Motioner i Första kammaren, Nr 43.
1
Nr 1:5.
Af herr Blomkorg, om åvägabringande af utredning m. ra. i
fråga om åtgärder, afsedda att åstadkomma en minsk¬
ning i utgifterna för landtfförsvaret.
I årets statsverksproposition har svenska folket åter fått en erinran Inledning.
om militarismens omåttlighet. Fastän landet suckar under förutvarande
pålagor, fastän bekymmer och olust sprida sig inom allt vidare kretsar,
prisen på lifsförnödenheter stiga år från år, skattebördan växer, förvärfs-
möjligheterna förbli otillräckliga och den sociala lagstiftningen försummas,
så dristar sig icke desto mindre högerns regering att inför en riksdag, som
utdömt grundvalarna för sin egen tillvaro, föreslå nya militärbördor med
de mest vidtgående konsekvenser. Samtidigt framlägger den ledande högern
inom den s. k. försvarskommittén med suveränt förakt för sin uppgift att
allvarligt utreda frågan om landets ekonomiska bärkraft en önskelista på
militära rustningar, hvilken skulle skrufva vår försvarsbudget upp med
ytterligare några tiotal millioner årligen. Mot dessa nya utslag af milita¬
ristisk yra tvingas den socialdemokratiska riksdagsgruppen af ansvarskänslan
för vårt folks framtid att inlägga sin mest energiska gensaga.
Detta sker först och främst från principiella utgångspunkter.
I alla länder reser sig i våra dagar massornas förbittring mot mili-
tarismen, som med sina alltjämt stegrade kraf suger folkens märg och blod
och lamslår deras utveckling fram mot en högre kultur. Englands finans¬
minister Lloyd George uppgaf nyligen, att de civiliserade staterna offra
nära nio tusen millioner kronor årligen på rustningar mot hvarandra. Och
kapprustningarna bara öka i allt häftigare tempo. Kölarna sträckas till
nya pansarvidunder, större och kostsammare än några förut existerande,
millionhärarna ökas med nya formationer, uppfinnaregenier arbeta rastlöst
på att utveckla och fullkomna nya förstörelseredskap, som skola gå fram
under vattnet, uppe i luften.
Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band 21 Höft. (Nr 43.) 1
2
Motioner i Första kammaren, Nr 43.
Men samtidigt bli också de stämmor allt starkare och vinna allt
större genklang, som fordra slopande af hela detta vanvettiga system.
Folken vända sig allt bestämdare bort från de falska profeter, som före-
gyckla dem, att fredens välsignelser stå att erhålla blott till priset af stän¬
digt ökade krigsrustningar, som midt under fredens tid ekonomiskt utarma
dem. Folken lära sig alltmera inse, att inilitarismen är än ständig fara
för freden och kulturen. Och särskildt vända sig hos de arbetande klas¬
serna känslorna mot militarismens folkförbannelse i en sjudande harm,
sedan erfarenheten lärt dem, att inilitarismen allt ohöljdare framträder
som ett öfverklassens maktmedel mot arbetarna i deras kamp för rättfär¬
digare sociala förhållanden inom det egna fäderneslandet.
1 hela världen ha därför socialdemokraterna i jämnbredd med sitt
öfriga arbete för eröfring af statsmakten och för kapitalismens undanröd¬
jande direkt upptagit kampen mot militär ismen, för fred och af rustning.
Denna internationella kamp mot inilitarismen föres från socialdemo¬
kratiens sida under uttryckligt häfdande af hvarje nations rätt till själf-
bestämmelse och till själfförsvar. Men för ett litet folk som vårt kan
enligt sakens natur militärväsendet icke äga den betydelse för vår själf-
ständighets upprätthållande, som man i våra maktägande kretsar ännu allt¬
jämt tillmäter detsamma. Vi måste vänja oss att se den sanningen i ögo¬
nen, att om vår nation lämnas att ensam utkämpa en strid mot en stor¬
makt, skulle vi äfven med de största offer icke kunna på längden värja
vår sjanständighet. Sveriges försvar måste därför vara inriktat på att
upprätthålla landets neutralitet. Äfven så lagdt kommer det att på samma
gång verka i sin mån försvagande på den anfallslust, som möjligen skulle
kunna under vissa situationer på något håll framträda. Med vårt lands
afskilda läge och genom traktater tillförsäkrade status quo vid våra grän¬
ser måste man emellertid, i betraktande af den tilltagande fredsstämningen
i världen, anse den största sannolikhet föreligga, att vår snart hundraåriga
fred ostörd skall fortfara, därest vi genom eu klok utrikespolitik orubbligt
sträfva efter ökade neutralitetsgarantier och hålla oss fjärran från alla
stormakf skombinationer.
Då härtill kommer, att vi särskildt i Sverige ifråga om försvarsbör-
dor drifvits långt utöfver, hvad andra mindre stater påtagit sig, anse vi
tiden vara inne, att frågan om en nedsättning i militärbördorna på allvar
upptages i riksdagen. Eu sådan nedsättning kan, med hänsyn till hvad
ofvan anförts, icke anses i någon mån äfventyrlig. Men den betyder, att
land och folk skulle få väsentligt bättre utrymme för nödiga och länge
försummade reformer, och att betrycket lättas inom de djupa samhälls¬
lagren.
Motioner i Första kammaren, Nr 43.
6
Deri socialdemokratiska gruppen i svenska Riksdagen anser sig där¬
för, i fullaste öfverensstämmelse med sitt program om »successiv minsk¬
ning af militärbördorna fram mot afväpning», nu böra föreslå en första
nedsättning af dessa. I viktiga punkter riktar sig detta förslag mot uppen¬
bart slöseri med mänsklig och materiell försvarskraft. I den mån nya.
fredsgarantier tillkomma genom socialdemokratiens växande makt inom
folken och parlamenten samt genom den internationella rättens utveckling
som en inflytelserik faktor vid hvarje krigsfara, skola nya kraf om lättande
af folkets tunga militärbörda fram mot dess slutliga afskrifning, vinna
allt vidare kretsar af nationen.
Enligt gjorda beräkningar skulle de årliga ordinarie utgifterna under
fjärde hufvudtiteln uppgå till 44,066,134 kr. sedan 1901 års härordning
blifvit genomförd enligt Riksdagens beslut. Nu visar 1911 års stat emel¬
lertid, att dessa utgifter, redan innan härordningen blifvit fullständigt
genomförd, måste beräknas till 49,984,343 kr. Således inemot 6 millioner
kronor större belopp än 1913 års stat bör uppvisa och det oaktadt ett
stort antal beställningar voro vakanta i 1911 års stat. När dessa besättas,
tillkommer ytterligare ett belopp af 608,958 kr. Vi ha tydligen all anled¬
ning förutse, att enbart de ärliga ordinarie utgifterna till landtförsvaret
komma att tynga minst 6 V? million kronor mer, än Riksdagen haft anled¬
ning förmoda, när härordningen antogs.
Enligt 1901 års riksdagsskrivelse ställdes det i utsikt, att extra
anslag för kasernbyggnader, nyanskaffning af kanoner, gevär m. m. skulle
under tiden för härordningens genomförande behöfva lämnas intill ett
belopp af något öfver 71 millioner kronor. Emellertid ha de extra ansla¬
gen under fjärde hufvudtiteln t. o. in. år 1911 sprungit upp till det enorma
beloppet af 118 null. kr. Således ett öfverskridande af beräknade extra
anslag med ej mindre än 47 null. kr. Följden har blifvit, att hären un¬
der år 1902—1911 slukat den efter våra förhållanden svindlande summan
af 548,268,000 kr. I sanning har svenska folket anledning ställa de repre¬
sentanter till ansvar, som på detta sätt hushållat med statens medel.
Ensamt kasernbyggnaderna beräknades 1901 komma att draga eu
slutlig kostnad af 48 mitt. kr. Riksdagen har likväl 1901—1910 hunnit
bevilja 57 mitt. kr. för detta ändamål, och kasernbyggnadsnämnden ställer
i utsikt, att ytterligare 11,421,000 kr. behöfva tillsläppas för dessa bygg¬
nadsföretag, hvilka man från militärt håll nu börjar anse delvis förfelade.
