Motioner i Andra hammaren, Nr 307.
1
Ii* 307.
Af herr Thyrén, i anledning af Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 43 upptagna förslag till lag om kollektiv aftal mellan
arbetsgivare och arbetare.
Det genom kungl. proposition öfverlämnade förslaget till lag om
kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare, hvilket i § 8 gör en in¬
skränkning gentemot föregående års förslag af rätten till arbetsinställelse
och därmed jämförlig åtgärd under aftalstiden, har dock i samma § fullt
otvetydigt, ehuru nu visserligen icke i positiv form, uppställt rätt till s.
k. sympatiåtgärd af nämnda slag under aftalstiden. Af föredragande de¬
partementschefens motivering framgår, att han, i likhet med en vid be¬
handlingen under föregående riksdag ofta uttalad åsikt, betraktar denna
lagbestämmelse ingalunda såsom en utvidgning af möjligheten att företaga
dylika åtgärder utöfver hvad för närvarande faktiskt gäller, utan blott så¬
som ett uttryckligt erkännande i lagen af ett förhållande hvilket — man
må i öfrigt beklaga det huru mycket som helst — redan nu råder.
Det lärer emellertid icke kunna förnekas, att den situation, som, åt¬
minstone småningom, skulle skapas genom lagen, väsentligt skiljer sig från
den nuvarande. Jämför man t. ex., under antagande af‘ ett genomfördt
kollektiyaftal inom jordbruket, sakläget nu med sakläget efter lagens genom¬
förande, sedan bestämmelsen hunnit genomsyra folkuppfattningen, visar sig
skillnaden omisskännelig. En utbredd skörde- eller mjölkningsstrejk öfver
hela landet, om en sådan påyrkades af en och annan agitator, skulle nu
stöta mot ett så godt som oöfverstigligt hinder i den allmänna rättskänslan,
rättsinstinkten. Man kan ej våga hoppas, att denna rättskänsla skulle fort-
lefva rätt länge, sedan lagen otvetydigt — låt vara i negativ form — för-
klarat en sådan strejk laglig. På samma sätt skulle rättsuppfattningen nu
göra stor skillnad mellan befogade lockouter och strejker inom industrien,
medan lagförslaget alldeles upphäfver denna skillnad. Hvarje dylik, hela
Bihang till Riksd. prot. 1011. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 125 Höft. (Nr 307.) 1
2
Motioner i Andra hammaren, Nr 307.
landet eller stora delar däraf omfattande sympatiinställelse, den mest be¬
fogade sympatilockout tillkommen för att skydda en liten arbetsgivare mot
eu okynnesstrejk, såväl som den mest obefogade lockout i syfte att otill¬
börligen nedpressa arbetslönerna, den mest befogade såväl som den mest
obefogade strejk — allt skulle, enligt förslaget, utan åtskillnad legaliseras,
lagligen kunna företagas öfverallt, där icke enskilda arbetsaftal på bestämd
tid (eller med lång uppsägningstid) stodc i vägen; så snart man blott
iakttoge den formaliteten att anknyta inställelsen till någon etter utgånget
aftal iscensatt arbetsinställelse — hvilken sistnämnda, enligt lagens bok¬
staf, till och med kunde föreligga på utländskt område. Det behöfver
knappast anmärkas, att då lagen uttryckligen gör denna åtgärd laglig under
pågående kollektivaftal, de intresserade parterna så mycket mera skola vänja
sig vid att anse den fullt berättigad vid andra tillfällen, t. ex. såsom pres-
sionsinedel vid förhandling om nytt aftal, efter det gamlas tilländalöpande.
Fördömes inställelse under aftalstiden juridiskt, så kan man påräkna, att
sådan utom aftalstiden (då den f. n. måste vara juridiskt oåtkomlig) åt¬
minstone i särskildt elakartade fall fördömes moraliskt och att detta sista
i viss mån verkar såsom hämsko; tillätes åter inställelse under aftalstiden
juridiskt så kan man knappast mot sådan under aftalstiden och mycket
mindre mot sådan utom aftalstiden påräkna något verksamt moraliskt för¬
dömande: ingen återhållande kraft kvarstår på någotdera, området.
