Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180.
i
Nr ISO.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition angående anslag för höjande af
musiklifvet i Sverige; gifven Stockholms slott den 3 mars
1911.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen
att för vidtagande af åtgärder till höjande af musiklifvet i landet på
extra stat för år 1912 anvisa ett belopp af 28,000 kronor att utgå under
de villkor och bestämmelser, Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott ; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
Enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
P. E. Lindström.
Bihang till Rilcsd. prat. 11)11. 1 Sami. 1 Afd. 122 Haft. (År ISO.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180.
(töjning af
nuaiklifvet
i Sverige.
Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars 1911.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Hederstiekna,
Swartz,
grefve Hamilton,
Malm,
Lindström,
Nyländer,
von Sydow,
von Krusenstierna.
Departementschefen, statsrådet Lindström, anförde:
»I underdånig skrifvelse den 27 oktober 1910 har musikaliska akade¬
mien gjort framställning om aflåtande till 1911 års Riksdag af nådig
proposition om beviljande å extra stat för år 1912 af ett anslag å 55,000
kronor att användas till höjande af musiklifvet i Sverige.
Då detta ärende vid underdånig föredragning den 13 januari 1911 af
frågan om anslagsbehofven under riksstatens åttonde hufvudtitel icke blifvit
slutbehandladt inom ecklesiastikdepartementet men, såvidt jag i ärendets
dåvarande skick kunde bedöma, ett belopp af omkring 30,000 kronor syn¬
tes för ifrågavarande ändamål vara behöflig!, hemställde jag, såsom in¬
hämtas af statsverkspropositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden för samma dag, punkt 195, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att i afbidan på nådig proposition i ämnet för
berörda ändamål å extra stat för år 1912 beräkna ett belopp af 30,000
kronor.
3
Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 180.
Hvad jag sålunda föreslagit, behagade Eders Kungl. Maj:t bifalla.
Jag anhåller, nu att få återupptaga denna fråga och får då till en
början redogöra för musikaliska akademiens framställning i ämnet.
Akademien yttrar.
I underdånig skrifvelse den 28 oktober 1909 hade akademien hem¬
ställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes till nästföljande Riksdag aflåta nådig
proposition om beviljande af ett statsanslag att, på sätt i skrifvelsen
närmare angifvits, användas i ändamål att höja musiklifvet i landet och
särskildt göra god musik tillgänglig för de mindre bemedlade. Denna
skrifvelse hade ej föranledt någon åtgärd från Eders Kungl. Maj:ts sida, men
akademien ansåge sig icke sakna anledning till det antagande, att allenast
förhållanden af öfvergående natur funnits utgöra hinder för det ifråga¬
satta anslagets äskande. Under sådana omständigheter hade akademien,
som det tillkomme att främja tonkonsten i hela dess vidd, trott sig böra
upptaga frågan till förnyad behandling; och tilläte sig akademien att, med
hufvudsaklig anslutning till omförmälda skrifvelse, i underdånighet anföra
följande:
Det torde med fog kunna påstås, att musiken icke i våra dagar in-
toge den plats i svenska folkets kulturlif, som rätteligen borde tillkomma
denna konst. Att vårt folk i fråga om musikalisk begåfning hörde till de
af naturen mera gynnade, torde väl utan förhäfvelse kunna uttalas, men
desto mera nedslående vore det då att nödgas konstatera, huru föga
musiken i detta land hittills förmått gorå sig gällande såsom verkligt
kulturelement. Helt visst ägde tonkonsten här alltjämt ett icke obetydligt
antal vänner och utöfvare, framför allt inom de bättre lottade klasserna,
och hvad särskildt vokalmusiken beträffade, hade inom skilda samhälls¬
lager ett lifligt intresse sedan lång tid tillbaka förefunnits för en viss gren
af denna, nämligen den manliga körsången, hvilket intresse under senare
tiden i olika delar af landet ledt till lifskraftiga sammanslutningar. Men
i stort sedt kunde det dock sägas vara ett faktum, att för folkets öfver¬
vägande flertal, bildade såväl som mindre bildade, den musik, som för¬
tjänade namnet konst, vore något tämligen främmande och att den hota¬
des med än fullständigare undanträngande.
Någon närmare undersökning af orsakerna till detta beklagliga för¬
hållande kunde bär ej ifrågakomma. Hvari än dessa orsaker bestode, ville
det emellertid synas, som om det enda effektiva medlet att inom en öfver¬
skådlig tid åstadkomma något afsevärdt framsteg läge i ett kraftigt ingri¬
pande från statens sida.
Musikens betydelse inom den andliga kulturen borde ligga i öppen dag för
en hvar. Om detta dock icke vore fallet, torde en hufvudsaklig orsak
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ISO.
