Motioner i Andra kammaren, Nr 212.
i
Nr 212.
Af herr Rydén in, fl., om skrifvelse till Kung!. Maj:t angående
sådan ändring i gällande lagstiftning, att rätten till fiske
göres oberoende af strandäganderätten.
I motion vid 1910 års Riksdag föreslogo herrar Olausson och
Wallentin med flera instämmanden, att Riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla »om utredning om i hvad mån nu gällande lag om rätt
till fiske skulle för västkustens vidkommande kunna ändras dithän, att
den bättre tillgodosåge fiskarebefolkningens intressen och därjämte finge
större klarhet i ordalydelsen». Motionen afslogs af kamrarna efter jord¬
bruksutskottets afstyrkande, hufvudsakligen motiveradt med att Riks¬
dagen snart skulle få tillfälle ingå i pröfning af lagberedningens förslag
till ny jordabalk, i samband hvarmed också fiskerilagstiftningen skulle
bli föremål för en revision.
Det vill emellertid synas som om den i berörda motion väckta
frågan för stora delar af vårt lands befolkning är af så genomgripande
betydelse, att den väl förtjänar att upptagas till förnyad pröfning,
oberoende af den ståndpunkt, som det blifvande jordabalksförslaget kan
komma att intaga i fiskerättsfrågan. Då det därjämte torde vara stäldt
utom allt tvifvel, att det just med hänsyn till denna revision af jorda¬
balken, skulle vara i hög grad fördelaktigt om Riksdagen kunde' dess¬
förinnan utredningsvis åstadkomma en tillfredsställande form för till¬
godoseende af fiskarebefolkningens reelt som formellt välgrundade kraf
på en förändring af strandäganderätten och de därmed förenade fiske¬
rätters hittillsvarande reglering, torde det få anses fullt motiveradt att
frågan på nytt skjutes fram redan nu. Därtill kommer att frågan synes
oss påkalla en snar lösning. Förhållandet är nämligen det, att strand¬
ägare i allt större omfattning börjat göra sin i 1896 års lag om rätt
till fiske häfdade ensamrätt till utöfvande af fisket gällande.
§ 2 i nämnda lag stadgar nämligen, att »Saltsjöfisket inomskärs
tillhör, där ej annorledes i denna lag stadgas, den som äger stränder
Bihang till Biksd. prof. 191l. 1 Samt. 2 Afl, 2 Band. 85 Haft. (Nr 212—214.) 1
2
Motioner i Andra hammaren, Nr 212.
och holmar omkring fiske vattnet Vid öppna hafsstranden samt utom
skären omfattar, där ej annorledes är lagligen bestämdt, strandägarens
enskilda fiskerätt allt det vatten, som finnes till och med etthundraåttio
meter från det ställe inom stranden, där stadigt djup af två meter vidtager.
Dock undantages för västkustens vidkommande från detta stad¬
gande fångst af »sådan hafsfisk, som går till stränderna i stora stim
(sill, skarpsill, makrill), å sådana ställen, där fiskande af ålder oklandradt
följt fisken och fiskat vid annan strand». Donna fiskarenas eventuellt
häfd vunna rättighet har man alltså icke ansett sig kunna frånhända
fiskarna. Likaledes undantagas de ställen vid öppna hafsstranden och
skären, samt i Hallands, Göteborgs och Bohus län äfven inomskärs,
där de fiskande af ålder, oklandradt med rörlig redskap utöfvat fiske.
Från juridisk synpunkt torde man vara mycket befogad att kräfva
revision af så svagt affattade lagbestämmelser som de här citerade.
»Af ålder», »rörlig redskap», »öppna hafsstranden», äro begrepp af allt
för stridig eller mångtydig innebörd, för att vara ändamålsenliga i eu
lag, afseddfatt tolkas af den juridiskt oskolade. Riksdagen har ju för
blott ett par år sedan tydligt markerat sin uppfattning i denna punkt
genom att afslå förslaget till lag om gemensamhetsfiske på grund af
dess för lekmannauppfattning otydliga och oändamålsenliga formulering.
Ser man de nu gällande lagbestämmelserna sådana de framträda i
1896 års lag om rätt till fiske, i deras historiska sammanhang, så finner
man att strandäganderätten på en jämförelsevis kort tid varit föremål
för en högst betydande utvidgning genom gällande lag, utan att man
torde kunna åberopa någon motsvarande förskjutning i den allmänna
rättsuppfattningen hos folket.
I den fiskeristadga, som gällde före 1766, var fiskarnes rätt väl
tillvaratagen. 1766 års stadga utvidgade något strandägarnes rätt gent
emot fiskarne, men denna upphäfdes ånyo genom »Reglemente för Nordsjö-
fiskerierna» af den 21 juli 1774, hvilken återförde förhållandena till
hvad som gällde före 1766.
Den rättsuppfattning, som kommit till synes i 1774 års regle¬
mente, markerades alltså så sent som 1852, då högsta domstolen gjorde
gällande, att »allt fiske i skärgårdarna mellan Öresund och norska
gränsen vore fritt för hvarje svensk man, och strandägarne hade icke
alls inom sitt hemmans ostridiga rå och rör uteslutande rätt till något
slags fiske».
I 1896 års lag om rätt till fiske',har som tidigare framhållits en
annan uppfattning oktrojerats; där i det närmaste allt1 fiske göres till
jordägarens ensamrättighet.
