Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 5) Utlåtande Nr 28.
1
Nr 28.
Ankom till Riksdagens kansli den 7 april 1910 kl. 4 e. m.
Ändra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 6 i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående bildandet af en lånefond, af sedd att för mindre
bemedlade personer bereda tillfälle att inom städernas
områden förvärfva bostäder.
I en inom Andra kammaren väckt ock till dess femte tillfälliga
utskott hänvisad motion (nr 201) kar kerr Lindhagen jämte fem andra
af kammarens ledamöter hemställt, att Riksdagen ville kos Kling] . Maj .t
anhålla om framläggande för Riksdagen af förslag till bildande af en
lånefond, afsedd att genom utlämnande af lån bereda mindre bemedlade
personer tillfälle att inom städernas områden förvärfva sig bostäder..
Till stöd för denna hemställan har af motionärerna anförts följande:
»Lösningen af städernas bostadsfråga är gifvetvis eu statsangelägen¬
het lika viktig och trängande som någon annan omsorg om medborgarnas
välfärd. Redan nu har staten inrättat en lånefond för småbrukares och
arbetares bosättning på landsbygden. Det synes vara på tiden, att staten
på samma sätt gör en motsvarande ansats att, med sina större resurser
och möjlighet att upptaga billigare lån än kommuner och enskilda, söka
komma till hjälp vid lösandet af storstädernas bostadsfråga.
Ett steg i denna riktning togs af statsmakterna vid 1907 års .riks¬
dag genom lagstiftningen om tomträtt, om hvilken det från regerings-
håll i Andra kammaren uttalades den förhoppningen, att den skulle blifva
till verkligt gagn för sitt afsedda ändamål. Detta gagn blir dock ingen
betydelsefull verklighet utan byggnadslån. Det synes därför vara på sin
plats, att äfven staten lämnar sitt stöd härtill genom bildandet af eu
särskild lånefond för bebyggandet af mark, som af det. allmänna, inom
stadssamhällen upplåtes mot tomträtt. På detta sätt blir staten jämväl
Bill. till RiJcsd. Brok 1910. 9 Sami 2 Afd. 2 Band. 25 Höft. (Nr 28.) 1
Motionen.
2
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 5) Utlåtande Nr 28.
i tillfälle att kunna göra verklighet af tomträttsupplåtelser på kronan till¬
hörig mark.
Möjligen bör lån ur eu dylik fond kunna beredas äfven till lånta¬
gare, som med full äganderätt innehar den tomt, han tänker bebygga.
Men önskligt synes vara, att lån beviljas företrädesvis till tomträttshafvare
mot säkerhet af inteckning i tomträtten. Tomträtten behöfver nämligen
nu, såsom eu ny och kitt misstrodd institution, stöd i början för att
komma till anseende och användning, och genom tomträttens befrämjande
npprätthålles också bäst statsintresset.
Önsldigt vore, om lån kunde beviljas såväl direkt till enskilde som
till kooperativa föreningar eller bolag, hvilka bygga i ändamål att sedan
uthyra bostadslägenheten till egna medlemmar eller andra bostadssökande.
Naturligtvis är en lånefond, motsvarande exempelvis till beloppet den
för landsbygden upprättade, ej ägnad att göra någon så stor insats för
fyllandet af det störa aktuella behof vet. Alltid skall den dock verka nå¬
got. Och framför allt vinnes ett erkännande af den i forna dagar hyllade
principen, att staten har skyldighet att direkt vårda sig äfven om stads¬
bornas bostadsförhållanden.
På hufvudsakligen nu anförda skäl ifrågasattes vid 1908 års riksdag
i en inom Andra kammaren väckt motion bildandet af en lånefond, af-
sedd att genom utlämnande af lån bereda mindre bemedlade personer till¬
fälle att inom städernas områden förvärfva sig bostäder. Denna fram¬
ställning tillstyrktes enhälligt af femte tillfälliga utskottet med eu utförlig
motivering. Kammaren afslog emellertid motionen, ehuru med den knappa
majoriteten af 67 röster mot 64.
Vid denna utgång väcktes motionen ånyo vid förlidet års riksdag
och blef äfven då enhälligt tillstyrkt af femte tillfälliga utskottet, som vid
ärendets nu förnyade pröfning till alla delar vidhöll det af samma utskott
1908 afgifna yttrande i detta ämne. Andra kammaren biföll nu motionen
med 131 röster mot 61.
