
sidan af den öfriga frågan.
Vare sig denna förlikningskommission kommer till stånd
eller ej, innebära bestämmelserna för öfrigt i denna lag om vissa
arbetstvister ett mycket förbättradt medlingsförfarande.
Till dessa mina skäl för att biträda ett positivt beslut får
jag ändtligen lägga, hvad som förut är betonadt, att här icke
af reservanterna framlagts någon annan utväg till en lycklig
lösning utaf frågan, och när så icke skett, kan jag för min del
icke finna, hur regeringen skall kunna utarbeta förslag på grund
af hvad under denna riksdag förekommit, och om regeringen
skulle göra det och framlägga ytterligare förslag till Riksdagen,
är det min öfvertygelse, att detta förslag i allt väsentligt kom me
att öfverensstämma med det nu föreliggande. Frågan skall emel¬
lertid gång på gång återkomma till Riksdagen, ty den måste
lösas, och detta kommer att medföra ständiga slitningar på detta
område, där enighet och arbetsro böra råda.
Af dessa skäl, herr talman, yrkar jag för min del bifall till första
paragrafen, men då jag på samma gång har den bestämda upp¬
fattningen, som reservanterna här först framhållit, nämligen att
full rättvisa bör skipas mellan aftalets parter, och då jag för min
del har klart för mig, att det icke blir full rättvisa, om icke be¬
stämmelserna för småstriderna och för storstriderna bli lika, vill
jag redan nu säga, att, hur än ett blifvande sammanjämknings-
förslag kan komma att te sig, jag icke kommer att rösta för ett
bifall till detta, under den förutsättning, att i detta förslag ingår
8 § och den del af 9 §, som därmed står i sammanhang.
Som frågan emellertid nu föreligger, yrkar jag bifall till
utskottets förslag.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Ports.)
Nr 36. 38
Onsdagen den 3 maj.
Lag om Herr Thyrén: Herr talman, mina herrar! Vid diskussionen
kollektivaftal pär j S 1 ha vi ju att behandla den allmänna frågan om lag-
gifvare och förslagets vara eller icke vara, och då hvars och ens ståndpunkt
arbetare m.m. till den frågan torde väsentligen betingas af hans uppfattning
(Forts.) angående arbetsinställelse, alltså angående §§ 8 och 9, har jag,
då jag såsom motionär i fråga om åttonde paragrafen nu tager till
orda, tänkt mig, att det skulle kunna vara till någon nytta, åt¬
minstone för de ärade ledamöter, som icke äro jurister eller ut-
skottsledamöter, att här göra en orienterande öfversikt öfver de
olika vägar, som äro tänkbara med hänsyn till denna frågas
lösning.
Först och främst måste man naturligtvis skilja mellan en
lagstiftning, som reglerar denna punkt, och en, som i likhet med
herr Zetterstrands nyss gjorda yrkande går öfver eller förbi
denna punkt, lämnar den oreglerad. Om lagstiftningen här
skall reglera punkten i fråga, föreligga två och endast två möjlig¬
heter; antingen regleras den så, att den gör tillåtelsen till regel
med eller utan undantag, eller ock regleras den så, att den gör
förbudet till regel med eller utan undantag — någonting tredje
kan icke rimligen uppställas, utan detta är hvad man har att
välja på, Jag vill emellertid i det följande inskränka mig till
frågans kärna för att göra den något mera öfverskådlig. Kärnan
här är naturligtvis sympatiinställelse under aftalstiden.
Man kan här således antingen säga ja eller också säga nej,
det är de två möjligheter, som finnas. Hvad innebär då ja¬
principen, tillåtelsen till sympatiinställelse? Jo, den innebär, att
när som helst och hvar som helst kan inställelse ske, utan att
de beträffande parterna själfva äro i någon som helst tvist, allt¬
så, eftersom detta kan ske i hur stor omfattning som helst, kan
man också uttrycka det så, att öfver båda parterna i hvarje ögonblick
— naturligtvis med reservation för de inskränkningar, som för-
likningsförfarandet och annat skulle kunna uppställa — sväfvar
såsom ett damoklessvärd möjligheten af en massinställelse. Ja,
detta är teoretiskt riktigt, men det är icke alltid, som det teore¬
tiska kan alldeles omedelbart öfversätta sig i det praktiska. Hur
ställer det sig då i praktiken? Jo, rätt olika alltefter de olika
faktiska förhållandena. Skulle det vara så, att dessa två parter,
arbetsgifvare och arbetare inom landet, i det hela äro någorlunda
jämställda i styrka, d. v. s. om lockoutvapnets styrka är någor¬
lunda lika med strejkvapnets, eller om öfvervikten hastigt växlar
än åt det ena och än åt det andra hållet, ja, då blir det troligt¬
vis så, att vi få en masstrejk i dag, en masslockout i morgon,
en masstrejk i öfvermorgon o. s. v. i oändlighet, alltså gungning
i ordets mest veritabla mening. Men skulle nämnda förhållande
ligga annorlunda, blir den praktiska verkan också helt annor¬
lunda. Om det nämligen är så, att det ena vapnet, t. ex. lock¬
outen, är mera definitivt öfvervägande eller, får man tillägga,
Onsdagen den 3 maj.
39 Nr 86.
anses af motparten så vara — ty här kommer det mest an på
hvad motparten inbillar sig — om, som sagdt, det ena vapnet
har en dylik öfvervika så behöfver den starkare endast, så att
säga, sätta sitt vapen på den svagares strupe utan att någon¬
sin egentligen använda det, eller åtminstone behöfver han endast
sällan använda det för att visa, att det finns. hockovAhotet kom¬
mer att bli afgörande, om det är det starkaste, och den andra
parten har då i det stora hela taget, efter kanske några miss¬
lyckade försök att spjärna emot, endast att foga sig, hvarken
mer eller mindre.
I det följande tillåter jag mig att, i trots af det herr justitie¬
ministern nämnde angående konjunkturernas inflytande på denna
fråga, utgå ifrån hvad de allra flesta, äfven från arbetsgifvare-
håll, för ögonblicket känna sig öfvertygade om. I förbigående
vill jag anmärka, att detta lagförslags behandling på vissa håll
bäst visar, att man där känner sig öfvertygad om lockoutens
öfverlägsenhet för eu tämligen lång framtid. Skulle emellertid
konjunkturerna slå om och det mot mångas förmodan skulle gå så,
som herr justitieministern antydde, då icke minst blefve det väl
af nytta, att man satt sig i stånd att hindra de stora inställel¬
serna. Detta är emellertid en sak för sig. Jag utgår nu, som
sagdt, i alla fall från att lockouten har öfverhanden. Må vi
sätta oss in i arbetarnas läge. De ha, som jag sade, knif ven på
strupen, de kunna icke röra sig, hvad skola de göra? Hvad
skulle enhvar af oss göra, som kommenderade dem såsom högste
chef? Jag antager nu, att vi icke besvärades af några hänsyn,
som vi kanske skulle i främsta rummet vilja åberopa, utan att
kriget och ingenting annat gäller. Komma de att kapitulera
och ge sig till tåls och kanske söka sig ersättning genom att
på kooperationens väg göra inbesparingar på inköp m. m.? Ja,
det vore kanske det klokaste, och det är möjligt, att de så göra.
Möjligt och föga troligt. Komma de att släppa organisationerna
och ge sig in på en mera maskerad strid, på det, som man med
ett oriktigt ord brukar kalla för syndikalism? Att således for¬
mera fria skyttelinjer i stället för de slutna kolonnerna? Mera
möjligt, men dock icke egentligen troligt, att de så göra, förrän
de först öfverblickat krigsskådeplatsen och sökt finna ut någon
svag punkt, som skulle kunna åtkommas med det gamla vapnet,
som de känna och som det är helt naturligt att de mest lita på,
någon punkt, där sålunda den stora strejken skulle kunna verka.
Ja, sådana svaga punkter finna de då först och främst i indu¬
strien, såsom, för att taga ett exempel på måfå, pumpverk, som
i många fall måste hållas i gång för att undvika oerhörda för¬
luster, och mycket annat. Men dessa svaga punkter äro dock
inom industrien icke flera, än att arbetsgifvarna, som nog komma
att vara förtänksamma, äro i stånd att kunna täcka dem genom
fasta anställningar, genom hvarjehanda reserver, alltnog täcka
Lag om
Icollelctivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Ports.)
Nr 36.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
40 Onsdagen den 3 maj.
derå. Det är således stopp på den linjen, där komma arbetarna
icke fram.
Då se de framför sig — det är icke möjligt annat — ett
mycket stort område, hvarest, om de där skulle kunna applicera
strejkvapnet, detta icke allenast är starkt, utan oemotståndligt,
absolut oemotståndligt, och där lockouten väger fjäderlätt mot
strejken. Jag behöfver icke säga, hvilket detta område är, det
veta vi alla: det är jordbruket. Det är visserligen sant, att
mycket stora yttre svårigheter ställa sig i vägen i vårt land för
en genomförd organisation för hela riket af jordbruksarbetarna.
Javäl, mycket stora, men dock icke oöfvervinneliga. Hvad som
då sker, beror på två frågor: ha arbetarna nog energi för att
öfvervinna de yttre hinder, som jag nämnde? Det är det ena.
Och för det andra, ha de nog hänsynslöshet för att, i fall de
hunna göra det, äfven vilja göra det, genom t. ex. skördestrejk,
mjölkningsstrejk o. s. v.? Yi ha rätt ofta allesammans sett i
tidningarna, och vi ha äfven, om jag icke misstar mig, under
fjolårets debatt hört här i kammaren sägas, att detta, som ]ag
nu kommer att utveckla, är svartmålning o. s. v., som det icke
är något konstigt att rita upp, men som icke har någon bety¬
delse i verkligheten. Ja, så mycket är nog sant, att vi männi¬
skor ingenting veta om framtiden, dess bättre, men vi äro både
berättigade och skyldiga att försöka bilda oss en mening om
densamma på grundvalen af det folks psykologi, för hvilket vi
lagstifta, och icke utan vidare låta afspisa oss med en så billig
fras som svartmålning eller något liknande. Och bland alla de
många beskyllningar, som med mer eller mindre fog ha riktats
mot de svenska arbetarna, har jag dock aldrig någonsin hört
den, att de skulle sakna energi i striden. Hvad de slåss för, detta
svenska folk, växlar ganska starkt och hastigt; någon skulle
kanske vilja säga, att det är dem relativt likgiltigt. Men om
de det ena århundradet marschera efter Karl XII och det andra
efter Branting, så marschera göra de och slåss göra de och väja
icke för Pultava, om det så skall vara. Jag får ärligt tillstå,
att jag för min del icke önskar dem i den delen annorlunda än
de äro, och jag tror också, att det behöfves mer än en genera¬
tions industrilif för att mjuka upp dem. Man må emellertid
tycka i den delen hvad man vill, man måste dock räkna med
fakta, och man skall icke rimligen kunna betvifla, att de i fråga
om hvad som rör energi i striden uppfylla alla rimliga preten¬
tioner.
Så komma vi till den andra mycket ömtåliga frågan, näm¬
ligen frågan om hvad vi skola tänka om arbetarnas hänsynslös¬
het. Jag vill då först säga — hvad jag för öfrigt tänker mig,
att vi nästan alla äro ense om — att jag långt mindre fruktar
af den svenske arbetaren, att han skall låta hänföra sig till att
i smyg gå och göra eu saboterande handling, till dessa mer eller
Onsdagen den 3 maj.
41 Nr 3Ö.
mindre nidingsartade dåd, som man betecknar med ordet sabotage, Lag om
det tror jag mycket mindre på, än jag tänker mig möjligheten
af, att de skulle, i öppen strid, under vissa förutsättningar kunna gifvare ocy
i stridens hetta drifvas öfver alla rimliga gränser. I hufvudsak arbetare m.m.
få vi svara på denna fråga om deras hänsynslöshet, att den (Forts.)
krafvel’ först uppställandet af en motfråga, på hvilken den
väsentligen hänger, nämligen den frågan: hvad kunna vi antaga
angående arbetsgifvarnas sätt att begagna sin öfvermakt, att
begagna lockouten? Kunna vi i lagstiftningen t. ex. våga gå
ut ifrån, att arbetsgifvarna aldrig komma att förfara annorlunda
än med måttfullhet, billighet, själfbehärskning o. s. v., aldrig
komma att uppträda orättfärdigt eller utmanande. Jag för min
del vågar det icke, framför allt därför att jag icke kan veta,
hur personerna i ledningen kunna växla och det snart nog, och
äfven om jag Ange antaga, att ledningen af kapitalet i det
väsentliga komme att stanna inom Sverige och hos den svenska
rasen. Därmed vill jag icke ha uttalat någon misstro mot
arbetsgifvarna, jag vill blott ha sagt, hvad som gäller för hvarje
lagstiftare, att han alltid får räkna med människorna såsom
ofullkomliga varelser. Redan romarne sade, att lagarna icke
äro till för de goda medborgarnas skull, och det hade de nog
rätt uti. Vore människorna fullkomliga, behöfde vi inga lagar,
utan kunde lugnt vara anarkister allihopa. Men människorna
äro icke fullkomliga, arbetsgifvarna lika litet som andra. Vi
måste således förnuftigtvis räkna med, att lockout eller lockout¬
hot, likagodt hvilket, kommer att missbrukas en eller annan
gång, och det behöfver icke ske så ofta för att elden i alla fall
skall flamma upp under askan.
Huru ställer det sig då för arbetarna? — vi måste fortfa¬
rande söka sätta oss in i deras läge och icke se saken ofvanifrån.
Jo, de ha den känslan, att lockouten är orättfärdig mot dem, och de
ha vidare den känslan, att det är samhället, som lagstiftat så,
att dylikt är möjligt. Må hända ha de orätt i denna reflexion; de
göra den emellertid. Missnöjet hos dem måste växa; de känna
sig utlämnade på nåd och onåd, bundna till händer och fötter,
agitatorerna komma att säga: förrådda åt fienden. Det kan icke
hjälpas, att man därmed skapar en drifkraft till missnöje, långt
starkare än den, som förut låg uti inställelsen, och det kan icke
hjälpas, att samtidigt med att man skapar denna drifkraft,- har
man rifvit ned det skyddsvärn, som efter min bestämda mening
för närvarande verkligen finnes, nämligen denna rättsinstinkt
eller rättskänsla, som fördömer t. ex. en skördestrejk; det kan
icke hjälpas, att, när lagen indelar inställelserna på det sätt, att
den förbjuder några och icke andra, den därmed dock pekat på,
att de senare äro juridiskt tillåtna. Hvad herr justitieministern
nyss anförde i den delen har lika litet kunnat öfvertyga mig om
motsatsen som en reflexion af utskottet, då nämligen utskottet
Nr 36. 42
Onsdagen den 3 maj.
påvisa on motsägelse hos mig i motiveringen till min motion.
mellan arbets- är. s^or skillnad mellan att lagstifta så långt man kan och
gifvare och sedan tiga, därför att resten icke alls ligger under lagstiftningen,
arbetare m. m. att t. ex. saga, att under aftalstiden får ingen inställelse ske,
(Forts.) och sedan tiga med hvad som kan förekomma utom aftalstiden,
och att å andra sidan säga: inom det område, som regleras genom
avtalet, får ni göra ibland så och ibland så. Det kan icke nekas
till, att detta kommer att påverka rättsuppfattningen; det upp¬
står hvad man med rätta kallar legalisering.
Jag vill emellertid icke lämna denna viktiga och omtvistade
punkt. utan att stödja mig på ett särskildt intressant argument,
som visserligen är här i dag eu gång anfördt, men som jag ber
att nu än en gång få komma tillbaka till. Det är ett uttalande
i en nyligen utkommen broschyr, som till författare har en person,
hvilken mer än de allra flesta vet hvad han talar om, nämligen
verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningen, herr
Hjalmar von Sydow, alltså en man, som sällan, om ens någonsin,
har misstänkts för socialistiskt medlöperi eller öfver hufvud radi¬
kala tendenser. Han skrifver ordagrant följande: »Hvad sär¬
skildt landtbruket beträffar, kunna vi icke förtänka dess måls¬
män, att de hysa starka betänkligheter mot en lagstiftning, som
faktiskt, om också icke på papperet, medgifver sympatistrejk utan
att innehålla förbud för strejker, som äro farliga för samhället
eller för enskildas lif och egendom. Ty i och med detta vore
äfven skördestrejkerna, som landtbruket fruktar mer än något
annat, legaliserade. Fastän jag helt naturligt saknar något upp¬
drag att tala särskildt å landtbrukets vägnar, kan jag icke under¬
låta att uttala den meningen, att äfven med hänsyn till denna
Sveriges viktigaste näring det framlagda förslaget är oantagligt».
