Motioner i Andra kammaren, Nr 312.
5
Nr 312.
Af herr OlSSOn i Kullenbergstorp, i anledning af Kungl. Maj:ts
i propositionen nr 43 upptagna förslag till lag om
kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare.
Uti till innevarande års riksdag af gifven proposition (nr 43) har
Kungl. Maj :t bland annat framlagt förslag till lag om kollektivaftal emel¬
lan arbetsgivare och arbetare. Detta lagförslag skiljer sig från ett till förra
årets riksdag afgifvet lagförslag i samma ämne därigenom, att det förra till
sina grundläggande bestämmelser i hufvudsak ansluter sig till särskilda ut¬
skottets slutliga sammanjämkningsförslag i ärendet. Det är därför tämli¬
gen säkert att samma skäl för och emot lagförslaget, som anfördes i fjol,
komma äfven att upprepas i år, något som i viss mån bestyrkes af den de¬
batt, som föregick propositionens remitterande till utskottet.
Det framhölls af flera talare vid debatten i fjol, att någon lag rörande
kollektivaftal hvarken var nödig eller nyttig. Redan det faktum, att bortåt
två tusen kollektivaftal lära finnas i vårt land samt dessa innefatta så
stora grupper af arbetare och arbetsgifvare, synes stödja den meningen, att
laglig norm och grundval böra finnas för dessa aftal. Men ännu mera mar¬
keras behofvet af lag i ämnet, då man på så många ställen sett, huru tredje
man dragés in i och hindras i sin näring, då kampen rasar mellan arbetsgif¬
vare- och arbetareorganisationerna. Äfven samhället har otvifvelaktigt bå¬
de rätt och plikt att tillse, att striderna på arbetsmarknaden hållas inom så¬
dana gränser, att ej samhällets hela välfärd äfventyras, gifvetvis under
iakttagande, att ingendera af parterna gynnas på den andres bekostnad.
Det må villigt erkännas, att vid jämförelse mellan det tillstånd, som
skulle uppstå, om Kungl. Maj :ts förslag antoges, och det som f. n. råder, skul¬
le nog i förra fallet åtskilliga strider på arbetsmarknaden undgås, hvilka nu
inträffa, men det utgör dock en stor stötesten för många att, om än lagför¬
slaget antages, de stora striderna kunna uppstå nära nog lika lätt som hit¬
6
Motioner i Andra hammaren, Nr 312.
tills. En sådan åsikt kom äfven till synes i den af herr Jönsson i Befvinge
vid förra riksdagen afgifna motionen (nr 278). Det förbisågs dock i denna
motion att, äfven om dess hemställan antagits, kunde striderna fortgå ändå
nära nog permanent allt eftersom enskilda kollektivaftal utlupit, utan att
egentligen något vunnits i motsatt riktning. För öfrigt, uppstår arbetsned-
läggelse i ett yrke, så med få undantag lär det ej dröja länge innan flera eller
färre yrken, som med det förra stå i mera eller mindre sammanhang, blifva
indirekt så berörda att äfven de nödsakas att upphöra med sin verksamhet.
— Vidare är ju regel, att vid arbetsnedläggelse hvardera sidans hufvud-
organisationer med penningbidrag understödja dem, som äro indragna i kon¬
flikten. Då såväl strejker som lockouter, ännu åtminstone, i grund och bot¬
ten äro ekonomiska krig, är det blott eu fiktion att endast anse dem som
kämpande, hvilka direkt beröras af striden, då i verkligheten alla som eko¬
nomiskt deltaga i striden äro de kämpande parterna. Vid ett sådant för¬
hållande lära ej de förslag, som innefattas i nämnda motion, kunna uppbära
den inre meningen i densamma, något som äfven bekräftas af att den ej kun¬
de vinna någon framgång.