Från regeringens ofvan nämnda ståndpunkt — att ingen ändring i
inställelsernas frekvens och natur är att befara genom legalisationen —
är det skäl, som bestämt regeringen att låta ifrågavarande bestämmelse
orubbad kvarstå, lätt att att förstå och bekant nog. En ren okynnesstrejk
på en enstaka punkt skulle kunna, där arbetsgifvaren icke underkastade
sig på nåd och onåd, till hans ruin fortsättas i det obegränsade, i det de
strejkande underhölles af öfriga organiserade arbetare; det enda medlet
att hindra detta understöd, och således den enstaka arbetsgifvarens enda
räddning, är under gifna förhållanden sympatilockouten. M. a. o. eftersom
fall kunna förekomma, där sympatilockouten har karaktären af ett slags
nödvärn, kan lagen öfverhufvud icke förbjuda sympatilockout, utan att
därmed lämna den i nöd stadde hjälplös.
Att emellertid från denna utgångspunkt — från (den obestridda)
tillvaron af dylika nödvärnsfall — sluta sig till nödvändigheten af att
lagen utan vidare åtskillnad tillåter, legaliserar sympatiinställelser är i och
för sig knappast mera logiskt, än om ett begynnande samhälle, som vore
betänkt på att för första gången uppställa straffbestämmelser, af det skäl
ansåg sig nödsakad att lämna uppsåtlig! dödande straffritt, att erfarenheten
framvisade en del fall, där uppsåtlig! dödande företagits i fullt berättigad!
Motioner i Andra kammaren, Nr 307.
3
nödvärn. Likasom ifrågavarande straffsystem helt visst gjorde rätt uti att,
såsom regel, straffa dödandet, men, såsom undantag, förklara dödande i
nödvärn straffritt, så måste äfven vi, på detta nya område, söka i det
längsta uti lagen genomdrifva den princip, att inställelse enligt regeln är
förbjuden och medför skadeståndsskyldighet (eller annan reprimerande på¬
följd), men undantagsvis, där en analogi med nödvärn kan anses föreligga,
bör anses tillåten. Det hvarom man rimligen kan tvista är icke, huruvida
fall, där inställelse f. n. bör tillåtas, och fall, där inställelse bör förbjudas,
kunna förekomma — fastmera är bejakandet af båda dessa frågor själf-
klart — icke heller om önskvärdheten att i rättsordningen skilja mellan
nämnda två grupper af fall; utan blott om möjligheten och sättet att genom¬
föra denna skillnad.
Jag återkommer nedan till denna fråga om skiljandet mellan det
reguljära område, där inställelse bör vara förbjuden, och det nödvärnsom-
råde, där den bör vara tillåten. Dessförinnan synes mig lämpligt att något
närmare skärskåda de faktiska verkningarna, sådana de kunna förväntas
af nu föreliggande lagförslag, alltså utan nämnda skiljande. Man tänker
sig, från det håll, som stödjer lagförslaget, den uti inställelsens legalisering
liggande faran (därest man ens erkänner någon sådan) upphäfd på ungefär
följande sätt. Uti industrien är i det hela lockouten ett starkare vapen än
strejken. Den senare uteslutes därför genom fruktan för den förra, och
att åter lockouten icke missbrukas, därför borgar allaredan arbetsgifvarens
eget ekonomiska intresse, hvilket skulle blifva lidande på ett alltför långt
drifvet lockoutande. Inom jordbruket åter är visserligen strejken det vida
starkare vapnet. Men denna bör här motas genom långa arbetsaftal på
bestämd tid eller med lång uppsägningstid (hvilka man förutsätter att ar-
betsgifvaren har makt att med eller mot arbetarens vilja genomdrifva):
arbetsaftalet skall nämligen, i motsats till kollektivaftalet, utesluta äfven
sympatiinställelsen, under den tid, det varar. Detta egendomliga balans¬
system, som naturligen är fullkomligt tänkbart, innebär således, sedt från
arbetaresynpunkt, att arbetaren inom industrien, i det han hindras från
långa arhets&h&l, är utsatt för sympatilockouten, hvilken han där icke med
strejk förmår motstå, under det åter arbetaren inom jordbruket, i det han
tvingas till långa arbets&iisX, icke kan lagligen använda sympatistrejk, som
där skulle vara ett oemotståndligt vapen. Man måste finna det ganska
naturligt och mänskligt, om arbetarna, äfven utan att något missbruk
sker från arbetsgifvarnas sida och utan något egentligen realt skäl, dock
känna denna maktlösa situation irriterande, betrakta hela rättstillståndet
såsom innebärande eu partiskhet emot dem och se sig om efter ett annat
maktmedel, enär arbetsinställelse, sådan lagen medger den, icke är för dem
4 Motioner i Andra hammaren, Nr 307.
användbart. Redan på denna plattform (o: utan antagande af missbruk från
arbetsgifvarehåll) föreligger därför en viss fara för att arbetarna skola
drifvas in på betänkliga vägar och tillgripa medel, ännu mindre önskvärda
än arbetsinställelser.
