Motioner i Andra kammaren, Nr 32.
1
Nr 32.
Af herr NilSSOll i Bonarp m. fl., om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående utredning rörande åtgärder i syfte att befrämja
den nuvarande bondeklassens kvarblifvande vid jordbruket.
Bland de genom Emigrationsutredningen ntgifna arbeten är det sär¬
skild! två volymer, som enligt vårt förmenande äro förtjänta af den allra
största uppmärksamhet, nämligen bilaga IX om »Torpare-, backstuga- och
inbysesklasserna», samt bilaga X om »Bondeklassens undergräfvande». Vi
förutsätta, att dessa utredningar såsom varande officiella äro för Riksdagens
ledamöter bekanta och åtnöja oss därför i det följande med att hänvisa
till dem, i stället för att belasta riksdagsprotokollet med citat. Den först¬
nämnda utredningen om torpare etc. har föranledt en Kungl. Maj :ts åtgärd,
i det att en kommission nedsatts för att verkställa utredning om åtgärder,
som kunna tjäna till att förbättra torparnes ställning. Ehuru vi anse denna
fråga vara af allra yttersta vikt, skola vi därför icke här yttra oss där¬
om, då det vore att föregripa eu utredning och de förslag, som den sak¬
kunniga kommissionen torde komma att framlägga angående torparne. Hvad
backstuga och inhysesklasserna beträffar, så torde hvarken kunna eller
böra göras något för att bevara dessa klasser såsom sådana, utan åtgärder
i stället böra vidtagas för att underlätta deras uppgående i andra sam-
hällskategorier, och dithän syftar ju statens egnahemslånerörelse äfven¬
som de åtgärder, som vidtagits för upplåtelse af jord till småbruk och egna
hem på statens domäner.
Man torde således kunna säga, att statsmakterna haft sin uppmärk¬
samhet fäst på de utredningsresultat, som framlagts i Emigrationsutred-
ningens bilaga IX, och att man torde ha rätt att hoppas, att i dessa af
seenden kommer att göras hvad göras kan utöfver hvad som redan ut¬
rättats utan att något nytt initiativ af Riksdagen är behöflig!. Äfvenledes
Bihang till Riksd. Prof. 1911. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 16 Höft. CNr 32 - 33). 1
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 32.
torde man kunna våga det påståendet, att statens egnahemslån erörelse och
de åtgärder som vidtagits för att underlätta upplåtelse af jord på statens
domäner — med de jämkningar och förbättringar, som äro påtänkta och under
utredning — skola vara tillräckliga att bereda tillfälle åt dem af industriens
arbetare, som önska återvända till jordbruket och äro därtill lämpliga. Att
vi sålunda icke i nedanstående motivering och de förslag vi på grund af
densamma komma att framlägga, beröra vare sig torparnes eller lönear-
betarnes »jordfråga» beror icke på att vi underkänna betydelsen af att
tillgång till jord beredes så många som möjligt, utan därpå, att vi anse
nya initiativ i detta afseende obehöfliga, eftersom reformarbetet redan är
i gång eller i alla händelser under utredning.
Däremot har Emigrationsutredningens ofvannämnda bilaga X om
»Bondeklassens undergräfvande» ännu icke föranledt något som helst åt¬
görande, och det synes rent af som om den förtjänstfulla och från skilda
håll med mycket bifall emottagna utredningen i detta afseende icke skulle
komma att till någon som hälst åtgärd föranleda. Afsikten med det för¬
slag vi här komma att framställa är hufvudsakligen att fästa Riksdagens
och regeringens uppmärksamhet just på denna sak, »bondeklassens under¬
gräfvande», som tyvärr icke blott är en boktitel utan eu verklighet. Där¬
jämte skulle vi också vilja fästa uppmärksamheten på en annan företeelse,
som i analogi med den förutnämnda skulle kunna kallas »arrendators-
klassens undergräfvande».
De jordpolitiska syftemålen skulle i hufvudsak kunna sammanfattas
sålunda:
l:o) åstadkomma den i socialt och ekonomiskt hänseende lämpligaste
j ordfördelningen.
2:o) Skydda den nuvarande jordbrukarestammen från decimering genom
emigration eller öfvergång till andra yrken.
3:o) Underlätta återgång till jordbruket för sådana arbetare som lämnat
detsamma, men som äro villiga och lämpliga att åter ägna sig åt jordbruks¬
näringen.
Det lider intet tvifvel, att det förstnämda målet är det viktigaste, ty
ett lands välfärd i ekonomiskt och socialt afseende sammanhänger på det
innerligaste med det sätt, hvarpå jorden är fördelad. Härvidlag måste
man emellertid komma ihåg, att man icke kan eller får af teoretiska spe¬
kulationer låta locka sig att bortse från den historiskt kontinuerliga ut¬
vecklingen. Jordfördelningen låter icke våldsamt och godtyckligt ändra
Motioner i Andra kammaren, Nr 32.
