2
Motioner i Andra kammaren, Nr 69.
Jag tillåter mig därjämte hemställa, att det utskott, som får denna
motion till förberedande behandling, behagade formulera det ifrågavarande
villkoret så, att det med motionen afsedda ändamålet vinnes.
Stockholm den 24 januari 1911.
G. Wallentin. Carl L. Olausson.
Herman Andersson. Georg Engström.
Nr 69.
Af herr Martin, om skrifvelse till Kungl. Maj;t angående
främjande af skärgårdsbefolkningens egnahemsrörelse.
Egnahem sfrågan har under senare åren, glädjande nog, varit föremål
för Riksdagens särskilda omsorg. Dock torde de, som dragit största nyttan
af de fördelar staten i detta hänseende bjuder, hufvudsakligast utgjorts af
jordbruksbefolkning och industriarbetare. För den betydande del af den
svenska befolkningen, som har sin utkomst af fiske, ha de nuvarande
bestämmelserna för erhållande af egnahemslån däremot icke varit i egent¬
lig mening fördelaktiga.
Egnahemsidéns grundprincip är ju den, att egnakemsbyggaren antingen
skall skaffa sig ett stycke bördig jord, hvaraf han kan få sin hufvudsak-
liga bärgning, eller ock ett yrke att lefva af och det egna hemmet i så
fall endast utgöra bostad. Ingen af dessa förutsättningar för erhållande
af egnahemslån är tillämplig för skärgårdsbefolkningen, som till större
delen lefver af fiske.
Inga stora bördiga gods för inköp och styckning stå till förfogande
i skärgården. Där finnas blott små hemman och i öfrigt tusentals större
och mindre holmar, hvilka äro så karga och ligga så olägligt till ur kom¬
munikationssynpunkt sedt, att ingen vågat slå ned sina bopålar därstädes.
Motioner i Andra kammaren, Nr 69.
3
Sträfvandena för en bättre tingens ordning ha icke nått dit ut. Lands¬
bygdens fysionomi har i många afseenden undergått en storartad föränd¬
ring under den senaste tiden, det ena egnahemssamhället efter det andia har
uppstått, det ena störa godset efter det andra har styckats till småbruk.
Men all denna utveckling har lämnat skärgårdarna oberörda.
Hvad är då orsaken till detta? Först och främst torde det få till-
skrifvas de städse rådande dåliga kommunikationsförhållandena. Göda
kommunikationer äro ju ett lifsvillkor för all nutida utveckling på det
materiella området och äfvenså för att man verkligen skall kunna i
större utsträckning än hittills afvinna skärgårdarna de produkter — huf-
vudsakligast fisk — som så rikligt förekomma därstädes. Detta gäller
skärgårdarna i lika hög grad som för fastlandet.
Ej heller synas några egnahemsbolag intressera sig för skärgårdarnas
egnahem sfråga. De anse sig möjligen sakna befogenhet att sträcka sin
verksamhet till denna folkkategori. Det är kanske också mindre lönande,
så länge fastlandet bjuder lämpligare platser och fördelaktigare villkor att
exploatera. Det synes därför, som om särskilda åtgärder borde vidtagas
för att underlätta bildandet af egna hem i våra skärgårdar. Jag är öfver-
tygad om att så måste ske; för så vidt man tror, att just känslan af att
veta sig äga ett eget hem är drifkraften till att så många under umbä¬
randen och bekymmer ägna sig åt våra stora hufvudnäringar: jordbruk
och fiske, torde man också erkänna, att det finnes goda grunder för
denna åsikt.
Under senare åren har fiskerinäringen tagit ett storartadt uppsving i
vårt land. Statsmakterna ha med tanke på de stora kapital, som kunna
hämtas ur hafvet, sökt på olika sätt understödja denna näring. Men
detta understöd har icke egentligen samma syfte som denna motion, näm¬
ligen att skaffa flera armär, som vilja ägna sig åt fisket. Några direkta
åtgärder för att söka förmå flere att ägna sig åt detta yrke, att locka
det uppväxande släktet att stanna kvar vid denna deras modemäring i
stället för att söka sin utkomst på andra håll, synas mig icke vidtagits.
Dock synes mig detta vara det viktigaste af allt.
Det är mycket i våra dagar, som lockar bort den uppväxande ung¬
domen från det sträfsamma lif skärgårdsbefolkningen måste lefva, sträf-
sammare kanske än för någon annan af det arbetande folket. Så får icke
fortgå. Stora kapital gå därigenom förlorade för landet.
Jag tror, att man bör undersöka, huruvida icke, i likhet med hvad
fallet onekligen är vid jordbruket, egnahemsrörelsen kunde vara medlet
att förmå allt flere att ägna sig åt fiskerinäringen.
4
Motioner i Andra hammaren, Nr 69.
Kunde från statsmakternas sida något göras för att förmå så många
som möjligt att bilda egna hem i våra skärgårdar, skulle med all visshet
fisket därigenom främjas.
De nuvarande bestämmelserna för erhållande af egnahemslån passa
emellertid icke till våra skärgårdsförhållanden. Åtminstone synes den
ringa utveckling, nämnda rörelse tagit i våra skärgårdar, bekräfta denna
uppfattning.
De stora obebodda öarna i våra skärgårdar bjuda icke nybyggaren
någon jord att bruka. Det behöfs i egentlig mening icke heller. Det är
fastmera plats att bygga sin stuga och förvara sin redskap på, som fiska¬
ren behöfver. Men ön är oftast stor och ställer sig för dyr för inköp af
en enskild fiskare. Att dela på den låter sig icke gärna göra, då ägaren
antingen vill afyttra den hel eller ock behåller den.
Här kan då sättas i fråga, om icke särskilda bestämmelser för er¬
hållande af egnahemslån för fiskare och sjömän, som vilja skapa egna
hem i våra skärgårdar, borde finnas. I alla händelser synes mig frågan
vara af den vikt, att den tarfvar eu allsidig utredning.
Skärgårdsbefolkningens egnahemsfråga torde äfven vara af största
betydelse för sjöfartsnäringen. De utmärkta svenska sjömännen, kvilka
äro eftersökta af snart sagdt hela världens kandelsmariner, rekryteras
hufvudsakligast ur skärgårdsbefolkningens leder. Ju flera, som bosätta sig
i våra skärgårdar, dess större tillgång få vi också på dugliga sjömän
Det är således i dubbel mening ett riksintresse det här gäller att bevaka.
På grund af hvad jag har anfört får jag därför vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj:t
begära utredning, i hvad mån, genom förändring eller
tillägg till nuvarande bestämmelser om beviljandet af
egnahemslån, egnahemsrörelsen i våra skärgårdar kunde
främjas, äfvensom huruvida på annat sätt bildandet
af egna hem för skärgårdsbefolkningen kunde under¬
lättas, samt att Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill denna utredning kan
gifva anledning.
Stockholm den 25 januari 1911.
Karl Martin.