Första kammaren åter afslog, på sitt tillfälliga utskotts hemställan,
densamma. De skäl, på hvilka detta afslag grundade sig, synas emeller¬
tid icke vara af beskaffenhet att kunna undanskjuta den viktiga frågans
förande fram till sin lösning och de lämnades heller icke obestridda inom
denna kammare, och vid ärendets behandling uttalades af talare sympa¬
tier för motionen.
Behofvet af att staten lämnar sin medverkan till lösande af den
mindre bemedlade stadsbefolkningens och stadsarbetarnes bostadsfråga
förefinnes fortfarande. Detta torde icke kunna förnekas, lika litet som
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 5) Utlåtande Nr 28.
det rättvisa uti att staten lämnar städerna det motsvarande stöd, som i
förevarande afseende redan kommer landsbygden till del.»
Såsom motionärerna erinra, ha motioner af i hufvudsak enahanda ly- Historik.
delse som den nu förevarande blifvit ATäckta vid 1908 och 1909 års riks¬
dagar samt båda gångerna hänvisats för förberedande behandling till Andra
kammarens femte tillfälliga utskott. I sitt förstnämnda år afgifna yttrande
anförde utskottet bland annat:
Uppenbart torde vara, att rättvisan krafvel-, att åtgärder nu vidtagas
för att åstadkomma eu förbättring i de ofta synnerligen ogynnsamma bo¬
stadsförhållandena i städerna. Några principiella skäl däremot hafva icke
heller anförts, utan har från flera håll tvärtom erkänts det berättigade i
detta kraf. Såsom motionärerna alldeles riktigt framhållit, är lösningen
af städernas bostadsfråga en lika viktig statsangelägenhet som någon annan
omsorg om medborgarnas välfärd. Mer än en gång har med rätta fram¬
hållits betydelsen för individen såväl som för samhället af goda hem, och
det behöfver icke särskilt framhållas, hvilket menligt inflytande dåliga
sådana utöfva, i all synnerhet på det uppväxande släktet. Men möjlig¬
heterna för att bilda goda hem kunna knappast vara tillfinnandes för de
mindre bemedlade med de bostadsförhållanden, som oftast äro rådande i
våra städer, särskilt de större. Med trångboddheten och inneboende¬
systemet, allt följder af bristen på goda bostäder till rimliga priser, kan
icke förenas tanken på goda hem. Goda bostadsförhållanden äro därför
en nödvändig förutsättning. Osunda bostadsförhållanden medföra äfven
faror för släktets sundhet och hälsa. Man behöfver härvid t. ex. blott
erinra om de talrika uttalanden från läkare och andra auktoriteter, om
hvilken stor roll goda bostäder hafva i kampen mot tuberkulosen, och hur
svår för att icke säga hopplös denna kamp ofta är, där den förhärjande
sjukdomen främjes af eländiga bostadsförhållanden. Och på olika områden
och i många afseenden skall kunna påvisas den betydelse som bostads¬
frågan har. Omtanken bör således mana till att i dessa afseenden söka
uppnå bättre förhållanden än de nu rådande.
Det kan måhända för eu och annan synas, som om städerna själfva
skulle hafva förmåga att ensamma råda bot på härvidlag rådande för¬
hållanden och äga resurser att omskapa dem. Men missförhållandena synas
taga sådana proportioner, att alla de hjälpmedel, som kunna stå till buds,
måste tagas i anspråk, och mer än en väg måste öppnas för att nå
det eftersträfvade målet. Då staten dessutom för landsbygdens del redan
lämnat sitt stöd och sin medverkan för att åt mindre bemedlade lämna
4 Andra Kammarens Tillfälliga UtsTcotts (Nr 5) Utlåtande Nr 28.
tillfälle att skapa sig egna hem, så är det väl också berättigad!, att sta¬
ten lämnar ett motsvarande stöd äfven i fråga om städerna.
Med afseende på sättet härför har, såsom förut anförts, tidigare
ifrågasatts, att den nu befintliga, för landsbygden afsedda egnahemslåne-
fonden skulle utsträckas att gälla äfven för stadsområdena. Förhållandena
i städerna torde härvidlag emellertid i åtskilliga afseenden ställa sig något
olika mot förhållandena på landsbygden, så att skäl synas tala för, att
en för städerna särskild afsedd lånefond bör bildas, för hvilken särskilda
bestämmelser blifva gällande.