Motioner i Andra hammaren, Nr 212. 3
I)et torde också böra framhållas att 1896 års lag om rätt till
fiske emellertid icke konsekvent häfdar uppfattningen om jordägarens
monopolrätt till kafvets produkter. Äfven under nuvarande förhållanden
äga fiskerinäringens utöfvare vid Bohus läns och Hallands kuster rättighet
att idka fiske efter sådan fisk som går i stim samt fiske med rörliga
redskap oberoende af strandäganderätten, ehuru som nämnts med den
formellt olyckliga restriktionen »där sådant af ålder oklandradt varit
brukligt». Dessa stadgandens tillvaro röjer emellertid nogsamt att det
icke kan sägas vara att slå in på eu ny väg, om man modifierar
redan nu befintliga, delvis lokala bestämmelser i sådan riktning, som
anges i 1774 års »reglemente», d. v. s. återvänder till den uppfattning
af straudäganderättens begrepp, som tog sig uttryck i denna stadga
och som väl ännu bottnar hos folkets bredare lager vid sidan af och
trots den afvikande ställning-, som senare tids lagstiftning intagit.
Hvad vidare beträffar de nämnda restriktionernas reella innebörd,
så lider det väl intet tvifvel, att de mindre afse att gagna strand¬
ägarens privata intressen, men så mycket mera syfta att hindra fiskbe¬
ståndets alltför hänsynslösa exploatering. I ljuset af de resultat som
vunnits genom de senaste årens undersökningar öfver våra matnyttiga
hafsdjur lefnadsförhållanden torde det emellertid ej låta sig göra att
upprätthålla en dylik motivering. Dessa forskningar uppvisa nämligen,
att tillgången äfven på aunan fångstduglig fisk än sill och makrill regle¬
ras i långt högre grad än hvad man tidigare kunnat ana af kafvets
naturförhållanden, inom mycket vida gränser oberoende af all slags
lokal, mänsklig vanvård. Frånsedt denna omständighet lär väl ingen
kunna påstå att fisket »på annans strand» skulle bedrifvas mindre hän¬
synsfullt om det frigöres åt eu större mängd fiskare, eller om samma
mängd fiskare på grund af oskäliga arrendepretentioner tvingades att
infånga och afyttra största möjliga fiskkvantiteter för att förvärfva medel
till såväl uppehälle som arrendeafgift.
Med dessa antydningar ha vi endast i förbigående velat poängtera,
att de svårigheter af fiskeripolitisk art, som eventuellt skulle kunna
resas, äro mycket lätt öfverkomliga, hvadan de icke få lägga hinder i
vägen för reformens genomförande.
Som en tvingande nödvändighet framstår frågan om fiskerättens
frigörande från strandäganderätten, då man tar sikte på de nuvarande
fiskeri- och befolkningsförhållandena vid exempelvis vår västra kust,
ett sakläge som för öfrigt erhållit en bjärt belysning genom de mass-
petitioner, som framkommit från fiskarena, i syfte att åstadkomma en
ändring i antydd riktning. Förhållandet är nämligen det, att den yngre
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 212.
och medelålders fiskarebefolkningen söka sitt hufvudsakliga uppehälle
genom att deltaga i storsjöfisket efter torskfisken och makrill i Nordsjön.
Detta fiske är emellertid af så ansträngande art, att det icke kan ut-
öfvas af de till mera framskriden ålder komna fiskarena. Dessas existens
åter beror på fisket i hemmets omedelbara grannskap och utkomstmöj¬
ligheterna äro således beroende af den utsträckning, hvari detta fiske
kan utöfvas. Det är här, som de ofvan berörda lagstadgandena ha sin
största fara. Det är främst den ålderstigna, af kampen med hafvet
och slit och umbäranden uttröttade fiskarebefolkningen, som drabbas af
gällande lags orimliga fiskerättsbestämmelser. Det är denna del af be¬
folkningen som genom lagen i fråga blottställes och afstänges från möj¬
ligheten att få tillbringa ålderdomens dagar under arbete, som garan¬
terar en sorgfri ekonomisk existens.
Den ofvannämnda af herrar Olausson och Wallentin m. fl. väckta
motionen tog närmast sikte på förhållandena vid Bohusläns kust. Någon
principiell gräns mellan å ena sidan denna och å andra Hallands och
Skånes västkust torde emellertid svårligen kunna dragas med hänsyn
till här anmärkta missförhållanden, äfven om dessa vid Bohuskusten
mera grellt och mera markant träda i dagen. Icke heller torde det få
anses på förhand gifvet att icke Östersjökusternas fiskerättsliga för¬
hållanden kunna påkalla enahanda modifiering af lagen om rätt till fiske.
Frågan i hela dess vidd är af komplicerad natur. Men den är, som
redan antydts, därjämte af brådskande natur, då strandägarna exempel¬
vis vid Skånes västkust i allt större utsträckning börja begagna sig af
sin rätt att arrendelägga ålfisket och därigenom förorsaka eu mängd
fiskare ekonomiskt bryderi.
Vi vilja därför hemställa,
att Riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning angående förändring af nu gäl¬
lande strand- och fiskerättslagstiftning i sådan ut¬
sträckning och riktning, att fiskarenas kraf på obe¬
hindradt utöfvande af sin näring fullt tillgodoses.
Stockholm den 27 januari 1911.
Värner Rydén. Sven Linders. A. C. J. Christiernson.
K. A. Borg.