Motioner i Andra kammaren, Nr 324.
1
Nr 324.
Af friherre Paimstierna och herr Christiernson, i anledning
af Kungl Maj ds i propositionen nr 48 upptagna förslag
till lag om bankrörelse.
När banklagen nu efter ett längre revisionsarbete blifvit framlagd
för Riksdagen och regeringen däri tillkännagifvit sin uppfattning om
de former, inom hvilka finanskapitalet får röra sig, torde det vara
skäl uti att med några ord beröra de förändringar, som det kapitalistiska
samhället på sista tiden undergått, och däraf draga några slutsatser
angående den lämpligaste behandlingen af de bankpolitiska spörsmålen.
Det lider numer intet tvifvel om att samma koncentrationstendens.
hvilken präglar näringslifvet i öfrigt, gör sig alltmer gällande inom
finansvärlden. Samma företeelser man iakttagit i Tyskland, Frankrike
och England in. fl. länder, upprepa sig hos oss. Medan den tyska
bankvärlden år 1905 behärskades af 8 stora bankgrupperingar, synes
antalet nu genom skedda fusioner ha nedgått till fem. Inalles opere¬
rade de med 2 /% miljarder mk. i sina fonder år 1908. De franska
bankernas ledning utöfvas af fyra stora företag och endast ett fyrtio¬
tal personer beslutar angående det franska guldets placering i olika
länder. Englands bankvärld visar samma symtom. Mellan 1877 och
1905 ha ej mindre än 252 banksammanslagningar skett. På de sista
20 åren ha aktiebankernas antal nedgått från 110 till 51. Att vårt
lands finansväsen är inne på samma väg, framgår omedelbart af det
faktum, att sedan år 1903 ej mindre än 28 banksammanslagningar
ägt rum. Det visar sig äfven däraf att fonderna ökats.
Intill 1903 saknade vi banker med öfver 20 miljoner kronors
kapital. År 1909 voro de 11, hvaraf tvenne med öfver 50 miljoner i
Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band, 134 Höft. (Nr 324) 1
Bankväsendets
koncentration.
9
Motioner i Andra kammaren, Nr 324.
sina fonder. Vi börja äfven trots den hemlighetsfullhet, med hvilken
finansväsendet omges, kunna urskilja de stora intressegrupperingar,
Indika med stödet af internationellt kapital tillkämpa sig makten öfver
näringslifvet.
"Det är naturligt, att flertalet medborgare inför den snabbhet, med
hvilken donna utvecklingsrörelse fortgår, ryggar tillbaka och instinktivt
spörjer, om den icke bör hejdas. Denna tanke framställer sig äfven
osökt inför bankkommitténs förslag att höja minsta grundfonden från
nuvarande 200,000 kronor till eu half miljon, hvilken upptagits uti
den kungl. propositionen. Af allt att döma är emellertid den tid förbi,
då små bankföretag med framtidsutsikt kunde startas. De stora ha
redan makten och skola hvad tiden lider sluka de mindre. Denna ut¬
veckling synes oundviklig och kan näppeligen fördröjas genom fast¬
hållande vid nuvarande bestämmelser om grundfond. Oklara förnim¬
melser om småföretagens behöflighet för konkurrensens bevarande röja
endast bristande uppfattning om utvecklingens förlopp och obenägen-
heten att erkänna konkurrensens afdöende äfven inom kreditväsendets
område.
Stordriften inom bankväsendet bör ej heller direkt motarbetas,
emedan den ur flera synpunkter kan visa sig fördelaktig. Besparingar
kunna ske inom förvaltningen, större enhetlighet prägla den ekonomiska
politiken, säkrare uppträdande mot utlandet vinnas och större stadga
beredas inom eget land. Bankkommittén uttalar äfven, att lagstift¬
ningen bör »befordra den omläggning ai vårt bankväsende att i stället
för de många och delvis mycket obetydliga enskilda bankinrättningar,
som drifva sin verksamhet inom vårt land, färre men kapitalstarka
banker med kontor å skilda orter förmedla penningomsättningen».
Det är också i den riktningen våra ledande banker arbetat under
senare år.
Rörelsen mot stordrift, som skänker kreditförmedlingen själf
väsentliga föxxlelar, leder dessutom till en socialisering på den punkt, där
densamma måhända en gång bör taga sin början. I den mån bankerna
komma att intaga en central och behärskande ställning inom närings¬
lifvet med förbindelser inom dess olika grenar, torde det nämligen bli
för samhället lättast att bringa produktionens verksamhet att direkt
tjäna konsumentintresset, därest statsmakten reglerar bankverksamheten
i detta syfte. Det vore af dessa skäl en reaktionär åtgärd att söka
motverka utvecklingen. Vi kunna fördenskull icke gilla framställningarna
om bibehållande af nu gällande bestämmelser angående grundfondens
storlek. De lokala kreditbehof af mindre omfattning, Indika bankerna
Motioner i Andra kammaren, Nr 324.
3
med sin tendens mot stordrift icke äro intresserade af att fylla, måste
tillfredsställas genom särskilda efter ortens och befolkningens förhål¬
lande anpassade organisationsformer, hvarom vi nedan yttra oss.
Medan vi se bankföretagen växa — fonderna ha ökats från 465
miljoner kronor år 1895 till 1,787 miljoner kronor år 1909 — och
deras välde utbreda sig, har äfven deras verksamhet på grund af hög¬
konjunkturens industrialiseringsprocess fått i viss mån annan karaktär.
Förbindelsen mellan företagare- och finansvärld har blifvit allt intimare
och det synbara tecknet härpå är bankherrarnas inträde i bolags¬
styrelser och vice versa. Industrien drogs till bankerna af sitt kapital-
behof. Den snabba utvecklingen mot stordrift, tillämpningen af nya
tekniska uppfinningar, som följde hastigt på hvarandra, kräfde ständigt
nya kapitalplaceringar i byggnader och maskiner. Med företagens
växt ökades äfven behofvet af rörelsekapital och tillgång på säker
kredit. I regel kunde enskilda industriherrar ej heller öfverblicka
kapitalmarknaden och blefvo därför beroende af de specialinsikter,
bankmännen ägde angående finansiella förhållanden. Det rörliga kapi¬
talets förvaltare sammanknytas starkt med företagareverksamheten. Slut¬
ligen inträder måhända vårt näringslif i samma skede som storstaternas,
där företagarna själfva börja betraktas som finanskapitalets tjänstemän.
Är denna utveckling olycklig eller ej? Den frågan ställer sig
fram till omedelbart afgörande med anledning af den redan af herr Johan
Ekman väckta motionen angående banks rätt att handla med aktier.
Gifvetvis komme ett bifall till detta förslag med ännu starkare intresse¬
band än de nuvarande knyta industrien och bankerna samman. Mycket
olika åsikter återspeglas i Riksdagens protokoll och betänkanden härom.
Egendomligt nog har Kungl. Maj:t icke med ett ord omnämnt denna
betydelsefulla fråga uti den kungl. propositionen. Det torde därför
vara skäl uti att med några ord beröra ärendets tidigare behandling.
Länge ansågs det såsom eu hörnsten uti vår svenska banklag¬
stiftning, att densamma i motsats till utlandets förbjöd bankerna att
bedrifva aktiehandel. De borde såsom förvaltare af andras medel icke
inlåta sig på företag, hvilka berodde af konjunkturernas växlingar och
ständigt inneburo någon risk. Den spekulativa företagareverksamheten
borde helt och hållet öfverlåtas åt enskilda kapitalister och bankerna
endast placera sina medel uti lätt likviderbara värden. Småningom
har man likväl af förhållandenas makt tvungits att öfvergifva denna
ståndpunkt. Man insåg, att de nutida industriella företagen kräfde så
enorma kapital, att särskilda organ måste finnas i samhället, hvilka
ombesörjde emissionen af deras aktier och förmedlingen af deras lån.