Skall ett verksamt understöd kunna gifvas till lösningen af bostads¬
frågan för de mindre bemedlade i städerna, synes statslån i detta syfte
ej böra begränsas till egna hem, i den mening därmed afses med den
nu befintliga, för landsbygden gällande lånefonden, enligt hvilken lån
endast medgifvas till enskilda och afseende förnämligast enfamiljshus,
utan borde en blifvande utredning äfven böra omfatta frågan om att
medgifva lån till bostadsföreningar, kooperativa företag eller bolag, som
hafva till syfte att bygga bostäder för arbetare och mindre bemedlade.
Här kan ju nämligen icke blifva fråga om enbart enfamiljshus utan äfven
bostadshus med flera lägenheter. Det finnes t. ex. bostadsföreningar, som
till sina medlemmar med en viss äganderätt upplåta lägenheterna i det af
föreningen uppförda huset. Lägenheten inlöses af medlemmen och blir
på det sättet hans »egna hem». Huset äges i öfrigt och förvaltas gemen¬
samt af lägenhetsinnehafvarne eller föreningen. Men äfven andra former
för associationer på detta område torde förefinnas. En kooperativ förening,
som uppför bostadsbyggnader och till själfkostnadspris uthyr lägenheter
till sina medlemmar, är en form, som i vissa fall torde hafva företrädet
framför den förut omnämnda bostadsföreningen, hvari medlemmarne inlösa
hvar sin lägenhet, och äfven ofta framför den anordning, där den enskilde
besitter ett litet enfamiljshus, som han ensam skall vårda och underhålla.
Slutligen hafva äfven aktiebolag bildats i syfte att bygga arbetarebostäder
och genom att själfva ålägga sig eu begränsad låg ränta på det nedlagda
kapitalet angifvit och garanterat syftet med sin verksamhet vara att
åstadkomma goda arbetarebostäder till rimligt pris. Ett understödjande
genom statslån af associationer utaf olika slag på detta område skulle nog
uppmuntra denna verksamhet och kunna i sin mån bidraga till lösandet
af de svårigheter, städernas bostadsfråga nu vållar.
Gifvet är, att staten vid sitt genom lånen gifna understöd må fordra,
utan att därmed skapa onödiga byråkratiska omgångar, sådana garantier,
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 5) Utlåtande Nr 28. 5
som trygga, att clet åsyftade ändamålet, skapandet af goda bostäder till
bästa möjliga villkor, också blifver främjadt.
En annan sida af saken är, att hänsyn härvidlag bör särskildt tagas
till det nya tomträttsinstitutet. Införandet af detsamma afsåg ju att vara
ett led i sträfvandet för förbättrade bostadsförhållanden i städerna. Den
enskilda krediten synes emellertid ännu hålla sig borta från eller afvak¬
tande i fråga om lån till byggnader å mark, som upplåtits med tomträtt.
Tydligt är, att det nya tomträttsinstitutet skall under sådana förhållanden
blifva i mer eller mindre grad en lag på papperet, om icke staten träder
i viss mån stödjande till. Det torde därför finnas skäl för den af motio¬
närerna framförda meningen, att eu blifvande statslåneverksamhet för främ¬
jande af städernas bostadsfråga bör inriktas på att bevilja lån icke allenast
åt dem, som äga mark med full äganderätt, utan äfven åt tomträttsinne-
hafvare. Dessa senare torde särskildt inom de större stadssamhällena, där
marken är dyr och svår att förvärfva, kanske företrädesvis böra under¬
stödjas med lån.
Motionärerna hafva icke vidrört frågan om huru förmedlingen af
statslånen i förevarande fall skulle äga rum. Den kan ju emellertid
ske genom föreningar eller aktiebolag, som kunna befinnas lämpliga
som låneförmedlare, såsom ju är bestämdt i afseende å den redan be¬
fintliga egnahenslånefonden, eller, såsom också har framhållits, kan låne-
förmedlingen äfven ske genom sparbankerna. Men det torde äfven kunna
ifrågasättas, huruvida icke stadskommunerna själfva genom sina styrelse¬
organ kunde uppträda som lämpliga låneförmedlare. I detta samman¬
hang anser sig utskottet böra till öfvervägande äfven framföra tanken
på, att stadskommun, såsom villkor för statens understöd i berörda syfte
inom dess område, själf till en viss grad bidrager till den ifrågavarande
låneverksamheten.