härtill vara att söka i det förhållande, att musiken i sina högre former
likasom konsten öfver hufvud hittills alltför mycket varit förbehållen de
i ekonomiskt afseende bättre lottade samhällsklasserna. Under sådana om¬
ständigheter läte det förklara, om ock ej fullt försvara sig, att mången ej
förmådde inse tonkonstens kulturvärde utan betraktade musiken allenast
såsom ett förströelsemedel, jämförligt med flera andra dylika, hvilka stode
till buds för relativt förmögna eller förfinade lager i samhället. Att ton¬
konsten emellertid vore något vida mer än ett förströelsemedel, att den i
själfva verket representerade ett af den andliga kulturens väsentligare
bildningsmedel, torde dock vara en sanning, som, trots allt, i våra dagar
insåges af de flesta omdömesgilla. Sant torde äfven vara, att denna
konst ingalunda behöfde utgöra någon uteslutande tillhörighet för vissa
samhällsklasser, utan att den i ganska hög grad, måhända lättare än
någon annan konstart, kunde blifva allmän egendom, och från social syn¬
punkt borde väl ej heller gärna kunna råda mer än en mening rörande
det önskvärda i att så skedde. Flera tecken tydde lyckligtvis också på, att
man hos oss liksom annorstädes börjat vakna till insikt om vikten af att
konstens lifs- och kulturvärden tillgodokomme äfven dem, som förut i
väsentlig grad varit utestängda från desamma, och det torde då också
kunna förväntas, att de bestämmande icke skulle sakna blick för hvad ton¬
konsten, med omsorg odlad, förmådde uträtta för ett folks höjande i andligt
hänseende och för den betydelse, den skulle kunna erhålla såsom ett led
i de alltmera maktpåliggande sträfvandena för tänkesättets och känslolifvets
förädlande, de sociala motsatsernas mildrande och folkets sammangjutande
till en verklig enhet. För sin del föreställde sig akademien, att de åtgär¬
der, som från det allmännas sida kunde komma att vidtagas för omhul¬
dande och utbredande af tonkonsten, ingalunda skulle visa sig mindre
fruktbärande än de understöd, som i vårt land, utanför skolväsendets om¬
råde, lämnades åt andra grenar af folkbildningsarbetet.
Fn popularisering af musiken, sådan som den nu åsyftade, beliölde
enligt akademiens tanke ingalunda innebära något sänkande af konstens
nivå. Mycket berodde naturligtvis härvidlag af det sätt. hvarpå saken
organiserades och utfördes, men om, såsom sig borde, de konstnärliga
fordringarna därvid finge så vidt möjligt göra sig gällande, torde det
kunna förväntas att hos oss, såsom i andra länder, där tonkonsten vore
allmänt spridd, folket skulle, om ock ej genast från början, dock ganska
snart visa sig vara i stånd att upptaga och tillgodogöra sig äfven ton¬
konstens högsta alster, och att den ökade utbredningen, långt ifrån att
verka neddragande eller förflackande, skulle tjäna till konstens uppsving
och utveckling.
Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 180. 5
I åtskilliga af de främmande länder, om livilkas musikförhållanden
akademien ägde kännedom, hade från samhällets eller enskildas sida åt¬
gärder i ganska stor omfattning vidtagits i syfte att bereda de mindre
bemedlade och särskildt kroppsarbetarna tillgång till god musik. Akade¬
mien hade genom bemedling af ecklesiastikdepartementet samt veder¬
börande svenska beskickningar och konsulat lyckats erhålla tämligen rik¬
haltiga upplysningar i fråga härom, och dessa jämte åtskilligt upplys-
ningsmaterial, som akademien annorledes haft tillgängligt, läge till grund
för en af akademiens sekreterare utarbetad, vid akademiens skrifvelse fogad
öfversikt af hithörande förhållanden i utlandet, till hvilken öfversikt akade¬
mien tilläte sig hänvisa. Af densamma framginge, att staten flerstädes,
om ock icke i den omfattning, som vore önskvärdt, lämnade understöd
åt det offentliga musiklifvet och särskildt sträfvandena för tonkonstens
popularisering, samt att det hos folk, som på grund af stamfrändskap eller
andra förhållanden närmast kunde jämföras med vårt, i stor utsträckning
förekomme, att kommuner, stiftelser eller föreningar understödde sträfvan-
den af nyssnämnda art.
Sålunda lämnade i Österrike staten, förutom andra betydande anslag
för musikändamål, ett till 50,000 österrikiska krönen uppgående understöd
åt föreningar, livilkas uppgift vore att utöfva och sprida god musik, där¬
ibland äfven åt sådana, livilkas verksamhet särskildt omfattade gifvandet
af billiga folkkonserter, liksom ock i flera af de österrikiska kronländerna,
såsom Böhmen, Bukovina, Galizien, Mähren, Steiermark m. fl. särskilda
bidrag af dessa länders representationer beviljats till dylika ändamål, bland
annat till offentliga konserter. I Ungern hade »kultus- och undervisnings¬
ministeriet s vidtagit den betydelsefulla åtgärden att för utbredande af
musikalisk odling bland de bredare folklagren organisera en af 70 man
bestående »Ländessymfoniorkester», hvilken mot minimala inträdesafgifter
gåfve på högsta konstnärliga nivå stående symfonikonserter i landets hufvud¬
stad samt upprepade dessa i större provinsstäder med understöd äfven af
vederbörande kommuner. Därjämte åtnjöte filharmoniska orkestern i Buda-
Pest statsanslag för gifvande af gratiskonserter för studerande ungdom
och för arbetarklassen.
Likaså lämnades från statens sida afsevärda bidrag i Frankrike
(115,000 francs årligen) och Belgien till föreningar, som anordnade offent¬
liga konserter, delvis afsedda för obemedlade.
