Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
1
Nr 5.
Ankom till Riksdagens kansli den 2i februari 1911 kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i förord¬
ningen den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin.
Till bevillningsutskottets förberedande behandling hafva hänvisats fyra
motioner, afseende vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande s. k.
tillfälliga rättigheter i fråga om utskänkning af brännvin.
I motionerna nr 12 i Första kammaren af herr von Mentzer m. fl.
och nr 13 i Andra kammaren af herr Bäf m. fl. hemställes, »att Riks¬
dagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar
i kungl. förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905,
att rättighet till försäljning af brännvin icke må beviljas utan bifall, i
fråga om stad, af stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, af allmän
rådstuga samt, i fråga om landet, af kommunalstämma.»
I motionerna nr 70 i Första kammaren af herrar Ernst Beckman och
Söderbergh samt nr 71 i Andra kammaren af herr von Schéele m. fl. före¬
slås, att Riksdagen för sin del ville besluta, att 16, 17, 23 och 40 §§ i
förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 måtte
erhålla följande lydelse:
§ 16.
1. Vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å landet, där särskild
läkare finnes anställd, må på därom gjord ansökning Kungl. Maj:ts be-
Bihang till Riksd. prat. 1911. 5 Samt. 1 Afd. 5 Häft. (Nr 5). 1
Motionerna
1:12 och
II: 13.
Motionerna
1: 70 och
II: 71.
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
fallningshafvande, sedan vederbörande kommunalstämma därtill lämnat sitt
bifall, meddela rättighet till brännvinsutskänkning för kortare tid än år,
dock att vid sådan utskänkning egentligt brännvin må tillhandahållas endast
vid måltider åt spisande gäster.
2. Yid meddelande af utskänkningsrätt enligt denna paragraf må
Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreskrifva de inskränkningar, som i
öfrigt kunna anses nödiga.
§ 17.
1. På auktion — — — (lika med nuvarande lydelse) — — — i
öfrigt behörig.
2. Bolag må — — — (lika med nuvarande lydelse) —--till¬
handahåller i sin rörelse.
3. Öfverlåtelse — — — (lika med nuvarande lydelse) — — —
medgifven.
4. Aflider den — — — (lika med nuvarande lydelse) — — —
behörig och lämplig.
5. Aflider den, som på grund af 16 § innehar rättighet till bränn¬
vinsutskänkning — — — (lika med nuvarande lydelse) — — — och
lämplig.
§ 23.
1. Då rättighet —--(lika med nuvarande lydelse) — — —
taxerin gsmy n digheterna.
2. Afgiften för — — — (lika med nuvarande lydelse) — — —
förskottsvis till vederbörande uppbördsman.
§ 40.
Idkar någon — — — (lika med nuvarande lydelse) — —
detaljhandel förlustig.
Utöfvar den, som erhållit rättighet till utskänkning enligt 16
samma annorledes — — — (lika med nuvarande lydelse) — —
nyss är sagdt.
Herr von Mentzer och medmotionärer motivera sitt förslag, motionen
I: 12, sålunda:
— till
§ den-
— som
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5. 3
> Ibland allt det sedliga förfall, all den råhet och förvildning, särskildt
bland ungdomen, hvaröfver man i våra dagar icke utan skäl klagar, fram¬
träder såsom en löftesrik ljuspunkt just det starka nykterhetsintresset bland
de breda lagren af vårt folk, den starka viljan till sedlig lyftning, som
därigenom tager sig uttryck. Det är de lagstiftande myndigheternas plikt
att taga fasta på denna löftesrika handpenning på att vårt folk till sin
kärna dock är sundt och sedligt, att det vill söka öfvervinna de nedbry¬
tande krafternas förstörelseverk och åter resa sig till sedlig kraft och stor¬
het. Att i en brytningstid, sådan som vår, detta icke kan gå utan en
mäktig kraftansträngning i den religiösa och nationella samlingens tecken,
är gifvet. Vi våga också tro, att, när medvetandet härom blir klarare
och starkare, äfven de, som ännu stå ganska tvekande inför den storartade
sedliga rörelse bland vårt folk, som benämnes nykterhetsrörelsen, skola
räcka handen till kraftigt bistånd.
Rörelsen, som utgick från de bildades led och därefter med stigande
hänförelse omfattats af allt vidare kretsar, har numera nått fram till att
vara äfven en kommunens och statens angelägenhet. Närmast intresserad
utaf dessa båda är kommunen, som i första hand drabbas af alla de
olägenheter, samhället såsom sådant får utstå i följd af rusdrycksbrukets
skadliga verkningar. Vill alltså kommunen genom förbud mot rusdrycks-
försäljning i större eller mindre utsträckning skydda sig mot dessa olägen¬
heter och i sin mån bidraga till afvärjande af den fara, som hotar att
fördärfva så många hem, så många eljest arbetsdugliga samhällsmedlemmar,
så många af den uppväxande ungdomen -—- så bör icke från statens sida
läggas hinder i vägen därför. Principen om kommunernas själfbestäm-
ningsrätt härutinnan har också i viss mån godkänts i lagstiftningen rörande
dessa ämnen. I kungl. förordningen angående försäljning af brännvin den
9 juni 1905 § 11 stadgas, att om annan detaljhandel med brännvin än
den, som kan äga rum jämlikt 9 § — nämligen på grund af burskap
eller särskildt privilegium — anses böra i stad idkas, må förslag därom
väckas hos stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, hos allmän råd¬
stuga. Endast ifall stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan medgifva
den ifrågasatta försäljningen, får sådan äga rum. I fråga om rätt till
detaljhandel med brännvin på landsbygden — utöfver den utskänkning,
som äger rum i samband med äldre gästgifveri — innehåller 13 §, att
sådan ej får förekomma, ifall därom gjord framställning blir af kommunal¬
stämman ogillad.
Emellertid är detta kommunala veto ej fullständigt genomfördt. Om¬
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
fattande försäljningsrättigheter kunna af Konungens befallningshafvande
medgifvas äfven emot den kommunala representationens afstyrkande, i ett
par fall till och med utan deras hörande.