Detta uttalande har så mycket större intresse, som det visar en
märklig utveckling på den sidan, hvarifrån det kommer, en ut¬
veckling från i fjol så här till års till nu. Mot mig personligen
t. ex. riktades uti högerpressen förra året den invändningen, att
jag icke kom med någonting annat än teoretiska funderingar —
en invändning, som för öfrigt en klok motståndare alltid bör
försöka mot eu professor. Men när man nu finner, att denna
teori har besmittat äfven män, som stå så midt uppe i den
praktiska ledningen, undrar jag, om det ändå icke är skäl för
jordbrukarna, de må stå mera till höger eller till vänster, att
fundera ytterligare på saken och tänka sig väl in i, om icke
detta tal om legalisering, när det kommer från så pass skilda
håll, torde ha något berättigande.
Jag vill dessutom särskildt draga eu annan slutsats af herr
von Sydows yttrande, då han, som bekant, är en person, som
känner maskineriet på detta område. Han har här icke med ett
ord berört den paradt, som man likaledes i fjol hörde så mycket
talas om, och hvilken man äfven hört nu i år, nämligen att
Onsdagen den 3 maj.
43 Nr 36.
jordbrukarna kunna ordentligt skydda sig med enskilda arbets- Lag om
aftal, en sak, som jag skall komma till senare. Han talar icke Jiollekhvaftal
om detta medel, antagligen därför, att han icke tror därpå, utan ”'gifvareYoch'
lian bär ett annat medikament, nämligen de samhällsfarliga arbetare m. m.
lagarna, ja, jag menar lagarna om samhällsfarliga inställelser, till (Ports.)
hvilka jag likaledes längre fram skall återkomma.
Den, som nu, på dessa premisser, vågar stå upp och försäkra,
att en skördestrejk, aldrig kommer att inträffa, han är åtminstone
icke någon pessimist. Det är icke heller utskottets majoritet, ty
den lugnar sig här med den reflexionen, att det för närvarande
inom jordbruket bär i Sverige endast finnes 600 arbetare i kol-
lektivaftal. Ja, nu, när icke någon legalisering af lockouten skett
och när dessutom lockoutens öfvermakt funnits blott helt kort
tid. Den, som kan hämta någon tröst af detta argument, honom
missunnar jag det icke. Eftersom skottet icke har brunnit af,
innan man satt luntan till, kan man med lugn sätta luntan till!
Gentemot herr justitieministern, som upptog en liknande tanke,
skall jag blott säga, att jag icke är säker på i hvad samklang
detta står till hans tal här förut om växlande konjunkturers
inverkan.
Um jag emellertid af detta måste draga den slutsatsen, att
en legalisering utan vidare, den rena ^-principen, om jag så får
säga, är förkastlig framför allt af hänsyn till jordbruket, så vore
det ju dock icke på förhand otänkbart, att man kunde finna på
sådana inskränkningar, hvarigenom faran minskades, så att man
ändå kunde tillåta sig att släppa in i någon mån dessa sympati¬
inställelser. En och den närmast till hands liggande inskränk¬
ningen i denna riktning är själfklar, men tyvärr ganska litet
gifvande i praktiken, och det är, att man låter de aftalande
kontrahenterna — äfven detta har ju förut berörts af herr
justitieministern såsom den »naturliga vägen» — skydda sig
själfva genom att sinsemellan förbjuda dylika arbetsinställelser.
Jag vill icke säga, att detta vapen är fullständigt värdelöst eller
att denna parad ingenting kan uträtta, men jag vill däremot
säga, att det återigen helt och hållet beror på det faktiska läget,
om detta sätt duger någonting till eller icke. Ty skulle det
förhålla sig så, att partierna äro något så när jämnstarka eller,
låtom oss kanske mera logiskt säga, något så när ]&mnrädda för
hvarandra, så att den ene är lika rädd för den andres strejk
som den andre för den enes lockout, då kunde man tänka sig,
att det skulle kunna bli något resultat af detta, då hade parterna
ett visst intresse af att garantera sig gentemot risken härvidlag,
och då kunde man tänka sig, att dessa aftalsinskränkningar
skulle kunna komma till stånd. Men man behöfver icke räkna
så särdeles långt eller vara så särdeles stor profet för att säga,
att i samma mån som den ena parten har ett säkert öfvertag, i
samma mån kommer den naturligtvis att visa sin styrka äfven
Nr 36. 44
Onsdagen den 3 maj.
Lag om vid aftalens ingående och hålla sitt vapen öppet för sig, efter-
^nellanarbets Som ^en ^ar Pa detta sitt vapen. Arbetsgifvarna inom indu-
gifvare och st™11 t- ex. kunna, kanske just genom lockout eller lockouthot,
arbetare m.m. tilltvinga sig vid aftalens ingående lockouträtt äfven för fram¬
förts.) tiden, och på samma sätt är det med arbetarna inom jordbruket.
I det första fallet står arbetarnas strejkrätt på papperet, i det
andra fallet står arbetsgifvarnas lockouträtt på papperet. All¬
deles samma resonemang gäller naturligtvis om det så kallade
enskilda arbetsaftalet. Inom industrien söka arbetarna kanske
att få lång uppsägningstid för att skydda sig för sympatilockout.
Arbetsgifvarna neka dem en dylik lång uppsägningstid och drifva
i stället igenom en uppsägningstid å fjorton dagar eller så.
Inom jordbruket är det på samma sätt; där dominerar arbetaren
och där drifver lian igenom en kort uppsägningstid.
Nu vet jag väl, att man gentemot detta säger — det har
man sagt många gånger förut, och det har sagts äfven här i
dag — att om så skulle vara, att jordbrukaren icke är herre
öfver situationen, när han ingår aftal med sina arbetare, då är
han i alla fall tillspillogifven, då hjälper det icke att komma
med något förbud, utan då tilltvinga sig arbetarna, äfven om
man har förbud i lagen, sådana villkor uti kollektivaftalet an¬
gående dess giltighetstid etc., att jordbrukaren likväl har strejk
inpå lifvet, när skördetiden kommer. Ja, detta resonemang låter
rimligt vid första ögonkastet, men om man endast tänker sig
något in i saken, skall man finna, att det förbiser själfva den
afgörande punkten, själfva motorn i hela maskineriet. Drif-
kraften till någonting sådant som skördestrejk kommer icke af
ingenting eller af sig själft. Jag vill här åberopa hvad herr
justitieministern själf nyss nämnde, när han talade om dessa
människor, som gingo och passade djuren och hade svårt att göra
mjölkningsstrejk, dessa arbetare, som hade svårt att se grödan,
som de själfva frambragt, fördärfvas inför sina ögon m. in. Ja,
just häri ligger det, att någonting sådant icke kommer af sig
själft, utan för att man skall framtvinga en dylik orimlig och
förfärlig situation, fordras det betydliga felgrepp af lagstiftningen.
Det fordras först, att man gjort människorna desperata genom
att man skapat en lagstiftning, hvilken de med mer eller mindre
fog uppfattat såsom riktad mot sig, och så fordras ytterligare,
att man rifver ned den skranka, som rättskänslan har upprest
och ännu håller kvar. Om man jämför nu och då, visar det
sig, huru mycket hela resonemanget är värdt. Nu saknas drif-
kraften och finnes skyddsvärnet; då finnes drif kraf ten, men saknas
skyddsvärnet.
Det vore således efter min mening lättsinnigt att lita på,
att arbetsgifvarna inom jordbruket skulle med någon säkerhet
kunna förskaffa sig sådana förmånliga aftal. Men antag, att på
något obegripligt sätt sådana aftal kunna komma till stånd, som
Onsdagen den 3 maj.
45 Nr 86.
binda arbetarnas händer i fråga om strejk, kan man då taga för Lag om
gifvet, att arbetarna komma att respektera dessa aftal och obrotts- kollehtivaftal
ligt hålla desamma? Det vore ett nytt lättsinne att taga något gifvare och'
sådant för gifvet, och det gör man då icke heller. Visserligen arbetare m.m.
har ingenting kommit fram därom i det nu föreliggande för- (Forts.)
slaget, men vi veta i alla fall från diskussionen och vi se det
äfven på sätt och vis i den liberala reservationen, om också där
endast antydt, att man tänker sig en ytterligare kugge i maski¬
neriet, en sista hållhake att lita på. Det är lagarna om de
samhällsfarliga inställelserna, alltså precis detsamma, som vi nyss
hörde i herr von Sydows uttalande. Det skulle vara det stora
medikamentet här. Men hvarje sådant undergörande medika¬
ment bör noga analyseras, innan man sväljer ner det. Går man
dessa lagar om farliga inställelser närmare på lifvet, tror jag
icke, att det återstår så synnerligen mycket af dem, när det
gäller jordbruket.
Jag vill nu genast medgifva, att det finnes ett betydligt
och viktigt område af samhällslifvet, där detta medel, lagar mot
samhällsfarliga inställelser, är icke blott befogadt och utförbart,
utan nödvändigt. Vi ha ju för öfrigt här i Andra kammaren
på sätt och vis någorlunda kommit öfverens om, i hvad riktning
man här bör gå fram. Jag syftar naturligtvis på fjolårets beslut
i den frågan. Så snart man kan ställa så till, att arbetaren har
motsvarande förmåner, så att han för det första icke kan lockoutas,
utan har en fast anställning och kanske äfven pensionsrätt, om
det är ställdt så, att, såsom jag tror det heter i herr Schottes
reservation från i fjol, aflöningsvillkoren ha karaktären af tjänste¬
mannaförmåner, då är det fullkomligt befogadt att upptaga och
genomföra denna tanke, då är det ingen orättvisa, att man
hindrar honom från att strejka. På det sättet vill jag antaga,
att statens och kommunens arbetare komma att ställas, och
kanske äfven en del arbetare på vissa andra områden, så att
man skyddar t. ex. renhållning, vattenledning och eu del annat
genom nu angifna medel. Men det är en sak, och en helt
annan fråga är den: kunna vi i dessa stora, omfattande inställel¬
ser, sådana som skördestrejk öfver landet och dylikt, någonsin
tänka oss någon valuta af en dylik lagstiftning? Uppenbarligen
icke. Jag anmärker detta närmast i anledning af herr von
Sydows uttalanden, men också för att klarera hvad som är oklart
i den liberala reservationen, där jag icke vet, hur långt reservan¬
terna tänkt sig, att det skall gå. Samhällsfarliga lockouter och
samhällsfarliga strejker, ja, hvad är det? Och först och främst:
hvad är en »samhällsfarlig lockout»? Jag såg nyligen det ut¬
trycket användt i en artikel i Industria, men man aktade sig
där visligen för att säga, hvad man därmed menade, utan man
blott uppställde själfva ordet. Är kanske en samhällsfarlig
lockout en sådan, som går ut på egendomsskada, som man
Nr 36. 46
Onsdagen den 3 maj.
Lag om säger i juridiken, d. v. s. skada på sak; t. ex. om arbetares
mMa^Ybets hundar oc^ kattor svälta ihjäl? Eller erkänuer man en samhälls-
gifvare och" ^ara däri, lockouten utsätter arbetarne för svält och umbärau-
arbetare m.m. den? T. ex. oorganiserade arbetare, som ingen gemensam kassa
(Forts.) ha? Organiserade, när deras kassa tagit slut? Sådana arbetare,
som icke kunna få annan anställning och icke heller ha någon
sparad penning? Eller arbetarefamiljer, där det finnes hafvande
kvinnor, små barn, sjuka o. s. v., som kunna fara illa af
lockouten? Eller skall man kanske fordra läkareattest om, att
någon ljutit döden eller kroppsskada af svält, och skall domaren
sedan utröna, att denna svält orsakats af lockouten? Eller skall
det kanske komma an på, huruvida arbetaren varit i stånd att
genom eftergifter eller utträde ur organisation eller dylikt få
sitt arbete tillbaka? Eller kanske man vill helt enkelt säga, att
hvarje lockout är samhällsfarlig, som framkallar starkt missnöje
och klasshat bland folket? Det sista vore en synnerligen enkel
lösning, ty förmodligen komme den att leda därhän, att hvarje
större lockout blir placerad. Men jag fruktar, att man i prak¬
tiken med eller mot sin vilja kommer ut på den motsatta, lika¬
ledes mycket enkla ståndpunkten, att ingen lockout är samhälls¬
farlig. Och komma vi först dit, bör det icke vara svårt att
förstå för dem, som vilja förstå, att dessa lagar mot samhälls-
farliga arbetsinställelser ingenting äro värda såsom skyddsvärn
mot de missförhållanden, hvarom vi nu talat, utan tvärtom
ytterligare förvärra saken. Då opererar den lockoutade arbeta¬
ren i sitt hufvud med dessa begrepp: kollektivaftal, som medge
lockout, enskilda arbetsaftal, som icke medge strejk; lockouter,
som äro icke samhällsfarliga, strejker som äro samhällsfarliga;
»egendomsskada», som är något farligt, löneförlust, som är något
ofarligt o. s. v. Jag får säga, att då arbetaren icke är och omöj¬
ligen kan vara jurist, så förtänker jag honom icke, att det går
rundt i hans hjärna. Han fattar icke dessa cirkulerande begrepp,
utan hvad han fattar af allt är ett naket faktum, att när han
vill strejka, så får han icke, och att när man på andra sidan
vill lockouta, så lockoutar man. Så långt begriper han och icke
någonting däröfver.
För att nu icke på något sätt ha stuckit under stol med
min innersta tanke, vill jag säga rent ut, att, fast ingen människa
i högre grad än jag afskyr och fördömer sådana handlingar som
exempelvis skördestrejk och mjölkningsstrejk såsom i högsta grad
samhällsfientliga, jag däremot, om man gör den där skillnaden
mellan dessa nyssnämnda strejker såsom samhällsfarliga och
lockouter, hvilka utsätta massor af människor för svält och
umbäranden, såsom icke samhällsfarliga, måste bekänna, att den
skillnaden är mig för subtil; jag fattar den icke, jag vet icke,
hvari den ligger eller hur man skall kunna genomföra den. Jag
tror sålunda, att den sista villan blir värre än den första, ifall
47 Nr 36.
Onsdagen den g maj.
man här ger sig in på att genom samhällsfarlighet reglera jord¬
bruksfrågan. Arbetaren skyr i eu sådan situation ingenting.
Han öfverträder lagen, och så stå vi där med våra laga påfölj¬
der, skadestånd och straff. Ja, om nu Sveriges årsskörd är värd,
låt oss säga, 400 millioner kronor och allenast Yso af denna
skörd går till spillo genom en stor skördestrejk, så är det 20
millioner att uttaga af dessa strejkande drängar. Bötesstraffet
är ungefär lika effektivt, och så ha vi till slut fängelse, d. v. s.
den ena hälften af rikets inbyggare som fångvaktare åt den
andra hälften eller någonting ditåt. Vill man åter göra på det
sättet, att man plockar ut ledarn e och sätter in dem, skulle man
i själfva verket sätta in dem endast för att släppa ut dem som
hjältar och martyrer för folkets rätt. Det vore verkligen att
»rubba grundvalarna för det bestående». Det vore att riskera
eller spilla vördnaden för lagen, så att man rakt icke vet, hvart
det sedan bär hän.