Dessutom tillkommer 5,8 mill. kr. till förplägnadsanstalter, hvilka väl om¬
nämnas uti 1901 års förslag, men hvilkas kostnad Riksdagen fick erfara
Militärbud¬
getens steg¬
ring.
4
Motioner i törsta kammaren, Nr 43.
först genom en proposition till 1908 års riksmöte. Den verkliga kostnad,
kasern by ggnadsraseriet åsamkat svenska folket, blir således c:a 15 mitt. kr.
i stället för de 48 mill. kr. man förmått Riksdagen uttala sig för. Och
ändå ha 2,273,308 kr. för kustartilleriets kaserner icke medtagits i beräk¬
ningen.
Marinen berördes endast i förbigående under 1901 års riksdagsför¬
handlingar. Orsaken härtill var, att flottan några år tidigare — 1899 —
fått sina kraf tillgodosedda. Det omnämnes likväl uti särskilda utskottets
betänkande, att femte hufvudtiteln till följd af värnpliktstidens utsträckning
m. in. år 1913 skulle kräfva ordinarie utgifter till ett belopp af 13,889,004
kr. Äfven detta anslag har redan lämnat alla beräkningar bakom sig.
Uti 1911 års stat upptar det 19,575,491 kr. Således redan 5 Va null. kr.
mer än staten beräknats skola uppvisa år 1913.
De extra anslagen för marinen fingo ingen plats uti det öfverslag,
som år 1901 gjordes öfver utgifterna till krigsmakten intill år 1913. I
medeltal ha likväl anslagits 8,7 mill. kr. under åren 1902—1911. Marinen
har under denna tid uti ordinarie anslag kraft 151,764,023 kr. och uti
extra anslag 87,568,775 kr. eller tillsammans 239,332,800 kr.
Med tillägg af pensionskostnaderna skulle militärväsendet t. o. in.
1911 under de senaste tio åren ha åsamkat oss en utgift, som betänkligt
nalkas milliarden — 812 mill. kr. — innan härordningsreformen i sitt
färdiga skick hunnit pröfvas, och ändå vågar man nu komma med kraf på
att välta ännu större bördor på de skattdragande. Försvarskommittén,
hvilken förutsätter en stegring af militärutgifterna från nuvarande 79,884,488
kr. till 100 mill. kr. år 1919, har uti sitt betänkande t. o. m. djärfts upp¬
taga det förslag att bilda en reservbataljon vid hvarje regemente, som för¬
kastades af 1901 års Riksdag, och dessutom i väsentliga delar framkommit
med äskanden, som gå vida utöfver, hvad Kungl. Maj:t år 1901 ansåg sig
böra begära.
Inför de fakta, som här angifvits, borde samtliga Riksdagens partier
anse sig förpliktade att först och främst omedelbart vidtaga åtgärder för
kostnadernas nedbringande till de belopp, Riksdagen uti sin skrifvelse 1901
förbundit sig att utgifva. Att därutöfver åtskilliga inskränkningar kunna
göras skall nedan påvisas.
Ifråga om sättet för reduktionens utförande erbjuda sig i hufvudsak
tvenne vägar. Dels kunna vissa indragningar och ^organisationer ske
beträffande särskilda vapenslag, afseende minskning af personal och mate¬
riel, dels kan öfningstiden för de värnpliktige undergå en begränsning.
Båda vägarna synas oss böra begagnas.
Motioner i Första kammaren, Nr 43. 5
Till en början vilja vi beträffande fjärde hufvudtiteln föreslå en del
partiella reduktioner.
Numer torde väl ingen kunna påstå, att den militära musikperso¬
nalen vare sig ökar krigsberedskapet eller bidrar till försvarskraften vid
eu konflikt. Bland militärerna själfva bar det uttalats, att regementenas
musikkårer innebära eu oerhörd och löjlig lyx. »Denna ståtliga och dyr¬
bara dekoration, där inte så litet är teater och parodi», bör snarast möj¬
ligt aflägsnas. På så sätt torde c:a 1,5 mill. kr. årligen kunna sparas.
Vid 1901 års riksdag gjordes flera uttalanden om en inskränkning
af det dyrbara kavalleriet, hvars nytta uti modern krigföring blifvit ifråga¬
satt. Särskilda utskottet skref: »Att de båda kavalleriregementen, som äro
afsedda att bilda svenska arméns kavallerifördelning, skulle utan alltför
stor olägenhet kunna ordnas på fem skvadroner i st. f. på tio, hvarigenom
för armén i sin helhet skulle vid mobilisering komma att finnas en kaval¬
leribrigad om två 5-skvadroners-regementen.» Härigenom ansågs 1,288,975
kr. kunna sparas å den kungi. propositionen. Vid sammanjämkningen mellan
kamrarnas i denna del olika fattade beslut blef resultatet emellertid, att
Kungl. Maj ds förslag segrade. För vår del kunna vi ej inse behöfligheten
af en särskild kavallerifördelning. Dess uppgift skulle ju vara att »skugga»
fienden, så snart han vunnit fotfäste i landet, hvarigenom kontakten med
honom från början uppehälles. Numer anse militärerna själfva, att en i
landets sydligaste och dess för landstigning minst utsatta del förlagd kaval¬
lerifördelning omöjligen kan fylla en dylik uppgift. Sålunda har generals¬
kommissionen i utlåtande den 21 december 1907 föreslagit fördelningens
sönderbrytande, i det att »den af chefen för generalstaben förordade för¬
flyttningen af vissa delar af det i Skåne förlagda kavalleriet anses böra
afse dessa delars framtida användning såsom fördelningskavalleriregementen
vid de planlagda nya arméfördelningarna, hvadan ock kaserner för ifråga¬
varande kavalleritruppförband snarast möjligt böra uppföras i de orter,
hvilka Konungen finner vara för detta ändamål de lämpligaste.» Den nu¬
tida krigföringen medför icke heller något själfständigt uppträdande af
kavalleristyrkor i vårt lands terräng, och deras användbarhet för rekog¬
noscerings- och rapporttjänst blir af allt mindre värde till följd af teknikens
utveckling. När en effektiv reduktion af militärbördorna omedelbart bör
ske, måste enligt vårt förmenande detta ytterst dyrbara vapen ställas pa
indragning. Enligt härorganisationen ingår en ridande division från Vendes
artilleriregemente uti den skånska kavallerifördelningen. När skånska
husar- och dragonregementena nu föreslås till indragning, följer häraf,
att äfven detta artilleri bör ställas på afskrifning. Endast genom den
Musik¬
personal.
Kavalleri-
fördel¬
ningen.
6 Motioner i Första kammaren, Nr 43.
skånska kavallerifördelningens slopande skulle inemot 3 mitt. kr. årligen
sparas.
När den själfständiga kavallerifördelningen, hvilken utgör en vä¬
sentlig del af landets kavalleristyrka, bortgår, blir kavalleriinspektionen
mer obehöflig än förut, hvarför kavalleriinspektörens befattning jämte
stabspersonalen kan indragas. Härmed vinnes ytterligare c:a 15,000 kr.
De för kavallerifördelningen afsedda kasernbyggnaderna kunna dispo¬
neras för annat ändamål, hvarigenom ytterligare besparingar erhållas.
divisionerna Uti det vid 1901 års härordningsförslag fogade statsrådsprotokollet
misiMema. ingingo äfven beräkningar för bildandet af fälthaubitsdivisioner vid artil¬
leriregementena. Enligt dessa skulle sex dylika divisioner anskaffas för
en kostnad af 5 milj. kr. Det rådde emellertid så olika uppfattningar,
om tunga eller lätta haubitser borde komma till användning, att anslag
icke det året begärdes för ändamålet. När det 8 år senare gällde att
tvinga igenom tremillionersanslaget — icke 5,000,000 kr., som försvars-
kommissionen (sid. 22B) uppger såsom redan beviljadt -— sattes alla kraf¬
ter i rörelse, och det försäkrades, att den föreslagna typen var lyckligt
funnen. Följden blef, att Riksdagen med 230 röster mot 131 beviljade
anslaget, hvaraf på extra stat för år 1910 800,000 kr. Röstsiffrorna uti
de båda kamrarna äro belysande nog och böra anföras. I Första kamma¬
ren var det blott eu enda röst emot anslaget, men i Andra kammaren
130. Vid 1910 års riksdag anvisades ytterligare 800,000 kr. af besparade
medel från tvenne andra anslag på 4:de hufvudtiteln.