Bankernas och
industriens
intima
samverkan.
Bankernas
aktiehandel.
4
Motioner i Andra kammaren Nr 324.
Företagare!! kunde själf ej göra detta, som ofvan nämnts, det blef
bankernas sak. Man har äfven numer blifvit ense därom, att detta
blifvit en af deras viktigaste uppgifter. Däremot äro meningarna
delade om på hvad sätt bankerna böra utföra detta åliggande.
När spörsmålet första gången bringades på tal — år 1903 —
föreslogs en speciell banktyp, emissionsbanken, hvilken skulle bedrifva
den nya verksamheten. Genom en stark begränsning af dess rätt till
inlåning skiljde densamma sig för öfrigt från äldre bankformer. Någon
tanke på att låta de vanliga bankerna själfva under vissa betingelser
få utöfva emissionsrörelse hade man ej då. Emellertid förkastades för¬
slaget om emissionsbanker af Riksdagen och först år 1907 togs det upp
ånyo, men då med större framgång. På en enskild motionärs initiativ
beslöt Riksdagen en skrifvelse i ärendet. Den tillsatta bankkommittén
upptog frågan till behandling med det resultat, att Kungl. Maj:t ansåg
sig böra framlägga ett förslag vid 1909 års Riksdag, hvithet vann dess
godkännande. Som bekant innebär lagen om emissionsbanker den 5
juni 1909 hvarken rätt för vanliga banker att direkt bedrifva emis¬
sionsrörelse eller medgifvande för allmänheten att upprätta banker
uteslutande med syfte att idka aktiehandel. Man gick eu mellanväg
och skapade ett särskildt institut, hvars delägare endast fingo utgöras
af banker, Indika sålunda endast indirekt fingo ägna sig åt emissions-
verksamhet. Ett af bankkommittén uppgjordt förslag att låta vissa
banker med stora fonder få inom stadgade gränser förvärfva aktier,
biföll Riksdagen ej.
Det uttalades redan 1909, att lagen om emissionsbanker, hvilken
särskildt vore ägnad att stödja bildandet af nya företag, icke skulle
komma till praktisk användning. Så har äfven blifvit förhållandet
och man torde numer få anse detta projekt förfeladt. Vi stå följaktligen
på samma ståndpunkt som förut och böra träffa ett afgörande, om de
vanliga bankerna få bedrifva aktiehandel eller ej. När vi för vår del
kommit till det resultat, att detta är berättigadt, men icke vilja bestämdt
uttala oss för i hvad omfång detsamma bör få ske, torde några ords
motivering härför vara på sin plats.
Redan den omständigheten, att aktiehandeln är en legitim gren
af bankrörelsen utomlands, borde mana till eftertänksamhet. Så mycket
bättre har vår kreditförmedlingsverksamhet ej blifvit skött, att detta
förhållande ej bör tilldraga sig vår uppmärksamhet. När härtill kommer,
att man synes vara tveksam om lämpligheten af speciella institut för
emissionsverksamheten och anser den riskfördelning, hvilken åstad¬
kommes, då flertalet stora banker direkt få deltaga i densamma, gynn-
Motioner i Andra hammaren, Nr 324. 5
sammare, bör äfven den omständigheten väcka till eftertanke, om icke
lagen om emissionsbanker bör uppgifvas, och föreskrifter om de vanliga
bankernas rätt att idka aktiebandel i stället tillkomma.
En omständighet har nyligen tillkommit, hvilken i bjärt dager
ställer den olikhet beträffande rörelsefrihet våra banker ha, jämförda
med utlandets. När den Fransk-Nordiska banken startades, fingo de
danska och norska bankerna obehindradt teckna aktier nti densamma,
men detta kunde icke våra banker göra. De måste kringgå lagen på
det sätt, att deras ledande män fingo ikläda sig förbindelsen, som den
nya bankens stiftare.
Sannolikt är det Riksdagens förut ådagalagda motvilja emot banks
rätt att förvärfva aktier, som för regeringen varit bestämmande, när
den icke upptagit bankföreningens förslag i detta afseende. Denna
motvilja saknar likväl ekonomiskt berättigande. Inom produktions-
lifvet gör sig arbetsfördelningens princip alltmer gällande och differen¬
tierar arbetet på flera verksamhetsgrenar, hvarigenom förbättrad teknik
och större besparingar erhållas. Samma fördelar skulle vinnas om den
del af företa gare verksamheten, hvilken innefattas uti dess finansiering,
i stället för att skötas af de tekniskt sakkunnige, något som i stor
utsträckning sker, öfvertoges af finansiella organ, hvilka med större
insikt kunde fullgöra denna viktiga del af produktionsarbetet. Gifvetvis
komme bankerna att kunna göra detta endast i den händelse att de
beredas tillfälle att genom aktieförvärf ingå som delägare uti det företag,
hvithet skall finansieras. Tillämpningen af lagen om arbetets fördelning
leder således till ett uttalande i den riktningen, att bankerna ej böra
nekas att placera sina medel uti industriaktier.
Den finansieringsmetod, hvilken för närvarande användes, har äfven
visat sig innebära afsevärda olägenheter för industrien. Bolag bildas
genom medels hopskrapande hos vänner och bekanta, personlig skuld¬
sättning in. m., och aktiekapitalet anses tecknadt, men rörelsen drifves
hufvudsakligen på bankkredit. Detta ställer företagen på osäkra fotter
och minskar förtroendet till dem. Det har blifvit ett utmärkande drag
för vår industri, att dess aktiekapital är ringa i förhållande till de stora
lånen. Gynnsammare hade det varit om företagen från början erhållit
ouppsägbar kredit — aktieteckning — från bankerna än att senare
bli i hög grad beroende af deras förlagslån.
Om en bank ingår såsom delägare uti ett företag, kan man äfven
förvänta, att den finansiella granskningen af företagets bärighet blir
omsorgsfullare och bättre gjord än eljest. Detta i sin ordning ger
Kungl. Maj:ts
pröfning srätt.
6 Motioner i Andra kammaren, Nr 324.
större förtroende till företagets utvecklingskraft och samma intresse
med hvilket industriobligationer omfattas bör komma aktierna till del.
Det bör emellertid stå klart, att på samma gång det för produk¬
tionen skulle medföra afsevärda fördelar, om bankerna finge viss rätt
att bandia med aktier, detta äfven skulle underlätta den redan försig¬
gående trustbildningen inom kela näringslifvet och på grund af de
sociala olägenheter, densamma medför, måste mogna den socialiserings-
process, hvilken däraf framtvingas. Särskildt det tyska näringslifvets
utveckling under senare år visar, att bankernas intressentskap under¬
lättar de finansåtgärder, som behöfva vidtagas, när en förtrustning skall
äga rum inom någon näringsgren. Fusioneringen inom industrien
medför i sin ordning sammanslagning af de bankinstitut, som äro del¬
ägare uti industrier, hvilka förenas. Exempel från den tyska montan-
och elektriska samt kemiska industrien ger detta otvetydigt vid handen.
Den olägenheten medför reformen, att insättarnas medel icke
utan vissa restriktioner kunna tillfullo skyddas. Detta har äfven iakt¬
tagits af bankkommittén och af herr Joll. Ekman uti hans från kom¬
mittén något afvikande förslag. Det förefaller oss emellertid, att äfven
om Riksdagen godkänner den princip, hvilken ligger till grund för
yrkandena om aktieförvarfsrätt åt bankerna, det likväl är vanskligt
att utan mer ingående utredning bestämma de gränser, inom hvilka
denna aktiehandel bör hålla sig för att insättarnes intressen må vara
tillräckligt betryggande. Syftet med aktieförvärfsrättens förlänande
skulle ej heller vinnas, om banker utan tillräcklig stadga och den
oundgängliga sakkunskapen Unge utöfva emissionsrörelsen. Endast de
största och med fackinsikter begåfvade bankerna kunna förlänas där¬
med. Det torde därför vara ovisst, om den uti herr Ekmans motion
uppdragna gränsen är den mest lämpliga.