Men värre blir det, om verkliga missbruk af mera omfattande art
skulle yppa sig å arbetsgifvaresidan. Att innehaf af makten medför
frestelse till missbruk af makten, är intet nytt, och den garanti, som bland
annat departementschefen vill finna i den genom lockouten förorsakade
ekonomiska för tusten för arbetsgif varna själfva, torde knappast vara till¬
räckligt betryggande. Fruktan för förlusten kan i många fall öfvervinnas
af utsikten till mer eller mindre direkt vinst genom arbetarnas medelst
lockouten framtvungna eftergift; arbetsgifvaren kan ofta välja sin tid så,
att inställandet af produktionen blir honom till mera fördel än skada; och
blotta hotet om lockout, om det en och annan gång sättes i verket, kan
dess emellan vara ett nästan lika starkt pressionsmedel som den verkliga
lockouten. Den rent ekonomiska synpunkten innefattar därför alldeles
ingen garanti. Snarare skulle en sådan på basis af hittills vunnen erfa¬
renhet kunna sökas i arbetsgifvarnas personliga egenskaper, deras allmän¬
anda och hänsyn till arbetarnas intressen — alltså i ett frivilligt offrande
af ekonomiska intressen för högre hänsyn. Men man får akta sig att här¬
vidlag i för hög grad taga de nuvarande förhållandena till utgångspunkt
för en slutsats om framtiden. Att hittills öfvergrepp förekommit mindre
från arbetsgifvarnas sida än från arbetarnes sammanhänger tydligen där¬
med att arbetarna långt tidigare varit organiserade, långt förr suttit inne
med maktmedlen, d<3 stundom klandervärda former af blockad, bojkott o. d.,
som länge sedan framträdt på arbetaresidan, torde enligt sakens natur
inom icke allt för lång tid få sina motsvarigheter uti arbetsgifvarnas tak¬
tik. Men därtill kommer, hvad erfarenheten från åtskilliga andra länder
visar, att en stark ekonomisk utveckling tenderar att samla kapitalets led¬
ning på allt färre händer, gemenligen på alltmera energiska och därmed
ofta, fast icke alltid, mera hänsynslösa händer. Alltför lätt låter tänka
sig, att denna ledning till större eller mindre del kan blifva utländsk och
redan därigenom mindre hänsynsfull mot arbetarna i vårt land. Huru
som helst: den dag kan komma förr än man anar, då äfven ur ren rege-
ringssynpunkt kapitalets öfvergrepp bereder större bekymmer än arbetets
" det år nog att nämna Amerikas Förenta stater — och då man icke
just skall välsigna den dag, då detta extra maktmedel tillskapades.
Om nu dylika missbruk af mera allvarlig art och omfång förekomma
och ofta upprepas, så är det lätt att inse, att den verkan de naturenligt
måste utöfva på arbetarna blir en verklig samhällsfara. Uppehälles under
Motioner i Andra kammaren, Nr 307.