I 16 § stadgas nämligen:
1. Klubb eller annan förening må, efter vederbörande kommunal¬
styrelses börande, kunna af Konungens befallningshafvande tilldelas rätt
under högst ett år i sänder att utskänka brännvin åt sina medlemmar och
inbjudna gäster. — 2. Yid hälsobrunn, badort eller annan kurort å landet,
där särskild läkare finnes anställd, må på därom gjord ansökning Konun¬
gens befallningshafvande, sedan vederbörande kommunalstämma lämnats
tillfälle att yttra sig, meddela rättighet till brännvinsutskänkning för kor¬
tare tid än år, dock att vid sådan utskänkning egentligt brännvin må
tillhandahållas endast vid måltider åt spisande gäster. — 3. Rättighet till
utskänkning å passagerarfartyg må på ansökning kunna medgifvas af
Konungens befallningshafvande i det län, hvarest fartygets rederi har sitt
säte. Sådan utskänkning må endast äga rum till förtäring ombord å far¬
tyget och må, under det fartyget ligger i hamn eller vid land, allenast
ske till besättningen och till dem, som i fartygets restaurationslokal intaga
måltid. — 4. Där i annat fall, än förut i denna § är sagdt, värdshus¬
rörelse för någon del af året tillfälligtvis kan vara af omständigheterna
påkallad, dock ej vid läger eller där trupp eljest är för flera dagar sam¬
mandragen, må för kortare tid än år rättighet till brännvinsutskänkning
på därom af vederbörande gjord ansökning meddelas af Konungens befall¬
ningshafvande. — 5. Yid meddelande af utskänkningsrätt enligt denna §
må Konungens befallningshafvande föreskrifva de inskränkningar, som i
öfrigt kunna anses nödiga.
Förslag till ändringar i denna paragraf hafva flerfaldiga gånger före¬
kommit. Uti en af herr Söderbergh m. fl. i Andra kammaren vid 1910
års riksdag väckt motion nr 111 yttras härom bland annat följande:
'Samtliga de s. k. tillfälliga utskänkningsrättigheter, som omförmälas
i förenämnda paragraf i brännvinsförsäljningsförordningen och om hvilka
det ligger i Konungens befallningshafvandes makt att ensam och allena
besluta, ha alltid af nykterhetsvännerna med rätta betraktats med oblida
ögon. Då den nu gällande förordningen af Kungl. Maj:t framlades för
godkännande vid 1905 års riksdag, restes mot 16 § i dess dåvarande lydelse
ett starkt motstånd. Sålunda påyrkades i två inom Andra kammaren
väckta motioner borttagandet af hela denna paragraf, och ett stort antal
ändringsyrkanden framställdes af flera motionärer i båda kamrarna i fråga
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
5
om hvarje moment, då särskilda restriktioner utöfver de af Kungl. Maj:t
föreslagna ansågos erforderliga med afseende å förevarande slag af utskänk-
ningsrättigheter. Men mycket blef den gången ej vunnet. Åt Konungens
befallningshafvande inrymdes den allra vidsträcktaste befogenhet att utdela
till namnet tillfälliga, men därför icke mindre verkningsfulla utskänknings-
rättigheter, äfven mot vederbörande kommunalmyndigheters direkta af¬
styrkande, ja, i enlighet med ofvanberörda 4 mom., till och med utan
dessas hörande.’
Beträffande paragrafens mom. 1 yrkades i nämnda motion, att momentet
måtte utgå. Till stöd härför anfördes, att det icke förelåge något som
helst giltigt skäl, hvarför en särskild brännvinsförsäljningsrätt skulle vara
förbehållen klubbar och dylika inrättningar af privat natur. En sådan
rätt måste fastmer anses såsom synnerligen olämplig. Utdelandet däraf
kunde icke annat än bli beroende på fullständig godtycklighet i de fall,
då konkurrens inträder mellan flera föreningar, eller också skulle rättighet
meddelas i hur stor utsträckning som helst till hvarje förening, som därom
gjorde framställning och mot hvilken speciella obehörighetshänsyn icke
kunde påvisas. Och ändå hade törhända föreningen kommit till stånd
med hufvudsakligt syfte att just ernå en utskänkningsrätt. Vidare kunde
anmärkas, hurusom, då en klubb alltid mer eller mindre hade karaktären
af enskildt sällskap, det för polismyndigheten vore hart när omöjligt att
där öfva nödig tillsyn. Lagöfverträdelser kunde alltså utan påföljd utöfvas
och hvarjehanda missbruk bedrifvas utan att behöfva komma i offentlig¬
hetens ljus. Den fara, som läge häri, och de betänkliga följder i flera
hänseenden, som eu dylik utskänkningsrörelse inom slutna väggar kunde
föra med sig, manade på det allvarligaste till ett ingripande. Såsom i
det hela skadligt och för ifrågavarande föreningar ingalunda oundgäng¬
ligen nödig, borde följaktligen en utskänkningsrätt af omförmälda slaget
icke vidare få förekomma.
Sammansatta bevillnings- och lagutskottet vid 1909 års riksdag, hvil-
ket haft att yttra sig öfver en af herr Söderbergh m. fl. då väckt motion
med enahanda yrkande och motivering, uttalade i anledning däraf, att en¬
ligt utskottets mening en utskänkningsrättighet af ifrågavarande slag vore
synnerligen olämplig. Då en klubb eller förening alltid komme att mer
eller mindre behålla karaktären af enskildt sällskap, blefve det hart när
omöjligt för polismyndigheten att utöfva någon tillsyn öfver där bedrifven
utskänkningsrörelse. Denna rörelse torde också ej sällan utsträckas utöf¬
ver de tider, då utskänkning å de offentliga utskänkningsställena icke
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
finge äga rum, ett förhållande, som, förutom att det frestade till ökad
spritkonsumtion, måste anses särskilt olämpligt i klubbar, där unga män
ofta utgjorde flertalet af medlemmarna. Härtill komme, att vederbörande
kommunalstyrelse icke ägde makt att förhindra tillkomsten af ifrågava¬
rande rättigheter, i det att Konungens befallningshafvande, oberoende af hvad
kommunalstyrelsen anfört, vore oförhindrad att medgifva en dylik rättig¬
het. Då ej heller något behof af klubbrättigheter förefunnes — under den
långa tid, då särskilda dylika rättigheter ej funnos, hade, utskottet veter¬
ligen, några giltiga anmärkningar mot saknaden af sådana icke framkom¬
mit —, funne utskottet sig böra hemställa om bifall till motionen i denna
del. Frågan förföll dock. Bevillningsutskottet vid 1910 års riksdag
ställde sig, i motsats mot föregående årets sammansatta bevillnings- och
lagutskott, afvisande mot motionen under hänvisning till den då ifråga¬
satta, sedermera af Riksdagen beslutade allsidiga utredningen af de till
nykterhetslagstiftningen hörande spörsmål.
Men oberoende däraf synes redan nu — helst som utredningen säker¬
ligen kommer att taga lång tid i anspråk — åtminstone sådan ändring
i gällande brännvinsförsäljningsförordning böra vidtagas, att försäljnings-
rättighet, hvarom nu är fråga, icke må kunna beviljas utan bifall af den
kommunala representationen. Denna känner bäst förhållandena på plat¬
sen och de olägenheter, som följa af försäljningsrättighetens beviljande.