När vi såsom af det förut nämnda framgår anse, att lagstiftningen
bör betrakta den pågående bankkoncentrationen såsom en oundviklig
företeelse, är det å andra sidan af utomordentlig vikt att öfvervaka,
att den makt, hvilken härigenom lägges uti finanskapitalets hand icke
missbrukas. De tendenser härtill trustbildningen visar, måste inom
detta område, hvarest affärslifvets många trådar förenas, i tid bekämpas.
När så är förhållandet måste man beklaga, att det i gällande lag om
solidariska bankbolag befintliga stadgandet, att ansökan om bank-
oktrojs beviljande skall af Kungl. Maj:t pröfvas icke blott formellt utan
äfven sakligt och med hänsyn till frågan om det ifrågavarande bank¬
bolaget kan anses »vara för landet nyttigt», hvithet stadgande af ut¬
sedda kommitterade för uppgörande af »förslag till lag om bankrörelse»
Motioner i Andra kammaren, Nr 324.
7
upptagits i deras betänkande äfven i fråga om bankaktiebolag, dock
med den ändringen, att stadgandet fått denna formulering: »vara nyttigt
för del allmänna», icke återfinnes i det kungl. förslaget. Anledningen
härtill är, att lagrådet vid sin granskning af förslaget framhållit, att
denna pröfningsrätt, huruvida bolaget är nyttigt, icke bör tillerkännas
Kungl. Maj:t. Lagrådet har nämligen ansett det vara betänkligt, att
»tillkomsten af ett affärsföretag' göres beroende af en administrativ
pröfning rörande företagets gagnelighet för det allmänna». Och sedan
har Kungl. Magt, trots att finansministern själf framhåller, att en sådan
pröfningsrätt »kunde vara af nytta, såsom erfarenheten visat», fogat sig
efter denna frikonkurrensensidiga synpunkt samt ur det för Riksdagen
framlagda förslaget uteslutit detta stadgande om pröfningsrätt för
Kungl. Maj:t.
Ingen torde kunna misstänka oss för att under nuvarande parla¬
mentariska förhållanden vilja befästa och ytterligare utvidga Kungl.
Maj:ts okontrollerade administrativa makt, vare sig densamma utöfvas
direkt af statsråden eller genom underordnade myndigheter af mer
eller mindre byråkratisk läggning. Därför anse vi oss fria från miss¬
tanken att för en »stark regeringsmakts» skull vilja vara med om
förslag, som kunna afses innebära ett ökande af densamma. När vi
nu förklara oss i princip vara för att åt Kungl. Maj:t inrymma den
otvifvelaktigt starka makt, som innefattas i det ursprungliga förslaget
om, att bankföretags tillkomst skall ytterst vara beroende på pröf-
ningen, huruvida det är »nyttigt för det allmänna», så är det därför
att här otvifvelaktigt föreligger ett område, där den annars af lagstift¬
ningen stadgade ovillkorliga rätten för dem som så önska och kunna
att bilda bolag icke kan äga tillämpning.
Att denna pröfningsrätt måste anses främmande för våra förhål¬
landen, därför att den endast tillämpas i fråga om solidariska bank¬
bolag, står som ett naket påstående utan någon bevisföring. Det är
dock under denna form, som den svenska bankrörelsen haft sin för¬
nämsta utveckling, och först på senaste tid har aktiebanksformen med
den enskilda sedelutgifningsrörelsens upphörande visat sig vara den
lämpligaste. Att därför, när en äldre banktyp på grund af nya för¬
hållanden med rask fart ersättes af och ombildas till en mera modern
form, låta en väl grundad och icke missbrukad rätt till allsidig pröf¬
ning försvinna med den äldre formen, synes icke vara klokt, äfven om
reminiscenser från den tid, då man ännu kunde tro på en verklig
»frihet» i näringslifvet, göra sig gällande hos vår högsta juridiska
myndighet. Den allmänna utvecklingen inom bankvärlden har redan
8
Motioner i Andra kammaren, Nr 324.
nu hunnit gorå den fria konkurrensen till ett sken af konkurrens. Att
Kungl. Maj:ts pröfningsrätt skulle, som en reservant inom banklags-
kommittén yttrade, kunna komma att göra bankverksamheten till ett
monopol, visar bristande insikt om den faktiska verkligheten. Monopol¬
bildningen är i full gång, årligen exemplifieras detta genom bank¬
sammanslagningar, men denna helt naturliga monopolbildnings skadliga
verkningar kunna endast motverkas på ett sätt: genom en verksam
statskontroll. Och för att denna kontroll skall kunna vara icke blott
en inspektion afseende insättarnes skyddande utan äfven och hvad som
är af ännu större vikt, eu granskning huruvida storbankerna — den
närmaste framtidens förhärskande typ — fylla sin uppgift på ett för
det allmänna nyttigt sätt, är det en tvingande nödvändighet, att aktie¬
bankerna, de solidariska bankbolagens efterträdare, underkastas den
samhälleliga granskning, som innefattas i Kungl. Maj:ts rätt att pröfva,
huruvida bankaktiebolag befinnes »vara nyttigt för det allmänna».
För öfrigt torde det med skal kunna ifrågasättas, om icke för¬
farandet med tioårig oktroj — hvilken benämning rätteligen borde
utbytas mot det mera korrekta koncession — logiskt tvingar till en
icke blott formell utan äfven en real granskning af begärd oktrojs
nyttighet ur det allmännas, ur samhällets synpunkt. Upphäfver man
denna pröfningsrätt och gör »konungens stadfästelse» på inlämnad
bankaktiebolagsordning till enbart en formell åtgärd, tvungen att ges
om sökandena fyllt lagens bokstaf, så blir oktroj en icke längre ett af
statsmakterna »meddeladt berättigande att utöfva en viss ekonomisk
verksamhet, som dessförutan icke skulle vara tillåten» utan blott en
registreringshandling.
Mot den anmärkning, framförd af förut nämnde reservanten, att
Konungens pröfningsrätt framkallat »en administrativ banklagstiftning»
torde böra framhållas, att så länge Konungen skall ha rätt att, »med
hänsyn till vidden och beskaffenheten af bolagets rörelse», meddela
särskilda bestämmelser, kvarstår denna »administrativa banklagstift¬
ning». Nyttighetspröfningen ur det allmännas synpunkt står i full
öfverensstämmelse med den svenska banklagstiftningens anda och med
den stränga form af statskontroll, som äfven är ett utmärkande drag
för densamma. Tages hänsyn till alla dessa omständigheter och med
tanke på den allt mera dominerande maktställning i samhället, som
utmärker bankväsendet, skulle det icke vara med rikets sannskyldiga
bästa öfverensstämmande, om Riksdagen frigåfve bankerna från den
pröfningsrätt, som på sin tid af högsta domstolen påyrkades och i motiven
till 1903 års banklag af dåvarande chefen för finansdepartementet för¬
9
Motioner i Andra kammaren, Nr 324.
klarades stå »i full öfverensstämmelse med den för enskilda banker
enligt 1874 års kungörelse gällande lagstiftning».