5
lockouten arbetet genom oorganiserade arbetare, så fattas lockouten lätt
såsom ett angrepp på föreningsrätten, i det arbetarna frestas att utgå ur
organisationen för att få arbeta; omfattar åter lockouten alla arbetare —
hvartill arbetsgifvaren lätt drifves, därest arbetarna låtsa sig utgå ur or¬
ganisationen — så står arbetaren så mycket hjälplösare (framför allt den
som icke tillhör organisationen). Rätt till sympatilockout under aftalstiden
betyder ju icke endast, såsom hvarje lockouträtt under aftalstiden, mass-
lockout (enär den icke behöfver inskränka sig till de arbetare, hvilkas af¬
tal utlupit), utan därjämte en masslockout, som kan komma helt oförberedt
och oväntad t (för de arbetare, som icke äro med i tvisten). Denna ständiga
känsla af osäkerhet, rotlöshet, som dessförutan mer än önskvärdt är ska¬
pas af industrilifvet med dess växlande konjunkturer, har en allmänt skad¬
lig inverkan på karaktären och ökar, såsom af brottmålsstatistiken tydligt
nog framgår, böjelsen öfverhufvud för lagstridiga och obetänksamma hand¬
lingar. Närmast skola arbetarna drifvas att kasta sig på de svaga punk¬
ter, där strejk kan verka, såsom (bortsedt från jordbruk) bagerihandterin-
gen, kommunikationsverk, vattenledningsverk, renhållningsverk, elektrici¬
tetsverk o. s. v- Till den del, man sökt skydda dessa svaga punkter ge¬
nom rättsliga åtgärder af ett och annat slag, är det mer än sannolikt att
sådana fördämningar i stridens hetta skola brytas. Har ett moraliskt
Övergrepp i stor omfattning skett genom en utbruten lockout, så får man
icke alltför mycket förvåna sig, att detta såsom svar framkallar ett juri¬
diskt öfvergrepp, då arbetarna icke se sig någon laglig möjlighet att verk¬
samt replikera. Den redan förut hårdt åtgångna rättskänslan blir på detta
sätt än mera undergräfd. Hand i hand med eu öfvergång från den or¬
ganiserade sammanslutningen till syndikalism, kan då gå en växande ut¬
bredning af sabotage, med flera elakartade och svåråtkomliga stridsmedel;
likaså kan emigration och däremot svarande insugning af utländsk arbets¬
kraft befordras. Den principiella skillnaden mellan de juridiskt tillåtna
medlen, t. ex. en än så obehörig lockout under pågående kollektivaftal,
och de juridiskt otillåtna, är icke så lätt fattbar för mannen af folket,
som endast har att lita till sitt moraliska medvetande, hvilket i båda fallen
kanske reagerar på ungefär samma sätt. En hänvisning t. ex. till skillnaden
mellan kollektivaftalets och arbetsaftalets »begrepp» blir honom så mycket
svårförståeligare, då han ser, att kollektivaftalet i likhet med arbetsaffalet
innebär förbud mot inställelse vid tvist om blifvande aftal, men, i olikhet
med arbetsaffalet, icke innebär förbud mot sympatiinställelse. Att den
svenska folkkaraktären skulle utgöra en garanti gentemot vissa af dessa
Övergrepp, t. ex. sabotage, kan möjligen sägas med hänsyn till det nu¬
varande ögonblicket, men man vet icke, huru folkkaraktären kan föränd¬
6
Motioner i Andra kammaren, Nr 307.
ras, därest den moraliska känslan utsattes för ett systematiskt försvagande.
Ingen hade kanske för trettio år sedan tänkt sig, att ett utbredt klasshat skulle
kunna uppstå inom svenska folket. Dessa reflexioner torde visa nödvän¬
digheten af att framför allt vårda den moraliska instinkt, som kan finnas
kvar, och icke, med åsidosättande af denna, sätta sin uteslutande lit till
ett i själfva verket ganska oberäkneligt växelspel af hvarandra balanserande
maktmedel.
Det föregående har utgått från det vanligare antagandet, att lockou¬
tens öfvervikt inom industrien öfver strejken nu är en gång för alla gif¬
ven. Det blir framtidens sak att visa, om denna förmodan är riktig, och
om icke, under utpräglade högkonjunkturer, svårigheten att hålla arbets-
gifvarna under en tillräcklig fast disciplin, blir allt för stor. Skulle så
inträffa, så blir resultatet för samhället ingen bit bättre: det betyder då
en periodisk växling af Övergrepp än från arbetsgifvarnas, än från arbe¬
tarnas sida; eu samhällsgungning i ordets mest bokstafliga mening.