Utskottet hemställde sålunda, att Andra kammaren för sin del måtte
besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ankölle, att Kungl.
Maj:t behagade, efter verkställd utredning, till Riksdagen afgifva förslag
om bildandet af eu lånefond, afsedd att genom utlämnande af lån bereda
mindre bemedlade personer tillfälle att inom städernas områden förvärfva
sig bostäder.
Enligt hvad ofvan anförts, afslog emellertid Andra kammaren motionen
med 3 rösters majoritet eller med 67 röster mot 64.
Vid ärendets förnyade pröfning under förlidet års riksdag erinrade
utskottet om den af 1908 års riksdag beslutade ändring angående bestäm¬
melserna för egnakemslånefondens användning, att den numera får tagas
6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 5) Utlåtande Nr 28.
i bruk för beredande af egna hem åt mindre bemedlade jämväl å till stad
hörande område, för hvilket stadsplan icke blifvit fastställd. l)å emellertid
utskottet förmenade, att denna ändring hufvudsakligen skulle komma att
få betydelse i fråga om jordbrukslägenheter, som ligga inom stads juris-
diktionsområde, syntes därmed föga vunnet för lösning af den mindre be¬
medlade stadsbefolkningens bostadsfråga.
Med erinran tillika, att Kungl Maj:t för 1909 års Riksdag (i proposi¬
tionen nr 42) framlagt förslag om utlämnande af lån ur den nuvarande
egnahemslånefonden jämväl åt innehafvare af tomträtt och i samband där¬
med om godtagande af inteckning i tomträtt såsom säkerhet för egnahems¬
lån, hänvisade utskottet till det yttrande, som chefen för jordbruksdeparte¬
mentet i frågan afgifvit till statsrådsprotokollet. I nämnda yttrande fram¬
hölls nämligen särskild!, att anordningen om godtagande af inteckning i
tomträtt uppenbarligen komme att sakna sin största betydelse, så länge
egnahemslån ej finge utlämnas å till stad hörande område, hvarför stads¬
plan fastställts. Detta uttalande syntes utskottet innefatta ett indirekt er¬
kännande af önskvärdheten utaf statslåneverksamhetens utsträckning för främ¬
jandet af egna hems bildande äfven å städernas planlagda områden.
Då en utsträckning af statens låneverksamhet för nämnda ändamål
enligt utskottets åsikt borde hafva till följd upprättande af en ny låne¬
fond, och skäl ej saknades för det antagande att det vid en blifvande
utredning angående berörda låneverksamhet skulle befinnas lämpligt att
låta denna lånefond äfven afse beredandet af bostäder å städernas icke
planlagda områden, ansåg sig utskottet höra utan någon förändring vid¬
hålla den af 1908 års femte tillfälliga utskott i ämnet gjorda hemställan.
Sedan Andra kammaren med 70 rösters majoritet bifallit utskottets
hemställan samt beslutet delgifvits Första kammaren, remitterade denna
senare motionen till förberedande behandling af sitt andra tillfälliga utskott,
som hemställde om utslag å motionen. Utskottet ansåg nämligen, att afse¬
ende borde fästas därå, att 1908 års Riksdag utsträckt rättigheten att
bevilja lån ur den redan befintliga egnahemslånefonden äfven till hem på
stads icke planlagda område, samt anförde såsom ytterligare skäl för afslag
i hufvudsak följande:
»Utskottet hyser den uppfattningen, att det i allmänhet råder en
afsevärd åtskillnad mellan å ena sidan egnahemsidéu, sådan den tillämpats
på landsbygden och städernas icke planlagda områden, samt å andra sidan
den nu föreslagna inom städernas planlagda områden. I förra fallet beredes
kroppsarbetaren tillfälle att bo mera för sig själf och att få lefva under
mera naturenliga och bättre hygieniska förhållanden, hvilka förmåner ej
7
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 5) Utlåtande Nr 28.
kunna nog värderas, i all synnerhet då det gäller det uppväxande släktet.