Svenska statens lånebehof ökas stadigt, och i den mån ännu flera
af de naturrikedomar, särskildt kraftkällor, som förunderligt nog icke
blifvit ur statens ägo förskingrade, skola tagas i industriens och närin¬
garnas tjänst, stiger lånebehofvet ytterligare. Komma därtill de vidt¬
omfattande förslag till järnvägsbyggande, hvarom Pdksdagens medlem¬
mar på olika sätt blifvit påminda, att blott till någon del realiseras,
så framträder behofvet af lånt kapital med ännu större styrka. Hur
beklagligt det än är, att staten skall på detta sätt för fyllande af sin
uppgift behöfva nödgas anlita lånt kapital, så återstår dock ingen
annan väg att gå, äfven om lagstiftaren, som har att i allt sitt hand¬
lande noga öfverväga, huruvida icke de bördor han dem ohörda på¬
lägger ett kommande släkte äro för tunga, bör betrakta hvarje ökning
af statens skuld som en högst betänklig sak. Denna stadigt ökade
skuldsättning blir emellertid så mycket mer allvarlig, som den ökar
landets beroende till utlandet. Den försäljning af statsobligationer, som
af riksgäldskontoret bedrifves för att uppbringa behöfliga lånemedel,
är nämligen numera uteslutande en affär med utlandet, och bästa be¬
viset härför är, att äfven de statsobligationer, som ursprungligen voro
afsedda att försäljas inom landet och på denna grund erhålla en valör,
som kunde anses mera motsvara den inhemska penningmarknadens
behof, hafva måst indragas och ersättas af andra med valörer i öfverens¬
stämmelse med den obligationsköpande allmänhetens önskningar i de
länder eller det land, där svenska staten har en gifven marknad för
sina skuldförbindelser. Detta förhållande, att någon marknad icke
längre finnes inom landet för statsobligationer, är af så pass allvarlig
natur, att det påkallar statsmakternas uppmärksamhet i syfte att söka
råda bot därpå eller åtminstone, tv mera kan man väl näppeligen
hoppas på, i någon mån söka arbeta för skapandet af en inhemsk
marknad för statsobligationerna.
Första steget i denna riktning torde vara att vidtaga åtgärder,
hvarigenom de svenska bankernas intresse väckes för dessa papper.
Detta kan naturligtvis icke gärna ske på annat sätt, än att bankerna
genom i lag gjorda stadganden förmås att redovisa sina reverser till
någon mindre del med statsobligationer. Häremot har visserligen in-
vändts, att det vore mindre lämpligt att »påtvinga» bankerna ett sär¬
skildt slag af obligationer, och äfven lagrådet har anslutit sig till denna
ensidiga bankirsynpunkt. Samhället, som genom lagstiftningen bereder
■det i bankbolag insatta delägarekapitalet en förmånsställning, ytter-
Bihang till Bilcsd. prot. 1911. 1 Sami. 2 Af cl. 2 Band. 134 Höft. 2
Statsobliga¬
tioner i banks
kassareserv.
10
Motioner i Andra kammaren, JSr 324.
ligare förstärkt genom den för bankernas anseende hos den penning-
insättande allmänheten fördelaktiga statskontrollen genom bankinspek¬
tionen, har dock rätt att fordra, att bankerna, vid sidan af sin egent¬
liga verksamhet, äfven befordra och gynna ett allmänt vitsordadt stats¬
intresse. Och i detta fall gäller det ett nationalekonomiskt intresse,
att söka minska landets beroende af utlandet genom åtgärder i syfte
att småningom skapa en inhemsk marknad för statsobligationer. Men
detta kan knappast ske på annat sätt, än att de med förmånen af
oktroj begåfvade bankerna se med sin fördel förenligt att föra i han¬
deln svenska statens räntebärande skuldförbindelser. Detta intresse för
bankerna uppstår i och med det att de, som sagdt, åläggas att i sina
reserver inneha äfven statsobligationer.
Mot ett dylikt stadgande, att kassareserv, som bank är skyldig
att redovisa, skall till viss del utgöras af svenska statens obligationer,
har vidare anmärkts, att denna del af kassareserven skulle bli »jäm¬
förelsevis dyrbar — finansministerns återtåg från det ursprungliga
kungliga förslaget. Men ingen kan väl mena, att kassareserven — om
den skall vara en verklig reserv: »sådana tillgångar, som vid behof
kunna utan svårigheter omsättas i penningar» — kan komma att vara
»billig», taget i bemärkelsen af med hög ränta löpande papper. Hvarje
tanke på att kassareserven skall kunna redovisas med sex procents för¬
bindelser är en orimlighet. Kuranta obligationer eller insättning hos an¬
nan bank ange kommitterade själfva som verklig kassareserv, men då
lära väl svenska statens obligationer, som torde inbringa fyra procent,
vara ett både billigt och ur alla synpunkter godt papper i kassa¬
reserven.
I § 49 af det föreliggande kungi. förslaget stadgas, att kassa¬
reserv skall tillsammans med inneliggande kassa motsvara minst 25
procent af bankens avista förbindelser, och i det förslag, som under¬
ställdes lagrådets pröfning, var af Kungl. Maj:t föreslaget, att 20 pro¬
cent af kassareserven skulle utgöras af svenska statens obligationer.
Detta innebar, att en bank med t. ex. 1,000,000 kronor avista förbindelser
—- näppeligen en af de minsta bankerna —- skulle i kontanter och
kassareserv äga att redovisa 250,000 kronor. Utgjorde kontanta kassan
50,000 kronor, återstår kassareserv 200,000 kronor. Enligt förslaget skulle
20 procent häraf eller 40,000 kronor utgöra svenska statens obligationer.
Antager man nu, att banken på dessa obligationer gör en ränteförlust af
ända till 2 procent — säkerligen en orimligt hög förlust — skulle
denna banks ränteförlust på statsobligationerna uppgå till åtta hundra
(800) kronor per år. Ett skäligen obetydligt belopp! Och vill man räkna
11
Motioner i Andra kammaren, Nr 324.
med en af de större bankerna, med t. ex. 10,000;000 kronor avista
förbindelser, skulle dess förlust uppgå till 8,000 kronor.
Ingendera af dessa — högt beräknade —- förlustsiffror förefaller
att vara för bankverksamheten så betungande, att man däraf, såsom
finansministern gjort, bör finna sig föranlåten att ta bort den tidigare
i Kong]. Maj:ts förslag förekommande föreskriften om skyldighet att
hålla statsobligationer i kassareserven. Förlusten 8,000 kronor för eu
bank med 10,000,000 kronor avista förbindelser är äfven så till vida
alldeles för högt beräknad, då en sådan bank säkert nödgas hålla långt
större kontant kassa än här förutsatts (500,000 kronor.). Kassa¬
reserven blir då proportionsvis mindre, hvarigenom ränteförlusten på
statsobligationerna blir mindre än ofvan beräknade 8,000 kronor.
Bankintresset — största möjliga likviditet — och statsintresset
— inhemsk marknad för svenska statens obligationer — synas här full¬
ständigt sammanfalla. Äfven om den af Kungl. Maj:t vid lagförslagets
tidigare redigering införda bestämmelsen bibehålies, blir det dock icke
fråga om några synnerligen stora belopp af statsobligationer, som på
detta sätt skulle placeras. Men då detta heller icke är afsikten, utan
den viktigare att inom landet bidraga till ökad spridning af och ökadt
intresse för statens obligationer, så får en ny banklag gifvetvis icke
sakna en så betydelsefull föreskrift, som att kassareserv till viss del
skall utgifvas af svenska statens obligationer.