Här om någonsin bör den kommunala själfbestämningsrätten vinna den
vidsträcktaste tillämpning.
Rörande mom. 2 i förevarande § yrkades uti en af herr Söderbergh
m. fl. vid 1910 års riksdag väckt motion nr 112, att orden 'sedan veder¬
börande kommunalstämma lämnats tillfälle att yttra sig’ måtte utbytas
mot: 'sedan vederbörande kommunalstämma därtill lämnat sitt bifall’, så
att momentet skulle komma att erhålla följande lydelse: 'Vid hälsobrunn,
badort eller annan kurort å landet, där särskild läkare finnes anställd,
må på därom gjord ansökning Konungens befallningshafvande, sedan veder¬
börande kommunalstämma därtill lämnat sitt bifall, meddela rättighet till
brännvinsutskänkning för kortare tid än år, dock att vid sådan utskänk-
ning egentligt brännvin må tillhandahållas endast vid måltider åt spisande
gäster.’
Till närmare motivering häraf yttrades i motionen:
'Uti 2 mom. i 16 § i kungl. förordningen den 9 juni 1905 angå¬
ende försäljning af brännvin tillerkännes Konungens befallningshafvande
befogenhet att vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å landet, där
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
7
särskild läkare finnes anställd, sedan vederbörande kommunalstämma läm¬
nats tillfälle att yttra sig, meddela rättighet till brännvinsutskänkning.
Mot berörda stadgande ha gång efter annan anmärkningar med fog rik¬
tats. Det har framhållits, att det hvarken kan anses nödigt eller nyttigt,
att brännvinsutskänkning må äga rum vid dylika anstalter. För öfrigt
borde det icke vara Konungens befallningshafvande medgifvet att, när det
lyckats för en kommun att hålla sig fri från all brännvinsutskänkning,
korsa samma kommuns nykterhetssträfvande genom att tillåta utskänkning
vid s. k. kurort, som till äfventyrs ligger inom dess område, ett förhål¬
lande, som flera gånger inträffat. Inrättningar af ifrågavarande slag upp¬
stå numera till obegränsadt antal, oftast utan någon som helst utsikt att
kunna ekonomiskt bära sig, såvida icke inkomster af en vid inrättningen
lätt nog förvärfvad brännvinsutskänkningsrätt bli att påräkna. Att grunda
tillkomsten af en hälsoanstalt på sådan förutsättning måste väl anses för¬
kastligt. I hvarje händelse bör icke mot kommunens uttryckligt uttalade
vilja en utskänkningsrätt af omförmäld art få komma till stånd.’
Äfven härutinnan gäller, att den Konungens befallningshafvande här
medgifna befogenhet måste anses utgöra ett obehörigt intrång uti den
kommunala själfbestämningsrätten, och att sålunda det kommunala vetot
jämväl på denna punkt bör göras gällande, oberoende af den pågående
utredningen rörande det berättigade eller icke berättigade uti förekom¬
sten i allmänhet af dylika särskilda rättigheter.
Mom. 3 i 16 § innehåller, att rättighet till utskänkning å passage¬
rarfartyg må på ansökning kunna medgifvas af Konungens befallningshaf¬
vande i det län, hvarest fartygets rederi har sitt säte. Här förutsättes
icke ens för rättighetens beviljande, att de kommunala myndigheterna
skola höras. Yisserligen har mot krafvet härpå anmärkts, att det skulle
medföra praktiska svårigheter att inhämta yttranden från samtliga kom¬
muner, då fråga vore exempelvis om passagerarfartyg i kusttrafik på
längre sträckor. I detta fall skulle dock det kommunala vetot kunna
genomföras så, att kommun, som berördes af trafiken, skulle hafva rätt
att jr inom viss tid före ärendets afgörande hos Konungens befallnings¬
hafvande j inkomma med framställning i ämnet, hvarom kungörelse skulle
utfärdas på enahanda sätt som i fråga om de vanliga länskungörelserna.
Med föranledande af innehållet i de sålunda inkomna framställningarna
skulle Konungens befallningshafvande hafva att antingen afslå ansöknin¬
gen om utskänkningsrätt eller ock medgifva den i den inskränktare om¬
fattning, att kommun, som motsatt sig utskänkningsrättighetens beviljande,
8
Bevillning sutskottets betänkande Nr 5.
däraf icke berördes, så att t. ex. utskänkning icke finge förekomma förr¬
än efter afgången från viss hamn under resan eller dylikt.
Ehuru, liksom i fråga om öfriga här ofvan omnämnda tillfälliga ut-
skänkningsrättigheter, frågan om deras fullständiga upphörande torde utgöra
föremål för den beslutade utredningen, lärer dock krafvet på rätt till kom¬
munalt veto äfven i detta fall kunna och böra redan nu pröfvas och ome¬
delbart godkännas.
Hvad slutligen angår de i mom. 4 i 16 § afsedda tillfälliga utskänk-
ningsrättigheter, yttrades därom i den förut åberopade, af herr Söderbergh
m. fl. väckta motionen nr 111, att dessa rättigheter skulle egentligen
endast ifrågakomma i anledning af offentliga tillställningar af ett eller annat
slag, men att momentets affattning lade i Konungens befallningshafvandes
hand att meddela rätt till brännvinsutskänkning i hvilka fall som helst,
utom vid läger eller där trupp eljest för flera dagar sammandrages, allenast
med den begränsningen, att tiden skall vara kortare än år. Olämpligheten
af en så vidsträckt maktfullkomlighet hos Konungens befallningshafvande
i fråga om beviljandet af brännvinsutskänkningsrätt läge i öppen dag.
Den kunde leda och hade också, enligt hvad erfarenheten ådagalagt, ledt
till missförhållanden af flerahanda art. Äfven där värdshusrörelse för någon
del af året tillfälligtvis kunde vara af omständigheterna påkallad, borde
rättighet att utskänka spritdrycker icke kunna få meddelas i annan ordning,
än författningen i öfrigt föreskrefve.
