Forsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:r 1) Utlåtande Nr 24.
1
Nr 24.
Ankom till Riksdagens kansli den 19 maj 1910 kl. 3 e. in.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 14, an¬
gående. väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
gående utredning rörande arbetslöshetsförsäkring m. m.
I motion, nr 185, hvilken hänvisats till behandling af Andra kam¬
marens fjärde tillfälliga utskott, hemställer herr Wawrinsky jämte 38 af
kammarens ledamöter, »att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes i samband med utredning rörande arbetslösheten i
Sverige låta verkställa en utredning rörande försäkring mot den oförvållade
arbetslöshetens ekonomiska följder samt till Riksdagen inkomma med de
förslag, hvartill utredningarne kunna föranleda.»
Angående motiveringen till motionen och hvad Andra kammarens
utskott yttrar tillåter sig utskottet hänvisa till Andra kammarens utskotts
utlåtande, nr 32.
Andra kammaren har bifallit sitt utskotts hemställan, »att Andra
kammaren för sin del, med bifall till herr Wavrinskys ifrågavarande
motion, måtte besluta, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa en utredning rörande arbetslösheten i
Sverige samt rörande försäkring mot den oförvållade arbetslöshetens eko¬
nomiska följder äfvensom till Riksdagen inkomma med de förslag, hvartill
utredningen kan föranleda.»
Mot denna hemställan hade reservation afgifvits af herr Fornander
och tre andra utskottets ledamöter, kvilka ansett, att utskottets yttrande
bort hafva följande lydelse;
Bill. till Riksd. Prof. 1910. 9 Samt, 2 Afd. 1 Band, 24 Höft. (Nr 24). 1
2
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 1) Utlåtande Nr 34.
Att arbetslösheten är en företeelse, som står i närmaste samband med
industriens utveckling, och att man med uppmärksamhet bör följa den¬
samma och se till i hvad mån den genom lämpliga åtgärder kan hämmas
eller åtminstone lindras, anser utskottet vara oomtvistligt.
Arbetslös i egentlig mening är den arbetare, som önskar och kan ar¬
beta, men dock ej får tillfälle därtill, enär af en eller annan anledning
hans arbetskraft icke kan för tillfället tagas till användning inom produk¬
tionen. I samma mån samhället industrialiserats, så att individernas ar¬
bete afser specialproduktion för försäljning, blir deras sysselsättande bero¬
ende på varans afsättning. Alla rubbningar i detta hänseende få ett visst
inflytande på produktionsverksamheten och följaktligen äfven på de därvid
sysselsatta arbetarnas ställning. Dessa rubbningar eller ekonomiska kriser,
som dock efter hand lindras i den mån näringslifvets organiserande fort¬
skrider och förbättras, är den mest djupgående och ödesdigra orsaken till
arbetslöshet.
Men äfven andra finnas. Sålunda äro arbetsförhållandena inom hela
världens textilindustri nära beroende af att fårafveln i Australien eller
bomullsodlingen i Förenta staterna, Indien och Egypten få gynnsamma
eller ogynnsamma väderleksförhållanden. Och i vårt land är säsong arbets¬
lösheten på grund af kölden under vintermånaderna mycket regelbunden
och omfattande. Våra mest typiska säsongyrken äro tegelindustrien, såg¬
verksindustrien, byggnadsyrkena och hamnarbetet jämte öfriga grenar af sjö¬
transportverksamheten. Men äfven jordbruket, som sysselsätter ungefär
hälften af all arbetskraft i vårt land, är likaledes hos oss ett säsongyrke,
så till vida som den alldeles öfvervägande delen af jordbruksarbetetet endast
kan utföras under den varma årstiden. Att detta oaktadt någon egentlig
arbetslöshet härinom ej gör sig särdeles märkbar är beroende därpå, att
arbetarne hittills allmänt haft fast årsanställning.