Kommittén hade föreslagit, att kassareserven skall sta i visst för- Kassareserv
hållande till bankens grundfond, men finansministern har ändrat detta no™Zihnd
och föreslår, att kassareserven skall normeras af bankens avista för- 9r“” °n '
bindelser. Att svårigheterna att bestämma en banks avista förbindelser
emellertid äro afsevärda, förnekas visserligen inte af finansministern,
men han tröstar sig med att en banks avista förbindelser kunna till
beloppet utan synnerlig svårighet uträknas med ledning af bankens
böcker». Och på denna grund frångår han kommitténs ståndpunkt och
yrkar i stället, att kassareserven skall normeras af avista förbindelserna.
Ingen vill säkerligen bestrida, att »utan synnerliga svårigheter»
med ledning af en banks böcker dess avista förbindelser kunna ut¬
räknas. Fråga är dock, om ej detta sätt att kontrollera eu banks
kassareserv är skäligen otillfredsställande, helst som denna kontroll då
blir möjlig endast för bankinspektionen, hvaremot offentligheten är ute¬
sluten från möjligheten att kontrollera bankernas kassareserver, hvilket
icke är fallet, om grundfonden normerade reservens storlek. Ett upp¬
tagande af kommitténs förslag i detta stycke är att förorda.
Om det, såsom ofvan framhållits, må anses vara af betydelse att Bankrörelsens
natur.
12
Motioner i Andra kammaren, Nr 324.
inom den egentliga bankverksamheten låta koncentrationsrörelsen fortgå,
på samma gång som dess förlopp noggrant öfvervakas, är det icke
mindre betydelsefullt att väl begränsa banklagens verksamhetsområde,
så att de föreskrifter, som där gälla, icke komma att drabba ekonomisk
företagsamhet, hvilken ej är af bankmässig art. Skulle banklagen
inrymma samtliga stadganden, hvilka beröra kreditväsendet utom i fråga
om de institut, hvilka uppräknats uti första paragrafen, är det fara
värdt, att småfolkets intressen icke bli tillgodosedda. Erfarenheten
har nämligen visat, att bankerna förnämligast knyta förbindelser med
den stora handeln och industrien, till hvilka småfolkets besparingar
öfverlämnas. Det legitima kapitalbehof, handtverket, det Kila jord¬
bruket och arbetareklassen hyser, behöfver därför rätt ofta tillfreds¬
ställas på annat sätt än genom bankerna. En lagstiftning, hvilken
afser att ordna kreditväsendet inom landet, skulle tydligen alldeles
förfelas, om den icke med lika stor omsorg ägnade sin uppmärksamhet
åt tillfredsställandet af de många små beliofven som åt reglerandet af
den bankmässiga penninghandeln.
Härutinnan brister den kungl. propositionen betänkligt. Den utgår
från eu ur vetenskaplig synpunkt felaktig föreställning, när det fram-
hålles, att det är inlåningen, som karakteriserar bankrörelsen. I stället
torde man numer vara fullständigt ense om att det som skiljer banken
från andra ekonomiska organisationer är dess förmedlande ställning på
kapitalmarknaden. Det är kombinationen af in- och utlåning från all¬
mänheten, som är det för bankrörelsen utmärkande.
Förutom att själfva den i banklagens första paragraf använda
definitionen på hvad som skall menas med bankrörelse saknar veten¬
skapligt stöd, är det äfven fullständigt oklart, hvad som enligt lagens
mening är att anse såsom »bankmässig inlåning». Medan uti § 1 mom. 3
härmed åsyftas »inlåning, som af bank allmänneligen begagnas», heter
det uti statsrådsprotokollet härtill, att bankernas inlåningsräkningar
kunna komma att förändras till namn och karaktär. Lnder sådana
förhållanden är det ej lätt att kunna afgöra, hvad som skall inrymmas
uti det i § 1 begagnade ordet »allmänneligen». Skulle ett institut
t. ex. börja en ny form för inlåningsverksamhet, som för allmänheten
är tjänlig, komme densamma icke att anses bankmässig, förrän metoden
vunnit »allmännelig» tillämpning hos landets banker. En inlåning mot
revers vore t. ex. en dylik form. Denna oklarhet har sin orsak uti
den förutnämnda felaktiga åsikten om hvad som med bankrörelse skall
afses och hade undgåtts, därest det uttryckligen i lagen framhållits, att
in- och utlåningen gemensamt konstituerar banken.
13
Motioner i Andra kammaren, Nr 324.
Med den uppfattning om bankväsendets natur, lagförslaget ådaga¬
lägger, innebär dess stadgande om Indika, som inom landet må drifva
bankrörelse, de mest ödesdigra följder för sparverksamheten inom landet
och för kooperationen samt försvårar i hög grad tillfredsställandet af
småfolkets kreditbehof på ett enkelt och bekvämt sätt. Det visar sig
här som på så många andra områden, att Ivungl. Maj:ts regering har
den mest intima kännedom om storfinansen och grosshandeln, men
saknar beröring med de organisationssträfvanden och meningar, som
göra sig gällande inom folkets breda lager.
När den kungl. propositionen förklarar, att »såsom bankrörelse
skall anses sådan verksamhet, i hvilken ingår inlåning å räkning som
af bank allmänneligen begagnas», är därmed hela den sparverksamhet
utesluten, till hvilken från åtskilliga håll stora förhoppningar på senare
tiden anknutit sig. Endast med den motiveringen, att »allmänhetens
förtroende för de af lagen reglerade penninginstituten skall förblifva
orubbadt», förbjudes t. ex. sparverksamheten bland skolbarn i förenings-
form, bolagens sparkasseräkningar för sina underhafvande, och jord¬
brukskreditföreningar med ändamål att upptaga jordbrukens sparade
medel för utlåning till dem, när behof af rörelsekapital uppstår.
Några exempel torde böra anföras, som tydligt ådagalägga hvad
saken gäller. I fråga om bolagens sparkassor för sina underhafvande
vilja vi citera följande ur Sveriges industriförbunds broschyr »om
sparandets underlättande och befrämjande». Däri heter det:
»Det ögonblick, då arbetaren har att mottaga sin aflöning, är
utan tvifvel också det, då sparsamhetskänslan lättast kan väckas.
Sedan penningarna en gång kommit i människans hand, är det svårare
för henne att offra en del för framtiden. Insikten härom och omsorgen
för arbetarnas bästa har också mångenstädes förmått den enskilde
industriidkare!! att skapa möjlighet för sina arbetare att insätta en
del af sina löner i en sparinrättning vid fabriken.
Fabrikssparkassorna sönderfalla i tvenne kategorier, allteftersom
spartvång är genomfördt för de anställda eller ej.
Såsom exempel på en sparkassa, som tillhör den förra gruppen
och som dessutom utgör en god lösning af de anställdes pensionsfråga,
må här nämnas »aktiebolaget nordiska kompaniets sparkasseförening».
Medlem i denna förening är hvarje i bolagets tjänst anställd person,
som fyllt 17 år och åtnjuter en fast lön af minst 600 kronor.
Hvarje delägare har att månatligen till den s. k. afgiftsfonden
afsätta 5 procent af sin lön, hvarjämte i denna fond ingår räntan å
dithörande medel.
14
Motioner i Andra kammaren, Nr 324.
Dessutom liar sparkassan en s. k. bidragsfond, bestående af:
1) Bolagets tillskott (2 Va procent af hvarje delägares lön),
2) Räntan därå samt
3) Hvad af delägarnas andelar i någon af fonderna af viss i
stadgarna närmare bestämd anledning tillfaller kassan (s. k. arfsvinsten).
Kassans medel få ej placeras i bolagets affär, utan äro i allmänhet
placerade i hypotek, och den sålunda ernådda räntan växlar mellan
4 Va och 5 procent, som utan afdrag för förvaltningskostnader godt-
göres delägarna.
