Motioner i Första kammaren, Nr 92.
1
lr 92.
Af herrar Blomberg och Steffen, i anledning af Kungl. Maj:ts
'proposition med förslag till lag om kollektiv aftal mellan
arbetsgivare och arbetare m. m.
Riksdagen förelagd kungi. propositionen nr 43, innefattande förslag
till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare m. fl. lagför¬
slag, motiveras äfven i år med att det skulle finnas ett allmänt kändt behof
af i propositionen förelagda lagar, hufvudsakligen i syfte att bevara och
främja arbetsfreden. Och det framhålles därjämte att i båda kamrarna
synes önskvärdheten af en sådan lagstiftning vara erkänd. Ingen lärer väl
heller förneka önskvärdheten af åtgärder för att i görligaste mån främja
både arbetsfred och arbetsglädje. Däremot våga vi på det bestämdaste be¬
strida att nu förelagda lagförslag äro till sitt innehåll sådana att, om de
upphöjas till lag, därmed arbetsfred och arbetsglädje skulle åstadkommas
eller främjas. För uppnåendet af det eftersträfvansvärda syftet anse vi
att Kungl. Maj:t skulle gjort en synnerligen god gärning om han i stället
för att med sådan ifver påskynda arbetsaftalslagstiftningen ägnat något
mera uppmärksamhet och större nit åt nedanstående, af kungl. kommers¬
kollegium i dess yttrande angående aftalslagarna gjorda uttalande:
»Det måste dock, enligt kollega åsikt, på det kraftigaste betonas att,
huru viktig en sådan lagstiftning som den närmast ifrågasatta än måste
vara för arbetsfredens befrämjande, betydelsen af densamma dock icke bör
öfverskattas, långt mindre den förhoppning därvid fästas, att den enbart
skall kunna råda bot mot de öfverklagade missförhållandena på arbetsmark¬
naden. Det förhåller sig otvifvelaktigt så, som vid årets riksdag äfven
framhållits, att arbetsfred främst vinnes genom goda arbetsförhållanden,
billiga lefnadskostnader och kloka sociala omsorger. I den mån insikten
härom blir mera allmän samt sträfvandena inriktas på möjligast vidtgående
åtgärder och reformer för förbättrande af de breda lagrens lefnadsvillkor
Bihang till Riksd. prot. 1911. 1 Sami. 2 Afd. 1 Bänd. 43 Höft (Nr 92.) 1
2
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
och ökande af deras möjligheter att ernå en tryggad existens, då, men först
då, skola de viktigaste förutsättningarna för arbetsro och arbetstrefnad i
landet blifva uppfyllda. Förglömmas bör dock ej heller, att en minskad
förbrukning af spritdrycker, eu ökad folkupplysning, icke minst i ekono¬
miska ting, samt en större insikt om sparsamhetens och en ökad arbetsin¬
tensitets nytta och välsignelse bland alla befolkningslager oek äro nödvän¬
diga förutsättningar för vårt näringslifs och hela vårt folks bestånd och
utveckling.
Ett omfattande, vidtsynt och målmedvetet reformarbete är sålunda
hvad som i främsta rummet kräfves, och för detta hör helt naturligt staten
gå i spetsen. Den närmaste och otvifvelaktigt största uppgiften bör därvid
blifva att inom en snar framtid ernå en tillfredsställande lösning af de
stora socialförsäkringsfrågorna. Den omständigheten, att rörande dessa
för mera än tjugu år sedan förelågo vidtgående och stort tänkta förslag,
hvilka under den tid, som sedan dess förflutit, blifvit till sina hufvudsakliga
delar undanskjutna, torde ock kanske mer än mycket annat hafva alstrat
det missnöje, som bl. a. tagit sig uttryck uti den rådande oron på arbets¬
marknaden. Det är därför på tiden, att dessa frågor blifva lösta, och skall
däraf, enligt kollegii uppfattning, den arbetsfred, som så lifligt åstundas,
i väsentlig mån visa sig varda befrämjad.»
[ början af socialdemokratiska riksdagsgruppens motion (nr
272) vid förra årets riksdag ägnades frågan angående förutsättningarna
för eu ifrågasatt aftalslagstiftning en allmän belysning, framhållande bland
annat att utvecklingen af den redan förut gällande lagen angående medling
i arbetstvister måste ske ytterst varsamt och med oafvisligt ögonmärke att
underlätta utvecklingen fram mot större verklig likställighet och rättvisa
i samhället. Statsmaktens ingripande i dessa frågor måste se sig väl före
att det ej blef partiskt. — »När väld på tinget råder är ofärd nära.»
Det framhölls vidare i ofvannämnda motion att de då föreliggande
lagförslagen ej på långt när fyllde de förutsättningar, som måste uppställas
för lagstiftning på området, och vi våga påstå att det nu föreliggande för¬
slaget lider af samma brister. Någon hänsyn till arbetarnas framställda
önskningar och kraf har Kungl. Maj :t ej tagit vid uppgörande af de förslag,
som nu förelagts, och det är därför som vi nödgats vända oss mot desamma,
och skola vi här nedan närmare angifva våra synpunkter angående brister
och oegentligheter i förevarande lagarbete.
Lag om före- Genom de upprepade öfverläggningar, som ägt rum vid de återkom-
mngsratten. mande granskningarna af Kungl. Maj :ts förslag till lagar rörande arbets-
aftal, ideella föreningar m. m., framstår allt klarare behofvet af en lag om
föreningsrätten. I den motion, som från vårt håll framfördes vid 1910 års
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
3
riksdag i anledning af Kungl. Maj:ts då förelagda proposition i dessa äm¬
nen, var ej upptaget något yrkande om en föreningsrättslag, hvilket hade
sin grund däri, att tvister om rätten att få tillhöra viss organisation under
senaste åren ej varit så många till antalet eller så skarpa till karaktären som
under tidigare tid.
Allt efter som man vid pröfning af dessa ämnen tränger sig djupare
in i frågornas och sakernas sammanhang, framträder dock nya kombinatio¬
ner och förhållanden. Ur dessa nyskapade situationer reser sig kraftigt
andra och nya kraf utöfver dem som förut legat klara. Detta är förhållandet
med frågan om en lag angående föreningsrätten. Med fullt fog synes man
sålunda nu kunna fastslå såsom eu oegentlighet att genomföra lagar, som
reglera de ideella föreningarnes lif och verksamhet, under det att skarpa
tvister och öppna strider kunna uppstå om rätten att få tillhöra dylik för¬
ening. Det måste betecknas som eu påfallande brist om ej först frågan om
föreningsrätten blir ordnad, innan lagstiftning rörande detta föreningslif
genomföres.
I lika hög grad oegentligt måste det vara, att genom lagar reglera
produkterna af en dylik föreningsverksamhet, så som förhållandet skulle
blifva med en lag om kollektivaftal, utan att frågan om föreningsrätten vore
rättsligt ordnad. Det synes oss kunna betecknas såsom ett försök att bygga
upp huset utan att grunden för detsamma vore lagd.
I samband med Kungl. Maj:ts proposition förlidet år väcktes af hr
Pålsson i Andra kammaren en motion om föreningsrätten, uti hvilken han bl.
a. anför följande: »Då Kungl. Maj:t låtit utarbeta och till innevarande års
riksdag framlägga förslag till lagar, dels angående föreningar och dels med
afseende å ordnandet af förhållandena mellan arbetsgivare och arbetare,
hvaribland äfven förekommer eif förslag till lag om kollektivaftal, för hvil¬
kens effektivitet största möjliga stadga och ordning uti föreningsväsendet
är en ovillkorlig förutsättning, borde man haft allt skäl att vänta, det Kungl.
Maj:t samtidigt skulle låtit sig angeläget vara, att genom tydliga och klara
lagbud uti något af dessa lagförslag eller ock uti ett fristående sådant skapa
en fullständig och för alla förhållanden okränkbar garanti för skälfva för¬
eningsrätten.»
Motionären hemställde att vederbörande utskott måtte närmare öfver¬
väga och formulera ett stadgande till föreningsrättsbestämmelse.
Utskottet fullföljde denna motionärens framförda hemställan på så
sätt, att uti lagen om kollektivaftal infördes bestämmelser (9 §) af följande
innehåll:
»Ej må i kollektivaftal stadgas förbud för arbetsgifvare eller arbetare
att tillhöra förening, som i 1 § afses, eller göras inskränkning i arbetsgif-
4
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
vares rätt att leda och fördela arbetet eller i arbetsgifvares eller arbetares
rätt att ingå arbetsaftal med hvem han vill. Har sådant förbehåll skett,
vare det ogilldt.