Jag kan sålunda omöjligen säga annat, än att såsom medika¬
ment betraktadt är detta mycket dåligt och ingen bit bättre än
andra undergörande medikament, som man äfven rätt ofta ser
åberopas i tidningarna. Med det komma vi ingen väg, och det
är en chimär att tro, att hot om straff och skadestånd skulle
inverka i sådana fall. Jag vill säga än en gång att det, för att
komma därhän, att det skall bli något af med en skördestrejk, ford¬
ras, att människorna befinna sig i ursinne. Göra de icke det,
så blir det ingen skördestrejk, och göra de det, så hjälpa hvar¬
ken skadestånd eller straffbestämmelser. När man ser detta
växelspel af maktmedel, som gripa in i hvarandra, först ett
maktmedel för att kufva en fara och sedan ett annat för att
kufva reflexverkningarna af det första o. s. v. •— ja, äfven om
jag är så litet sentimental som möjligt och äfven om jag är den
siste att underkänna straffens betydelse och nytta, när man kan
något så när isolera brottslingen, kan jag icke undgå att erinra
mig de berömda orden af tidehvarfvens kanske största tänkare:
»Non odio, amore vincuntur animi». Det vill här i fri öfver¬
sättning säga, att i stället för att först skapa till ett sådant
maktmedel som lockout för att kufva okynnesstrejker och sedan
finna ut ett annat för att kufva missnöjet och efterverkningarna
af det första, i stället för denna farliga och komplicerade maskin,
som aldrig kommer att arbeta säkert, så bör man från början
tränga in i de människors själar, för hvilka man har att lag¬
stifta, och försöka att förstå, att och hvarför missnöje måste
uppstå, och åtminstone göra sitt yttersta för att allvarligt se
efter, om det icke finnes någon väg, som mera garanterar, att
icke detta sker.
Jag måste sålunda komma till det, att beträffande denna
ja-väg finnes det icke någon möjlighet, med eller utan inskränk¬
ning, med eller utan garantier, nu eller framdeles; hvarje legali-
Lag om
Icollektivaftal
mellan arbets-
gifvare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Nr 36. 48
Onsdagen den 3 maj.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
selning af sympatistriderna är efter min mening absolut förkast¬
lig, och detta framför allt ur jordbrukets synpunkt.
De betänkligheter, som nu uttalats mot nej-linjen, förbuds-
linjen, äro, såvidt de verkligen väga något, hufvudsakligen två.
Den ena är den, som vi hört dryftas i dag och i år, men icke
hörde så mycket om i fjol, nämligen faran af alltför stora, obe¬
räkneliga skadestånd, företrädesvis framställd från arbetarnas
sida, men också från det andra hållet. Det är den ena betänk¬
ligheten; den andra återigen — väl den mest brännande punk¬
ten — är arbetsgifvarnas farhåga för att stå vapenlösa mot de
små s. k. okynnesstrejkerna.
Hvad nu beträffar den första af dessa betänkligheter, så skall
jag icke närmare gå in på den. Jag vill blott säga så mycket,
att om det kommer — som jag önskar — till realbehandling af
denna lag, och man anser det nödvändigt att i § 9 göra en
effektiv inskränkning, ett syfte, som redan i fjol betonades af
herr Åkerman och som sedan vunnit, som vi sett, mycket insteg
äfven på andra håll, så tror jag, att det syftet ganska lätt kunde
vinnas exempelvis genom att insätta i 9 § som tredje stycke en
sådan bestämmelse, som jag nu tillåter mig läsa upp, och som
jag tror grundlagsenligt kan införas, enär den blott innefattar en
inskränkning i hvad som förut yrkats: »År skada orsakad af
arbetsinställelse (lockout eller strejk), må, till den del inställelsen
icke innefattar öfverträdelse af enskildt arbetsaftal, ej till högre
skadestånd dömas än en sjättedel af det sammanlagda lönebelopp,
hvilket, under den tid inställelsen olagligen pågår, skulle utgått
till de uti densamma inbegripna arbetare» o. s. v. lika med
regeringsförslaget. Detta är eu enkel och till sina verkningar
ganska öfverskådlig bestämmelse, och är det endast skadestånds -
frågan man är rädd för, tror jag icke, att det skall möta svå¬
righet att under debatten utreda denna sak, så att den skulle
när som helst kunna af kammaren beslutas.
Jag skall icke närmare ingå på den sidan af saken för att
icke trötta kammaren med för mycket juridiska detaljer och
detaljer i allmänhet, utan går nu öfver till den andra punkten,
den, som torde vara mest brännande, nämligen arbetsgifvarnas så
ofta uttalade och så envist fasthållna åsikt, hvars riktighet jag
icke vågar förneka, att de icke kunna vara med om lockoutför¬
bud, därför att de behöfva lockouten som vapen mot de här och
där uppdykande okynnesstrejkerna. Det ligger nära till hands
att söka afspisa denna betänklighet från arbetsgifvarna med den
anmärkningen, att de ha två andra medel att kämpa med, näm¬
ligen dels inbördes försäkring eller eljest understöd mot de där
små katastroferna och dels också konsolidering af de små afta-
len till riksaftal, så att de utlöpa på en gång. Emellertid vågar
jag för min del gentemot arbetsgifvarnas bestämda försäkran,
att dessa två medel äfven sammanlagda äro otillräckliga, icke
49 Nr 36,
Onsdagen den 3 maj.
påstå motsatsen; jag vågar icke bestrida, att det icke kan be-
höfvas mera. Jag vågar icke heller gå på den linje, fyndig nog
för resten, som af herr Olsson i Kullenbergstorp är föreslagen,
nämligen att man skulle med maktspråk i lagen konsolidera
arbetsaftalen, så att alla aftalen för hela riket utlöpte på en och
samma tid. Jag tror, att man måste dela utskottets betänklig¬
heter mot den sistnämnda lösningen, och framför allt fruktar jag,
att den skulle leda därhän, att alla dessa, för hvilka aftalet sam¬
tidigt utlöpte, skulle alltför mycket inledas i frestelse att göra
mycket omfattande arbetsinställelser. Det skulle kunna gå där¬
hän, att vi _ här i Sverige finge regelbundna julferier den 1
januari hvarje år, det vill säga regelbundna med hänsyn till be¬
gynnelsepunkten, men så mycket mera oberäkneliga med hänsyn
till slutpunkten, och jag tror dessutom, att man skulle stöta på
en ny svårighet, som utskottet icke beräknat, nämligen att det
skulle bli stor tvist om det närmare fastställandet af denna
nationalstrejJcdag, om jag så får säga. Det skulle från arbets-
gifvarehåll . påyrkas t. ex. den 1 januari, som herr Olsson vill,
under det jag är säker på, att arbetarna vida föredraga t. ex. den
1 juli. Som sagdt, detta medel må vara ett slags kolumbusägg; men
det är så pass hårdhändt, att det är fara värdt, att ägget krossas,
ifall man använder det. Jag tror, att man får öfverlämna detta
åt den naturliga utvecklingen, hvilken tvifvelsutan kommer att i
viss mån gå åt det af herr Olsson och äfven af utskottet antydda
hållet. Då. nu icke detta går, måste vi på allvar se till, om några
effektiva inskränkningar i förbudet kunna göras utan att med¬
föra legalisering. Ja, det föreligger här till behandling en mo¬
tion af herr Johansson i Jönköping, som innehåller samma tanke,
som förut framställts af förlikningsmannen och som förtjänar
tagas i betraktande. Den går ut på, att man visserligen förbju¬
der, men lämnar fritt åt parterna att, om de så vilja, öfverens¬
komma om rätt till inställelse. Jag får likväl säga, att jag i lik¬
het med herr justitieministern icke särskildt kan rekommendera
den linjen sådan den är utan förändring. Det skulle efter min
uppfattning ställa sig så, att det blefve två slagsmål i stället för
ett. Först skulle man, när aftalet ingås, slåss, om man där skulle
få lof att inrycka bestämmelser om lockout, och sedan skulle
arbetsgifvaren åter lockouta, uär han finge särskildt skäl därtill.
Sålunda blefve det två slagsmål, och därtill kommer, hvad som
är kanske värre, nämligen att man på så sätt icke hade ringaste
garanti för, att just i nöd värnsfallen inställelsevapnet komme till
användning. Tvärtom: det blefve de starka, som skulle bli yt¬
terligare stärkta. Jag tror därför icke, att man kau rekommen¬
dera den begränsningen annat än med eu förändring, och den
förändringen antydde jag här för ett år sedan i sammanjämk-
ningsdebatten, nämligen att man visserligen icke definitivt, men
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 36. 4
Lag om
kollektiv aftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Nr 36. SO
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets
gifvare och
arbetare m.m
(Ports.)
Onsdagen den 3 maj.
under viss tid, t. ex. fem år från lagens ikraftträdande, skulle
tillåta, att aftalen innehölle medgifvande om sympatilockout och
sympatistrejk. Äfven detta är ett enkelt sätt, som synes mig
böra vara för kammaren så mycket lättare att sätta sig in i med
afseende på dess verkningar, som kammaren i fjol hade under
behandling och antog ett förslag om förkortande af giltighets¬
tiden för hela lagen till fem år. Det bör därför ej nu möta be¬
tänkligheter att låta denna aftalshefogenhet existera i blott fem år.
Detta kunde mycket lätt ske genom följande tillägg till § 8:
»dock må i kollektivaftal, som ingås senast 5 år efter det denna
lag trädt i kraft, det förbehåll göras, att sådan åtgärd må vid¬
tagas för att bispringa annan, i fall, då för honom icke gäller
förbud mot att själf vidtaga åtgärden». Således t. ex. när pri¬
märtvisten uppstått mellan två, hvilkas kollektivaftal utlupit, då
ju för dem icke gäller förbud. Jag tror, att med den föränd¬
ringen kan denna linje vara fullständigt användbar för den, som
anser en inskränkning nödig.
Men jag kommer nu slutligen till den inskränkning, som
jag anser för den bästa, och hvilken mycket väl skulle kunna
stå tillsammans med de två förut nämnda, men som jag för
min del anser ensam tillräcklig och i hvarje fall för den hufvud-
sakliga. Det är precis samma medel, som regeringen själf fram¬
lagt, visserligen icke i fråga om sympatistrider, men med hänsyn
till alla andra inställelser under aftalstid, då nämligen regeringen,
såsom man tydligen finner genom att jämföra § 8 med § 9,
tredje punkten, har öfverlämnat åt domstolen den diskretionära
befogenheten att nedsätta skadeståndets belopp eller, när särskilda
omständigheter därtill föranleda, låta detsamma helt och hållet
bortfalla. Hvad är nämligen naturligare än att tänka sig, att
just nödvärnsfallen, det vill säga de ömmande fallen, komma att
af en förnuftigt dömande domstol lämnas utan påföljd af skade¬
stånd? Jag upprepar ännu en gång, att det icke är min idé
detta, utan regeringens; och detta säger jag för ingen del för
att skjuta skulden från mig på regeringen, utan jag säger det
tvärtom därför, att jag alldeles oförtjänt fått äran af den här
och där. Så har t. ex. skett i »Industria», där det talas om
»den Thyrénska bakporten». Men det är ingen Thyrénsk bak¬
port, utan det är Kung!. Maj:ts regerings bakport, och en ganska
bra bakport, som jag med mycket lugn skall försvara. Således,
den utvägen att låta domstol diskretion ärt afgöra skadestånds-
beloppet är efter min mening den, som framtiden säkrast kom¬
mer att upptaga och behålla, låt vara att den först försöker att
famla sig fram på andra vägar; och genast när jag. såg denna
tanke i regeringsförslaget, slog det mig, att där och icke annor¬
städes ligger den verkliga lösningen.
Nu säger man, att domstolen icke kan sätta sig in i intresse¬
tvisterna, de primära tvisterna, att domstolen icke kan förstå
Onsdagen den 3 maj.
51 Nr 8G.
dessa. Jag vill då fråga: hvarför skall det vara mera omöjligt Lag om
för arbetsdomstolen att förstå detta, än det är för en fackför- hdllMivaftal
bundsstyrelse eller ledning på hvilket håll som helst att afgöra, mgifvarToch
huruvida strejkunderstöd skall lämnas eller icke? Dessa senare arbetarem.m.
styrelser äro ju, för att fatta ett sådant beslut, tvungna att (Ports.)
skilja emellan hvad som är okynnesstrejk och hvad som icke är
det; och arbetsgifvarna likaså i motsvarande fall. Hvarför skulle
det då precis för arbetsdomstolen vara absolut omöjligt? Det är
mycket sant, att det tager tid och besvär; men vi hafva väl
icke att vänta oss eu sympatilockout i veckan, utan det bör väl
vara nog med t. ex. en om året — den kan ju i stället göras
så mycket större; och kommer det endast en om året, då bör
arbetsdomstolen kunna hinna med att, med sakkunnigt biträde,
sätta sig in i saken. Jag kan icke finna annat, än att det är
rena spegelfäkteriet att påstå, att det just för arbetsdomstolen
skulle vara omöjligt att komma till ett resultat.
Men så säger man vidare från arbetsgifvarehåll: »vi arbets¬
givare, när vi skola till att använda sympatilockouten, kunna
omöjligen våga att förlita oss på hvad en arbetsdomstol fram¬
deles kan komma till för beslut; vi vilja hafva svart på hvitt
förut». Hvad skulle man säga, om någon i fråga om straff¬
rättslig lagstiftning resonerade så här: Ifall jag öfverfalles af
en bandit, kan jag, därest det finns förbud mot mord och dråp,
icke våga att försvara mig, därför att jag icke riktigt vet, om
jag kan lita på att domstolen kommer att frikänna mig; följakt¬
ligen måste jag fordra, att lagen tillåter mig att skjuta ner folk,
när jag vill. Jag kan medgifva, att det exemplet går längre;
men det går i samma riktning som det andra resonemanget.
Arbetsgifvarna syfta naturligtvis härmed på sin stora eko¬
nomiska risk, om de göra en stor sympatilockout och utestänga
t. ex. 50,000 arbetare. Hvilka kolossala kapital riskera vi icke,
säga de, om domstolen sedan förklarar, att arbetarne skola
ersättas, att vi icke hade fog för lockouten, att den icke varit
nödvärnsåtgärd? Den invändningen har jag märkvärdigt nog sett
upprepas äfven från andra håll. Jag kan icke förstå den annor¬
lunda, än att de, som så resonera, icke tillräckligt gått in i ett
konkret fall och tänkt sig, huru det i verkligheten ställer sig.
Nu är jag arbetsgifvarnas chef och förklarar till arbetarnas
högsta ledning: »antingen stoppa vi understödet till denna
okynnesstrejk, eller också sympatilockoutar jag er allesamman».
Huru skall detta verka på arbetarna? Jo, de veta, att om
lockouten gäller 50,000 man, som hafva en krona per dag hvar,
•—■ det är ju det understöd, som arbetareledningen plägar betala
till lockoutade — och de äro lockoutade under en månad, så
gör det en summa på 1 fi million kronor för dem. Om de icke
foga sig, och om domstolen dömer emot dem, så riskera de alltså
halfannan million. Jag vill då fråga, om icke denna risk för
Nr 36. 52
Onsdagen den 3 maj.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets-
gifvare, och
arbetare m.m.
(Ports.)
dem bör tagas med i räkningen, när de skola afgöra, om de
skola fortsätta med striden eller icke. Arbetsgifvaren måste säga
sig, att om arbetarna hafva sjukt samvete, om de veta med sig,
att det är en okynnesstrejk, då måste de, i mån som de äro
öfvertygade härom, i samma mån också veta, att de få betala
hvad det kostar; de få då underhålla sina lockoutade skaror och
få ingen ersättning för det af domstolen. Omvändt, ifall arbets-
gifvarna själfva hafva sjukt samvete; då våga de icke att lockouta,
och det är icke heller meningen, att de skola våga. Och skulle
det vara så, att båda två hafva, så att säga, halfsjukt samvete
— något, som ingalunda ligger utom det möjligas sfär — ja,
då veta de, att de få betala halfva förlusten hvar; ty då ned¬
sätter domstolen skadeståndet, så att en del af förlusten stannar
på arbetarnas sida och arbetsgifvarna få betala den andra delen.
