L
Motioner i Andra kammaren, Nr 3,
Nr 3.
Af friherre Palmstierna, om skrifvelse till Kungl. Ma,j:t angående
ändring i lagen om stadsplan och tomtindelning.
Enligt nu gällande bestämmelser uti lagen om stadsplan och tomt-
indelning skall mark, som erfordras för de i fastställd stadsplan upptagna
gator, torg och andra allmänna platser afstås till staden (§ 8). För
denna mark njuter den, som af markens afträdande skada lider, ersätt¬
ning (§ 14) i enlighet med de särskilda stadgan den för olika fall lagen
föreskrifver. Å andra sidan är ägare af tomt vid gata, som efter lagens
ikraftträdande upplåtes för allmänt begagnande, skyldig ersätta staden
värdet af gatumarken utmed tomten intill gatans midt, dock ej till större
bredd än nio meter (§ 31). Denna ersättning skall utgifvas, då efter
stadsplans fastställande nybyggnad blifvit å tomten uppförd, dock ej innan
gatan upplåtits för allmänt begagnande (§ 33).
Såsom garanti för denna ersättnings utfående må staden kräfva, att
viss säkerhet, som af byggnadsnämnden godkännes, ställes, innan ny¬
byggnad må företagas (§ 33 mom. 3). Angående beskaffenheten af denna
säkerhet har lagen i öfrigt icke yttrat sig, något som hos stadsmyndig¬
heterna vållat stor tvekan. Uti eu stad har vederbörande myndighet
fordrat utgifvande af skuldsedel, löpande med 6 % ränta, uti eu annan
kräfves förbindelse med godkänd borgen, att tomtägaren »i laga tid och
ordning utgifver den ersättning, som det enligt lag åligger honom att
gälda för värdet af den mark», som finnes utmed tomten. Andra kom¬
muner återigen anse sig icke kunna nöja sig med mindre betryggande
säkerhet än inteckning i tomten, alldenstund det lätt kan hända, att,
sedan borgensmännen blifvit insolventa eller borgensförbindelsen öfver
10 år gammal, tomtägaren är urståndsatt att ställa ny säkerhet och
staden således riskerar att gå miste om all ersättning. Den uppfatt¬
ningen synes i allmänhet göra sig gällande, att om ersättningen inom
viss kort tid skall utgifvas (om gatan redan är utlagd eller vidgad fram¬
för tomten), må enbär borgensförbindelse vara tillräcklig. När däremot
Bihang Ull Riksd. Prot. 1911. 1 Samt. .2 Afd. 2 Band. 3 Höft. (Nr 3.)
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 3.
en längre tid väntas förflyta, innan ersättning skall utgifvas (då gatan
icke är ocli icke omedelbart väntas bli utlagd eller vidgad framför tomten),
torde realsäkerhet böra fordras utan någon som helst räntevinst, hvithet
ej torde ha varit lagstiftarnas mening.
Gifvetvis är det emellertid i många fall ytterst svårt att beräkna,
när den tidpunkt lian inträffa, då ersättningen skall erläggas. Det beror,
som af det ofvanstående framgår, dels af när gatan blir upplåten till all¬
mänt begagnande, dels af när nybyggnad enligt lagens mening äger runa.
Många omständigheter kunna spela in, hvilka fördröja utförandet
af den gatureglering, som stadsplanens genomförande innebär. En
ändring i planen kan behöfva vidtagas, anstånd med dess utförande inom
visst område på grund af särskilda orsaker behöfva sökas, oaktadt gatu-
mark redan förvärfvats, eller andra orsaker spela in, som uppskjuta gatu-
arbetets igångssättande och trafikledens öppnande. Under tiden kunna
fastigheterna utmed gatan flera gånger ha hunnit byta ägare.
An oberäkneligare är det, när nybyggnad kan komma att ske.
Det finns, många exempel på att byggnadslof blifvit sökt men ej full¬
följ dt oaktadt de bestämmelser, som vanligen plåga förekomma i byggnads¬
ordningarna att tomt inom vissa år efter dess lämnande skall vara be¬
byggd. Ritningar kunna behöfva ändras, medel saknas o. a., som
förorsakar, att den tilltänkta byggnadsplanen helt eller delvis uppgifves.
På detta sätt kunna tidsintervallerna från gatumarkens förvärfvande åt
staden till dess upplåtande för allmänt begagnande och från denna tid¬
punkt till fullföljandet af iämnadt byggnadslof å nybyggnads uppförande
bli i hög grad förlängda, hvarigenom stadens fordringar på ersättning
blifva alltmer osäkra. Särskildt när det är fråga om nybyggnad å be¬
byggda fastigheter (enligt kungl. kung. den 18 jan. 1908) utmed väg,
som genom stadsplans fastställande å område på landet blifvit gatu-
mark, blir tidpunkten för ersättningens utgifvande så framskjuten, att
det kan ifrågasättas, om samhället får åtnjuta densamma. Det kan dröja
långa tider efter det gatumarken afståtts, kanske en hel generation,
innan någon nybyggnad blir verkställd. Samhället skall då dels ha i
minnet sin fordran på ersättning, så att säkerhet härför kräfves, när
byggnadslof sölces, dels äfven vara beredt att, när nybyggnaden verkställts,
uttaga beloppet, hvars storlek först efter alla dessa år skall fixeras.
Under tiden har samhället möjligen själft hunnit bli inkorporeradt eller
andra förändringar skett med detsamma, hvilka medfört, att de gamla
fordringarna kanske fallit i glömska.