Afgår medlem före uppnådd 60 års ålder, utan att af sjukdom
eller försvagad hälsa varit nödsakad därtill, erhåller han endast sina
egna insättningar i afgiftsfonden jämte ränta. I annat fall däremot
har han att vid afgång ur bolagets tjänst utbekomma sina andelar i
bägge fonderna jämte räntor. Sammanlagda beloppet kan i vissa fall
af sparkasseföreningen användas till inköp af en lifränta åt den afgående.
Till belysande af hur stor den sålunda erhållna pensionen kan blifva
skall anföras ett exempel: Under förutsättning, att kassans medel kunna
göras räntebärande efter 4 1 ■> procent och att arfsvinsten utgör Va
procent per år, så har en delägare, som vid 20 års ålder inträder
i bolagets tjänst med en begynnelselön af 1,200 kronor årligen, hvilken
efter 5 år ökas till 1,500 kronor samt därefter med 500 kronor hvart 5:te
år tills uppnådda 4,000 kronor — under dessa förutsättningar har en
delägare vid fyllda 60 år
i afgiftsfonden ................................... kronor 12,429: o 2
i bidragsfonden.................................... ,, 6,897: 12
summa kronor 19,327: 0 4
motsvarande en årlig lifränta af kronor 1,714: 31 (för manlig delägare)
eller 43 procent af senast uppburen aflöning.»
I fråga om sparkassor bland jordbrukare vilja vi ur samma källa
endast omnämna den utomordentliga betydelse Tysklands »Spar- und
Darlehnskassen» haft för detta lands jordbruk.
År 1908 funnos i Tyskland 16,106 kreditföreningar med ett med¬
lemsantal af 2,274,000 personer. Alla dessa föreningar, som egentligen
äro grundade för att tillfredsställa det mindre handtverkets och åker¬
brukets kreditbeliof, emottaga äfven sparmedel, och detta icke blott
af medlemmarna, utan äfven af utomstående enligt sanna grunder som
en vanlig sparbank. Enligt en beräkning, som gjorts i »Blätter för
Genossenschaftsvvesen» af den 3 sept. 1910 utgj orde antalet personer,
som i dylika föreningar placerat sina sparmedel, cirka 4 miljoner, och
15
Motioner i Andra kammaren, Nr 324.
det. sparkapital, som dessa representera, torde uppgå till cirka 1 V2
miljard. Om man därvid jämväl tager i betraktande, att dessa före¬
ningar i minst lika hög grad som öfriga sparinstitutioner direkt arbeta
på sparsamhetens höjande, t. ex. genom afhämtning af sparmedel eller
premier åt flitiga insättare, är det utan vidare klart, att dessa före¬
ningar ej få underskattas i sin betydelse såsom sparanstalter. En för¬
del, som alltid är förenad med deras verksamhet, är, att en orts spar¬
kapital därigenom kan kvarhållas på platsen och direkt användas till
fyllande af ortsbefolkningens kreditbehof. Allmänheten kan då också
lätt kontrollera, huru de insatta medlen användas, hvilket nog i sin
män hos mången bidrager till att stärka förtroendet för sparkassan.»
Det egendomliga är emellertid, att på samma gång Kungl. Maj:t
stäcker småfolkets förhoppningar på förutnämndt sätt, så gå enskilda
personer — bankirer — från aktade firmor ned till sämsta slaget
jobbare fullständigt fria. »Enskild man eller handelsbolag, i hvars
firma ingår personnamn», får nämligen enligt § 1 mom. 3 idka handels¬
rörelse.
Enligt vår uppfattning borde man i stället ifrågasätta, om deras
existens är ekonomiskt berättigad. Erfarenheten visar, att bankir¬
firmorna fortare än de små bankinstituten fusioneras med storbankerna.
1 hvarje fall är det olämpligt att låta privatpersoner utan effektiv
kontroll utöfva kreditförmedling. Det medgifves, att dylik kontroll
öfver enskilda är svår att utföra, men däruti ligger ännu ett skäl
att undersöka, om privatbankirinstitutionen öfver hufvud taget fyller
någon nödvändig uppgift.
Den besynnerliga konsekvensen uppstår nu, att om eu bolagsled¬
ning till fördel för sina underhafvande upprättat eu sparkassa, blir
denna olaglig och för att bringa densamma inom lagens råmärken
måste disponenten själf eller någon annan personligen öfverta kassans
affärer! Att säkerheten för insättningarna ej blir större härigenom
ligger i öppen dag.
Den tendens att tvinga alla sparade medel in i bankernas kassa¬
kistor genom lagföreskrifter, som förslaget blottar, kan bli till stor
skada för sparsamhetsintresset i landet. Får detta icke ge sig uttryck
på ett sätt, som tillmötesgår småfolkets önskningar på samma gång
det är betryggande, svalnar måhända den svaga lust, som finns, att
för framtida behof aflägga stundens öfverskott. Det är icke heller
någon god ekonomisk princip att på konstlad väg ge bankerna ett
monopol öfver besparingarna i landet. Må bankerna i stället få kon¬
kurrera om sparpenningarna med öfriga sparkassor och sparbanker,.
16
Motioner i Andra hammaren, Nr 324.
Kooperativa
■sparkassor.
så vinnes på samma gång, att spartekniken förfinas och att gynn¬
sammare villkor kunna beredas de sparande.
Det är en rent uppseendeväckande åtgärd af finansministern att
utan någon som helst motivering hindra den kooperativa sparkasseidéns
utveckling i Sverige. Han kunde haft rätt begära, att en dylik hand¬
ling, hvilken berör tusendens intressen, åtminstone på något sätt skulle
ha förklarats. Tystnaden ger oss emellertid anledning att närmare
belysa hvad som menas med kooperativ sparkasserörelse och hvilken
användning densamma fått inom olika länder.
Med kooperation menas, som bekant, en ekonomisk samverkan
mellan vissa personer eller föreningar för uppnående af särskilda, ömse¬
sidiga förmåner. Syftet med organisationen är mellanhändernas und¬
vikande samt besparandet af företagarevinsten åt organisitionens med¬
lemmar. I allmänhet afser kooperationen att ombesörja inköp och för¬
delning af förnödenheter, tillverkning af dylika eller insättning och
utlåning af kapital. Det är den sistnämnda verksamheten, som i detta
sammanhang äger intresse. Den bedrifves vanligen af kreditföreningar
eller sammanslutningar af dylika. En förening består t. ex. af mindre landt¬
brukare, hvilka önska biträda hvarandra med anskaffande af erforderlig
kredit. Föreningen skaffar sina medlemmar rörelsekapital i kontanter,
liksom inköpsföreningen lämnar rörelsemedel in natura. Kreditföre¬
ningen utgör i själfva verket en organisation af låntagare, hvilkas in¬
dividuella kredit icke förslår, hvarför de sammanslutit sig på den ömse¬
sidiga kreditens starkare grund. Medel erhållas dels genom andels-
teckningar i föreningen, dels genom medlemmarnas sparkasseräkning
med föreningen och dels vid behof genom upplåning. Utlåningen sker
vanligen för bestämda syften t. ex. jordförbättringar, dikningsarbeten,
bostadsbyggnader eller annat. Dylika kreditföreningar ha vunnit en
utomordentligt stor spridning utomlands och flerstädes tillvunnit sig
statsunderstöd.
I England är rörelsen sedan länge rotfast och har genom en god
lagstiftning blifvit ledd i sunda spår. Den engelska lagen af år 189o
skiljer fullständigt de kooperativa föreningarnas kreditverksamhet från
den vanliga bankrörelsen. Sålunda heter det uti section 19, clause 3
i denna lag, att emottagandet af depositioner ej öfverstigande tio
shilling (9 kronor) på en gång, eller tjugo pund (360 kronor) från
samma person, att återbetalas efter en frist af minst två dagar icke
skall betraktas såsom bankrörelse enligt lagens mening; men ingen
förening, som emottager depositioner, får återbetala sitt andelskapital,
förrän samtliga insättare blifvit honorerade. Härigenom ha kredit-
17
Motioner i Andra kammaren, Nr 324.
föreningarna fått sitt naturliga verksamhetsområde utstakadt och man
har undvikit förväxlingen mellan dem och den egentliga bankrörelsen.