Motionärernas yrkande om momentets borttagande ur paragrafen af-
styrktes af 1909 års utskott, men tillstyrktes i viss mån af åtskilliga
reservanter. Såsom skäl härför anförde dessa: De tillfälliga utskänknings-
rättigheter, hvarom här vore fråga, hade, enligt hvad erfarenheten visat,
medfört åtskilliga olägenheter. Under dessa rättigheter hade flerestädes
inrymts teatrar, soramarrestauranger och andra liknande lokaler, där utskänk-
ningsrörelse, ehuru regelbundet återkommande år efter år, icke pågått året
rundt. Att med tillhjälp af nu förevarande lagrum skapa dylika så att
säga kalfpermanenta rättigheter hade synts så mycket mer olämpligt, som
vederbörande kommunala myndigheter icke tillerkänts något inflytande på
dylika rättigheters tillkomst. Enligt reservanternas mening borde rättig¬
heter af förevarande slag meddelas endast i samma ordning som de ordinarie
rättigheterna.
Kamrarna fattade i frågan skiljaktiga beslut.
Äfven i fråga om nu omförmälda rättigheter framträder med synnerlig
styrka krafvet på att de icke få beviljas utan den kommunala representa¬
9
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
tionens bifall. Många af dessa rättigheter, särskilt de, som gälla sommar-
restaurangerna, äro, under den tid de gälla, af betydande omfattning och
kunna alldeles omintetgöra en nykterhetsvänlig befolknings och dess kom¬
munala myndigheters sträfvanden att främja ordning och sedlighet inom
kommunen. Äfven här gäller, att den förändring, som nu påyrkas, icke
är af beskaffenhet att böra ingå i den igångsatta utredningen angå¬
ende medlen för dryckenskapens bekämpande, utan kan och bör omedelbart
beslutas.
Ett fullständigt genomförande af det kommunala vetot i vår nykterhets-
lagstiftning skulle, enligt vår mening, vara i hög grad egnadt att föra
nykterhetssaken framåt och blifva vårt folk till gagn.»
Motionärerna sluta sin framställning med framhållandet af att »prin¬
cipen om kommunal själfstyrelse såsom sin konsekvens — särskild! be¬
träffande frågor af föreliggande art — fordrar, att bestämd hänsyn tages
till kommunens genom dess lagliga representation uttalade vilja.»
I motionen II: 13 af herr Bäf m. fl. åberopas en så lydande motivering:
»I kungl. förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni
1905 stadgas såsom allmän regel för rätt till detaljhandel med brännvin,
att bifall därtill erfordras i stad af stadsfullmäktige eller, där sådana ej
finnas, af allmänna rådstugan, och på landet af kommunalstämma. Lämnas
ej sådant bifall, kommer försäljningen ej till stånd. Den makt, de kom¬
munala myndigheterna hafva att i förutnämnda fall förhindra utöfningen
af detaljhandel med brännvin inom kommunens område, kan lämpligen
kallas kommunalt veto. Denna vetorätt är en dyrbar frukt af nykterhets-
vännernas hittills nedlagda oförtröttade arbete på nykterhetslagstiftningens
område. Emellertid är principen om denna rätt för kommunerna ännu
icke i lagstiftningen till fullo genomförd. Enligt 16 § i brännvinsförsälj-
ningsförordningen kunna nämligen åtskilliga försäljningsrättigheter af sär¬
skild natur af Konungens befallningshafvande medgifvas äfven emot veder¬
börande kommunalmyndighets afstyrkande och i ett par fall till och med
utan att kommunal myndighet ens höres.
Gällde frågan här endast näringslifvets intressen eller hänsynen till
enskilda personers smak och vanor, skulle kanske krafvel på den kommu¬
nala veto-principens utsträckande jämväl till dessa fall icke hafva framträdt
och vidhållits med sådan styrka bland landets nykterhetsvänner, som nu
faktiskt är förhållandet. Men det är högre intressen, som här stå på
Bihang till Rtksd. prof. 1911. 5 Samt. 1 Afd. 5 Höft. 2
10
bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
spel. Ibland, allt det sedliga förfall, all den råhet och forvildning, särskild!
bland ungdomen, hvaröfver man i våra dagar icke utan skäl klagar, fram¬
träder såsom en löftesrik ljuspunkt just det starka nykterhetssträfvandet
bland de breda lagren af vårt folk, den starka viljan till sedlig lyftning,
som därigenom tager sig uttryck. Det är de lagstiftande myndigheternas
plikt att taga fasta på denna löftesrika handpenning på, att vårt folk till
sin kärna dock är sundt och sedligt, att det vill söka öfvervinna de ned¬
brytande krafternas förstörelseverk och åter resa sig till sedlig kraft och
storhet. Att i en brytningstid, sådan som vår, detta icke kan gå utan en
mäktig kraftansträngning i den kristliga och nationella samlingens tecken,
är gifvet. Men skall en sådan samling kunna åstadkommas, måste alla,
som vilja göra allvar af sina bemödanden för fosterlandets väl, förena sig
till gemensamt arbete, om det också måste ske med uppoffring af hvad
som under mindre ansvarsfulla och brydsamma tider möjligen kunnat bibe¬
hållas eller tillåtas. Yi våga också tro, att, när medvetandet härom blir
klarare och starkare, äfven de, som ännu stå ganska tvekande inför den
storartade sedliga rörelse bland vårt folk, som kallar sig nykterhetsrörelsen,
skola räcka handen till kraftigt bistånd. Ett af de närmast liggande ut¬
trycken härför vore, om den själfbestämningsrätt, som i princip och i stora
väsentliga delar redan tillerkänts kommunerna i fråga om rätten till för¬
säljning af rusdrycker inom kommunens eget område, kunde till fullo
genomföras, så att ett fullständigt kommunalt veto tillerkändes kommunerna.
Hafva dessa genom sin lagliga representation ställt sig afgjordt på den sida,
där man vill söka med all kraft höja vårt folk ur det begynnande för¬
fallet, synes det icke vara riktigt, att de administrativa myndigheterna
skola hafva makt att i viss mån gäcka dessa ansträngningar, då det icke
lärer kunna visas, att de intressen, som de administrativa myndigheternas
befogenhet härutinnan är afsedd att skydda, äro af den art eller vikt, att
de böra göras gällande gentemot ett så stort allmänt intresse som foster¬
landets väl.
Hvad betyda häremot sådana ömkliga eller rent privat-ekonomiska
intressen, som nöjet för en klubb eller förening att få servera brännvin
eller därmed likställda drycker åt sina medlemmar och gäster eller intresset
för en hälsobrunn eller badort att få anordna brännvisutskänkning vid
måltider åt spisande gäster, eller för restauratrisen på ett passagerarfartyg
att få försälja spritdrycker under sjöresan.
Frågan om statens och kommunernas frigörande från det ekonomiska
beroendet af rusdryokshandteringen torde icke beröras af nu väckta förslag,
Bevillningsutsfcotiets betänkande Nr 5. 11
hvadan ett afvaktande af kommitéutredningen härutinnan icke synes
erforderligt.»