Mera tillfälliga orsaker till arbetslöshet är t. ex. förändringar i pro¬
duktionen genom införande af nya arbetsbesparande maskiner o. d., som
göra vissa grupper af arbetare öfverflödiga.
Att arbetslösheten, där den härleder sig af dessa nu nämnda orsaker,
kan sägas vara oförskylld och ofrivillig är ofrånkomligt; många fullt oför¬
vitliga och skötsamma människor få genom densamma sin ekonomi'försämrad
samt bringas lätt, på grund af nödens och sysslolöshetens demoraliserande
verkningar, in på vägar, som kunna blifva ödesdigra ej blott för dem
själfva utan äfven för deras familjer.
Vid bekämpandet af arbetslösheten gäller det naturligtvis främst att
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 1) Utlåtande Nr 24. 3
om möjligt angripa det onda vid roten, d. v. s. söka undanröja dess or¬
saker. Men då dessa endast efter kand kunna tänkas försvinna, så låter
det sig otvifvelaktigt göra att inom vissa särskilda arbetsområden ingripa
reglerande på arbetsmarknaden. Att staten ock kommunen såsom samhäl¬
lets båda största arbetsgivare i detta afseende kafva en stor uppgift att
fylla torde vara oomtvistadt. I stället för att under högkonjunktur starta
nya och stora arbetsföretag, böra de vid nedgång inom näringslifvet ut¬
vidga sin produktionsverksamhet, hvarigenom i förra fallet konkurrensen
om den knappa arbetskraften undvikes och i senare fallet ett väsentligt
bidrag lämnas till att hålla arbetsmarknaden uppe. Att denna väg otvif¬
velaktigt är att föredraga framför den, som afser anordnandet af nödhjälps-
arbeten, kvilka alltid äro dyrbara i förhållande till arbetsproduktens värde
och för öfrigt icke kunna blifva af större betydelse för andra än grofar-
betare, är en erfarenhet, som från derå båll blifvit bestyrkt.
Men gentemot arbetslösheten bar man äfven att tillgripa arbetsför¬
medlingen, hvilken numera är understödd af staten. Genom arbetsförmed¬
ling söker man att i lämplig sysselsättning anbringa den mänskliga
arbetskraften. Denna omsorg är gifvetvis främst individens egen sak, men
då stora svårigheter ofta möta för arbetsgifvaren att vid visst tillfälle
anträffa just den arbetskraft han beböfver och för arbetare att finna ledig
och lämplig plats, så bar erfarenheten visat att anordningar på detta om¬
råde äro erforderliga.
Ser man på resultatet af den offentliga arbetsförmedlingen, så kan
man, särskildt i betraktande af att den bos oss ännu är endast 8 år gam¬
mal, påstå att detta varit större än i något annat land. Förklaringen här¬
till ligger däri, att den fått åtnjuta såväl intresse och förtroende från de
närmast berörda parterna — arbetsgifvare och arbetare inom industri och
handtverk, handel och samfärdsel samt ej minst landtbruket — som ock
särskild omvårdnad af stat och kommun. Af allt att döma kommer den
sä lyckligt påbörjade utvecklingen att snabbt fortgå och därigenom effek¬
tiva former skapas för utjämnandet af tillgång och efterfrågan på arbets¬
kraft.
För att fullständiga arbetsförmedlingens verksamhet skulle den ju
kunna utrustas med möjlighet att åt medellösa arbetare, som genom den
offentliga arbetsförmedlingen erhållit arbetsanvisning å ort, som är aflägset
belägen från vistelseorten, bereda tillfälle att komma i åtnjutande af till
priset nedsatta resor å statens järnvägar.
Enligt utskottets förmenande hafva vi sålunda i dessa båda åtgärder
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 1) Utlåtande Nr 24.
— statens och kommunens reglerande ingripande på arbetsmarknaden, däri¬
genom att de bättre afpassa tiden för startande af nya och stora arbets¬
företag, äfvensom den offentliga arbetsförmedlingens utveckling i ännu mera
effektiva former — de för samhället mest betryggande garantierna att
kunna från arbetslösheten och dess risker rädda stora arbetareskaror.