Alla möjligheter blifva sålunda tillgodosedda genom detta
medel; och jag upprepar ännu en gång, att jag tror, att många
skarpsinniga män få fundera ganska länge, innan de hitta på
ett så smidigt och bra vapen som detta af regeringen föreslagna
(och alls icke af mig upptäckta) medel är. Man kan icke tänka
sig någon bättre metod, och det stämmer så väl öfverens med
hela rättsutvecklingen under föregående skeden, att jag är öfver-
tygad om, att hvad vi i dag än besluta, blir detta förr eller
senare den väg, som kommer att beträdas. Alldeles som våra
förfäder aldrig skulle hafva tålt sig med ett förbud mot att dräpa,
utan skulle hafva förklarat, att människan har en naturlig rättig¬
het att slå ihjäl andra människor, alldeles som under hela tyska
medeltiden man höll på näfrätten och på inga villkor ville helt
uppgifva den, alldeles så håller man nu på denna ekonomiska
näfrätt. Men den ekonomiska näfrätten kan väl icke vara evigt,
utan skall väl försvinna på ett eller annat sätt; och när den
försvinner, kan man icke tänka sig en bättre afveckling än denna.
Det enda jag har att anmärka mot regeringsförslaget är, att det
icke låtit denna högst förståndiga princip gälla äfven för sympati¬
strider.
Jag skall nu icke längre trötta kammaren, utan draga konklusum
med afseende på den föreliggande frågan af hvad jag velat säga.
Jag besparar mig då, på grund af herr Zetterstrands förut häfda
yttrande, att gå igenom den möjligheten, som han framlade; det
är tydligt, att äfven den finnes. Men såsom konklusum af det
sagda vill jag säga, att jag icke kan förstå annat än att, då
denna kammare i fjol var fullständigt besluten att i § 8 fatta
ett positivt beslut, hvilket äfven nu föreligger såsom yrkande,
och då den utan betänkande tog § 9, då blir det väl ändå, mina
herrar, bra besynnerligt, framför allt i alla utomståendes ögon,
om vi nu för dessa samma paragrafers skull skulle icke blott låta
förslaget falla, utan på förhand neka att gå in i någon debatt
därom, att vi skulle helt plötsligt förklara det så svårlöst, att
53 Nr 36.
Onsdagen den 3 maj.
man rakt icke kan diskutera det. Eu sådan ståndpunkt kan jag
icke förstå. Jag kan icke se annat, än att det finnes möjligheter
tillräckligt. Vill man sätta ned skadeståndet — jag skall icke
inlåta mig på skälen för och emot — kan det ännu grundlags¬
enlig! låta sig göra genom ett mycket enkelt handgrepp, eu
sådan bestämmelse, som jag nyss tog mig friheten att uppläsa.
Vill man inskränka Refvingelinjen, kan det ske genom en sådan
modifierad Jönköpingslinje, som jag äfvenledes nyss uppläste.
Vill man återigen behålla § 8 likadan som i fjol, så föreligger
äfven ett sådant yrkande; och märk väl, mina herrar, att Ref¬
vingelinjen, som vänstern nu tycks anse vara alltför hård mot
arbetsgifvarna, märk väl, mina herrar, att den ställer sig för
arbetsgifvarna betydligt mycket lindrigare nu än förra året. Ty
hvad vi beslöto i fjol öppnade icke någon befogenhet för dom¬
stol att taga hänsyn till nödvärnsfall; men besluta vi i år Ref¬
vingelinjen, så öppnas för domstolen denna möjlighet.
Jag vill dessutom alldeles särskildt betona, att det, som för
mig varit det afgörande skälet för att önska en realdebatt, är,
att jag anser synnerligen önskvärd!, att jordbrukarna slå fast,
att inga sympatistrider få etableras. Men det kunna vi icke slå
fast utan att votera om § 8; och särskildt gör det mig betänksam,
att den liberala reservationen, i hvilken jag, beträffande dess
första del, i åtskilliga punkter kan instämma, i detta afseende
är så pass sväfvande, som den är. Det finnes två möjligheter:
ja (eventuellt med undantag) och nej (eventuellt med undantag);
men det finnes ingen tredje möjlighet. Då dessa reservanter
först tala om sympatistridernas legalisering och äro fullt på det
klara med dess vådor, hvari jag naturligen instämmer, så för¬
vånar det mig mycket, att de sedan synas räcka ett finger åt
den ståndpunkten, att dessa strider dock måste legaliseras. Hvad
reservanterna anfört mot lagen om samhällsfarliga arbetsin¬
ställelser, därom har jag redan sagt min mening, och hvad reser¬
vationen sedan talar om, att finna något medel för att skydda
jordbruket, är mig i hög grad mysteriöst. Jag har icke någon
aning om i hvad riktning denna linje skulle kunna gå. Skulle
det händelsevis vara rent förbud mot allt hvad organisationer
heter inom jordbruk? Det kan ju omöjligen vara reservanternas
mening, och det är klart, att det är ingen framkomlig väg.
Jag måste således anse, att alldeles öfvervägande skäl tala
för att icke nu på förhand afvisa en pröfning. En så våldsam
åtgärd skulle ovillkorligen i alla händelser kräfva mycket starka,
mångdubbelt starkare skäl, än hvad här presterats, eftersom vi
själfva i fjol beslöto dessa paragrafer. Jag måste således anse,
att hela förslaget, som jag i de flesta väsentliga punkterna finner
innebära mycket stora fördelar för båda parterna och för landet
i dess helhet, äfven om jag bestämdt håller på en ändring
särskildt af § 8, bör komma under diskussion; och jag anser,
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Ports.)
Nr 36. 54
Lag om
lcollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 3 maj.
att förslaget innehåller så mycket möjligheter till mellanlinjer
och att så effektiva inskränkningar kunna göras •— vi lida icke
någon brist på uppslag i den vägen — att vi ej kunna försvara
att utan vidare låta det falla.
Jag måste således, herr talman, på nu anförda skäl yrka
bifall till första paragrafen.
Herr Lindqvist: Ja, herr talman, det är med yttersta tve¬
kan, som jag i detta ögonblick stiger upp i talarstolen, där eu
af kammarens helst hörda talare nyss haft ordet. Jag känner
alltför väl till, att efter ett sådant anförande vilja kammarens leda¬
möter gärna taga sig en liten pratstund, och den, som vill yttra
något därefter, kommer alltid i bakhand. Jag har emellertid
icke kunnat få någon annan plats på talarelistan, och då jag
ansett det vara nödvändigt, att i den diskussion, som föregår
det viktiga beslut, vi snart skola gå att fatta, rörande lagar,
som, därest de komma till stånd, skola träffa hundratusentals ar¬
betare ute i landet och deras förhållanden, det äfven höjes en
röst direkt från arbetarehåll, så har jag velat föra fram några
synpunkter på frågan.
Skulle man nu få draga ut konklusionerna af det sist hållna
yttrandet, kunde vi väl alla vara eniga om, att det är ganska
öfverflödigt att nu diskutera längre. Den siste ärade talaren
trodde sig kunna gifva uppslaget till lösningen i denna svåra
fråga, och det skulle ligga i den så kallade Thyrénska bakpor¬
ten. Vi ha ju nu åtskilliga uppslag — jag erinrade mig det,
när jag hörde hans anförande -— vi ha Refvingelinjen, vi ha
Jönköpingslinjen, Norrköpingslinjen och vi ha den Thyrénska
bakporten. Men för mig står det klart, oaktadt eller kanske
just därför, att jag i fyra på hvarandra följande år deltagit i
öfverläggningen om dessa lagförslag, att ingen af dessa vägar
kan anses vara af den art, att man här utan vidare pröfning
skulle vilja definitivt besluta sig för någon af dem. Jag tror
sålunda icke, att saken är så enkel, som herr Thyrén förmenade,
då han sade, att han funnit lösningen på gåtan, och nu skulle
vi vara färdiga att med frejdigt mod ge vårt bifall till § 1 i
kollektivaftalslagen, för att sedan fortsätta och på de grunderna
bygga upp dessa lagar.
Om man kastar en blick på det föreliggande lagförslaget
eller på det utlåtande, som däröfver afgifvits af utskottet, så
mötes man redan i de första raderna af utlåtandet af följande
sats: »En granskning af de nu föreliggande förslagen gifver vid
handen, att desamma i hufvudsakliga delar hvila på samma
principer, hvilka legat till grund vid upprättandet af de förslag
i samma ämne, som af Kungl. Maj:t framlades för 1910 års
Riksdag». När-man har fått bekräftelse på detta från utskottet,
tror jag det vore riktigare att med samma utgångspunkt säga,
55 Nr 30.
Onsdagen den 3 maj.
att då Andra kammaren beträffande dessa lagförslag förlidet år Lag om
intog en så bestämd ståndpunkt emot desamma, så kan det ^‘^dl^nZrbets-
icke föreligga någon egentlig anledning åtminstone för denna gifvare och
kammare att i år upptaga denna sak till så långvarig ompröf- arbetare m. m.
ning. Men som vi alla veta, så går det ju icke an att affärda (Forts.)
dylika saker endast på det sättet, och därför äro naturligtvis
pröfningar och diskussioner nödvändiga. Det är också af den
anledningen, som jag vill tillägga några ord ytterligare i dessa
saker, hvilka redan ganska utförligt blifvit debatterade här.
Om man då frågar sig, hvarför det kung! förslaget från i
år i sina grundprinciper är lika med fjolårets förslag, så tror jag,
att anledningen härtill är att söka i den brådska, som Kungi.
Maj:t lågt i dagen, då det gällt att sammanfoga dessa lagförslag.
Yi minnas nog alla, att vi voro i tillfälle att beteckna 1910 års
förslag som ett fuskverk, tillkommet i en uppjagad situation.
Regeringen fann sig nämligen föranlåten att på grund af 1909
års händelser omedelbart gripa in i dessa förhållanden och söka
åstadkomma lagförslag, som skulle genomföras i den vind, som
blåste efter 1909 års kraftmätning. Sedan dess har väl rege¬
ringen låtit pröfva förslagen, men vi känna ju alla till och vi
ha ju sett det af det utlåtande, som inkommit, att tiden för den
pröfningen varit alldeles otillfredsställande knappt tilltagen. Af
det föreliggande förslaget finna vi, att Kung! Maj:t icke haft
tillräcklig tid till sitt förfogande, så att vederbörlig uppmärk¬
samhet kunnat riktas på alla de svåra problem, som ligga inne¬
slutna i dessa lagförslag, och detta har varit anledningen till att
vi i år icke kunnat få fram på bordet förslag, som varit så
rättvisa och så väl afvägda, att de skulle kunna ha några ut¬
sikter att vinna kammarens bifall.
Emellertid vill jag omedelbart taga upp till bemötande ett
yttrande, som fälldes af herr justitieministern i hans anförande.
Han håller fortfarande med bestämdhet före, att någon Refvinge-
linje kan det icke bli tal om. Herr justitieministern eller Kung!.
Maj:t skulle icke kunna reflektera på något förbud för sympati¬
lockouter eller sympatistrejker. Det föreligger ingen möjlighet
att tänka sig ett genomförande häraf, ty det skulle ju, som man
sagt flera gänger, medföra en sådan förändring i arbetsgifvarnas
ställning, att man icke rättvisligen kan från statsmaktens sida
kräfva något sådant.
Han kom emellertid i sitt anförande att med ett alldeles
särskildt tonfall rikta en stöt mot arbetarnas organisationer ge¬
nom uttrycket, att lian erinrade om 1909 års hufvudlösa stor-
strejkstilltag.
Jag tycker, att det är ganska märkvärdigt, att man år 1911
från statsrådsbänken skall behöfva höra ett dylikt yttrande fällas
efter den diskussion om händelserna 1909, som vi hade här i
kammaren förlidet år. Och det är än mera anmärkningsvärd^
Nr 30. 56
Onsdagen den 3 maj.
ni?- °mr när iierr 3ustitierninistern samtidigt med all gewalt sträfvar att
meU(marbetLh[behkllå åt. arbetsgifvarna denna rätt till sympatilockouter, i
gifvare och kraft af hvilken de när som helst skulle kunna åvägabringa
arbetare m. m. precis samma situation, hvari vi befunno oss år 1909. Jag kan
(Forts.) icke annat än ännu eu gång upprepa, hvad vi förut sagt så
tydligt, och hvilket borde kunna stå klart för hvar och en och
framför allt för vår justitieminister här i landet: att det icke
var arbetarnas storstrejk 1909, som åstadkom den tillspetsade
ställningen på arbetsmarknaden. Det är icke i denna storstrejk
vi hafva att söka ursprunget till den ställning, hvari vi då befunno
oss bär i landet, utan just i det sakförhållande, som herr justitie¬
ministern så ifrigt försvarar, nämligen rätten för arbetsgifvarna
att när som helst och hur ofta som helst etablera generallock¬
outer utöfver Sveriges land. Det var en generallockout, som
proklamerades äfven år 1908, men hvilken då i sista ögonblicket
afvärjdes. Det var generallockouten, som upprepades 1909, och
hade icke arbetarna då trädt fram till själfförsvar, hade striden
säkerligen ändå fått ungefär samma dimensioner, men måhända
blifvit af en ännu mera häpnadsväckande karaktär, i det att
arbetarna då successivt hade utestängts af arbetsgifvarna. Ar¬
betsgifvarna hade tvifvelsutan icke nöjt sig med mindre, än att
utestängningen blifvit allmän; de hade icke stannat, förrän de
stängt ute alla arbetare från verkstäder och fabriker, och så hade
vi då befunnit oss i samma läge, som då arbetarna själfva gingo
fram till själfförsvar.
Jag tror, att det är skäl i att man belyser herr justitieminis¬
terns yttrande på det sättet, ty därigenom får man också en
ganska klar bild af just den sak, som Kungl. Maj:t så
energiskt sträfvar efter att skydda, nämligen arbetsgifvarnas rätt
att göra storlockout. Så länge man vidhåller den uppfattningen,
och så länge man står kvar på den ståndpunkten, och så länge
man från statsmakternas sida icke vill göra något annat för att
skaffa arbetsro än hvad man hittills visat sig villig till, ja, så
länge äro, enligt min bestämda mening, dessa lagar icke af något
verkligt behof påkallade och komma framför allt icke att bli till
någon nytta. Därför kunna vi saklöst afslå dem ännu en gång,
så att de få ligga till sig och bli ytterligare pröfvade.
Vi ba i den kritik, som vi riktat mot det lagförslag, som
nu är föredraget, nämligen förslaget till lag om kollektivaftal,
vändt oss i första rummet mot den bestämmelse jag nu vidrört,
nämligen bestämmelsen angående sympatilockouten. Vi ha sagt,
att val kan det från arbetarnas sida vara till fördel att ha kvar
rätten till sympatistrejk, och väl är det troligt, att i en kommande
tid den rätten äfven skall komma att utnyttjas till arbetarnas
och arbetareorganisationernas fördel, men när vi ställa oss på
lagstiftarnas ståndpunkt, då anse vi oss icke ha någon rätt att
få behålla denna frihet, om vi nämligen öfver hufvud taget
57 Nr 36.
Onsdagen den 3 maj.
skola gå lagstiftningsvägen. År man af den åsikten, att här Lag om
måste lagstiftas, så böra väl statsmakterna tillse, att det råder kollektivaftal
lugn på arbetsmarknaden åtminstone under den tid, som kollek-
tivaftalen äro gällande. Den motsvarande rätten, som. skulle arbetare mm
tillkomma arbetsgivarna, är för öfrigt af en väsentligt olika be- (Forts.)'
skaffenhet i jämförelse med den, som beskäres arbetarna i lik¬
nande fall. Skillnaden är så stor, att vi för vår del måste säga,
att vi gärna afstå från rätten till sympatistrejk mot villkor att
det ohyggliga kampmedlet tages bort, som består i de ständigt
återkommande och ständigt upprepade storlockouterna.