I Tyskland förekomme mångenstädes, att orkestrar uppbure betydande
anslag mot skyldighet att gifva s. k. folkkonserter med synnerligen låga
afgifter. 1 åtskilliga tyska städer hade enskilda föreningar utvecklat ett
omfattande arbete i liknande syfte. 1 vissa fall hade i syftet ingått att
6
Kungi. Maj:(s Nåd. Proposition Nr 180.
vid musikverks utförande begagna, sig af arbetarnas aktiva deltagande,
hvilket tagits i anspråk till och med för för så kräfvande och svårfattliga
verk som t. ex. Beethovens nionde symfoni och Brahms »Ein deutsches
Requiem». Alla dessa sträfvanden för musikens populariserande syntes
hafva vunnit liflig anslutning från den kroppsarbetande befolkningens sida,,
och af många omständigheter att döma hade bland folkkonserternas publik
förmågan att tillgodogöra sig värdefull musik nått en hög utveckling.
Äfven i Nederländerna och Schweiz samt i viss man jämväl i England,
Danmark och Nordamerikas Förenta Stater hade under växlande former
åtskilligt blifvit gjordt i syfte att låta tonkonstens skatter tillgodokomma.
de obemedlade.
Eu särskild! framstående ställning intoges i förevarande afseende af
Finland. I detta land hade sedan länge staten på ett synnerligen verk¬
samt sätt understöd! det offentliga musiklifvet. Understödet hade framför
allt bestått i beviljande af anslag åt orkestrar i ett antal städer mot
skyldighet att gifva folkkonserter samt i visst fall hålla så kallade orkester¬
skolor. Dessa anslag, livilkas sammanlagda belopp nu uppginge till 93,800
finska mark årligen, hade i förening med kommunala understöd varit till¬
räckliga för vidmakthållande icke allenast af en större orkester i landets
hufvudstad, utan äfven af smärre orkestrar i sex andra städer. Att döma
af uppgifter, som meddelats akademien, hade den sålunda organiserade
orkesterverksamheten visat sig i hög grad ägnad att förädla den musika¬
liska smaken It os folkets bredare lager, och det hade, äfven där orkesterns
numerär varit låg, befunnits möjligt att med hjälp af tillfällig förstärkning
utföra ganska kräfvande verk, säsom t. ex. Beethovens symfonier.
Hvad beträffar Sverige funnes i en af landets större städer, Göteborg,
eu på kommunalt understöd baserad orkester, med uppgift, bland annat,
att gifva folkkonserter. 1 Stockholm och vissa landsortsstäder hade kom¬
munala anslag till billighetskonserter och andra populära musikföredrag
beviljats. Därjämte hade folkbildningsförbundet, som åtnjöte statsunderstöd,
låtit i landsorten anordna åtskilliga af musik beledsagade populära före¬
drag i musikaliska ämnen. Hvad sålunda hittills i vårt land åtgjorts i
förevarande syfte kunde emellertid — med allt erkännande åt den verk¬
samhet, som utöfvats såväl af den kommunala orkestern i Göteborg som
af andra anstalter — dock icke sägas hafva varit af någon större bety¬
delse för landet i det hela.
De erfarenheter, som på här ifrågavarande område hittills vunnits
dels i utlandet och dels, om ock i mindre omfattning, i vårt eget land,
syntes lämna stöd för det antagandet, att det äfven hos oss skulle visa
sig möjligt att hos den obemedlade allmänheten väcka sinne och håg för
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180. 7
tonkonsten i dess ädlare former. Tydligt torde emellertid vara, att, såsom
redan framhållits, några mera afsevärda resultat i detta hänseende ej i
vart land stode att uppnå annorledes än genom statens medverkan. Bort-
sedt från landets fa stora städer torde stadssamhällen och andra kommu¬
ner näppeligen här i landet vara i tillfälle att anslå medel, som för ända¬
målet vore tillräckliga, och att sådana medel skulle kunna på enskild väg
uppbringas, torde ej vara att förvänta. I hvarje fall vore till en början
statens ingripande af nöden för att utanför de största stadssamhällenas
områden något beaktansvärdt resultat skulle uti förevarande hänseende
kunna uppnås.
Det statsunderstöd, som kunde ifrågakomma, syntes böra i första
rummet afse orkestermusik. Att den instrumentala tonkonsten i vida högre
grad än vokalmusiken vore för sin utbredning i behof af understöd från
det allmänna, läge i själfva verket i öppen dag. Lika. tydligt torde äfven
vara, att det höjande af musiklifvet, som här åsyftades, med nödvändighet
förutsatte, att instrumentalmusiken Lomme till sin rätt, något som inga¬
lunda behöfde innebära ett åsidosättande af den vokala tonkonsten utan
tvärtom borde kunna lända till största båtnad äfven för denna. Några
åtgärder, som uteslutande åsyftade vokalmusikens understödjande, ansåge
sig akademien i detta sammanhang ej böra föreslå. Hvad särskilt be¬
träffade den art af vokalmusik, som i vårt land vunnit den största ut¬
bredningen — den med instrumentalmusik ej förbundna fyrstämmiga mans-
sången — ansåge sig akademien, till förebyggande af ett eljest tänkbart
missförstånd, böra framhålla, att akademien ingalunda förnekade den be¬
tydelse, som borde tilläggas manskörsången ur musikalisk samt kanske än
mer ur social och fosterländsk synpunk. Akademien hade i ett den 30
maj 1907 afgifvet underdånigt utlåtande haft anledning att för Kungl.