Utan hinder af hvad sålunda stadgats må i kollektivaftal bestämmas,
att arbetsförman ej må vara medlem af dylik förening, däri andra än för¬
män kunna vinna inträde, så ock, där vid aftalets ingående arbetsinställelse
äger rum, öfverenskommas om skyldighet för arbetsgivare att låta arbetare,
som nedlagt eller utestängts från arbete, åter däri inträda eller för sådan
arbetare att återtaga arbetet.
I fråga om rätt för lärling att tillhöra förening, som ofvan sägs, galle
hvad särskildt stadgas.»
I motiven till sitt utlåtande anför utskottet rörande hr Pålssons motion
bl. a. följande:
»Sistnämnda yrkande torde i väsentlig mån falla utanför ramen för
förevarande lagstiftningsarbete. För bifall till detsamma erfordras uppen¬
barligen en genom noggrann utredning vunnen kännedom om lämpligheten
och verkningarna af lagbestämmelser i den riktning, som sålunda ifrågasatts.
En sådan undersökning skulle innebära ett arbete af allt för vidtomfattande
beskaffenhet att kunna af utskottet utföras. Det vill synas utskottet, som
om Ivungl. Maj:t i fråga om införande i förevarande lagförslag af bestäm¬
melser till skydd för föreningsrätten, stannat vid den gräns, bortom hvilken,
åtminstone för närvarande, icke finnes någon som helst fast grund att
bygga på, och att med gränsen så uppdragen som skett det föreslagna stad¬
gandet väl försvarar sin plats i lagen.»
Detta utskottets såväl förslag till stadgande som motiveringen för det¬
samma såsom en föreningsrättsbestämmelse torde ha väckt förvåning hos
många. För det första synes oss utskottets förmenande, att hr Pålssons
ofvan sagda förslag går utom ramen för förevarande lagstiftningsarbete,
vara ett oriktigt påstående, då såväl Ivungl. Maj:t som utskottet upptog
stadgande i form af föreningsrättsbestämmelse, ehuru med den skillnad till
sin innebörd, att dessa stadganden i verkligheten ej utgjorde något som helst
skydd för föreningsrätten.
Det torde nämligen kunna få betraktas som en ren löjlighet att under
sken af föreningsrättsstadgande i lag föreskrifva, att ej i kollektivaftal må
stadgas förbud för arbetsgivare eller arbetare att tillhöra viss förening,
detta framför allt på grund af det sakförhållandet, att då tvenne parter
förhandlat samt enat sig om att träffa öfverenskommelse i form af kollektiv¬
aftal, dessa parter gifvetvis erkänt hvarandras organisationer, och väl där¬
vid ej kunna finna ringaste anledning att i kollektivaftalet införa sagda för-
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
5
bud. Oss veterlig'! har icke någonsin en dylik fråga förelegat, och så mycket
mindre ha uti befintliga kollektivaftal dylikt stadgande kunnat förekomma.
Ännu mera egendomligt förefaller utskottets försäkran, att bortom
den gräns, vid hvilken utskottet stannat med sitt skydd för föreningsrätten,
finnes ingen som helst fast grund att bygga på.
Yi skola i detta afseende lämna ett närliggande exempel på hur lätt¬
vindigt nämnda utskott gått ifrån denna betydelsefulla fråga, då det ansåg
sig vara på fast grund med sitt ofvan berörda förslag till stadgande, genom
att återgifva ett förslag till stadgande i förevarande afseende, som af lag¬
beredningen i Finland framfördes i ett år 1908 framlagdt förslag till lag om
arbetsaftal. I nämnda finska förslag hade föreningsrättsstadgandet gifvits
följande lydelse: »Om arbetsgifvare eller hans ställföreträdare förbjuder
arbetare att tillhöra eller ansluta sig till lagligen tillåten förening, eller om
arbetare försöker på samma sätt förgripa sig uppå arbetsgifvarens för¬
eningsrätt, straffas den som därtill gör sig skyldig med böter, högst fem¬
hundra mark. öfverenskommelse, genom hvilken vederbörande förbundit
sig att icke tillhöra förening, vare ogiltig.»
Som synes har den finska lagberedningen en helt annan uppfattning
än 1910 års särskilda utskott om hvad som är fast grund i detta afseende,
och det torde vara lätt för enhvar att i denna belysning kunna bedöma inne¬
börden i nämnda utskotts här ofvan relaterade förslag till föreningsrätts -
stadgande.
I det utlåtande, som af statens förlikningsman afgifvits öfver här
ifrågavarande lagförslag, hafva de, efter ett uttalande om olämpligheten af
bibehållandet af de stadganden, som förefunnos i ofvan angifna 9 § af för¬
slaget till lag om kollektivaftal, rörande skydd för föreningsrätten yttrat
följande:
»Samtidigt med att förlikningsmännen sålunda anse ett införande här
af ofvannämnda båda stadganden icke böra ifrågakomma, finna de sig emel¬
lertid tillika manade framhålla önskvärdheten af att i samband med ifråga¬
varande lagstiftning må skapas bestämmelser, som innebära ett möjligast
effektivt skydd för föreningsrätten. Endast därigenom kunna bevaras och
utvecklas de starka organisationer å ömse sidor, hvilka, enligt hvad i den
kungl. propositionen yttras, innefatta en förutsättning och den bästa garanti
för ernående af lugn och fred på arbetsmarknaden.» Till den här angifna
af förlikningsmännen uttalade uppfattningen har äfvenledes kungl. kom-
merskcllegium i sitt utlåtande anslutit sig.
Det synes oss sålunda genom hvad vi redan relaterat vara tydligt åda-
galagdt, att starka meningar göra sig gällande om, att en lagstiftning om för-
eningslif och arbetsaftal ej må genomföras förr än bestämmelser tillkommit,
6
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
hvilka lämna ett säkert skydd för föreningsrätten, bestämmelser som så¬
lunda skola forma de institutioner om hvars lif och verksamhet man seder¬
mera möjligen bör lämna andra och ytterligare föreskrifter genom lämpliga
och väl afvägda lagar.
Då emellertid 1910 års särskilda utskott ansett utarbetandet af bestäm¬
melser rörande föreningsrätten vara »ett arbete af allt för vidtomfattande
beskaffenhet att kunna af utskottet utföras», och då innevarande riksdags
särskilda utskott, som i år fått Kungl. Maj:ts proposition angående lag om
arbetsaftal m. m. till sig hänvisad, med all sannolikhet delar ofvan anförda
uppfattning om ifrågavarande arbete, bör detta utgöra en ytterligare och
ytterst vägande anledning för Riksdagen att ej i år gå till ett antagande af
förevarande lagförslag, och vilja vi i det följande uttala oss om de förelig¬
gande lagförslagen samt därvid ytterligare motivera skälen för vårt af-
slagsyrkande.
Vid den ompröfning, som skedde vid förlidet års riksdag af Kungl.
Maj :ts då förelagda förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare
och arbetare, underkastades förslaget en mångfald yrkanden om ändringar.
Redan det särskilda utskott, som hade den första pröfningen om hand, verk¬
ställde en del ändringar i Kungl. Maj ds förslag. Till utskottets utlåtande
fogades därjämte en mängd reservationer med yrkanden om ytterligare vä¬
sentliga förändringar, och slutligen fastställde Andra kammaren genom be¬
slut afvikelser från Kungl. Maj ds förslag i mycket viktiga delar.
Vi kunna ej finna det behöflig! att nu åter upprulla hela den kritik,
som blef ägnad då förelagdt förslag, då denna finnes återgifven i Riksdagens
handlingar från förra året, men då Kungl. Maj d i allt väsentligt och endast
med få afvikelser, hvaraf vissa inskränka sig till endast formförändringar,
nu åter hembjuder Riksdagen att antaga förslag, som i mycket vitala punk¬
ter förkastades af Andra kammaren förra året, så vilja vi rikta detaljan¬
märkningar mot vissa nu föreslagna §§.
Yi anse oss härvid kunna förbigå de första fem §§ med de ändringar
och omformuleringar som i dem äro gjorda.