Jag fäste mig särskilt vid några yttranden af herr Thyrén
just vid denna punkt. Han nämnde något om lockouthotet och
talade om, att den ena parten sätter knifven på strupen på den
andra och tvingar honom till underkastelse. Ja, mina herrar,
det är kanske det, som är det farligaste med alla dessa sympati¬
lockouter, om det förhållandet får passera, att man vid hvarje
rörelse, som sker från arbetarsidan, kan träda fram och i kraft
af en sådan bestämmelse — förutsatt nu, att lagen blir genom¬
förd — mot arbetarna och deras organisationer slunga fram hotet
om generallockout och sålunda sätta knifven på strupen på arbe¬
tarna. Och om dessa då icke alltid och vid alla tillfällen äro
så väl rustade, att de kunna taga emot en dylik lockout, ja, då
är deras öde besegladt, och det blir arbetsgifvarna, som i kraft
af detta lockouthot diktera villkoren. Jag vill gärna erkänna,
att det inträder en förändrad ställning, så snart arbetarnas orga¬
nisationer äro så väl sammanfogade, att de icke allenast kunna
taga emot en sådan lockout, utan äfven vid något tillfälle må¬
hända gå fram till själfförsvar eller motanfall. Men vid sådana
förhållanden tillkommer en annan faktor, som man måste räkna
med, och det är just hvad herr justitieministern erinrade om, då
han i ett annat sammanhang sade, att då är det rättskänslan,
som reglerar förhållandena, denna rättskänsla, som, så folio hans
ord, är starkare än alla juridiska konklusioner. När arbetarna
gå fram till själfförsvar, då uppjagas denna så kallade rättskänsla,
och då säger man, att arbetarna öfverträdt sin befogenhet, då
skall man med den makt, som samhället äger genom den all¬
männa opinionen, slå ned dem och tvinga dem till underkastelse.
Hur man sålunda vänder på dessa saker, så kan jag för
min del. icke finna annat, än att det här är fråga om att man
skulle stifta eu lag, som skulle bereda arbetsgifvarna och deras
organisationer det mest effektiva skydd mot arbetarna, och detta
uteslutande på motpartens, på arbetarnas, bekostnad. Jag kom¬
mer till dessa slutsater framför allt af den anledningen, att i
svenska arbetsgivareföreningens organ Industria för några må¬
nader sedan fanns att läsa eu artikel om dessa aftalslagar, i
hvilken artikel det heter bland annat, att »utan rätt till sympati¬
lockout kunna arbetsgivareorganisationerna lika gärna upphöra
Nr 3ti. 58
Onsdagen den 3 maj.
Lag om
kolleklivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
att existera». Ja, det är klart sagdt ifrån vid många tillfällen
och i olika omgångar från arbetsgifvarehåll, att denna lockout¬
rätt är deras hjärtenerv, och det är när denna apparat sedan
verkar i sin tillämpning, som sådana förhållanden åstadkommas,
hvilka vi fingo bevittna 1909, och det är allt detta, som man nu
skulle gå att genom lag skydda och bibehålla. Jag tror, att man
behöfver betänka sig både två gånger och fler, innan man skri¬
der till ett definitivt beslut, som skänker oss en lag, men lämnar
kvar alla dessa vådor, som skulle bli en följd af en sådan lags
genomförande, då den i alla öfriga afseenden för arbetarne är i
hög grad ofördelaktig.
Hvad vi i detta afseende funnit oss böra rikta oss starkast
emot är den påföljd, som är föreskrifven i lagen, nämligen
skadeståndsplikten. Jag skall icke ingå i detalj i den saken, ty
vi diskuterade den redan förlidet år, och jag är öfvertygad, att
medlemmar af det parti, som i eu reservation än mer ingående
vidrört denna fråga, komma att ytterligare belysa densamma.
Jag ber endast att helt generellt ännu en gång få betona, att en
skadeståndsbestämmelse så formad som den, hvilken är inneslu¬
ten i kollektivaftalslagförslaget § 9,skulle vara döden för arbetarnas
organisationer. Det skulle, enligt mitt sätt att se, efter en sådan
lags genomförande icke förefinnas möjlighet att med våra nu¬
varande organisationer, fast formade som vi hafva dem, fortsätta
verksamheten, utan arbetarne skulle drifvas in på nya och
opröfvade vägar, drifvas in på områden och förhållanden, som
nog icke blefve fördelaktiga för arbetarne, men minst fördelak¬
tiga kanske för det samhälle, i hvilket arbetarne bygga och bo.
Herr Thyrén har nu framlagt ett nytt förslag till lösning
äfven af denna fråga. Jag får uppriktigt erkänna, att jag icke
är mäktig att så snart efter förslagets framställande på något
sätt betyga vare sig några antipatier eller sympatier för detsamma.
Det är alldeles naturligt — och det vet nog herr Thyrén själf
bäst — att om det gäller att vara försiktig i lifvet i allmänhet,
så bör denna försiktighet drifvas om möjligt ännu längre, när
det är fråga om att pröfva uppslag i lagform eller förslag till
lagtext. Såvidt jag kunde förstå af förslaget, då jag hörde det
uppläsas, skulle detsamma icke rädda oss ifrån de vådor, hvilka
eljest hota, om man skulle få eu påföljdsbestämmelse så affattad,
som herr Thyrén föreslog. Det synes mig sålunda vara lyckligt,
att alla dessa olika uppslag få pröfvas ytterligare, få vridas och
vändas, tills man kan finna den rätta vägen, den rätta linjen,
den rätta lösningen.
Det har då rörande möjligheten till lösning af denna fråga
utaf herr justitieministern i dag uttalats, att eu lösning på den
så kallade Ref vingelinjen af frågan om sympatistriderna är omöj¬
lig att åstadkomma. Ja, det kan ju hända, att så' är förhållan¬
det — jag skall icke tvista om den saken — men ur de diskussioner,
Onsdagen den 3 maj.
59 Nr 3(1.
som förts, och ur den ytterligare pröfning, som dessa förslag ha Lag om
undergått sedan i fjol, ha till debatten i dag kommit fram en kollektivaftal
hel del yrkanden, nya uppslag, utpekande af nya vägar; ochWgifvarToch
det är väl icke otänkbart, att flera sådana nya uppslag kunna arbetare m.m.
komma till stånd. Jag förstår så innerligen väl, att den, som (Forts.)
sysslat i flera omgångar med ett sådant lagförslag, till sist skall
komma till den slutsatsen, att det är omöjligt att finna nya
uppslag, men det förefaller mig dock vara väl pessimistiskt att
så bestämdt försäkra, att det är rent omöjligt och att sålunda
icke annat skulle vara att göra än att antaga detta förslag.
Herr justitieministern nämnde emellertid i detta samman¬
hang, att den rätta linjen ej heller kunnat finnas i Danmark,
det land, på hvars lagstiftningsväsen vi haft anledning att peka
hän vid flera olika tillfällen. Han säger, att man har ej heller
där kunnat gifva sig in på dessa frågor så djupt, att man träffat
någon lösning, och att problemet sålunda är olöst äfven där.
Ja, jag vet nu icke, om man kan fastlå, att detta är af den
anledningen, att man i Danmark icke har kunnat finna ett lämp¬
ligt uppslag för lösningen af dessa frågor. Mig synes det vara
mycket sannolikare, att man i Danmark icke funnit det nödigt
att för närvarande tränga djupare in i saken än man gjort, och
detta framgår också af det lagförslag, som blifvit en produkt af
den danska riksdagens beslut. Man går ju i Danmark alltid
försiktigare till väga, än vi göra här i Sverige, man känner sig
för tämligen noga och vågar sig åtminstone på förevarande om¬
råde icke ut på de linjer, som man försökt sig på här hemma.
Man söker där i första hand att åstadkomma öfverenskommelse
mellan de intresserade parterna om de bestämmelser, som even¬
tuellt skola göras gällande, och när dessa parter, arbetare och
arbetsgifvare, ha enat sig om ett förslag, hemställa de om riks¬
dagens sanktion därå. Samma väg har jag rekommenderat äfven
för oss flera gånger vid dessa frågors behandling, och jag vill
ännu en gång understryka, att detta synes mig vara den väg,
som är att anbefalla. Låt parterna själfva, representerade endast
af organiserade arbetsgifvare och arbetare, försöka att göra upp
bestämmelser, efter hvilka de känna med sig, att de kunna ar¬
beta, och låt sedan de uppgjorda förslagen gå till Riksdagen för
sanktion! Då tror jag, att vi äro inne på en väg, som skall leda
säkrare fram till ett fördelaktigt och lyckligt mål än den bröst-
gängespolitik, som hittills förts, då det gällt att drifva igenom
lagar om arbetsaftal i olika riktningar.
Det finnes emellertid äfven en annan synpunkt, som jag,
ehuru den blifvit påpekad vid flera föregående tillfällen, likväl
anser mig böra i detta sammanhang ytterligare bringa i erinran.
Vi ha från socialdemokratiska gruppens sida i vår motion till
årets riksdag framfört den uppfattningen, att man, innan några
lagar om arbetsaftal genomföras, må se till att lösa frågan om
Nr 36. 60
Lag om
kollektiv aftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Ports.)
Onsdagen deri 3 maj.
skydd för föreningsrätten. Jag kan icke för mitt vidkommande
ett ögonblick komma ifrån att detta är en nödvändig betingelse,
för att de sedan eventuellt blifvande lagarna skola komma att
, hvila på fast och säker grund. Det måste väl erkännas vara i
hög grad oegentligt, om man stiftar en lag, som rör sig om
kollektvaftal, utan att man på något sätt har skyddat förenings¬
rätten, så att sålunda arbetare, som i egenskap af medlemmar i
eu organisation äro intresserade i ett kollektivaftal, hvilket har
sin reglering genom särskild lag, skulle kunna utan vidare af
sina arbetsgifvare förhindras att tillhöra den organisation, med
hvilken arbetsgifvarna ingått denna kollektiva öfverenskommelse.
Om man ser närmare på dessa saker, skall man finna, att detta
förhållande är en absurditet, när man väl en gång kommit in
på dessa vägar, och att man måste vända om för att söka lösa
den andra frågan först. Jag vet väl, att herr justitieministern
har den uppfattningen, att äfven denna fråga skulle vara så
godt som olöslig, men det är dock, såvidt jag vet, ännu icke
pröfvadt, huruvida icke en lösning därpå kan vinnas, och jag
har åtminstone kännedom om, att tidigare inom regeringen den
meningen gjort sig gällande, att denna fråga icke allenast kunde
lösas, utan äfven att den borde lösas i samband med dessa lag¬
förslag. Det brådskande arbete, som sedan kommit emellan,
har väl, kan jag förstå, vållat, att man icke kunnat taga upp
äfven denna sak, och på grund däraf har den blifvit hvilande.
Emellertid anser jag, att detta spörsmål måste ägnas upp¬
märksamhet, och detta är således ytterligare ett viktigt skäl,
hvarför lagförslagen i år icke böra antagas, utan göras ytterli¬
gare hvilande.
Det har i eu af de föreliggande reservationerna framhållits,
att det kanske i år skulle föreligga större anledning att antaga
de framlagda förslagen, därför att det nu yppat sig missnöje
med deras innehåll icke allenast på arbetaresidan, utan äfven
inom arbetsgifvarnas läger. Man säger, att ett sådant på båda
sidor förefintligt missnöje ofta utgör bevis för, att man träffat
på den rätta linjen. Om herrarna granska det uttalande, som
från arbetsgifvarehåll blifvit gjordt, så skola herrarna nog finna,
att missnöjet hos dem icke är endast låtsadt, nej, de ha sagt
ut tydligt och klart, att de icke äro nöjda, oaktadt de ha sin
sympatiloekoutsrätt kvar, och att deras missnöje grundar sig
därpå, att denna rätt icke blifvit klart och tydligt utformad i
lagtexten. Man vill ha denna rätt legaliserad icke på det sättet,
att det icke står skrifvet något om densamma i lagen, utan
genom en uttrycklig bestämmelse i själfva lagtexten. Ja, häri
kan man spåra, huru långt arbetsgifvarna gå i sina kraf på lag¬
stiftningen, när det gäller deras angelägenheter, men å andra
sidan kan man vara öfvertygad om, att arbetsgifvarna ha känt
det såsom eu stor brist, att denna enligt deras mening naturliga
61 Nr 36.
Onsdagen den 3 maj.
rätt icke blifvit dem formligen tillerkänd, och att de af denna Lag om
anledning icke vilja gå med på förslaget. hollektivaftal
Om man betänker, bvilket ofantligt svalg, som skiljer denna ZifZrToch
arbetsgifvarnas uppfattning från den, som gör sig gällande på arbetare m, m.
arbetaresidan, vågar jag påstå, att det är sannerligen ingen rätt (Forts.)
väg man här är inne på. Man går ingen medelväg, om man
antar lagar af detta innehåll, mellan de vidt skilda uppfatt¬
ningar, som göra sig gällande hos arbetarna och hos arbets-
gifvarna.
På arbetaresidan är ställningen i år, liksom den var i fjol,
fullständigt klar. Det har inströmmat till oss en otalig mängd
af uttalanden från landets skilda delar, i hvilka man understry¬
ker på det allra kraftigaste och bestämdaste, att innehållet i
dessa lagar är af sådan art, att de icke kunna anbefallas till
antagande, och där det göres framställningar om, att vi skola
medverka till att Riksdagen fattar ett beslut om uppskof. Jag
har en mängd sådana resolutioner och en ligger nu framför mig,
men jag skall icke trötta kammaren med att läsa upp den,
utan ber blott att få nämna, att i inledningen till detta uttalande
står omnämndt, att detsamma är insändt till socialdemokratiska
riksdagsgruppen äfven, eller kanske främst, i det syftet att icke
eu representant här i kammaren, nämligen herr Ivan Svensson
i Skyllberg, skulle vara i tillfälle att här stiga upp och säga,
att hos hans valmän icke något missnöje gjorde sig gällande
med de föreliggande lagförslagen, ty, säga resolutionens afsän¬
dare, de ha tillställt äfven honom samma uttalande. Jag skall,
som sagdt, icke trötta med att läsa upp denna resolution, utan
har endast velat omnämna detta förhållande. Jag är viss om,
att en sådan återklang kommit fram äfven till andra ledamöter
af kammaren, och att sålunda det måste vara klart ådagalagdt,
att åtminstone de organiserade arbetarnas ställning är klar och
bestämd. De ha den uppfattningen och den känslan, att anta¬
gandet af dessa förslag skulle vara att stäfja och förhindra
deras frammarsch på den väg, på hvilken de nu arbetat i så
många år, och de anse, att det icke föreligger någon anledning
att nu genomföra lagar, som skulle ha en så ofördelaktig verkan
med sig, att de skänkte fördelar åt den ena sidan, men gåfve
uteslutande nackdelar åt den andra.
Jag tror för öfrigt icke, att vi kunna öfvertyga hvarandra
något vidare i diskussionen. Mig förefaller det, som om saken
redan vore klar. Yi hade måhända kunnat votera redan i
morse, då vi började debatten, men det är påtagligt, att, när en
gång diskussionen öppnats, någon representant ur hvardera par¬
tiet är skyldig att angifva den uppfattning man har, så att
ingen sväfvar i okunnighet om, huruvida denna förändrat sig,
sedan vi förra året diskuterade frågan. Jag är för min del full¬
ständigt lugn för utgången, öfvertygad som jag är om att Riks-
Nr 86. 62
Onsdagen don 3 maj.
Lag om dagens Andra kammare i år är alldeles på det klara med, att
kollektivaftal ^ }1gr framlagda förslagen icke kunna upphöjas till lag. Där-
gifvare och för är det med stor trygghet jag ber att få yrka afslag å ut-
arbetare m.in. skottets hemställan.
(Ports.)
Herr vice talmannen, som under herr Lindqvists anförande
öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, gaf härefter
ordet till
Herr Pettersson i Bjälbo, som anförde: Herr talman, mina
herrar! Då jag tillhör utskottets majoritet, anser jag mig skyldig att
säga några ord. Det erkändes ju allmänt förra året liksom i år, att
det föreligger ett verkligt behof af en lagstiftning på här ifråga¬
varande område, och detta behof har fram förts som ett trängande
sådant särskildt af den moderata gruppen i kammaren. De
svårigheter, som förefunnos förra året, voro tillräckligt stora för
att då förhindra ett positivt resultat. Likväl uttalades den för¬
hoppningen, att man i år ändå skulle kunna komma till en
plattform, på hvilken man kunde nå nödig enighet. Sedan dess
har lagförslaget varit ute på remiss hos åtskilliga korporationer
och myndigheter. Det har omarbetats med hänsyn till gjorda
erinringar, det har ånyo framlagts för Riksdagen, ånyo varit
föremål för särskilda utskottets behandling, och nu ligger det
här på kammarens bord. Emellertid kunna vi konstatera, att
den plattform till enighet, som vi då så mycket hoppades på,
icke förefinnes. Den splittring, som var härskande förra året,
råder fortfarande, och enigheten ligger fullkomligt lika fjärran
som den gjorde då. Att få en lösning i samförståndets tecken
är därför naturligtvis uteslutet.