Emellertid befinnes det, enligt hvad vi erfarit, att så sent som i
april månad 1910 försöken ännu icke voro afslutade, ehuru det tidigare
förklarats, att »typen var lyckligt funnen». Några beställningar voro
heller icke gjorda, och det är för öfrigt tvifvelaktigt, om experimenten,
hvilka åren 1903—1909 kostat 215,000 kr., ännu blifvit afslutade.
Det finns följaktligen anledning förmoda, att hela det anvisade
anslaget till materiel — 1,6 mill. kr. — kan sparas och återgå till stats¬
kassan. Man styrkes i denna uppfattning af årets statsverksproposi-
tion, hvari departementschefen visserligen omnämner, hvilka summor, som
redan anvisats, men icke på något sätt klargör, om materielen ännu blif¬
vit beställd. I hvarje fall böra några ytterligare medel icke anvisas, utan
hela det återstående beloppet afses för andra statsändamål.
Uti propositionen till 1909 års Riksdag framhölls äfven såsom ett
motiv för medlens anvisande, att den erforderliga personalen af volontärer
och värnpliktiga voro i hufvudsak förhanden, och att befälspersonal och
stamhästar så småningom skulle anskaffas. Ett studium af de båda sista
årens stater visa likväl, att en väsentlig del af den för haubitsdivisionerna
Motioner i Första kammaren, Nr 43.
7
afsedda styrkan, särskilt beträffande befälspersonalen, icke blifvit upp¬
satt. När dessa beställningar äro tillsatta, skulle, såsom förut är angifvet,
de årliga utgifterna komma att ökas med c:a 600,000 kr., hvilken summa
genom haubitsdivisionernas indragning skulle kunna sparas. Härtill kom¬
mer minst V2 mill. kr. för divisionernas underhåll i öfrigt. Dessutom
kan man ha skäl förmoda, att om haubitserna verkligen anskaffas, den
slutliga summan härför icke skall understiga de antydda 5 mill. kronorna.
Genom att återkalla hittills gifna anslag och beslut om att icke
lämna några vidare medel till haubitsdivisionerna samt indraga dess nu
befintliga personal skulle inemot 6,1 mill. kr. kunna sparas.
Såsom eu frukt af för länge sedan utdömda uppfattningar om sättet
för försvarskrigs förande — den s. k. centralförsvar sprincipen — ha vi
fått en fästning midt inne i landet. Innan någon fiende står utanför
Karlsborg, har landets öde redan afgjorts. Karlsborg ligger som ett
typiskt exempel på, hur militärerna förmått svenska folkets representanter
till utgifter för ändamål, hvilka äfven krigsteknici finna totalt bortkastade.
Arméns myndigheter, hvilka eljest icke genera sig för låta millionerna
rulla, ha sedan åtskillig tid upphört att begära några flera för detta sär¬
egna utslag af svensk krigskonst. Kung]. Maj:ts förslag till 1906 års
Riksdag afsåg en inskränkning i befästningsplanen, och sedan 1908 har
något nytt anslag för detta ändamål icke äskats. Fästningen kan saklöst
slopas, och den artilleristyrka — 4 kompanier jämte stab — som är för¬
lagd till densamma, jämte öfrig personal indragas. Genom dessa åtgärder
sparas minst 300,000 kr. årligen, samtidigt som ett stort antal byggnader
kunna begagnas för andra ändamål och staten skaffa sig inkomst af de
1,200—1,500 hektar skogshemman och annan mark, som tillhöra befäst-
ningsanläggningen.
o DO O
En af de mest betydande orsakerna till vårt militärväsens dyrhet
har upprepade gånger framhållits vara den abnorma storleken af dess
yrkespersonal. Närmare hälften af de ordinarie utgifterna till landtför-
svaret åtgår till den fast anställda personalens aflöning och underhåll.
Denna del af militärbördan visar äfven oafbruten tendens att växa. I
sanning en slående illustration till det en gång förda talet om värn-
pliktshärens billighet. Endast anslagen till »aflöning och rekrytering» ut-
gingo år 1898 med 8,441,906 kr., år 1902 med 10,576,335 kr. och år
1909 med 16,517,695 kr., men uti 1911 års stat ha dessa anslag be¬
räknats till 18 mill. kr. Lägges härtill ersättning för inkvartering, ut¬
rustning, utspisning m. in., når man summan 25 mill. kr. Under dessa
förhållanden bör uppmärksamheten riktas på de möjligheter, som inom
Karlsborgs
fästning.
Reduktion
af stam¬
anställd be-
fälsperso-
__ nät.
8
Motioner i Första kammaren, Nr 43.
denna del af härväsendet erbjuda sig för en till minskade utgifter ledande
förenkling af organisationen.
Denna torde måhända kunna vinnas genom en förening af rege¬
mentenas kompanier under gemensamt chefskap, kasernförläggning, för¬
råds- och expeditionsväsen samt utbildning i enlighet med ett af en fack¬
man — kapten Ivar Hult i tidskriften »Det Nya Sverige» — i annat sam¬
manhang publicerat förslag. Detta innebär, att vid hvarje kompani af
udda nummer skall finnas en kapten af första klass, beriden, 1 löjtnant,
1 fanjunkare, 2 öfverkorpraler, 3 korpraler. Vid hvarje kompani af jämnt
nummer skulle finnas 1 kapten af andra klass, 1 löjtnant, 1 sergeant, 2
öfverkorpraler och 3 korpraler. Härutöfver borde på kompanistat för hela
regementet enligt hans förslag finnas t. ex. 4 löjtnanter.
Kompanierna skulle under fredstjänst (med undantag för repeti-
tionsöfningarna) vara sålunda förenade: Kaptenen af första klass är chef
för sitt kompani af udda nummer jämte kompaniet af nästföljande jämnt
nummer. Han har kaptenen af andra klass till sitt biträde, då denne ej
är upptagen af kommenderingar, till sin ersättare, då han själf är bort¬
kommenderad. Han omhänderhar med biträde af fanjunkaren dubbel¬
kompaniets gemensamma förråd och expedition. Löjtnanterna och kor¬
pralerna äro befäl och instruktörer hvar vid sitt regementes rekrytpluton.
Sergeanten vid kompaniet af jämnt nummer biträder fanjunkaren; de er¬
sätta hvarandra vid kommenderingar. Båda plutonerna äro under utbild¬
ningen förenade i ett kompaniförband under chefens ansvar och ledning.
Endast under repetitionsöfningarna äro kompanierna skilda åt, då en till¬
fällig expedition upplägges.
Genom tillämpning af denna princip kan med nuvarande organisa¬
tion afsevärda besparingar göras. Under förutsättning, att regementets
befälspersonal i fredstid blefve: 1 öfverste, 1 öfverstelöjtnant, 2 majorer,
6 kaptener af första klass, 6 kaptener af andra klass, 4 löjtnanter af
första klass, 4 löjtnanter af andra klass och 4 underlöjtnanter, skulle vid
infanteriet endast hvad befälet angår c:a 50,000 kr. per regemente kunna
afdragas från anslaget till befälets aflöning. I rundt tal skulle sålunda
vid infanteriets 28 regementen 1,4 mitt. kr. vinnas. Härtill komma de
besparingar, hvilka kunna vinnas genom motsvarande indragning af under¬
befäl, uppgående till ett belopp af c:a 850,000 kr.
Göras motsvarande beräkningar för artilleriet, trängen och åter¬
stående del af kavalleriet, samt tages hänsyn till den minskning af under¬
befälspersonal, som äfven vid dessa vapen tillika kan vinnas, torde genom
ofvannämnda förfaringssätt omkring 3 mitt. kr. med viss säkerhet kunna
inbesparas.