3
sig i ett slag utan ödesdigra ekonomiska rubbningar. I alla händelser
måste man dock klargöra för sig den normerande storlek, man skulle önska
för de särskilda jordlotterna och söka leda utvecklingen mot detta mål.
Yi behöfva säkerligen allt framgent både stora och små jordbruk; nästan
från alla håll framhålles numera småbrukets öfvervägande betydelse, och
däremot är intet att invända. Dock torde det böra erinras, att landets
jordbruksekonomi af många skäl icke kan eller bör grundas hufvudsakligen
på allt för små brukningsdelar, utan torde det medelstora bondejordbruket
hädanefter som hittills böra vara det normerande i afseende på jordens
fördelning. Oformligt stora jordbruk böra i den utsträckning lämpligen
ske kan styckas, men alltför små brukningsdelar, hvilkas ägare eller inne¬
hafvare icke skulle kunna häraf få sitt fullständiga uppehälle eller syssel¬
sättning, böra icke blifva regel utan fastmera undantagsfall. Alltså: Ett så
stort antal medelstora bondejordbruk som möjligt samt jordbrukslotter
däröfver och därunder i den utsträckning som kan anses lämplig, detta
bör, enligt vår mening, vara det mål, hvaråt statens jordpolitik bör inriktas.
I afseende på rangordningen för de två här ofvan nämnda jordpoli¬
tiska syftemålen 2:o) och 3:o) synas meningarne vara delade. Det synes
oss vara ett faktum, att statsmakterna med de åtgärder som hittills vid¬
tagits först och främst inriktat sin sträfvan på att befrämja återvändandet
till jordbruket, och att, som ofvan framhållits, litet eller intet åtgjorts för
att hindra den nuvarande bondeklasssens undergräfvande. Huru viktigt
det förra önskemålet än är, så är det, enligt vår mening, ännu viktigare
att skapa sådana förhållanden, att den jordbrukareklass, som för närvarande
är sysselsatt vid jordbruket, stannar kvar vid denna näring. För det första
är det så, att den förnämsta förutsättningen för ett framgångsrikt bedrif¬
vande af jordbruket är kärlek till jorden, främst till den egna torfvan.
Ett jordstycke är icke som eu maskin, som den ena arbetaren lämnar och
en annan arbetare öfvertager utan att maskinen behöfver lida däraf. Jorden
krafvel- ofantligt mycket mer af sin brukare, om den skall gifva hvad den
kan gifva. Att jorden kan och får gå i arf från den ena generationen
till den andra har därför en oerhörd betydelse — icke blott moraliskt
utan rent ekonomiskt, både privatekonomiskt och nationalekonomiskt.
För det andra så fordrar jordbruket numera icke blott teoretiska
kunskaper, som kunna inhämtas fort nog af enhvar normalt begåfvad,
utan äfven praktiska och rent fysiska förutsättningar, som i de flesta fall
endast finnas hos dem som äro uppfostrade vid jordbruket. Eedan några
års sysslande med annat arbete gör ofta en person oduglig till jordbrukare,
4
Motioner i Andra kammaren. Nr 32.
och det är endast ganska sällsynta undantagsfall, att en person, som icke
alls i sin barndom eller ungdom arbetat inom jordbraket, visar sig ha
håg och kraft och framförallt uthållighet att blifva en praktisk och duglig
jordbrukare. På dessa grunder är det vår orubbliga öfvertygelse, att jord¬
politiken först och främst bör gå ut på att bevara vid jorden den nuva¬
rande jordbrukarestammen, alltså först och främst den nuvarande bonde¬
klassen och. dess söner och döttrar i den största möjliga utsträckning samt
torpare och andra jordbruksarbetare och deras afkomlingar. Då håg och
anlag oafvisligen drifva dem öfver till ett annat yrke, må det ju så vara,
men de böra icke af förhållandena tvingas att lämna jordbruket.