Särskildt måste emellertid beaktas det läge, hvaruti jordbruket kom¬
mer, och hvilket är orubbligen detsamma genom alla konjunkturer. An¬
taget att det lyckats arbetsgifvaren inom jordbruket att förskansa sig mot
de (såsom replik på industriens sympatilockouter) hotande sympatistrej¬
kerna bakom personliga aftal (med eller utan kollektivaftal) på lång tid
eller med lång uppsägningstid — är det sannolikt, att dessa förskansnin-
ningar under de gifna förutsättningarna skola respekteras, och har samhäl¬
let lämpliga maktmedel att göra dem respekterade? Antåg att en omfat¬
tande och i sin utgångspunkt otillbörlig lockout pågår inom industrien
under skördetiden — är det att förmoda, att jordbruksarbetarna, eu gång
organiserade och betraktande sig såsom solidariska med industriarbetarna,
skola förstå och respektera den mera nämnda juridiska distinktion, att kollek-
tivaftalets begrepp medger lockout under pågående aftalstid, medan där¬
emot arbetsaftalets begrepp icke medgifver strejk? Och om ej så: är nå¬
gonting vunnet med en dom, som ålägger jordbruksarbetarna att betala
de millioner, som den felslagna skörden representerar? Eller med en lag,
som stadgade straff för de hundratusende strejkande? Men vidare: har
man någon säker garanti för, att arbetsgifvaren inom jordbruket verkligen
kan skaffa sig dessa fasta arbetsaftal? Att förmånen af lön, kost och logis
under vintermånaderna icke är tillräcklig garanti, lärer redan framgå af
erfarenheten från betfolket i södra Sverige, hvilket i allmänhet torde vara
föga benäget att åtaga sig riktig tjänst, där sådan erbjudes, utan hellre
tillbringar vintermånaderna i overksamhet, tärande på den under arbets¬
månaderna intjänta lönen. I t. ex. östra England torde redan för flera
år sedan entreprenadsystemet med s. k. gangs hafva fullständigt utbredt
Motioner i Andra hammaren, Nr 307.
i
sig, antagligen såsom ekonomiskt fördelaktigare för arbetsgifvarna; tydli¬
gen läte ett sådant förhållande lätt nog öfverföra sig i form af kollektiv-
aftal. Och föreligger en gång kollektivaftal, utan arbetsaftal af ofvan-
nämnda art, så kommer det att visa sig, hvad det betyder, att den rätts¬
känsla är borta, som hade varit jordbrukaren garanti nog, om den fun¬
nits kvar. I detta sammanhang må påpekas, att Konungens befallningshaf¬
vande i Malmöhus län, som mer än någon annan länsstyrelse haft under
sina ögon en samtidig hög utveckling af industri och af kollektivaftal
inom jordbruket, bestämdt varnat för medgifvande af sympatiinställelser
under pågående kollektivaftalstid (se »Yttranden etc.» s. 184). I själfva
verket är det mycket möjligt, att i de delar af landet, som med hänsyn
till kommunikationsförhållanden m. m. vore mera utvecklade, en dylik
ordning efter någon generation skulle leda till omöjlighet af hvarje annat
jordbruk än sådant småbruk, som kunde skötas af ägaren ensam med hustru
och barn. Och äfven den, som icke hade något att invända mot detta
mål i och för sig, måste finna en sådan väg till målet betänklig.
Medgifver man, att nu nämnda skäl äro afgörande mot den gene¬
rella. tillåtelsen till sympatiinställelser under aftalstiden, och vänder man
sig därefter till frågan om möjligheten och sättet att hjälpa industrien i
de ömmande fallen utan att därför, såsom lagförslaget, göra sympatilockout-
tillåtelsen allmän, så bör först erinras, att ett förbud mot inställelse un¬
der aftalstiden ju dock lämnar frågan öppen om inställelser efter aftals-
tidens slut. Hur önskvärdt det än vore, att äfven dessa kunde hindras
(och ersättas med obligatorisk skiljedom), låter sådant sig knappast genom¬
föra utan ett ganska långt drifvet förstatligande af hela industrien. För
att med tillbörligt eftertryck kunna reagera mot en enstaka okynnesstrejk
behöfves alltså blott att ordna utlöpningstiden för aftalen inom hvarje
gifven industrigren så, att intet aftal utlöper på en isolerad tidpunkt utan
alltid tillräckligt många på en gång: en strejk på en punkt i och för ge¬
nomdrifvande af obefogade anspråk kan då i nödfall besvaras med en loc¬
kout inom öfriga samtidigt utlupna aftal. Emellertid kan invändas, dels
att en sådan omläggning utaf aftalstiden icke kan ske med ens, utan för
sitt genomförande kräfver en tid, hvars längd icke låter sig med större
noggrannhet på förhand bestämma; dels — hvad kanske väger tyngre —
att denna konsolidering af företagen torde visa sig hinderlig för utbild¬
ningen af en hög förädlingsindustri, alltså för uppnående af det mål, hvartill
vår svenska industri ju i främsta rummet borde sträfva. Sistnämnda in¬
vändning försvagas väl i någon mån genom det öfvervägande, att ju högre
förädlingsindustri det är fråga om, desto sannolikare skola arbetarna inom
densamma åtnjuta sådana ekonomiska förmåner, att de Imma hålla sig-
8
Motioner i Andra kammaren, Nr 307,
utanför de allmänna lönestriderna. Allt sammanlagdt, låter dock det kraf¬
vel icke afvisa sig, att, åtminstone under den närmare framtiden, möjlig¬
heten till att såsom nödvärnsåtgärd äfven under aftalstiden företaga sym¬
patilockout icke helt beröfvas industrien.