Motioner i Första kammaren, Nr 43.
9
Reformen torde med ännu större lätthet kunna genomföras och må¬
hända göras än mer vidtgående
om en inskränkning af den uti staten
upptagna volontärstyrkan samtidigt äger rum. Härtill borde äfven den
omständigheten kunna föranleda, att det visat sig omöjligt hålla styrkan
fulltalig. Vakanserna utgjorde enligt försvarskommitténs betänkande 1
jarl. 19<>8 och 1 juli 1910 respektive vid infanteriet 42,8 % och 17,8 %,
vid kavalleriet 13,5 % och 3,6 f, vid artilleriet 12,o % och 4,4 %. Och det
oaktadt premier utfästes för enrollerande af arbetslösa.
När riksdagen år 1901 minskade den af Kungl. Maj:t föreslagna
öfningstiden för de värnpliktige, medgafs Kungl. Maj:t i stället rättighet
att för tiden från och med år 1908 och intill dess annorlunda bestämmes
i mån af behof genom anställande af manskap på grund af frivilligt aftal
ersätta afgången i infanteriets nummerstyrka med högst 72 nummer vid
hvart och ett af Lifregetnentets grenadjärer och 21 andra infanterirege¬
menten samt med högst 48 nummer vid hvart och ett af Karlskrona och
Vaxholms grenadjärregemente. Sedan det numer visat sig, att de beräk¬
ningar, hvilka legat till grund för riksdagens beslut, varit i så hög grad
vilseledande, som af ofvanstående redogörelse framgår, är det allt skäl uti,
att riksdagen återkallar den förbindelse, som afgafs i ett svagt ögonblick
för att ge ersättning åt den nedprutning, som skedde beträffande öf-
ningstidens längd. Enligt en uppgift uti försvarskommitténs betänkande
(sid. 159) skulle statens årliga utgifter härigenom hugna minskas med
1,266,400 kr.
Som bekant erhålla de beridna officerarna lönetillägg för tjänste-
hästar å 400 kr. pr häst och år jämte furageringsersättning å 1 kr. pr
häst och dag. Oaktadt detta uttagas af stamanställda manskapet ett visst
antal hästskötare, hvilka både aflönas och födas af kronan. Dessa undan¬
dragas härigenom den tjänsteutöfning, hvartill de rätteligen äro afsedda.
Vanligen är det äfven det raskaste och dugligaste manskapet, som på
detta sätt upptages af privat tjänst. Denna manskapsstyrka anses sålunda
i själfva verket såsom icke behöflig för den direkta tjänsten och kan in¬
dragas. Detsamma är förhållandet med de kalfaktorer, officerarna och
delvis äfven underofficerarna begagna för sitt privata bruk till klädborst¬
ning, ärendens uträttande m. m. d., som icke har med krigstjänsten att
skaffa. Dessa hästskötares och kalfaktorers antal kan säkerligen uppskattas
till minst 500 man. Enligt verkställd beräkning skulle en utgiftsminsk¬
ning af 325,000 kr. årligen kunna erhållas genom indragning af denna
till privattjänst begagnade personal.
I detta sammanhang vilja vi framhålla det olämpliga uti, att office¬
rare i tjänst utöfva befattningar såsom kammarherrar, adjutanter och ordon-
Reduktion
af volon-
tärernas
antal vid
hvarje rege¬
mente.
Hästskötare
och kalfak¬
torer, adju¬
tanter, or-
donnanser
och kammar¬
herrar hos
kungl. per¬
soner.
Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 21 Raft.
2
10
Motioner i Första kammaren, Nr 43.
nansofficerare hos kung!, personer, befattningar hvilka nästan uteslutande
äro att betrakta såsom hofsysslor. Konungen har en förste adjutant, två
öfveradjutanter och 12 adjutanter; Kronprinsen 4 adjutanter och 4 ordon-
nansofficerare; Prins Vilhelm en adjutant och 2 ordonnansofficerare; Prins
Erik en kommenderad officer; Prins Carl 3 adjutanter, hvaraf en vaktfri;
Prins Eugen 2 adjutanter, hvaraf en vaktfri. Under sina »vakter» deltaga
dessa personer icke uti den militära tjänstgöring, för hvilken de äro
afsedda. Särskildt bör anmärkas, att i aktiv tjänst varande officerares di¬
rekta anställning inom hofstaten är ett oskick, som bör afskaffas. Så be¬
stämda uttalanden ha förut gjorts i riksdagen i clessa afseenden, att de
borde ha vunnit efterrättelse af dem det vederbör. Med stor majoritet
antog Andra kammaren för sin del vid 1901 års riksdag en sådan änd¬
ring af 48 § i regeringsformen, hvarigenom uttryckligan sades ifrån, att
»till krigsmakten hörande officerare i tjänst med lön å regemente eller kår
icke kan till sådan beställning nämnas eller till något slags hoj'tjänstgliring
användas.» Detta beslut upprepades af Andra kammaren år 1904, och
den ende, som yttrade sig däremot, gjorde det af den grund, att det var
antagligt, att »Konungen har tagit i betraktande Andra kammarens önskan,
att icke någon militär person må inneha hoftjänst.» En blick i statska¬
lendern är tillräcklig för att förvissa sig om, att så icke är förhållandet.
Förtidspen- Frånsedt här föreslagna reduceringar af befälsstyrkan bör det utre-
'öfverflödigt das, om icke stambefälspersonalen kan ytterligare minskas och reservbefäl
befäl, vid behof i stället inkallas. En betydande kostnadsminskning skulle häri¬
genom vinnas.
Uti förutnämnda artikel af kapten Ivar Hult framhålles, att under
större delen af året en väsentlig del af befälspersonalen saknar »försvarlig
sysselsättning». Denna artikel af en fackman är af beskaffenhet att böra
komma till riksdagens kännedom, hvarför vi här återge den del af den¬
samma, som berör denna sak.
»Vår armé har mycket svaga befäl sreserver och håller därför i fredstid en
yr kesper sonat, mycket talrikare än fredsarbetet kräfver. Se där grundorsaken till
vår armés dyrbarhet.
Jag skall bevisa personalens öfverflödiga talrikhet i fredstid genom att an¬
gifva förhållandet vid infanteriet.
Vi ha här tre verksamhetsperioder om året:
1) Volontärutbildningsperioaen, början af oktober—början af april, 6 må¬
nader. Till volontärernas utbildning åtgår kanske V8 af det befintliga kompani¬
befälet vid regementet. Nästan all öfrig personal saknar under hela denna tid
försvarlig sysselsättning. För att ändock skaffa den något att göra, har på kom¬
panicheferna lagts en onödigt omständlig och vidlyftig expeditions- och förvalt¬
ningstjänst, hvilken likväl blott i mycket ringa grad kan fylla dess tid. För att
Motioner i Första kammaren, Nr 43.
11
utfylla deras öfverflödiga tid och för att bereda den hela öfriga sysslolösa skaran
något att göra, skall tiden användas till författandet af skriftliga arbeten, hållan¬
det och åhörandet af föredrag, krigsspel, åseende af volontärernas fälttjänstöf-
ningar, kurser i allmännyttiga ämnen för eljest sysslolöst manskap m. m. dylikt.
Svårigheterna att ordna och vid full effekt vidmakthålla denna konstladt
framtvungna verksamhet hafva visat sig alltför stora. Den fyller icke hela tiden.
Den bringar icke armén valuta. Den inses och uppfattas af alltför många såsom
en blott förevändning och blir för flertalet intet annat än förtäckt dagdrifveri,
hvaraf armén snarare lider skada. Tron, respekten, allvaret, intresset, förmågan
och samvetet i tjänsten komma därifrån svårt anträffa till det värf, där verkligt
arbete nödvändigt kräfves.