Genom arbete å det egna hemmet får arbetaren alltmera intresse för detta
och sporras ofta nog att förbättra och försköna detsamma samt undviker
på så sätt en hel del med stadslifvet förenade olägenheter och frestelser.
Att nu härifrån taga steget till att staten blir förläggare vid uppfö¬
randet af arbetarebostäder å städernas planlagda områden är uppenbarli¬
gen en fråga af helt annan innebörd. Såväl 1899 som 1904 har Riksda¬
gen tydligt uttalat detta. Redan markens dyrhet lägger hinder i vägen för ett
allmännare anordnande af enfamiljshus, hvilket byggnadssätt här i regeln
torde få anses såsom ett visst öfverflöd. Tillika förefinnes härstädes ett
naturligt kraf på gator, afloppsledningar, vatten och belysning, som högst
väsentligt ökar kostnaderna. Ett helt annat byggnadssätt kommer därför
att användas.
Utskottet instämmer till fullo i hvad som yttrats om lämpligheten af
sammanslutningar till beredande af goda arbetarebostäder till rimligt pris.
Men städerna torde icke sakna möjlighet att utan hjälp af statsmedel
underlätta det ur så många synpunkter önskvärda ordnandet af arbetare-
bostadsfrågan. Och vill utskottet här anmärka, att, där i enstaka fall nå¬
gon af våra större städer fått stadsplan fastställd å någon mera aflägsen
del af stadens område med billigare tomtpris för uppförande af enfamiljs¬
hus, kommunen själ!' utan någon större svårighet bör kunna förhjälpa ar¬
betare till billiga byggnadslån, där så pröfvas behöflig! och lämpligt. För
öfrig! kunna sammanslutningar och kassor på enskild väg lättare komma
till stånd i städerna än på landet. Man har iifven grundade förhoppningar på
förverkligande af en stadshypotekskassa, som tillhandagår med så billiga
lån som möjligt äfven till arbetarebostadshusen.
För landsbygden och städernas icke planlagda områden äro lånen med
beräkning lågt satta, och deras användning kommer snart att finna en
naturlig begränsning. Helt annat är förhållandet med städernas planlagda
områden. Bidragen måste här tillmätas vida större, för att det afsedda
ändamålet skall vinnas; och torde det blifva svårt att hålla anspråken och
beloppen inom begränsad! omfång. Het är emellertid påtagligt att ett
sådant långifvande ej blott är betänkligt ur synpunkten af alltför stora kraf
på det allmänna, utan äfven kan medföra ett af förhållandena eljest ej på-
kalladt byggande i städerna. Hetta är alltid betänkligt, men skulle eu
stads ekonomi hufvudsakligen vara grundad på en eller flera storindustrier
och dessa utflytta, hvarpå man redan sett flerfaldigt exempel, kunde följ¬
derna blifva högst allvarsamma ej minst för låntagarne.
Äfven bör i detta sammanhang beaktas den omkastning, som på se¬
8
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Nr 5) Utlåtande Nr 28.
nare år ägt rum i många städers bostadsfråga, i det till följd af nya och
förbättrade lokala kommunikationer arbetarehem i mängd kunnat förläggas
till städernas omgifningar.»
Yid ärendets behandling i Första kammaren blef motionen visserligen
afslagen utan votering, men erkändes af eu talare vara af den beskaffen¬
het, att den måste hälsas med sympati af en stadsrepresentant. Bristen
på sunda och goda bostäder, isynnerhet i större samhällen, vore en kräft¬
skada, som både stat och kommun borde arbeta på att få afhjälpt. Ta¬
laren uttryckte därför sin förvissning om, att regeringen skulle ägna frå¬
gan sin uppmärksamhet och försöka att på allt sätt förhjälpa stadsarbetarna
till goda bostäder.