Motionerna I: 70 af herrar Ernst Beckman och Söderbergh samt II: 71
af herr von Schéele m. fl. hafva samma motivering, så lydande:
»I § 16 af gällande förordning angående försäljning af brännvin är
stadgadt rörande de s. k. tillfälliga utskänkningsrättigheterna.
Om lämpligheten af de föreskrifter, som i denna paragraf innehållas,
hafva synnerligen skiljaktiga meningar gjort sig gällande. Redan vid 1905
års riksdag, då ifrågavarande förordning antogs, inlades kraftiga gensagor
mot paragrafens innehåll, hvilket också i följd häraf redan då i någon
mån modifierades och alltså erhöll en annan affattning än i det ursprung¬
liga förslaget. De ändringar, som då genomfördes, voro emellertid inga¬
lunda till fyllest. I paragrafen bibehöllos, utan afseende å däremot anförda
betänkligheter, såväl bestämmelser, som gjorde det möjligt att erhålla ut-
skänkningsrättigheter bland annat för klubbar och föreningar och för
passagerarfartyg, som ock stadganden af den innebörd, att afgörandet rö¬
rande de tillfälliga utskänkningsrättigheterna i hvarje fall skulle tillkomma
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, utan rätt för vederbörande kommun
att hindra tillkomsten af dylika utskänkningsrättigheter inom sitt område.
Under tiden efter 1905 hafva därför ock talrika yrkanden om ändringar
i § 16 af brännvinsförsäljningsförordningen framkommit. Vid sistlidna års
riksdag väcktes i sådant syfte inom Andra kammaren 4 olika motioner.
Herr F. Söderbergh m. fl. hemställde i motion nr 111, att mom. 1 och 4
i den omförmälda paragrafen måtte utgå liksom ock i förordningen före¬
kommande hänvisningar till dessa lagrum, samt i motion nr 112, att or¬
den: »sedan vederbörande kommunalstämma lämnats tillfälle att yttra sig»
i mom. 2 af samma paragraf måtte utbytas mot orden: »sedan veder¬
börande kommunalstämma därtill lämnat sitt bifall». Herr Hagberg m. fl.
yrkade borttagande af mom. 3 i paragrafen, och herr Bä} yrkade slutligen
aflåtande af en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till
sådana ändringar i gällande författningar, att rättighet till försäljning af
brännvin, vin och Öl icke i något fall måtte tilldelas någon utan att, i
fråga om stad dess stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän
rådstuga och, i fråga om landet, kommunalstämma därtill gifvit tillstyr¬
kande utlåtande.
Yi vilja ej här upprepa de efter vår mening välgrundade skäl, som
af ifrågavarande motionärer för deras yrkanden anfördes, utan anhålla vi
12
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
att i fråga om dem få hänvisa till motionerna. Dessa blefvo af bevill¬
ningsutskottet afstyrkta och af Första kammaren afslagna. Andra kam¬
maren åter fattade sitt beslut i enlighet med en af herr Kvarnzélius med
instämmande af herr O. A. Ericsson och delvis äfven af herrar K. G.
Karlsson och Röing mot bevillningsutskottets betänkande afgifven reserva¬
tion, däri motionärernas yrkanden vunnit afseende. Då vi fullständigt
ansluta oss till den mening, som fått uttryck i nämnda resevation och
Andra kammarens på grund däraf fattade beslut, och då vi tillika hålla
före, att hvarje tidsutdräkt i fråga om den reform, hvartill sagda beslut
syftar, länder vårt folk till skada, kunna vi ej underlåta att ånyo fram¬
lägga detta ärende till Riksdagens pröfning.
Omförmälda af herr Kvarnzélius afgifna reservation hade följande
motivering:
I olikhet mot utskottet har jag funnit de af motionärerna anförda
och åberopade skälen för omedelbara åtgärders vidtagande till inskränkning
i de tillfälliga utskänkningsrättigheterna fullt öfvertygande. De s. k.
klubbrättigheterna, som tillkommo i 1905 års förordning, hafva under sin
korta tillvaro redan hunnit ådraga sig eu icke odeladt angenäm uppmärk¬
samhet. Erfarenheterna under tiden hafva bestyrkt, att de mot desamma
uttalade betänkligheterna varit och äro väl grundade. Kägla egentliga
skäl för att fortfarande bibehålla detta slag af utskänkningsrättigheter har
däremot icke kunnat anföras.
Samma är förhållandet med de tillfälliga utskänkningsrättigheter, som
afses i gällande förordning § 16 mom. 4. Jag har därför ansett, att ut¬
skottet bort tillstyrka bifall till herr Söderberghs m. fl. motion nr 111.
Af motståndare till lokalt veto har ofta anförts, att kommunerna re¬
dan nu äga befogenhet att förhindra inrättandet af brännvinsförsäljning
inom sina områden. Så länge § 16 mom. 2 i gällande bränn vinsförsälj-
ningsförordning kvarstår i oförändradt skick, är emellertid detta påstående
icke med verkliga förhållandet öfverensstämmande.
Kågra berättigade skäl, hvarför rättighet till brännvinsutskänkning
vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å landet, där särskild läkare
finnes anställd, skall kunna meddelas under andra förhållanden än hvad i
allmänhet är stadgadt för rätt till brännvinsutskänkning, torde icke kunna
förebringas. Den omständigheten, att särskild läkare finnes anställd vid
en kurort, torde icke kunna anses utgöra någon garanti mot de skadliga
verkningar, som en krogs förläggande inom en kommun kan medföra.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
13
Ett bifall till herr Söderberghs m. fl. motion nr 112, hvari yrkas,
att i cfvanberörda moment orden 'lämnats tillfälle att yttra sig’ utbytas
mot orden 'därtill lämnat sitt bifall’, är endast ett konsekvent fullföljande
af den princip, som vunnit erkännande i vår nu gällande rusdryckslagstift-
ning rörande kommunernas bestämmanderätt inom sina områden i fråga
om försäljning af rusdrycker.
Frågan om iskänkning af rusdrycker å passagerarfartyg har vid
upprepade tillfällen varit föremål för Riksdagens pröfning, utan att någon
förändring i gällande bestämmelser kunnat åstadkommas. Onekligen äro
de olägenheter, som följa med denna utskänkning, många och betydande.
Detta har också af utskottet medgifvits.
Det sammansatta bevillnings- och lagutskott, som vid sistlidne riksdag
hade att yttra sig öfver en motion i förevarande ämne, gaf också uttryck
åt samma uppfattning, anförande, att 'det torde vara obestridligt, att den
utskäukningsrätt å passagerarfartyg, hvarom här är fråga, föranledt miss¬
bruk och olägenheter på en mängd orter i landet’. Och anförde utskottet
vidare: 'det vore därför utan tvifvel önskvärd!, om sådana bestämmelser
i ämnet kunde träffas, att förevarande utskänkningsrätt såväl i möjligaste
mån inskränktes som ock omgärdades med ytterligare garantier mot missbruk’.