2) Beväring sr ekrytperioclen, början af april—början af september, 5 må¬
nader. Vid hvart och ett af regementets 12 kompanier utbildas en rekrytpluton
om 40 ä 60 man. För hvarje sådan pluton sysselsättas nu en kapten, 2 subal-
ternofficerare, 1 fanjunkare, 1 å 2 sergeanter, 12 korpraler af olika grader, hvar¬
till kommer ett antal, 10 eller flere, mer eller mindre utbildade volontärer. Hvad
som behöfs, är vid hvarje pluton: 1 subalternofficer (1 sergeant kan vara nyttig
att ha, men icke nödvändig), 6 korpraler af olika grader (vid små plutoner kan
man reda sig med färre korpraler), samt för 2 eller 3 plutoner gemensamt: 1
kapten och 1 fanjunkare. Alltså har regementet väl dubbelt mera kompanibefäl
än som är nödvändigt under rekrytperioden.
Någon vill kanske trösta därmed, att utbildningen väl blir så mycket grund¬
ligare. Ack nej. Arbetsprestationen på hvarje hand minskas i stället i propor¬
tion till befälets öfvertalighet.
3) Bepetitionsöfningarna, början af september—början af oktober, 1 må¬
nad. Hela den fast anställda personalen har full sysselsättning. Men — endast
i brist på tillräckligt antal dugligt och disponibelt reservbefäl.
Således endast under repetitionsöfningarnas enda månad har hela yrkes-
personalen i fredstid full sysselsättning, medan för öfrig! under fem af årets må¬
nader hälften och under sex månader 7/8 af denna personal är alldeles onödig, ja,
onyttig. Äfven under repetitionsöfningarna kunde man nöja sig med hälften,
ifall reservbefäl funnes. Är det att förvånas öfver, att en sådan fredsorganisation
är dyrbar?»
Det är angeläget, att åtgärder vidtagas med anledning af dessa miss¬
förhållanden, hvarom erfarenhet vunnits från flera håll. Botemedlet synes
närmast vara en förtidspensionering af det öfverflödiga befälet och dettas
öfverförande till reserven med viss tjänstgöringsskyldighet. Försvarskom-
xnittén afser i stället en ytterligare ökning af befäispersonalen. — I hvad
utsträckning detta kan ske, och huru stora besparingar, som härigenom
må vinnas, kan ej framgå utan en utredning af mer tillförlitligt slag än
dem, militärerna hittills plägat förelägga riksdagen. Det är emellertid vår
uppfattning, att ännu ett par millioner på detta sätt bör kunna vinnas.
När riksdagen biföll det väldiga kasernbyggnadsanslaget — beräknadt Kasernbygg-
till 48 null. kr. — var det säkerligen i tanke, att detta utgjorde en ound- väder.
12
Motioner i Första kammaren, Nr 43.
gänglig konsekvens af härordningsreformens genomförande. Under årens
lopp har äfven som förut är nämnt 57 null. kr. hunnit beviljas för ända¬
målet, och flera kungsgårdar dessutom anslagits till öfningsfält. Nu får
svenska folket emellertid från fack mannahåll höra, att dessa millioner del¬
vis äro bortkastade. Det bör i sanning kännas bittert för dem, hvilka med¬
verkat till beslutet och för dess fullgörande nedtyngt oss med förlamande
skattebördor.
Uti förutnämnda artikel heter det:
»Eu annan orsak till värt landtförsvars dyrhet, ehuru den icke hunnit göra
sig i hela sin vidd kännbar, är de alltför stort tilltagna kasernbyggnaderna.
Alla våra regementen skola, är meningen, hafva kaserner, sä tilltagna, att
de bekvämt rymma trupperna under repetitionsöfningarna, en enda månad, då tre
årsklasser beväring äro i tjänstgöring. Under årets öfriga elfva månader är aldrig
mer än en årsklass tillstädes, och då måste dessa stora kaserner stå till två
tredjedelar tomma.
Att denna kasernering måste bli oerhört dyrbar i förhållande till dess nyt¬
tiga valuta, det inses utan vidare. Det är högst beklagligt, ifall anordningen ”är
nödvändig. Ännu beklagligare är det, ifall anordningen icke är nödvändig. Hvad
skall man då säga, ifall den icke allenast är öfverflödig utan för armén skadlig?
.Detta är tyvärr förhållandet. Kasernförläggningen under repetitionsöf¬
ningarna är icke alls nyttig, men skadlig för utbildningen.
Under repetitionsöfningarna skulle regementena behöfva vara snart sagdt
hvar som hälst, utom i kasernerna. Denna månad är till, för att trupperna skola
öfva sig i krigsmässigt uppträdande och i fältlif. Därtill är kasernen en alltför
bekväm stamort. Kaserneringen binder regementena vid stadsomgifningar, vid
terrängförhållanden, hvilka ytterligt försvåra trupputbildningen. Man får där ej
skjuta, ej röra sig, så fritt som behöfyes, utan att markupplåtelsen kostar sum¬
mor, dem man saknar tillgång till. Åtkomsten af goda, beträdbara öfningsplat-
ser blir förenad med långa marscher, transporter, tidsutdräkter och allehanda
svårigheter, hvilka tära på öfningarnas antal, värdefulla planläggning och ut¬
förande, på intresset och hågen, på fältmässigheten, på hela resultatet.
Yi ha kommit i kaserner och fått längre öfningstid. Men just dessa rika,
närliggande, lätta öfningstillfallen, den däraf beroende arbetsintensitet och arbets¬
glädje, som rådde på de gamla mötesplatserna, och hvilka åstadkommo de förvå¬
nande utbildningsresultat på kort tid, som fordom med rätta voro vår berömmelse,
allt detta ha vi nu väsentligen förlorat. Trots de ofantligt ökade kostnaderna
och den längre tiden, stål' vinsten icke i någon rimlig proportion till hvad som
offrats. Nej. Under repetitionsöfningarna, och delvis äfven under rekrytskolan,
ut på den gamla sortens tummelplatser, de enda där en fullt gifvande trupput¬
bildning kan bedrifvas och där eu fältmässig anda trifves!
Bäst vore, att hvarje arméfördelning ägde sin stora öfningsplats för flere
regementen på en gång. Endast de mera aflägset belägna regementena borde
hafva egna eller parvis ena sig om gemensamma fält. Dyrbara trupptransporter
dit? Nej, visst icke. Dit skulle trupperna marschera till fots, äfven om så vore
några dagsmarscher, bedrifvande öfningar under vägen. Och där skulle de, i de
Motioner i Första kammaren, Nr 43.
13
enklaste baracker, lefva ett hälft fältlif under 40 dagar. Det är nämligen ett
faktum, att nuvarande repetitionsöfningar om 30 dagar äro för korta. — Trup¬
perna kunde äfven sammandragas direkt till mötesfälten.
Det vore ej små summor, man sålunda genom minskadt behof af ersättning
för markskada etc. skulle inbespara å anslagen till arméns öfningar, och likväl
skulle man vinna en högst afsevärd bättre utbildning.
Må man dröja med att afyttra de gamla mötesfälten och att rifva ned
byggnader och förstöra anordningar, som finnas på dem. Behofvet, nödvändighe¬
ten skall förr eller senare låta dem åter komma till heders. Eller och kommer
man att nödgas begära anslag till nya, och att det blir en kostsam historia, det
skall man då få erfara.
Kasernutrym mat kan därför och borde inskränkas till behofvet under re-
krytskoleperioden, till en årsklass värnpliktiges behof, d. v. s. till tredjedelen af
det, som nu är tillämnadt.
Ja, ett byggnadskapital af flera millioner kronor skulle besparas till andra
nödvändigare ändamål, och man kunde ha tillfredsställelsen veta, att de dyra
kaserner, som finnas, åtminstone äro bebodda».