En annan talare bemötte åtskilliga af de skäl, hvarpå Första kam¬
marens tillfälliga utskott grundat sitt afslagsyidkande. Den ersättning, man
velat bereda städernas invånare genom att utsträcka lånerätten till grun¬
dande af egna hem äfven inom städernas icke planlagda områden, vore
af illusorisk art. Med den utsträckning, som stadsplanerna nu äga, fun¬
nes det endast få ställen, där kommunikationerna voro sådana, att en ar¬
betare kunde bo utom själfva stadsområdet och ha sitt arbete inom det¬
samma. För öfrigt skulle det för städerna själfva medföra ganska stor
olägenhet, att arbetarförstäder uppbyggdes, livilka förr eller senare skulle
förorsaka städerna direkta utgifter för dränering och mycket annat, ett
uttalande, som ytterligare underströks af en tredje talare, hvilken enligt
inhämtade upplysningar isynnerhet från våra smärre städer erfarit, att
begränsningen af statens understöd till endast sådana hem, som upprätta¬
des utom städernas planlagda områden, vore till bestämd olägenhet.
Beträffande åter den uttalade förmodan, att stadskommimerna själfva skulle
kunna utan hjälp af statsmedel underlätta det ur så många synpunkter
önskvärda ordnandet af arbetarbostäder, vore det för städerna omöjligt ait
gifva sig in på något sådant och farligt för dem att belasta sig ytterli¬
gare med utgifter samt öka de stora skulder, hvarunder många af dem
redan suckade. Det enda sätt, hvarpå man kunde föreställa sig, att stä¬
derna skulle medverka, vore att inom det planlagda området reservera
särskilda områden, på hvilka egnahemstomter såldes för billigt pris, förut¬
satt att statsmakterna funne det lämligt att understödja eu sådan sträfvan.
Utskoilels Den egnakemslånerörelse, som redan införts i vårt land, befinner sig
yttrande, ämm på försöksstadiets område. Ännu bär icke så lång tid förflutit,
sedan dylika lån började tagas i anspråk, att utrönas kunnat, huruvida
låntagarna i allmänhet äro i stånd att fullgöra åtagna amorteringsskyldig-
heter. Visar det sig, att svårigheter förefinnas i fråga om jordbrukslägenheter,
Andra Kammarens TiUfälliga Utsicotts (Nr 5) Utlåtande Nr 28. 9
lärer väl ännu större sådana vara att befara rörande bostadslägenheter,
ihvilka senare gifvetvis mindre än de förra äro ägnade att säkerställa lån-
gifvaren.
Det är kär fråga om att staten skall bilda en lånefond, hvarur
mindre bemedlade personer skulle kunna erhålla lån till förvärfvandet af
bostäder äfven inom städernas planlagda områden. Denna fråga bör, enligt
utskottets mening, ses från mer än stadssynpunkt. Man måste tänka på
hvad som kan gagna hela landet. Vid en sådan betraktelse finner man,
att eu fara hotar. Städernas befolkning har vuxit alltför hastigt genom
invandring från landsbygden, och denna landsbygdens åderlåtning till för¬
mån för städerna bidrager till att utmatta landtbruket, vårt lands moder¬
näring. I städerna gå skaror sysslolösa, åt hvilka det begäres, att landet
skall skaffa nödhjälpsarbete, men under tiden få stora sträckor af vårt
land ligga ouppodlade, och redan upptagna åkertegar växa igen af brist
på erforderliga arbetskrafter. Enligt utskottets mening kan det icke anses
förenligt med en klok statshushållning att i sådan grad stödja städerna,
att det skulle blifva ännu mer lockande för landsbygdens arbetare att
begifva sig dit. Staten bör, så långt möjligt är, så reglera förhållandena,
att proportionen emellan städernas och landsbygdens befolkning på ett
normalt sätt upprätthålles. Om så icke sker, lider hela folket däraf.
Städernas bostadsfråga såväl som hela landets sunda utveckling främjas
enligt utskottets åsikt bäst, om landsbygden kunde blifva i högre och
städerna i mindre grad lockande för folket.
Regering och Riksdag hafva insett den fara, som hotar lands¬
bygden, därigenom att den affolkas. Därför ha beviljats billiga lån till
egna hem och småbruk i tanke på, att det skulle i någon mån hämma
rusningen till städerna. Skulle motionärernas här gjorda yrkande blifva
Riksdagens beslut, motverkades eller uppkäfdes därigenom den fördel, som
i nämnda afseende beredts åt landsbygden för att behålla folket där.
Industrien har redan börjat i någon ringa mån flytta ut på lands¬
bygden, och tecken tyda på att det kommer att ske i allt större utsträck¬
ning. Man kan sålunda vänta, att den trångboddhet, som förefunnits
i städerna, skall minskas. Under sådana förhållanden vore det oklokt af
staten att uppmuntra till ökad byggnadsverksamhet.