Genom ett bifall till herr Hagbergs förevarande motion nr 23 skulle
förhållandet i fråga om rusdrycksutskänkningen på kommunikationsmedlen
till sjöss blifva lika med hvad som nu är fallet vid våra kommunikations¬
leder till lands.
Utskottet har som ett hufvudskål för att ingenting nu borde göras
med anledning af förevarande motioner anfört, att man borde afvakta den
omfattande utredning, som inom eu nära framtid torde få antagas komma
till stånd. Härutinnan kan jag ej dela utskottets mening. Det nu före¬
slagna upphäfvande! af de tillfälliga utskänkningsrättigheterna innebär ju
endast en ändring i gällande brännvinsförsäljningsförordning och är afsedt
att af hjälpa en af de brister i gällande lagstiftning, som äfven utskottet
anser föreligga. Att med hänvisning till en blifvande omfattande utred¬
ning, hvars resultat säkerligen först efter lång tid kan föreligga, uppskjuta
en fråga, som utan hinder nu kan företagas till afgörande, måste anses
vara mindre lämpligt. Det synes mig för öfrigt, som om utskottet hade
en oriktig uppfattning om det reformarbete, som kommer att föreligga för
en blifvande alkoholutredningskoinmitté.
År väl någon sak klar, torde det vara den, att en blifvande omfattande
utredning måsto omlägga grunderna för hela den svenska alkohollagstift¬
14
Bevillning sutskottets betänkande Nr 5.
Utskottets
yttrande.
ningen, och det skulle vara synnerligen olyckligt, om den föreställningen
blefve allmän, att den blifvande utredningen hade till hufvudsaklig upp¬
gift att genomföra modifikationer inom nuvarande lagstiftnings ram. Jag
vågar också hoppas, att Riksdagen ej skall göra utskottets motivering till
sin ooh därigenom från början ge utredningen en helt annan innebörd
än den, som Andra kammaren genom sitt beslut med anledning af herr
Jonssons i Hökhult motion velat gifva en sådan utredning.
Genom sitt bifall till herr Söderberghs m. fl. motion nr 111 och herr
Hagbergs m. fl. motion nr 23 påkallas förändring i §§ 17, 23 och 40 i
brännvinsförsälj ningsförordningen.
Det yrkande, som herr Kvarnzelius på dessa grunder framställde, och
som af Andra kammaren bifölls, upptaga vi alltså på nytt.»
16 § i gällande förordning angående försäljning af brännvin, i hvil¬
ken paragraf förevarande motioner åsyfta ändring, är af följande lydelse:
»1. Klubb eller annan förening må, efter vederbörande kommunal¬
styrelses hörande, kunna af Kungl. Maj :ts befallningshafvande tilldelas rätt
under högst ett år i sänder att utskänka brännvin åt sina medlemmar och
inbjudna gäster.
2. Vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å landet, där särskild
läkare finnes anställd, må på därom gjord ansökning Kungl. Maj:ts be¬
fallningshafvande, sedan vederbörande kommunalstämma lämnats tillfälle
att yttra sig, meddela rättighet till brännvinsutskänkning för kortare tid
än år, dock att vid sådan utskänkning egentligt brännvin må tillhanda¬
hållas endast vid måltider åt spisande gäster.
3. Rättighet till utskänkning å passagerarfartyg må på ansökning
kunna medgifvas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, hvarest
fartygets rederi har sitt säte. Sådan utskänkning må endast äga rum till
förtäring ombord å fartyget och må, under det fartyget ligger i hamn
eller vid land, allenast ske till besättningen och till dem, som i fartygets
restaurationslokal intaga måltid.
4. Där i annat fall än förut i denna § är sagdt värdshusrörelse
för någon del af året tillfälligtvis kan vara af omständigheterna på¬
kallad, dock ej vid läger eller där trupp eljest är för flera dagar samman¬
dragen, må för kortare tid än år rättighet till brännvinsutskänkning på
därom af vederbörande gjord ansökning meddelas af Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
15
5. Vid meddelande af utskänkniDgsrätt enligt denna § må Kungl.
Maj:ts befallningshafvande föreskrifva de inskränkningar, som i öfrigt
kunna anses nödiga.»
Den historik öfver 16 §, som förekommer i bevillningsutskottets be¬
tänkande nr 14, förra året, anser sig utskottet här böra återgifva:
»I den förordning, som gällde före ikraftträdandet af nyssnämnda för¬
fattning, återfunnos —■ i 13 § — bestämmelser af i hufvudsak samma
innebörd som de nu återgifna, med undantag dock af stadgandet i mom.
1, hvilket tillkom år 1905 i sammanhang med och såsom en följd af än¬
drade föreskrifter till förekommande af en särskild form af s. k. salning.
Redan före den revision af lagstiftningen rörande försäljning af bränn¬
vin, som verkställdes år 1905 och som fick sitt uttryck i gällande bränn-
vinsförsäljningsförordning, hade inom Riksdagen i motionsväg yrkats ändring
i bestämmelserna om de tillfälliga utskänkningsrättigheterna. I afseende
härå vill utskottet endast erinra, hurusom i en vid 1902 års riksdag väckt
motion framställdes förslag i syfte, att, innan tillåtelse till utskänkning å
passagerarfartyg finge lämnas, tillfälle måtte beredas vederbörande kyrkliga
och kommunala myndigheter att yttra sig i frågan.
Motionen, hvilken blef af Riksdagen afslagen, hade afstyi’kts af be¬
villningsutskottet, som ställde sig afvisande mot införandet i rusdrycks-
lagstiftningen af nyheten, att de kyrkliga myndigheterna skulle höras, och
som framhöll det mindre ändamålsenliga i en anordning, enligt hvilken
yttranden skulle behöfva infordras från alla de kommuner — ofta belägna
i många olika län — hvarigenom ett passagerarfartyg hade tilläggsplatser.
I det 1905 års Riksdag förelagda förslaget till brännvinsförsäljnings-
förordning hade bestämmelserna om de tillfälliga utskänkningsrättigheterna
väsentligen samma innehåll som den nuvarande 16 §. De hufvudsakliga
afvikelserna skola här nedan vidare beröras.