En väg att hålla denna möjlighet öppen vore, såsom bl. a. föresla¬
gits af förlikningsmannen, att val förbjuda inställelser under aftalstiden,
men icke göra bestämmelsen »tvingande» utan lämna åt kontrahenterna att
aftalsvis medgifva sådana. Dock skulle resultatet häraf lätt blifva, att man
finge två strider i stället för en, då kontrahenterna redan i förväg, vid af-
talets ingående, skulle på hvardera hållet göra sitt yttersta för att genom¬
drifva den ståndpunkt, som hvardera ansåge för sig förmånligare. Väl
skulle lagstiftaren kunna begränsa befogenheten i fråga till aftal ingångna
inom viss tid från lagens promulgation, men denna tid kunde endast på
måfå fastslås och arbetsgifvarens kamp för att under denna begränsade tid
hinna genomföra en tillräcklig konsolidation (med afseende på utlöpnings-
tiden) måste blifva så mycket desperatare. Därtill kommer, att, med eller
utan tidsbegränsning, ingen som helst garanti funnes, att just de ömmande
fallen, nödvärnsfallen, då det gällde, funne sig garderade genom möjlig¬
heten af inställelse; antagligen skulle åtskilliga sådana stå utom maktmed¬
let, och däremot andra fall, där ingalunda ömmande omständigheter före-
låge, befinnas utrustade med detsamma.
Det återstår emellertid en väg, som, om den icke är utan betänk-
igheter, dock torde erbjuda mindre sådana än hvarje annan lösning af
frågan. Denna väg är: att lagen väl förbjuder inställelse under kollek-
tivaftalstiden, men lämnar öppet åt arbetsdomstolen, att, därest särskilda
omständigheter föreligga, lämna inställelsen utan påföljd och således för¬
klara den hafva varit in casu tillåtlig — detta i analogi särskildt med
de straffrättsliga fall af intressekollision, där domstolen, utan ledning af
lagen, på grund af fallets särskilda omständigheter befriar från straff.
Det kan ju icke bestridas, att ofvannämnda afgörande innebär en högst
betydlig makt för domstolen. Men det ligger i sakens natur, att en
arbetsdomstol icke kan fylla sin uppgift utan eu synnerligen långt gående
maktbefogenhet. Så har det föreliggande förslaget själft i domstolens
hand lagt — oafsedt den oundvikliga befogenheten att fritt afgöra om
åsidosättande utaf aftal är så »väsentligt», att aftalet kan förklaras icke
vidare vara gällande (§ 11 p. 1) — att fritt, utan någon ledning af lagen,
bedöma, hvad begreppet arbetsinställelse omfattar (därom, i förbigående
anmärkt, icke heller motiveringen gifver någon anvisning); att fritt för¬
dela, efter ty skäligt pröfvas, ersättningsskyldigheten, då skada förorsakats
a flera arbetsgivare eller arbetare (§ 9 p. 1); att fritt besluta om ned¬
Motioner i Andra kammaren, Nr 301.
9
sättning eller fullständig befrielse från ersättningsskyldighet inom hela
området för § 9 (ib. p. 3); sistnämnda befogenhet innesluter bl. a. äfven
bedömande af huruvida inställelser, använda under pågående aftal såsom
påtryckningsmedel i och för ingående af nytt aftal, böra föranleda skade-
ståndsskyldighet eller icke — drager alltså i viss mån äfven s. k. intresse-
tvister inom domstolens sfär. Hela denna diskretionära makt är lagd i
domstolens hand utan appell. Vid dylikt förhållande kan det knappast
vara någon mening i att för maktfrågans skull undanhålla sympatiinstäl¬
lelses egenskap af befogad nödfalIsåtgärd från domstolens pröfning.