Dessa uppseendeväckande uttalanden borde i och för sig ha ansetts
tillräckliga för att mana Kungl. Maj:t till vidtagande af eu förnyad utred¬
ning i fråga om inkaserneringens behöflighet, men när det ej längre kan
vara Kung!. Maj:t obekant, att hela kasernbyggnadsväsendet kommer att
sluka 75 mill. kr. i stället för beräknade 48, så borde det ha framstått
som . eu oafvislig plikt för Ivungl. Maj:t att ofördröjligen vidtaga under¬
sökning för att tillse, på hvad. sätt kostnaderna må kunna nedbringas. Dä
Kungl. Maj:t emellertid visar sig ha sä ringa uppfattning om, hvad dess
skyldighet är, böra svenska folkets representanter därom göra kraftiga på¬
minnelser. Vi kunna icke dröja och låta millionerna rulla, som om de
saknade värde för ett fattigt folk, hvilket kämpar för sitt uppehälle. Bygg-
nadssvindeln kan ej längre fortgå.
Från 1904 års riksdag afläts en skrifvelse, hvari hemställdes, att De
Kungl. Maj:t ville efter nödig utredning rörande det antal »icke vapenföra»
värnpliktige, som bör tilldelas hvarje truppförband samt flottan och kust- vapt
artilleriet, för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i värnplikts¬
lagen den 14 juli 1901, hvarigenom förebygges, att ett större antal »icke
vapenföra» än hvad som motsvarar det verkliga behofvet, årligen uttagas
till eller bibehållas i tjänstgöring. Försvarskommittén, hvilken senast yttrat
sig i frågan, vill föreskrifva en tjänstgöringstid af 365 dagar för icke vapen¬
föra yrkesmän och skrifbiträden, men 182 dagar för militärarbetarna och
anser sig sålunda ha löst frågan. Tillhopa 431,000 kronor skulle på detta
sätt sparas. Kungl. Maj:t har biträd t detta kommitténs förslag och genom
prop. n:r 2 framlagt detsamma inför Riksdagen. Härigenom reduceras
emellertid icke det antal ej vapenföra, som uttagas.
14
Motioner i Första kammaren, Nr 43.
Det synes oss emellertid angeläget, att riksdagen i enlighet med i
nyssnämnda skrifvelse uttalad uppfattning snarast möjligt får sig förelagdt
ett förslag till indragning af minst 75 % af denna värnpliktsstyrka. Inom
armén beräknas densamma år 1909 till 3,459 man, och varierade tjänst¬
göringstiden med hänsyn till olika truppslag mellan 240 och 365 dagar.
Landet skulle vara bättre betjänt med, att dessa personer fortsatte sin
borgerliga näring i produktionens tjänst, än att de föra ett hälft dagdrif-
varelif under värnpliktsöfningarna. Den tjänst, de nu utöfva, kan det kvar¬
varande antalet med hjälp af praktiska maskinella och andra anordningar
säkerligen bestrida. Innalles torde inemot 1 mill. kr. kunna sparas häri¬
genom.
När urtima riksdagen 1892 godkände de 90 dagarna, skedde det
under uttalande af den »förfärliga försäkran» (Adolf Hedins ord) från stats-
rådsbänken, att vi fatt ett försvar, hvarigenom vi kunde »värna om vårt
oberoende och drifva fienden ur landet». »Om förslaget godkändes», ut¬
ropade krigsminister Rappe, »så skolen I vinna det målet, att vårt foster¬
lands oberoende är tryggadt. I skolen hälsas med tacksamhet af hela Eder
samtid, af alla i landet, och 1 skolen välsignas af Edra barn och efter¬
kommande».
Ja, hurudan den välsignelsen blef, tingo vi snart erfara.
Knappt var beslutet fattadt, förrän man från fackmannahåll beteck¬
nade detsamma som en »otillfredsställande kompromiss», och åtta år senare
förklarade en ny krigsminister, herr Crusebjörn, att han »inseende nödvän¬
digheten däraf, att Sveriges försvarskraft till lands måste stärkas i högst
väsentlig grad, för att vårt freds- och på samma gång frihetsälskande folk
må med tillförsikt kunna lita till densamma i farans stund», omedelbart
börjat vidtaga åtgärder i detta syfte.
Ett decennium hade ej förflutit, sedan vi fått »ett betryggande för¬
svar), förrän Kungl. Maj:t sökte förmå Riksdagen att fyrdubbla värnplikts-
tidens längd. Detta gick väl icke fullständigt år 1901, då åtta månaders
värnplikt för infanteriet genomfördes, men sedan den tiden ha alla ansträng¬
ningar riktats på att framtvinga den ettåriga värnplikten. Försvarskom-
mittén ger äfven tydligt tillkänna, att »frågan om utsträckning af tjänst¬
göringstiden till 365 dagar för värnpliktige, som tilldelas fotfolket i allmän
tjänst, hör upptagas till afgörande, sä snart kasernbyggnaderna af slutats.
För en del andra värnpliktige föreslås tidens omedelbara utsträckning till
lO CD
ett år.
Det vore naivt förmoda, att man, om det målet vunnes, skulle vara
tillfredsställd. Redan nu finnas antydningar om, att så icke blefve för¬
hållandet. Vid granskning af 1901 års härordningsförslag uttalade sig
Motioner i Första kammaren, Fr 43.
15
Henne af arméns fördelningschefer för en utbildningstid af 400 dagar.
Hvad flottan angår, har chefen för flottans stab 1900 och marinstaben 19U8
påyrkat tvåårig värnplikt för å sjömanshus inskrifna. Försvarskommittén
sympatiserar därmed, ehuru den icke nu vågar framlägga något förslag.
Dylika röster komma nog att höras igen och tala starkare, om den ettåriga
värnplikten införes. De sista 20 åren ha äfven hos oss till fullo bevisat,
att utilitarismens kraf äro lika omätlliga, som dess försäkringar är o otill¬
förlitliga.
Hårdare än de direkta utgifterna till militärväsendet, känna de breda
folklagren emellertid, att värnpliktst ungan trycker dem. I synnerhet den
jordbrukande befolkningen lider däraf. Enligt vår uppfattning är tiden nu
kommen att i stället för talet om förlängning af utbildningstiden ifråga¬
sätta en minskning af densamma. När rekrytskolan för den fast anställda
personalen, som varar sex månader, anses tillräcklig att ge de enligt militär
uppfattning nödvändiga »färdigheter och kunskaper», hvilka erfordras för
menig krigsman inom kompaniet, så vore det egendomligt, om bevärings-
männen icke kunde utbildas på denna tid, i afl synnerhet som de värn¬
pliktiga rekryterna enligt hr Crusebjöm »med hänsyn till kroppskrafter,
begåfning och förut förvärfvade insikter anses vida mer mottagliga för den
militära utbildningen». Det bör äfven anföras, att de indelta rekryterna
hade 100 dagars rekrytskola första året och 50 dagars andra året jämte
22 dagars regementsmöte, tillhopa 172 dagar. Värnpliktstidens minskning-
för infanteriet till motsvarande tid borde ej förrycka utbildningen.
Den militära uppfattningen i frågan är icke mycket att lita på. År
1892 ansåg frih. Rappe de 90 dagarna visserligen vara ett minimum, »men
denna tid rätt använd torde dock vara tillräcklig för att bibringa de värn¬
pliktige någon skjutskicklighet och så pass stor marschfärdighet, att de
(stam och beväring) åtminstone kunna följas åt, när det gäller att gå mot
fienden». Åtta år senare anser herr Crusebjöm däremot, att »man icke
kan ställa sina fordringar så lågt, som bär ifrågasatts, nämligen 8 månader».
Minskas värnpliktstiden för infanteriet, bör densamma i motsvarande
män afkortas för öfriga vapenslag. Det torde nämligen icke vara lämp¬
ligt att minska den proportionsvis mera för dessa, ehuru herr Crusebjörns
uttalande 1901 skulle kunna ge anledning till ett dylikt förslag. Han
polemiserade nämligen mot »den föreställningen, som tycks ha gjort sig
ganska allmänt gällande, att infanteristen kan nöja sig med en väsentligt
kortare öfningstid än kavalleristen och artilleristen.» »Jag vågar påstå»,
yttrade han, »att om än detta varit en bestämd mening under föregående
tider, så är förhållandet nu i mångt och mycket annat.»
16
Motioner i Första kammaren, Nr 43.
Marinen.
Pansarbåts-
byggandet.