I sjätte § möter oss emellertid åter förslaget, som i visst afseende pre-
sumerar femårig af talstid. Om, såsom här föreslås, i lagen blir föreskrif-
vet, att kollektivtaftal i en omgång kan göras bindande för så lång tid som
fem år, skall otvifvelaktigt detta verka eggande på endera parten att söka
uppnå denna längsta aftalstid vid träffande af öfverenskommelse, och där¬
med bär framförts en ny anledning till hårda och svårlösta tvister vid kol-
lektivaftals ingående. En maximitid af tre år synes i detta fall vara den
mest rättvist afvägda, och någon olägenhet af en sådan kortare stipulerad
tid kan gifvet ej uppstå, då i lagen vidare är upptaget den bestämmelse, att
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
7
om ej aftal uppsäges inom därför bestämd tid eller, då viss uppsägningstid
ej är stadgad, tre månader före giltighetstidens slut, skall aftalet anses för¬
längt för ett år.
Den i detta afseende redan vunna erfarenheten bär gifvit bestämdt vid
handen, att aftal med kort giltighetstid i stor utsträckning fortlöpt år efter
år och ej blifvit uppsagda oaktadt den först stipulerade utlöpningstiden varit
öfverskriden, under det aftal med längre giltighetstid nästan undantagslöst
blifvit uppsagda så snart möjlighet därtill förefunnits.
Den i 7 § föreslagna bestämmelsen om en supplerande uppsägningstid,
att gälla, då flera deltagit i aftalet, och aftalet blifvit af eller hos en af
kontrahenterna uppsagdt, för att öfriga kontrahenter skola få frigöra sig
från aftalet, är ett stadgande som otvifvelaktigt med sin generella bestäm¬
melse i lag, skulle komma att verka försvagande på själfva kollekt!vaftals¬
principen samt lämna rum för ett otillbörligt frigörande från slutna aftal.
Genom en dylik i lag föreskrifven anordning skulle öppnas många nya an¬
ledningar till omfattande strider, då det gäller att sluta nya aftal, hvilka
skola ersätta de på detta sätt, kanske allt för ofta, af en ytterst ringa anled¬
ning upplösta aftal. Dena sak bör väl om någon ställas fri för öfverenskom¬
melse mellan parterna, som säkerligen själfva vid af tals ingående skola sörja
för att i detta fall lämpliga stadganden blifva i kollektivaftal införda, där
behof däraf gör sig gällande. Genom att öfverlämna detta åt det fria aftals-
slutandet vinnes äfven den fördelen, att parterna kunna formulera bestäm -
me] serna därom i enlighet med hvad omständigheterna och förhållandena i
hvarje särskild! fall betinga.
I den nu föreliggande propositionen har Kungl. Maj :t i den mån från¬
gått sin förra året intagna ståndpunkt, att rätten till sympatistrid nu icke
på så sätt legaliseras, att denna rätt utformas genom bestämmelser i lag¬
texten. För alla står det ju dock klart att detta ej förändrar förhållandet
i sak. Då ej förbud för dylik åtgärd finnes i lagen föreskrifven, äro parter¬
na oförhindrade att använda sig af sympatistrider i den utsträckning de fin¬
na lämpligt.
Andra kammaren uttalade i denna sak sin mening redan vid fjorårets
riksdag, och då kammaren i år har samma sammansättning som förra året,
bör man väl få förutsätta, att kammaren, utan att några som helst nya och
vägande skäl härför framförts, i år skall ändra sin uppfattning och nu sank¬
tionera storlockoutsrätten. Inom vidt skilda läger omfattas med intresse
samma ståndpunkt, som Andra kammaren i fjor intog i denna fråga, men
oaktadt detta vågar man ej ta steget ut genom att föreskrifva rent förbud mot
arbetsinställelse under den tid kollektivaftal är gällande, och skälen därtill
äro rätt skrufvade och högst anmärkningsvärda.
8
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
Yi kunna ej underlåta att i detta sammanhang ur kungl. kommerskol-
legii utlåtande anföra följande anmärkningsvärda satser rörande denna
punkt. Kollegium anför nämligen bl. a. följande:
»Med afseende å det synnerligen ömtåliga spörsmål, som till följd af
de förhållanden, Indika närmast föranledt lagförslagens utarbetande och
framläggande för riksdagen, kommit att starkast träda i förgrunden samt
föranledt de skarpaste meningsbrytningarna — frågan om tillåtligheten af
arbetsinställelse under den tid, kollektiv aftal är gällande — vill kollegium
instämma uti den mening, hvilken allmänt kommit till uttryck vid frågans
behandling såväl inför Eders Kungl. Maj:t som af lagrådet och inom riks¬
dagen samt nu senast i förlikningsmannens utlåtande, nämligen att det önsk¬
värda vore, att kollektivaftalet kunde medföra den verkan, att under dess
giltighetstid inga som helst störande afbrott i arbete finge förekomma, och
sålunda äfven hvarje möjlighet till anordnande af s. k. sympatilockout eller
sympatistrejk under aftalstiden vore fullständigt utesluten. Trots denna sin
uppfattning och trots sin förhoppning, att utvecklingen skall kunna ledas i
sådana spår, att lagstiftningen, för att använda lagrådets uttryck, icke all¬
tid skall behöfva förblifva på eu med afseende å detta spörsmål i och för
sig föga tillfredsställande ståndpunkt, vågar kollegium dock icke för när¬
varande biträda den mening, som kommit till uttryck i Andra kammarens
beslut, nämligen att all slags arbetsinställelse under ett kollektivaftals gil¬
tighetstid omedelbart skulle i lag uttryckligen förbjudas.
Bedan den omständigheten att inom våra största arbetsgivareorgani¬
sationer den uppfattningen allmänt gjort sig gällande och med styrka blif¬
va framförd, att deras berättigade intressen genom ett sådant lagbud skulle
trädas för nära, måste därvidlag mana till betänksamhet.»
På ett mera klart och öppet sätt torde denna fråga ej kunna belysas
än som kollegium i här citerade uttalande gjort. Efter att ha framhållit att
såväl inför Kungl. Maj :t som i lagrådet, inom Riksdagen och hos förliknings¬
mannen den uppfattningen är förhärskande, att ett kollektivaftal borde med¬
föra den verkan, att under dess giltighetstid inga som helst störande afbrott
i arbete finge förekomma och sedan kollegium själft helt anslutit sig till sam¬
ma uppfattning, så förklarar sig ej kollegium våga för närvarande biträda
den mening som kommit till uttryck i Andra kammarens beslut om förbud
för all slags arbetsinställelse under kollektivaftals giltighetstid. Som enda
skäl — så vidt vi kunna finna — för att kollegium ej vågar biträda nyss
sagda mening är den omständigheten, att våra största arbetsgivareorgani¬
sationer framföra den uppfattningen, alt deras berättigade intressen genom
ett dylikt lagbud skulle trädas för nära.
9
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
Detta är ju i sanning rätt betecknande. Arbetsgifvarnes berättigade
intressen, som bär åberopas, innefatta rätten att när som helst kunna eta¬
blera generallockouter: att hur ofta som dessa arbetsgivareorganisationer
finna det med sin fördel förenligt kunna de obehindradt utkasta hundratusen
arbetare på gatan och upprepa situationerna på arbetsmarknaden från 1908
och 1909. För detta så kallade arbetsgifvareintresse böja sig alla myndig¬
heter och för detta arbetsgifvarnes kraf att när som helst kunna försätta
samhället i den gungning man förut låtsat sig i så hög grad frukta, skall
lagstiftningen anpassas utan ringaste hänsyn till det samhällsintresse, som
väl ändå hela den här ifrågasatta lagstiftningen skulle vara afsedd att gagna.
I den nu föreslagna lydelsen till 8 § har Kung!. Maj :t dock till en viss
del beträdt vägen om förbud för tillgripande af arbetsinställelse för ordnan¬
det af intressetvister. Det är nämligen föreskrifvet, att arbetsgivare och
arbetare, som äro af aftal bundna, ej få företaga arbetsinställelse i anledning
af tvist mellan dem. Det torde väl dock starkt kunna ifrågasättas, huruvida
denna partiella förbudsväg bör anbefallas, då den i hvart fall komme att
verka som en oegentlig halfhet. Det kunde vid sådant förhållande lätt inträf¬
fa, att en svårlöst tvist uppstode mellan aftalsbundna kontrahenter och under
det den tvisten ej kunde få regleras genom sagda påtryckningsåtgärd utan
kvarstod olöst, så finge vederbörande arbetare mot sig utfärdadt en lockout¬
förklaring gällande reglerandet af en tvist inom ett helt annat yrke eller in¬
dustri i en annan del af landet, hvilken omständighet väl säkerligen ej skulle
bidraga till att skapa ett godt förhållande mellan sagda arbetare och deras
arbetsgivare.