Men utskottet vill äfven konstatera en annan sak, nämligen arbetar¬
nas utpräglade afvoghet mot att ta befattning med någon annan sysselsätt¬
ning än sitt särskilda fack. Specialicering är ju nödvändig; hvar och en
gör ju bäst nytta på den plats, för hvilken han har särskild utbildning.
Och obestridligt är, att många arbetare, som utöfva finare yrken, icke
utan risk för sin yrkesskicklighet kunna för någon tid taga tillfälliga grof-
arbeten. Det är också gifvet, att ett ovant arbete kostar mera möda än
det, hvari man utbildats. Men i stort sedt bör man väl ändå kunna säga,
att hvarje frisk och kraftig yngre arbetare bör kunna, i brist på annat
arbete, ta itu med flertalet grof- och utearbeten, som förekomma. Så sker
dock ej i praktiken, utan landtmannanäringarne ha öfverallt i landet att
kämpa med en brist på arbetskraft, som väsentligen förhindrar odlingens
och landtkulturens framåtskridande. Öfver hufvud märker man inom arbe¬
tarelägret en allmän tendens att skarpt afgränsa de olika yrkena i nästan
skråmässig afskildhet, som hotar näringslifvets smidiga anpassning efter de
växlande konjukturerna.
Hvad motionären däremot föreslagit, nämligen eu utredning rörande
försäkring mot den oförvållade arbetslöshetens ekonomiska följder, anser
utskottet vara af mycket tvifvelaktigt värde och detta så mycket mera,
som motionären håller för troligt, att man vid sträfvandena i vårt land
för uppnående af detta mål skulle som utgångspunkt taga »en frivillig
arbetslöshetsförsäkring i anslutning till fackföreningarnas understödskassor».
Först och främst torde det väl vara alldeles oomtvistadt — i alla
händelser är denna mening förhärskande bland framstående nationalekono¬
mer — att försäkring mot arbetslöshet innebär eu nedslående uppgift till
följd af de ofantliga svårigheter det erbjuder att uppskatta dens ärlighet
som påstår sig sakna arbete, samt till följd af att denna risk, till åtskill¬
nad från den i sjukdoms-, ålderdoms-, dödsfalls-, och olycksfallsförsäk-
ringarne, icke är individuell, utan kan drabba på en gång alla arbetare i
eu och samma fabrik eller t. o. m. arbetarne i ett helt yrke, ja äfven ett
helt lands hela industri.
Därnäst förmenar utskottet att mot det af motionären förordade sam¬
arbetet med fackföreningarnas understödskassor kunna påvisas vissa betänk-
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 1) Utlåtande Nr 24. 5
ligheter. Genom att gifva offentliga bidrag till dessa ifrågavarande kassor
drifver man arbetaren in i organisationer, med Indika sådana kassor äro
förbundna. Detta har stor betydelse i ett land, där arbetarerörelsen
hufvudsakligen är politisk och där arbetareorganisationerna till största delen
ansluta sig till socialdemokratien. Skulle däremot de oorganiserade arbe-
tarne stanna utanför fackorganisationerna och endast tillhöra understöds-
kassorna, hlefve deras ställning inom dessa sistnämnda med all sannolik¬
het ej synnerligen eftertraktad, hvarigenom syftet med det offentliga under¬
stödet skulle komma endast ett mindretal till godo. Det måste väl anses
vara olämpligt och betänkligt att med statsmedel understödja en försäk¬
ring, som omfattar endast en del af dem, som äro utsatta för arbetslöshet,
och bland dessa dem, som äro bäst i stånd att hjälpa sig själfva, under
det att systemet lämnar utan hjälp kanske den större delen och däribland
dem, hvilka äro mest i behof af hjälp.