Utskottet vill icke bestrida önskvärdheten af, att arbetarna få billiga
bostäder. Men detta kan icke gärna vinnas genom att gå motionärernas
önskan till mötes, ty tomter inom städernas planlagda områden äro för¬
hållandevis de allra dyraste att bygga på. Skola arbetarna bo billigt,
måste de förskaffa sig tomter, som ligga utanför de planlagda områdena.
Bill. till Biksd. Prof. 1910. 9 Sami. 2 Afd. 2 Band. 25 Hcift. 2
10 Andra Kammar ms Tillfälliga Utsleotts (Nr 5) Utlåtande Nr
Där få de icke blott billigare bostäder, utan äfven mera solsken ocli
friskare luft, k vilket bär stor betydelse för dem skälfva, oek ännu mera
för deras barn.
Motionärerna tyckas icke själfva vänta stort ekonomiskt gagn af sitt
förslag, om det blefve upphöjd! till lag. De säga nämligen, att en sådan
lånefond är ej ägnad att göra någon så stor insats för fyllandet af det
aktuella beliofvet, Alltid skall den dock verka något. Ock framför allt
vinnes ett erkännande af den i forna dagar hyllade principen, att staten
kar skyldighet att direkt vårda sig äfven om stadsbornas bostadsförhållan¬
den. Häraf tyckes framgå, att motionärernas önskan går mera ut på att
få en teoretisk princip fastslagen än att vinna ett ekonomiskt resultat;
Denna motion kar visserligen vid två föregående riksdagar tillstyrkts
af utskottet, men frågan kar genom 1908 ock 1909 års riksdagar kommit
i en annan ställning. Enligt hvad förut upplysts, vidtogs vid 1908 års
riksdag sådan förändring af bestämmelserna för den nuvarande egnahems-
lånefondens användning, att den får tagas i bruk för beredande af egna
kem åt mindre bemedlade jämväl å till stad körande område, för hvilket
stadsplan icke blifvit fastställd. Och vid 1909 års riksdag bifölls Kung!.
Maj:ts proposition om upprättandet af Konungariket Sveriges stadshypoteks-
kassa. Sålunda är det redan möjligt att för bostäder utanför städernas
planlagda område erhålla lån af egnahemslånefonden, ock hvad städernas
planlagda område angår, har man kypotekskassan att tillgå. En ny låne¬
fond för städerna synes utskottet sålunda icke vara af beliofvet påkallad.
På grund af det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon Andra
kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 7 april 1910.
På utskottets vägnar:
ULRIK LEANDER.
Reservation
af herrar Leander, Pålsson och Svensson i Nyköping, som ansett, att ut¬
skottets yttrande bort ha följande lydelse:
»Utskottet finner de af femte tillfälliga utskottet under de båda när¬
mast föregående riksdagarne åberopade skäl för bildande af en egnahems-
Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Kr 5) Utlåtande Nr 28. 11
lånefond jämväl för mindre bemedlade stadsinvånare i hufvudsak ännu
kvarstå. Utskottet har därför ansett sig sakna anledning att frångå sin
förut intagna ståndpunkt till frågan. Väl har genom fjolårets riksdags¬
beslut »Konungariket Sveriges stadshypotekskassa» kommit till stånd,
men denna kassas uppgift är tydligen en helt annan än att i någon
större omfattning främja uppkomsten af sådana hem, hvarom här är
fråga. »Förordning angående grunderna för stadshypoteksföreningars bil¬
dande och verksamhet» stadgar i §§ 6—8, att hypoteksförening må med¬
dela lån allenast mot säkerhet af inteckning i bebyggd och mot brandskada
försäkrad fastighet, belägen inom samhälle, som enligt föreningens regle¬
mente tillhör dess veiksamhetsområde, att fastighet, hvarå lån sökes, skall
besiktigas och värderas af för sådant ändamål särskild! utsedde värderings¬
man, samt att amorteringslån må beviljas intill hälften af det sålunda
uppskattade värdet.