Förslaget i denna del blef emellertid föremål för ändringsyrkanden
i ett flertal motioner. Den mest vidtgående af dessa yrkanden gick ut på
att alldeles utesluta paragrafen i fråga. Af de öfriga må här erinras om
dem, som afsågo, att samtycke af kommunalstyrelsen skulle erfordras för
beviljande af utskänkningsrätt enligt 1 och 2 mom., att yttrande af kom¬
munal myndighet skulle inhämtas, innan rätt till utskänkning enligt 1
mom. och delvis enligt 4 mom. beviljades, samt slutligen beträffande 3
mom. dels att utskänkning endast skulle få äga rum, till förtäring ombord
å fartyget, åt sådana passagerare, som innehade biljett för minst 75 öre
16
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
i och för resa med fartyget, dels ock att rätt till utskänkning å fartyg
skulle meddelas endast, för så vidt fartyget anlöpte utländsk hamn.
Det särskilda utskott, till hvilket Kungl. Maj:ts berörda proposition
jämte de i anledning af samma proposition väckta motioner hänvisats,
fann sig icke böra tillstyrka vare sig paragrafens borttagande eller nyss
omförmälda ändringsförslag, men utskottet fann dock ytterligare restrik¬
tioner, utöfver de af Kungl. Maj:t föreslagna, erforderliga. Utskottet an¬
förde härom i hufvudsak följande. Såsom af det utaf utskottet framlagda
författningsförslaget framginge, hade utskottet tillstyrkt, att vid fråga om
beviljande af utskänkningsrättighet åt klubb eller annan förening veder¬
börande kommunalstyrelse skulle i ärendet höras. Analogien med upplå¬
tandet af allmänna utskänkningsrättigheter i stad eller på landet syntes
utskottet tala för att jämväl beträffande upplåtande af ifrågavarande slags
rättigheter vederbörande kommunalstyrelses yttrande borde inhämtas. Skäl
kunde däremot icke anses förefinnas att åt kommunerna inrymma veto i
fråga om dessa rättigheter. Den af utskottet föreslagna anordningen syn¬
tes skänka all önskvärd garanti emot beviljande af dylika rättigheter i en
af vederbörande kommun icke önskad utsträckning, då Kungl. Maj:ts be¬
fallningshafvande icke torde utan giltiga skäl i ett dylikt ärende handla
i strid mot ett af en kommun gjordt uttalande. Vidare hade utskottet
funnit lämpligt föreslå den inskränkning med afseende å utöfningen af
de utskänkningsrättigheter, som i 2 mom. afsåges, att utskänkning af
egentligt brännvin därvid finge äga rum endast vid måltider åt spisande
gäster.
Med de af utskottet föreslagna ändringarna och med tillägg af 5
mom. blef 16 § af Riksdagen godkänd.»
Såsom äfven angifvits i nu föreliggande framställningar, väcktes vid
såväl 1909 som 1910 års riksdagar motioner angående ändringar uti ifråga¬
varande bestämmelser. Andra kammaren har ställt sig välvillig till dessa
ändringsförslag, hvaremot Första kammaren hittills gentemot desamma in¬
tagit en mera reserverad hållning och icke ansett tiden vara inne att till¬
mötesgå de framställda önskningarna. Sålunda afslog Första kammaren
äfven förra året de då uti ifrågavarande syfte väckta motionerna, under
det att Andra kammaren med 127 röster mot 61 antog en af herr Kvarn-
zelius vid bevillningsutskottets afstyrkande betänkande fogad reservation,
hvari yrkades, att 16, 17, 23 och 40 §§ i brännvinsförsäljningsförordningen
skulle erhålla följande lydelse:
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
17
16 §.
1. Vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å landet, där särskild
läkare finnes anställd, må på därom gjord ansökning Kungl. Maj:ts befall¬
ningshafvande, sedan vederbörande kommunalstämma därtill lämnat sitt
bifall, meddela rättighet till bränvinsutskänkning för kortare tid än år,
dock att vid sådan utskänkning egentligt brännvin må tillhandahållas en¬
dast vid måltider åt spisande gäster.
2. Vid meddelande af utskänkningsrätt enligt denna paragraf må
Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreskrifva de inskränkningar, som i
öfrigt kunna anses nödiga.
17 §.
1. På auktion — — — — (lika med nuvarande lydelse) — —
— — i öfrigt behörig.
2. . Bolag må — — — — (lika med nuvarande lydelse) — —
— ■— tillhandahåller i sin rörelse.
B. Öfverlåtelse — — — — (lika med nuvarande lydelse) — —
— — medgifven.
4. Aflider den — — — — (lika med nuvarande lydelse) — —-
— — behörig och lämplig.
5. Aflider den, som på grund af 16 § innebar rättighet till bränn-
vinsutskänkning — — — — (lika med nuvarande lydelse) — ----
och lämplig.
23 §.
1. Då rättighet — — — — (lika med nuvarande lydelse) — -—
— — taxeringsmyndigheterna.
2. Afgiften för -—- — — — (lika med nuvarande lydelse) — —-
—■ — förskottsvis till vederbörande uppbördsman.
40 §.
Idkar någon —---(lika med nuvarande lydelse)----
till detaljhandel förlustig.
Utöfvar den, som erhållit rättighet till utskänkning enligt 16 § den¬
samma annorledes — — — — (lika med nuvarande tydelse) — — — —
som nyss är sagdt.
Bihang till Riksd, prof. 1911. 5 Sami. 1 Afd. 5 Haft.
3
18
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
I år liksom nästlidet år kafva de motionärer, som påyrka ändringar
beträffande beviljandet af s. k. tillfälliga brännvinsutskänkningsrättigheter
och som vilja häfda den kommunala själfstyrélsen på detta område, fram¬
ställt olika yrkanden.
Motionerna I: 12 af herr von Menteer n. fl. och II: 13 af herr Iläf
m. fl., innehålla, såsom ofvan nämnts, en hemställan »att Riksdagen ville
i skrifvelse till Ivuiigl. Maj:t anhålla, det täcktes Kung!. Maj:t låta ut¬
arbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i kungl.
förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905, att rättig¬
het till försäljning af brännvin icke må beviljas utan bifall, i fråga om
stad, af stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, af allmän rådstuga
samt, i fråga om landet, af kommunalstämma».
Däremot föreslås uti motionerna I: 70 af herrar Beckman och Söder-
bergh samt II: 71 af herr von Schéele m. fl., att Riksdagen måtte fatta
samma beslut som Andra kammaren för sin del fattade förra året och
hvithet beslut ofvan återgifvits. Sistnämnda förslag innebär alltså, att
Riksdagen direkt och utan föregående utredning skulle besluta, att de så
kallade »klubbrättigheterna» äfvensom utskänkning å passagerarfartyg och
öfriga tillfälliga rättigheter, med undantag af sådan vid hälsobrunn, bad¬
ort eller annan kurort på landet, skulle helt försvinna, och beträffande de
sistnämnda vara beroende på kommunalstämmans bifall och icke, såsom
nu, blott hänskjutas till kommunalstämmans hörande.