En minskning af värnpliktstiden med tvenne månader för samtliga
vapenslag på sådant sätt, att en månad bortgår från första året och en
månad från repetitionsöfningarna, medför c:a 2 mitt. kr. besparing.
Indragningen af tiden för repetitionsöfningarna har från militärt håll,
senast vid 1910 års riksdag, ansetts omöjliggöra de värnpliktiges öfvande
uti större truppförband, enär regementet först under dem är fulltaligt
samladt. Denna invändning är icke befogad. Därest inom armefördel¬
ningen eu sammandragning af hela värnpliktskontingenten vid infanteri¬
regementena sker till ett enda truppförband under hela re k ryt; u tbi Idnin gs-
tiden, i stället för att man nu håller de värnpliktige spridda på olika håll,
skulle en öfning i fältstarka förband utan större svårighet kunna åstad¬
kommas. De olika regementenas värnpliktige skulle såsom skilda plutoner
och kompanier ingå uti detta rekrytregemente. När det tyska landtvärn et
kan öfvas på detta sätt, borde äfven vårt beväringsmanskap härigenom få
erforderlig öfning. En dylik reform kan för framtiden få synnerligen
vidtgående konsekvenser, i det att åtskillig befäls-, läkare- och intendertur-
personal skulle bli obehöflig samt det för inkasernering beräknade utrym¬
met i hög grad minskas, hvarigenom mycket betydande besparingar
göras.
När Riksdagen år 1883 första gången beviljade medel till byggande
af sjögående pansarfartyg, inleddes vårt land i den febrila täflan att
skapa allt starkare och dyrbarare pansrade skepp, som pågått mellan
nationerna under de sista årtiondena. Från sjömilitärt håll har man
med ifver sökt förmå statsmakterna att offra stora belopp för detta ända¬
mål. Motiven ha under tidernas lopp hunnit något förändras. Anspråken
ökats.
Medan den uppgift, som vid 1876 års riksdag af sjöministern till¬
delats flottan, var »att utestänga fientliga flottor från våra viktigaste ham¬
nar, att försvåra, om icke hindra landstigandet af öfverväldigande fientliga
härmassor ä våra kusten, hvarför endast »artilleristarka pansarskyddade
mindre fartyg» afsågos för striden inom skärgården och »snabbgående,
lätt manövrerade, till en del bepansrade fartyg» utanför densamma, ökade
redan 1880—82 års kommitté den roll, flottan var afsedd att spela, med
följande ord: »Gifvet är, att blotta tillvaron på vår sida af ett sjögående,
låt vara mindre omfattande men verksamt kustförsvar skulle tvinga fien¬
den till en kraftutveckling så stor, att kostnaderna därför icke skulle be¬
finnas motsvara den väntade vinsten.» Nu föreslogs också byggandet af
eu »förbättrad monitortyp», den första pansarbåten, men fordringarna på
denna var endast, att den skulle »hastigt kunna flytta sig till hvilken hotad
punkt som hälst på vår långsträckta kust», och att den skulle vara
Motioner i Första kammaren, Nr 43.
17
»så stark beträffande pansarbestyckning, att den, där förhållandena icke
äro alltför ogynnsamma, förmår att upptaga strid mot fiendens pansar¬
fartyg.» Tydligen åsyftades hufvudsakligen skärgårdsstrider, och därför
framhåller kommittén som en oeftergiflig fordran, att pansarbåtens »storlek
och djupgående måste afpassas så, att fartygen kunna framgå i vår skär¬
gård och därstädes kunna uppträda.»
1892 års kommitté, hvilken företrädde ungefär samma uppfattning
som 1882 års och därför endast föreslår några »modifikationer vid blif¬
vande nybyggnad» af pansarbåtar med hänsyn till »de förbättringar, som
inträdt i sjökrigsmaterielens beskaffenhet i andra länder under de senaste
åren», talar likväl om att kustförsvaret för att anses »betryggande» bör vid
anfall öfver sjön »såväl utanför vår kust som i våra skärgårdar göra
kraftigt motstånd».
Ett steg närmare slagskeppstypen togs af 1901 års sjökrigsmateriel-
kommitté. Visserligen vill densamma icke ifrågasätta, att pansarbåten
»med bibehållande af ett deplacement, som rnedgaf rörelsefrihet i skär¬
gårdarna» i så hög grad skulle utveckla sina militära egenskaper, att den¬
samma i alla afseenden kunde mäta sig med de större, modernare slag¬
skeppen», men »vi borde söka utveckla våra pansarbåtar på sådant sätt,
att nybyggda dylika i något afseende blefve öfverlägsna eller åtminstone
jämngoda med våra eventuella motståndares pansarfartyg, slagskepp såväl
som pansarkryssare.» Chefen för flottans stab sammanfattar år 1906 sina
fordringar på dessa fartyg bland annat med följande ord: »Fart öfversti¬
gande den, som i allmänhet kan utvecklas af första rangens slagskepp»
samt »artilleri i fråga om de svåraste pjäsernas effekt jämnstäldt med de
moderna slagskeppens», och den parlamentariska försvarskommittén för¬
klarar nu, »att de sjögående pansarfartyg, som komma att nybyggas för
vår flotta, måste kunna utveckla en fart och besitta en sjöduglighet
som gifva dem utsikt att kunna nå en fientlig armés operations- och för¬
bindelselinjer öfver hafvet. Och det är äfven uppenbart, att fartygen för
att därefter med utsikt till framgång kunna gå till anfall måste förfoga
öfver ett artilleri, så kraftigt, att det äfven på de längsta stridsafstånd en
kan göra fientliga pansarfartyg skada och ett pansar, som på ett nöjaktigt
sätt skyddar vattenlinje, artilleri och vitala delar.» 1906 års typsakkuniga
skilja äfven på »de sjögående parsarfartygen» och »våra nuvarande pan¬
sarbåtar af l:a klass», med hvilka de förra böra samverka. I tämligen
oförtäckta ordalag är härmed sagdt, att våra pansarbåtar måste bli slag¬
skepp, som i stridsvärde närma sig de panarfartyg, hvilka kunna angripa
våra kuster.
Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 21 Höft.
3
18
Motioner i Första kammaren, Nr 43.
Det är ej nog med att öfriga makters utveckling af sina pansar¬
flottor locka till förstorandet af vår pansarbåttyp, man har äfven små¬
ningom börjat tilldela kustflottan allt betydelsefullare uppgifter och kraf¬
vel’ numera för densamma pansarfartyg, som endast förklaras vara »i stånd
att fullt tillgodogöra sig fördelarna af våra skärgårdar» i stället för de
äldre pansarbåtarna, hvilka äro »sådana fartyg, som visserligen lämpa sig
för skärgården», men hvilkas stridsegenskaper icke äro jämförliga med de
förras. I dessa något dunkla uttryck återfinnes programmet för kust¬
flottans frigörande från skärgården, som på senaste tid allt tydligare fram-
trädt. En af reservanterna till försvarskommitténs betänkande, hr Bildt,
har äfven uppmärksammat, att man söker »i väsentlig mån omlägga de
uppgifter, som hittills ställts på sjöförsvaret». »Den uppgift, försvarskom-
mittén vill tilldela flottan — att förhindra eu invasion öfver hafvet —
är», säger han, »så svår, att om dess fyllande verkligen skulle påfordras,
vår flotta måste utväxa till en verklig slagflotta.» Tendensen härtill åskåd-
liggöres äfven af fartygens ökade djupgående: Äran (1902) 5,o in., Man¬
ligheten (1904) 5,3 m., Oscar II (1907) 5,5 in., Fylgia (1907) 5,9 in., F-
typen 6,6 in. Den sistnämnda kan icke begagna samtliga af pansarbåtarna
nu använda leder.