Att de parter, som närmast beröras af lagförslaget, nämligen
arbetare- och arbetsgifvaregrupperna, icke äro vidare tilltalade
af detsamma, kan man förstå, ty här är det statsmakterna, som
skola taga något från dem, inskränka på deras förutvarande be¬
fogenhet, och något sådant kan man ju i allmänhet icke vara
särdeles angenämt berörd af. Det är nog äfven så, att både
arbetarnas och arbetsgifvarnas organisationer för närvarande
känna sig tillräckligt mäktiga att reda sig själfva, och under
sådana förhållanden känna de statens ingripande såsom obehöf-
ligt och hinderligt för sin rörelsefrihet, men den tid kan verk¬
ligen komma, då såväl den ena som den andra organisationen
behöfver stödet af en lag. I alla händelser äro statsmakterna
oförhindrade att ingripa, när samhällets intresse det fordrar.
Påtagligt är emellertid, att skall man under här förhanden-
varande förhållanden lagstifta, måste man gå fram med synner¬
lig varsamhet och försiktighet, och det är nödvändigt att icke
göra bestämmelserna mera bindande och mera trånga, än som
är af behofvet särskildt påkalladt. Denna tankegång tror jag
Onsdagen den 3 maj.
63 Nr er».
också har varit den ledande inom utskottet. Hela arbetet där Lag om
bär icke blott i år, utan äfven förra året gått i, om jag så f^Mlektivaftal
säga, förtunnande riktning mot att göra paragraferna mindre
bindande. Det är ju klart, att det för dem, som ingen lag arbetare m.m.
vilja ha, är ganska bra och angenämt att gå fram på den vägen (Ports.)
så långt som möjligt. Men för oss, som vilja ha någonting i
lagstiftningsväg på detta område, gäller det att se till, på hvilken
punkt man skall stanna, för att lagen icke skall bli alltför tunn
och därigenom mindervärdig, och min uppfattning är, att vi
redan kommit till den punkt, genom hvars öfverskridande i rikt¬
ning mot ytterligare förtunning vi i hög grad skulle åsidosätta
lagens värde.
Jag vill nu med några få ord gå in på de mest omstridda
paragraferna, nämligen §§ 8 och 9. Jag börjar med den senare,
hvilken handlar om skadeståndsskyldigheten. Det är ju tydligt
för enhvar, att det icke kan stiftas en lag, utan att det stadgas
skadestånd däri. Man kan icke stanna vid att i lagen föreskrifva,
att det eller det icke får göras, utan man måste pålägga skade-
ståndsplikt för brytande af lagen. Detta har i princip icke kunnat
förnekas ens af de här närmast berörda parterna. Herr Schotte
yttrade emellertid nyligen, att han icke anser så särdeles nöd¬
vändigt, att skadeståndsskyldigheten blir i lagen fastställd. Jag
vill då konstatera, att han i detta fall till och med ligger ett
par hästlängder framför herr Lindqvist. Det måste erkännas
från alla håll, att skadeståndsbestämmelserna utgöra ryggraden i
lagen, och att de icke kunna undvaras. Detta enkla förhållande
har gjort, att arbetareorganisationerna i alla länder ställt sig af¬
visande mot en lagstiftning på detta område. Man har sagt, att
då skadeståndsbestämmelser icke kunna undvikas, vill man icke
ha någon lag alls. Så ha arbetarna resonerat i utlandet, och så
göra de äfven här. Särskild! har man i Tyskland framhållit
detta som det förnämsta skälet mot en lagstiftning i före¬
varande fall.
Beträffande skadeståndsskyldigheten har man i allmänhet
påstått, att bestämmelserna äro för stränga, men man måste i
detta sammanhang komma ihåg, att här framräckes till parterna
en hel del organ, som de kunna begagna sig af för att icke gå
ut i strid i otid. I första hand ha de förlikningsmannen att
tillgå, hvilka skola behandla alla tvister. Vidare ha de förlik-
ningskommissionen, visserligen icke sådan man ursprungligen
tänkt sig den, men i sitt nu föreslagna skick enligt min upp¬
fattning fullt lika lämplig. Dessutom har man föreslagit en
domstol i arbetstvister, som skulle ha till åliggande icke endast
att meddela utslag, utan äfven att tjänstgöra som upplysnings-
byrå, till hvilken parterna kunde vända sig för att få reda på
aftalens giltighetsbestånd och rätta innebörd. Således kan man
säga, att det icke föreligger något särskildt stort behof för par-
Nr 86. 64
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m.m.
(Ports.)
Onsdagen den 3 maj.
terna att vidtaga olagliga åtgärder. Vidare stadgas i lagen, att
domstolen vid förmildrande omständigheter kan nedsätta skade¬
ståndet eller fullständigt frikalla därifrån. Tankegången är den,
att domstolen skall taga all möjlig hänsyn till föreliggande om¬
ständigheter och att skadestånd skall utdömas endast under den
förutsättningen, att parterna, trots förlikningsmännen, trots
förlikningskommissionen och trots domstolen, uppenbarligen i
full vetskap om det oriktiga i sitt förfarande och dess konse¬
kvenser, gå ut i eller understödja en obefogad arbetsinställelse.
Man kan verkligen fråga sig, om det under sådana förhållanden
finnas några förmildrande omständigheter. Jag tror det knappast,
utan jag tror, att man i det fallet gått så varsamt till väga, som
man kan anse skäligt. Man har åberopat den danska lagen,
men jag vill påpeka, att däri finnes en anordning, som kallas
för »bot», hvilken på det hela taget, såsom blifvit framhållet i
utskottet, motsvarar hvad som här blifvit föreslaget. Det är
samma sak, fast i något olika form.
Jag vill nu öfvergå till § 8. Den handlar ju omförhållan¬
dena under kollektivaftalens giltighetstid och berör i första hand
frågan om sympatistrejk och sympatilockout. Det torde väl
numera af ytterst få förnekas, att sympatilockouten har berätti¬
gande som en nödvärnsåtgärd, och därmed är i själfva verket
Éefvingelinjen ur räkningen, och inom utskottet gjordes intet
allvarligt försök att föra fram densamma. Egentligen är det
ingen, som tror, att den är möjlig. Professor Thyréns linje fann
man, inom utskottet åtminstone, vara lika omöjlig som Refvinge-
linjen. Den innebär för öfrigt alldeles detsamma som den förra,
fastän den har en annan motivering. Man ansåg, och jag har också
den uppfattningen, att den skulle omöjliggöra sympatistrider i
lika hög grad som den rena Refvingelinjen, ty risken att före¬
taga sympatilockout blefve med det förslagets antagande så
oerhördt stor, att ingen vågade sig på det. Dessutom är här
att beakta eu annan synpunkt, som jag icke tror blifvit fram¬
hållen förut, nämligen att domstolen skulle få eu synnerligen
svår ställning och kanske så småningom förlora sin auktoritet
genom den stora svårigheten att skipa rätt, så att alla parter
blefve belåtna, hvilket, som sagdt, kunde leda till att dess prestige
blefve undergräfd.
Jag vill här något sysselsätta mig med frågan om Refvinge-
linjens verkningar på jordbrukets område, därför att den saken
särskilt tagits upp af professor Thyrén i detta sammanhang.
Han dväljes uppe på de juridiska och teoretiska höjderna, och
där kan jag icke följa honom, men jag vill återföra frågan till
det område, där jag är van att vistas, nämligen jordbrukets.
Jag vill då erinra om en sak, som förut blifvit framhållen af
herr justitieministern, nämligen att kollektivaftalens förekomst
inom jordbruket för närvarande är mycket begränsad. Han
Onsdagen den 3 maj.
65 Nr 86.
yttrade, att där förefunnos vid förra årets slut kollektivaftal, Lag om
ingångna mellan 11 arbetsgivare och 639 arbetare. Han gjord q kollektivaftal
sig därvid skyldig till ett litet misstag. De af kollektivaftalentffmrToch'
berörda arbetsgifvarne inom jordbruket äro 15. Men om man arbetare m. m.
granskar saken närmare, finner man, att af dessa ej mindre än (Ports.)
sju äro bruk, vid hvilka bruksarbetarna ingått kollektivaftal med
sina arbetsgifvare, och där sålunda för den skull landtarbetarna
blifvit inbegripna i kollektivaftalen. Inom det rena landtbruket
förekommer sålunda icke kollektivaftal mera än mellan 8 arbets¬
gifvare och, låt oss säga, 300 å 400 arbetare. Detta är hela det
område, som kollektivaftalen täcka inom jordbruket. Men, säger
man, det må visserligen vara sant, att det för närvarande är
så, dock vet man icke, hur det kan bli framdeles, de kollektiva
aftalen kunna då breda ut sig och få stor utsträckning. Äfven
därvidlag ger statistiken god ledning. Af hushållningssällskapens
redogörelse för jordfördelningen inom landet finner man, att
90 % af Sveriges jordbruk omfatta 1—40 tunnland, och ingen
vill väl påstå, att kollektivaftal kunna förekomma vid jordbruk,
som äro så små, att de endast omfatta 40 tunnland, och äfven
utaf dem, som komma närmast öfver denna gräns, finnes det
en massa egendomar, där kollektivaftal icke gärna kunna före¬
komma. Summa summarum blir, att kollektivaftalen inom landt¬
bruket icke kunna existera annat än för en ytterst ringa procent,
låt oss säga för 5 % af samtliga jordbruk. Därmed förminskas
dimensionerna af den fara, som herr Thyrén utmålade, förmin¬
skas så, att den öfverdrift, som han erkände, att han gjort sig
skyldig till, i detta fall visar sig vara ganska stor. Han målade
upp en mycket mörk tafla, huru det skulle ställa sig, om en
legalisering komme till stånd. Ja, förra året förekom en direkt
legalisering af sympatistrejk och sympatilockout därigenom att
§ 8 uttryckligen sade, att, ifall man ställde sig vissa formella
förhållanden till efterrättelse, så hade man rättighet att vidtaga
sympatiåtgärder. Men i år är det icke alls något tal om den
saken i lagen, åtminstone icke i § 8. Men så säger man, att
detta är en legalisering i alla fall, en indirekt legalisering. Ja,
är det en legalisering, att man icke talar om sympatistrejk och
lockout, då är det också så, att legalisering förekommer i det
nuvarande tillståndet, ty nu finnes icke heller någon lag, som
talar om något sådant. Att det skulle bli en så förfärande stor
skillnad mellan nuvarande förhållanden och de, som skulle komma
att bli rådande, om utskottets förslag antoges, att detta skulle i
så hög grad demoralisera förhållandena på landsbygden, det är
åtminstone för mig alldeles omöjligt att inse. För öfrigt är det
inte alls visadt, att Ref vingelinjen skulle hindra sympatistrejk
på landsbygden; det har man som sagdt icke på något sätt kunnat
bevisa. Jag tror för min del icke, att Ref vingelinjen eller pro¬
fessor Thyréns linje har den minsta betydelse för landtbruket.
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 36. 5
Nr 86. 66
Onsdagen den 3 maj.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Den kan möjligen vara ett storgodsintresse och storbondeintresse,
men den är absolut ingenting annat. Den kan icke, som jag
yttrade, för öfver 95 % af Sveriges jordbrukare ha den minsta
betydelse. Under sådana förhållanden tror jag, att vi böra
reducera denna Refvingelinjes, denna sympatistrejks betydelse
för landtbruket till dess rätta dimensioner.
Jag vill icke gå in på en del andra paragrafer utan endast
göra några små anmärkningar. Denna lag gör ju icke anspråk
på att på något sätt vara uttömmande, den har fastmera karak¬
tär af att få fram några fasta punkter, och dessa fasta punkter
i kollektivaftalslagen äro nödvändiga, för att en domstol skall
kunna komma till stånd, och den domstolen, får jag säga, till¬
mäter jag en mycket stor betydelse. Kollektivaftalet har ju fått
en ganska stor omfattning i vårt land, och många tvister ha ju
uppstått på grund däraf. Den tanken har också kommit fram,
att man borde ha en domstol, ett forum, där dessa tvister kunde
lösas på ett kontinuerligt och för landet gynnsamt och godt sätt.
Denna domstol skulle då ha till uppgift att taga hand om allt,
som sammanhänger med kollektivaftalet, samt meddela utslag
angående kollektivaftalens tolkning, natur och rätta innebörd.
Den domstolen tror jag för min del skulle komma att få en
stor betydelse. Den skulle blifva en ryggrad i hela utvecklingen
och blifva i tillfälle att leda kollektivaftalen samt gifva lik¬
formig, enhetlig och konsekvent utveckling åt desamma, och
härigenom kunde man hoppas, att åtminstone i någon mån lugn
och stadga på detta område skulle kunna vinnas.
Till slut vill jag endast framhålla några anmärkningar i
anledning af den hållning, som reservanterna från liberala sam¬
lingspartiet visat. Förra året var det liberala samlingspartiets
hufvudposition Ref vingelinjen och den begränsade giltighetstiden,
men i år är den positionen fullständigt uppgifven. I år har man
således måst intaga andra positioner eller, man kunde rättare säga,
inga positioner alls. Paragraf 8 vill man ej godkänna, men man
har heller ingenting annat att sätta i stället. Den begränsade
giltighetstiden har man också uppgifvit. Skadeståndsskyldig-
heten antogs i fjol ungefär så, som utskottet formulerat den i
år. Men i år vill man på inga villkor vara med på den saken,
på denna punkt har man tydligt koncentrerat sitt motstånd,
men man har icke heller här någonting att sätta i stället. Och
så säger man slutligen, att någon möjlighet att bringa lagen i
tillfredsställande skick förefinnes icke — hvarför får man ej
veta. Såvidt jag kan se, har man i år koncentrerat sig på att
få afslag vid 1 § för att slippa obehaget att precisera sin ställ¬
ning och för att slippa att göra något bindande uttalande, som
kunde bli besvärligt efteråt. Förra året begagnade man den
taktiken, att man trasade sönder hela förslaget, så att eu sam¬
manjämkning blef så godt som omöjlig. I år använder man
Onsdagen den 3 maj. @7
en annan taktik. Målet är emellertid i bägge fallen alldeles det¬
samma, det kan man tydligt se. Emellertid undrar jag, om
icke vårt land ändå kan fordra att, då man nu på det här Viset
afslår det hela, få veta, hvad man från det hållet egentligen vill.
Man skulle verkligen kunna fordra att efter två års kommitté¬
arbete och två års riksdagsarbete reservanterna från det liberala
samlingspartiet kommit med något annat än yrkandet på för¬
nyad utredning och förnyad pröfning. Man tycker, att man
med ett visst berättigande skulle kunna fordra, att dessa reser¬
vanter hunnit fatta åtminstone något så när fast position i någon
enda af dessa viktiga punkter, men det ha de nu icke gjort.
Det enda man yrkar på är utredning, och beträffande afsikten
med denna utredning får man någon smula klarhet, om man
laser motiveringen för reservanternas reservation här. Det står
på sid. 115: »Man torde äga anledning hoppas, att en förnyad
ompröfning af denna lagstiftningsfråga med ledning såväl af
den kritik, som mött hittills framlagda förslag, som af ökad
erfarenhet från in- och utlandet skall kunna leda till en praktisk
och tillfredsställande lösning af de svårigheter, som ännu återstå.
Härvid torde måhända försiktigheten bjuda, att man, såsom skett
i Österrike och Nederländerna, till en början inskränker sig till
att fastställa kollektivaftalets begrepp och allmänna rättsverk¬
ningar, särskildt med afseende på det personliga arbetsaftalet».
Ja, här yrkar man således på undersökning och pekar tydligt
på hvad man tänker vinna för resultat af denna blifvande
undersökning. Det är nämligen det resultat, det tillstånd man
har i Österrike och Nederländerna. Det kan då vara ganska
intressant att se till, huru det står till i Österrike och Neder¬
länderna, för att se, hvart liberala samlingspartiet vill komma.