Af det redan sagda rörande denna ytterst viktiga och i så hög grad
omtvistade fråga synes det vara klart ådagalagdt, att denna sak ännu är
för litet utredd samt att vi härvidlag stå inför risken af beslut, som kunna
blifva högst ödesdigra, hvilket bör mana till ytterligare tveksamhet beträf¬
fande lämpligheten af en lagstiftnings genomförande i frågornas nuvarande
läge.
Beträffande denna § om skadeståndsplikt uttalades redan vid förra
riksdagen från vårt håll de allvarsammaste betänkligheter. Dessa betänk¬
ligheter ha ingalunda förminskats utan kvarstå i hela sin utsträckning. I
en reservation vid denna punkt förra året betonades, att intet kunde vara äg-
nadt att i högre grad verka omhvälfvande i nuvarande fasta organisations¬
former än denna lagstadgade skadeståndsplikt. Däri framhölls vidare, att en
lagfästad skadeståndsplikt tvifvelsutan skulle komma att frambringa lös-
ligare organisationsformer och motverka arbetarnes sträf van till själf hjälp,
tv gifvet är, att de organiserade arbetarna skola blifva ytterst betänksamma
ifråga om att som hittills, med fasta organisationer som underlag, samla
Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 43 Häft. 2
10
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
större kassor, jämväl afsedda för understöd vid sjukdom och arbetslöshet,
hvi]ka kassor sedermera, på grund af en medveten eller omedveten förseelse,
kunna utan vidare beslagläggas af arbetsgifvarna eller deras organisationer.
Yi understryka härmed ytterligare dessa farhågor samt uttrycka som vår
bestämda uppfattning, att här föreslagna påföljdsbestämmelser icke kunna
för arbetarsidan godtagas.
Dessa våra uttalade betänkligheter synas i stor utsträckning delas af
kung! kommerskollegium, och tillåta vi oss att ur kollegii utlåtande öfver
denna § återgifva följande uttalande: »De spörsmål, som afhandlas i denna
§, höra otvifvelaktigt till de mest svårlösta och ömtåliga, som uti samband
med den förevarande lagstiftningen böra erhålla sill lösning. Det måste
nämligen vara af den yttersta vikt, att de här afsedda bestämmelserna: om
garantier mot aftalsbrott eller otillåten arbetsinställelse samt påföljd för
den, som gör sig skyldig till eller medverkar vid sådan åtgärd blifva skäligt
afvägda, så att de å ena sidan blifva motsvarande ändamålet, men å den
andra sidan icke medföra allt för vidtgående och ej åsyftade eller mindre
önskvärda konsekvenser. För sin del kännei; sig kollegium icke öfvertygadt
om, att något af de många förslag, som vid frågans hittillsvarande behand¬
ling blifvit framställda, är i allo tillfredsställande och därför obetingadt kan
vara att förorda. Under sådana förhållanden och med hänsyn till de många
faktorer såväl af juridisk som af nationalekonomisk och social natur, hvilka
här måste komma i betraktande, skulle det, enligt kollegii mening, varit i
hög grad önskvärd!, att eu ytterligare, ingående utredning särskild! uti den¬
na punkt blifvit verkställd.»
Sedan kollegium förklarat sig ej kunna verkställa denna utredning, på
den korta tid som stod till förfogande, uttalade kollegium det antagandet, »att
Kungl. Maj :t skall finna erforderligt underkasta hela denna fråga en för¬
nyad, mera ingående ompröfning», och erinrar kollegium i detta samman¬
hang om olika stadganden som i detta afseende blifvit affattade i lagförslag i
vissa andra länder.
Vid ärendets föredragande inför Kungl. Maj :t synes vederbörande de¬
partementschef dock ingalunda, enligt hvad det i propositionen återgifna
statsrådsprotokollet utvisar, ägnat den af kungl. kommerskollegium fram¬
förda uppfattningen, om erforderligheten af en förnyad ingående ompröf¬
ning af denna fråga, synnerlig stor uppmärksamhet.
Justitieministern polemiserar, enligt nyss nämnda protokoll, emot det
i den nyligen antagna danska lagen införda systemet för reglerandet af på¬
följder utaf brott mot kollekt!vaftal, till hvilka system kungl. kommers¬
kollegium äfvenledes hänvisat, men han vidrör i intet afseende i öfrigt kol-
Motioner i Första hammaren, Nr 92. 11
legii uttalade mening om behofvet af en ny ingående ompröfning af hela frå¬
gan.
Den tanken synes af justitieministerns yttranden i öfrig! varit honom
helt främmande, och framförallt tanken på en förändring af bestämmelserna
till mildare form, ty i annan del af sitt yttrande anför justitieministern bland
annat följande: »Jag håller följaktligen före, att de genom förslaget, sådant
det i propositionen framlades och modifierats i enlighet med särskilda ut¬
skottets hemställan, gifna möjligheter att reagera mot aftalsbrott äro till¬
fyllestgörande.» Den modifiering, som justitieministern här åsyftar, inne¬
fattas i föjande från fjolårets proposition förändrade bestämmelser nämli¬
gen: »I fall, hvarom förut i denna § sägs, må dock, där omständigheterna
därtill föranleda, ersättningsskyldigheten bestämmas till lägre belopp än hela
skadan, eller fullständig befrielse från ersättningsskyldighet äga rum.» Yi
våga dock ej för vår del hoppas, att denna bestämmelse vid skadestånds utdö¬
mande skulle komma att få någon vidsträcktare eller allmännare tillämp¬
ning, och framför allt blir ju af görandet i detta afseende i stort sedt h vilande
på arbetsdomstolens subjektiva uppfattning i hvarje fall och det torde ej
på förhand kunna bedömas eller afgöras, hur denna komme att utfalla. Vid
den granskning, som skett af förevarande lagbestämmelse, sedan den sist låg
på riksdagens bord, har alltså framkallats än starkare gensagor emot den
föreslagna påföljds-§, och detta utgör för oss ett ytterligare stöd för yrkandet
att densamma ej må antagas med sitt nuvarande innehåll.
Stadgandena i denna § införa, liksom enligt hvad vi förut påpekat rö¬
rande 7 §, vidgade möjligheter för part att frigöra sig från ingånget aftal.
Här stadgas nämligen, att om en aftalsslutande part vidtagit åtgärd,
hvarom i 8 § sägs, i strid mot nämnda § eller mot aftalet, eller där förening
är medlem af annan förening, denne senare mot någon, för hvilken aftalet
är gällande, gjort sig skyldig till förhållande hvarom i 9 § andra stycket
förmäles (medverkat till åtgärd som är vidtagen i strid mot 8 § eller mot
bestämmelse i kollektivaftal), må aftalet af domstolen förklaras icke vidare
vara gällande.
Vidare stadgas härom följande: »Hafva å ena sidan flera deltagit i af¬
talet, och varder på talan mot någon af dem aftalet höft, må aftalet inom tre
veckor uppsägas jämväl hos de öfriga.
Är aftal af domstol förklaradt icke vidare vara gällande, och har på
samma sida som den, hvilken därom fört talan, jämväl annan deltagit i
aftalet, äge denne att inom tre veckor uppsäga aftalet.
UppSäges aftal efter ty nu sagts, skall det genast upphöra att gälla.»
Själffallet måste detta framletande af anledningar till häfvande af in¬
gånget aftal dels åstadkomma mindre säkerhet och trygghet för ett aftals
11 §.
12
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
bestånd, hvithet i sin tur förringar värdet af aftalet och gör kontrahenterna
mindre benägna att nedlägga omfattande arbete för åstadkommande af dy¬
likt aftal, och dels öppnas nya vägar för häfvandet af aftal med alla sina ris¬
ker för konflikter för nytt aftals genomförande. Äfven detta stadgande sy¬
nes sålunda böra göras till föremål för förnyad noggrann ompröfning.