Det synes mig dock, som om lagstiftaren ej i första hugget skulle släp¬
pa den tanken, att så mycket som möjligt begränsa de stora konflikterna; de
smärre skiljaktigheter, som kunna uppstå om aftals tolkning etc. kunna nog
lösas genom medling eller i värsta fall — skiljedom. Jag bär mången gång
vid samtal med såväl arbetare som arbetsgifvare hört dem bittert beklaga
sig öfver osäkerheten på arbetsmarknaden. Så långt äro de eniga, men skill¬
naden är den, att arbetarna ansett lockouterna och arbetsgif varna däremot
strejkerna vara skulden till missförhållandet. För den utomstående är det
nog i de flesta fall omöjligt att afgöra, hvar största skulden ligger; kanske
mången gång finnes sådan å bägge sidor. Att missförhållandet finnes är
däremot odisputabelt. Det gäller därför att få arbetsfreden ej blott teore¬
tiskt, utan äfven i verkligheten så mycket som möjligt tryggad under den
tid kollektivaftalet afser samt om möjligt äfven därefter. Ett sätt, hvarpå
detta skulle tänkbarast bäst kunna ske, är, enligt min mening, om i lagen stad¬
gades att alla kollektivaftal skulle afslutas för bestämd i lagen angifven
tidrymd. Jag väntar den invändning, att de resp. yrkena ej lämpligen kun¬
na afstöta aftalen för samma tid, beroende på yrkenas beskaffenhet m. m.
Denna invändning vore befogad, om det gällde arbetsaftal. Men afslutandet
af kollektivaftal för viss tid hindrar ju ej, att under denna tid arbetare
sluta sin anställning eller arbetsgifvare antaga eller afskeda arbetare. Af¬
silande af ett kollektivaftal skaffar i och för sig hvarken arbetsgifvaren nå¬
gon arbetare eller arbetaren något arbete; detta få de särskilda aftalen göra.
I verkligheten är ett kollektivaftal endast en norm eller schablon för de
7
Motioner i Andra kammaren, Nr 312.
särskilda arbetsaftalen. Att i lag stadgade tidsperioder för kollektivaftal
skulle på något sätt hindra arbetsgifvare eller arbetare i de resp. yrkena
från att anpassa sig efter yrkenas och arbetarnas behof, är däremot helt ute¬
slutet. Det torde ej heller helt förbises, att om i lagen bestämdes tidsperio¬
derna för kollektivaftalen, vore en stridspunkt vid aftalens ingående på för¬
hand undanröjd. Ett utlöpande af alla kollektivaftal på en gång bör äfven
verka så, att arbetare i mindre yrken kunna få sina rättmätiga anspråk på ar¬
betslön tillgodosedda likaså väl som arbetare i större yrken, något som el¬
jest nog icke alltid är fallet, emedan de ej kunna sätta så stor styrka bakom
sitt kraf. De nyligen företagna löneregleringarna vid posten och järn¬
vägen m. fl. verk, hvilka skett på något skilda tider, visa många ojämnhe¬
ter, hvaröfver man nu synnerligen beklagar sig från statstjänarnas sida.
Detta visar, att ojämnheterna nog blifva störst, då aftalen ske hvart och ett
för sig vid olika tidpunkter. Utlöpte aftalen på en gång, skulle gifvetvis också
i lagen intagas den bestämmelsen, att under den tid kollektivaftalet är gäl¬
lande må ej, ändå i aftalet annorlunda bestämts, arbetsinställelse, blockad,
bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd af arbetsgifvare eller arbetare
vidtagas. Endast under de förutsättningar, som förut framhållits, kan eu
sådan bestämmelse blifva fullt effektiv, hvilket nog ej med hittills fram¬
komna förslag är fallet.
Vid bestämmande i lagen af den tidrymd, för hvilken kollektivaftalen
skulle af slutas, bör man gifvetvis ej göra den så lång, att förhållandena allt
för mycket ändra sig under densamma, ej heller så kort, att man ständigt
skulle revidera aftalen. Med hänsyn till den tid, som i allmänhet har bru¬
kats för aftalen, vore nog tre år den mest lämpliga och synes mig böra kun¬
na godtagas från båda sidor. Då treårsperioden fastsloges i lagen, vore äf¬
ven ett nytt tvistefrö ur världen. Under förutsättning att lagen trädde i
kraft den 1 januari 1912, skulle första perioden för kollektivaftalen räcka från
denna dag till och med den 31 december 1914, andra perioden omfatta tiden
från 1 januari 1915 till och med den 31 december 1917 o. s. v.
Det är möjligt att såväl åtskilliga arbetsgifvare som arbetare anse of¬
van angifna tidpunkt för kollektivaftalens utlöpande ej öfverensstämma
med deras önskningar. Jag tillmäter ej en viss tidpunkt någon synnerlig'
betydelse, då underhandling om aftal väl kan ske lika väl den ena tiden på
året som den andra, och man kan hafva skäl till förmodan att, när tidpunkten
för aftalens utlöpande vållat strider, den underförstådda meningen varit
den, att man på förhand velat hafva tiden för utlöpandet lämpad för nya
strider efter aftalets utgång. För öfrigt synes för den utomstående, som
tiden för aftalets utlöpande bestämts af den- som vid aftalets ingående varit
den starkaste parten, hvadan jämvikten väl ej rubbas, om lagen bestämmer i
8
Motioner i Andra kammaren, Nr 312.
detta fall. Man har hört mången gång beklagande, synnerligast i säsong¬
yrkena, att konflikterna borttagit arbetsförtjänsten och äfven möjlighet till
arbete under bästa arbetstiden för året, något som väl hvarken varit till ar¬
betares eller arbetsgifvares fördel.