I stället för ett kategoriskt förbud har man med klok insikt förstått
att uppskatta den själfhjälpsstråfvan inom kreditväsendets område, som
detta slag af kooperation innebär. Resultaten ha äfven blifvit lysande.
Sålunda fanns vid utgången af år 1908 enligt en sakkunnig för¬
fattare, hr E. II. Tliörnberg, ej mindre än 1,428 föreningar, som voro
anslutna till det kooperativa förbundet i England, hvilka hade en
sammanlagd inlåningssumma af mer än 82 miljoner kronor, utgörande
till största delen medlemmarnas depositioner. Reservfonden utgjorde
35 V, miljoner kronor. Det kapital, som dessa föreningar samtidigt
hade placerat mot olika slags säkerhet, uppgick till 356 P, miljoner
kronor. Af denna summa voro öfver 132 miljoner kronor placerade
i bostadsbyggnadsföretag. Detta sist anförda tal ger ett omedelbart
begrepp om föreningarnas storartade arbete för beredandet af bostäder
åt sina medlemmar. Utan detsamma skulle Lancashires och Yorkshires
arbetare icke i samma utsträckning, som nu är fallet, bebo sina egna
hem. Enligt Charles Hide, den kände, franske nationalekonomen, ha
de brittiska konsumtionsföreningarna under årens lopp med begagnande
af sina medlemmars sparpenningar kunnat till dem öfverlämna 40,000
bostadslägenheter.
Af »Jahrbuch der internationalen Genossenschaftsbewegung» fram¬
går, att i Tyskland de till »Zentralverband deutscher Konsumvereine»
hörande föreningarna hade 20,959,657 Mk innestående sparkassemedel
ultimo 1908. Vid samma tid var motsvarande belopp för »Allgemeiner
Verband der deutschen Erwerbs- u. Wirtschaftsgenossenschaften» 910,869
Mk samt för »Allgemeiner Verband der Erwerbs- und ÄVirtschafts-
g'enossenscliaften» 463,237,458 Mk och för »Hauptverband der gewerb-
lichen Genossenschaften» 85,800,526 Mk; »Reichsverband der land-
wirtschaftlichen Genossenschaften» utvisade år 1907 innestående spar¬
kassemedel, uppgående till 1,199,776,100 Mk. Detta sistnämnda för¬
bund har utvecklat sig på följande sätt:
Antal centrala lånekassor
» anslutna föreningar
Andelarnas totalbelopp
Totala insättningar
År 1895
10
1,216
7,0*00 Mk.
94 mill. Mk.
År 1907
35
10,040
132,000 Mk.
3,722 mill. Mk.
Dessa tal ådagalägga med hvilket intresse den kooperativa kredit¬
rörelsen under senare år omfattats i Tyskland. Den regleras genom
Bihang till Biksd. yrrot. 1911. 1 Samt. 2 Afl. 2 Band. 134 Käft. 3
18
Motioner i Andra kammaren, Nr 324.
föreningslagen den 1 maj 1889, hvilken senare blifvit i flera afseenden
förändrad, särskild! genom lagen den 12 augusti 1896. Enligt dessa
är sparkasseverksamheten tillåten för konsumtionsföreningarna. För¬
eningsstämman skall enligt § 47 besluta om den summa som under
året upptagna lån och sparkasseräkningar ej får öfverskrida. För¬
eningarna underkastas revisionskontroll.
Bland tyska nationalekonomer har man med stor tillfredsställelse
iakttagit utvecklingen af denna sparkasseverksamhet. Så skrifver t. ex.
Arthur Ferier (Die Problemen der Bankenquete 1908): »Men i ett af¬
seende äro vi gynnsammare ställda än de andra, nämligen i fråga om
organisations fonder nas mångfald. Sparkassor och kooperativa föreningar
ha utvecklat sig vid sidan om bankernas verksamhet hastigare än
annorstädes; de möjliggöra, att de olika behofven ha skilda intresse¬
grupper, allteftersom deras olika kynne kan tillfredsställas. Härigenom
förhindras, att kapitalströmmen allt för ensidigt ledes blott i några
få kanaler — en särdeles viktig sak.
Häraf följer, att enhetliga normalbestämmelser för alla dessa kredit¬
institut, som befatta sig med depositions- och sparkasseverksamhet voro full¬
ständigt omöjliga. Därtill är deras arbetssätt alltför olikartadt och
trafven på säkerhet och likviditet kan ej likartadt bestämmas för dem
alla. De kooperativa kreditföreningarna använda större delen af sin
inlåning till kredit åt sina medlemmar. Deras aktiva äro således i
öfvervägande grad debitorer, men hvad som vid en vanlig bank skulle
synas ytterst betänkligt, såsom missförhållandet mellan eget kapital
och iklädda förbindelser, det finner sin nöjaktiga förklaring af för-
eningsväsendets egen natur. Föreningens medlemmar ha nämligen
sammanslutit sig just för att genom ömsesidigt understöd bereda hvar¬
andra tillgång till kredit».
Förutom i nu nämnda länder har den kooperativa sparkasse-
röreisen tagit fart i 'Finland, där kreditföreningarna 1907 hade 44,029
Mk. i sparkassemedel; i Frankrike, där »L'Union de caisses rurales et
ouvriéres frangaises å responsibilité illimitée» (Beifleisenkassor) leder
verksamheten; i Österrike, där » Allgemeiner Verb and der auf Selbsthilfe
beruhenden deutschen Erwerbs- lind Yirtschaftsgenossenscliaften» år 1903
hade 836,155,365 Krönen och »Allgemeine Verband der landtwirt-
schaftlichen Genossenschaften» 413,006,410 Krönen i sparkassemedel.
Från Ryssland, Schiveiz, Holland, Belgien kunna liknande tal angifvas.
Det kooperativa förbundet i Danmark har mellan två och tre miljoner
inlånade sparkassemedel.
Motioner i Andra kammaren, Nr 324,
19
Det synes oss otänkbart, att Riksdagen genom ett godkännande
af § 1 uti den kungl. propositionen skulle vilja biträda den uppfattning
om olämpligheten och obehöfiiglieten af eu. kooperativ sparkasserörelse,
hvilken synes ligga till grund för lagförslaget. Många förhoppningar
skulle i så fall grusas. Vi vilja påminna om att hushållningssällskapens
ombudsmöte år 1903 hemställde att Kungl. Maj:t måtte låta utreda,
huru kreditförhållandena för jordbruket skulle kunna anordnas bättre
än nu. Med anledning häraf ha inom jordbruksdepartementet till¬
kallade sakkunniga nyligen afgifvit ett betänkande, hvari förordas
upprättandet af kreditföreningar bland jordbrukarna. Föremålet för
föreningarnas verksamhet skall endast vara att anskaffa lån åt små
medlemmar, enligt lagen om ekonomiska föreningar, men endast för
visst uppgjordt ändamål samt att därvid pröfva och bedöma det angifna
ändamålet och kontrollera de beviljade medlens användning. Lånen
komma att utgå som rörelsekapital till jordbrukarna för grundförbätt¬
ringar, aflopps anordnande, inköp af maskiner, husdjur och utsäde
m. in. Medlen få ej utgå för större areal än 50 hektar jord i för¬
eningen, som måste bestå af minst 30 personer. Föreningarna skola
konstitueras enligt lagen om ekonomiska föreningar med begränsad
ansvarighet och få sålunda idka utlåningsrörelse. Medel härtill anse
sakkunnige, att sparbankerna skola lämna. Sakkunnige beräkna att
år 1920 cirka 400 kreditföreningar skola finnas, representerande
20,000 medlemmar.