I likhet med den uppfattning, som från vår sida framfördes vid fjolårets
riksdag, anse vi det fortfarande som en betänklig brist, att i förevarande lag¬
förslag från arbetsdomstolens kompetensområde undantagas alla tvister, som
härflyta ur arbetsaftal. Vi hålla fortfarande före, att de tvister som uppstå
rörande de individuella arbetsaftal, hvilka normeras af kollektivaftal, böra
hänföras till arbetsdomstolen. Sker ej detta, komma arbetarna allt fram¬
gent, och äfven sedan eu lag om arbetsdomstol eventuellt blifvit genomförd,
att för tvister rörande de personliga arbetsaftalen vara hänvisade till de all¬
männa domstolarna. Med de kostnader och den tidsutdräkt, som är förenad
därmed, kan med mycket stor sannolikhet sägas, att någon trygghet för arbe¬
tarna i dessa afseenden ej är tillfinnandes, emedan arbetarna i högst få fall
torde kunna begagna sig af de allmänna domstolarna för lösning af med ar-
betsaftalet sammanhängande tvister.
I denna § föreslagna sammansättning af domstolen är fortfarande, i
trots af den förändring som vidtagits från fjolårets förslag, icke ägnad att på
arbetarsidan ingifva det nödvändiga förtroendet för domstolens opartiskhet.
Vi anse fortfarande, att denna specialdomstol, förutom de fyra i arbetsförhål¬
landen erfarna och kunniga män, som enligt bestämmelserna i 4 § skola af
Konungen förordnas till ledamöter af domstolen, skall bestå af endast en lag¬
kunnig man med de kvalifikationer, som i 3 § i öfrigt angifvas.
Vi ha funnit så mycket större anledning att vidhålla detta förslag, som
Kungl. Maj:t i det nu förelagda förslaget biträdt lagrådets mening och i §:n
angifvit att minst två af de tre, som enligt sagda § af Konungen skola utnäm¬
nas till ledamöter af domstolen, skola vara jurister. Med denna förändring
har ganska strängt markerats, att alla tre helst böra vara lagkunniga män i
domareställning, hvilket för oss ej synes välbetänkt.
Beträffande vidare bestämmelserna för nämnandet af kandidater till le¬
damöter i arbetsdomstolen, som omförmäles i denna §, anse vi, att förslags¬
rätten bör läggas så, att de utsedda komma att representera åskåd¬
ningarna hos majoriteten på hvardera sidan. Denna uppfattning de¬
lades äfven af förra årets särskilda utskott, ehuru utskottet i sitt slutliga
beslut kom att för arbetaresidans del fastställa så låg medlemssiffra, att där¬
igenom den biträdda principen lätt kan frångås. Vi anse sålunda, att bestäm¬
melsen bör så förändras, att fackförbund eller annan dylik förening af ar-
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
13
betare, som omfattar minst femtiotusen arbetare, skola äga ingifva förslag
för tillsättande af ledamöter och suppleanter i domstolen.
Det synes vara en allmänt gängse uppfattning, att lagen om medling i Lag om visso,
arbetstvister af den 31 december 1906 i stort sedt verkat fördelaktigt och attarhetstmster
i följd af densamma för arbetsfreden gynnsamma resultat vunnits. Detta
är äfven vår uppfattning, ehuru ingalunda skäl till missnöje vid vissa tillfäl¬
len uppstått rörande det förlikningsförfarande, som på grund af sagda lag
utförts. Skäl till sådant missnöje torde dock ha förefunnits å ömse sidor,
nämligen bland såväl arbetsgifvare som arbetare, och detta förhållande torde
grunda sig på de ytterst stora vanskligheter, som äro förenade med dylikt
förlikningsförfarande, och torde således ingalunda kunna tillskrifvas den
gällande lagen eller i densamma fastställda stadganden. Denna hittills gäl¬
lande lag har dock ägt en ytterst lindrig affattning. Hela förlikningsväsen-
det har hvila! så att säga på frivillighetens behagliga grund. De af staten till¬
satta förlikningsmannen ha endast haft befogenhet att hemställa till parter¬
na att sammankomma till förhandling då tvist uppstått, och då sådan sam¬
mankomst ägt rum, ha förlikningsmännen sökt så sammanjämka de stridiga
meningarna, att däraf kunnat framgå en slutlig öfverenskommelse. Förlik¬
ningsmännen ha på detta sätt framstått som samhällets väktare, hvilka till¬
sett, att uppkomna tvister ej finge, utan att alla försök till fredlig öfverens¬
kommelse voro gjorda, utmynna i öppna strider mellan parterna. Likaledes
ha förlikningsmännen, då strid utbrutit om tvist, som ej genom förhandlin¬
gar kunnat lösas, uppmärksamt följt stridens gång och, så snart för dem yp¬
pat sig utsikt till lösning, åter fört parterna samman för undersökning af
möjligheterna för ett fredsslut.
En lagstiftning, som på detta ömtåliga område går så försigtigt fram,
synes ur alla synpunkter vara att förorda, men det förefaller dock som
Kungl. Maj:t genom sitt nu förelagda förslag till förändring af nu gäl¬
lande lag om medling i arbetstvister, ville föra förhållandet bort på helt
andra och opröfvade områden.
Det är svårt att finna anledningarna och skälen därtill, tv om man sö¬
ker förklara denna ändrade ståndpunkt genom 1909 års händelser, så finner
man ej däri något stöd, på grund däraf, att Kungl. Maj :t i förevarande lag¬
förslag håller vägen för generallockouterna öppen och fri, och den nu
föreslagna stränga lagen om vissa arbetstvister skulle sålunda ej kunna för¬
hindra ett återupprepande af händelserna år 1909.
Då emellertid, såsom vi redan framhållit, allmänt synes råda den upp¬
fattningen, att ett genom lag väl ordnadt förlikningsförfarande är ägnadt att
förebygga strider på arbetsmarknaden och då en utbyggnad af det hittills¬
varande förlikningsinstitutet i öfverensstämmelse med af hr Schotte vid fö-
14
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
regående års riksdag framställdt förslag synes val förtjänt att pröfvas i
det praktiska lifvet, anse vi de ändringar, som i öfverensstämmelse därmed
äro i medlinglagen föreslagna, ej böra tillbakavisas.
Den tillökning därutöfver, som af Kungl. Maj :t föreslagits på justitie¬
ministerns inrådan, kunna vi däremot ej biträda.
Bland dessa bestämmelser möter oss först det nya stadgandet, om för¬
bud mot vidtagande eller utvidgande af arbetsinställelse under trettio dagar
räknadt från den dag förlikningsmannen utfärdat kallelse till förhand¬
ling — med mindre förhandlingarna blifvit utan tvistens biläggande förda
till slut, eller i anledning af tredska å motsidan förlikningsmannen förklarat
att förhandlingar ej komma till stånd eller att påbörjade sådana icke kunna
fullföljas.
Med detta stadgande lägges uti förlikningsmannens afgörande, att
med tvingande kraft påbjuda vapenhvila för den tid inom trettio dagar, han
kan finna lämpligt. Vi frukta emellertid allvarligt, att det för förliknings¬
mannen skall blifva ytterst vanskligt att så bruka denna maktställning, att
ej starkt missnöje framkallas hos vederbörande parter. Dessa vanskligheter
torde vara så stora, att det mest varsamma handhafvande ej skall kunna
förebygga tillkomsten af misstämningar hos parterna, hvilket i sin tur skall
sänka det nödiga förtroendet och tilliten till förlikningsinstitutionen.
Värdet af det påtryckningsmedel, som statsmakten fortfarande vill
lägga uti arbetsgifvarnes och arbetarnes händer, arbetsinställelsen, skulle
genom ett oförsiktigt handhafvande af sagda bestämmelse kunna göras rätt
illusoriskt. Det behofves ju endast att den part, som under eu viss tid ville
undgå verkningarna af detta påtryckningsmedel, kunde få förlikningsman¬
nen att utfärda kallelse till förhandling, hvilken därpå bedrefves så, att de
trettio dagarna förflöto, och under tiden ägde vederbörande många möjlig¬
heter att inrätta sig så, att nämnda påtryckningsmedel vore fullständigt
verkningslöst.
Ett nytt hinder i rörelsefriheten ligger härförutom i en annan i detta
kapitel föreskrifven bestämmelse, den nämligen, att arbetsinställelse ej får
vidtagas med mindre åtgärden gifvits motsidan tillkänna minst så lång tid
förut, som för uppsägning af arbetsaftalet gäller, eller, om viss uppsägnings¬
tid ej är aftalad eller den aftalade uppsägningstiden är kortare än sju da¬
gar, sist å sjunde dagen före nämnda dag.