Gentemot motionären håller utskottet före, att från Belgien, Frankrike,
Norge, Danmark m. fl. länder ingalunda ännu föreligga erfarenheter af
den art, att man på dem kan utan vidare grunda införande af systemet
i vårt land. Äfven här befinner man sig på försöksstadiet.
Ser man däremot på Tyskland, så har arbetareförsäkringens behand¬
ling där gått fram successivt. Genom tre efter hvarandra stiftade lagar
— 1888 om sjukdomsförsäkring, 1884 om olycksfallsförsäkring och 1889
om invaliditets- och ålderdomsförsäkring — har skapats ett omfattande
system af arbetareförsäkring. Visserligen låg det i den tyska regeringens
afsikt att låta försäkringen inbegripa äfven dödsfallen och arbetslösheten,
men hvad den senare risken beträffar, har det hittills — så lång tid
efteråt —- stannat vid utredningar, som ej ledt till något resultat. Detta
exempel torde böra uppfattas som en maning till varsamhet, att ej taga för
sig flera uppgifter ån man under öfverskådlig tid kan lösa. Här i landet
står ju sedan flera år tillbaka ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen på
dagordningen och efter hvad man vet har regeringen för afsikt att oför¬
töfvadt efter den omfattande nit pågående utredningens afslutande före¬
lägga Riksdagen förslag till lösning af denna så vidtomfattande fråga.
Under sådana förhållanden synes det utskottet vara mindre välbetänkt att
nu äfven till utredning upptaga en så allmänt erkänd svårlöst arbetare-
försäkringsgren som arbetslöshet. Att däremot »undersökningen angående
arbetslösheten fortgår och att därvid särskild vikt lägges vid att de fort¬
satta räkningarne anordnas på sådant sätt att de arbetslösa mera intresseras
6
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 1) Utlåtande Nr 24.
Utskottets
yttrande.
för dera och att det resultat, som framgår af räkningen, blir ett så troget
uttryck som möjligt för arbetslöshetens verkliga natur och omfattning»,
håller utskottet liksom motionären för synnerligen angeläget. Men därpå
är äfven regeringens uppmärksamhet fästad, såsom framgår af civilmini¬
sterns uttalande under fjolårets riksdag. Sedan hänvisning till de kufvud-
sakliga resultaten af arbetslöshetsräkningarne den 12 januari 1909 läm¬
nats, fortsätter civilministern: »Förutom denna praktiska uppgift att tjäna
till ledning för direkta positiva mått och steg, åsyftade regeringen med
arbetslöshetsräkningarne jämväl att skaffa material för ett allmänt bedö¬
mande af arbetslöshetens orsaker och frekvens inom olika åldrar, kön,
yrken och landsdelar. — — — Kung!. Maj:t har också anbefallt kom¬
merskollegium att verkställa eu närmare bearbetning af detta material,
och jag har mig bekant, att kollegium på andra vägar söker införskaffa
kompletterande uppgifter för den publikation i ämnet, som snart nog torde
föreligga. Det är äfven vår afsiht att framgent föranstalta om systematiska
observationer rörande arbetslöshetens olika sidor.-» (Kursiv, af utskottet.)
Då sålunda utskottet auser, att man ej bör gripa sig an med den af
motionärerna framförda sociala försäkringsformen, innan den utredning,
som nu pågår beträffande ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen, föreligger
färdig, enär man bör bland annat först kunna öfverblicka de kostnader, som
sisiberörda mera viktiga frågas lösning komma att medföra för staten, får
utskottet på förut bär angifna skäl hemställa, att herr Wavrinskys ifråga¬
varande motion icke måtte till någon Andra kammarens åtgärd föranleda.»
Utskottet, som i hufvudsak instämmer med hvad reservanterna i Andra
kammarens tillfälliga utskott yttrat, finner förevarande frågor, hvilka blifvit
aktuella under senaste ekonomiska kris och depressionsperiod, mycket be-
aktansvärda.