När man sålunda står i begrepp att till vårt land införa den
organisationsform, hvilken utomlands visat sig särskild! gagnelig för
tillfredsställandet af det mindre jordbrukets kreditbehof, synes det vara
af största vikt att icke samtidigt genom banklagstiftningen så begränsa
de nya föreningarnas rörelsefrihet, att det blir omöjligt tillgodogöra
sig den erfarenhet man vunnit utomlands. Denna visar nämligen, att
föreningarna förutom det stöd äldre sparbanker kunnat lämna dem, i
allt större utsträckning funnit lämpligt att själfva bedrifva sparkasse¬
rörelse. Den möjligheten borde därför icke stängas hos oss. Det
faller sig äfven naturligt, att utvecklingen skall gå i den riktningen,
att föreningsmedlemmarna insätta sparpenningarna uti den organisation
de själfva tillhöra och kunna noggrant öfvervaka samt erhålla rörelse¬
kapital ifrån, än att gå den omvägen att först lämna den till spar¬
banken, hvilken har många andra och delvis motstridiga intressen,
för att i den mån denna finner lämpligt genom föreningen åtnjuta
krediten. I hvarje fall bör lagen icke förbjuda denna utveckling.
Frånsedt jordbruket ha stora befolkningslager i vårt land intresse
Slutyrkanåe.
20 Motionär i Andra fammarm, AV 324.
af att förbudet icke kominer till stånd. De kooperativa föreningarna
inom handeln, hvilka löftesrikt tagit fart lios oss, ha liksom sina ut¬
ländska förebilder börjat upptaga sparkassemedel. Kooperativa för¬
bundet hade enligt berättelsen för år 1909 kronor 49,365:— å sparkasse-
räkning ultimo december. En publicerad jämförelse mellan olika länder
visade följande siffror:
|
England Skottland
|
Danmark
|
Tyskland
|
Schweiz
|
Finland
|
Sverige
|
Andelskapital % .........
|
27.3 12.3
|
9.8
|
22.1
|
3.2
|
9.5
|
|
Reservfond % ............
|
t AU 13-6
|
31.6
|
13.8
|
12.3
|
27.3
|
34.4
|
Andra fonder % .........
|
22.6
|
_
|
2.2
|
57.7
|
12.8
|
Depositioner % ........
|
53.0 72.1
|
36.0
|
64. i
|
82.3
|
5.5
|
6.4
|
Summa %
|
100. o 100.0
|
100. o
|
100. o
|
100. a
|
100. o
|
100. o
|
Det är all anledning förmoda att depositionerna, hvilka nästan
uteslutande äro sparkassemedel, småningom skola växa inom den svenska
rörelsen till en storlek motsvarande föregångsländernas inlåning.
Kooperativa förbundet började sin sparkasserörelse förnämligast
af det skäl, att försök blifvit gjorda från minuthandlarnas sida att
försvåra tillgången af den bankkredit, som var naturlig för förbundets
verksamhet. Men förr eller senare hade man säkerligen ändå slagit
in på denna väg, enär den nja verksamheten endast är ett uttryck
för att den kooperativa idén — mellanhänders undvikande — tillämpas
äfven på kreditväsendets område. Ur nationalekonomisk synpunkt
innebär detta ett icke obetydligt framsteg. Det vore därför synnerligen
olyckligt, om ett kategoriskt förbud mot verksamheten utfärdades.
Däremot finna vi det befogadt och önskvärdt, att den kooperativa
sparkasserörelsen på samma gång densamma lämnas tillfälle att utveckla
sig underkastas erforderlig kontroll och genom särskild lagstiftning,
som likväl på intet sätt bör lägga konstlade hinder för rörelsen, får
sitt naturliga verksamhetsområde sig an visad t vid sidan om öfriga orga¬
nisationer, hvilka uppsamla medborgarnas sparpenningar.
Genom en förändrad formulering af § 1 uti den kungl. proposi¬
tionen skulle man måhända kunna rädda den kooperativa sparkasse¬
rörelsen från det öde, lagförslaget tillämnar densamma, men det är
ytterst vanskligt att kunna beräkna räckvidden af de verkningar, en
ny definition å, hvad med bankrörelsen skall menas, komme att utöfva
på andra inom landet befintliga kreditinstitut. Det är därför försiktigast
att återremittera ärendet till Kungl. Maj:t. Härför talar äfven de behof
af utredning, som påkallas dels af i denna motion framställda prin¬
cipiella spörsmål, dels af det yrkande om aktieförvärfsrätt åt bankerna,
21
Motioner i Andra hammaren, Nr 324.
som upptagits uti lierr Johan Ekmans motion, men hvars lämplighet
icke utan omsorgsfull undersökning kan klargöras.
Det förnämsta skälet för en återremiss torde likväl vara önsk¬
värdheten af, att Riksdagen uti ett sammanhang får behandla samtliga de
lagstiftningsärenden, hvilka beröra kreditväsendets ordnande inom landet.
Först härigenom kan ett helgjutet arbete åstadkommas. Sparbanks-
lagstiftningen är för närvarande under revision, kreditföreningsorganisa-
tioner, föreslagna af sakkunnige inom jordbruksdepartementet, och de
kooperativa sparkassorna, hvilka uppväxa å skilda orter, behöfva finna
lämplig plats inom lagstiftningens ram. Under sådana förhållanden
vore det för den stora frågans allsidiga behandling utan tvifvel bäst,
om Riksdagen dröjde med bankväsendets slutliga ordnande, till dess
lagstiftningen på en gång kan befatta sig med alla dessa frågor, hvilka
intimt beröra hvarandra. Några olägenheter för bankverksamheten
åstadkommas icke härigenom, enligt hvad vi erfarit från kompetent
fackmannahåll.
Med anledning af det som sålunda anförts, få vi vördsamt hem¬
ställa,
ati Riksdagen ville afslå Kung!. Maj:ts propo¬
sition nr 48, upptagande förslag till lag om bank¬
rörelsen in. in.;
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa en
ny utredning afseende hela kreditväsendets ordnande
inom landet såväl i fråga om bankinstituten som öfriga
organisationer, hvilka särskildt äro till gagn för små¬
folket och må idka in- och utlåningsrörelse; samt
att vid denna utredning hänsyn må tagas till
uti motionen angifna synpunkter.
Stockholm den 28 februari 1911.
Erik Palmstierna. A. J. Christiernson.
I motionen instämma:
Hj. Bränning. Bernh. Eriksson. N. Edv. Lindberg.
E. W. Thorsson. C. E. Svensson i Nyköping. Nils Persson.
L. J. Carlsson i Malmberget. N. A:son Berg i Munkfors.
Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 134 Höft. 4
Motioner i Andra kammaren, Nr
22
J. A. Wallin.
G. A. Strömberg.
J. Hasselquist.
Sven Persson.
G. A. Rundgren.
0. H. Waldén.
Hj. Rissén.
Herm. Lindqvist.
Johan Forssell.
E. A. Leksdi.
Aug. Nilsson.
J. Th. Johansson.
Carl Lindhagen.
Emil
324.
E. C. Kropp.
J. Aberg.
K. A. Borg.
Carl Winberg.
Viktor Larsson.
Ernst Söderberg.
Kristensson.
STOCKHOLM, ISÅAC MARCIJS’ BOKTRYCKKKL.AKTiEBOLAG, 1911.