Att tiden för sagda tillkännagifvande förbindes med aftalad uppsäg¬
ningstid, är ju för särskild! arbetarsidan högst olägligt. Om t. ex. arbetar¬
na på en fabrik eller verkstad tänkas bundna af olika uppsägningstider, så
kan gemensam arbetsinställelse från deras sida ej göras med mindre mot¬
sidan gifves detta tillkänna så lång tid förut, som i den längst stipulerade
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
15
uppsägningstiden är fastställd. Är denna för ett antal arbetare bestämd till
fyra veckor, skall sålunda ifrågavarande tillkännagifvande lämnas motsi¬
dan fyra veckor före arbetsinställelsens tillgripande. Då dylikt tillkänna¬
gifvande ej lämpligt torde kunna gifvas motsidan förr än eventuella för¬
handlingar slutförts eller strandat, och då enligt det förut sagda dessa för¬
handlingar kunna förhindra tillgripandet af ifrågavarande påtrycknings¬
medel under trettio dagar, kan vid sådant förhållande en vapenhvila under
åtta veckor påtvingas vederbörande.
Uti annan § af här åberopade afdelning föreskrifves, att arbetsaftal,
som är ingånget för bestämd tid, ej får rubbas genom arbetsinställelse. Om¬
sorgsfullt iakttages sålunda, att de som äro bundna af sistnämnda aftal ej
skola äga deltaga i arbetsinställelse samt att uppsägningstiden för aftal, som
äro ingångna på obestämd tid, skall vara den bestämmande vid lämnande af
varsel om arbetsinställelse, detta ehuru på annat ställe föreskrifves, att om
vid arbetsinställelse bestämdt meddelande ej är gifvet, att därmed åsyftas
uppsägning af arbetsaftal, skola dessa allenast anses satta ur tillämpning så
länge arbetsinställelsen varar. Vi kunna för vår del ej finna alla dessa kom¬
binationer och föreskrifter behöfliga samt hålla därför före, att dessa be¬
stämmelser ej böra upptågas i ifrågavarande lag.
Utöfver allt detta är slutligen i denna lag upptaget påföljdsbestäm-
melser för vidtagen åtgärd, som är i strid mot bestämmelserna i ett antal §§,
och är här, liksom i kollektivaftalslagen, infördt skadeståndsplikt för den fe¬
lande. Vi ha utförligt yttrat oss om denna sak beträffande motsvarande på¬
följ dsbestämmelser i kollektivaftalslagen, och torde därför rörande stadgan¬
det i denna lag kunna hänvisa till våra förut angifna motiv i denna fråga.
På grund af här angifna synpunkter kunna vi ej biträda de förslag till lag¬
bestämmelser, som återfinnas i lagförslaget under rubriken, »om vissa villkor
för arbetsinställelse eller liknande åtgärd».
I sitt yttrande till statsrådsprotokollet betonar justitieministern bl afl'] Lag omvissa
annat att lagförslaget om vissa arbetsaftal icke har samma stora betydelse arbetsaftal.
för arbetsfreden som de öfriga förslagen, men han anser dock, att ifråga¬
varande lagförslags »snara genomförande är mycket angeläget» och detta sär¬
skilt för att bereda »klarhet om grunderna för arbetsförhållandet och så¬
lunda fylla ut hvad som brister i de ofta ofullständiga och obestämda arbets-
aftalen».
Vid granskning af nu föreliggande lagförslag vill det dock synas som om
föga klarhet genom detsamma skulle vinnas i nämnda afseende. Som exem¬
pel härpå må blott nämnas, att enligt lagförslaget skulle man i så viktiga be¬
stämmelser som rörande arbetsgifvares och arbetares rättigheter och skyl¬
digheter samt rörande lönens utbetalande i vissa fall (11 och 17 §§) ha att
16
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
lita till »gällande sedvänja» eller »icke gällande sedvänja». Det förefaller
vara ytterst betänkligt att bygga en lag med rättsliga föjder på så sväf¬
vande bestämmelser, så mycket mer som frågan om sedvänjas förefintlighet
eller icke, dess eventuella innehåll in. in., enligt hvad som oförtydbart fram¬
går af de kungl. propositionen medföljande yttrandena, långt ifrån alltid kan
anses vara klar och ostridig. Om eu fråga skall ordnas genom lag, torde det
vara nödvändigt att bestämmelserna, åtminstone i sådana viktiga fall som
det här är fråga om, blifva klart och bestämt formulerade och icke så sväf¬
vande och oklara, som de äro i föreliggande lagförslag.
De aftal, som det genom lagförslaget om vissa arbetsaftal är meningen
att lagstifta om, äro de inom samhällslifvet talrikast förekommande, till sin
natur skiftande och i socialt afseende ytterst känsliga. Man kan ej säga, att de
i ett arbetsaftal förekommande kontrahenterna äro likställda. Tvärtom äro
de högst olikstäilda, hvilket framgår blott man erinrar sig deras olika insat¬
ser vid fullgörandet af af talet. År betsgif varen ger en viss del af arbetspro¬
duktens värde, under det att arbetarens insats är af mera personlig art; han
sätter in sin arbetskraft, sin verksamhet, så att säga ett stycke af sitt lif.
Arbetaren är den mera beroende parten, hvilket lagstiftaren ovillkorligen vid
skrifvandet af en lag om arbetsaftal måste ha som ögonmärke, om lagen ifrå¬
ga skall blifva rättvis. Häraf följer som en nödvändig förutsättning, att en
modern lag om arbetsaftal fordrar ett långt mera omfattande och noggran¬
nare förarbete, än lagar om andra aftal, t. ex. hyres- eller arrendelag. Ma¬
terialet för utarbetande af en arbetsaftalslag är ofantligt mycket rikhaltiga¬
re än eljest samt klöfver yttersta noggrannhet vid bearbetningen, för så vidt
som inte statens genom lagen rättsliga ingripande i de privata förhållandena
skall blifva till mera skada än gagn för individen och samhället.
Har vid föreläggande af nu omnämnda aftalslag tillbörlig hänsyn tagits
till ofvan framhållna synpunkter, har arbetarnas mera beroende ställning
gentemot arbetsgifvarna nödigt beaktats, har allt undersökningsmaterial,
som är och som kan göras tillgängligt, noggrannt undersökts och bearbetats?
Nej. Vi våga bestämdt bestrida att så skett.
Detta konstaterades äfven allmänt vid förra riksdagen. Justitiemini¬
stern anför i sin motivering i år mot detta, att till grund för förslaget ligger
1901 års kommittébetänkande, hvarifrån fortfarande synes kunna hämtas god
ledning vid denna lagstiftningsfrågas handläggning. Och, tillägges det, »i af¬
seende å det personliga arbetsaftalet och lagstiftningens uppgifter med hän¬
syn till detsamma torde nämligen icke det sista årtiondet hafva medfört så¬
dana förändringar, att de synpunkter, som vid nämnda tidpunkt voro be¬
stämmande, nu skulle i allmänhet vara föråldrade eller eljest hafva förlorat
sin betydelse».
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
17
Utan att yttra oss om nämnda, mer än en gång kritiserade betänkande,
vilja vi emellertid bestämdt framhålla, att våra möjligheter att vid en lag¬
stiftning anpassa oss efter lifvets förhållanden äro eller rättare sagdt borde
vara långt större nu än för ett 10-tal år sedan. Vi ha numera arbetarestati¬
stik och mera utvecklade arbetsgivare- och arbetareorganisationer än då,
social litteratur m. m. Men alla hjälpkällor ha icke blifvit utnyttjade såsom
borde skett och som måste ske för att få fram ett klart begrepp hos lagstif¬
taren om hvad som är rätt och klokt, »naturligt», »själfklart», »billigt»,
»obilligt» etc. De med propositionen i år medföljande yttrandena lära väl
ej någon vilja gifva sådant värde, att på dem kan byggas säkert omdöme om
en del föreslagna bestämmelsers lämplighet.