Maj:t uttala sin mening härom och vidhölle i allo hvad därvid anförts i
fråga om manskörsångens värde. Men när det gällde att afgöra, på hvad
sätt staten lämpligen skulle ingripa för att stödja musiklifvet i det hela.
borde enligt akademiens tanke komma i betraktande, att manskörsången
tydligen bättre än andra grenar af tonkonsten vore i stånd att utan direkt
understöd af staten fylla sin uppgift, och att statens ingripande därför i
första hand borde inriktas på andra punkter. Att emellertid vokalmusik
— manskörsången däri inbegripen — borde i viss mån ställas i förbin¬
delse med den af staten understödda instrumentalmusiken, framginge af
det följande.
Den väg, man enligt akademiens uppfattning helst borde för upp¬
nående af det åsyftade målet inslå, bestode i att, såsom skett i Finland,
bringa till stånd statsunderstödda orkestrar i vissa städer. Härigenom
s
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ISO.
skulle beredas en last grundval för skapande pa skilda orter i vart land
af musikcentra, från hvilka musiklifvet i orten komme att röna ett be¬
fruktande och eggande inflytande. Dels borde nämligen orkesterns verk¬
samhet, hvilken i främsta rummet skulle bestå i att under viss del af året
gifva ett bestämdt minimiantal konserter, några mot sedvanliga inträdes¬
afgift er men andra i form af så kallade folkkonserter med låg eller ingen
inträdesafgift, icke förbehållas endast förläggningsorten utan omfatta äfven
vissa närbelägna städer, köpingar, municipalsamhällen eller landskommu¬
ner, dels borde ock såsom ett viktigt led i orkesterns uppgift ingå att
genom dess medlemmar i viss utsträckning bereda afgiftsfri undervisning,
på sätt sedermera skulle vidare antydas.
Beträffande frågan, i hvilken omfattning sådana orkestrar kunde och
borde anställas, kunde först framhållas, att, om ock såsom ett slutmål
måste uppställas åstadkommandet af orkestrar i ett betydligare antal städer
i skilda delar af landet, det gifvetvis icke vore möjligt och icke ens önsk-
värdt, att redan från början ett större antal orkestrar inrättades. Anda-
målsenligast vore utan tvifvel, att början därmed gjordes på. några få
ställen, 'hvarest ett kraftigt arbete borde nedläggas för att bringa upp¬
fattningen af tonkonsten likasom musikutöfningen in på rätta banor, samt
att först sedan från dessa platser intresset spridts i vidare kretsar, ytter¬
ligare åtgärder vidtoges i samma riktning.
Landets tre största städer borde emellertid enligt akademiens åsikt
icke komma i fråga såsom förläggningsorter för^statsunderstödda orkestrar.
Dessa städer måste nämligen antagas vara i stånd att, såsom redan skett
i Göteborg, på eget initiativ och med egna medel igångsätta dylika före¬
tag. Möjligen kunde längre fram, sedan saken vunnit större utveckling,
komma under öfvervägande, huruvida något understöd skulle kunna be¬
redas orkestrar i dessa städer mot skyldighet att gifva konserter i när¬
belägna orter. Men så länge endast en af ifrågavarande städer ägde en
kommunalt understödd orkester, borde denna fråga lämnas därhän och
allenast den förhoppning uttalas, att om stadigvarande orkesterverksamhet
enligt förevarande plan komme till stånd i vissa af de medelstora stä¬
derna, de största skulle känna sig manade att, i den man sadant ej redan
skett, på egen bekostnad inrätta orkestrar.
I detta sammanhang ansåge sig akademien böra erinra därom, att, enligt
§ 4- i nådiga förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda för¬
måner och rättigheter den 23 oktober 1908, sex tiondedelar af de bevill¬
ningsafgifter, hvilka uttoges af utlänningar, som här i riket antingen själfva
gåfve offentliga föreställningar eller medverkade vid sådana, skulle tillfalla
den kommun, inom hvilken föreställning gifvits; och syntes det vara
9
Kung}. Majds Nåd. Proposition Nr 180.
mycket rimligt, att de afsevärda belopp, hvilka härigenom komme att
tillfalla städerna, af dem användes för att på nämnda sätt stödja musik-
lifvet.
Äfven de städer, i livilka statsunderstödda orkestrar skulle inrättas,
horde naturligtvis sj Elfva i väsentlig man bidraga härtill. Medel för ända¬
målet borde kunna påräknas dels från vederbörande stadskommun, hvars
befolkning i främsta rummet komme att draga fördel af orkestern, dels
från andra kommuner, i hvilka orkestern skulle verka, dels från enskilda
sällskap och från vissa offentliga inrättningar, såsom sparbanker med flera,
dels ock möjligtvis af landsting.
Principiellt borde gälla, att staten bidroge med högst samma belopp,
som visades vara inom orten tillskjutet, men så länge saken vore ny och
därför ett kraftigare understöd vore oundgängligen nödigt, syntes skäligen
böra medgifvas, att statens bidrag kunde utgå med högst två gånger
nämnda belopp i hvarje särskild! fall. Yunne företaget framgång, skulle
till äfventyrs maximigränsen framdeles kunna till och med nedsättas under
hälften.
Hvad beträffade den antagliga kostnaden för uppehållande af eu
orkester i en medelstor stad, vore det tydligen förenadt med stora svårig¬
heter att härutinnan på förhand åstadkomma någon beräkning med an¬
språk på tillförlitlighet, helst som utgifterna gifvetvis måste komma att
betydligt växla på skilda orter och under olika förhållanden. Några syn¬
punkter, som i detta afseende vore att beakta, torde emellertid redan här
höra framhållas. -Antalet medlemmar af orkestern borde, så framt denna
skulle kunna på ett någorlunda, tillfredsställande sätt fylla sin uppgift,
icke sättas lägre än till 25 å 30, beroende på växlande lokala förhållan¬
den, och för stråkstyrkan icke understiga 12 ä 16. Vid särskilda tillfällen
torde extra förstärkning af orkestern kunna ifrågakomma, därvid dock i
många fall afgiftsfri medverkan af amatörer syntes vara att påräkna.