Om man också kan tänka sig, att stadshypoteksföreningarna skola i
någon mån främja befolkningens inom städerna egnahemrörelse genom att
bevilja lån till bolag eller föreningar, som bildats i syfte att uppföra ar¬
betarbostadshus och som äro i stånd att uppfylla föreskrifterna för låns
erhållande, synas dock ofvan åberopade stadgande!! ur gällande förordning i
de allra flesta fall lägga hinder i vägen för den enskilde, mindre bemed¬
lade arbetaren att medelst lån hos vederbörande hypoteksförening skapa
sig ett eget hem. Tillika må erinras, att stadshypoteksföreningarna icke
utlämna lån mot inteckning i tomträtt, hvilket enligt utskottets mening
måste anses såsom ett försvagande af deras betydelse för lösningen af här
omhandlade fråga.
Den uttalade farhågan, att bildandet af en egnahemslånefoncl äfven
för städerna skulle förorsaka eu ännu större tillströmning till dessa än för
närvarande, synes utskottet öfverdrifven. Enligt utskottets mening är det
tillgång på arbete och utsikt till förvärf, som lockar folk till städerna.
Kär arbetstillgång där ej längre finnes, upphör strömmen af helt natur¬
liga orsaker. I alla händelser kommer det städse att finnas en talrik ar¬
betarbefolkning i våra städer, och utskottet kan ej finna, att trångboddhet
och dåliga förhållanden i öfrigt vidkommande denna befolkning skola kunna
medföra några fördelar för jordbruket eller landtbefolkningen, utan tvärtom.
Då det påståtts, att anspråken på en dylik fond som den här ifråga¬
satta skulle bli så stora, att det skulle möta svårighet att hålla beloppen
inom begränsad! omfång, tillåter sig utekottet erinra om, att det tillkommer
Kiksdagen att bestämma fondens storlek. Motionärerna synas icke ställa
sina fordringar högre, än att fonden skulle till beloppet motsvara den,
12 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotls (Nr 5) Utlåtande Nr 23.
som upprättats för landsbygden. I detta sammanhang tillåter sig utskottet
uttala förhoppning om, att, därest fonden skulle komma till stånd, de
myndigheter, som finge sig ålagdt att förmedla utlåningen, skulle fullgöra
sitt uppdrag med omsorg och urskilning, så att inga andra än däraf för¬
tjänta personer komme i åtanke.
Enligt uppgifter, som utskottet införskaffat, har i Tyskland sedan
rätt långt tillbaka en särskild uppmärksamhet från det allmännas sida
ägnats bostadsfrågan. Tyska riket har sålunda — utom de summor, som
inom hvarje särskild förvaltningsgren användts till uppförande af tjänste¬
bostäder, 1903 uppgående till omkring 34 miljoner mark — från 1901 till
och med 1908 beviljat en summa af 33 miljoner mark dels till uppförande
af mindre bostäder för i rikets tjänst anställda arbetare och lägre tjänste¬
män, dels till utlåning åt allmännyttiga bostadsföreningar. Till det förra
ändamålet har användts omkring 8 miljoner mark, medan icke mindre än 25
miljoner användts till utlåning åt omnämnda föreningar. Genom rikets låne-
verksamhet ha iordningställts 4,461 bostäder för lägre tjänstemän och
arbetare. I samband med denna utlåning har äfven tyska riket i allt
större utsträckning afslutat tomträttskontrakt — Erbbauverträge — med
bostadsföreningarna.
De särskilda tyska staterna ha följt detta exempel af det tyska riket.
Denna sträfvan åter från det allmännas sida att åstadkomma bättre och
billigare bostadsförhållanden synes ha haft till följd, att många enskilda
kommuner gjort hvad på dem ankommit för den betydelsefulla frågans
realiserande.
Utskottet hyser den uppfattning, att bildandet af en lånefond för
här ifrågasatt ändamål skulle utgöra en sporre äfven för våra stadskom-
muner att mera än hittills ägna egnahemsangelägenheten sitt intresse samt
själfva medverka för ett bättre ordnande af sina mindre bemedlade in¬
byggares bostadsförhållanden.
På grund af det sålunda anförda får utskottet hemställa,
att Andra kammaren ville för sin del besluta, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning,
till Riksdagen afgifva förslag om bildandet af en låne¬
fond, afsedd att genom utlämnande af lån bereda mindre
bemedlade personer tillfälle att inom städernas områden
förvärfva sig bostäder.»
O. L Svaiibiicks Boktryckeri, Stockholm 1910.