På ofvan anförda grunder komma vi här att fästa oss hufvudsakligen
vid den egentliga bondeklassen, både den själfägande och arrendators-
klassen. I förbigående torde dock böra nämnas, att enligt vår mening do
torpare som så önska böra erhålla stöd för att sättas i tillfälle att friköpa
torpen, hvilket i mycket stor utsträckning torde kunna ske genom ömse¬
sidig, frivillig öfverenskommelse mellan parterna, synnerligast om staten
träder hjälpande och medlande emellan och det kommer att ingå i den
allmänna uppfattningen, att en jordägare icke bör neka att på rimliga
villkor öfverlåta torpen med äganderätt till innehafvarne; något expropria-
tionsförfarande för ändamålet torde icke vara att tillråda, ty det kunde
föranleda missbruk och skulle medföra betänkliga konsekvenser. Torparnes
jordfråga är ju emellertid under utredning och lönearbetarnes torde bäst
tillgodoses genom fortsatt utveckling af egnahemslånerörelsen. Pör att
skydda den själfägande bondeklassen från decimering har däremot intet
åtgjorts med undantag af Norrlandslagstiftningen om förbud för bolag att
inköpa bondehemman, ett förbud hvars värde i antydda hänseende vi på
bland annat de grunder, som framhållas i Emigrationsutredningen, anse om-
tvistligt. Till arrendatorernas fromma har genomförts en arrendelagstift¬
ning, som visserligen medfört åtskilliga förbättringar, men som, åtminstone
i ett viktigt afseende, är otillräcklig.
På grund af hvad ofvan anförts, framställa sig nu följande frågor:
l:o) Hotas den nuvarande bondeklassens bestånd?
2:o) Om så är, hvilka äro orsakerna därtill?
3:o) I hvad mån kan en utsträckning af Norrlandslagstiftningen till
hela landet skydda bondeklassen?
Och slutligen:
4:o) Hvilka andra åtgärder kunna och böra vidtagas för att skydda
bondeståndet?
Motioner i Andra hammaren, Nr 32.
5
I afseende på de tre första frågorna måste vi, för att undvika onödig
vidlyftighet-, nöja oss med en hänvisning till Emigrationsutredningens arbete,
bil. X. Af detta arbete framgår otvetydigt, dels att emigrationen både
till Amerika och till städerna och industrien till mycket stor del rekryte¬
ras af bondeklassens söner och döttrar och att ett »undergräfvande» såle¬
des faktiskt äger rum, äfvensom att böndernas släktjord allt mera »mobili¬
seras», blir en handelsvara och går ur de gamla bondesläkternas händer.
Vidare framgår att orsakerna till detta förhållande icke i nämnvärd grad
äro att söka i bolagens jordförvärf, och att en utsträckning af Xorrlands¬
lagen sålunda icke skulle träffa det ondas rot. Orsakerna till det anmärkta
missförhållandet äro i stället att söka dels i själfva »tidsandan», som med¬
för i mångt och mycket förändrade tänkesätt och mindre aktning för släkt¬
traditionerna, dels i upphäfvande af den gamla lagstiftningen — börds- och
arfvejordslagarne — som befrämjade släktjordens bevarande inom släkten,
dels i den »penninghushållning», som efterträdt gamla tiders »naturahus¬
hållning», och slutligen i den lika arfsrätten, som jämte omvandlingen af
tänkesätten förorsakat, att vid aifskiften öfvertagaren af fädernetorfvan
genom utbetalandet af medarfvingarnes arfslotter blir alltför liårdt skuld¬
belastad, så att i många fall ingen af arfvingarne kunnat eller velat öf¬
vertaga jorden, som sålunda gått ur släktens ägo, hvarvid flertalet af släkt-
mcdlemmarne emigrerat eller lämnat jordbruket för andra yrken.
Med den kännedom vi ha om förhållandena på landsbygden, måste
vi till alla delar instämma i det resultat, hvartill Emigrationsutredningen
kommit. Äro sålunda orsakerna till bondeklassens undergräfvande fast¬
slagna, så är det långt ifrån lika lätt att anvisa utvägar för att upphäfva
eller neutralisera dessa upplösande faktorer och sålunda utfinna vägar att
råda bot mot det onda. »Tidsandan» låter sig ej med ett slag förändra,
»penninghushållningen» är ett faktum, som man icke mer torde kunna
komma ifrån, de gamla börds- och arfvejordslagarne kunna svårligen åter-
upplifvas, och den lika arfsrätten vill man nog ännu mindre röra vid.
»Bondeklassens undergräfvande» är dock ett så allvarligt faktum, att
det icke går an att utan vidare resignera inför detsamma. Alldeles hopp¬
löst vore det nog ej heller att söka finna utvägar ur svårigheterna. Vi
ha oss bekant att den utländska lagstiftningen flerstädes beaktat saken,
och om det uppdroges åt en eller flera på området bevandrade fackmän
att verkställa en utredning om hvad som i antydda afseende möjligen skulle
kunna göras, torde en dylik utredning kunna leda till resultat, som åt¬
minstone i någon mån vore ägnade att trygga bondeklassens bestånd. Först
6
Motioner i Andra kammaren, Nr 32.
och främst borclo då tagas i betraktande åtgärder, som kunde vara ägnade
att underlätta släktjordens bibehållande inom bondesläkterna och därnäst
åtgärder att stödja yngre bondesöners sträfvan att erhålla egen jord.