Stamtruppen i orkestern torde i många eller de flesta fall komma att ut¬
göras af militärmusici, stationerade i förläggningsorten; och begagnade
akademien här tillfället att framhålla den stora betydelse det ägde ej blott
med hänsyn till nu föreliggande fråga utan äfven ur andra sociala och
kulturella synpunkter, att icke, såsom stundom ifrågasatts, någon ytterligare
minskning gjordes i antalet af den vid vederbörande truppförband an¬
ställda musikpersonalen. Orkestermedlemmarna torde utan tvifvel få till¬
fälle till andra inkomster än på grund af sin anställning vid orkestern,
t. ex. vid teatrar, genom lektioners gifvande med mera, och således icke
blifva i ekonomiskt hänseende helt beroende af aflöningen 1 orkestern,
Bihang till Riksd. prot. 1011. 1 Sami. 1 Afd. 122 Raft. 2
10
Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr *180.
hvilken aflöning med hänsyn därtill icke behöfde sättas alltför hög. Såsom
ett uttryckligt villkor för statsbidrags erhållande borde emellertid i af¬
seende a rätten att utföra arbete vid sidan af orkestertjänstgöringen stadgas,
att orkestermedlemmarna icke finge under den tid af året, då verksam¬
heten påginge, innehafva anställning för medverkan vid musik å kafé eller
restaurant, något som vore af synnerlig vikt icke allenast ur synpunkten
af orkesterverksamhetens behöriga upprätthållande utan äfven för mot¬
arbetande af den för musiklifvets verkliga höjande hinderliga kafémusiken.
Från totalkostnaden för orkesterns uppehållande afginge inkomsten af in-
trädesafgifter med mera vid konserterna, vid hvilka, själffallet, någon som
helst servering af spritdrycker icke borde få äga rum. Konserterna syntes
böra hallas hufvudsakligen under tiden från oktober, då regementsöfnin-
garna afslutats och militärmusici således blefve tillgängliga, till april eller
maj. f oder sommaren torde det nämligen hvarken vara lämpligt eller
ens möjligt sammanhålla orkestermedlemmarna. Dock torde, med hänsyn
till önskvärdheten af att jämväl den civila orkesterpersonalens ställning
blefve sä vidt möjligt fast och tryggad, denna personal, så länge det ej
läte sig gorå att bereda densamma årsanställning, böra anställas äfven för
någon del af den tid, då orkestern ej i sin helhet skulle tjänstgöra. Såsom
ofvan vore nämndt, borde ett antal af konserterna utgöras af s. k. folk¬
konserter, vid hvilka antingen inträdesafgift en skulle sättas mycket låg
eller ock tillträde lämnas fritt. Vidare borde skyldighet stadgas dels att
genom den statsunderstödda orkesterns medlemmar i viss omfattning —
förslagsvis sammanlagd tva timmar i veckan — bereda afgiftsfri under¬
visning i instrumentalmusik åt obemedlade, dels ock att i stadgad ut¬
sträckning genom orkesterledaren eller annan lämplig person afgiftsfritt
lämna handledning i körsång för blandade röster.
I betraktande af samtliga nu omförmälda förhållanden, hvilka alla
vore af beskaffenhet att inverka på kostnadsfrågan, hade akademien ansett
hela arliga kostnaden för uppehållande af en sådan orkester, hvarom
har vore fråga, kunna efter afdrag för inkomst af inträdesafgifter, försålda
program och dylikt beräknas till 27,000 kronor. Med beräkning, såsom
nämndt, att till en början statsbidraget skulle utgå med dubbelt så stort
belopp, som visats vara inom orten tillskjutet, komme således ett stats¬
anslag a 55,000 kronor att blifva tillräckligt för anställande af orkestrar
i tre städer, jämte utöfvande af nödig kontroll från det allmännas sida.
Akademien ansage, att till en början sistnämnda belopp borde för ifråga¬
varande ändamål anvisas. Ett sådant bidrag af staten syntes akademien
så mycket hellre kunna påkallas, som beloppet af den inkomst, hvilken
genom ofvanberörda bevillningsafgift komme att årligen tillflyta statsverket
n
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ISO.
—- en inkomst som för år 1909 uppgått till öfver 73,000 kronor — kunde
beräknas väsentligt öfverstiga den sålunda ifrågasatta utgiften.
Akademien både till ett flertal representativa och sakkunniga män i
ett tiotal städer låtit utsända ett antal spörsmål rörande möjligheten och
önskvärdheten af offentliga orkestrars inrättande på de grundvalar, som i
det föregående angifvits, samt rörande åtskilliga lokala förhållanden, hvilka
för frågan kunde vara af betydelse. Af de inkomna svaren, hvilka varit
i princip gynnsamma, inhämtades, bland annat, att på åtminstone ett par
orter utsikt syntes förefinn as att, om afsevärdt statsbidrag erhölles, omedel¬
bart begynna orkesterverksamhet enligt ofvan angifna grunder, samt att
på andra orter, där man ansett möjlighet för närvarande ej förefinnas
härtill, förhållandena antagits komma att ändras till det bättre, sedan, på
sätt afsedt vore, militär musikpersonal komme att förläggas till orten.