I förslagets 11 § återfinnes t. ex. arbetsgivareorganisationernas bestäm¬
melse om att arbetsgivaren äge att leda och fördela arbetet» o. s. v. Bekant
är ju, att arbetarne motsätta sig denna bestämmelse, men det är väl ej någon
som på allvar tror, att arbetarna motsätta sig bestämmelsen i fråga därför,
att de vilja öfverflytta den tekniska arbetsledningen från arbetsgifvaren till
arbetaren eller fackföreningen. Nej, det är andra skäl som gjort, att tvister
angående densamma varit så skarpa och detta borde väl manat lagförslagets
npphofsman att ägna saken en mera ingående undersökning och möjligen fö¬
relagt eller försökt förelägga påtagliga skäl för den ena eller andra stånd¬
punkten. I förra årets proposition ägnades 10 rader åt motiveringen till
denna punkt. Arbetsgifvarnas ståndpunkt accepterades fullständigt och det¬
samma är fallet i år.
Det må här framhållas, att mot arbetsgifvares egentliga rätt att leda
och fördela arbetet aldrig gjorts några erinringar från arbetarhåll. Ej hel¬
ler möter från arbetarhåll någon gensaga mot själfva grundprincipen i ar¬
betsgivarens rätt att fritt antaga arbetare, utan det är mot arbetsgifvarens
missbruk af dessa sina rättigheter, mot arbetsgifvarnes godtycke, småaktig¬
het och oberättigade förföljelser, som arbetarna vända sig.
Arbetarne och deras organisationer finna skäligt, att vissa begränsade
bestämmelser i denna arbetsgifvarens i princip ej omtvistade rätt må kunna
stipuleras. Sålunda förefinnes ett kraf från arbetarsidan, att, då på en plats
det finnes på orten boende eller i kommunen skattskrifna arbetare sysslolösa,
dessa må, om de i öfrigt äro dugliga och skötsamma, äga företräde till arbete
framför andra arbetare. Detta rättvisa kraf motsätta sig dock arbetsgif-
varne med stöd af sin fria rätt till antagande af arbetare, och däri är att söka
en af anledningarna till den tvist, som förefinnes rörande dessa bestäm¬
melser.
Beträffande frågan om entledigande af arbetare, så torde den frågan
utgöra ett skarpare tvisteämne än frågan om antagande af arbetare. Då en
Bihang till Riksdagens prof. 1911. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 43 Höft. 3
18
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
arbetare afskedas från sitt arbete och kanske drifves ut i en längre tids ar¬
betslöshet, uppröras gifvetvis han och hans kamrater, om de finna anledning
misstänka att afskedandet skett orättvist. Sådant afskedande kan lätt miss¬
tänkas ske på grund af förföljelse och ofta har en af skedad arbetare anled¬
ning anse att någon af hans kamrater bort entledigas före honom.
För att finna en reglerande bestämmelse mot misstag, godtycke eller
småaktighet vid afskedandet, har från arbetarsidan vid flera tillfällen kräfta
godkännande af en bestämmelse, som stadgade, att vid minskad arbetstill-
gång den som sist vunnit anställning skulle först afskedas. Med åberopande
af sin fria rätt till afskedande af arbetare motsätta sig emellertid arbetsgi¬
vare på det bestämdaste en sådan reglerande bestämmelse. Stadganden fin¬
nas visserligen i en del nuvarande kollektivaftal som föreskrifva, att om ar¬
betare anser sig ha blifvit afskedad under omständigheter, som kunna tolkas
såsom angrepp på föreningsrätten, må han genom sin organisation kunna
påkalla rättelse. Att genom sådant påtalande vinna rättelse är dock ytterst
svårt, ty arbetsgifvaren, som verkställer afskedandet kan mycket väl äga
den uppfattningen, att ett af ett underordnadt arbetsbefäl på grund af något
misshag mot en arbetare anbefaldt afskedande skett på rättvisa grunder,
ehuru som skäl för afskedande förefinnas helt andra motiv.
Genom ett hänsynslöst och strängt utnyttjande af den obegränsade rät¬
ten att antaga och afskeda arbetare hafva arbetsgifvarna framkallat oviljan
mot detta stadgande hos arbetarna, en ovilja, som på grund af det skedda,
måste betecknas som berättigad.
Till denna arbetarnas uppfattning har justitieministern ej tagit hän¬
syn, ej ens så mycket att han ägnat spörsmålet den belysande utredning, som
dock är af behofvet påkallad för att icke lagens bestämmelser skola blifva
ensidiga och för arbetarna skadliga. Nej, justitieministern har, som vi förut
framhållit, accepterat arbetsgifvarnas ståndpunkt. Detsamma kan sägas om
flera andra punkter, allt visande att hufvudsyftet är att snabbt få fram eu
lag, som tillfredställer den ena partens, arbetsgifvarnas önskningar, utan att
tillbörlig hänsyn tages till den andra partens, arbetarnas intressen.
En närmare granskning af lagförslagets olika bestämmelser visar
nämligen, att parterna långt ifrån äro likställda, icke ens formellt, långt min¬
dre reellt. Som exempel härpå må vi blott anföra resp. parters rätt till att i
vissa fall omedelbart upplösa aftalet, i trots att den öfverenskomna aftalsti-
den ej är till ända.
I förra årets förslag ägde arbetsgifvaren rätt att hafva aftalet, om ar¬
betaren vid aftalets ingående åberopat falskt intyg eller missledt arbetsgifva¬
ren genom falsk uppgift. Frågan gällde nog innerst lockoutade arbetare, som
tagit ny plats och därvid uppgifvit, att de ej voro lockoutade. Någon motsva-
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
19
rande bestämmelse med rätt för arbetarna att bäfva aftalet fanns ej då, men
bär kommit till i år — enligt förslaget af föregående års aftalsutskott. Här
finnes sålunda nu formellt likställighet, om än det dock borde stått: om arbets-
gifvaren eller hans ombud (i motsvarande fall strejkbrytarevärfvaren) vid
aftalets ingående missledt etc. Då både äfven reell likställighet varit uppnådd.
Vidare beter det, att arbetsgifvaren kan bäfva aftalet »om arbetaren
misshandlar eller groft missfirma!’ arbetsgifvaren eller någon af hans hus¬
folk eller den, som är satt i arbetsgifvarens ställe eller arbetskamrat eller el¬
jest svårare förbryter sig mot någon, som nu är nämnd». Missfirmelse!!
mot arbetskamrat behöfver tydligen icke ha skett på arbetsplatsen. Åkarps-
lagen får alltså en komplettering. Ehuru eljest häfningsrätt vid brott en¬
dast medges, »om arbetaren genom utslag, som äger laga kraft, dömts att
undergå urbota straff och bestraffningen icke är verkställd», kan vid åkarps-
brott äfven långt ringare förseelse föranleda omedelbart häfvande af afta¬
let, omedelbart afsked. Uttrycket »groft missfirma» behöfver ej innebära
straffbar handling en gång. Åkarpsprincipen är klar. Arbetaren å sin
sida äger hä’fva aftalet vid dylik förgripelse från arbetsgifvaren mot ho¬
nom själf eller hans husfolk, men icke om arbetsgifvaren så behandlar en
arbetarens kamrat. Sålunda åkarpsprinciperna alltigenom.
Arbetsgifvaren äger håfva aftalet, »om arbetaren, oaktadt erhållen var¬
ning, åsidosätter de skyldigheter mot arbetsgifvaren, som i eller för arbetet
åligga honom». Arbetaren åter äger håfva aftalet, »om arbetsgifvaren eljest
väsentligen åsidosätter de skyldigheter mot arbetaren, som i eller för arbetet
åligga honom». Märk ordet »väsentligen». Justitieministern säger visser¬
ligen att det ordet ej skall tolkas till arbetarnas nackdel, men domarna lära
nog tolka det efter ordalydelsen.
Arbetsgifvaren äger håfva aftalet, »om arbetaren, där han är i arbets¬
gifvarens hus och kost, finnes vara behäftad med smittosam könssjukdom»,
men rätt för arbetaren att, af liknande orsak hafva aftalet finnes ej. Ur
likställighetens synpunkt hade det åtminstone varit prydligare, om arbetaren
haft samma rätt.