Vi ha här en sammanfattning af kollektivaftalen i den öfversikt
af Gustav Olin, som ställts till utskottets förfogande och som
jag har anledning tro, att. reservanterna hämtat sin kunskap
ifrån. Här står angående Österrike: »Det af lagstiftningen be¬
handlade institutet har dock föga gemensamt med kollektiv-
aftalet, sådant detta utbildats i andra länder. Först och främst
falla inom lagens rayon endast de såsom handtverk drifna
yrkena men ej industrien. Därtill kommer emellertid, att den
kollektiva reglering af arbetsvillkoren, som genom nämnda lag¬
stiftning vunnit erkännande, försiggår i så rent offentligrättsliga
former, att den icke alls har karaktär af aftal».
Således se vi, att i Österrike finnes icke kollektivaftal i
vanlig mening.
öå vi sedan till Nederländerna och se, huru där står till,
så står det i nämnda öfversikt: »Den nya lagen trädde i kraft
den 1 februari 1909. Stadgandet angående det kollektiva aftalet
meddelas i art. 1637 n. och innehåller blott en definition af
begreppet samt bestämmelsen, att arbetsaftal mellan arbets-
Nr 36.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Ports.)
Nr 36. 68
Onsdagen den 3 maj.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m.m.
(Forts.)
gifvare och arbetare, hvilket står i strid med ett kollektivaftal,
af hvilket båda äro bundna, kan förklaras ogiltigt på talan af
enhvar, som vid det kollektiva aftalet varit part, med undantag
af den arbetsgivare, som ingått arbetsamhet». Ja, detta innebär
ju så godt som ingenting, det är ju heller ingenting annat, än
hvad som står i §§ 1 och 4 af föreliggande förslag.
Detta är således det resultat, hvartill reservanterna från det
liberala samlingspartiet vilja komma. Man yrkar på en förnyad
utredning och pröfning och säger, att just resultatet af denna
förnyade pröfning blir det, som man uppnått i Österrike och
Nederländerna. Och när man sedan ser efter, så finner man
egentligen intet resultat alls. Ja, hvad skall då den förnyade
undersökningen och pröfningen tjäna till; man kunde lika gärna
säga rent ifrån, att man icke vill ha något kollektivaftal alls,
och man sluppe då att gå denna stora och besvärliga omväg.
Det är ett egendomligt sätt att göra ett yrkande.
Jag har endast velat säga detta för att ställa yrkandet på
utredning från reservanterna inom det liberala samlingspartiet i
dess rätta belysning.
Beträffande sedan herr Zetterstrands yrkande i ett och annat
afseende, så intager han likvisst en position, han har ett bestämdt
yrkande, och det kan man hålla honom räkning för. Detta
yrkande kan möjligen sedan komma upp på dagordningen, men
för närvarande vill jag icke upptaga kammarens tid med att
ingå i någon kritik af detsamma.
Huru är det nu i vårt land? Jo, ständig oro råder, strider
äro alltid öfverhängande på ett eller flera områden, men ändock
vill man intet göra. Jo, man vill gå med på en utredning, af
hvilken det blir intet resultat, och så vill man gå med på med-
lingsförfarandet. Jag vet ej, om det är en tillfällighet, att detta
medlingsförfarande är den enda delen af lagkomplexet, som de
socialdemokratiska representanterna i denna kammare också äro
med på. Men, mina herrar, om nu situationen förvärras, om
strider snart uppstå, som skaka hela näringslifvet och hvilka
möjligen kunnat dämpas eller förminskas genom antagande af
deiina lag, ja, då veta vi, hvar vi skola lägga ansvaret, det är
icke tu tal om den saken.
Ja, hvad skall man säga om reservanternas skrifvelseförslag?
Med den motivering, som man gjort för detta förslag, kan ingen
människa gå med på detsamma. Det är alldeles tydligt, att
skrifvelseförslaget med denna motivering endast är en täckmantel
för att man ingenting vill i detta hänseende. Jag för min del
har den åsikten, att faller lagförslaget i år, så bör det ligga, till
dess det uppstår ett nödläge, som tvingar oss att taga fram
saken, och som tvingar oss att verkligen göra någonting. Men
att ånyo komma med utredningar och upptaga Riksdagens dyr¬
bara tid med dessa, då det icke ligger någon allvarlig afsikt till
69 Nr 36.
Onsdagen den 3 maj.
grund för yrkandena härutinnan, det anser jag under sådana
förhållanden vara alldeles förspilld tid.
Jag vill vidare yttra ett par ord gentemot herr Lindqvist.
Han ansåg som ett fel, ett stort fel, att föreningsrättsbestäm¬
melser i år icke kommit fram i sammanhang med denna lag.
I fjol förekommo föreningsrättsbestämmelser i samband med
lagen, och jag för min del motionerade ju om, att man skulle
göra dessa föreningsrättsbestämmelser och i sammanhang därmed
arbetsfriheten ännu mera effektiva, än den kungl. propositionen
afsåg. Men hvad fick man då höra? Jo, herr Lindqvist sade,
att man skulle afslå lagen det året, därför att föreningsrätts¬
bestämmelser vore förknippade med förslaget, bestämmelser, som
icke hörde till denna lagstiftning, utan skulle regleras i samband
med en lag angående föreningsrätten. I år säger han, att vi
skola afslå denna kollektivaftalslag, därför att det icke finnes
föreningsrättsbestämmelser, det vill säga, samma skäl, som i fjol
å hans sida tjänade som stöd för af slagsyrkande, använder han
äfven i år för samma ändamål, oaktadt dessa skäl icke längre
äro för handen. Det är ju ett ganska egendomligt resonemang
detta. På det viset kan man ju alltid få skäl mot detta lag¬
förslag.
Sedan föreslog herr Lindqvist, att vi skulle ombestyra för¬
nyad utredning och pröfning, och den nya kommitté, som skulle
få dessa frågor om hand, skulle bestå uteslutande af represen¬
tanter för de organiserade arbetarna och arbetsgifvarna, d. v. s.
de oorganiserade arbetarna skulle icke få vara med, icke alls
beröras af denna nya lagstiftning. Vid en sådan anordning
skulle naturligtvis ställas så till, att herr Lindqvist såsom förste
representant för de organiserade arbetarna och herr von Sydow
såsom förste representant för arbetsgifvarna skulle ånyo samman¬
träda och diskutera saken. Och så ställer kommittén till med
en lockout och en storstrejk emellanåt, och så kunde vi få vänta
en tio år framåt. Man vet icke hur länge, men man har skäl
att misstänka, att det skulle draga ut på tiden ganska länge.
För öfrigt kan jag icke förstå, att herr Lindqvist, som liksom
jag blef upplöst, skulle hafva någon benägenhet för att börja
om igen. För min del får jag säga, att det skulle icke vara
särdeles lockande.
Herr talman! Jag skall icke längre taga kammarens tid i
anspråk. De öfriga delarne af lagarne, särskilt den personliga
arbetsaftalslagen, kommer jag att framdeles yttra mig om. Jag
vill därför för närvarande inskränka mig till att yrka bifall till
1 § i föreliggande kollektivaftalslag.
Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen af förhand¬
lingarna, yttrade
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Nr 36. 70
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 3 maj.
Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman: Den föregående
ärade talaren sade som sin uppfattning, att utskottets majoritet
hade så mycket som möjligt vinnlagt sig om att — såsom han
sade •—- förtunna dessa lagförslag, så att de skulle kunna blifva
mera acceptabla. Då jag ånyo, medan han hade ordet, genom¬
sett utskottets förslag och jämfört det med Kungl. Maj:ts pro¬
position, har jag fortfarande icke kunnat finna annat än att de
afvikelser eller tillägg, som utskottet gjort, äro af oväsentlig
beskaffenhet. Det är bara några förtydliganden här och där i
kollektivaftalslagen, några dito i lagen om vissa arbetsaftal etc.
Men om den ärade talaren menade, att man i utskottet har för¬
tunnat lagförslagen så till vida, att man har ryckt bort något
väsentligt ur dem, så skall jag gifva honom rätt. Ty det som
var den väsentliga saken i Kungl. Maj:ts förslag, nämligen en
förlikningskommission, en institution, som skulle bilda så att
säga ett socialt samvete i vårt land och som skulle hafva till
uppgift att gripa in vid tillfällen, då det komme att behöfvas
en alldeles särskild auktoritet för att ena parterna i deras tvister,
det har man tagit bort, och i det afseendet har arbetet gått i
en förtunnande riktning.
Det, som för mig i första hand står alldeles klart vid be¬
dömandet af frågans läge i år, det är att afgöra, huruvida något
egentligt stort behof eller något större behof än som visade sig
i fjol vid behandlingen af dessa lagförslag nu förefinnes för
landet att upphöja dessa förslag till lag. Jag har icke kunnat
förmärka något sådant vidgadt behof. De organiserade arbetarna
hafva absolut icke något behof häraf och de organiserade arbets-
gifvarna å sin sida hafva icke heller, enligt egen utsago, något
dylikt behof. Ingen af dem har det, fast af skilda anledningar.
Men bägge parterna komma till samma slut. Och den allmänhet,
som skulle representera den tredje parten, har ej heller, enligt
hvad jag kunnat förmärka, visat genom sina organ på något
sätt under det gångna året eller rättare s/i året, sedan frågan
här i Riksdagen af gjordes, att för den uppstått något ökadt
behof af en lagstiftning på detta område. Men bevars, man
kan ju drifva "den saken, att behof vet af en lagstiftning i en
viss riktning är alldeles öfverväldigande stort, och det påståendet
kan man drifva så långt, att man till slut nära på tror det själf
och säger: se ni icke, hur stort behofvet af denna lagstiftning
är? Men jag vågar säga, att behofvet af en lagstiftning är icke
så stort. Behofvet af att arbetare och arbetsgifvare skola kunna
göra upp sina mellanhafvanden utan förödande strider är däremot
stort, men jag kan icke finna, att det behofvet skulle tillmötesgås
i någon nämnvärd utsträckning genom bifall till Kungl. Maj:ts
af utskottet förtunnade förslag, som här föreligger.
Herr justitieministern uppehöll sig vid särskilda punkter och
han gjorde bland annat eu konklusion, hur förhållandena skulle
Onsdagen den 3 maj.
71 Nr 86.
gestalta sig, särskild! beträffande 8 § i kollektivaftalslagen. Men Lag om
om den punkten blefve antagen, toge man därigenom bort en
fördel, som de organiserade arbetande på vissa områden nu äga, gjfmre oc^
därför att i eu hel del kollektivaftal är det förutsatt, att, om arbetare m. m.
man icke, under det ett aftal är gällande, genom förhandlingar (Forts.)
eller på annat sätt kan ena sig om en reglering af förhållanden,
hvarom tvist uppstått under aftalstiden, på grund af att de icke
blifvit reglerade af det träffade kollektivaftalet, är det icke par¬
terna förbjudet att vidtaga en arbetsinställelse för att genom
dess påverkan få förhållandena ordnade. Jag tänker alldeles
särskild! på järn- och metallarbetareförbundets aftal med verk¬
stadsföreningen. I detta aftal är det icke utsatt, att parterna
icke få gripa till strid för att få oreglerade förhållanden ordnade,
fastän parterna naturligtvis draga sig därför. Det är dock en
väsentlig sak, att denna möjlighet icke är dem betagen, men
genom antagande af denna punkt skulle denna möjlighet blifva
för t. ex. denna grupp utesluten, och ingenting skulle i kollek¬
tivaftalet blifva utskrifvet om hur dessa förhållanden skulle
ordnas, så att båda parterna blefve tillfredsställda. Det sades
mycket bestämdt ifrån i utskottet, vill jag erinra mig, att om
ett sådant oregleradt förhållande uppstår, få parterna finna sig
däri, till dess att aftalstiden löpt ut, hvarefter det ju kan
regleras; och detta huru stora de uppstående missförhållandena
än kunna blifva. Det blefve sålunda eu tillbakagång från
rådande förhållanden, och icke kan man tro så sangvinisk som
herr justitieministern gjorde, att den nöten knäcker man nog,
ty parterna skola nog i sina aftal införa bestämmelser om hur
det vid sådana tillfällen skall ordnas, genom förhandlingar,
skiljedom o. s. v., och att allt skall bli godt och väl. Jag tror
visst, att herr justitieministern tänker godt i dessa stycken, det
vill jag icke betvifla, men jag tror, att han icke känner för¬
hållandena tillräckligt och att han icke vet, hur ofantligt svårt
det i de flesta fall är för eu arbetareorganisation att under det af-
talet gäller få dylika förhållanden tillfredsställande ordnade med
arbetsgifvareorganisationerna. Naturligtvis blefve det då i an¬
slutning till lagen utskrifvet i aftalet, att arbetareparten icke får
begagna sig under några förhållanden af strejkvapnet. Så att
icke må man tro, att utsikterna att få förhållandena ordnade
blefve så stora. Nej, 8 § kommer att blifva ett hinder, att
verka hämmande på möjligheten att få nyuppstående förhållanden
ordnade under aftalstiden, hvilket man hittills dock i viss ut¬
sträckning kunnat få.
Man säger, att detta är icke en så väsentlig sak, ty parterna
kunna förebygga svårigheter genom att ordna alla förhållanden,
när kollektivaftalet träffas. Men betänk dock, att aftalstiden är
t. ex. fem år. Under denna tid uppstå en massa nya för¬
hållanden angånde nya arbetsmetoder, nya maskiner etc., som
Nr 36. 72
Onsdagen den 3 maj.
Lag om hafva inverkan på arbetarnes inkomster, och det skall man då
mellan Arbets kunna gorå något åt, om icke arbetsgifvareparten vill det,
gifvare och, 0°h den partens benägenhet är icke så ofantligt stor, efter hvad
arbetare m. m. vi känna till.
(Ports.) Vidare sade herr justitieministern, att det är icke något
hinder att i aftalet rycka in bestämmelser, som förbjuda till¬
gripandet af sympatistrid under aftalstiden. Det är en from
önskan, som icke torde kunna uppfyllas genom förhandlingar.
Det pröfvade vi på år 1906 under förhandlingarna med svenska
arbetsgifvareföreningen. Då stodo vi inför den eventualiteten,
att vi skulle afhända oss rätten till strejk under aftalstiden. Vi
gjorde det icke, utan den bestämmelsen kom till stånd, att det
är en tillåtlig handling, och detta var helt naturligt, ty när
arbetsgifvarna förbehöllo sig rätten till sympatilockout, måste vi
ju hafva rätt till sympatistrejk. Det var arbetsgifvarna, som
sade, att sympatilockouten var absolut nödvändig för deras vid¬
kommande, och faktum är, att då det i kollektivaftalen fast¬
ställes, att sympatilockout och sympatistrejk skola användas
såsom stridsmedel, så är detta ett arbetsgivareorganisationernas
yrkande.
Om en sådan lag, som här är föreslagen, skulle vara gällande
nu, tro herrarne då, att det skulle kunna förhindra utbrottet af
en eventuell byggnad skon dikt, som nu hotar? Tro herrarne det,
när alla medlingsförfaranden genomlupits, medlingskommissioner
anlitats o. .s. v., men arbetsgifvarna ändock säga nej till upp¬
görelse? Äfven om det nu funnes kollektivaftalslag, lag om
arbetsdomstol, lag om vissa arbetsaftal m. fl. lagar, tror jag icke,
att dessa skulle kunna förhindra strid. Om icke arbetsgifvarne
vilja gifva med sig, är utbrottet af en stor och hela landet
omfattande byggnadskonflikt oundviklig. Det är klart, att när
det kommer till stora konflikter, är denna lagkomplex värdelös.
Parterna ha visserligen fått lära sig, att innan de slåss, skola
de hafva passerat vissa stadier, och när de sedan slåss, så skall
det ske efter noter. Sympatistrider under aftalstiden får det
dock bli under alla förhållanden, när den starkare vågar sig
på det.
Vidare sade herr justitieministern, att vi skola icke stifta
lagar, som ingripa i den ekonomiska utvecklingen och i de för¬
hållanden, som skapas af den. Ja, vi framställde ett förslag i
utskottet att begränsa giltighetstiden för aftalen till tre år, under
det att Kungl. Maj:t och utskottets majoritet stannat vid fem år.