I fråga om de närmare villkor och bestämmelser, enligt hvilka stats¬
bidraget borde utgå, tilläte sig akademien ytterligare anföra följande.
Bestyret med bildandet af orkester, konserternas anordnande och så
vidare likasom ock ansvaret för, att jämväl i öfrig! stadgade villkor för
statsbidrags erhållande behörigen uppfylldes, och skyldigheten att för ett
sådant bidrag redovisa borde tydligen förenas på samma hand. Då det
af nära liggande skäl icke kunde vara lämpligt att härmed betunga några
offentliga eller kommunala myndigheter, och det ej heller borde ifråga¬
sättas att lägga ett sådant ansvar på orkesterledaren, hade akademien an¬
sett lämpligast, att ifrågavarande skyldigheter hvilade å särskilda i veder¬
börande städer redan befintliga eller för ändamålet bildade föreningar,
hviika skulle underkasta sig det ekonomiska ansvaret för företaget äfven¬
som i förhållande till utomstående jämväl i öfrigt representera detsamma.
Akademien hade förut vidrört frågan om afgiftsfri undervisning i
instrumentalmusik åt obemedlade. Redan ur allmänt musikalisk synpunkt
vore en sådan anordning synnerligen önskvärd, ity att instrumentalmusi¬
kens utöfvande därigenom skulle spridas bland folket. Men det borde
äfven särskild! framhållas, att härigenom skulle beredas möjlighet att för
orkestern kunna vinna nya fasta eller tillfälliga medlemmar.
Äfven den förut omförmälda skyldigheten för den förening, som hade
att anordna orkesterverksamheten, att så vidt möjligt bereda handledning
i körsång för blandade röster, ansåge sig akademien böra särskild! påpeka
såsom ur musikalisk synpunkt synnerligen betydelsefull. Ett viktigt mo¬
ment vid spridandet af musikintresset vore nämligen bildandet af körer,
t. ex. bland kroppsarbetarna eller ännu hellre sammansatta af medlemmar
ur skilda samhällsklasser, hvilket äfven ur mera allmän social synpunkt
säkerligen icke skulle sakna betydelse.
12
Kung!. MajUs Nåd. Proposition Nr ISO.
skyldighet att låta inöfva och leda manskörer torde af skäl, som i
det föregående antydts, icke böra uppställas såsom villkor för statsunder¬
stöds erhållande, men gifvet vore, att om vederbörande förläggningsstad
gjorde ledandet af manskör till villkor för understöd från dess sida och
med hänsyn därtill afpassade understödets belopp, intet från statens sida
kunde vara att erinra mot, att manskörsången på detta eller något annat
sätt stöddes af orkesterföreningen, under förutsättning att orkestern och
dess ledamöter på ett tillfredsställande sätt uppfyllde sina plikter mot
staten. Bland villkoren för statsunderstöd syntes däremot böra upptagas
skyldighet för orkester att enligt de närmare bestämmelser, som för hvarje
förening kunde meddelas, mot skälig ersättning medverka vid offentligt
uppförande af körverk samt vid vissa offentliga högtidligheter.
t ill sist ville akademien äfven med några ord beröra frågan om an¬
ordnandet af de i det föregående omförmälda så kallade folkkonserterna,
Indika akademien ansa,ge vara af stor vikt för vinnande af det här åsyf¬
tade ändamålet. Da . dessa konserters hufvudsakliga betydelse skulle vara
att bland de breda lagren sprida kännedom om och intresse för gedigen
musik samt att i allmänhet väcka och utveckla en sund och god musika¬
lisk känsla och uppfattning, så borde de program, som valdes, tydligen
enligt pedagogiska grunder förete en väl afvägd fortskridande utveckling.
Äfven mera lättfattliga musikstycken borde alltså, särskild! i början, upp¬
tagas pa . programmet, men aldrig värdelösa eller underhaltiga sådana.
Vokalmusik borde i man af tillgång omväxla med instrumentalmusik.
Härvid borde lämpligen förekomma vokal- eller instrumental solo- eller
ensemblemusik, omväxlande med körer med eller utan ackompanjemang,
såsom blandad kör samt, i lämplig omfattning, manskör, där sådan utan
kostnad kunde erhallas. Såsom inledning till en folkkonsert lämpade sig
synnerligen väl ett kortfattadt föredrag, innefattande koncisa meddelanden
om de kompositörer och kompositioner, som förekomme på programmet.
Bland de villkor, som skulle stadgas för statsbidrags erhållande, torde
slutligen böra upptagas bestämmelser rörande redovisning af erhållna stats¬
medel, afgifvande af årsberättelser samt den kontroll öfver föreningens
verksamhet, som i öfrigt lämpligen kunde ifrågakomma. Denna kontroll
torde böra anförtros åt akademien, som, därest inspektion af orkester-
verksamheten funnes böra äga rum, skulle äga för sådant ändamål an¬
vända belopp, hvartill anslaget kunde lämna tillgång.
De allmänna villkor och bestämmelser, som enligt akademiens tanke
borde gälla för beviljandet af statsunderstöd åt förening, vore alltså
följande:
att af vederbörande kommun eller eljest inom orten tillskötes bidrag.