I den mån detta program fullföljes, betungas nationen hårdt. Under
10-års perioden 1901—1910 ha ej mindre än 61,2 mill. kr. anslagits till
nyanskaffning af krigsfartygsmateriel samt ändring af äldre fartyg och
nybyggnad af öfningsfartyg. År 1906—1910 anslogs resp. 4,9, 4,8, 5,4,
5,o och 4,6 mill. kr. för detta ändamål, men försvarskommittén vill, att
under åren 1912—1919 6,2 mill. kr. årligen skall utgå för motsvarande
ändamål. Däri ingår då byggandet af 3 st. l:a kl. pansarbåtar af ny star¬
kare typ för 34,8 mill. kr. Pretentionerna ökas. 1879—80 och 1882 års
kommittéer voro nöjda med 2,o mill. kr. fast nybyggnadsanslag och 14
pansarbåtar i kustflottan, 1892 års kommitté begärde 2,8 mill kr. och 15
pansarbåtar, och 1901 års kommitté 16 pansarbåtar jämte 10 pansarkrys¬
sare. Nu förordar försvarskommittén mer än dubbla det sistnämnda årliga
nybyggnadsanslaget.
Enligt vår uppfattning måste byggandet af sjögående pansarfartyg
taga ett slut. Den vansinniga täflan med andra folk på detta område
måste upphöra, landet har ej råd deltaga i densamma, och den materiel,
som frambringas, motsvarar icke uppoffringarna. Vi komma fördenskull
att, när förslag om nybyggnader framläggas, på det bestämdaste motsätta
oss deras genomförande.
Därest vår mening omfattas af Riksdagen, kunna väsentliga bespa¬
ringar ske under femte hufvudtiteln ej endast beträffande materielen,
Motioner i Första kammaren, Nr 43. 19
utan äfven som en följd af dess minskande, i fråga om den fasta per¬
sonalen.
Emellertid kunna redan nu åtskilliga besparingar göras genom utrange-
ring af materiel, som saknar nutida stridsvärd e, och vissa befäl sposter torde an¬
tingen kunna indragas eller besättas med befattningshafvare af lägre rang.
Sålunda skulle första klass pansarbåten Svea enligt 1907 års statsverksproposi-
tion år 1908 ha öfverflyttats till andra linjen. Dessutom torde några kanon¬
båtar och torpedbåtar af 2:a klass böra afföras. För l:a kl. pansarbåtarna
afses kommendörkaptener af första graden såsom chefer. Dessa befatt¬
ningar kunna lika väl bestridas af kommendörkaptener af andra graden,
hvarigenom aflöningen för en del högre regementsofficersbeställningar kan
minskas. A de trenne 2:a kl. pansarbåtarna begagnas regementsofficerare.
Det bär länge varit bekant, att detta är fullständigt onödigt. Kaptener
äro tillräckligt kvalificerade härtill. Vidare behöfs ej högre befäl än löjt¬
nants å l:a kl. torpedbåtarna. Eskaderöfningarna ha lämnat tillräcklig er¬
farenhet härom. Ä flottans stationer har stampersonalen vid mobilisering
blifvit alltför rikligt tilltagen. En kommendör erfordras icke för bestri¬
dande af chefskapet för sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition
eller som chef för underofficers- och sjömanskårerna i Karlskrona eller som
varfschef å Stockholms station.
Genom indragning af musiken kan en del af ekonomipersonalen
undvaras.
Genom dessa förenklingar och reduktioner kunna åtskilliga belopp —
sannolikt ej understigande 250,000 kr. — sparas, deras exakta storlek kan
likväl först efter noggrann utredning närmare angifvas.
I fråga om värnpliktstidens längd ansågs år 1901, att infanteriets
öfningstid borde vara normgifvande. Den minskning, som af oss föresla¬
gits vid detta vapenslag, bör således följas af en motsvarande inskränkning
uti de värnpliktiges tjänstgöring vid flottan och kustartilleriet. Detta bör
röna så mycket mindre svårigheter, som utbildningen vintertid vid dessa
vapen icke kan ha samma betydelse som för öfriga. Med begagnande af
samma beräkningsgrund, som försvarskommittén användt, skulle värnplikts¬
tidens minskning med två månader för flottan och kustartilleriet ge en
behållning af c:a 550,000 kr.
Ett steg mot den successiva minskning i militärbördorna, vi afse,
torde äfven den sammanslagning af landt- och sjöförsvarsdepartementen
kunna innebära, hvarom Andra kammaren för sin del år 1908 beslutade
en skrifvelse till Kungl. Maj:t, hvarför vi ånyo framställa förslag i detta
syfte. Härtill torde så mycket större skal förefinnas, som försvarskom¬
mittén saknat intresse att upptaga denna fråga.
Minskning
af stam¬
befäl in. in.
Musikper¬
sonalens
indragning
m. m.
Värnplikts¬
tidens in¬
skränkning.
Försvars¬
departe¬
mentens
samman¬
slagning.
20
Motioner i Första hammaren, Nr 43.
Därest Riksdagen biträder våra här framställda förslag, torde (från-
sedt besparingarna å haubitsmaterielen samt å kasern by ggnadsansl aget m. m.,
som icke kan beräknas) ett belopp af c:a 20 milt. kr. årligen kunna från-
dragas militärväsendet och tillföras den blifvande ålderdomsförsäkringen,
hvartill medel eljest skulle uttagas beskattningsvägen.
An leende det förfaringssätt, som bör begagnas för verkställande af
den af oss föreslagna reduktionen af yrkespersonal på sådant sätt, att en¬
skildas berättigade intressen icke tillbakasättas, torde en utredning, som
skyndsamt verkställes, kunna anvisa lämplig metod.
Med hänvisning härtill och på grund af konstitutionella skäl måste
denna motion, tyvärr, utmynna i en begäran om skrifvelse till Kungl.
Maj:t, men afse vi att dels i särskilda motioner, dels vid statsverkspropo-
sitionens behandling, så vidt möjligt, framställa yrkanden i denna mo¬
tions syfte.
Nedannämnda åtgärder synas oss böra vidtagas:
1) Indragning af den under fjärde och femte hufvudtitlarna an¬
ställda musikpersonalen;
2) Indragning af samtliga de till skånska kavallerifördelningen hö¬
rande truppjförbanden, jämte till kavalleriinspektionen hörande befattningar;
3) Återställande af de för anskaffande af haubitsmateriel af Riks¬
dagen anvisade, ej förbrukade penningmedlen, samt indragning af den för
tjänst vid detta vapen redan anställda stam personalen;
4) Nedläggande af Karlsborgs fästning, samt indragning af den för
dess försvar afsedda personalstyrkan;
5) Föreningen af kompanierna parvis vid infanteriet och andra
vapenslag, afseende gemensam utbildning och förvaltning, samt beredande
af möjlighet att verkställa en revision af stampersonalen i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med ofvan (sid. 8) angifvet förslag;
6) Indragning af det på grund af 1901 års riksdagsskrivelse f. o. m.
1908 utöfver hvad Kungl. Maj:t begärt å stat uppförda 72 resp. 48 volon-
tärsbefattningarna per infanteriregemente;
7) Indragning af det antal stamanställd personal, som motsvarar den
för befälets uppassning och skötseln af deras hästar vid armén nu använda
styrkan, samt
8) Indragning af det antal befälsbeställningar, hvilka på grund af
befattningshafvarnes hoftjänstgöring af vederbörande anses mindre be¬
höflig^ ;
9) Indragning af befälspersonal genom införande af förtidspensio¬
nering med viss tjänstgöringsskyldighet;
Motioner i Första kammaren, Nr å3.
21
10) Utrangering af fartygsmateriel, tillhörande flottan, som saknar
nutida stridsvärde, och indragning af för mobilisering på densamma an¬
ställd personal;
11) Indragning af en del befälsbefattningar vid flottan i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det som ofvan (sid. 25) anförts;
12) Inskränkningar i afseende å kasernbyggnaderna.
Under åberopande häraf hemställes,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t, efter verkställd ut¬
redning angående de här ofvan under punkterna 1)—
12) upptagna frågor, för Riksdagen till nästkommande
år framlägga de förslag beträffande landtförsvaret, hvar¬
till utredningen må föranleda.
Stockholm 27 jan. 1911.
Ernst Blomberg.
I motionens syfte instämmer:
Gustaf F. Steffen.