Kollektivaftal böra kunna med gällande kraft för en tidsperiod, be¬
stämd i lagen, afslutas under året närmast före tidsperiodens början. Af¬
tal böra äfven kunna afslutas under en tidsperiod för att gälla till den¬
sammas slut.
Beträffande öfvergångsstadganden anser jag, att lagen bör göras
retroaktiv, så att kollektivaftal, af slutade innan den 1 januari 1912 och sträc¬
kande sig längre än till den 31 december 1914, böra sluta med nämnda dag.
De aftal, som utlöpa innan den 31 december 1914, böra kunna antingen pro-
longeras eller nya afslutas med utlöpande samma dag.
Att en lag om kollektivaftal, affattad i hufvudsak som ofvan angifvits,
skulle minska arbetskonflikterna och vara till gagn för samhället, tror jag-
knappt att någon bestrider. Skulle en sådan lag vara till gagn för enbart
arbetsgifvare och arbetare i de yrken, där kollektivaftal nu brukas? Jag an¬
ser, att denna fråga kan besvaras med ja. Dessa oupphörliga strider och
ännu mer den stående krigsberedskapen i resp. organisationer kosta otvif¬
velaktigt oerhördt mycket penningar. Hvarifrån tagas dessa penningar?
Från värdet af arbetsprodukterna. Antingen skola dessa produkter blifva
mycket dyra, hvilket man tycker sig märka, då talet är om höga priser på
många saker i vårt land, eller också, om arbetsprodukten ej kan fördyras till
följd af import af likadana varor eller af annan orsak, då måste inkomsten
af det nedlagda arbetet på varan blifva förminskad. Att detta skulle i läng¬
den kunna leda till vare sig arbetsgifvares eller arbetares fördel, är helt
enkelt orimligt.
De förändringar jag anser böra vidtagas i förslaget till lag om kol¬
lektivaftal äro följande:.
1. I lagen intages, att kollektivaftal skola afslutas för treårsperioder.
Under förutsättning att lagen träder i kraft den 1 januari 1912, skall första
perioden räknas från denna dag till och med den 31 december 1914, andra pe¬
rioden från den 1 januari 1915 till och med den 31 december 1917 o. s. v.
2. Kollektivaftal kunna, med gällande kraft för en tidsperiod, bestämd
i lagen, afslutas under året närmast före tidsperiodens början. Kollektiv¬
aftal kunna äfven afslutas under en tidsperiod att gälla till densammas slut.
3. Öfvergångsstadgande intages i lagen, hvari bestämmes, att den ver¬
kar retroaktivt i så måtto, att kollektivaftal, gällande den 1 jan. 1912 och med
utlöpningstid efter den 31 dec. 1914, endast gälla till och med denna dag.
Motioner i Andra kammaren, Nr 312. 9
De kollekt^ vaftal, som utlöpa innan den 31 dee. 1914, kunna antingen prolon¬
gera eller nya afslutas med utlöpande samma dag.
4. I lagen intages den bestämmelsen, att under den tid lcollektivaf-
talet är gällande må ej, ändå att annorlunda i aftalet bestämts, arbetsinstäl¬
lelse, lockout, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd af arbetsgivare
eller arbetare vidtagas.
Det synes som om förändringar skulle behöfva vidtagas i förslaget
till lag om kollektivaftal uti §§ G, 7 och 8 samt i öfvergångsstadganden. Möj¬
ligen behöfva äfven andra §§ jämkas.
Om mina här ofvan uttalade asikter vinna beaktande, bedes utskottet
vidtaga de förändringar och jämkningar i lagförslaget, som erfordras.
På grund af anförda får jag härmed vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte för sin del antaga det i K magi.
Maj :ts proposition nr 43 intagna förslag till lag om kol¬
lektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare, med de för¬
ändringar, som i denna motion närmare angifvits.
Stockholm den 25 februari 1911.
Olof Olsson
i Kullenbergstorp.
Bihang till Riksd. prot. 1911. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 128 Höft.
2