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ISO.
utgörande för hvarje verksamhetsår minst hälften af det statsbidrag, som
ifrågasattes;
att det ekonomiska ansvaret öfvertoges af föreningen;
att verksamheten påginge under minst sju månader af året och orke¬
stern gåfve det antal konserter, som i vederbörlig ordning kunde blifva
bestämd för hvar särskild förening, af hvilka konserter minst hälften borde
vara så kallade folkkonserter mot låg eller ingen inträdesafgift;
att dylika folkkonserter efter uppgiord plan gåfves icke allenast i
förbiggningsstaden, utan, i den mån lämpligen kunde ske, äfven i när¬
liggande städer, köpingar, municipalsamhällen och landskommuner;
att orkestern med hänsyn till ledning och sammansättning pröfvades
vara i stånd att på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift att utföra
värdefull musik;
att orkestern tillförbundes att enligt de särskilda bestämmelser, som för
hvarje förening fastställdes, mot ersättning medverka vid uppförandet af
oratorier, kantater och andra vokala verk samt vid vissa offentliga hög¬
tidligheter;
att orkesterns medlemmar vid anställandet hvar för sig förpliktades
att under sammanlagdt två timmar i veckan åt obemedlade, som önskade
instrumentalundervisning och befunnes äga nödiga förutsättningar därför,
lämna sådan undervisning utan afgift för eleven;
att föreningen i den omfattning, som i hvarje särskildt fall kunde
varda bestämd, skulle vara pliktig att genom orkesterns ledare eller annan
person afgiftsfritt lämna handledning i körsång för blandade röster; samt
att orkestermedlemmarna förbjödes att under den tid af året, då
verksamheten påginge, innehafva anställning för medverkan vid musik å
kafé eller restaurant.
Föreningen skulle dessutom vara skyldig att underkasta sig de sär¬
skilda villkor och kontrollbestämmelser, som Eders Kungl. Maj:t pröfvade
skäliga och lämpliga.
Speciella, på lokala förhållanden beroende villkor torde därjämte böra
föreskrifvas, när understöd tilldelades viss förening; och torde det böra
uppdragas åt akademien att bestämma dessa villkor och besluta i fråga
om understöds beviljande åt förening.
För vinnande af det åsyftade målet erfordrades uppenbarligen, att
statsbidrag under en följd af år ställdes till förfogande. Men akademien
hade i sakens närvarande läge icke ansett sig böra ifrågasätta uppförande
af anslag för mera än ett år. Akademien vågade dock hoppas, att, intill
dess nödig erfarenhet vunnits i ämnet, de erforderliga anslagen skulle år
efter år beviljas.
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 180.
Departe¬
mentschefen.
Det kan väl antagas för gifvet, att meningarna komma att visa sig delade
rörande det förslag, akademien sålunda framställt. Här är ju fråga om stats¬
anslag för ett nytt ändamål, hvilket kan befaras i fortsättningen föranleda
statsutgifter till betydande belopp. Men å andra sidan synas mig starka skäl
tala för förslaget. Ty det måste, såsom akademien framhållit, för staten
vara en allt mera maktpåliggande uppgift att genom åtgärder, som syfta
till tänkesättets och känslolifvets förädlande, söka höja folkets andliga och
sedliga nivå. Det är på nationens ståndpunkt härutinnan, som landets
framtid ytterst beror. Härvidlag är det emellertid ej nog med den fostran,
som genom de allmänna skolornas försorg bibringas barnaåldern och den
tidigare ungdomen, det är statens plikt emot sig själf att genom för ända¬
målet afpassade bildningsmedel söka nå jämväl mognare åldrar.
För detta ändamål har staten sedan en följd af år anslagit afsevärda
belopp till populärvetenskapliga föreläsningar, hvilka väl afse att bibringa
åhörarna positiva kunskaper, men i första hand och framför allt att hos
dem motverka lusten för sämre förströelser och väcka hågen för högre in¬
tressen.
Ett annat dylikt bildningsmedel är folkbiblioteksrörelsen. Att förskaffa
folket tillfälle till läsning af god litteratur, äfven sådan, som endast afser
förströelse, är jämväl ägnadt att motverka de underhaltiga nöjenas lockelser
och att lifva hågen för ett bättre tillvaratagande af ledigheterna från dags-
arbetet. Om läsningen därjämte riktar vetandet och höjer dugligheten, så
är detta jämväl en afsevärd vinst. För nu berörda ändamål har Riksdagen
anvisat anslag dels å ordinarie stat till understöd åt folkbibliotek, dels å
extra stat för år 1911 för att främja spridningen af god och billig nöjes-
läsning.
I förbigående tillåter jag mig erinra därom, att jag jämlikt nådigt
bemyndigande låtit igångsätta utredningar afseende ett kraftigare främjande
af såväl föreläsnings- som folkbiblioteksrörelsen. Den förra af dessa är nu
slutförd och torde inom kort kunna föredragas inför Eders Kungl. Maj:t,
den senare närmar sig mot slutet, och anhåller jag att i sinom tid fa
underställa detta ärende Eders Kungl. Maj:ts pröfning.
Ett af de yppersta bildningsmedlen har snart sagdt i alla tider varit
konsten, och den konstart, som lättast och med jämförelsevis minsta eko¬
nomiska uppoffringar kan göras tillgänglig för de breda lagren, är ton¬
konsten. I fråga om dess betydelse som ett led i sträfvandena att mildra
sederna och utjämna de sociala motsatserna hänvisar jag till hvad akade¬
mien i detta stycke anfört. Om jag bortser från idrotten, torde i våra
dagar näppeligen något intresse vara så ägnadt att sammanföra folk ur
Kungl. Majtfs Nåd. Proposition Nr 180. lo
olika samhällslager som musiken, hvilken är att anse som en kraftig socialt
enande faktor.