Icke heller kan, med domstolens sammansättning, någon farhåga
för uppsåtlig partiskhet anses berättigad. Äfven för hvad angår de från
de båda motsatta sidorna föreslagna, ligger det i kommittenternas eget in¬
tresse att föreslå sådana representanter, som icke blott äro ifriga advokater
för sina hufvudman, utan äro ägnade att genom uppriktig öfvertygelse,
sakkunskap och rättrådighet påverka domstolens öfriga ledamöter; och i
öfrigt måste man förlita sig på, att den, som får detta stora förtroende
af landet, skall känna sitt ansvar. Omöjligheten att åstadkomma en till¬
räckligt opartisk domstol skulle i själfva verket snarast utgöra ett bevis
för att en lycklig lösning af intressemotsatsen, inom ett så beskaffad!
folk, öfver hufvud icke vore möjlig. Huru som helst, man har att välja
mellan å ena sidan risken af missbruk, från kapitalets resp. från arbetets
sida, af en i deras händer lagd obegränsad rätt till sympatiinställelse, å
andra sidan risken för otillräcklighet eller partiskhet från domstolens sida.
Det torde med all bestämdhet kunna påstås, att det vore oförsvarligt att
åtminstone icke hafva försökt lösningen förmedelst domstols afgörande,
innan man beslöte sig för ett så oberäkneligt steg som legaliserande af
sympatiinställelsen öfver hufvud — ett steg, som snarast vore att be¬
trakta såsom oåterkalleligt. Äfven arbetsgifvaren, såvida han intet annat
vill med sympatiinställelsen än skydda sig mot Övergrepp, måste säga
sig, att han har stor utsikt att på denna väg ernå det behöfliga skyddet;
och därjämte, att om, trots allt, under utpräglade högkonjunkturer, bladet
skulle vända sig och strejken blifva det starkare vapnet, han är, genom
lagens förbud, skyddad mot alla strejker under aftalstiden.
Med hänsyn till det tekniska medlet, att i Kungl. Maj:ts nu före¬
liggande förslag genomföra ofvan utvecklade ståndpunkt, erbjuder för¬
slagets nuvarande affattning stor bekvämlighet. För att indraga sympati¬
inställelsen under förbudet behöfs intet annat än att borttaga klausulen i
§ 8 »i anledning af tvist mellan arbetsgivare och arbetare, som äro af
aftalet bundna». Domstolens diskretionära makt att likväl låta skade-
ståndsskyldigheten bortfalla äfven vid sympatiinställelse framgår då utan
Bihang till Riksd. prof, 1911. I Sami. 2 Afcl. 2 Band. 125 Höft. 2
10
Motioner i Andra kammaren, Nr 307.
vidare ur § 9 p. 8 i dess nuvarande lydelse. Vid första påseende ville
man kanske anse, att de lagställen (fsl. till lag om kollektivaftal § 9
p. 2, § 10 p. 2 och § 11 p. 1 samt fsl. till lag om arbetsdomstol § 2
p. 1), där det, vid sidan om inställelse i strid mot lag, talas om instäl¬
lelse i strid mot aftal, borde undergå en ändring, eftersom, med den
tvingande naturen af § 8, aftalsbestämmelser härutinnan blefve likgiltiga.
Vid närmare öfvervägande lärer emellertid olämpligheten af en dylik
ändring framgå. Redan nu förekommer nämligen, om ock sällan, att
kollektivaftal förbjuder arbetsinställelse såsom påtryckningsmedel efter af-
talstidens slut, under förhandling om nytt aftal (och i stället stadgar
skiljedom såsom yttersta medel). Här förefinnes alltså ett tillämplighets¬
område — om hvithet man må hoppas, att det småningom skall blifva
allt större — för nyssnämnda klausul, äfven om densamma icke längre
får tillämplighet med hänsyn till inställelser under aftalstiden.
På grund af hvad nu anförts, får jag alltså hemställa,
att Riksdagen för sin del måtte besluta, att § 8
af förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbets-
gifvare och arbetare erhåller följande ändrade lydelse:
Under den tid kollektivaftal är gällande må ej,
ändå att annorlunda i aftalet bestämts, af arbetsgivare]!
eller arbetarna vidtagas arbetsinställelse (lockout eller
strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig
åtgärd.
Stockholm den 28 februari 1911.
Johan C. W. Thyrén.
hocus
Stockholm 1911. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.