Arbetsgifvarna komma säkerligen att i största utsträckning fordra
en aftalstid på fem år, under hvilken konjunkturerna kunna
förändra sig väsentligt. Det är väl ett ingripande i den ekono¬
miska utvecklingen, att de lönesaker, som arbetarna vid aftalens
ingående kunnat pressats till att antaga, icke under fem år skola
kunna ändras. Det skulle man kunna undvika genom att be-
73 Nr 36.
Onsdagen den 3 maj.
stämma högsta aftalstiden till tre år, men det vill man icke. Lag om
Det är väl ett ingripande i den ekonomiska utvecklingen efter kollektivaftal
hvad jag kan se. ’ mellan arbets¬
ök ha, vi skadeståndsskyldigheten. Det står klart för oss, IrbdZe m!m.
att möjligheten att från vår sida, det vill säga från arbetare- (Forts.)
organisationernas, kunna kräfva ut något skadestånd är mycket
liten, och att det blir mycket få fall af den beskaffenhet, att en
arbetsdomstol skulle förklara, att arbetsgifvareparten är förfallen
till skadestånd. Det kommer att bli något ofantligt sällsynt, då
däremot det alltid skall bli lättare att få fram de fall, då arbe¬
tareparten blir utsatt för skadeståndsplikt. Det ligger i sakens
natur, att detta skall gå fortare och lättare. Hur verkar nu
detta? Jo, från arbetsgifvaresidan kan naturligtvis inför dom¬
stolen _ framställas kraf af mycket omfattande beskaffenhet. Vi
veta ju, att när skadeståndskraf resas vid de allmänna domsto¬
larna, så brukar man taga till ganska rundligt, och jag vill er¬
inra om, att när arbetsgifvarna efter storstrejken kräfde ut skade¬
stånd af typograferna, så fordrade de ett mycket stort belopp.
Arbetsgifvaren kan ju framställa kraf på ersättning för allt möj¬
ligt: driftens afstannande, förlust af beställningar, minskning i
producerade varor att skicka ut i marknaden etc. Ja, alla möj¬
liga kraf kunna af arbetsgifvaren resas mot arbetareorganisatio¬
nerna på grund af en deras verksamhet, som haft till följd, att
arbetet blifvit inställdt, om det inför arbetsdomstolen kan ledas
i bevis, att det föreligger aftalsbrott. Jag kan icke finna, att
samma . motsvarighet till detta finnes på arbetaresidan, att en
sådan situation kan inträda, att arbetarna kunna få fram samma
skadeståndsanspråk gentemot arbetsgifvarna och, om de göra det,
att få en arbetsdomstol att ådöma arbetsgifvaren skadestånds-
skyldighet. Arbetsgifvaren drabbas icke af detta alls så som ar¬
betaren. Förhållandena ligga så väsentligen olika därvidlag, att
jag icke vet, hur man skall kunna afväga detta i en lag, som
är afsedd att fastställa denna skadeståndsplikt.
Herr justitieministern utgår ifrån, att man i arbetsdomstolen
— det är framhäfdt i såväl regeringens som utskottets motive-
ring, att alla förhållanden tala därför — skall ständigt låta sig
angeläget vara att söka de mildaste utgångspunkterna, att hellre
fria än fälla. Ja, men det beror väl på, huru denna domstol
blir sammansatt, hvilka personer den kommer att bestå utaf.
När man utgår ifrån, att dessa skola bilda sig en subjektiv upp¬
fattning om det föreliggande fallet och på grund af denna sub¬
jektiva uppfattning bedöma, om det föreligger förmildrande eller
försvårande omständigheter, hvilket skall afgöra, i hvad mån de
olika parterna äro skadeståndsskyldiga, så kan jag icke finna
annat, än att detta är en svag utgångspunkt. Man säger, att
af humanitära och billighetshänsyn etc. skall domstolen icke fälla
för stränga domar. Detta erinrar mig ovillkorligen om den mo-
Nr 36. 74 Onsdagen den 3 maj.
Lag om. tivering, som framlades, när Akarpslagen antogs. Naturligtvis
kollektivaflal <j6n icke användas i oträngdt mål och icke användas på
ifrare och ohemult sätt. Men hur har icke den lagen tillämpats? Det-
arbetare m. ra. samma blir nog förhållandet här. Situationer kunna uppkomma,
(Forts.) under hvilka domstolens ledamöter — de äro ju människor och
komma icke från att vara det — icke skulle förmå taga hänsyn
till och bilda sig en uppfattning af de förhållanden, som före¬
ligga. Jag vågar icke förlita mig på, att rättvisa och billighet
alltid skulle bli de bärande principerna, när skadeståndet skulle
utportioneras för arbetareparten, utan jag tror, att det skulle
komma att fällas ganska hårda domar.
Herr justitieministern omnämnde, att kollektivaftalen i Eng¬
land icke upphöjts till någon rättslig kapacitet. Men förhållan¬
dena i vårt land kunna ju mycket väl utveckla sig på samma
sätt som i England, och vi utgå ju hela tiden ifrån, att det lig¬
ger i kollektivaftalets natur, att det skall ha sin bärkraft genom
öfverenskommelsen parterna emellan. Och då kollektivaftalen i
vårt land efterlefvas i den största utsträckning, då kan jag icke
finna, att denna kollektivaftalsprincip är i så stort behof af rätts¬
lig kapacitet. Kan den verka i ett så stort industriland som
England utan några vidlyftiga lagbestämmelser, då anser jag, att
den fortfarande kan verka så äfven i vårt land.
Jag hade gjort flera anteckningar här, om hvad herr justitie¬
ministern anförde om rättskänslan etc., men det har blifvit
ganska utförligt bemött af herr Thyrén. Jag vill därför ej uppe¬
hålla tiden med det. Hvad jag ytterligare vill säga, är endast
ett par ord om det herr justitieministern sade om 1909 års hän¬
delser, och det för att söka klargöra hela den bakgrund, som
1909 års händelser måste ses emot. Denna bakgrund stod icke
alls klar hvarken för herr justitieministern vid detta tillfälle
eller för många andra vid bedömandet af arbetarnes uppträdande
det året. Jag skall därför endast med några korta ord be att
få fånga kammarens uppmärksamhet för den bakgrund, som
1909 års händelser måste ses emot. Arbetarne här i landet
hade under en följd af år begagnat det fullt lagligen tillåtna
medlet att organisera sig i fackföreningar, och genom dem hade
de sökt att få litet mera med af arbetets afkastning, att få
bättre betaldt, att förbättra sina villkor i öfrigt. De gjorde eu
stor och betydelsefull gärning för sin klass och de drefvos till
att forcera detta arbete, därför att lefnadsomkostnaderna ständigt
ökades; det blef dyrare att bo och lefva i landet och skatterna
ökades. Så gick tiden fram, tills arbetsgifvarnas organisationer
kommo till stånd, och dessa kunde icke se någonting annat som
sin uppgift än att försöka förhindra dessa sträfvanden från ar¬
betarnas sida. Från Riksdagen blef det heller icke underlättadt
för arbetarnas vidkommande, utan skatterna och bördorna ökades
ständigt, Lagstiftningsarbetet fortgick under hela denna tid,
Onsdagen den 3 maj.
75 Nr 36.
som om det vore oberördt af hvad som passerade på arbets- Lag om
marknadens område. Så kommo arbetsgivareorganisationerna kollektivaftal
med sina program och åtgärder och ville förhindra, att arbetarna ^ifrare och'
ökade sina löner, allt under det arbetarna pressades af ökade arbetare m.m.
lefnadsomkostnader. Man sökte tvärtom att reducera arbets- (Forts.)
villkoren, att drifva arbetarna tillbaka från hvad de tillkämpat
sig. Så kom man till 1908 och 1909. 1909 kom masslockouten
och på den svarade arbetarna genom sin storstrejk. Det var
deras nödvärnsrätt. Och det måste jag säga, mina herrar, att
intet land torde ha gått så helskinnadt ur eu sådan kris, som
Sverige gjorde vid det tillfället, när så många omständigheter
svetsade ihop sig för att bilda en svår social kris och öfver¬
hufvud taget en svår situation för landet. Gifvetvis skulle detta
i andra länder ha medfört ofantligt svårare konsekvenser, i länder,
där icke organisationen gifvit arbetarna den disciplinära känsla
och den hållning i sitt uppträdande, som de visade prof på i
Sverige 1909. Trots sitt under striden ådagalagda lojala upp¬
trädande, ha dock arbetarna i stor utsträckning utsatts för
svårigheter af mångahanda slag, förföljelser, omöjlighet att er¬
hålla arbete, o. s. v. Och när man kom till 1910 års riksdag,
då ansåg regeringen, att verket skulle krönas genom att föreslå
Riksdagen till antagande dessa förslag till kollektivaftalslag och
arbetsaftalslag. Jag håller fortfarande på, att det var en falsk
väg, som regeringen då slog in på. Regeringen skulle i första hand
ha haft sin uppmärksamhet riktad på, hvad det var för miss¬
förhållanden, som skapade den stora striden i Sverige 1909.
Regeringen skulle ha sökt finna, om missförhållandena voro af
den natur, att de afhjälptes genom af talslagar, eller om det
icke fastmer behöfdes en annan sorts lagstiftning här i landet
för att förändra det sakernas sorgliga tillstånd, som ledde till
striden.
Jag kan icke finna annat, än att denna kammare i fjol, när
regeringen då kom med sina aftalslagar för att, enligt sin tro,
förbättra de förhållanden i landet, som hade spetsat till sig så
starkt, sade ifrån, att regeringen var ute på ett falskt resonemang.
Kammaren afslog också förslagen, och det blef icke heller någon
lagstiftning. Jag kan icke finna annat, än att äfven i år måste
samma utgångspunkt vara normerande för det beslut, som fattas
här i dag.
Om den Thyrénska linjen vill jag säga, att just det upp¬
slag, som han så talangfullt framförde, visar hur mycket diskussion
en lagstiftning på det här området ännu måste tekniskt och
juridiskt vara underkastad. Jag vill här, liksom jag gjorde i ut¬
skottet, anföra, att när man granskar och ser, hvilka stadier detta
lagstiftningsförsök passerat, så kan man icke säga, att gränsen
blifvit uppnådd, att ämnet nu är sä undersökt och debatteradt,
att vi kommit fram till den ståndpunkt, som kan sägas vara
Nr 86. 76
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Ports.)
Onsdagen den 3 maj.
den riktiga, och som bör blifva upphöjd till lag. Man kan det
ännu mindre, då man vet, att det, som en gång blifvit lag här
i landet, är mycket svårt att få rättadt. Ty om det änskönt i
motioner skulle påvisas, att dessa lagar verka ofördelaktigt, och
pekas på vunna erfarenheter, så strandar det naturligtvis, om
icke i denna kammare så i medkammaren, sådan den är samman¬
satt. Detta förhållande talar för mig starkt för, att man icke
kan säga, att ämnet är utdebatteradt, trots det att man på vissa
punkter tror sig ha kommit till ett visst resultat. Hur länge
har för öfrigt icke andra stora frågor fått ligga till sig. Jag
erinrar om rösträttsfrågan. Och ålderdomsförsäkringen, hvilka
utredningar och undersökningar äro icke nödvändiga för den?
Hvilka stationer har icke hela vår skyddslagstiftning att tränga
sig förbi. På alla dessa områden måste stora undersökningar
vidtagas. Då kunna vi icke heller på detta nu förevarande
viktiga område säga, att vi nu äro färdiga. Hvad som före¬
kommit är ju detta, att sedan aftalskommittén upplösts, tog
justitiedepartementet utredningen om hand. Men icke kunde
man därmed säga, att allt skulle bli klart? Så kom då rege¬
ringens förslag 1910 och passerade utskottet med en del änd¬
ringar till resultat. Förslaget afslogs i Riksdagen och blef så¬
lunda icke lag. Så gick det tillbaka till regeringen, och herr
justitieministern tyckes vara mycket medgörlig, då han tagit upp
det mesta af hvad utskottet föreslagit. Så blef det ompröfning
ute i landet, begränsad och ofullständig, som den varit, hvar¬
efter frågan kom tillbaka för att granskas af lagrådet. Så ha
vi förslaget här igen. Utskottet har gjort sina ändringar, och
jag har icke alls hört, att herr justitieministern beklagat sig
öfver att utskottet ur förslaget om medling i vissa arbetstvister,
tagit bort förlikningskommissionen, hvarigenom utskottet sålunda
strukit det väsentligaste för arbetsfridens bevarande, som rege¬
ringen framfört.
Allt detta säger mig, att denna fråga sannerligen icke för¬
lorar på, om den ytterligare får ligga till sig,
Så vill jag säga till herr Pettersson i Bjälbo, med hänsyn
till hvad han yttrade om arbetsdomstolens betydelse, att jag icke
heller vill underskatta betydelsen utaf en sådan arbetsdomstols
tillkomst. Men dess uppgift är ju ofantligt begränsad; hela
denna dyrbara apparat, som skall kosta åtskilliga tiotusental
kronor, får ju icke någon annan uppgift än att afdöma tvister
om kollektivaftal under aftalstiden, och den får ju icke den upp¬
giften att söka ena parterna och få något resultat uti de verkligt
tvistiga fallen, där det gäller skapandet och träffandet af nya
kollektivaftal. Och det måste jag säga, att det är icke någon
sådan ofantligt stor och dominerande uppgift, att man för den
skull behöfver inrätta ett alldeles särskildt litet departement för
att afgöra tvister, som kunna uppstå under det aftalet är gäl-
77 Nr 36.
Onsdagen den B maj.
laude. Ty de äro icke så många, ock de lemna ju ordnas af Lag om
parterna själfva, om de så vilja. Byggnadsindustrien t. ex. har
ju den saken ordnad, där ha de ju redan ett särskildt institut, gifvare och
som afgör sådana tvister. arbetare m.m.
Till sist skulle jag vilja säga några ord med anledning af (Forts.)
hvad herr Pettersson yttrade om oron på arbetsmarknaden. Jag
skall be att få upprepa, hvad jag sade förut om denna oro och
de svårigheter, som förefinnas, att om detta förslag blir lag, bli
de icke mindre för det. Det förhållandet kommer väl att fort¬
fara, att när aftalen löpa ut få förlikningsmannen gripa in på
samma sätt som de få göra nu. Vilja parterna komma öfverens,
kunna de göra det redan nu, med den institution, förliknings-
männen, som nu finnes. Det värde, som skulle ligga däri, att
en förlikningskommission inrättades, vore att det skulle bli ett
ännu kraftigare institut, som, när förhållandena blefve särskildt
svåra att reglera, skulle taga itu med saken och med samhällets
auktoritet säga ifrån: »här fordrar samhället att ni ge med er»,
och detta skulle något kunna afhjälpa oron på arbetsmarknaden.
Men den institutionens skapande har ju herr Pettersson själf
varit med om att afstå. Dock, det som framförallt skulle hjälpa
oron på arbetsmarknaden vore, att arbetarna finge så pass hygg¬
lig och skaplig ställning här i landet, att de icke jämt och samt
behöfde slåss för brinnande lifvet för att kunna uppehålla sin
möjlighet att lefva.
Ja, herr talman, jag har begagnat detta tillfälle, som gifvits
mig, för att säga min ärliga och uppriktiga mening om detta
lagförslag, och med den mening jag framlagt kan jag icke
komma till annat resultat än att yrka bifall till den af herrar
Lindqvist och Persson afgifna reservationen och afslag å första
paragrafen i kollektivaftalslagen.
Som tiden nu var långt framskriden och flere talare an¬
mält sig för yttrandes afgifvande, uppsköts den vidare behand¬
lingen af förevarande utlåtande till kl. 7 e. m., då detta samman¬
träde enligt utfärdadt anslag komme att fortsättas.
§ 7.
Hans excellens herr statsrådet grefve Taube aflämnade Kungl.
Maj:ts proposition angående en mellan Sverige och Tyska riket
afslutad handels- och sjöfartstraktat m. m.
Nämnda proposition bordlädes.
Nr 36. 78
Onsdagen den 3 maj.
§ 8.
Härpå föredrogs statsutskottets till kammaren denna dag
inkomna memorial, nr 59, angående anledning till anmärkning
mot en statsrådsledamot; och remitterades detta ärende till kon¬
stitutionsutskottet.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.6 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm isii.