Arbetaren äger håfva aftalet, »om arbetares lif och hälsa skulle under
arbetets fortsättande utsättas för påtaglig fara, som ej kunnat förutses, då
aftalet slöts». Genom de sista kursiverade orden kunna högst sorgliga för¬
hållanden uppstå för arbetarna. Om t. ex. eu 18-årig yngling bundit sig
för tre år i ett uppenbart hälsofarligt yrke, hvars farlighet lian blott helt all¬
mänt känner till, då skall han ej före af talstidens utgång kunna hafva af¬
talet och komma från arbetet, trots påtaglig fara för lif och hälsa förelig¬
ger. Han har kanske af nöd valt ett farligt yrke och underskattat dess far¬
lighet eller öfverskattat sin egen kroppskonstitution. Han angripes af yr-
20
Motioner i Första hammaren, Nr 92.
kessjukdom, kan räkna ut sin återstående lifslängd, men han kan icke kom¬
ma ifrån yrket, därför att han kunnat förutse faran, då af talet slöts. Denna
bestämmelse kan i vissa fall verka barbarisk, särskildt i betraktande af att
det å ena sidan gäller den fattige arbetarens lif och hälsa mot arbetsgifvar-
nas blotta ekonomiska intressen å andra sidan.
Flera och slående bevis för parternas olikställighet kunna framdra¬
gas, visande, att beteckningen klasslag icke är för stark om det nu förelig¬
gande lagförslaget. Att lagförslaget är ett hastverk får man för öfrigt eu
förnimmelse af genom att enligt 30 § arbetare ej äger att omedelbart håfva
aftal under åberopande af förhållanden, hvarom i vissa punkter sägs, sedan
han med vetskap därom inträdt i arbetet o. s. v. Hur arbetaren vid inträdet
i arbetet skall kunna veta, huruvida arbetsgifvaren kommer att misshandla
honom eller söka förleda honom till lagstridiga eller osedliga handlingar
eller dröja med lönens utbetalande utöfver två söckendagar etc. förstå vi
verkligen ej. Lagbestämmelsen i fråga måste vara beroende på ett förbiseen¬
de, ett oafsiktligt misstag eller något annat, som tillkommit i brådskan.
Ur det nu föreliggande lagförslaget har visserligen bortrensats eller
i någon mån förändrats några af de mest oantagliga bestämmelserna i fjor¬
årets förslag, men därigenom har lagförslaget långt ifrån erhållit det inne¬
håll, som kan anses motsvara rättvisa och billighet mot alla de arbetare i hela
vårt land, som skulle komma under lagens bestämmelser.
Decomptsystem skulle af lagen legaliseras, hvarigenom arbetsgifva¬
ren erhölle laglig rätt att innehålla upp till 15 dagars lön för arbetaren. Vis¬
serligen skulle sådant afdrag ske först efter aftal därom kontrahenterna
emellan, men slikt afdrag får dock, genom att det lagligen legaliseras, ett
moraliskt skimmer öfver sig, som gör, att arbetsgifvarna i allmänhet helt
visst ej skola underlåta att söka genomföra decomptsystem. Det ligger där¬
jämte en särskild eggelse därtill genom att enligt lagförslaget arbetsgifva¬
ren skulle mot 6 proc. ränta få för sin rörelse eller annat använda detta ka¬
pital. Arbetaren lämnar alltid sitt arbete i förskott och det borde vara nog.
I stället för att lagen tillåter afdrag å arbetarens lön som säkerhet för hans
framtida förpliktelser, borde lagen förbjuda allt sådant afdrag. Därigenom
ställdes arbetsgifvaren blott i samma ställning gentemot arbetaren som an¬
nan fordringsägare gentemot gäldenär. Det bör nämligen märkas, att ni -
sökningslagen skyddar den medellöse mot hans borgenärer i viss utsträck¬
ning, i det att från utmätning undantages bland annat »hvad till underhåll
för eu månad tarfvas». Att nu, såsom förslaget i 22 och 23 §§, ställa arbets¬
gifvaren i eu gynnsammare ställning än annan borgenär, förefaller så långt
ifrån vara det naturliga och rättfärdiga, att tvärtom arbetsgifvaren bör an¬
ses närmast till att bära risken af arbetarens medellöshet. Det är ju arbets-
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
21
gifvaren, som har fördel af denna medellöshet, när arbetsaftalet ingås. Ge¬
nom bristande garantier för arbetaren att vid arbetsgifvares insolvens utfå
sin lön kan det nu ställa sig så, att den i allmänhet medellöse arbetaren där¬
vid kan få förlora dels de 15 dagars lön, som genom decompten stodo inne
vid senaste aflöningen, och dels den lön, som skolat utbetalas för arbete, som
utförts efter senaste aflöningsdag. Ett mera ensidigt tillgodoseende af ar¬
betsgifvares och åsidosättande af arbetares rätt får man söka efter, ty vis¬
serligen har arbetare förmånsrätt i konkursbo för arbetslön, men denna för¬
mån blir värdelös, om tillgångar saknas. För arbetaren är det icke enbart
att under konkurstiden vänta på utfåendet af det innestående, det kan be¬
tyda den bittraste nöd för honom och hans familj.
Bestämmelse om lön till arbetare för den tid han står till arbetsgifva-
rens förfogande är i nu föreliggande förslag för arbetare ofördelaktigare än
i föregående års förslag.
Många brister till de ofvan anförda äro att påpeka, men vi nöja oss
med att till sist betona, att lagförslaget äfven i år bl. a. lider af det stora kar¬
dinalfelet att omspänna alltför stort område med så högst olikartade för¬
hållanden, att de näppeligen låta sig inramas i en och samma lag, ett fel, som
ingalunda afhjälpts med att handelsbiträden föreslagits skola stå utom lagen.
Vår bestämda öfvertygelse är, att ett antagande af nu föreliggande
eller något i hufvudsak lika lagförslag skulle vara till stor skada och på ett
ödesdigert sätt ingripa i stora medborgaregruppers lifsförhållanden.
Som helhet betraktadt, befinnas de i förevarande proposition förelagda
lagförslagen lida af samma ensidighet, som karakteriserade fjorårets förslag
i samma ämne. Genom den till nervositet gränsande brådska, hvarmed re¬
geringen framdrifvit detta lagstiftningsarbete, framlades förra årets för¬
slag utan att detsamma pröfvats af vare sig myndigheter eller de parter, som
däraf närmast beröras. Och den granskning, som förslagen erhållit under
1910, har ej heller varit så noggrann och allsidig, som sakens vikt fordrar
och som för en god lagstiftning är nödig. Den tid, som bestämdes för myn¬
digheter och öfriga intresserade, inom hvilken yttranden fingo afgifvas an¬
gående ifrågavarande lagförslag, var alldeles för knappt tilltagen. Detta
uttalas äfven öppet från flera håll i de utlåtanden som afgifvits. Och säker¬
ligen hafva flera intresserade af denna anledning nödgats afstå från att af¬
gifva yttrande i äiendet.
Enligt vårt förmenande bör föreningsrätten skyddas genom lagstift¬
ning, innan lagar af nu ifrågasatt natur genomföras. Därvid måste tillses,
att lagarna — i den mån de skulle befinnas erforderliga — erhålla ett väl ut-
formadt, lättfattligt och rättvist afvägdt innehåll, så att de kunna af den stora
allmänheten förstås och följas och så att de icke skada den ena och svagare
parten till favör för den andra partens intresse samt så att det allmänna
22
Motioner i Första kammaren, Nr 92.
intresse, som de jämväl böra vara afsedda att tjäna, äfven blefve i behörig
mån tillgodosedt. I dessa afseenden äro de nn föreliggande lagförslagen icke
tillfredsställande och deras antagande skulle medföra synnerligen skadliga
verkningar för vårt lands arbetare.
Till sist vilja vi på nytt upprepa, hvad som äfven vid förra riksdagen
betonades, att den nu sittande Riksdagen är vald på en af den själf under¬
känd grundval och att Andra kammaren om några månader skall erhålla
sin sammansättning genom allmänna val enligt den nya valordningen. Det
är sålunda en gärd af rättvisa att öfverlåta åt valmännen — bland Indika
vid höstens val nya valmansgrupper upptagas — att först gifva sin mening
till känna genom detta val, innan Riksdagen antager lagar af så utomor¬
dentligt vital betydelse för stora medborgargrupper i vårt land. På grund af
hvad vi sålunda anfört, få vi hemställa,
att Kung!. Maj:ts proposition nr 43 icke måtte af
Riksdagen bifallas.
Stockholm den 25 februari 1911.
Ernst Blomberg.
Gustaf F. Steffen.
110670
Stockholm 1911. Ktingl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.