Då förslag i samma riktning förelågo vid förra årets riksdag, yttrade
bevillningsutskottet bland annat, att hvad motionärerna i ämnet anfört icke
öfvertygat utskottet om nödvändigheten eller lämpligheten af omedelbara åt¬
gärders vidtagande till minskning i de tillfälliga utskänkningsrättigheterna
samt att det syntes antagligt, att frågan, huruvida ytterligare restriktiva
bestämmelser rörande sagda rättigheter till äfventyra vore af behofvet på¬
kallade, i annat sammanhang komme under ett mera allsidigt öfvervägande.
Det torde nämligen —- fortsätter utskottet — vara att förvänta, att eu
omfattande utredning beträffande såväl brännvinslagstiftningen som lagstift¬
ningen angående vin och maltdrycker skulle inom en nära framtid komma
till stånd, hvarvid jämväl nu berörda fråga torde tillvinna sig uppmärk¬
samhet. »Med särskild hänsyn härtill» — slutade utskottet sitt utlåtande
— »torde full giltiga skäl finnas för Riksdagen att ej heller i år vare sig
besluta någon ändring i gällande stadganden eller begära särskild utred¬
ning rörande behofvet af dylik ändring.»
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
19
Den omfattande utredning af alkoholspörsmålet, som utskottet i sitt
förenämnda yttrande förutsatte skulle komma till stånd ock på hvars vän¬
tade igångsättande utskottet i viss mån stödde sitt afslagsyrkande, klaf
emellertid icke af Riksdagen beslutad. Under sådana omständigheter och
då under den offentliga diskussionen såväl inom som utom Riksdagen onek¬
ligen framburits starkt talande skäl för en förändring af hithörande lagstift¬
ning i fråga om åtminstone en del af de önskemål, som påyrkats i före¬
varande motioner, anser sig utskottet nu böra tillstyrka ett tillmötesgående af
de gjorda framställningarna. Ått, såsom i motionerna I: 70 och II: 71 yrkas,
omedelbart vidtaga ändringar i vissa paragrafer af bränn vinsförsäljningsför-
ordningen, finner utskottet dock icke tillrådligt. Erkännas måste visserligen,
att det måhända skulle erbjuda föga risk att omedelbart vidtaga eu eller annan
bland de föreslagna förändringarna. Men å andra sidan utgör dock för¬
ordningen ett sammanhängande helt, som har tillkommit så pass sent som
år 1905 efter vidlyftiga förberedande utredningar och öfverläggningar.
Utskottet anser det då icke vara lämpligt att utan mera ingående utredning
besluta så betydelsefulla ändringar däri, som af motionärerna föreslagits.
Ett eller annat önskemål, som vid hastigt påseende kan synas nog så väl-
grundadt, kan vid närmare pröfning visa sig stöta på oförutsedda svårig¬
heter. I sådant afseende vill utskottet exempelvis framhålla, att frågan om
borttagandet af utskänkningsrättigheterna å passagerarfartyg helt visst tarfvar
en närmare utredning. Utskottet instämmer till fullo med sammansatta bevill-
nings- och lagutskottet vid 1909 års riksdag, som då hade frågan under förbe¬
redande behandling och i sitt — likväl afstyrkande — utlåtande yttrade,
att »det torde vara obestridligt, att den utskänkning å passagerarfartyg,
hvarom här är fråga, föranledt missbruk och olägenheter på en mängd
orter i landet». Men samtidigt som utskottet biträder detta och därför
äfven tillstyrker åtgärder för det ondas afhjälpande, anser utskottet det vara
skal framhålla, att vid frågans lösning viss hänsyn måste tagas till de gan¬
ska olika förhållanden, som kunna föreligga. Så synes t. ex. påtagligt,
att på de förbindelseleder, där trafiken uppehälles af dels svenska och
dels utländska fartyg, de svenska fartygen skulle i konkurrensafseende råka
i ett ofördelaktigt läge, om spirituosautskänkning å dessa förbjödes, under
det den fortfarande ägde rum å de utländska fartygen. Utskottet vill
i detta afseende särskild! erinra om linjerna Trelleborg—Sassnitz och
Malmö—Köpenhamn, där trafiken, som bekant, upprätthålles medelst sven¬
ska, resp. tyska och danska fartyg. Likaså vill det synas, att frågan om
vissa mera tillfälliga rättigheter och s. k. klubbrättigheter kanske bäst
20
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
löses genera en noggrannare klassificering af hvad som helt bör indragas
och hvad som bör göras beroende af den kommunala bestämmanderätten.
Alla dessa frågor kräfva ganska visst för en tillfredsställande lösning en
sådan utredning, som blott Ivungl. Maj:t har utvägar att åstadkomma.
Då utskottet alltså anser, att åtskilliga af de önskemål, som fram-
burits i förevarande motioner, hafva fog för sig, men tillika finner, att
vidtagandet af så pass omfattande förändringar i gällande bränn vinsförsälj-
ningsförordning, som af motionärerna föreslagits, bör föregås af en all¬
sidig och grundlig utredning af Ivungl. Maj:t, hemställer utskottet,
att Riksdagen, i anledning af motionerna I: 12
af herr von Mentzer m. fl., II: 13 af herr Bäf m. fl.,
I: 70 af herrar Ernst Beckman och Söderbergh samt
II: 71 af herr von Schéele m. fl., ville i skrifvelse till
Ivungl. Maj:t anhålla, det täcktes Ivungl. Maj:t låta
snarast möjligt utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af förordningen den 9 juni
1905 angående försäljning af brännvin, att dels, i den
mån hänsynen till andra berättigade intressen medgifver,
den Konungens befallningshafvande enligt förordningens
16 § nu tillkommande befogenhet att meddela tillstånd
till brännvinsutskänkning göres mindre omfattande, och
dels, hvad angår de i sagda paragrafs 1, 2 och 4 mom.
afsedda utskänkningsrättigheter, i den mån de anses
fortfarande böra ifrågakomma, vederbörande kommunala
myndigheter tillförsäkras bestämmanderätten.
Stockholm den 21 februari 1911.
På bevillningsutskottets vägnar:
Iv. G. KARLSSON.
Reservation
af herrar Ericsson i Ofvanmyra och Kvarnzelius mot vissa delar af
motiveringen.
Stockholm, Victor Pettersons Bokindustri-A.-B. 1911.