3
Motioner i Andra kammaren, Nr 8.
Men. äfven om man anser, att kommunen bör kunna så tillvarataga
sina egna intressen, att de äfven uti här åsyftade fall noga bevakas,
kan det näppeligen befinnas riktigt, att ersättningen skall utbetalas åra¬
tal efter gatumarkens afstående af fastighetsägare, hvilka icke ha någon
kännedom om den uppgörelse, som en gång skett med samhället, och för öf-
rigt sväfva uti okunnighet om stadsplanelagens speciella stadgande!! eller den
tolkning till desamma, Kung! Maj:t utfärdat genom förutnämnda kungörelse.
Jag vill beröra ett mycket vanligt exempel.
Någonstädes utanför en stad eller i närheten af industriplats börjar
småningom ett egnahemssamhälle uppstå. När det vuxit till viss storlek,
finner sig kung!, befallningshafvande föranlåten (§ 37) att göra fram¬
ställning om stadsplans fastställande för området. Så sker, och det nya
municipalsamhället börjar tillämpa stadsplanen samt förvärfvar gatu-
marken af egnahemsinnehafvarna. Åren gå och de fullvuxna barnen
efterträda föräldrarna uti hemmet. De behöfva utvidga detsamma och
söka byggnadslof därtill. Då kommer nämnden emellertid och säger:
»Denna utvidgning är enligt kungl. kungörelsen den 18 januari 1908
att till nybyggnad hänföra, emedan det är fråga om till-, på- eller om¬
byggnad af huset samt så stora förändringar i afseende på inredningen,
att de äro jämförliga med ombyggnaden. Ni får inte bygga, förrän vi
fått säkerhet att ni återbetalar den gatumark föräldrarna en gång sålt till
staden.»
Dylika exempel kunna förväntas bli vanliga, och jag vill i detta
sammanhang påpeka, hurusom vid inkorporeringar, då ett flertal små
oreglerade samhällen intagas i stadsplan — t. ex. Brännkyrka sockens
inkorporering med Stockholm — förhållanden af här nämndt slag kunna
inträda oftare än man vid lagens antagande torde ha förutsett.
Såväl från respektive samhälles som fastighetsägarnas sida är det
tydligen angeläget, att någon förändring i berörda afseenden sker. Det
är emellertid särdeles svårt att utan föregående utredning ange i hvad
riktning reformen borde gå. Enligt kommitterades förslag 1904, hvari
bestämmes, att ersättningen skall utgifvas, då gatan upplåtits till all¬
mänt begagnande eller tomten blifvit bebyggd, undgås här nämnda olägen¬
heter — ehuru det är svårt afgöra, när tomt skall anses vara bebyggd
— men å andra sidan får staden icke någon ersättning, när nybyggnad
verkställes i annat fall än å obebyggd tomt, utom då (kommittébetän¬
kandet § 22) en gatuutvidgning medför rätt att vid gata uppföra högre
byggnad än förut. Stadsplans fastställande innebär likväl så stora för¬
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 3.
delar för fastighetsägarna, att de under alla förhållanden synas böra
lämna bidrag till dess genomförande.
Eu annan utväg är den af kommitterade omnämnda (sid. 94), att
ersättningen i ungefärlig öfverensstämmelse med norsk lag och den
svenska lagens af den 1 maj 1885 stadgande om att utflyttningsbidrag
m. m. vid laga skifte, äfven om tomten kommer i annan ägares hand,
skall utgå med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handels-
balken tillkommer enskild ränteägare för afgäld af fast egendom. Här¬
igenom blir stadens säkerhet för ersättningens utfående fullgod, och
eventuella nya fastighetsägare kunna i tid få kännedom om storleken
af det belopp, som på grund af lagens bestämmelser graverar egendomen.
Ivommitterade ville emellertid med hänsyn till den hos oss rådande mot¬
viljan för s. 1c. tyst förmånsrätt icke framlägga förslag i denna riktning.
Måhända det kan befinnas lämpligt att lämna samhället rätt att
omedelbart vid gatumarkens afstående af fastighetsägaren kräfva för¬
bindelse, att ersättning för densamma skall lämnas enligt lag efter gatans
upplåtande till allmänt begagnande, dock ej senare än exempelvis tio år
efter det att detta ägt rum. Härigenom skulle på samma gång samhället få
större säkerhet att utfå ersättningen, och denna i flertalet fall bli erlagd
af den, som får den omedelbara fördelen af stadsplaneringen. Efterkomman¬
des ersättningsskyldighet torde härigenom i väsentlig mån ha inskränkts.
Hvilken metod, som bör användas, kan likväl först eu utredning
ge vid handen. Med anledning häraf får jag vördsamt hemställa,
att Eiksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta vidtaga eu ut¬
redning i syfte att åstadkomma sådana bestämmelser
uti lagen om stadsplan och tomtindelning den 31
augusti 1907, hvarigenom såväl samhällets rätt till
utfående af erättning för afstådd gata mark bättre
betryggas än enligt gällande stadgande som äfven
den osäkerhet, hvilken nu förefinnes, angående tiden
för fastighetsägares utgörande af denna ersättning,
undanröjes; samt att Kung!. Maj:t ville för Riks¬
dagen framlägga de förslag, hvartill denna utredning
må föranleda.
Stockholm den 16 januari 1911.
Erik Palmstierna.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1911.