Insikten om tonkonstens betydelse som ett af den andliga kulturens
väsentligare bildningsmedel har också i åtskilliga andra länder föranledt
stat och kommun att anslå i vissa fall betydande belopp för dess popula¬
risering. ^ Jag hänvisar i detta afseende till akademiens motivering, som
stödes af en handlingarna i ärendet bilagd utredning. Af denna har jag
fått den uppfattningen, att vårt land i nu berörda hänseende måste anses
i viss mån efterblifvet, detta oaktadt det svenska folket i musikalisk fallen¬
het icke torde stå efter andra folk.
Da det vidare torde förhålla sig så, som akademien uppgifver, näm¬
ligen att intresset för verkligt god musik, frånsedt den manliga körsången,
är i tillbakagående, synas kraftigare åtgärder vara af nöden för att ton¬
konsten skall komma att intaga den plats i svenska folkets kulturlif, som
betingas af dess betydelse för folkbildningen.
För sådant ändamål har akademien hemställt om utverkande af stats¬
bidrag till stående orkestrar i vissa städer. Härigenom skulle beredas en
fast. grundval för skapande å skilda orter af musikcentra, från hvilka
musiklifvet skulle komma att röna ett befruktande inflytande. De ifråga¬
satta orkestrarna skulle under minst sju månader om året dels å förlägg¬
ningsorten, dels å kringliggande orter gifva konserter, några mot sedvanliga
inträdesafgifter, andra mot låg eller med ingen inträdesafgift. Orkestrarna
skulle tillförbindas att mot ersättning medverka vid uppförandet af ora¬
torier, kantater och andra vokala verk samt vid vissa offentliga högtidlig¬
heter. Orkesterns medlemmar skulle vara skyldiga att hvar för sig under
minst två timmar i veckan lämna gratisundervisning i instrumentalmusik
åt obemedlade. Härjämte skulle orkestern vara pliktig att genom ledaren
eller annan medlem lämna handledning i körsång åt obemedlade. Det
ekonomiska bestyret skulle handhafvas af en för ändamålet bildad för¬
ening, till hvilken statsbidraget skulle utbetalas, under villkor att från
orten tillskötes ett belopp motsvarande minst hälften af statsunderstödet.
Då det här är fråga om något för vårt land alldeles nytt, torde aka¬
demiens förslag, hvad detaljerna angår, få anses hafva karaktären af ett
experiment. Vill man emellertid målet, som ju är synnerligen belijärtans-
värdt, synes här ingen annan utväg finnas än att gå försöksvis fram. Under
betonande häraf vill jag uttala min anslutning till förslaget. Mot de af
akademien föreslagna villkoren och bestämmelserna för beviljande af stats¬
understöd har jag för närvarande icke något att invända, utom i ett par
punkter.
Akademien har tänkt sig, att ortsbidraget skulle utgå med minst
16
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr ISO.
hälften af statsbidraget. 1 detta afseende vill jag förorda tillämpning af
den eljest vanliga regeln, att ortsbidraget skall utgå med minst samma
belopp som statsbidraget. Akademien har vidare för år 1912 beräknat
statsunderstöd för tre orter. I sin motivering yttrar emellertid akademien,
att på åtminstone ett par orter utsikt synes förefinnas att, om afsevärdt
statsbidrag erhålles, omedelbart begynna orkesterverksamhet enligt förut
angifna grunder. Med hänsyn härtill torde statsunderstöd för år 1912
böra äskas för endast två orter.
Enligt akademiens beräkning skulle för en orkester i stats- och orts-
bidrag sammanlagdt erfordras 27,000 kronor. Under förutsättning att staten
och kommunen tillskjuta hälften hvar samt att 1,000 kronor anslås till in-
spektionskostnader, skulle alltså till understöd för två orkestrar erfordras
ett belopp af 28,000 kronor.
Beträffande den af mig förut antydda farhågan, att ett inslående på
den af akademien anvisade vägen skulle kunna leda till afsevärda. stats¬
utgifter, tillåter jag mig framhålla, att de kraf, som för statsbidrags er¬
hållande skulle ställas på kommunerna, äro betydande, att de statsunder¬
stödda orkestrarna äro afsedda ej allenast för förläggningsorten utan jäm¬
väl för en större rayon däromkring, samt att de största städerna skulle
vara uteslutna från delaktighet i statsanslaget. Under sådana omständig¬
heter kunna dylika orkestrar ej ifrågakomma annat än i ett mindre antal
större och medelstora städer, detta i bästa fall, det vill säga om akade¬
miens uppslag vinner allmännare efterföljd. I betraktande af den orkester¬
styrka, akademien ifrågasatt, ligger det dessutom i själfva anordningens
egen natur, att den måste blifva begränsad till ett mindre antal orter.
Jag hemställer alltså, att Eders Kung! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att för vidtagande af åtgärder till höjande af musiklifvet i landet på
extra stat för år 1912 anvisa ett belopp af 28,000 kronor att utgå under
de villkor och bestämmelser, lvungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.»
Hvad föredragande departementschefen sålunda hem¬
ställt, behagade Hans lVlaj:t Konungen på tillstyrkan af
statsrådets öfriga ledamöter bifalla, och skulle nådig
proposition aflåtas till Riksdagen af den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Efr. Sandberg.
Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B., 1911.