Äfven om bättre konjunkturer med rikligare arbetstillfällen nu äro
på väg att inträda, synes det utskottet angeläget, att det allmänna söker
bibehålla kännedom om arbetslöshetens omfattning och natur genom vid¬
tagande af regelbundna åtgärder i sådant syfte.
Det är ock gifvetvis en samhällsfråga af allra största betydelse att i
möjligaste mån bekämpa arbetslösheten. I sådant afseende finner utskottet
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Hr 1) Utlåtande Nr 24. 7
särskildt den offentliga arbetsförmedlingen, hvilken bör allt vidare utvecklas,
medföra afsevärdt gagn; och vill utskottet framhålla vikten af samarbete
mellan de olika arbetsförmedlingsanstalterna.
Beträffande den ifrågasatta arbetslöshetsförsäkringen anser utskottet
det ej minsta hindret för densammas genomförande ligga uti svårigheten
att i hvarje särskildt fall bedöma, om arbetslösheten är oförvållad eller ej.
Andra kammarens utskott uttalar i detta afseende, »att den ifrågasatta
utredningen bör gifvetvis endast gälla sådan arbetslöshet, som är i egent¬
ligaste mening oförvållad, och sålunda ej beröra de arbetare, som genom
strejk eller lockout mistat sitt arbete». Utskottet vill dock erinra, att
arbetskonflikter ofta, äfven indirekt förorsaka minskade arbetstillfällen med
åtföljande arbetsbrist; och kan det i sådana fall vara svårt, om ej omöjligt,
att bedöma, huruvida arbetsbrist är själfförvållad eller ej.
Då motionären såsom utgångspunkt för nu ifrågavarande sträfvanden
förordar eu frivillig arbetslöshetsförsäkring i anslutning till fackföreningar¬
nas understödskassor, vill utskottet anmärka, att det ofta icke är
möjligt att fullständigt skilja fackföreningsväsendets understöd åt arbets¬
lösa från den åt de strejkande utgående skadeersättningen. Båda hänga
tvärtom nära tillsammans med hvarandra. För att bereda framgång
åt eu strejk har fackföreningen två medel: dels lämnas åt de strej¬
kande själfva understöd, dels tilldelas sådant åt eljest arbetslösa, på
det att dessa icke skola uppträda såsom »strejkbrytare». Detta förhållande
kan icke lämnas ur sikte. Skall eu från fackföreningshåll företagen arbets¬
löshetsförsäkring främjas genom subventionering af allmänna medel, kan
detta i sista hand betyda, att dessa medel skola understödja arbetarnes löne-
strider.
Utskottet vill emellertid icke förneka, att nu ifrågasatta gren af arbetare¬
försäkring möjligen kan blifva ett led i den moderna samhälleliga försäkrings-
verksamheten, men anser, att den säkerligen vidtomfattande utredningen
af detta spörsmål i hvarje fall ej bör företagas, förrän frågan om ålder¬
doms- och invaliditetsförsäkring först blifvit löst samt kostnaderna härför
sålunda kunna öfverskådas. Det är ock sannolikt, att de vid utredningen
af dessa senare försäkringsgrenar vunna insikter skola blifva fruktbringande
för bedömande af nu föreliggande fråga.
Äfven från arbetarnes egen synpunkt torde det väcka betänkligheter,
om på en gång afgifter skulle af dem kräfvas för sjukdoms-, ålderdoms-
och invaliditetsförsäkring samt därtill för arbetslöshetsförsäkring.
8
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 1) Utlåtande Nr Si.
Utskottet vill till sist erinra, att regeringen genom sina åtgärder i
åtskilliga afseenden uppenbart ådagalagt, att den har sin uppmärksamhet
fästad på arbetslöshetsproblemet i hela dess vidd.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,
att Första kammaren icke måtte biträda Andra
kammarens i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 19 maj 1910.
På utskottets vägnar:
G. LAGERBJELKE.
Stockholm, Victor Pettersons A.-B. boktr. 1910,