Det finnes i vårt land en ganska talrik bondeklass, som icke är
själfägande utan innehar arrenderad jord. I vissa delar af landet före¬
komma stora gods med en massa underlydande arrendehemman och smärre
gårdar. Emigrationsutredningen har icke särskildt sysselsatt sig med
denna klass af jordbrukare, men det torde vara ett faktum, att under¬
gräfvande! här vid lag fortgår i en större skala än i afseende på de själf¬
ägande. Arrendena byta ytterst ofta om innehafvare, den ene går och
den andre kommer, och detta förhållande kan icke vara till fromma hvar¬
ken för arrendatorerna, för landet eller för jordägarne. Säkert är nog
också, att många af dessa arrendatorers söner, uppledsna på de osäkra
förhållandena, lämna jordbruket och emigrera eller öfvergå till andra yrken.
Vi anse visserligen, att det vore en fördel, att dessa oformligt stora
gods styckades och arrendatorerna förvandlades till själfägande bönder;
men utvecklingen går af sig själf därhän, och att förorda ett våldsamt på¬
skyndande däraf medelst expropriationsåtgärder och dylikt vore ett ingri¬
pande i äganderätten, som vi, ej minst med hänsyn till konsekvenserna,
icke vilja förorda. Däremot borde arrendatorerna beredas en så trygg
ställning som kan tänkas utan ingripande i jordägarnes rätt. Den nuva¬
rande arrendelagstiftningen är icke tillräcklig.
Då vår afsikt med denna motion är att få upp det jordbrukande fol¬
kets jordfråga i hela dess vidd till samtidig behandling och, om möjligt,
lösning, vilja vi också framhålla, att om vårt förslag vinner beaktande
och den utredning vi komma att begära blir verkställd, vore det också
skäl att till den eller de personer, åt hvilka arbetet kan komma att
uppdragas, öfverlämna den utredning och de förslag, som den nu arbetande
torpkommissionen torde komma att framlägga. Vidare torde böra anmär¬
kas, att, då vi afse att få till stånd en så vidt möjlig allsidig utredning
i dessa frågor, vi anse det själf klart, att utredningen också skulle verk¬
ställa en undersökning om bolagens jordförvärf i södra och mellersta de-
larnc af landet, hvarigenom ett önskemål, som flera gånger framställts i
Riksdagen, skulle blifva tillgodosedt. Slutligen anse vi oss, för att före¬
komma eu eventuell förebråelse, att vi endast tänkt på den jordbrukande
klassens jordfråga och icke behjärtat utanför jordbruket sysselsatte arbe¬
tares önskningar att erhålla jord och att kunna återvända till jordbruket,
till hvad vi förut påpekat angående denna sak böra lägga en erinran, att, om
Motioner i Andra kammaren, Nr 32.
7
genom lämpliga åtgärder i den riktning vi antydt, tillströmningen af jord¬
bruksarbetare och bondesöner till städerna och till industrien afsevärdt
kunde minskas, redan det skulle utgöra eu den kraftigaste hjälp för utom
jordbruket sysselsatte arbetare, i det att tillgången på arbete skulle bli
större och lönerna lättare kunna hållas uppe.
Yi hafva fullt klart för oss, att de spörsmål vi här vidrört äro af
synnerligen svårlöst art; men de samhällsintressen, som här äro i fråga,
äro så stora, att åtgärder snarast möjligt böra vidtagas. Tydligt bör vara,
att hela frågan bör helst lösas på en gång, då bondeklassens, torparnes
och jordbrukets lönearbetares jordfrågor på det intimaste sammanhänga
med hvarandra.
På grund af hvad ofvan anförts och med ytterligare hänvisning till
Emigrationsutredningens bilaga IX och framför allt bilagan X, tillåta vi
oss föreslå, att kammaren för sin del måtte besluta,
att i skrifvelse till Ivungl. Maj:t anhålla, att
Ivungl. Maj:t på sätt som kan anses lämpligt måtte
låta verkställa en utredning angående åtgärder som
skulle kunna vidtagas i ändamål att befrämja den nu¬
varande bondeklassens kvarblifvande vid jordbruket och
jordens bevarande i de gamla bondesläkternas ägo, äf¬
vensom angående mera betryggande villkor för arren-
datorer.
Vidare föreslå vi, för den händelse ofvanstående förslag vinner bi¬
fall, att kammaren i samma skrifvelse måtte hemställa,
att till den eller de personer, som kunna få of-
vannämnda utredning sig anförtrodd, måtte till vidare
behandling öfverlämnas de utredningar och förslag som
torpkommissionen kan komma att framlägga, äfvensom
att jordbrukets lönearbetares möjligheter att öfvergå till
själfständiga jordbrukare blir föremål för utredning och
förslag.
Stockholm den 24 januari 1911.
F. Nilsson,
Bonarp.
N. Åkesson.
J. F. Jesper son.
Jöns Jönsson